Budoarstämning – Lars Anders Johansson Podcast

Den statliga kulturkanon har varit en av de mest uppmärksammade kulturpolitiska frågorna denna mandatperiod. Men vem är mannen som leder arbetet med att ta frm det kontroversiella dokumentet?Lars Trägårdh sökte sig som frihetsälskande hippie till USA på 1970-talet, eftersom han upplevde stämningen i Sverige som instängd och likriktad. Han disputerade i historia vid University of California och blev senare professor i samma ämne.

Som exilsvensk fick Lars Trägårdh en utifrån blick på Sverige och det svenska, ett intresse som bland annat mynnade ut i boken Är svensken människa, som han skrev tillsammans med historikern Henrik Berggren. Efter många år återvände han till Sverige och har här kombinerat sin akademiska verksamhet med ett flitigt deltagande i det offentliga samtalet.

Nu är han aktuell som ordförande i den utredning som regeringen har gett i uppdrag att ta fram en statlig svensk kulturkanon. Redan innan någon utredare hade utsetts och än mindre något arbete påbörjats hade förslaget sablats ned- på kultur- och ledarsidor.

En statlig kulturkanon inskränker kulturens frihet och ökar politiseringen av kulturen, har somliga kritiker hävdat. Lars Trägårdh ställer sig oförstående till kritiken och menar att kulturen i Sverige redan är politiserad och styrd.

Lars Trägårdh säger att arbetet inte enbart syftar till att ta fram en lista över viktiga verk ur den svenska kulturhistorien, utan att han vill ta ett bredare, antropologiskt grepp om kulturen, och försöka ringa in de företeelser som gjort och gör Sverige till vad det är. Inspirationen har utredarna hämtat bland annat från Nederländerna och Danmark.

Utredningen har nu lämnat sitt betänkande till regeringen och i höst kommer allmänheten att kunna ta del av resultatet.

Hade det svenska folkhemmet kunnat byggas i klassicistisk stil? Ja, svarar Jan Rydén Bonmot, som har undersökt de kooperativa bostadsföretagen i 1910- och 1920-talets Stockholm. Det var inte funktionalismen som höjde boendestandarden för arbetarklassen, tvärtom fanns detta redan på plats i de lägenhetshus som uppfördes av SKB och HSB i 20-talsklassicism, före modernismens genombrott. Dessa bostadsområden hör till de mest uppskattade idag.

Att funktionalismen var nödvändig av praktiska eller ekonomiska skäl var en efterhandskonstruktion, menar Jan Rydén Bonmot, som skrivit boken En humanistisk klassicism : ornament, färg och materialitet i kooperativa bostadsområden i Stockholm 1915-1930 (Arvinius+Orfeus Publishing).

Jan Rydén Bonmot är en mångsysslare, eller renässansmänniska som han föredrar att kalla det: konstnär, författare, fotograf, designer och forskare. Just nu håller han på att doktorera på samma ämne som boken.

I En humanistisk klassicism redogör Rydén Bonmot för en ofta bortglömd del i den svenska stadsbyggnadshistorien: det kooperativa byggandet under 1920- och 30-talen, i den färgglada klassicistiska stil som till och med fick ett internationellt namn: Swedish Grace. Fram träder bilden av ett alternativt folkhem, där alla skulle ha råd att bo i vackra hus av det slag som idag endast är förunnat ett priviligierat fåtal.

Sedan mer än tio år tillbaka stiger Mats Hayen upp klockan fem för att läsa Svenska Dagbladet från exakt hundra år tillbaka i tiden. På så sätt upplever han sitt favoritperiod, 1920-talet, i realtid. Utfallet har blivit en serie kriminalromaner som tar avstamp i verkliga händelser i Stockholm på 20-talet. Nyligen släpptes den fjärde i serien, Madame X, och en femte är redan påbörjad. Dessutom finns planer på en ny serie om 1930-talet.

Mats Hayen är disputerad historiker och specialiserad på Stockholms historia. Han arbetar som forskningsledare på Stockholms stadsarkiv, men har också blivit känd för en bredare allmänhet genom SVT-serien Vem tror du att du är, där han hjälper olika kändisar att släktforska.

Med sin stora kunskap om det sena 1700-talet har han blivit en nestor i Bellmankretsar: under ett antal år ordförande för Bellmansällskapet, ordenshistorion i ordenssällskapet Par Bricole (som Bellman var med och grundade) och arkivarie i Sällskapet Bellmans Minne.

Genom Par Bricoles arkiv har han kommit i kontakt med en av den svenska historiens mest fascinerande personer: Gustav Badin, som föddes som slav i Västindien, men som via Danmark hamnade i Sverige där han blev hovman hos drottning Lovisa Ulrika och sedermera välbärgad privatman i Stockholm och en framträdande person i ordens- och umgängeslivet. När Kungliga Operan nyligen satte upp en balett om Badin var Mats Hayen anlitad som expert.

Vi träffas i hans hem på Södermalm i Stockholm för ett samtal om Bellman, Badin, Stockholm och 1920-talets undre värld.

Som ledare för Folkteatern Gävleborg ansvarade Peter Oskarson för en rad uppsättningar som gått till den svenska teaterhistorien. När Den stora vreden sattes upp på Valsverket i Iggesunds bruk 1988 oroade sig ledamöterna i riksdagens kulturutskott för vad Folkteatern egentligen använde sina skattemedel till och reste upp för att undersöka saken med egna ögon. De hade dock inte behövt oroa sig. Den sex timmar långa mastodontföreställningen tog ett år att färdigställa, men blev en sannskyldig publiksuccé.

Några år senare chockade Oskarson teatersverige och Gävleborna genom att låta den unge musikern Thomas Di Leva spela den heligaste av alla teaterroller - Hamlet - i uppsättninge Amledo. För att vitalisera den svenska teaterscenen hämtade Oskarson inspiration från andra kulturer, framförallt från den kinesiska och den indiska teatertraditionen.

Idag kan Peter Oskarson se tillbaka på fem decennier i teaterns tjänst. Vi ses i hans hem i gamla stan för ett samtal om teaterns roll i samhället, politisk teater, skillnader mellan 70-talet och idag, och vad en Folketater egentligen innebär.

Foto: Christopher Backholm

Jonas Valfridsson är uppvuxen i Jönköping och har gjort resan från gitarrist inom rock och jazz till kompositör inom samtida konstmusik. Han är utbildad vid Gotlands Tonsättarskola, Musikhögskolan i Göteborg, Conservatoire National Supérieur de Musique et Danse i Paris samt Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.

Men hur är det att leva som tonsättare i Sverige idag? Vi träffas i hans ateljé i Musikerförbundets lokaler på Kungsholmen i Stockholm för ett samtal om upphovsrätt och kulturpolitik och om konstmusikens dåtid, nutid och framtid.

Vesna Prekopic är kulturskribenten som häromåret väckte uppseende med en text om otrohet i Dagens Nyheter. Hon ifrågasätter hämmande normer på sexualitetens område, men vill se mer normer och disciplin i skolan.

Hon är också vänsterskribenten som tycker att det är en bra idé med en statlig kulturkanon, eftersom alla barn, oavsett bakgrund, ska ha rätt till bildning och inte bara utbildning.

Hon brinner för skolfrågor, men i 40-årsåldern lämnade hon skolans värld och sadlade om till journalist och författare. I sina texter och i två böcker berättar hon om en verklighet där lärare och annan skolpersonal hotas och misshandlas av sina elever, ibland med föräldrarnas goda minne. Det är berättelser om en vuxenvärld som sviker, genom att inte sätta gränser och upprätthålla normer.

Vesna Prekopic, foto: Louise Helmfrid/Volante

Om om ni gillar dessa samtal så får ni hemskt gärna dela avsnitten i era sociala medier, bjuda in era vänner och bekanta att prenumerera och ni får hemskt gärna ge podden fina omdömen på poddplattformar som Spotify. Tack för att ni lyssnar!

När Terese Bengard tillträdde som kommunalråd i Ragunda kommun i Jämtland var hon landets yngsta kommunstyrelseordförande. Hennes stil med röda klänningar, höga klackar och svart, lockigt hår fick hennes politiska motståndare att kalla henne för Betty Boop i politiken, ett öknamn som hon snabbt ägde och snart sågs hon dyka upp på kommunfullmäktige med en Betty Boop-väska.

Sedan tio år tillbaka är Terese Bengard verksamhetschef för organisationen Hela Sverige ska leva, som verkar för att lyfta de svenska landsbygdernas perspektiv och problemställningar. Det är ett arbete som handlar lika mycket om att lyfta de faktiska utmaningar som finns, som att mota de många stereotyper och nidbilder som finns av landet utanför storstadsområdena och dess befolkning.

Förra året debuterade Terese Bengard som författare, med boken Världens mittpunkt (vilket givetvis syftar på Ragunda, om nu någon trodde något annat). Det är en personlig berättelse om hennes egen resa genom politiken och landsbygdsaktivismen, men också en skildring av Sverige ochd e svenska landsbygderna, bortom stereotyper och förutfattade meningar.

I veckans avsnitt samtalar jag och Terese om landsbygdens utmaningar och om kulturlivets förutsättningar i glesbygden. Har kultursamverkansmodellen bidragit till kulturpolitikens descentralisering? Är landsbygdspolitiken verkligen en höger/vänsterfråga?

Om du tycker att dessa poddsamtal är intressanta och givade får du hemskt gärna dela avsnitten i dina sociala medier, samt bjuda in dina vänner och bekanta att lyssna och prenumerera. På så sätt hjälper du mig och mina gäster att nå ut till fler.

Niklas Natt och Dag har gjort resan från chefredaktör för magasinet Slitz till storsäljande författare av historiska romaner. Genombrottet kom 2017 med kriminalromanen 1793, som utspelar sig i Stockholm året efter Gustav III död. Den blev den första i en trilogi som av förlaget presenterades med genrebeteckningen “Bellman noir”.

2023 kom Ödet och hoppet - titeln utgör släkten Natt och Dags valspråk - som utspelar sig under det svenska 1400-talet och skildrar Engelbrektsupproret. I höst kommer den andra delen. Mordet på bergsmannen Engelbrekt från Norberg kom att skriva in ätten Natt och Dag i historieböckerna. Nu går Niklas fiktionens form till botten med släktens mörka förflutna.

Me hur är det att gå från att skriva rapp underhållningsjournalistik till historisk fictionpå arkaiserande språk? Hur omfattande ärresearchen och hur trogen behöver man vara källorna? Var det svenska 1700-talet verkligen så smutsigt och våldsamt som det framstår i trilogin? Och vad vet vi om motivet till Måns Bengtssons yxmord på en ö i Hjälmaren försommaren 1436?

I en ofta återgiven anekdot berättas om hur franska affärsmän drar lott om att slippa äta lunch med sina svenska motsvarigheter, för att dessa är så obildae och tråkiga och bara vill prata affärer, eller möjligen golf. Men stämmer det verkligen? Är svenska näringslivstoppar verkligen mer ointresserade av bildning och kultur än affärsmän i andra länder?Lars Strannegård är rektor för Handelshögskolan i Stockholm sedan drygt tio år tillbaka. Där har han arbetat för att lyfta den humanistiska bildningens och de estetiska ämnenas betydelse.

2019 lät han tillsammans med Bokmässan i Göteborg undersöka svenska börs VD:ars läsvanor och kunde sticka hål på myten om det kulturellt ointresserade näringslivet. I själva verket läste företagsledarna mer än genomsnittet.

I veckans avsnitt pratar vi om bildnng och bildningsideal, om varför Sverige förlorade sin mecenatkultur, om varför en statlig kulturkanon är en dålig idé, och hur regeringen ska gå till väga för att öka näringslivets vilja att finansiera kultur.

Andréas Norléns poesiintresse blev känt för en bredare allmänhet 2019 när han filmades av en reporter från Hufvudstadsbladet i en hotellobby i Helsingfors då han reciterade samtliga 28 verser av Sven Dufva, ur diktsviten Fänrik Ståls sägner, av Johan Ludvig Runeberg.

Men poesin har funnits med under hela hans politiska karriär. Redan som ung MUF-are i Östergötland kryddade han sina anföranden med dikter. Detta är något som han har fortsatt med i rollen som talman i Sveriges Riksdag.

Förra året utmynnade detta intresse för svensk lyrik i en antologi – Talmannens guide till svensk poesi – som han sammanställt tillsammans med sin hustru och som givits ut på bokförlaget Max Ström.I veckans avsnitt samtalar vi om poesis betydelse, för individen, men också för ett land och ett samhälle, liksom hur man ska göra om man är ovan men vill börja läsa poesi. Vilken betydelse har litteratur i allmänhet och lyrik i synnerhet för bildningen, och hur ska man göra för att vända den pågående läskrisen?

William Sundman Sääf är vissångare och kompositör och lever sedan några år tillbaka på att sjunga Bellman för publik. I dagarna är han aktuell med sitt andra Bellmanalbum, Jag kan dig aldrig förglömma.

Men hur är det att försöka leva som vissångare i Sverige 2025? Hur har musikbranschen förändrats? Hur många mejl behöver man skicka för att få en spelning och vilken betydelse har skivsläpp i dagens musikliv? Varför är det roligare att släppa en skiva på vinyl?

William Sundman Sääf föredrar Dan Andersson framför Evert Taube, som han tycker är för käck, men att Sven-Bertil Taube var en bättre Bellmantolkare än Fred Åkerström.

I veckans avsnitt får vi några smakprov från den nya skivan, och en helt egenskriven visa som tyvärr är kusligt aktuell.

Läs mer om William Sundman Sääf på hans hemsida.

Parisa Liljestrand (M) är kulturminister sedan valet 2022. Dessförinnan var hon kommunstyrelsens ordförande i Vallentuna norr om Stockholm. Hon är utbildad lärare och är tjänstledig från jobbet som rektor.Redan andra dagen på nya jobbet landade frågan om Kungliga Operans renovering på hennes skrivbord, en surdeg sedan många mandatperioder tillbaka som nu har funnit sin lösning, bland annat tack vare privata donationer på 300 miljoner kronor.

Parisa Liljestrand beskriver sin gärning som kulturminister som mer ideologiskt präglad än förra gången Moderaterna hade kulturministerposten. Hon har retat upp sina politiska motståndare genom att beskriva skattesänkningar som god kulturpolitik, ett uttalande som hon står fast vid.

Hon vill öka den privata andelen finansiering av den del av kultursektorn som idag finansieras av det offentliga, för att hon menar att breddad finansiering ökar kulturens frihet och motståndskraft.

Parisa Liljestrand står också upp för det kritiserade projektet att ta fram en statlig kulturkanon som hon menar är ett av flera vägar att öppna kulturarvet för dem som inte har med sig referensramarna hemifrån.

Statens Kulturråd inrättades 1974 och fördelar årligen två och en halv miljard skattekronor till kulturlivet genom olika former av stöd. Verksamheten utgår från de kulturpolitiska målen, som bland annat slår fast att “kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund”. Hur kan en statlig myndighet balansera politikens krav och förväntningar med ett mål om att kulturen ska vara utmanande och obunden?

I rapporten Så fri är konsten från Myndigheten för kulturanalys 2021 konstaterades att mycket av den styrning som verksamma inom den offentligt finansierade kultursektorn upplevde inte kom från politiker utan inifrån kulturbyråkratin. Hur påverkade de slutsatserna arbetet på Kulturrådet?

Kultursamverkansmodellen infördes 2011 och syftade till att öka den regionala nivåns inflytande över kulturpolitiken och fördelningen av de statliga medlen. Kritiker oroade sig för att modellen skulle leda till ökad byråkratisering. Hur blev det?

Kajsa Ravin är generaldirektör för Statens Kulturråd sedan 2020 och har tidigare haft en rad tunga poster i den svensk kulturbyråkratin. Hon har varit kulturdirektör i Region Uppsala sedan år 2018. Tidigare var hon förvaltningschef för kultur och fritid i Gävle kommun och innan dess i Karlstads kommun.

Rådet till skydd för Stockholms skönhet instiftades 1919 efter en motion i stadsfullmäktige av redaktören Fredrik Ström. Rådet verkar som fristående rådgivande organ inom staden i frågor som gäller stadsutveckling.

Henrik Nerlund är Skönhetsrådets sekrterare och kanslichef sedan tio år tillbaka. Han är också arkitekturhistoriker och arbetar på en avhandling om stadens struktur. Han menar att en stad i grund och botten är ett sätt att strukturera och distribuera ägande.

I veckans avsnitt pratar vi om stadsutveckling, med fokus på just stadens struktur och de beslut som påverkat utvecklingen, från stormaktstiden och fram till våra dagar. Vilka var förutsättningarna när attraktiva stadsmiljöer som stenstaden och trädgårdsstaden? Hur var det möjligt att bygga nästan hela Stockholms innerstad inom loppet av tio år och vilka hinder föreligger för att kunna bygga motsvarande stadsmiljöer idag?

Städer kan förstås som strukturer för distribution av ägande på en begränsad yta. Det menar arkitekturhistorikern Henrik Nerlund, som är sekreterare och kanslichef vid Rådet till skydd för Stockholms skönhet, mer känt som Stockholms skönhetsråd, eller kort och gott Skönhetsrådet.

När Miljöpartiet efter valet 2014 klev in på kulturdepartementet var partiet ett oprövat kort i kulturpolitiken. Den kulturpolitiska resan med Alice Bah Kuhnke inleddes med turbulens och partiet anklagades för att vilja “förvandla kulturen till en ideologisk uppfostringsanstalt” (Karin Olsson i Expressen).

Efter två mandatperioder på kulturdepartementet och två kulturministrar är Miljöpartiet en av de tunga spelarna i kulturpolitiken. Men vad vill de idag? Hur ser de på det påstådda kulturkriget? Vad vill de förutom att öka den statliga kulturbudgeten?

Mats Berglund är kulturutskottets ordförande sedan företrädaren Amanda Lind upphöjdes till språkrör. Detta är hans andra vända i Riksdagen. Han är disputerad historiker från Stockholms universitet.

Det har talats om en kris för den klassiska konstmusiken. Allt färre barn vill spela instrument, och ännu färre vill spela klassiska orkesterinstrument. Samtidigt utbildas ett överskott av orkestermusiker vid landets högre musikutbildningar, så att arbetstillfällena inte räcker till.

Samtidigt lockar orkestrarna en allt mer åldersstigen publik. Kommer det att ske ett generatiosskifte eller kommer intresset för orkestermusiken att försvinna med den nuvarande publiken?

Noomi Hedlund är en mångsysslare i kulturlivet. Hon har varit VD för festpelen i Piteå, VD för Dalhallaoperan, VD för Musikaliska och för Blåsarsymfonikerna och är idag nationell projektledare för Swedish Wind Power, som arbetar för att främja blåsmusikens ställning i Sverige idag.

Hon tycker att kulturlivet måste bli öppnare mot det omgivande samhället och bättre på att förklara sin relevans. Dessutom anser hon att det behövs större insyn i hur skattemedel används i kultursektorn, och att det är ett problem att mångakulturnstitutioner inte följer offentlighetsprincipen.

Eric Norin driver tillsammans med fästmön Elise Wiklund arkitektbyrån Tradition Arkitekter som ritar hus i stilar från före modernismens genombrott för mer än ett sekel sedan. Han menar att det finns en stor efterfrågan på nya byggnader i äldre stilar, men att väldigt lite av det som byggs möter denna efterfrågan. Endast på småhusmarknaden får slutkundernas efterfrågan genomslag i vad som faktiskt byggs.

Erik är också en av grundarna till nätfolkrörelsen Arkitekturupproret, som sedan 2014 påverkat stadsbyggnadsdebatten med sin högljudda kritik av den samtida arkitekturen. Vad har förändrats sedan 2014 och har Arkitekturupproret gått för långt i sina utfall mot enskilda arkitekter?

På senare år har det skett ett skifte i synen på stadsbyggnadsfrågorna, och i många kommuner har städers och byggnaders utformning blivit en brännande valfråga. Kanske går vi mot en mer efterfrågestyrd arkitektur i Sverige.

Eric Norin, Foto: Tradition Arkitekter.

Det var i slutet av 80-talet som Wille Crafoord blev känd för en bredare allmänhet som en av medlemmarna i hip hop-gruppen Just D. Sedan dess har han etablerat sig som framgångsrik vissångare och belänats med Povel Ramels Karamellodiktstipendium för sin säregna blandning av rap, jazz och litterär visa. Han har också utbildat sig i traditionellt måleri och lever idag på att sälja sina tavlor.

Men hans senaste projekt heter Tbaxtstan, uppkallat efter en Just D-låt, och syftar till att beskriva Stockholms historia i text, musik och bilder. I samband med Den Gyldene Fredens 300-årsjubileum häromåret släppte han både en bok och en skiva med 18-låtar. Målet med projektet är att det ska bli hundra Stockholmslåtar.

Men vad är det som får någon att älska sin stad så mycket att han ger sig på ett dylikt projekt? Jag har besökt Wille Crafoord i hans hem på Mariaberget för att tala om musik, konst, stadsutveckling och Stockholms historia.

OBS! Ursprungligen skulle avsnittet också ha innehållit smakprov på låtarna från Tbaxtstan-projektet, men av upphovsrättsliga skäl lät sig inte detta göra (trots att Wille Crafoord själv givit sitt tillstånd).

Här kan man lyssna på alla låtar som hittills släppts på Spotify.

Rysslands anfallskrig mot Ukraina blev en väckarklockan för många inom kulturarvssektorn. Kulturarvet riskerar inte bara att drabbas indirekt av fallande bomber, utan utgör direkta måltavlor för den ryska krigsföringen.

Sedan 2022 pågår ett febrilt arbete bland landets museer och andra organisationer som arbetar med att vårda det svenska kulturarvet med att säkra det i händelse av krig och kris.

Men museisektorn står också inför andra utmaningar. Under det gångna året har rapporterats om hur Nationalmuseum har varit tvunget att dra ned på sina öppettider till följd av den höja hyran efter renoveringen av fastigheten, och på Naturhistoriska Riksmuseet har taget bokstavligen ramlat in till följd av utebliven renovering. Hur kunde det bli så här?

Jag har träffat Gunnar Ardelius, som sedan 2022 är generalsekreterare för samarbetsorganisationen Sveriges Museer för att prata om de utmaningar som kulturarvssektorn har att hantera idag.

David Thurfjell är professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola och författare till flera böcker, varav den senaste En lockton i ödemarken: om människans förmåga att besjäla världen kom ut 2023.

I boken Det gudlösa folket från 2015 undersökte Thurfjell påståendet om huruvida svenskarna är världens mest sekulariserade folk. Sedan dess har religionen fått en allt mer framskjuten roll i den svenska kultur- och samhällsdebatten. Betyder det att sekulariseringsprocessen avstannat och kanske rentav ersatts av ett postsekolärt tillstånd?

Hur gick det till när Sverige sekulariserades? Vilken roll spelade den svenska kyrkan och går sekulariseringen att spåra till kyrkans egen lutherska teologi? Dessa och många andra frågor diskuterar jag med David Thurfjell i veckans avsnitt.

Läs mer om David Thurfjell och hans böcker här: https://davidthurfjell.se/