Thomas von Wachenfeldt om folkmusik, kulturpolitik och kärleken till Hälsingland

I Gränsfors i norra Hälsingland lever Thomas von Wachenfeldt med hustru, tre döttrar, katt, höns och bin. Det röda huset pryds av snickarglädje i fornnordisk stil som Thomas själv har snidat. Han kommer ifrån centralorten Bergsjö några kilometer bort, men har ända sedan barnsben vetat att det var i Gränsfors som han skulle bo. Han är ledamot av Hälsinge Akademi och ordförande i den lokala biodlarföreningen.

Nyligen utnämndes Thomas von Wachenfeldt till Årets Hälsing, av Hälsingerådet, för sina insatser på musikområdet, som musiker och som forskare. Han har ägnat en stor del av sin verksamhet åt den hälsingsska spelmanstraditionen, och då särskilt de mystiske Hultkläppen, om vars liv och verk Thomas von Wachenfeldt förra året gav ut en kombinerad bok och skiva, som fått ett mycket fint mottagande i folkmusikkretsar.

Thomas von Wachenfeldt är docent i musikpedagogik knuten till Högskolan i Dalarna, men också musiker med stor bredd. Han är riksspelman men också högskoleutbildad barockmusiker. Det var dock den tunga metalmusiken som först väckte musikintresset, och han spelar fortfarande gitarr i olika dödsmetallkonstellationer.

Thomas von Wachenfeldt menar att det offentliga har korrumperat marknaden för kultur genom alltför vidlyftiga subventioner, som gör att människorinte är beredda att betala för kultur vad den egentligen är värd. Han pekar på Tyskland, där det finns en helt annan betalningsvilja för kultur, och menar att Sverige skulle behöva en verklig bildningsinfrastruktur.

Han förvånas över det mediala ointresset för den svenska folkmusiken.

– När jag åker till Bingsöstämman så är där 10 000- 20 000 spelmän som träffas. Det här är ingen liten subkultur, det är otroligt många som håller på med svensk folkmusik.

Vi träffas i hans studio i Gränsfors för ett samtal och musiken, spelmanstraditionen, kulturpolitiken och Hälsingland.