Tvåhundrafemtiotredje dikten

Jag tar emot mig
som jag ovetande tog emot mig
mitt liv
i moderns skyddsrum,
i jordemoderns liv
medan liv för liv
släcktes,
förfrös
vintern fyrtiotre.

Jag tar emot mig
som jag tog emot mig
oskriven som ett blad,
en tabula rasa med osynlig skrift
i en ram av ljud, ord,
bokstäver, begrepp,
drömmar, myter, sånger, böner.

Som om något skulle kunna komma ur intet.
Som om inte allt redan fannns givet.

Jag tar emot ljuden utanför hjärtslagen
efter att ha lämnat och anlänt
efter den trängsta av passager,
färdig för ljuset efter ett växande i mörker.

Jag kommer att få veta vem jag är,
vem jag tillhör,
vart jag är på väg.

Jag ligger redan innesluten i lindor av mening,
ett ord som bär allt.
Jag tar emot mig som människa.

             2021-02-08