Jag får en hel del brev som handlar om smärtan i att stå ensam med sin smärta. Det handlar om att inte hitta vänner som kan möta en, att andra vänder sig bort när man mår dåligt eller att man upplever att andra bara finns där när man levererar sitt glada, positiva jag. Hur gör man då, när man står där med den avgrundsdjupa känslan av ensamhet?
Det går också att förstå den som backar. Kanske är man inte villig eller kapabel att närma sig samma avgrundsdjup i sig själv. Kanske har man en historia av att bli använd som stöd och fått bära andras bördor för att få höra till. Av ren självbevarelse kan man då rygga tillbaka när någon kommer med en smärta den inte själv orkar bära.
Om det här reflekterar jag i dagens avsnitt.
Välkommen att lyssna!
Med värme,
Evalotta.
Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se
Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.