Harrisons dramatiska historia

Jesus från Nasaret, kristendomens förgrundsgestalt, är världens genom tiderna mest kända, omdiskuterade och inflytelserika individ. För 2,4 miljarder människor – omkring en tredjedel av jordens befolkning – är han att betrakta som Guds son och den stora sanningssägaren och predikaren i historien. Även de som vänder honom ryggen måste ta honom på allvar, eftersom det är omöjligt att förstå de senaste två millenniernas västerländska kultur utan kännedom om Jesus och hans budskap.

Men hur mycket vet vi egentligen? Det finns ju folk som gör gällande att Jesus inte ens har existerat. Har de en poäng? Vad var det som gjorde Jesu budskap så radikalt och farligt att myndigheterna i Jerusalem såg sig tvungna att gripa, tortera, döma och avrätta honom? Hur kom det sig att hans lilla grupp i Galileen på kort tid utvecklades till en av det romerska imperiets mest vitala rörelser och till slut upphöjdes till statsideologi? Finns det belägg för de mirakler som Jesus utför i Nya testamentet – gick han på vatten, förvandlade vatten till vin och botade rörelsehindrade så effektivt att de kunde ta sina sängar och gå hem?

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Jesus. Det blir en uppvisning i allt från obarmhärtig källkritik till nyfikna deckarspekulationer om uppståndelsens mysterium.

Bild: Kristus Frälsaren (Pantokrator), en enkaustisk ikon från 600-talet från Saint Catherine's Monastery, Mount Sinai. OBS - något nedskuren. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Detta är en repris

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sverige har haft få kungliga sexskandaler. De otrohetsaffärer och övriga erotiska snedsprång som läckt ut under de senaste fem seklerna har i regel antingen varit banala och snabbglömda eller mörklagts så effektivt att nästan ingen känt till dem. Vadstenabullret är ett stort undantag. Här har snaskigast möjliga sängkammarhistoria dokumenterats i brevväxling mellan Gustav Vasa och hans barn. Till råga på allt har breven publicerats och blivit tillgängliga för alla.

Bakgrunden var ett tidstypiskt politiskt äktenskap mellan Gustav Vasas dotter Katarina och Edzard av Ostfriesland. Det var väl förberett, och allt gick bra, så länge det handlade om diplomati, vigsel, pompa och ståt. Men sedan skulle de unga tu färdas från Stockholm till Tyskland, och eftersom de måste bli kvar i Sverige – närmare bestämt i Vadstena slott – över vintern blev det gott om tid över att umgås. Lite väl gott om tid. Brudgummens lillebror lärde känna brudens lillasyster, tycke uppstod, och en natt upptäcktes han med byxorna nere i hennes sängkammare. Skandalen var ett faktum. Brudens storebror Erik, som var ansvarig för att allt fungerade i Vadstena, fick omgående problem med pappa Gustav i Stockholm, som menade allt alla barnen gjort fel. Även Edzard och Katarina, som var helt oskyldiga till småsyskonens pilska dumheter, spärrades in i fängsligt förvar.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Vadstenabullret, en av de största skandalerna i vår svenska kungahistoria.

Bild: Vadstena slott med vallgrav från norr. Av Alexandru Baboş Albabos - Eget arbete, Wikipedia. CC BY 3.0

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Osmanska riket var en gång ett imperium som sträckte sig från Algeriet till Irak och från Ukraina till Jemen, ett välde som omfattade ungerska grässlätter, arabiska öknar, anatoliska berg och grekiska öar. Idag är detta imperium historia, men i över 600 år var det en realitet som alla grannar i Europa, Asien och Afrika måste förhålla sig till: Osmanska riket.

När vi möter imperiet i historiska redogörelser brukar vi slarvigt tala om det som Turkiet och hänvisa till dess sultaner som turkar. Men då gör vi fel. I och för sig är dagens Turkiet en efterträdare till imperiet, rent geografiskt, men Osmanska riket hade föga gemensamt med den republik som idag har Ankara som huvudstad.

Osmanerna var ett elitfolk som talade ett eget språk (som vanliga turkar inte förstod) och införskaffade sina medlemmar genom att ta kristna pojkar i skatt, försätta dem i slaveri, göra dem till muslimer, sätta dem i hårdträning, gifta bort dem med prinsessor och utnämna dem till generaler och guvernörer. Det var en regim som prioriterade duglighet och effektivitet och som såg sig som arvtagare till både profeten Muhammed och de romerska kejsarna i Konstantinopel. Genom att tillerkänna underkuvade folk långtgående självstyre och tillämpa religionsfrihet gjorde de sig dessutom populära både bland sjörövarhövdingar i Nordafrika och furstar i Ungern och Rumänien.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Osmanska riket, den muslimska världens mest glänsande stormakt under det senaste millenniet.

Bild: Sultan Selim III håller en audiens framför Felicityporten. Hovmän är sammansatta i ett strikt protokoll. Olja på duk. Topkapı Sarayı Müzesi, Istanbul (Inv.17/163),Wikipedia, Public Domain

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Efter att Columbus upptäckt Amerika vidtog en av de både blodigaste och viktigaste upptäckar- och erövringsfaserna i världshistorien. Spanska erövrare – conquistadorer – for runt i Västindien på lika nyfikna som brutala plundringsresor, för att i nästa skede börja kriga och kolonisera på det amerikanska fastlandet.

Historien om conquistadorerna rymmer många spännande episoder, vilka fick världshistoriska konsekvenser. Spanjorerna erövrade två stora imperier, aztekriket i Mexiko och inkariket i Peru, samtidigt som de lade under sig de västindiska öarna och Centralamerika. Allra mest fascinerande är dock de veritabla odysséer som inte resulterade i kolonier men väl i geografiska upptäckter.

Juan Ponce de Léon, Francisco de Coronado och Hernando de Soto hittade inget guld, men de kartlade betydande delar av nuvarande södra USA. Historien om conquistadorerna är också historien om det största ofrivilliga folkmordet vi känner till, eftersom miljoner amerikanska urinvånare sveptes bort av epidemier som spanjorerna förde med sig, till exempel smittkoppor och mässling. Endast på en punkt slog Amerika tillbaka inom farsoternas domäner: syfilis. Före 1492 existerade inte sjukdomen i Europa. Den var en strikt amerikansk angelägenhet, men conquistadorernas sexualvanor ledde till att den fort spred sig till Europa.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de spanska conquistadorerna, de upptäckare och erövrare som lade Nya världen för sina fötter.

Bild: Hernando de Soto och spanska conquistadorer ser Mississippifloden för första gången. Av William H. Powell, Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Henrik VIII lät halshugga två av sina fruar och flera av sina närmaste medhjälpare när han tröttnade på dem. För många historieintresserade i hela världen är han urtypen för en tyrann som det var bäst att hålla sig på långt avstånd från. Samtidigt står det klart att Henrik var en härskare som gjorde stor skillnad: han stärkte den engelska statsmakten på ett avgörande sätt och kapade banden till påvekyrkan. Vem var han egentligen?

Henrik VIII var mycket mer än en livsfarlig hustrudödare och radikal kyrkopolitiker. Han var ett barn av renässansen och hade stora kulturella intressen, vilka imponerande på omgivningen. Som exempel kan nämnas hans musikalitet: han var en skicklig tonsättare, och hans verk spelas fortfarande. Han älskade vildmarksliv och torneringar, skrev teologiska traktater på latin och hävdade sitt lands intressen på kontinenten med kraft.

I mångt och mycket var Henrik VIII – och är fortfarande – en imponerande gestalt. Men det vilade en mörk skugga över hans levnad och hans regering. Oförmågan att få en manlig arvtagare som kunde garantera att dynastin Tudor inte dog ut gjorde Henrik rastlös och farlig, och sviterna av en torneringsskada gav honom hälsoproblem som aldrig löstes. Kort sagt, berättelsen om Henrik VIII rymmer både glänsande och tragiska element.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den engelske kungen Henrik VIII, en av den europeiska historiens mest mytomspunna gestalter.

Musik: Henry VIII Pastime with Good Company, performed by the dws Chorale. Wikimedia Commons, Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported.

Bild: Henrik VIII av England blev med tiden blev tämligen kraftig: Porträtt av Hans Holbein den yngre från 1540. Galleria Nazionale d'Arte Antica. Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

På 1500-talet och 1600-talet var huset Habsburg världens mäktigaste familj, sett till hur stora områden och hur många riken medlemmarna kontrollerade. Habsburgarna dominerade Centraleuropa från Wien, Sydeuropa från Madrid, Nederländerna från Bryssel och ett kolonialvälde som omfattade Latinamerika, Filippinerna och mycket mer. Hur var detta möjligt?

Nyckeln till habsburgarnas framgångar stavades äktenskap. De byggde upp sin dynastiska stormakt genom smarta giftermål med arvtagare och arvtagerskor i hela Europa, från Nederländerna i nordväst till Pyreneiska halvön i sydväst och Ungern och Böhmen i öster. Därefter såg de till att bevara makten i familjen genom att delegera ansvaret för styrelsen till alla någorlunda begåvade män och kvinnor inom släktkretsen. För att stärka sammanhållningen ytterligare gifte de sig i regel med sina kusiner, vilket fick trista genetiska följder samtidigt som det onekligen gjorde det lättare att bilda gemensamma allianser mot omvärlden.

För resten av Europa framstod huset Habsburg som epokens mest imponerande men också mest hotfulla stormakt. De franska kungarna, som kände sig inringade av habsburgska territorier, allierade sig med vem som helst som kunde hjälpa dem att försvaga härskarna i Madrid, Bryssel och Wien.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om huset Habsburgs utveckling från att ha härskat över några små besittningar vid Alperna till att kontrollera en global stormakt.

Bild: Den habsburgska monarkins expansion i centrala Europa.

Ramsay Muir - Ramsay Muir, 1911, Philips New Historical Atlas for Students, skylt 25a, 1:a upplagan, Philip & Son. Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under Gustav Vasas tid trädde Sverige på allvar in i Europas lärda värld, bokstavligt talat – och det berodde inte på kungen utan på två av hans argaste kritiker. Olaus Magnus och Johannes Magnus var östgötska katoliker som gått i landsflykt till Rom och ägnade sig åt att försöka förmå övriga Europa att ombesörja att svenskarna åter blev katoliker. Sverige måste framstå som så stort och viktigt att katoliker i gemen insåg behovet att hjälpas åt för att Gustav Vasa och hans regim skulle ändra sig – eller störtas. De tog boktryckarpressen till hjälp.

Både Johannes och Olof blev med tiden katolska ärkebiskopar i exil, och som sådana hade de gott om fritid – men de var inte sysslolösa. Fritiden omsattes i bokskrivande och kartritande. Olaus Carta marina är den första avbildningen av Norden, och den tillhör de kändaste och mest reproducerade kartorna överhuvudtaget. Johannes skrev en svensk historia som dignade under överdrifter och påhitt, och Olaus skrev sin väldiga Historia om de nordiska folken, som handlade om allt mellan himmel och jord i Sverige och dess grannländer. Det var Johannes som hittade på de många erikar och karlar som gjorde att Vasakungen Erik valde att kalla sig för Erik XIV och lillebror Karl för Karl IX – istället för Erik IX och Karl III, som de egentligen borde ha kallat sig.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om bröderna Olaus Magnus och Johannes Magnus, två svenska lärdomsgiganter i renässansens era.

Omslag: Till vänster kungen Gorm, Broder och Buke som färdats så långt norrut att inget dagsljus syntes. På denna plats blir de attackerade av de övernaturliga varelserna till höger på träsnittet.

Olaus Magnus - "Historia de gentibus septentrionalibus", Wikimedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Renässansen är ett av de mest positivt värdeladdade epokbegreppen i Europas historia. Det står för nytänkande och kreativitet, för universalgenier, upptäckare och uppfinnare. Det leder tankarna till Leonardo da Vinci, Michelangelo och Rafael, liksom till Peterskyrkan i Rom, palatsen och konstmuseerna i Florens och till våra egna Vasaborgar i Kalmar och Vadstena. Men vad var egentligen renässansen? Hur revolutionerande var utvecklingen, om vi jämför den med medeltiden?

För att komma renässansen in på livet måste vi styra kosan söderut, mot Italien. I 1400- och 1500-talens italienska kulturmiljöer väcktes intresset för antiken, både det klassiska latinska språket och den klassiska konsten och arkitekturen. Man uppfattade den tusenårsperiod som gått sedan romarrikets fall som en trist ”mellantid” (varvid termen ”medeltid” föddes) och föraktade dess ”gotiska” stil. Vägen framåt gick, menade man, via en återfödelse av antiken och dess syn på människa och samhälle. Genom att efterlikna de romerska och grekiska förebilderna skulle människan växa och bli större i kropp och ande. Likväl fanns det en gräns för hur långt man kunde sträcka sig. Till en början var det högt i tak och en renässansmålare kunde lägga in nästan vilka element som helst på sina dukar, men under 1500-talets andra hälft började inkvisitionen lägga sig i. Mästare som Veronese kunde få stora bekymmer – vilket vi kommer att få höra exempel på i podden.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om renässansen – dess konst, litteratur och bildningsideal.

Bild: Gud skapar Adam av Michelangelo, 1508–1512, takfresk i Sixtinska kapellet, Vatikanen. Wikipedia, Public Domain

Musik: A Mighty Fortress is Our God av Martin Luther framförd av Calvary Choir 1917, Internet Archive, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En av de verkligt stora europeiska omvälvningarna på 1500-talet hade sin grund i religionen: katolska kyrkan utmanades av reformatorer som grundade nya kyrkor, vilka sammanfattande brukar kallas protestantiska. I Sverige kom Martin Luthers idéer att bli banbrytande för hur kristendomen predikades och färgade samhällslivet under hundratals år. Lutherdomen blev en svensk statsideologi, och eftersom skolväsendet kontrollerades av kyrkan fick detta konsekvenser för alla svenskar.

Men varför? Påven och hans kyrka hade kritiserats i århundraden, men före 1500-talet hade kritikerna, som kallades kättare, alltid utsatts för förföljelser och tvingats fly för att undkomma döden på bålet. Nu ändrades detta, mycket på grund av två nya element: boktryckarkonsten och den starka statsmakten. Tack vare tryckpressarna kunde idéer spridas mycket snabbare, och till många fler människor, än någonsin tidigare. Samtidigt ville kungarna och furstarna ta makten över kyrkan och tillskansa sig dess rikedomar – genom att konfiskera kyrkomark kunde de snabbt stärka sina positioner. Men historien var oförutsägbar. Det var långt ifrån självklart att försiktiga monarker som Gustav Vasa skulle våga sätta sig upp mot påven och genomföra reformationen. Vägen till lutherdomens seger i Sverige var lång och krokig.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om reformationen, med särskilt fokus på hur protestantismen infördes i Sverige.

Bild: Martin Luther som junker Jörg av Lucas Cranach d.ä. , Wikipedia.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

På en punkt är den svenska historien unik: till skillnad från i alla andra västerländska länder fick allmogen – vanliga bönder – en så stark samhällsställning att de tillerkändes rätten till representation i riksdagen. Vi fick ett ”fjärde stånd”, bondeståndet, vid sidan av adeln, prästerna och borgarna. Men historien är mer komplicerad än så: Sverige hade också, särskilt under Gustav Vasas regeringstid, ovanligt många bondeuppror. Hur går detta ihop?

På 1400-talet och under 1500-talets första decennier blev den svenska allmogen stridbar. Våldet införlivades med böndernas politiska kultur, eftersom de insåg att militär konfrontation, eller hotet om sådan, faktiskt lönade sig. De lärde sig att kriga i skogar, arrangera överfall och tvinga fram politiska eftergifter från kungar, riksföreståndare, biskopar och andra stormän. Resultatet blev att skatterna sänktes och att böndernas självförtroende stärktes. När Gustav Vasa sedan ville vrida utvecklingen åt ett annat håll och flytta fram kungamaktens positioner i bygderna upplevdes detta som ett hot. Bönder, liksom herremän och kyrkoherdar, grep till vapen och utmanade kungen i flera revolter. Den allvarligaste utbröt i Småland på 1540-talet och har gått till historien som Dackefejden. Resultatet av dessa sammanstötningar var en besynnerlig kombination av stabil statsmakt och allmogeinflytande.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om 1500-talets svenska bondeuppror, från 1520-talets daluppror till Dackefejden på 1540-talet.

Bildtext: Den brända byn, Albert Edelfelt (1879). Albert Edelfelt, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

För många svenskar börjar historien med Gustav Vasa – vår förste ”riktige” kung, nationalstatens grundläggare och rikets befriare från Kalmarunionens danska förtryck. Verkligheten var annorlunda: Sverige hade haft egna kungar i hundratals år, nationalstaten växte fram långt senare och Kalmarunionen var mycket mer än ett danskt projekt.

Trots att detta idag är välkänt inom historikerkretsar har Gustav Vasa fortsatt att vara den enskilt mest kända härskaren i vårt förflutna. Varför? Vad gjorde Gustav som gör att han fortfarande sätter sin prägel på våra historieböcker?

Frågorna går att besvara genom att vi närmar oss Gustav Vasa från två håll: genom att vi skapar oss en överblick av hans politiska gärning och sätter den i relation till både medeltidens Norden och 1500-talets Europa, och genom att vi detaljanalyserar Gustavs egen korrespondens, till exempel med fruar och barn. I så fall framträder bilden av en kung som med en blandning av effektivitet, hänsynslöshet, framsynthet och försiktighet byggde upp ett stabilt välde åt sig själv och sin familj. Vi möter en mångsidig gestalt: ena dagen misstänksam envåldshärskare med gott om fiender, andra dagen ömsint familjefar. Eftersom han fick regera så länge, från 1523 till 1560, hann Gustav verkligen göra skillnad. Han byggde kanske inte vår nationalstat, men han lade flera av grundstenarna.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Gustav Vasa, som för många svenskar fortfarande är en portalfigur i historien.

Bild: Gustav Vasa, porträtt från omkring 1558 i porträttsamlingen på Gripsholm. Beskuret. Okänd konstnär, men med mycket snarlikt utförande trärelief av kungen, gjord av Willem Boy.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

För Främre Orienten, Kina och andra gamla högkultursområden är bronsåldern en rik och välkänd epok med grandiosa imperiebyggen och skriftlig dokumentation. Men så är det inte för Sverige. Många svenskar har svårt att visualisera denna period av vår förhistoria, och de flesta av oss svävar på målet om vi tillfrågas om bronsålderslämningar i det egna kulturlandskapet.

Faktum är dock att bronsålderns människor har avsatt mängder av imponerande och synliga lämningar i Sverige. Vi har också monumentalarkitektur, förvisso inga pyramider, men väl stora rösen med gravar, som i fallet med Kiviksgraven i Skåne och Blå Rör på Öland. Under bronsåldern tillkom dessutom flertalet av våra hällristningar, inte minst i Tanum i Bohuslän, som är uppsatt på Unescos världsarvslista. På 265 platser i Tanum finns omkring 6 000 inknackade figurer och nästan 10 000 skålgropar. På hällarna trängs stiliserade skepp, människor, hjortar, oxar, hjulkors, fotsulor, handflator, slädar, vapen och mycket annat. Vissa figurkombinationer är tydliga och kan lätt tolkas – lurblåsning, plöjning, strider, jaktscener, och så vidare – medan andra tecken och sammanhang är gåtfulla. Ett annat högst sevärt hällristningsområde finns vid Tisselskog i Dalsland.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om den svenska bronsåldern – vad kan man se, och var kan lämningarna bäst beskådas?

Bild: Hällristningsområdet i Tanum är ett område i Tanums kommun i Bohuslän där man funnit flera berghällar med stora mängder hällristningar från bronsåldern. De är alltså skapade någon gång mellan år 1700 och år 500 f Kr. Inte långt från den största av dem, Vitlyckehällen, är Vitlycke museum uppbyggt. Wikipedia, public domain

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

För alldeles för många svenskar är stenåldern en vag och svårpåtaglig epok i det mycket fjärran förflutna. Stenåldern förknippas med skämtteckningarnas grottmänniskor och med rader av flintpilspetsar och yxor i gamla museimontrar. Men hur gör man för att träffa på den riktiga svenska stenåldern? Var har den efterlämnat synliga spår?

Sanningen är att stenåldern finns runt omkring oss, från Skåne till Lappland. Vi hittar den i skånska stendösar, i västgötska gånggrifter – till exempel på det väldiga gravfältet Ekornavallen – och i form av påfallande välbevarad norrländsk konst. Alla som vandrat på spångarna vid Nämforsen för att bekanta sig med de inknackade avbildningarna av älgar och andra djur är dömda att bli imponerade. För att inte tala om de som beväpnar sig med myggspray och traskar ut i Härjedalens vildmark på jakt efter hällmålningarna i Ruändan. 

För de mindre äventyrligt lagda finns det betydligt mer att avnjuta på våra museer än gamla vapen. Några av världens äldsta skidor är utställda till allmänt beskådande i Umeå. De hittades i en myr vid Kalvträsk 1924, då de legat bortglömda i omkring 5 200 år. Få svenska fornfynd är lika fascinerande och vackra som den lilla Alundaälgen, skulpterad i grönsten, som idag är utställd på Historiska museet i Stockholm.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om den svenska stenåldern – vad kan man se, och var kan lämningarna bäst beskådas?

Bild: För 6000 år sedan ristades 2600 hällristningar in vid Nämforsen i Ångermaland. 

På berghällarna i och vid forsen ristade stenålderns jakt- och fångstfolk in sina bilder av älgar, båtar, människor, fåglar, fiskar och föremål, men också, för oss, svårtydda streck och linjer.  Nämforsen är en av Europas största hällristningsplatser med 2595 hällristningar som antas vara 6 000–3 800 år gamla, det vill säga från ca 4 000–1 800 f.Kr, troligen finns det också ristningar i Nämforsen som är yngre än så, dvs från bronsåldern.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det händer något väsentligt när den grå forntiden antar mänsklig skepnad, när individer framträder inför våra blickar – när Ramses II:s mumifierade kropp möter oss avlindad på museet i Kairo, när sargade offerlik och folk som mördats hittas i våra gamla mossar, eller när gestalter som Ötzi – ”ismannen” från Alperna – upptäcks av en slump. Vår förhistoria blir genast mer påtaglig; den får, bokstavligt talat, ansikten och kryddas med människoöden som pockar på att bli studerade och beskrivna.

Under det senaste seklet, från upptäckten av Tutankhamons grav 1922, har mängder av forntida män och kvinnor grävts upp, analyserats och ställts ut till allmänt beskådande. Detta gäller även Sverige, med iögonfallande fynd som Barumkvinnan, Hallonflickan och Granhammarsmannen. Med hjälp av den allra senaste tekniken försöker vi lära oss hur de levt – vilken mat de ätit, vilka platser de har besökt – och hur de mötte döden. Det är inte ovanligt att vi införlivar dem i vår krets genom att skänka dem namn, som när ett av de äldsta upphittade exemplaren av de varelser som för tre–fyra miljoner år sedan höll på att utvecklas till människor döptes till Lucy, efter en Beatleslåt som var populär i forskningsteamet.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om individerna under forntiden – om egyptiska mumier, nordiska mosslik och andra döda män och kvinnor som idag kan beskådas och analyseras.

Repris

Bild: Mumien av Ramses den store, G. Elliot Smith - "Catalogue General Antiquites Egyptiennes du Musee du Caire: The Royal Mummies" Detaljer om  farao Ramesses II mumifierade kropp. Kairo museum. Wikipedia, Public Domain.

Klippning: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

”Vreden, gudinna, besjung, som brann hos peliden Akilles / olycksdiger, till tusende kval för akajernas söner.” Så lyder den första meningen i Iliaden, Homeros krigsepos från 700-talet f.Kr., och så inleds den västerländska litteraturens långa historia. 

Det är ingen fridsam och uppbygglig läsning. Krigaren Akilles är rasande över att hans chef, kung Agamemnon av Mykene, har berövat honom en slavinna. Alltså ber han sin gudomliga mor om hjälp, och hon utverkar hämnd från högre makter. Inbördesgrälet mellan grekerna gör att deras fiender, de belägrade trojanerna, kan gå till motanfall, med så många dödsfall att grekerna måste lära sig att samarbeta igen.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om människans äldsta kända krig, med fokus på de mytomspunna striderna vid Troja.

Historierna om Akilles vrede och det trojanska kriget har varit kända och återberättade i årtusenden, och för många europeiska skolpojkar har Iliaden och dess fortsättning Odysséen varit obligatorisk läsning. Men hur mycket av det Homeros skaldade om har verkligen inträffat? Troja har numera, på goda grunder, identifierats med en ruinstad i västra Turkiet, och grekernas bronsåldersstäder har också blivit utgrävda, men kan vi vara säkra på att ett krig mellan de båda makterna utkämpades? Tack vare modern forskning, inte minst analyser av hettitiska skrifter, tror vi oss idag veta en hel del om verkligheten bakom de gamla sagorna.

Bild: Akilles och Ajax spelar spel, c. 540–530 fvt, Vatican Museum Foto: Sailko, CC BY-SA 3.0 

Klippning: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Moses avbildades av renässanskonstnärerna som en gammal man med horn på huvudet, eftersom de hade läst en latinsk slarvöversättning av Bibeln. Idag visualiserar äldre och medelålders västerlänningar honom som en skäggig och grånad Charlton Heston, medan barn och ungdomar föreställer sig honom som en egyptisk buspojke. 

Moses är världslitteraturens förste store frihetshjälte, och hans namn har blivit symboliskt, för att inte säga identiskt, med vår äldsta lagstiftning. Det handlar förstås om Mose, den karismatiske patriarken som mötte Gud i den brinnande busken, ledde det israelitiska uttåget ur Egypten och mottog stentavlorna med de tio budorden på Sinai berg.

I det sjätte avsnittet av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om Mose och hans historiska bakgrund, men också om vår äldsta kända lagstiftning.

Har Mose överhuvudtaget existerat? Är han och de andra gammaltestamentliga personerna verkliga gestalter i Främre Orientens förflutna, eller bör de istället etiketteras sagofigurer? Och om han är påhittad, varför har då lagarna och Moseböckerna fått namn efter honom? Frågorna om Mose leder lätt till vidare till andra frågor, inte minst om lagstiftningen som sådan. Hur kom det sig att bronsålderns kungar och hövdingar överhuvudtaget började stifta lagar och tvinga igenom dem i samhällen vars invånare aldrig hade upplevt något liknande? Var inleddes utvecklingen, och vad handlade de första lagarna om?

Bild: Moses med horn av Michelangelo, 1513–1515, i Basilica San Pietro in Vincoli, Rom Foto: Jörg Bittner Unna, CC BY 3.0

Lyssna också på Martin Luthers idéer blev grundstenen till Sveriges välstånd.

Klippning: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Cheopspyramiden är omkring 140 meter hög och den har beundrats som ett av världens byggnadsmirakel i fyra och ett halvt millennium. Grekiska, romerska och arabiska skribenter fyllde sidorna med utläggningar om vad monumentet egentligen var för något. En skattkammare? Ett spannmålsmagasin från gammaltestamentlig tid? Eller kanske ett gigantiskt bibliotek som byggdes av sagokungen Surid ibn Salhouk före syndafloden, för att bevara allt mänskligt vetande inför framtiden? Buden var många. 

Vissa historieskrivare träffade rätt, som när greken Herodotos på 400-talet f.Kr. rapporterade ryktet att det var en grav som kung Cheops låtit bygga för länge sedan. Det dröjde dock ända till 1800-talet innan detta kunde verifieras och den vetenskapliga utforskningen ta fart. Sedan dess har vi lärt oss åtskilligt. Cheopspyramiden har införlivats med global allmänbildning och blivit en av jordens största turistsevärdhet.

I femte avsnittet av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om Egyptens pyramider – framför allt Cheopspyramiden – och den roll de har spelat i vår kultur.

Egyptens pyramider rymmer fortfarande många gåtor som pockar på lösningar och svar. Var det slavar som byggde monumenten, eller restes de av vanliga bönder som ålagts – och accepterat – hårda dagsverksplikter? Vad finns i de besynnerliga hål- och tomrum i stenmassorna som modern teknik har avslöjat, men som ingen människa hittills har tagit sig fram till?

Bild: Cheopspyramiden, Foto: Nina Aldin Thune, Wikipedia, CC BY 2.5

Lyssna också på Antikens sju underverk.

Klippning: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Gränsen mellan förhistoria och historia brukar ofta anses löpa mellan de epoker då människan bara har efterlämnat arkeologiska fynd och den era då hon lärt sig skriva. Skrivkonsten har ofta framställts som en vattendelare i utvecklingen mot avancerade civilisationer. 

Det faktum att vissa högkulturer – till exempel Inkariket och andra imperier i Sydamerika, samt mängder av afrikanska välden – inte utvecklade skriften har i regel ignorerats. Faktum kvarstår att något väsentligt hände när vi började använda abstrakta tecken för att bevara och förmedla kunskap.

I det fjärde avsnittet av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om våra äldsta skriftsystem, om den långa vägen från bilder till alfabet.

Varför skedde detta? Hur, när och var tog människan steget över till att rita, knacka och trycka fram budskap på lerplattor, stenar, djurhudar och andra material som föregick papperet? Hur kom det sig att våra europeiska och västasiatiska förfäder – till skillnad från kineserna – vidareutvecklade och rationaliserade skriften till dagens bokstäver? 

Varifrån gick influenserna, och vilka samhällskrav låg bakom våra första kommunikationstekniska revolutioner? Minst lika intressant är frågan hur länge det dröjde innan vi lärde oss tolka de gamla hieroglyferna och kilskriftstecknen. Väl att märka är alla forntida skriftsystem ännu inte dechiffrerade och avkodade. Varför är det ännu omöjligt att läsa vad bronsåldersmänniskorna skrev på det minoiska Kreta och i induskulturens Pakistan?

Bild: Kontrakt om försäljning av en åker och ett hus i den kilformade kilskriften anpassad för lertavlor, Shuruppak, ca 2600 f.Kr, Wikipedia, Creative Commons.

Klippning: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

På Göbekli Tepe, eller Isterbukskullen, har några av de mest häpnadsväckande och överraskande fynden inom modern arkeologi gjorts under de senaste decennierna: forskare har hittat världens äldsta tempelanläggning, som var i bruk på 9000-, 8000- och 7000-talen f.Kr. 

Göbekli Tepe ligger på en vidsträckt och ofruktbar platå i södra Turkiet. Här restes i första skedet hundratals pelare, mellan fem och sex meter höga, i ett tjugotal cirklar. I nästa fas restes mindre pelare i rektangulära rum. Till de mest fascinerande fynden hör skickligt utförda reliefer och skulpturer av tjurar, tranor, rävar och ett krokodilliknande djur.

I det tredje avsnittet av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om de häpnadsväckande fynden i Göbekli Tepe och andra sentida sensationer i utforskningen av vår förhistoria.

Göbekli Tepe-fynden ställer allt på huvudet. Vid tiden för byggandet av templet hade människan ännu inte börjat bruka jorden och skapa bofasta civilisationer. Inga lämningar har hittats efter tamdjur eller odlade växter. Byggarna tycks ha varit jägare och samlare som ätit vildväxande grödor. De skulle, enligt alla vedertagna teorier om kulturutveckling, inte ha kunnat skapa den här typen av monument. Ändå var det just vad som skedde. Varför? Ingen vet, men det saknas inte spekulationer, varav vissa träder långt över gränsen till det bisarrt fantasifulla.

Bild: Göbekli Tepes äldsta skikt (skikt III) består av flera runda formationer med radade pelare. Wikipedia, Creative Commons. CC BY-SA 4.0

Klippning: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hon är omkring 30 000 år gammal, drygt elva centimeter lång och tämligen fetlagd, är gjord av kalksten som färgats med rödockra, har inga ansiktsdetaljer och inga fötter men i gengäld en konstfärdigt utformad frisyr. Vi känner henne som Venus från Willendorf, och vi kan besöka henne på Naturhistoriska museet i Wien. Sedan det lilla konstverket upptäcktes 1908 har Venus blivit en ikon för den äldsta mänskliga civilisationen i Europa.

Venus från Willendorf är inte ensam. Vi har omkring 200 liknande fynd av kvinnofiguriner från den äldre stenålderns Centraleuropa, Italien och Frankrike. Vad som gör några av dem särskilt intressanta är att de är tillverkade av keramik, något som motbevisar den gamla, men felaktiga, uppfattningen att människan inte kunde utveckla detta hantverk förrän hon blivit bofast och övergått till jordbruk. 

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om Venus från Willendorf och hennes skulpturala forntidssystrar.

Vi kan vara övertygade om att de här kvinnostatyetterna var viktiga för våra förfäder och förmödrar – men vi har inte en aning om vad de var tänkta att föreställa, och vilket användningsområde de hade. Gissningarna och hypoteserna har duggat tätt. Modergudinnor? Rituella föremål som brukades inom schamanistiska religioner eller inom läkekonsten? Leksaker? Och varför är Venus från Willendorf så tjock? Vilken betydelse tillmätte folk fetman?

Bild: Venus från Willendorf, Naturhistorisches Museum Wien. Creative Commons

Klippning: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dinosauriernas herravälde avslutades för 65 miljoner år sedan i en obarmhärtig naturkatastrof. Det var en förutsättning för att människorna överhuvudtaget skulle kunna existera. 

När jätteödlorna försvann från jorden fick däggdjuren en chans att växa, utvecklas och expandera, något som hade varit fullständigt omöjligt om Tyrannosaurus Rex och de andra köttätarna hade fortsatt att behärska planeten. Men trots att dinosaurierna inte har funnits sedan urminnes tid är de numera synnerligen levande i vår kultur. Alla känner till dem, och de är omåttligt populära hos barn.

I det första avsnittet av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om dinosaurierna och deras mytiska efterföljare. Dick och Katarina tar med oss på resa runt jorden i den tidigaste historiens spår.

Varför blev det så? När upptäckte vi våra gigantiska föregångare? Hur försökte upptäckarna förklara dem? Finns det något kvar att upptäcka? Har det funnits dinosaurier i Sverige? Går det att spåra en länk mellan dem och de stora sägenomspunna monster som förekommer i vår sagoflora, till exempel drakarna och de mytiska sjöodjuren – historier om sådana varelser finns ju i alla länder? Vart – till vilka museer – skall vi bege oss om vi vill se de dinosaurier som har grävts fram och rekonstruerats? 

Och hur är det med den övriga gamla megafaunan, till exempel mammutarna? När försvann dessa djur? Skulle det vara möjligt för forskarna att återuppväcka dem? Hur orealistiskt är konceptet bakom Jurassic Park?

Bild: Tyrannosaurus, en av de sista och mest berömda dinosaurierna. Tyrannosaurus rex, Palais de la Découverte, Paris. Wikipedia, CC BY-SA 3.0

Klippning: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I november 1520 kröntes den dansk-norske unionskungen Kristian II till svensk kung. Kröningen i Storkyrkan i Stockholm var kulmen på åratal av krig, för nu hade Kristian äntligen besegrat sina envetna motståndare inom det svenska högfrälset. De besegrade stormännen hade dessutom tillerkänts amnesti och bjudits in till att delta i festligheterna i Stockholm. Stämningen var på topp: kriget var över och alla skulle försonas. Men bara några dagar senare förbyttes glädjen i fasa. Mitt under ett riksrådsmöte låstes slottsportarna och de närvarande anklagades för kätteri. Domen föll fort, och straffet var döden.

Under två dagar avrättades därefter ett hundratal människor, såväl biskopar och högfrälsemän som vanliga stockholmska borgare och tjänare. Flertalet av de män som dödades på Stortorget hade inte ens varit anklagade, än mindre dömda, för något brott. Kristian II tog helt enkelt tillfället i akt att i ett svep undanröja hela den svenska frälse- och borgaroppositionen. Därefter följde han upp blodbadet med en veritabel utrensningsturné genom Götaland, och efter att han arrangerat ett massmord i Nydala kloster fick kungen det epitet som allt sedan dess har förknippats med honom i svensk historia: Kristian Tyrann.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Stockholms blodbad, den största och grövsta politiska utrensning som Sverige någonsin drabbats av.

Bild: Kopparsticket av Blodbadstavlan i okolorerat tryck. Kruse, Hans, 1500-talet Mandel, Philipp Henrik, 1837-1882? Padt-Brugge, Dionysius, 1628-1683 Steinkamp, Cort, 1500-talet - Blodbadsplanschen Public Domain

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Leonardo da Vinci är en av de människor som är mer än namn och gestalter – som har transformerats till begrepp och symboler, som alla tror sig känna till och ha en åsikt om. Hit hör den italienske renässansmästaren Leonardo da Vinci. Även vissa av hans konstverk har lämnat den historiska sfären och inträtt i den självklara allmänbildningen. Säg ”Mona Lisa” och samtliga – även folk som inte vet någonting om renässansen – ser Leonardos tavla framför sig.

Men vem var Leonardo da Vinci? Han var inte bara konstnären bakom Mona Lisa och Nattvarden. Han var också mannen som ritade modeller till bilar, helikoptrar, tanks och fallskärmar flera sekler innan mänskligheten var redo att producera dem. Han var dessutom en kolossalt nyfiken och noggrann naturvetenskapsman, vars anatomiska skisser och analyser av fåglars flykt känns lika färska och moderna idag som när de präntades ned.

Som ingenjör och tekniker var han långt före sin tid, detta inom så skilda fält som friktionslära och robotteknik. Leonardos tankar om kullager skulle inte förverkligas förrän på 1800-talet. När han levde i Rom experimenterade han med utvinning av solenergi… Till saken hör också att Leonardo hade alla odds emot sig. Han var född utom äktenskapet och förvägrades en god skolgång. Inom familjekretsen fanns det varken uppfinnare eller konstnärer utan idel jurister och notarier. Likväl satte han sig över alla hinder och blev så berömd att kungar och furstar tävlade om att locka honom till sig.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Leonardo da Vinci, en av de märkligaste och mest beundransvärda människor som någonsin levt.

Bild: Förmodat självporträtt av Leonardo (c. 1510) vid Kungliga biblioteket i Turin, Italien Web Gallery of Art: Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Alla har hört talas om Dracula – den blodsugande greven som härskar över fladdermössens och vargarnas dimmiga skräckvärld i Transsylvanien, och som flyttar till London för att hemsöka även Englands mondäna miljöer med sin centraleuropeiska charm och sina dödliga huggtänder. Men få känner till historien om den verklige Dracula – Vlad Dracula, vojvod av Valakiet.

Egentligen har de båda gestalterna ingenting gemensamt mer än namnet. Den irländske författaren Bram Stoker fascinerades av det och lånade det på 1800-talet till sin romankaraktär. Att han fastnade för just Vlad Dracula var dock ingen slump, eftersom denne furste sannolikt är Rumäniens mest ryktbare (och beryktade) statsman och härförare genom tiderna.

Vlad härskade över Valakiet vid tre tillfällen på 1400-talet och satte sig i så stor respekt i omgivningen att fienderna kände sig föranledda att bekämpa honom inte bara med svärdet utan också med pennan. På grund av de kraftigt överdrivna propagandaskrifter som de tyska borgarna i Transsylvanien lät författa spreds ryktet om Vlads oerhörda grymhet, inte minst hans groteska pålningar av besegrade fiender, över hela Europa. Men hur mycket är sant? Vad vet vi om verklighetens Dracula? Var han ett blodtörstigt monster eller snarare en skicklig politiker och militär?

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den valakiske fursten Vlad Dracula, en av 1400-talets mest mytomspunna och baktalade härskare.

Bild: Porträtt av Vlad III (ca 1560), sägs vara en kopia av ett original som gjordes under hans livstid som varit förebild för Bram Stokers romanfigur Dracula. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

År 1492 nådde Christofer Columbus fram till Västindien, och sex år senare upptäckte Vasco da Gama sjövägen till Indien. Dessa resor har kommit att stå som symboler för de stora upptäcktsresornas begynnelse, då Europa tog de första stegen på den väg som skulle resultera i koloniala imperier och världsherravälde. Men då glömmer man en lång förhistoria.

1490-talets upptäcktsresor var inte början utan snarare kulmen på flera decenniers mödosamma kartläggning och experimenterande på Atlanten och längs Afrikas kust. Framför allt måste vi vara medvetna om att en av våra vanligaste fördomar mot medeltidsmänniskorna är en bluff: de trodde inte alls att jorden var platt.

Alla sjöfarare och köpmän visste att den var klotformad; vad man grälade om var väsentliga detaljer, till exempel storleken på klotet och hur många världsdelar det fanns. Alltså var folk inte främmande för att leta efter öar i Atlanten och utforska främmande kuster, under förutsättning att det fanns incitament till expeditionerna. Det fanns det på 1400-talet, när de portugisiska kungarna och prinsarna började drömma om guld och andra rikedomar i Afrika. I nästa skede hägrade ännu större visioner: tanken att nå fram till Indien och Kina.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om 1400-talets upptäcktsresor, de djärva seglatser som ledde till att portugiser, spanjorer och italienare tog sig över Atlanten till Amerika och runt Godahoppsudden till Indien.

Bild: Orelius världskarta från 1570. Wikimedia Commons, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

År 1397 kröntes den unge Erik till kung av hela Norden under ett politiskt stormöte i Kalmar. Unionen kom därför att gå till historien som Kalmarunionen – och det var verkligen Kalmars union. Under det sekel som följde var den välplacerade sydöstsvenska staden upprepade gånger mötesplats för Skandinaviens högfrälse och kungamakt.

Men varför? Hur kunde de bångstyriga stormän, rika änkor, sjörövarhövdingar och driftiga bergsmän som präglade livet i senmedeltidens Skandinavien komma överens om att underordna sig en enda monark? Hur hölls unionen samman, och varför fick den så många problem när den väl grundats?

För att få svar på frågorna måste vi tränga på djupet i historien om Kalmarunionens tillkomst och lära känna Margareta Valdemarsdotter, en av de skickligaste och mäktigaste politiker Norden någonsin haft. Hon var dansk prinsessa, gift med en svensk-norsk kung och förmyndarregent för barn som aldrig fick chansen att regera på egen hand så länge hon var i livet. När systerdottersonen Erik kröntes i Kalmar var det Margareta som höll i tyglarna och fick sin vilja igenom. På punkt efter punkt besegrade hon sina många fiender och formade en union efter eget sinne, med det övergripande målet att skapa ordning ur kaos.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Kalmarunionen, den personalunion som under senmedeltiden förenade de svenska, norska och danska rikena under ett gemensamt kungligt överhuvud.

Bild: Margareta, 1353-1412, drottning av Danmark, Norge och Sverige – Nationalmuseum, public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hansan, tyskarnas handelsförbund, blev en första rangens internationell maktfaktor på 1200-talet. Överallt måste kungar och furstar tillerkänna dem privilegier och underlätta för deras verksamhet.

På 1100-talet trädde oerfarna tyska köpmän in på de nordeuropeiska handelsscener som tidigare dominerats av gotlänningar och andra skandinaver. Steg för steg lärde de sig knepen av föregångarna – de anlade städer, byggde handelsskepp, grundade kontorsliknande kolonier i utlandet, förde vax och pälsverk till Västeuropa och kläde och salt till Nord- och Östeuropa, och i mitten av 1200-talet hade de kommit att dominera ett vidsträckt handelsområde.

Det mest remarkabla med Hansan är att förbundet endast var ett lösligt nätverk. Man hade inga gemensamma styrande organ, ingen gemensam armé eller flotta, och varje konflikt med omvärlden föregicks av långvariga debatter mellan borgmästare och rådmän som ofta var sinsemellan oense. Det enda som höll ihop det mäktiga förbundet var medvetenheten om att det verkligen behövdes, att hoten från omvärlden endast kunde bemötas genom att man samarbetade för det gemensamma bästa. Hansan växte fram underifrån och fungerade så oerhört väl, under så lång tid, eftersom de deltagande köpmännen lärde sig att kompromissa och komma överens.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Hansan, det tyska förbund som dominerade Nordeuropas handel mellan 1200-talet och 1500-talet.

Bild: Lübecks sigill av år 1280, avbildat i Ernst Wallis "Illustrerad verldshistoria", utgiven i Stockholm 1882, sidan 333. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Omkring 1303 föddes Birgitta Birgersdotter rakt in i det förmögna svenska högfrälset, förutbestämd att giftas bort i de tidiga tonåren och tillbringa livet som maktfullkomlig husmor och flerbarnsmor på ett av landets herresäten. Allt detta skedde också, men när maken avled bytte hon karriär och blev profet. Och då förändrades allt.

Heliga Birgitta, som vi kallar henne eftersom hon kanoniserades av påven och numera räknas som Europas skyddshelgon, fick ett långt och händelserikt liv mitt i maktens centrum, och vart hon kom rörde hon upp känslor.

Redan i barnaåren menade hon sig få himmelska uppenbarelser, och som vuxen förde hon ut dessa gudomliga påbud till kontinentens kyrkliga och världsliga potentater: kungar, drottningar, påvar och många andra fick lära sig att frukta Birgittas ofta färgstarka och grova tirader om syndfullt leverne och felaktiga politiska vägval.

Hon medlade i hundraårskriget, påbjöd (och fick till stånd) ett korståg mot Ryssland, instiftade en ny klosterorden och nedkallade Herrens straffdom över de mäktiga män och kvinnor som inte gjorde bot och bättring. Hon bosatte sig i Rom, satte sig i respekt från Sverige och England i nordväst till Neapel och Cypern i sydöst, och när hon avled 1373 räknades hon som en av sin tids största profeter.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om heliga Birgitta, den enskilda person från Sverige som hade störst inflytande över omvärlden under medeltiden.

Bild: Heliga Birgitta på ett altarskåp i Salems kyrka, Södermanland. Hermann Rode (sent 1400-tal) – ”Svenska folket genom tiderna. Vårt lands kulturhistoria i skildringar och bilder. Andra bandet. Den medeltida kulturen”. Edited by professor Ewert Wrangel. Published by Tidskriftsförlaget Allhem, Malmö, 1938, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Mellan 1337 och 1453 utkämpades världshistoriens längsta militära kraftmätning mellan arvfienderna England och Frankrike, ett krig som blev så utdraget att det gick till historien som hundraårskriget.

På flera sätt var detta en vattendelare i militärhistorien. Nu krossades det gamla riddarkavalleriet av långbågeskyttar och artillerister med kanoner, och de fältslag som utkämpades har gått till historien för sin blodighet – Crécy, Poitiers, Agincourt, Patay och Castillon, för att bara nämna några. Taktiker som Bertrand du Guesclin gjorde pionjärinsatser på gerillakrigföringens fält, och med Jeanne d’Arc fick Frankrike både historiens mest ryktbara kvinnliga härförare och ett karismatiskt nationalhelgon. Historien blir inte mindre fascinerande av de många intriger och allianser som vävdes in i konflikten – grälen i Flandern, Bretagne, Skottland och Kastilien, vilka alla medverkade till den internationella dramatiken.

Men varför drog kriget ut på tiden så infernaliskt länge? Kungarna önskade det inte. Tvärtom, både Englands och Frankrikes monarker försökte upprepade gånger kompromissa och sluta fred, utan att lyckas. De fick flera gånger bittra skäl att ångra att de överhuvudtaget inlett konflikten. Huvudskälet var att krigets verkliga huvudpersoner inte hörde hemma inom kungafamiljernas led utan i legoknektarnas läger. I digerdödens kölvatten blev krig och plundring ett sätt att överleva för många lågadelsmän, och om kungarna slöt stillestånd drev de gärna kriget vidare mot den franska civilbefolkningen.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om hundraårskriget, den konflikt som förmörkade Västeuropas historia under hela senmedeltiden.

Bild: Slaget vid Agincourt 1415 från 1400-talet från St. Alban's Chronicle' av Thomas Walsingham, English School - Lambeth Palace Library, London, Storbritannien / The Bridgeman Art Library, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

År 1360 återerövrade den danske kungen Valdemar Atterdag Skånelandskapen, som 28 år tidigare hade övertagits av den svenska kungamakten. För att skapa buffertar mellan sig och ett eventuellt svenskt revanschförsök fortsatte han påföljande år offensiven till Öland och Gotland, vilket fick dramatiska följder för i synnerhet befolkningen på sistnämnda ö.

Kung Valdemars invasion av Gotland på sommaren 1361 kulminerade i två fältslag, ett vid Mästerby och ett utanför Visby ringmur. Båda drabbningarna slutade med överväldigande dansk seger och massaker på de bönder som mött upp för att hejda framryckningen. Tack vare utgrävningar kan vi följa händelseutvecklingen med kuslig detaljskärpa, framför allt om vi vänder blickarna mot massgravarna vid Korsbetningen i Visby. Därtill kommer den plundring av hela den gotländska landsbygden som Valdemar lät genomföra när segern var vunnen. I Fide kyrka finns ännu en målad inskrift som minner om katastrofen.

Mer än något annat har dock 1361 års händelser blivit förknippade med ”Visby brandskattning”. Valdemar lär ha placerat tre stora kar på torget i Visby och krävt att borgarna fyllde dem med dyrbarheter av ädel metall, annars skulle staden prisgivas åt lågorna. Men är detta verkligen sant? Vad hände när kungen intog staden?

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den danska invasionen av Gotland år 1361, det arkeologiskt mest väldokumenterade – liksom det mest mytomspunna – av våra medeltida krig.

Valdemar Atterdag erövrar Visby 1361. Av: Rasmus Christiansen, 1863 - 1940) Statens Arkiver - Danska Statsarkivet – Wikipedia, CC BY-SA 2.0

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Digerdöden anlände år 1347 till Svarta havsområdet – en fruktansvärd pandemi. På kort tid spred den sig med italienska handelsfartyg till Konstantinopel, Alexandria, Messina och Genua, för att därefter lamslå hela Europa och Främre Orienten.

Minst en tredjedel, troligen mer, av befolkningen dog, och under de decennier som följde upprepades tragedin flera gånger. I många länder sjönk folkmängden med omkring två tredjedelar.

”Digerdöden”, det vill säga ”stora döden”, skakade om samhället i grunden. Allt förändrades till följd av den höga mortaliteten. Jordbruksproduktionen störtdök, hantverkarlönerna sköt i höjden, skatteunderlaget mer än halverades, lågadelns medlemmar blev så fattiga att de drevs in i de korrupta ämbetsmännens eller de råbarkade legosoldaternas led och sjöröveriet fick en guldålder.

En av de frågor som de överlevande ställde sig var VARFÖR. Hur kunde detta ske? Var digerdöden Guds straff för människornas synder, och i så fall vilka synder? Eller var epidemin ett verk av ondsinta människor som gick Satans ärenden? Hade judarna förgiftat brunnarna? Och hur kunde eländet motarbetas? Genom fromma botgörarmarscher och asketiskt självplågeri? Genom folkmagi? Eller genom att man lyssnade till medicinska auktoriteter och ålade sig strikta dieter? Förslagen var lika många som antalet självutnämnda experter.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om digerdöden, den värsta katastrof som har drabbat Europa.

Bild: Miniatyr av Pierart dou Tielt som illustrerar Tractatus quartus bu Gilles li Muisit (Tournai, ca 1353). Invånarna i Tournai begraver offer för digerdöden. Wikipeida, Public Domain

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Idag är de bortglömda av nästan alla – Sankta Magnhild av Fulltofta, Sankt Nils av Edsleskog och alla de andra helgonen i den äldre medeltidens Sverige. Att döma av åtskilliga uppslags- och läroböcker tycks de inte ens ha existerat, eftersom det ideligen påstås att heliga Birgitta var Sveriges enda medeltida helgon. Men nog fanns de: i medeltidssvenskarnas andliga värld spelade de lokala bygdehelgonen beskyddande och stärkande roller som vi har svårt att föreställa oss idag.

Medeltidens helgon utgjorde förbindande länkar mellan den egna, jordnära verkligheten och det gudomliga himmelriket. Att de fungerade så väl berodde just på kopplingen till hembygden. Folk visste vilka de var, och man trodde på deras kraft. Genom de nedskriva redogörelserna för deras liv och mirakler kan vi komma både helgonen och deras beundrare nära. Den stora frågan är: hur mycket av allt som berättas är sant? Vilka helgon är verkliga historiska individer, och vilka är fantasifoster? Är berättelsen om Sankt Sigfrid och hans tre mördade släktingar Unaman, Sunaman och Vinaman historiskt korrekt eller en sentida Växjöskröna? Var Sankta Elin av Skövde en from västgötsk matrona som bara byggde kyrkor och idkade välgörenhet, eller var hon skyldig till mordet på sin hustrumisshandlande svärson? Vad kan vi lita på i legenden om Sankt Erik, som började som uppländskt bygdehelgon och slutade som svenskt nationalhelgon?

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om svenska helgon från 1000-talet till 1200-talet.

Bild: Kyrkfönster i Fulltofta kyrka med scener ur Sankta Magnhilds liv, Wikipedia, Creative Commons.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I början av 900-talet föreföll hela Västeuropa vara på väg att falla samman i hopplös splittring. Överallt tvingades kungamakten retirera till förmån för regionalt dominerande biskopar, hertigar och grevar. Under de sekler som följde kunde den franske kungen endast utöva makt i ett mindre område kring Paris och Orléans. De kristna spanska rikena var små, och Italien sönderföll i biskopsledda städer, markgrevskap och små stormannavälden. Men i Tyskland inträffade något häpnadsväckande. Biskoparna, hertigarna och grevarna accepterade att underordna sig en energisk och stark monarki som byggde upp en svällande stormakt: det tysk-romerska kejsardömet.

Under högmedeltiden var Tyskland Västeuropas odiskutabla stormakt. De tyska kungarna erövrade största delen av Italien, Beneluxområdet, östra Frankrike och stora områden i Östeuropa. Deras bönder och handelsmän spred sig åt alla väderstreck och grundade byar och städer längs hela Östersjökusten, ända till Baltikum. De tyska härskarnas och stormännens kulturella smak efterapades i samtliga grannländer, med följd att tyska lånord massimporterades till språk som svenska. Den tyska arkitekturen – den romanska stilen – blev normerande för byggandet av otaliga kyrkor, borgar och palats. Tyskland blev den stora internationella förebilden för såväl kungar och stormän som för biskopar och präster.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den tid då Tyskland dominerade Väst- och Centraleuropa och utövade en formidabel påverkan även på Norden.

Bild: Friedrich Barbarossa var den helige romerske kejsaren från 1155 till 1190 i det tysk romerska riket, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det finns historiska namn som alla reagerar på, även om det är få som kan säga när personen levde och exakt vad han eller hon gjorde sig känd för. Flera av dessa världshistoriens kändisar är människor som vi påfallande helst hade varit utan – blodbesudlade krigsledare och hänsynslösa diktatorer som Caesar, Attila, Napoleon, Hitler och Stalin. Men ingen är lika mytomspunnen och fruktad som Djingis khan, den mongoliska nationens fader.

Egentligen hette han Temüdjin. Fadern var härskare över en av de många smärre nomadiska grupperingarna på stäppen i dagens Mongoliet, men i Temüdjins barn- och ungdom fanns det inget som varslade om att han som vuxen skulle förena alla stammarna till ett enda folk, och ingen förväntade sig att han skulle bygga upp ett av de största imperier som jorden skådat. Likväl var detta vad som skedde. Genom en kombination av politisk och diplomatisk skicklighet och militär genialitet skapade Djingis khan i början av 1200-talet en centralasiatisk stormakt som slukade alla grannriken som vågade trotsa honom, från Iran i väster till Kina i öster. Historierna om hans grymhet och oövervinnerlighet spreds över hela kontinenten, men Djingis khan var betydligt mer än en durkdriven och skoningslös erövrare. Han var också en kulturfurste av rang som gav sitt mongoliska folk både skriftspråk och lagstiftning.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Djingis khan, en av de största och mest skräckinjagande härskarna i världshistorien.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Bild: Djingis khan, National Palace Museum; Taizu, mer känd som Genghis Khan. Porträtt beskuren från en sida från ett album som föreställer flera Yuan-kejsare (Yuandjai di banshenxiang), som nu finns i National Palace Museum i Taipei. Wikipedia, Public Domain

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nästan alla medeltida svenskar bodde på landsbygden, antingen i byar eller i ensamliggande gårdar. Tanken att lämna denna tillvaro för att flytta in till städer torde ha framstått som bisarr för folkmajoriteten. Likväl fanns det män och kvinnor som trotsade sedvanan och bosatte sig på platser med tusentals invånare. Till skillnad från järnåldersstäder som Birka och Uppåkra, vilka krossades av föränderliga politiska och ekonomiska konjunkturer, har medeltidsstäderna överlevt in i nutiden.

Medeltidens svenska städer var små men dynamiska, i regel bestående av mängder av låga trähus, vilka förenades av trägator som krävde ständigt underhåll. De var ohälsosamma, stinkande och obekväma, men folk uppskattade dem ändå. Städerna växte fram, utvecklades och överlevde eftersom de behövdes. Skara formades som en liten tätort kring den västgötske biskopens kyrka och gård, medan Lödöse etablerades som bästa möjliga hamn- och marknadsplats för skeppare och handelsmän som band ihop Sverige med länderna på andra sidan Kattegatt och Skagerrak. I östra Sverige grundades Kalmar, Söderköping och Stockholm som kungliga projekt på platser som ansågs optimala för att både behärska omgivningen och profitera på handeln. Visby stod i en klass för sig – här samarbetade gutar och tyskar för att skapa en av Nordeuropas stora kommersiella metropoler. Berättelsen om dessa äldsta svenska städer är både dramatisk och spännande: för varje ny utgrävning i de gamla stadsområdena måste vi skriva om historien.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de första bestående svenska städerna – hur de såg ut, hur stora de var och varför de överhuvudtaget grundades.

Bild: I början av 1940-talet bedrevs icke-förstörande arkeologiska utgrävningar i kv Valnötsträdet i Kalmar. Det innebär att man lämnade kvar alla fasta konstruktioner som murar och trappor, något som varit till hjälp under de utgrävningar som bedrivits under 2000-talet. Digitalmuseum, Kalmar läns museum, Fritt från kända upphovsrättsliga restriktioner – Public Domain Mark (PDM)

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De stora och hävdvunna hjältarna i vår historia är i regel kungar och krigare, manliga överklassgestalter som härskade i hallar, borgar och slott och som ledde arméer till fältslag och belägringar. Majoriteten av befolkningen utgjordes emellertid av vanliga bondefamiljer som endast sällan dyker upp i historieböckerna – med ett stort undantag: skapandet av vårt kulturlandskap under högmedeltiden.

Under medeltiden grundades de flesta byar och samhällen som återfinns på nutida kartor, och nästan alla växte fram till följd av nyodling på 1100- och 1200-talen. De kulturbringande hjältarna var energiska godsherrar, bönder, bondhustrur och torpare, vilka angrep omvärldens skogar och ängsmarker med yxor, hackor, plogar, harvar, liar och skäror. Resultatet var en formidabel geografisk expansion för kulturlandskapet och en av de största demografiska uppgångarna i världshistorien. Den europeiska folkmängden mångdubblades. Hur var detta möjligt? Vilka tekniska uppfinningar och innovationer låg bakom förändringarna? Hur tog mänskligheten steget från simpel handkraft till hästkraft, vattenkraft och vindkraft? När spred sig vattenkvarnen och väderkvarnen över världen, och vad ledde förändringarna till?

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om hur det europeiska kulturlandskapet formades mellan 1000-talet och 1300-talet, med den nyodlande bonden som huvudperson.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Säg medeltiden och många tänker spontant på riddare. Det var Ivanhoes tid, Rikard Lejonhjärtas och prins Johns tid, torneringarnas och de djärva kavallerichockernas tid, en tid av höviska adliga trubadurer som diktade och sjöng om kärlek till undersköna men ouppnåeliga drottningar och om ärorika stordåd på kung Arturs tid. Kort sagt, för otaliga människor är medeltiden först och främst riddartiden, ett fascinerande gränsland mellan saga och historia.

Men vad var egentligen en riddare? Ordet betyder ju endast ryttare – en stridsman till häst. Hur kunde det komma sig att vad som från början blott var en term för vanliga medlemmar av det lågadliga rytteriet på 900-talet omvandlades till att bli en titel som endast de rikaste och mest högättade i samhället kunde aspirera på att få? Hur kom de ceremoniella riddardubbningarna och de högt ställda idealen – ridderligheten – in i bilden? Och vad förväntade sig samhället av sina riddare? Vilken funktion fyllde de vid hoven, på slagfälten och i lokalsamhället? Hur såg riddartidens glansfulla liv i salar och på torneringsarenor ut när det begav sig, innan Hollywood gav oss sin fängslande (men långt ifrån alltid korrekta) version av historien?

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om riddarna, den europeiska medeltidens idealgestalter, och om den värld av höviskhet och hedersideal som kom att omsvärma dem.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I den gängse schablonbilden av medeltiden är det en mörk och källfattig era vars intellektuella befann sig ljusår från modern vetenskap och nutida sätt att tänka och resonera. Analfabetismen lär ha varit utbredd, skolväsendet outbyggt och antalet betydande kulturpersonligheter ytterst litet. Sanningen är annorlunda. Även i Norden fanns det skribenter som imponerar storligen också idag, författare som höjde sig högt över mängden. I detta avsnitt möter vi två av dem: Saxo Grammaticus och Snorre Sturlasson.

Personerna Saxo och Snorre uppvisar stora olikheter. Saxo var en biskopstjänare som skrev sitt storverk om danernas historia för att hylla arbetsgivarna, inte minst ärkebiskop Absalon i Lund, medan Snorre var en storman som försökte dominera över Island och till slut mötte döden för en mördares hand. Som offentliga personer hade de inte mycket gemensamt, men de var båda besjälade av driften att berätta om det förflutna, viljan att rädda historier och skrönor till eftervärlden, och de var båda kreativa och skickliga författarbegåvningar. Såväl Saxos som Snorres verk överlevde och kom att spela svårligen överskattade roller för europeisk kultur. Saxos Danmarkshistoria har skänkt oss berättelserna om Amled – original-Hamlet – och många andra gamla hjältar, och tack vare Snorre känner vi till mängder av gamla nordiska gudasagor.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den nordiska högmedeltidens två största skribenter, Saxo Grammaticus i Danmark och Snorre Sturlasson på Island.

Bild: Framsidan av Christiern Pedersens Danorum Regum heroumque Historia, Paris 1514 (se Gesta Danorum). Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

På 1000- och 1100-talen var det blivande svenska riket föga mer än en – i bästa fall – svag och bräcklig konfederation under kungar som ständigt riskerade livet i kamp mot maktrivaler. Det var regel snarare än undantag att mer än en person sökte utöva kungamakt samtidigt. Härskarnas inflytande över de enskilda bygderna var så litet att flertalet monarker har lämnat få, om några, spår i våra historiska källor. 

Allt detta förändrades i mitten av 1200-talet, när Birger jarl och hans söner inom loppet av några decennier genomförde en blodig revolution uppifrån och omformade de autonoma bygderikena till kungariket Sverige. Hur var detta överhuvudtaget möjligt? Hur gick det till? Vilka bidrog till framgången? 

Det finns saker och företeelser som vi tar för givna och som vi accepterar som snudd på självklara element i tillvaron. Hit hör Sverige – vårt land, vårt rike, vår stat. Det är självklart att vi är svenskar och att vi lever i Sverige. Eller?

Nej, det är inte självklart. Under järnåldern och vikingatiden utgjordes dagens Sverige av ett flertal bygderiken och överhöghetsvälden som saknade institutionella band mellan härskare och undersåtar, och som inte hade några gemensamma traditioner eller politiska institutioner som länkade landskapen till varandra. 

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om det svenska kungarikets tillblivelse och utveckling, med Birger jarl som centralgestalt.

Bild: Birger Jarl i Stockholms Medeltidsmuseums utställning 2010. Arkeologen och skulptören Oscar Nilsson har med hjälp av kriminaltekniska metoder rekonstruerat jarlen Birger Magnussons ansikte utifrån osteologiska analyser och gipsavgjutning av kraniet. Rekonstruktionen av den medeltida statsmannen gjordes utifrån det kranium som ligger begravt i Varnhems kyrka och som med stor sannolikhet tillhört Birger jarl. Foto: Wahlsten, Ray, Medeltidsmuseet.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Hastings hösten 1066 var Vilhelm Erövrarens fjärde försök att gripa makten i England, och den tredje sjöburna invasionen, under ett och samma år. Samtliga inblandade i maktkampen kände varandra och ansträngde sig till det yttersta för att segra.

Det var engelsmännens största och mest heroiska nederlag genom tiderna – örikets motsvarighet till svenskarnas Poltava och det amerikanska kavalleriets Little Bighorn – och eftersom engelska numera är världsspråk och det engelska kulturarvet globaliserats har vi alla tagit Hastingsdrabbningen till våra hjärtan.

Be vem som helst ange ett historiskt årtal som fastnat i minnet, och chansen är stor att hon eller han säger 1066. Årtalet är mer än ett årtal – det är ett begrepp, en siffermässig sinnebild av förflutenhetens krigiska uppgörelser. Även den som inte vet någonting om medeltiden i övrigt har i regel hört talas om slaget vid Hastings.

Det finns många skäl till varför slaget vid Hastings etsat sig fast i medvetandet. Först och främst har det skildrats i broderad serieform på Bayeuxtapeten, vilket i sig är nog för att framkalla en våg av intresse. Därtill var händelseförloppet oerhört dramatiskt, som hämtat ur en film eller tv-serie. 

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om slaget vid Hastings, medeltidens mest ryktbara fältslag, tillika en av de drabbningar som fick störst betydelse för epoken.

Bild: Bayeuxtapeten Scen 52, Slaget vid Hasting. Fotograferat av University of Caen Normandie, Public Domain, Wiki Media

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Korstågen inleddes år 1095 när påven Urban II kallade den västliga kristenheten till heligt krig mot muslimerna, en händelse som inledde flera sekler av blodiga korståg. Sett ur Nya testamentets perspektiv var händelseutvecklingen obegriplig: kristendomen hade gått från att ha varit fridfull och pacifistisk till att bli aggressiv och krigisk, och ögonvittnesskildringarna från korstågen lämnar inget utrymme för tvivel – korsfararna gjorde sig skyldiga till hårresande brott mot mänskligheten, allt i Guds och Kristi namn.

Varför blev det så? Vilka drivkrafter fick fromma medeltidsmänniskor i Västeuropa att lämna hus och hem för att utkämpa krig som saknade varje tillstymmelse till uppbackning i Jesu lära? Och hur gick fälttågen och belägringarna till? Vad blev resultatet? Var kan vi idag se lämningar efter krigarna och deras framfart?

Frågorna blir inte mindre relevanta av att korstågsidén under högmedeltiden utvecklades betydligt. Allt fler människor riskerade att drabbas av fanatismen. Inledningsvis gällde det bara att kriga mot muslimer och befria Jerusalem, men ett halvsekel senare riktades korståg även mot folk i centrala och östra Europa som ännu inte hade anammat kristendomen. På 1200-talet proklamerades heligt krig mot ortodoxa kristna i Ryssland och Grekland, och i nästa skede kunde vem som helst – från upproriska bönder till kristna kättare och tysk-romerska kejsare – utsättas för korsriddarnas blodtörst.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om korstågen – både om dem i egenskap av medeltida fenomen i allmänhet och om hur de konkret gestaltade sig i Heliga landet och i Östersjövärlden.

Bild: Denna miniatyr illustrerar en av striderna under det andra korståget av Ludvig VII, som kom kungen av Jerusalem Baldwin III till hjälp mot saracenerna, i mitten av 1100-talet. - William av Tyrus, History of Outremer, 1300-talet, Paris, BnF, Institutionen för manuskript, franska 22495 fol. 154v. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De synligaste resterna av vikingatiden i vårt kulturlandskap är runstenarna, som möter oss i de mest olikartade miljöer – vid vägar och gravhögar, inmurade i kyrkväggar och uppställda i museer. Många av deras texter är påfallande lättlästa för den som lär sig de 16 runorna, den så kallade futharken, och de bärande orden i fornsvenskan är inte svårare att tyda än att de flesta av oss förstår dem än idag. Detta var också avsikten: de män och kvinnor som lät resa stenarna ville att budskapet skulle kunna förstås och minnas.

Runristandet har en lång historia, från de besynnerliga – antagligen magiskt laddade – ord som höggs in i Norge redan under folkvandringstiden till de utförliga släktredogörelser som möter oss i stenar från 900- och 1000-talen. 

Ett praktexempel är den hälsingska Malstastenen, idag på museet i Hudiksvall, där stenresaren och ristaren Romund räknar upp manliga och kvinnliga släktingar i sju led, antagligen för att markera arvsrättsligt revir. Romund berättade också exakt var han hämtat stenmaterialet, och för att visa vad han trodde på högg han in ett kors. Ett annat monument som inte lämnar någon oberörd är den östgötska Rökstenen, med världens längsta runtext, som enligt den senaste forskningen innehåller en svit av gåtor med fördold kunskap, allt för att stenresaren Varin ville hedra minnet av den döde sonen Vämod. Få runstensprojekt är lika bildmässigt imponerande som Hunnestadsmonumentet i Skåne, som krossades på 1700-talet men nu till stor del har rekonstruerats.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om runstenar och deras budskap.

Bild: Runhällen vid Hillersjö på Mälaröarna, som berättar om en lång och komplicerad arvsföljd, där en kvinna vid namn Gerlög blev mycket förmögen och ägare till många gårdar. Foto: Bengt A. Lundberg (CC BY) Riksantikvarieämbetet.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En av de största omvandlingarna under vikingatiden var kristnandet: efter sekler av fallerade missionsförsök började kungar, hövdingar och rika änkor ta Vite Krist till sina hjärtan och påbjuda andlig omvändelse i bygderna. På 900- och 1000-talen övergick skandinaverna till kristendomen och kom därmed att integreras kulturellt i Västeuropa.

I de missionärsskildringar som skrevs på 700- och 800-talen dominerar redogörelser för misslyckanden. Willibrord lyckades inte kristna Jylland, Ansgar förmådde inte kristna Mälardalen, trots upprepade missionsresor. För utomstående betraktare utgjorde de skandinaviska länderna starka bålverk för hedendomen. Men sedan hände något. Under 900-talet sipprade kristendomen permanent in i Danmark och Västergötland, för att därefter sprida sig till allt fler områden. I spetsen för utvecklingen gick kungar som Harald Blåtand, Olav Haraldsson och Olof Skötkonung, vilka gärna beskyddade missionärer och lät resa kyrkor, av allt att döma både för att de omvändes i sinnet och för att de insåg de praktiska fördelarna med den nya tron. Metoderna varierade. Ibland tycks en storman ha tvingat alla bönder i bygden att låta sig döpas. Ibland anammades kristendomen kollektivt under en tingsförhandling. Stundom kompromissade man och tillåtit vissa förkristna sedvanor att leva vidare, såsom var fallet när Islands allting antog den nya läran omkring år 1000.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om kristnandet under vikingatiden.

Bild: Ansgar, predikar vid konung Harald Klaks hov. Färglitografi på papper, limmad på kartong. Signerad nedre vänster: L. M. Moe, 92. Text: Danmarks historie i billeder XIV. Ansgar predikar i Haralds Gaard. Alfred Jacobsens litogr. Etablissement, København K. Samlingen bestod av 50 illustrationer, museum nr. 17.001-17.049, med nr. VI och L (50) saknas. Utgiven 1898, dokumenterad i V.E. Clausen: Folkelig grafik i Skandinavien, 1973, sid 144. Wikimedia Common, Public Domain

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vid sidan av ohistoriska hornhjälmar och sjöväga expeditioner till hägrande plundringsmål brukar folk förknippa vikingatidens nordbor med sagor om asagudar och krigshjältar. Många av dessa historier har tillhört den narrativa standardrepertoaren i Norden ända in i våra dagar, något som vittnar om styrkan och lyskraften i epokens berättarkultur. Oden och Tor gick hem i stugorna långt efter det att folk slutade blota till dem.

Hur var sagorna konstruerade, och vilka teman älskade folk att höra om? Varför får den busige Loke så stor plats och fungerar som intrigskapare i så många sagor? Hur kommer det sig att nordborna ännu på 1500-talet älskade att höra om den urstarke, långlivade och kulturkritiske ärkebarbaren Starkad, som fick breda ut sig över sida efter sida hos författare som Saxo Grammaticus och Olaus Magnus? Och hur skiljer sig Saxos hämnande danaprins Amled, originalet, från kopian, den tragiske shakespearehjälten Hamlet? Till saken hör att vissa av vikingatidens berättelser innehåller element som, med våra ögon sett, är djupt osmakliga – som i fallet med mästersmeden Völund, som våldtar kvinnor, dödar barn och förvandlar deras skelett till smycken, och som trots det är avsedd att beundras som en hjälte.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de guda- och hjältesagor som växte fram under järnåldern, spred sig vida kring under vikingatiden och inte har mist sin popularitet.

Bild: Loke och Idun. Illustration av John Bauer (1911) för Viktor Rydbergs Fädernas gudasaga. Wikipedia, Public Domain.  

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Majoriteten av alla vikingatida skandinaver var vanliga bönder, medan krigarna utgjorde en synlig minoritet. Till dessa grupper kom en tredje, som i mångas ögon var ännu mer prominent än kungarnas och stridsmännens kretsar: köpmännen. De seglade överallt för att köpa billigt och sälja dyrt, och genom deras verksamhet knöts Nordeuropas alla kuster samman i kommersiella nätverk. Vikingarnas epok sammanföll nämligen med ett handelsuppsving i hela Europa, något nordborna inte var sena att profitera på.

Vad som gör de medeltida köpmännen särskilt intressanta är att vi har stora kunskaper om några av dem, som i fallet med Ottar från Hålogaland, en nordnorsk bonde som extraknäckte som handelsman på sommaren. Under en vistelse i England uppmärksammades han av kung Alfred den store, som lät intervjua honom om hans resor och sedan såg till att redogörelsen fästes på pränt. Vi kan dessutom bokstavligt talat gräva upp köpmännens liv genom att fokusera på köpstäder som Birka och Hedeby, vars stadsbebyggelse är lätt att komma åt för dagens arkeologer, eftersom resterna efter de gamla trähusen inte är övertäckta av senare bebyggelse. Vi vet också vad vikingarna handlade med, och vi har kusliga skildringar av deras lika omfattande som vidriga slavhandel. Allt sammantaget ger oss dessa källor både konkreta och fascinerande inblickar i epokens handels- och näringsliv.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de vikingatida köpmännen, deras färder, varor och städer.

Bild: Handel i östslavernas land. Skildring av slavhandel mellan ruser och khazarer. Oljemålning av Sergej Ivanov (1909) från serie som skildrar rysk historia. Wikipedia, Public Domain. 

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt 

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vikingatågen gick inte bara i västerled. I synnerhet från dagens Sverige gick de också till Östeuropa, både till ”Grekland”, det vill säga det bysantinska riket, och till ”Gårdarike”, det vill säga till dagens Ryssland, Belarus och Ukraina. Utvandringen av handelsmän, krigare och hövdingar från Norden till Östeuropa lade grunden till Kievrus, det första ryska riket.

Vikingarnas östeuropeiska historia är påfallande väldokumenterad, både genom arkeologiska lämningar och genom redogörelser i skriftliga källor. När en munk i Kiev i början av 1100-talet skrev Nestorskrönikan, den första ryska historieskildringen, kunde han använda sig av flera bevarade handelsavtal från 900-talet, vilka i detalj visar hur ruserna, det vill säga svenskar från Roslagen och deras östslaviska förbundna, tog sig till Konstantinopel (vikingarnas ”Miklagård”) för att handla. I bysantinska verk kan vi detaljanalysera resorna som sådana – vilka vägar vikingarna tog, vilka forsar de måste bemästra och hur fort de färdades. Både nordbor och bysantinare har till råga på allt efterlämnat redogörelser för de skandinaviska krigare som trädde i kejsarens tjänst och stred i väringagardet, en av Europas militära elitkårer. Tack vare detta kan vi följa den blivande norske kungen Harald Hårdrådes spännande liv i exil, först som stridsman i Kievrus, sedan som väringaledare i Italien och på Balkan.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om vikingatågen i österled, om handel och krig i Gårdarike och Sydösteuropa.

Bild: Besökare från andra sidan havet. Skildring av varjagers färd till Kievrus. Oljemålning av Nicholas K. Roerich (1901). Wikipedia, Public Domain. 

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Upptäckare, kolonister, riksbildare och köpmän i all ära, men det vi spontant associerar till när vi visualiserar vikingatiden är trots allt krigarna – såväl de lejda och edsvurna stridsmännen som stred för kejsare, kungar och furstar i hela Europa som de frilansande sjörövare och plundrare som gjorde Västeuropa osäkert mellan 700-talet och 1000-talet. Vad vet vi egentligen om dem?

Ett stort problem är att vi ofta har valt att glömma de riktiga krigarna – de som uttryckligen nämns med namn i samtida annaler och runstenstexter – och istället minnas de sagohjältar som diktades ihop flera sekler senare. Vad händer om vi skalar bort det medeltida fiktionshöljet och söker efter historiskt belagda stridsmän? Under vilka perioder var de verksamma? Vilka strategier och taktiker använde de sig av när de gick till angrepp mot sina fiender? Hur mindes de efterlevande dem, när sorgebudet kom att de fallit i främmande land? Hur barbariska var de? Fanns det bärsärskar, alltså vilda krigare som drogade sig med flugsvamp och trodde att de var osårbara? Genom att ställa den här typen av frågor tvingas vi pränta ned besvärande frågetecken framför legendariska hjältar som Gånge-Rolf, samtidigt som vi möter fullt historiska men bortglömda hövdingar som Sibbe Foldarsson – den danske sjökungen vars död i Kalmarsund ännu ger ekon i Ölands kulturlandskap.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de verkligt blodiga sidorna av vikingatidens historia, om epokens krig och plundring.

Bild: "Ein Wikingerüberfall", konstnärlig skildring av en vikingaräd. Oljemålning av Ferdinand Leeke (1901). Wikipedia, Public Domain. 

Klippning: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En aspekt av vikingatidens historia som lämnade starkast möjliga spår i eftervärlden var riksbildningen. Det var nu Sverige, Norge och Danmark framträdde som kungariken i nivå med de redan etablerade rikena på kontinenten och på brittiska öarna. De första fröna såddes till det som långt senare skulle utvecklas till nationalstater. Vikingatidens mest framgångsrika vikingatida hövdingar gick följaktligen till historien som riksbildare och landsfäder.

Men varför? Att förena flera bygder och herravälden till ett rike var inget som gjordes i en handvändning, och att dessutom ge härskarämbetet en radikalt ny image genom mynt, kristendom, kröningsritualer, militära bastioner och städer var svårsmält för hela den gamla järnålderseliten. När de jylländska kungarna Harald Blåtand och Sven Tveskägg under andra hälften av 900-talet underlade sig hela den danska övärlden och Skånelandskapen och upprättade ett överhöghetsvälde över Norge var det en revolution uppifrån som svepte bort gamla dynastier och maktcentra och etablerade en härskarordning efter tyskt mönster som aldrig tidigare existerat i Norden. En liknande process ägde några decennier senare rum i Norge under Olav Tryggvason och Olav Haraldsson, sedermera hyllad som ”Sankt Olav”. Men hur gick det till? Och varför skedde det just då? 

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om riksbildningen under vikingatiden, från begynnelsen i 960-talets Danmark till avslutningen i 1000-talets och 1100-talets Sverige.

Bild: Olav Tryggvasson koras till norsk konung. Målning av Peter Nicolai Arbo (1860). Wikipedia, Public Domain. 

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Alla har hört talas om Oden, Tor, Loke, Freja, Balder, Njord och de andra gamla asagudarna. De flesta tror sig också känna till de lika ryktbara som beryktade offerhandlingarna – bloten – med vilka vikingarna firade dem och offrade till dem. Men vad vet vi egentligen om den fornnordiska religionen? Vilka gudar vördade man på riktigt, och hur gick offren till?

Sanningen är att vikingatidens förkristna religion var mångfacetterad, med flera olika typer av kulter. Här fanns det småskaliga alvablotet, privata högtider på gårdarna, som främlingar inte fick ta del av, men också de stora riksbloten på platser som Lade, Lejre och Uppsala, där representanter från flera bygder förväntades delta. Här fanns också det kvinnliga sejdandet, då völvor försatte sig i trans och skådade in i framtiden. 

I de tidigmedeltida kristna redogörelserna för bloten dominerar kusliga exposéer av blodiga människooffer i heliga lundar och tempel, medan de norska kungasagorna snarare låter oss se festliga sammankomster med rituellt drickande och inmundigande av helgade köttgrytor. Vilken bild är mest korrekt? I takt med att arkeologerna hittar de gamla templen – ”kulthusen” – kan vi lägga ihop allt fler pusselbitar till bilden av de religioner som gick i graven när kristendomen segrade på 1000- och 1100-talen.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om vikingatidens asagudar och de kulter som tillägnades dem.

Bild: 1800-talsskildring av ett forntida Disablot. Illustration av August Malmström från sent 1800-tal. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vikingatiden brukar ofta förknippas med krig, sjöröveri och plundring, men det var också en av de största fredliga expansionstiderna i vår historia. Vanliga jordbrukare och boskapsskötare lämnade sina hem på jakt efter större marker, samtidigt som stormän och furstar som skrämdes av de nya kungamakterna satte segel mot väster för att finna nya länder att kolonisera, och därmed bevara sin frihet.

Den vikingatida kolonisationen förändrade Nordeuropas historia för alltid. Shetlands- och Orkneyöarna, Färöarna, Island, Grönland och många andra områden fick en skandinavisk befolkning. Nordbor slog sig ned på Hebriderna och Isle of Man, i norra Skottland, södra Wales och vid flera nygrundade städer på Irland, medan andra bosatte sig i norra och östra England (”Danelagen”) och i Normandie. Majoriteten av kolonisterna var bönder och handelsmän som valde att lämna sina gamla bygder i förhoppning om att kunna bygga sig en ny och bättre framtid på andra sidan havet. De grundade städer – till exempel Dublin – och påverkade såväl konsthantverk som ortnamnsskick i alla bygder de rotade sig i. Än idag är arvet efter kolonisationen fullt synligt i många delar av Västeuropa. På andra håll, som på Grönland, är det endast synligt i form av ruiner, eftersom kolonisternas ättlingar till slut försvann från scenen på sätt som ännu inte har klarlagts.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den vikingatida kolonisationen, framför allt i västerled.

Bild: Sommar på Grönlandskusten ca. 1000 e.kr. Oljemålning av Carl Rasmussen (1875). Wikipedia, Public Domain. 

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under decennierna omkring år 1000 genomfördes ett antal lika djärva som seriösa nordiska försök att anlägga permanenta kolonier i Nordamerika. Med utgångspunkt i nordligaste Newfoundland utforskade nordborna nuvarande Kanadas östkust, byggde långhus och trädde i kontakt med urbefolkningen i det land som de döpte till Vinland.

Upptäckten av Amerika framstår i efterhand som vikingarnas mest imponerande bragd, men vad var det egentligen som hände? Vem eller vilka tog initiativ till upptäcktsresorna och bosättningarna? Vad ville de åstadkomma – grunda utposter för handel eller ta över landet? Och varför slutade det som det gjorde, med att nordborna drog sig tillbaka till Grönland och Island?

Frågorna blir inte mindre spännande när vi finner att de verkliga pionjärerna var kvinnor, först Gudrid Torbjörnsdotter och sedan Frejdis Eriksdotter. Till skillnad från i alla andra kända vikingatida kolonisationsprojekt gick kvinnorna i spetsen, något som medeltidens islänningar var väl medvetna om – så till den milda grad att de skrev långa historiska skildringar av kvinnornas liv, i vilka de dominerar över männen, både som hjältar och som skurkar. I ett senare skede av historien glömdes dock kvinnorna bort till förmån för sagornas manliga bipersoner. Varför?

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Vinland och de vikingatida försöken att utforska och kolonisera nordöstra Nordamerika.

Bild: Leif Eriksson upptäcker Amerika. Målning av Christian Krogh (1893). Wikipedia, Public Domain. 

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den tidiga medeltiden ligger mer än ett millennium bakom oss, och för många nutidsmänniskor är det en svårgripbar era, men än idag finns det gott om museer och platser där vi kan komma epoken nära. Oavsett om vi håller oss till Sverige eller om vi söker oss mot kontinenten eller brittiska öarna är det lättare än vi tror att komma perioden mellan romarrikets fall och vikingatiden in på livet.

I detta highlights-avsnitt rör vi oss från Hagia Sofia och Yerebatan Saray i Istanbul över de mosaikklädda kyrkorna i italienska Ravenna och de visigotiska votivkronorna i Spanien till fascinerande platser i Nordeuropa, som irländska Skellig Michael, Björketorpsmonumentet i Blekinge och bildstenshallen i Gotlands museum. Vi bekantar oss med intakta verktygslådor från södra Norrland, en Buddhaskulptur från Helgö i Mälardalen, den karolingiska klosterporten i tyska Lorsch, Sutton Hoo-fynden från England och de undersköna bokilluminationer som kan beskådas i montrar i Dublin och London.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om lämningar efter tidig medeltid och järnålder i dagens Europa, med djupdykningar om många föremål och platser.

Bild: Yerebatan saray, eller Basilikacisternen, efter restaurering. Fotografi av Kurmanbek (2022). Wikipedia, Public Domain. 

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Fornborgarna påminner oss om att folkvandringstiden och vendeltiden var fyllda av blodig dramatik, och för vanliga nordiska bönder och deras hövdingar var det följaktligen naturligt att lägga ned arbetsresurser på att skapa svårintagliga bastioner, dit man kunde söka sig i orostider. 

I vårt svenska kulturlandskap finns en särskild fornminneskategori som brukar kallas fornborgar. Anläggningarna kan ligga på höjder och värnas av stup och vallar, eller mitt på slätten och omgärdas av ringmurar. Flertalet byggdes under den epok som hos oss kallas järnålder och på kontinenten tidig medeltid, och de minner om ett av de viktigaste mänskliga behoven under perioden: försvar mot anfallande fiender.

I vissa fall utvecklades till och med permanenta bosättningar innanför murar och vallar. Idag kan många svenska fornborgar besökas, och vissa har blivit föremål för häpnadsväckande arkeologiska utgrävningar, som i fallet med Sandby borg på Öland, där en folkvandringstida massaker har uppdagats. Inte sällan är fornborgarna dessutom, genom sin blotta belägenhet, idealiska för kombinerad natur- och kulturturism, som i fallet med Torsburgen och Grogarnsberget på Gotland, eller Bore kulle i Dalsland. Eketorps borg på Öland har delvis rekonstruerats, med kopior av hus från tidig medeltid.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de svenska fornborgarna och den värld i vilken de uppfördes.

Bild: Fornborgen Sandby borg på Öland. Fotografi av Sebastian Jakobsson (2015). Wikipedia, Public Domain. 

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under den tidiga medeltiden formades en kultur som förenade högt och lågt i mötet mellan det lärda och det folkliga. En kultur som på flera punkter var långt ifrån okontroversiell. 

Prästerna ryste över folks vidskepligheter och såg till att fästa sina åsikter på pränt. I lagar, dikter, pedagogiska texter och till och med uppslagsverk gav sig skribenterna i kast med föreställningar om änglar, demoner, häxor, trollkarlar, spåmän, astrologer, djävulsdyrkare och allt möjligt annat som uppfattades som besynnerligt.

Till de största fördomarna mot tidig medeltid hör att epoken var osedvanligt ”mörk”. Det är inte av en slump som den brukar kallas the Dark Ages på engelska. I detta ligger en bister förutfattad mening – att vi vet oerhört lite om perioden, att alltför få källor är bevarade för att vi skall kunna bilda oss en uppfattning om hur folk tyckte, tänkte och levde. Men fördomen vilar på lös grund. Vi vet mycket mer än vi inbillar oss.

I själva verket har vi mängder av källor, framför allt skrivna av präster och munkar, som skänker oss information om allt mellan himmel och jord.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den kreativa folktro som bredde ut sig i mötet mellan kristendomen och äldre religioner.

Bild: Illustration av djävulen i Djävulsbibeln (Codex Gigas). Förmodat producerad av munken Herman (Hermannus Heremitus) under tidigt 1200-tal. Wikipedia, Public Domain. 

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Beowulfkvädet har endast överlevt i ett exemplar, som idag förvaras i British Library i London. I övrigt är sagorna om hjälten Beowulf och hans kamp mot träskmonstret Grendel och dennes mor okända i litteraturhistorien – lika okända som många andra dåtida verk, vilka endast kunde luta sig mot muntlig tradition och aldrig fann sin väg till handskrifter. Tack vare att detta enda manuskript råkat bevaras till eftervärlden har vi idag tillgång till en kuslig berättelse från äldsta nordeuropeiska medeltid, en historia som annars skulle ha varit för alltid förlorad. Och det är inte vilken historia som helst.

Beowulfkvädet handlar om en hjältes liv, från ungdomens hjältedåd i främmande land till ålderdomen, när han efter en längre tid som kung slutligen dör av skador som han ådragit sig i striden mot en drake. Den långa dikten är skriven på fornengelska, men handlingen utspelar sig i järnålderns Skandinavien. 

Sagan vittnar inte bara om vilka envig mellan hjältar, monster och drakar som uppskattades av hövdingahallarnas folk. Beowulfkvädet avslöjar också vilka värderingar som krigarna och deras herrar höll högst i ära, och vad de fruktade allra mest. Detta gör historien om Beowulf till ett mångfacetterat epos som innehåller åtskillig dramatik och stora doser levnadsvisdom.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Beowulf och hans historia, ett av de största litterära verken från den tidiga medeltidens Europa. 

Bild: Beowulf och draken. Illustration av J. R. Skelton (1908) från Marshall, Henrietta Elizabeth (1908) Stories of Beowulf, T.C. & E.C. Jack, p. 93. Wikipedia, Public Domain. 

Lyssna också på Elizabeth II – konstanten i brittisk nutidshistoria

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sigmund, Sinfjötle, Sigurd Fafnesbane, Brynhild, Gudrun, Gunnar, Högne, Atle, Jormunrek – välkända namn i hela Väst-, Nord- och Centraleuropa under den tidiga medeltiden. Varför? Eftersom de var centrala protagonister i Völsungasagan, den mest legendomspunna och återberättade av alla våra gamla hjältehistorier. 

Intrigerna och striderna avsatte spår i Eddan, i tysk medeltidspoesi, på runhällar och på dopfuntar. I senare tid har sagorna inspirerat till Richard Wagners Nibelungenoperor och till J.R.R. Tolkiens fantasyproduktion. Det går en röd tråd från den tidiga medeltidens Andvaranaut till Saurons härskarring.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Völsungasagan och dess kombination av fiktion och verklighet.

Völsungasagan utgör ett fascinerande titthål in i den tidiga medeltidens berättarkultur. Historien om hur en ödesdiger förbannelse kastas över en stulen skatt, en förbannelse som drabbar envar som lägger sig till med guldet, fängslade både nordbors och kontinentaleuropéers fantasi mer än någon annan enskild berättelsecykel. 

Kring denna dramatiska kärna vävdes en allt brokigare väv av episoder och utvikningar som gjorde Völsungasagan till ett aldrig avslutat berättarprojekt. Verkliga kungar och drottningar som fastnade i minnet lades in i historien som bifigurer och kom därmed att postumt påverka europeisk kultur på ett sätt som inte lär komma någon nutida potentat till del. Hunnerkungen Attila blev sagans Atle, frankerdrottningen Brunhild blev sagans Brynhild.

Bild: Sigurd dödar Fafne. Illustration av Arthur Rackham (1911) från Siegfried & The Twilight of the Gods (New Impression ed.), London: William Heinemann, s.56. Wikipedia, Public Domain. 

Lyssna också på Nordisk mytologi – berättelser och kult

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt 

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Profeten Muhammeds budskap kom till synes från ingenstans – från den arabiska öknen och dess oaser, från karavanleder som romare och perser tagit för givna, från ett område som ingen kejsare eller storkonung uppfattat som hotfulla. Likväl överflyglade islams krigare inom loppet av några få decennier hela Främre Orienten. På 600-talet skapades ett muslimskt kalifat från Marocko till Pakistan, och i början av 700-talet erövrades även Pyreneiska halvön.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om islams uppkomst i allmänhet och utvecklingen i Spanien i synnerhet.

I Spanien härskade muslimska emirer och kalifer från 700-talet till 1400-talet och har efterlämnat storartade kulturella monument, som i fallet med den gamla moskén i Córdoba, men hur hanterade den underkuvade befolkningen och dess stormän trycket från nykomlingarna och deras regim? Till saken hör också att vår allmänkulturella uppfattning av medeltidens islamiska värld är starkt präglad av Tusen och natt och dess sagor. Hur mycket av den bild som framtonar i dessa är sann? Hur många av sagorna är ens arabiska?

Hur kunde det ske? Varför lyckades inte de gamla stormakterna, det östromerska imperiet och det sasanidiska Iran, stå emot trycket från öknarnas och stäppens folk? Vad var hemligheten bakom arabernas hastiga maktutveckling och islams utbredning? Och hur gestaltade sig det muslimska herraväldet efter att erövringarna var avklarade?

Bild: Abd ar-Rahman III, umayyadisk kalif 929-961, tar emot tysk-romersk ambassadör i Córdoba. Oljemålning av Dionisio Baixeras Verdaguer (1885), Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Reconquistan – Granadas fall 1492.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De nämns inte i vare sig Gamla eller Nya testamentet. De var okända i fornkyrkan, och de har i flera sekler bemötts med skepsis av protestanter av alla de slag: de katolska helgonen. Sankta Katarina och Sankta Barbara, Sankt Georg och Sankt Mauritius, och många, många fler. Under tidig medeltid uppkom en blomstrande helgontro som svar på folkets andliga behov, vilken kom att bli av svårligen överskattad betydelse för europeisk kultur.

De tidigmedeltida helgonen uppfattades som folkliga hjälpare och medlare mellan Gud och människa, men det var deras enda gemensamma drag. I övrigt skilde de sig åt fullständigt. Här fanns fromma läkarhelgon som omvandlades till stridbara krigarhelgon – som i fallet med Georg, som efter några seklers förändringsprocess slutade som drakdödaren Sankt Göran. Här fanns drottningar och kungar som upphöjdes till helgon av strategiskt sinnade familjer och kyrkor efter sin död, som i fallet med Sankta Balthild och Sankt Sigismund. Medan vissa helgon är så dimhöljda gestalter att vi med fog kan fråga oss om de ens existerat är andra helgon så påtagliga att de till och med har efterlämnat egen litterär produktion – som i fallet med Sankt Patrick, Irlands skyddshelgon, som skrev en bevarad självbiografi.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den tidiga medeltidens helgonkult, med flera detaljexempel på hur människans dröm om hjälpande himmelska händer tog sig uttryck.

Bild: Tortyr av Sankta Barbara av Wilhelm Kalteysen, Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Så blev Heliga Birgitta Sveriges mest kända person

Klippare. Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Uppåkra, i sydvästra Skåne mellan dagens Lund och Malmö, blomstrade från 100 f.Kr. till 1000 e.Kr. för att sedan glömmas bort så fullständigt att inte ens namnet blev kvar. Staden var sju gånger så stor som Birka och fungerade sannolikt som säte för kungar som härskade över västra Skåne, tidvis också över betydligt större områden. 

Tack vare de senaste decenniernas utgrävningar har arkeologernas fynd tvingat oss att skriva om södra Skandinaviens järnåldershistoria i grunden. Tack vare jämförelser med skriftliga källor, som krönikor och hjältesagor, kan vi foga pusselbitar till varandra och börja lägga historien till rätta – historien om ett glömt folk, ett glömt rike och glömda kungar.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om fyndplatsen Uppåkra, dess härskarmiljö och de människor som levde där.

Idag motsvaras den av Uppåkra kyrka med intilliggande by, men ovan jord finns inget som minner om storheten under folkvandrings- och vendeltid. Vad var det gamla Uppåkra för en plats, och varför suddades staden ut från kartan? Idag kan många sådana frågor besvaras. 

En stor och i flera sekler kontinuerligt brukad förkristen tempelanläggning har grävts ut, med spektakulära fynd av guldgubbar och praktföremål. Just nu håller en hövdingahall på att undersökas, och till detta kommer fynd som vittnar om en omfattande produktion av hantverksföremål, till exempel kammar och spännen. 

Bild: Völund från Uppåkra, Lunds Historiska Museum, Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Folkvandringstiden och Västroms fall

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 25 december år 800 kröntes frankerkungen Karl till kejsare i Peterskyrkan i Rom. Händelsen kom att få enorm historisk betydelse och betraktas ofta som utgångspunkten för den västeuropeiska medeltidens politiska utveckling. Karl blev Karl ”den store”, Carolus Magnus, och i både Tysklands och Frankrikes regentlängder har han nummer ett. I många östeuropeiska länder har man gått ett steg längre och låtit hans namn bli synonymt med ordet för kung.

Men vem var Karl den store, och varför kom just hans regeringstid att fungera som en vattendelare? Varför hänvisas han ofta till som ”Europas fader”? Historien om Karls liv och ovanligt långa och lyckosamma tid som kung över största delen av Västeuropa är både spännande och blodig, med erövringar av Tyskland och Italien, hänsynslös svärdsmission och nedkämpande av kupper och uppror, fälttåg från Baskien och Aragonien i väster till Ungern och Kroatien i öster. 

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Karl den store och hans värld.

Det är också historien om en man som vi vet ovanligt mycket om. Inte nog med att skelettet är bevarat i Aachens domkyrka, vi har också detaljerade ögonvittnesskildringar av hur Karl klädde sig, lyssnade på hjältesagor, övade sig i välskrivning, jagade vilt, åt och drack, skaffade sig en stor familj, och så vidare. Ingen annan människa under tidig medeltid kan komma oss så kusligt nära.

Bild: Karl den Stores byst, en idealiserad avbildning och relikskrin som sägs innehålla Karl den stores dödskalle, ligger vid Aachens katedralskassa och kan betraktas som den mest kända avbildningen av härskaren. Wikipedia, Fotograf Florian B. Gutsch Some Rights Reserved. Wikipedia, CC BY-SA 4.0

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kung Artur av Britannien, monarken med de tappra riddarna kring runda bordet, framstår för många som medeltidens portalfigur. Blott namnen på medlemmarna i kretsen är nog för att få oss att minnas barndomens sagor och associera till djärva stordåd, Camelots krenelerade murar, tinnar, torn och magi – Lancelot, Gawain, Tristan, Mordred, Merlin, Guinevere, Morgaine le Fay. För att inte tala om svärdet Excalibur och den heliga Graal.

Men hur mycket är sant? Har kung Artur funnits? I så fall: när levde han, och hur tedde sig den värld som var hans? Varför är det så ont om hänvisningar till kungen i epokens egen litteratur? Vad vet vi egentligen, om vi utgår från arkeologin och från bevarade texter, om det land som idag heter England, när landet drabbades av invasioner och krig i svallvågorna av romarrikets fall och folkvandringstiden?

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om kung Artur och den berättarkultur som förknippas med hans namn.

Till saken hör att vissa av de mest färgstarka historierna om kung Artur och riddarna kring runda bordet skrevs påfallande sent, på 1100- och 1200-talen, och berättar mycket mer om den erans adliga och aristokratiska smak och värderingar än om hur folk tyckte och tänkte under tidig medeltid. Historien om hur Graal introducerades i europeisk litteratur och på kort tid blev Europas mest legendomspunna – men kyrkligt sett icke-auktoriserade – heliga föremål är både fascinerande och avslöjande. Detsamma gäller historien om hur munkarna i Glastonbury slog knut på sig själva för att hölja det egna klostret i arturiansk mystik, något som ännu ger eko i populärkulturen.

Bild: Gobeläng som visar Artur som en av de nio värdiga, bär en vapensköld som ofta tillskrivs honom ca. 1385.  Okänd upphovsman - International Studio Volume 76, via http://www.bestoflegends.org/kingarthur/ Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det har gått två millennier sedan antikens grekiska och romerska civilisationer blomstrade, men än idag kan vi komma dem kusligt nära – inte bara i skrifter utan också i kulturlandskapet. Grekernas tempel och teatrar, romarnas akvedukter, vägar och murar och alla de vardagsföremål och skulpturer som finns till beskådande på våra museer är imponerande vittnesbörd om de första europeiska högkulturerna.

För dagens resenärer är den antika världen aldrig långt borta. Mitt i storstäderna Athen och Rom utbreder sig väldiga arkeologiska parker med lämningar efter triumfbågar, samlingslokaler och salar för religiösa kulter. I Pompeji och Herculaneum är det som om tiden stått stilla sedan 70-talet e.Kr. I norra England kan man fotvandra längs Hadrianus mur, den 118 kilometer långa försvarsbarriären mot Skottland. I tyska Trier, som under senantiken fungerade som romersk huvudstad, finns en lika enorm som välbevarad port, flera stora badanläggningar, en amfiteater och en rekonstruerad tronsal som ännu ser ut som på Konstantin den stores tid.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om lämningar efter antiken i dagens Europa och Medelhavsvärlden, med utflykter till allt från öländska fornborgar och museimontrar i Stockholm till villor på Sicilien och ruinstäder i Jordanien.

Bild: Pompeiis teater med Vesuvius i bakgrunden. ElfQrin - CC BY-SA 4.0, Wikipedia.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Romerska rikets nedgång och fall i Västeuropa har ända sedan renässansens dagar varit föremål för ändlösa diskussioner mellan lärda européer. Fler än 170 orsaksmodeller har konstruerats, av vitt skilda slag. Frågan om vad som fick det gigantiska imperiet vid Medelhavet att erodera och kollapsa är en av världshistoriens största gåtor.

Var det så enkelt att ”barbarerna” på andra sidan gränsen – germanerna, hunnerna och de andra – helt enkelt var bättre soldater, att de mördade imperiet genom hänsynslösa plundringståg? Eller bör vi söka efter ekonomiska förklaringar, till exempel i dålig penningpolitik, alltför dyra slavar och misskötta lantegendomar? Eller ligger gåtans lösning snarare i obarmhärtiga externa faktorer, som pandemier och klimatförändringar? 

På 1700-talet menade upplysningsfilosofer att imperiet fick en dolkstöt i ryggen av kristendomen, och i 1900-talets kommunistländer skyllde man på klasskamp. Nazisterna menade att det var judarnas fel. Och så vidare, i oändlighet. Nya förslag presenteras ständigt. Vad tror forskningen idag? Vad tror vi själva?

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om romerska rikets undergång, den händelseutveckling som utmynnade i att antiken gled över i medeltiden.

Bild: Förstörelse av Thomas Cole (1836), Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Få politiska system i världshistorien tycks, enligt källorna, ha producerat lika många tyranniska och galna härskare som det romerska kejsardömet. Listan över katastrofer på tronen kan göras lång: Tiberius, Caligula, Nero, Domitianus, Commodus, Heliogabalus, med flera. Folk som aldrig läst en rad i de latinska skrifterna har ofta gjort deras bekantskap i tv-serier som ”Jag, Claudius” och filmer som ”Gladiator”.

Hur mycket är sant? Stämmer det att Nero var så tokigt ondskefull att han lät bränna ned Rom bara för att få stå och spela lyra i eldskenet och sedan kunna bygga upp världens lyxigaste palats i det brutalt rivningssanerade stadsområdet? Stämmer det att Caligula förklarade krig mot havsguden och tvingade sina soldater att springa ut i Engelska kanalen för att samla ihop snäckor som krigsbyten? Utnämnde han sin favorithäst till konsul? Var Vespasianus så erbarmligt snål att han till och med beskattade kiss? Och hur var det med romarna själva – var de obotliga festprissar som ägnade nätterna åt vidlyftiga orgier och dagarna åt att frossa i dödligt underhållningsvåld på amfiteatrarna?

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de många uppfattningar och missuppfattningar som vi har utvecklat om romarna och deras kejsare.

Bild: Mynt som visar Nero; cirka 64–66. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Jesus från Nasaret, kristendomens förgrundsgestalt, är världens genom tiderna mest kända, omdiskuterade och inflytelserika individ. För 2,4 miljarder människor – omkring en tredjedel av jordens befolkning – är han att betrakta som Guds son och den stora sanningssägaren och predikaren i historien. Även de som vänder honom ryggen måste ta honom på allvar, eftersom det är omöjligt att förstå de senaste två millenniernas västerländska kultur utan kännedom om Jesus och hans budskap.

Men hur mycket vet vi egentligen? Det finns ju folk som gör gällande att Jesus inte ens har existerat. Har de en poäng? Vad var det som gjorde Jesu budskap så radikalt och farligt att myndigheterna i Jerusalem såg sig tvungna att gripa, tortera, döma och avrätta honom? Hur kom det sig att hans lilla grupp i Galileen på kort tid utvecklades till en av det romerska imperiets mest vitala rörelser och till slut upphöjdes till statsideologi? Finns det belägg för de mirakler som Jesus utför i Nya testamentet – gick han på vatten, förvandlade vatten till vin och botade rörelsehindrade så effektivt att de kunde ta sina sängar och gå hem?

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Jesus. Det blir en uppvisning i allt från obarmhärtig källkritik till nyfikna deckarspekulationer om uppståndelsens mysterium.

Bild: Kristus Frälsaren (Pantokrator), en enkaustisk ikon från 600-talet från Saint Catherine's Monastery, Mount Sinai. OBS - något nedskuren. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det romerska riket var antikens största och mest inflytelserika imperium. Från att ha varit en liten stadsstat på några kullar vid Tibern, dominerat av etruskiska grannar, utvecklades Rom på 300- och 200-talen f.Kr. till att bli en stormakt i sydvästra Europa och Nordafrika, för att i nästa skede svälla till ett kejsardöme som sträckte sig från Skottland i nordväst till Mesopotamien i sydöst. Medelhavet blev i praktiken en romersk insjö.

Men hur började det? Byggdes Rom verkligen på sju kullar? Finns det någon sanning i historien om Romulus och Remus, de båda bebisarna som räddades av en varginna och sedan växte upp till att bli hämndlystna och dådkraftiga krigare och stadsgrundare? Vem var Lucretia, vars självmord upphöjde till en kvinnlig förebild för stadsborna vid Tibern? Hur kunde lilla Rom betvinga samtliga grannstäder och skapa ett politiskt system som gjorde det möjligt att expandera åt alla väderstreck? Hur utvecklades strategin ”söndra och härska”? Vad är sant och falskt i Asterixalbumen?

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om det äldsta Rom. Vi möter såväl obevisbara skrönor om gamla hjältar och hjältinnor som analyser av stadsbilden kring Forum Romanum, en skildring av världens original-proletärer och det dödliga maffiasamhälle som de romerska stormännen skapade kring sina residens.

Bild: Romulus och Remus diar vargen på en flodstrand. Efter Justus van Egmont - Den här filen donerades till Wikimedia Commons som en del av ett projekt av Metropolitan Museum of Art. Wiki Media Commons.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kleopatra var den sista hellenistiska härskaren. Hon styrde som kvinnlig farao över Egypten omedelbart innan landet införlivades med det romerska imperiet. Genom att måla upp henne som orientalisk huvudskurk gjorde romarna henne till föremål för en negativ propaganda av sällan skådat slag, och deras bisarra och fantasifulla överdrifter gav henne ett kändisskap som består än idag.

Alla tror sig veta hur Kleopatra såg ut, men alla gissar. Den antika världens karismatiska skönhetsdrottning, Kleopatra av Egypten, är en av historiens mest fascinerande gåtor. Trots att hon regerade påfallande länge och effektivt är det bara för hennes kärleksaffärer och ouppklarade dödsfall som hon blivit ihågkommen. Och det är hennes fienders fel: deras intensiva baktaleri gav henne evigt liv i historieböckerna.

Men hur mycket är sant? Lät hon verkligen upplösa pärlor i ättika och dricka upp dem för att imponera på Marcus Antonius? Kommer Elizabeth Taylors rolltolkning på bio den historiska verkligheten nära? Vad vet vi om Kleopatra, när det kommer till kritan?

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om drottning Kleopatra – inte bara om hennes liv och gärning utan också om hur minnet av henne har formats och förändrats under tvåtusen år.

Bild: Marmorbyst av Kleopatra VII av Egypten från ca. 40-30 f.Kr. En forntida romersk byst av den ptolemaiske härskaren Kleopatra VII av Egypten som bär ett kungligt diademband över håret; daterad till mitten av 1:a århundradet f.Kr. (dvs. runt tiden för hennes besök i Rom), upptäcktes den i en villa längs Via Appia. Det finns nu i Altes Museum, Berlin, i Antikensammlung Berlin-samlingen. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Turism är ingen modern företeelse. Under 200-talet och 100-talet f.Kr. utvecklades en omfattande resekultur i den grekiska och hellenistiska världen, vilken resulterade i skrivandet av listor över sevärdheter som borde ses av den som hade tid och råd. Ambitionen utmynnade i utnämningen av ett antal spektakulära byggnads- och konstverk till ”världens sju underverk”.

Av de antika underverken återstår i våra dagar endast ett någorlunda intakt: Cheopspyramiden och de stora pyramiderna i Egypten. De andra underverken har krossats av jordbävningar, erosion, översvämningar och – ej att förglömma – två årtusendens klåfingriga besökare. Trots detta kan vi faktiskt bilda oss en uppfattning av hur de försvunna monumenten har sett ut, och i vissa fall har man faktiskt byggt upp nya versioner av dem. Frihetsgudinnan i New York har således samma proportioner som kolossen på Rhodos. Dessutom inspirerar de antika listorna ständigt till nytt listskrivande i modern tid.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den antika världens sju underverk och om den kultur som omvälvde dem – om allt från nervösa souvenirförsäljare i Mindre Asien till bittra romerska kommentarer om att akvedukterna minsann är betydligt värdigare underverk än de gamla pyramiderna.

Bild: Kolossen enligt en gravyr från 1800-talet. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Om hellenismen hade en huvudstad var det Alexandria, de ptolemaiska härskarnas metropol i norra Egypten. Här grundades en vetenskaplig akademi som i hundratals år utgjorde ett centrum för den lärda världen, och inte långt därifrån byggdes ett gigantiskt bibliotek. 

Under tre århundraden, från Alexander den stores segerrika fälttåg till romarnas erövring av Kleopatras Egypten, präglades Medelhavsvärlden och en stor del av Främre Orienten av en blandkultur som vi brukar kalla hellenism. Det var en av de mest intellektuellt fruktbara epokerna i världshistorien, då impulser och tankar från Europa, Nordafrika, Västasien och till och med Indien möttes och påverkade varandra. Historien tog stora kliv framåt.

Välståndet i Alexandria, vars härskare parasiterade på den bördiga Nildalen genom skatteväsendet, blev legendariskt redan under antiken. Här vistades Arkimedes, Eratosthenes, Euklides, Heron och andra vetenskapsmän, genier vars uppfinningar och resonemang ibland var hundratals eller rentav tusentals år före sin tid. Man konstaterade att jorden kretsar kring solen och räknade ut ekvatorns omkrets med beundransvärd precision.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den hellenistiska epoken och om den lärda värld som blomstrade i Alexandria.

Bild: Konstnärlig återgivning av biblioteket i Alexandria, baserad på några arkeologiska bevis. O. Von Corven - Tolzmann, Don Heinrich; Alfred Hessel och Reuben Peiss. Mänsklighetens minne. New Castle, DE: Oak Knoll Press, 2001, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den grekiska ”demokratin” var ett folkvälde med citationstecken. I antikens Athen fanns det visserligen folkvalda församlingar, men långt ifrån alla hade rösträtt. Samtliga kvinnor var uteslutna, liksom alla barn, alla slavar (och de var många) och alla utlänningar. För att inte räknas som utlänning måste man kunna bevisa att familjen hade bott i Athen i flera generationer. 

Vi är många som – med all rätt – är stolta och glada över att leva i ett demokratiskt samhälle. Vi utnyttjar vår rösträtt, vi följer de politiska debatterna och vi ondgör oss över de dessvärre betydande kvarlevor av diktaturer och andra totalitära samhällssystem som ännu frodas på jorden. I skolan får vi höra att ”redan de gamla grekerna” utvecklade demokrati. Ordet är ju grekiska och betyder folkvälde. Men, frågar sig vän av ordning, vilken typ av demokrati var detta egentligen? 

Även om vi fokuserar på det fåtal som faktiskt fick vara med och bestämma är olikheterna mellan deras värld och vårt nuvarande system hisnande stora. Flera ämbeten lottades ut, och soffliggare blev bokstavligt talat idiotförklarade. De som var alltför intresserade av politik (och därför räknades som farliga) kunde röstas ut ur systemet och landsförvisas på tio år.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om demokratin i antikens Athen.

Bild: Perikles håller sitt begravningstal. Målning av Philipp Foltz.Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Historierna om Minotauros och labyrinten, om Herakles tolv stordåd, om Kirke och Medea har vi hört när vi var unga och de har satt outplånliga spår i vårt medvetande. Den grekiska mytologin har inspirerat folk i tre millennier, om inte mer, och en hel del ingår fortfarande i allmänbildningen. Det görs Disneyfilmer om dem, det skrivs nya romaner om dem och de står sig fortfarande starka i barnboksfloran.

Men hur uppstod myterna? Går de tillbaka på verkliga personer och verkliga händelser? Kan vi tolka Minotaurosberättelsen som en spegling av hur det minoiska Kretas härskare låg i konflikt med de helladiska städerna i södra Grekland? Var Herakles en verklig person eller en sagofigur från sten- eller bronsålder? Har Atlantis existerat, eller är Platons redogörelse för den sjunkna kontinenten endast att betrakta som en moraliserande skröna? Har kung Midas och kung Krösus – de två rikaste monarkerna i de antika grekernas minnesbank – överhuvudtaget existerat? Och hur skall vi förklara den märkliga europeiska fauna som vi möter i myterna? Fanns det verkligen lejon och elefanter i Medelhavsvärlden under antiken?

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om grekiska myter och sagor.

Bild: Theseus och Minotauros. Sida A från en attisk amfora med svart figur, ca. 540 f.Kr. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

För Främre Orienten, Kina och andra gamla högkultursområden är bronsåldern en rik och välkänd epok med grandiosa imperiebyggen och skriftlig dokumentation. Men så är det inte för Sverige. Många svenskar har svårt att visualisera denna period av vår förhistoria, och de flesta av oss svävar på målet om vi tillfrågas om bronsålderslämningar i det egna kulturlandskapet.

Faktum är dock att bronsålderns människor har avsatt mängder av imponerande och synliga lämningar i Sverige. Vi har också monumentalarkitektur, förvisso inga pyramider, men väl stora rösen med gravar, som i fallet med Kiviksgraven i Skåne och Blå Rör på Öland. Under bronsåldern tillkom dessutom flertalet av våra hällristningar, inte minst i Tanum i Bohuslän, som är uppsatt på Unescos världsarvslista. På 265 platser i Tanum finns omkring 6 000 inknackade figurer och nästan 10 000 skålgropar. På hällarna trängs stiliserade skepp, människor, hjortar, oxar, hjulkors, fotsulor, handflator, slädar, vapen och mycket annat. Vissa figurkombinationer är tydliga och kan lätt tolkas – lurblåsning, plöjning, strider, jaktscener, och så vidare – medan andra tecken och sammanhang är gåtfulla. Ett annat högst sevärt hällristningsområde finns vid Tisselskog i Dalsland.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om den svenska bronsåldern – vad kan man se, och var kan lämningarna bäst beskådas?

Bild: Hällristningsområdet i Tanum är ett område i Tanums kommun i Bohuslän där man funnit flera berghällar med stora mängder hällristningar från bronsåldern. De är alltså skapade någon gång mellan år 1700 och år 500 f Kr. Inte långt från den största av dem, Vitlyckehällen, är Vitlycke museum uppbyggt. Wikipedia, public domain

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

För alldeles för många svenskar är stenåldern en vag och svårpåtaglig epok i det mycket fjärran förflutna. Stenåldern förknippas med skämtteckningarnas grottmänniskor och med rader av flintpilspetsar och yxor i gamla museimontrar. Men hur gör man för att träffa på den riktiga svenska stenåldern? Var har den efterlämnat synliga spår?

Sanningen är att stenåldern finns runt omkring oss, från Skåne till Lappland. Vi hittar den i skånska stendösar, i västgötska gånggrifter – till exempel på det väldiga gravfältet Ekornavallen – och i form av påfallande välbevarad norrländsk konst. Alla som vandrat på spångarna vid Nämforsen för att bekanta sig med de inknackade avbildningarna av älgar och andra djur är dömda att bli imponerade. För att inte tala om de som beväpnar sig med myggspray och traskar ut i Härjedalens vildmark på jakt efter hällmålningarna i Ruändan. 

För de mindre äventyrligt lagda finns det betydligt mer att avnjuta på våra museer än gamla vapen. Några av världens äldsta skidor är utställda till allmänt beskådande i Umeå. De hittades i en myr vid Kalvträsk 1924, då de legat bortglömda i omkring 5 200 år. Få svenska fornfynd är lika fascinerande och vackra som den lilla Alundaälgen, skulpterad i grönsten, som idag är utställd på Historiska museet i Stockholm.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om den svenska stenåldern – vad kan man se, och var kan lämningarna bäst beskådas?

Bild: För 6000 år sedan ristades 2600 hällristningar in vid Nämforsen i Ångermaland. 

På berghällarna i och vid forsen ristade stenålderns jakt- och fångstfolk in sina bilder av älgar, båtar, människor, fåglar, fiskar och föremål, men också, för oss, svårtydda streck och linjer.  Nämforsen är en av Europas största hällristningsplatser med 2595 hällristningar som antas vara 6 000–3 800 år gamla, det vill säga från ca 4 000–1 800 f.Kr, troligen finns det också ristningar i Nämforsen som är yngre än så, dvs från bronsåldern.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det händer något väsentligt när den grå forntiden antar mänsklig skepnad, när individer framträder inför våra blickar – när Ramses II:s mumifierade kropp möter oss avlindad på museet i Kairo, när sargade offerlik och folk som mördats hittas i våra gamla mossar, eller när gestalter som Ötzi – ”ismannen” från Alperna – upptäcks av en slump. Vår förhistoria blir genast mer påtaglig; den får, bokstavligt talat, ansikten och kryddas med människoöden som pockar på att bli studerade och beskrivna.

Under det senaste seklet, från upptäckten av Tutankhamons grav 1922, har mängder av forntida män och kvinnor grävts upp, analyserats och ställts ut till allmänt beskådande. Detta gäller även Sverige, med iögonfallande fynd som Barumkvinnan, Hallonflickan och Granhammarsmannen. Med hjälp av den allra senaste tekniken försöker vi lära oss hur de levt – vilken mat de ätit, vilka platser de har besökt – och hur de mötte döden. Det är inte ovanligt att vi införlivar dem i vår krets genom att skänka dem namn, som när ett av de äldsta upphittade exemplaren av de varelser som för tre–fyra miljoner år sedan höll på att utvecklas till människor döptes till Lucy, efter en Beatleslåt som var populär i forskningsteamet.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om individerna under forntiden – om egyptiska mumier, nordiska mosslik och andra döda män och kvinnor som idag kan beskådas och analyseras.

Bild: Mumien av Ramses den store, G. Elliot Smith - "Catalogue General Antiquites Egyptiennes du Musee du Caire: The Royal Mummies" Detaljer om  farao Ramesses II mumifierade kropp. Kairo museum. Wikipedia, Public Domain.

Klippning: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

”Vreden, gudinna, besjung, som brann hos peliden Akilles / olycksdiger, till tusende kval för akajernas söner.” Så lyder den första meningen i Iliaden, Homeros krigsepos från 700-talet f.Kr., och så inleds den västerländska litteraturens långa historia. 

Det är ingen fridsam och uppbygglig läsning. Krigaren Akilles är rasande över att hans chef, kung Agamemnon av Mykene, har berövat honom en slavinna. Alltså ber han sin gudomliga mor om hjälp, och hon utverkar hämnd från högre makter. Inbördesgrälet mellan grekerna gör att deras fiender, de belägrade trojanerna, kan gå till motanfall, med så många dödsfall att grekerna måste lära sig att samarbeta igen.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om människans äldsta kända krig, med fokus på de mytomspunna striderna vid Troja.

Historierna om Akilles vrede och det trojanska kriget har varit kända och återberättade i årtusenden, och för många europeiska skolpojkar har Iliaden och dess fortsättning Odysséen varit obligatorisk läsning. Men hur mycket av det Homeros skaldade om har verkligen inträffat? Troja har numera, på goda grunder, identifierats med en ruinstad i västra Turkiet, och grekernas bronsåldersstäder har också blivit utgrävda, men kan vi vara säkra på att ett krig mellan de båda makterna utkämpades? Tack vare modern forskning, inte minst analyser av hettitiska skrifter, tror vi oss idag veta en hel del om verkligheten bakom de gamla sagorna.

Bild: Akilles och Ajax spelar spel, c. 540–530 fvt, Vatican Museum Foto: Sailko, CC BY-SA 3.0 

Klippning: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Moses avbildades av renässanskonstnärerna som en gammal man med horn på huvudet, eftersom de hade läst en latinsk slarvöversättning av Bibeln. Idag visualiserar äldre och medelålders västerlänningar honom som en skäggig och grånad Charlton Heston, medan barn och ungdomar föreställer sig honom som en egyptisk buspojke. 

Moses är världslitteraturens förste store frihetshjälte, och hans namn har blivit symboliskt, för att inte säga identiskt, med vår äldsta lagstiftning. Det handlar förstås om Mose, den karismatiske patriarken som mötte Gud i den brinnande busken, ledde det israelitiska uttåget ur Egypten och mottog stentavlorna med de tio budorden på Sinai berg.

I det sjätte avsnittet av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om Mose och hans historiska bakgrund, men också om vår äldsta kända lagstiftning.

Har Mose överhuvudtaget existerat? Är han och de andra gammaltestamentliga personerna verkliga gestalter i Främre Orientens förflutna, eller bör de istället etiketteras sagofigurer? Och om han är påhittad, varför har då lagarna och Moseböckerna fått namn efter honom? Frågorna om Mose leder lätt till vidare till andra frågor, inte minst om lagstiftningen som sådan. Hur kom det sig att bronsålderns kungar och hövdingar överhuvudtaget började stifta lagar och tvinga igenom dem i samhällen vars invånare aldrig hade upplevt något liknande? Var inleddes utvecklingen, och vad handlade de första lagarna om?

Bild: Moses med horn av Michelangelo, 1513–1515, i Basilica San Pietro in Vincoli, Rom Foto: Jörg Bittner Unna, CC BY 3.0

Lyssna också på Martin Luthers idéer blev grundstenen till Sveriges välstånd.

Klippning: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Cheopspyramiden är omkring 140 meter hög och den har beundrats som ett av världens byggnadsmirakel i fyra och ett halvt millennium. Grekiska, romerska och arabiska skribenter fyllde sidorna med utläggningar om vad monumentet egentligen var för något. En skattkammare? Ett spannmålsmagasin från gammaltestamentlig tid? Eller kanske ett gigantiskt bibliotek som byggdes av sagokungen Surid ibn Salhouk före syndafloden, för att bevara allt mänskligt vetande inför framtiden? Buden var många. 

Vissa historieskrivare träffade rätt, som när greken Herodotos på 400-talet f.Kr. rapporterade ryktet att det var en grav som kung Cheops låtit bygga för länge sedan. Det dröjde dock ända till 1800-talet innan detta kunde verifieras och den vetenskapliga utforskningen ta fart. Sedan dess har vi lärt oss åtskilligt. Cheopspyramiden har införlivats med global allmänbildning och blivit en av jordens största turistsevärdhet.

I femte avsnittet av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om Egyptens pyramider – framför allt Cheopspyramiden – och den roll de har spelat i vår kultur.

Egyptens pyramider rymmer fortfarande många gåtor som pockar på lösningar och svar. Var det slavar som byggde monumenten, eller restes de av vanliga bönder som ålagts – och accepterat – hårda dagsverksplikter? Vad finns i de besynnerliga hål- och tomrum i stenmassorna som modern teknik har avslöjat, men som ingen människa hittills har tagit sig fram till?

Bild: Cheopspyramiden, Foto: Nina Aldin Thune, Wikipedia, CC BY 2.5

Lyssna också på Antikens sju underverk.

Klippning: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Gränsen mellan förhistoria och historia brukar ofta anses löpa mellan de epoker då människan bara har efterlämnat arkeologiska fynd och den era då hon lärt sig skriva. Skrivkonsten har ofta framställts som en vattendelare i utvecklingen mot avancerade civilisationer. 

Det faktum att vissa högkulturer – till exempel Inkariket och andra imperier i Sydamerika, samt mängder av afrikanska välden – inte utvecklade skriften har i regel ignorerats. Faktum kvarstår att något väsentligt hände när vi började använda abstrakta tecken för att bevara och förmedla kunskap.

I det fjärde avsnittet av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om våra äldsta skriftsystem, om den långa vägen från bilder till alfabet.

Varför skedde detta? Hur, när och var tog människan steget över till att rita, knacka och trycka fram budskap på lerplattor, stenar, djurhudar och andra material som föregick papperet? Hur kom det sig att våra europeiska och västasiatiska förfäder – till skillnad från kineserna – vidareutvecklade och rationaliserade skriften till dagens bokstäver? 

Varifrån gick influenserna, och vilka samhällskrav låg bakom våra första kommunikationstekniska revolutioner? Minst lika intressant är frågan hur länge det dröjde innan vi lärde oss tolka de gamla hieroglyferna och kilskriftstecknen. Väl att märka är alla forntida skriftsystem ännu inte dechiffrerade och avkodade. Varför är det ännu omöjligt att läsa vad bronsåldersmänniskorna skrev på det minoiska Kreta och i induskulturens Pakistan?

Bild: Kontrakt om försäljning av en åker och ett hus i den kilformade kilskriften anpassad för lertavlor, Shuruppak, ca 2600 f.Kr, Wikipedia, Creative Commons.

Klippning: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

På Göbekli Tepe, eller Isterbukskullen, har några av de mest häpnadsväckande och överraskande fynden inom modern arkeologi gjorts under de senaste decennierna: forskare har hittat världens äldsta tempelanläggning, som var i bruk på 9000-, 8000- och 7000-talen f.Kr. 

Göbekli Tepe ligger på en vidsträckt och ofruktbar platå i södra Turkiet. Här restes i första skedet hundratals pelare, mellan fem och sex meter höga, i ett tjugotal cirklar. I nästa fas restes mindre pelare i rektangulära rum. Till de mest fascinerande fynden hör skickligt utförda reliefer och skulpturer av tjurar, tranor, rävar och ett krokodilliknande djur.

I det tredje avsnittet av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om de häpnadsväckande fynden i Göbekli Tepe och andra sentida sensationer i utforskningen av vår förhistoria.

Göbekli Tepe-fynden ställer allt på huvudet. Vid tiden för byggandet av templet hade människan ännu inte börjat bruka jorden och skapa bofasta civilisationer. Inga lämningar har hittats efter tamdjur eller odlade växter. Byggarna tycks ha varit jägare och samlare som ätit vildväxande grödor. De skulle, enligt alla vedertagna teorier om kulturutveckling, inte ha kunnat skapa den här typen av monument. Ändå var det just vad som skedde. Varför? Ingen vet, men det saknas inte spekulationer, varav vissa träder långt över gränsen till det bisarrt fantasifulla.

Bild: Göbekli Tepes äldsta skikt (skikt III) består av flera runda formationer med radade pelare. Wikipedia, Creative Commons. CC BY-SA 4.0

Klippning: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hon är omkring 30 000 år gammal, drygt elva centimeter lång och tämligen fetlagd, är gjord av kalksten som färgats med rödockra, har inga ansiktsdetaljer och inga fötter men i gengäld en konstfärdigt utformad frisyr. Vi känner henne som Venus från Willendorf, och vi kan besöka henne på Naturhistoriska museet i Wien. Sedan det lilla konstverket upptäcktes 1908 har Venus blivit en ikon för den äldsta mänskliga civilisationen i Europa.

Venus från Willendorf är inte ensam. Vi har omkring 200 liknande fynd av kvinnofiguriner från den äldre stenålderns Centraleuropa, Italien och Frankrike. Vad som gör några av dem särskilt intressanta är att de är tillverkade av keramik, något som motbevisar den gamla, men felaktiga, uppfattningen att människan inte kunde utveckla detta hantverk förrän hon blivit bofast och övergått till jordbruk. 

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om Venus från Willendorf och hennes skulpturala forntidssystrar.

Vi kan vara övertygade om att de här kvinnostatyetterna var viktiga för våra förfäder och förmödrar – men vi har inte en aning om vad de var tänkta att föreställa, och vilket användningsområde de hade. Gissningarna och hypoteserna har duggat tätt. Modergudinnor? Rituella föremål som brukades inom schamanistiska religioner eller inom läkekonsten? Leksaker? Och varför är Venus från Willendorf så tjock? Vilken betydelse tillmätte folk fetman?

Bild: Venus från Willendorf, Naturhistorisches Museum Wien. Creative Commons

Klippning: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dinosauriernas herravälde avslutades för 65 miljoner år sedan i en obarmhärtig naturkatastrof. Det var en förutsättning för att människorna överhuvudtaget skulle kunna existera. 

När jätteödlorna försvann från jorden fick däggdjuren en chans att växa, utvecklas och expandera, något som hade varit fullständigt omöjligt om Tyrannosaurus Rex och de andra köttätarna hade fortsatt att behärska planeten. Men trots att dinosaurierna inte har funnits sedan urminnes tid är de numera synnerligen levande i vår kultur. Alla känner till dem, och de är omåttligt populära hos barn.

I det första avsnittet av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om dinosaurierna och deras mytiska efterföljare. Dick och Katarina tar med oss på resa runt jorden i den tidigaste historiens spår.

Varför blev det så? När upptäckte vi våra gigantiska föregångare? Hur försökte upptäckarna förklara dem? Finns det något kvar att upptäcka? Har det funnits dinosaurier i Sverige? Går det att spåra en länk mellan dem och de stora sägenomspunna monster som förekommer i vår sagoflora, till exempel drakarna och de mytiska sjöodjuren – historier om sådana varelser finns ju i alla länder? Vart – till vilka museer – skall vi bege oss om vi vill se de dinosaurier som har grävts fram och rekonstruerats? 

Och hur är det med den övriga gamla megafaunan, till exempel mammutarna? När försvann dessa djur? Skulle det vara möjligt för forskarna att återuppväcka dem? Hur orealistiskt är konceptet bakom Jurassic Park?

Bild: Tyrannosaurus, en av de sista och mest berömda dinosaurierna. Tyrannosaurus rex, Palais de la Découverte, Paris. Wikipedia, CC BY-SA 3.0

Klippning: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.