Det kanske mest otänkbara – att förlora ett syskon. Det kanske mest fruktade – när en anhörig lämnar oss. Som en sann mardröm, då livet gör det som livet gör bäst, förändras, ger liv och formar existenser. Och är det inte just det, att bli övergiven, som greppar själen med kalla fingrar? Livet liksom visar oss helt, hur maktlösa vi egentligen är. Det enda vi kan navigera i denna livsvandring är oss själva. Att verkligen ta hand om sig i den snåriga skogen där dessa stigar blir en del av oss, vår egen vilda natur. Artisten, läraren och kulningshäxan Knyttet, tack för inte bara modet, men generositeten då du beskriver norrskenet som vilade över din lillasysters kropp när hon låg på sjukhuset. Jag bugar djupt inför din röst och dina tankar om att allt kanske inte har en vits, har återställt hela mitt system. Kan det vara så att om vi möts i dessa sårbara samtal om missbruk, psykisk hälsa och månvarven, så kanske det är meningen med livet (inte vitsen). Är det möjligt att i det mest skröpliga så finner vi styrkan? Att där anknytning brister så binder vi samman väven, mellan oss stora systrar, anhöriga som står kvar och tittar långt in i ljuset som försvinner sakta för att återkomma vid gryningen. Om dessa samtal berör dig så hör av dig, kommentera eller skicka vidare. Vi är ju här tillsammans.
Knyttet kan du boka för både lektioner i kulning och ceremoni i skogens namn https://knyttetlarsson.com
Som vanligt så snackar jag massa skit på Instagram https://www.instagram.com/misslyxpodden och vill du stiga in i en varm famn och spela in din egen podcast så rekommenderar jag https://heladinpodd.se/ i Stockholm.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.