Naturpodden: Så förhåller sig Martin Emtenäs till naturen idag
Martin Emtenäs var programledare för Mitt i naturen i tio år. Men efter att ha upprepat ungefär samma budskap i 200 avsnitt kände han att det behövdes en ny berättelse. Idag vill han få människor att ”kliva ur sina kulisser”.
Jag och Martin Emtenäs sitter ute på Femörehuvud utanför Oxelösund och tittar ut över horisonten där havet möter himlen, det är en värld av blått. Det är inte långt ifrån där Martin växte upp. Strax norr om oss ligger dessutom SSAB:s enorma industrikomplex fullt av asfalt och betong. I havsviken utanför finns en ö med en liten skarvkoloni som upprör en del, berättar Martin.
Mitt i existensen
Under många år har Martin försökt få fler att förstå hur illa ställt det är med den biologiska mångfalden. Han skrev Naturskyddsföreningens årsbok 2022 som heter ”Tusen och 1 art”. Den handlar om åtta djur i Sveriges natur och hur förvandlingen av skogarna, ängarna, haven och älvarna förändrat deras möjlighet att existera. På senare tid har han blivit allt mer existentiell när frågor om ekosystemkollaps, det sjätte massutdöendet, eller huruvida människan som art kommer att klara kriserna, blir svårare att blunda för. Men den aspekten tycker han ofta saknas.
– Mitt i naturens mål var att lyfta fram fascinationen för naturen, med fokus framför allt på djur och kärleken till allt som lever omkring oss. Mottot var att man måste veta saker om naturen för att vilja värna den, men problemen som människor ställer till med fick inte så stor plats, förklarar Martin.
Den goda bakomliggande tanken var att genom att bygga upp en nyfikenhet, entusiasm och kärlek till olika djur så kan man i nästa steg tänka sig att folk kommer att vilja rädda det som är hotat. Men för Martin blev det tillslut svårt att hålla skenet uppe.
– Jag höll ju på i tio år. Det blev så uppenbart att vart vi än åkte, vilken art vi än tittade på, så blev det mer och mer att ”det här är så härligt, fascinerande och fantastiskt, men just nu går det dåligt för den här arten på grund av…” följt av något som vi människor har gjort. Och när man sagt det över 200 gånger så blir det en stor, stark känsla av att vi borde dra tonen åt ett allvarligare håll, förklarar han.
Mörka föreställningar om framtiden
För det behövdes en annan form än klassiska naturprogram på teve. Något år efter att Martin slutat som programledare för Mitt i naturen skrev han två föreställningar till Riksteatern som han framförde tillsammans med musikern Stefan Sundström.
– Den första hette ”Vi som bor här” och den var rätt så mörk i botten. Sedan skrev jag den peppiga uppföljaren ”Domedagen, en trallvänlig talkshow” som var ännu mörkare. Och det skumma är att det går ju inte att göra en sådan föreställning längre. För nu är det så pass mörkt att man måste prata om problemen på ett annat sätt.
Då fanns det fortfarande hopp som gjorde att man kunde sätta upp en föreställning som hette ”Domedagen”. Men debatten kring skarvkolonin utanför SSAB:s industriområde utanför Oxelösund visar på hur majoriteten av samhället har svårt att fokusera på de existentiella kriser vi står inför.
– Vi måste kliva ur all nonsens som vi människor håller på med i samhället. Det är ju en masspsykos sett ur de andra arternas perspektiv. När de tittar på oss så förstår de inte varför vi håller på och flaxar omkring, hetsar och stressar som vi gör. De ser bara hur vi skövlar och härjar.
Martin Emtenäs går försiktigt längs med klipporna på Femörehuvud öster om Oxelösund, Södermanland. Foto: Emil V. Nilsson.
Skarvar och betong
Oxelösund är en industristad placerad mitt i en gammal fiskarby. Här på Femörehuvud är det öppet hav och en riktig skärgårdsidyll, men på nästa halvö ser det helt annorlunda ut. Kontrasterna är högst påtagliga, men ändå är det ingen som ifrågasätter behovet av att asfaltera en stor del av en halvö och fylla den med betong.
– Kommer man med båt härifrån över till norra sidan så ser man hela det gigantiska industrikomplexet som SSAB byggt upp och så ligger det en liten ö just utanför med en skarvkoloni som folk brukar gnälla på. Det tycker jag är så jävla roligt.
Allt vi inte behöver
På många sätt finns det en likhet mellan hur Martin tänker och de låtar som Stefan Sundström skrivit. Jag tänker bland annat på låten ”Det är så mycket jag inte behöver”. Och det är nog inte en slump, för Martin spelar trummor i samma band.
– De senaste åren har det viktigaste för mig blivit att försöka beskriva oss människor så att man får hjälp att kliva ur våra egna kulisser, på något vis. Vi är så fångade i de kulisser vi byggt upp runt oss själva i vårt berättande om oss. Våra teveserier, reklam och appar. Det är kanske därför jag gillar den här platsen. När man sitter här och tittar ut över havet så ser själva havsytan ut som det alltid sett ut. Nu är ju havet utfiskar och förorenat under ytan, men själva havsytan och där havet möter himlen, det är business as usual.