Nakba #68 - Kamal Ma‘aruf

1948, då Kamal Ma‘aruf var nio år, fördrev israeliska styrkor familjen från byn Dayr al-Qassi. De flydde över gränsen till Libanon. I 34 år levde de i olika flyktingläger, först i Baalbak, sedan i Tyr och slutligen i Sabra. Kamal Ma‘arufs berättelse; ”1982, två dagar efter massakern i Sabra och Shatila, som israelerna och förrädarna utförde, kom beväpnade libanesiska styrkor tillbaka till vårt läger i Sabra. Klockan var sex på lördagsmorgonen. De beordrade ut oss ur våra hus och tog med oss en bit bort. Där ställdes alla män upp på ett långt led, som sträckte sig från Sabra till det andra lägret i Shatila. Alla kvinnor hade beordrats ut ur ledet. Vi var omgivna av beväpnade soldater, både libaneser och israeler, som stod på båda sidor av ledet. Jag såg mer än 20 dödade personer. I över två timmar tvingades vi stå uppradade. Sedan beordrade soldaterna, på måfå, unga och gamla män in i tolv fordon. Jag såg hur min son, Jamal, var en av de som kidnappades. Jag vågade inte protestera. De tog fångarna till en fotbollsplan där israelerna höll kvar de till klockan två på eftermiddagen. Mer vet jag inte. Vi fick aldrig tillbaka Jamal och vi vet inte vad som hänt honom. Jamal var 19 år.” In 1948, when Kamal Ma‘aruf was nine years old, Israeli forces drove the family out of the village of Dayr al-Qassi. They fled across the border into Lebanon. For 34 years, they lived in various refugee camps—first in Baalbek, then in Tyre, and finally in Sabra. Kamal Ma‘aruf´s story: ”In 1982, two days after the Sabra and Shatila massacre—perpetrated by the Israelis and the traitors—armed Lebanese forces returned to our camp in Sabra. It was six o'clock on a Saturday morning. They ordered us out of our homes and took us a short distance away. There, all the men were lined up in a long column stretching from Sabra to the other camp in Shatila. All the women had been ordered out of the line. We were surrounded by armed soldiers—both Lebanese and Israeli—standing on either side of the line. I saw more than twenty dead bodies. We were forced to stand in line for over two hours. Then, the soldiers randomly ordered young and old men alike into twelve vehicles. I saw my son, Jamal, being among those abducted. I dared not protest. They took the prisoners to a football field, where the Israelis held them until two o'clock in the afternoon. That is all I know. We never got Jamal back, and we do not know what happened to him. Jamal was 19 years old.