Överlevarna #1 - György Fenyö

György Fenyö, född 1936, i Budapest, Ungern. Befriad i januari 1945 av sovjetiska styrkor. Kom till Sverige 1957. Inspelat den 29 augusti 2017. "1939 döpte vi oss, föräldrarna trodde vi skulle få ett undantag från Hitlers raslagar. Det var ett sätta att försöka överleva, inget annat. Det innebär ingen skillnad för hur jag blev behandlad som jude, noll. Det var helt förgäves. Kriget började för min del 1942 när jag var sex år gammal och gick i första klass. Min far blev för tredje gången inkallad som judisk tvångsarbetare, slavarbete. De kallades in i armén men fick inte ha vapen. När han fått inkallelsen satt han på soffan djupt försjunken i tankar. Hans trupp skulle till ryska fronten. De åkte ut i slutet av november. Hans sista vykort kom 31 december 1942. Han försvann någon gång i januari, februari 1943. Han försvann och kom aldrig igen. 19 mars 1944 ockuperade Tyskland Ungern. Då slutade jag gå i skolan. Vi fick flytta ett antal gånger till olika lägenheter, fram till november 1944. Det bildades judiska hus i vissa områden. Pilkorsarna tog makten genom en kupp den 15 oktober 1944. De jagade och mördade så många judar som möjligt. De hade en stor kasern, Radetzki-kasernen. De kom till vårt jude-hus och rekryterade två polska systrar och min mamma som städerskor. Mamma gick varje morgon och städade. Hon fick inget betalt men pilkorsarna gav henne mat som hon hade med sig hem varje eftermiddag. Sent en kväll knackade pilkorsarna på vår dörr och förde ner oss på gatan. De tömde hela huset och förde oss till ett mindre hus som låg trekvart bort. Vi släpade på tillhörigheter som täcken. Den natten låg jag skavfötters med min farmor. Nästa morgon gick mamma till kasernen för att jobba. Och vi togs till en polisstation. Där stod vi på gården hela förmiddagen. Plötsligt dök min mamma upp med en pilkorsare, som lyckades ta oss därifrån. Vi fick en ny lägenhet, den här gången i det nykonstruerade gettot. Min farmor gick raka vägen dit, medan jag följde med min mamma till hennes städjobb på kasernen. Men medan vi var där kom det en annan grupp pilkorsare som förde bort alla människor, även min farmor, från vårt nya hus. Sedan dess har vi aldrig sett min farmor. Då var det bara vi två. Hon fortsatte städa i kasernen fram till julafton 1944. Då stack pilkorsarna. Ryssarna hade omringat Budapest. Sen satt vi i källaren fram till den 18 januari då ryssarna befriade oss."