Sommar på Akademiska

“Vad roligt att du vill bli tandläkare”, svarade en vän när jag exalterat berättade att jag skulle läsa dietistprogrammet.  “Nu har du pluggat mat i fem år, vad ska du göra nu?” undrade en släkting efter att jag läst klart. Och något som jag kan svära på att minst en dietist om dagen får höra är kommentarer som ”Nu får vi gömma godiset, dietisten kommer!”. 

Många har en ganska vag uppfattning om vad dietister egentligen gör. I sitt program berättar Ellinore Svensson hur det är att arbeta som dietist och bli definierad utifrån sin titel, men också om hur viktigt det är att alla inom vården arbetar med nutrition, oavsett profession. 

“Jag brukar säga att allt är en tävling. Vår verksamhet är en lagsport, och då är lagbygget helt centralt. Om begåvade och hårt arbetande medarbetare också delar värdegrunder och målsättning och kan jobba som ett team, då blir det en enormt stark gruppering. Och om man som jag har turen att hela tiden omges av stöttande chefer och superbegåvade kollegor kan det ju inte gå fel. Jag är själv ganska obegåvad, men har kompenserat det med hårt arbete.” 

Överläkare och professor Anders Wanhainen berättar om sitt yrkesliv och om det framgångsrika arbetet för att utveckla kärlkirurgin på Akademiska till ett internationellt ledande aortacentrum. Uppsala har inte lika många patienter eller lika stora biobanker som konkurrenterna i London, Paris och Milano, så det gäller att hitta på andra sätt att vara bättre. 

“Dagen jag insåg att jag var stolt, det var samma dag som jag började inse vad jag kunde göra för andra personer, hur jag kunde få andra att må. Tänk dig själv att du kan få en annan människa att må bättre. Jag får ofta höra frågor som ”ska du inte byta jobb?” eller ”vill du inte plugga vidare?”. Svaret är lika självklart varje gång - nej, det vill jag inte. Jag älskar mitt jobb. Varför skulle jag vilja byta?” 

Ida Fredrikssons avsnitt av Sommar på Akademiska handlar om yrkesstolthet - stoltheten över att vara undersköterska. 

“Vi föds och vi dör. Precis som allt annat liv har våra liv en början och ett slut. Ett frö gror, växer, spirar, slår ut. Ibland blir fröet en människa, en annan gång en blomma. Precis som blomman inte kan blomma för evigt, är det livets villkor att våra människoliv en dag behöver ta slut. Det gör ont, men det är så. Jag brukar säga att patienters rädsla för döden är av tre olika typer: Oron för den sista tiden, oron för dödsögonblicket och oron för tiden efter döden. Det kan ofta vara lugnande att höra att det finns goda möjligheter att lindra symtom så att varken den sista tiden eller själva dödsögonblicket blir ett lidande. Vad som händer efter döden kan ingen svara på.”

Johan Sundelöf är överläkare på palliativt centrum och har arbetat med palliativ vård sedan 2003, det vill säga den vård som ges till patienter och närstående när det inte längre är möjligt att bota en sjukdom, och sjukdomstillståndet förr eller senare kommer att leda till döden. Hans program handlar om döden, men också om livet. För trots allt är det mest av allt livet - att känna sig levande så länge man lever - som obotligt sjuka människor ägnar sig åt, ända fram tills det är dags att dö. 

Säsongspremiär 20 juni. Upplev livet på Akademiska sjukhuset. I vår sommarpodd delar medarbetare från olika verksamheter sina personliga berättelser: Om att befinna sig i händelsernas centrum och i forskningens framkant. Hur det är att hantera det svåra och det okända. Att känna sig utslagen och att hämta kraft igen. Året runt, i vått och torrt, gör vi som jobbar på Akademiska livet bättre. Tillsammans formar vi framtidens vård och gör det omöjliga möjligt. 

“Det kan periodvis vara ett väldigt slitsamt och mentalt krävande arbete. Man kan beskriva det som att man arbetar som en slags vägledare, stödperson och medmänniska. När jag träffar en ny patient brukar jag inte tänka så mycket på att det är en patient jag ska träffa, utan bara att det är en ny människa som jag inte tidigare har träffat. Sedan försöker jag förbereda mig lite mentalt på att patienten kan komma att uttrycka sig och bete sig på ett avvikande sätt."

Anton Beale är skötare på psykiatriavdelning 1, som vårdar personer som lider av psykotiska besvär. Som skötare behöver han en förmåga att sätta gränser, en förmåga att avläsa kroppsspråk, och ett gott självförtroende.  

“Barn är utsatta i alla samhällen, men särskilt i fattiga länder. Barn med missbildningar i fattiga länder är extremt utsatta och deras möjligheter till ett bra liv är mycket begränsade. Mitt mål med mitt volontärarbete är att barnen ska få gå i skolan, vilket de ofta får när de är opererade. Med utbildning har de en helt annan möjlighet att påverka sin framtid. Jag är så glad och tacksam över att jag har fått möjligheten att göra skillnad för många barns framtid.” 

Plastikkirurgen Malin Hakelius opererar barn som föds med läpp-, käk- och gomspalt, såväl i Sverige som utomlands, då hon jobbar regelbundet som volontär för välgörenhetsorganisationen Operation Smile.  

Karin Holmgren är undersköterska och biträdande avdelningschef för intensivvårdsavdelningen för nyfödda och för barnsjukvård i hemmet. Här berättar hon om sin resa från att vara nybliven undersköterska till att bli en avdelningens chefer, och på vägen få vara med att utveckla avdelningens vård och även få starta ett eget företag.

“För att vi ska kunna ställa om vården så att den kan fungera även i framtiden behöver de som ska ta del av vården också förstå att den behöver se annorlunda ut än idag.”

Anders Öberg är biträdande överläkare på barnavdelningen för blod- och tumörsjukdomar. I sitt program driver han tesen att de som jobbar i vården måste bli bättre på att kommunicera – framför allt med patienter och anhöriga, men även med allmänheten i stort, som behöver få mer insyn i vilka förändringar som svensk sjukvård faktiskt står inför. 

“Jag visste hur belastande arbetet kunde bli under en influensasäsong. Hur belastande kommer det då inte att vara under en pandemi? Men efter att ha pratat med min gamla kollega Irma och fått tänka över saken så beslöt jag mig slutligen för att hjälpa till. Det kommer ju ändå inte vara för evigt. Men det blev ord som jag skulle få äta upp...” 

Amaret Schäfer är biomedicinsk analytiker på klinisk mikrobiologi. Hans program handlar om hur det är att arbeta under en pandemi och plötsligt behöva ta hand om enormt många fler prover för analys än normalt. Och sedan fortsätta att göra det under flera år.  

“När jag blir sjuk vill jag veta om behandlingen hjälper eller inte. Jag vill inte ha den behandling som man trodde var bra förr. Jag vill ha den behandling som är den behandling som är bevisad vara bäst idag och gärna få chans att få vara med och utvärdera den behandling som experterna tror kommer att vara bäst i morgon.”

Stefan James, överläkare och professor i kardiologi, återfinns regelbundet på rankinglistor över världens mest citerade forskare alla kategorier. I sitt program förklarar han varför forskningen är så viktig och varför man hela tiden måste fortsätta att utveckla vården utifrån vad forskningen visar. 

“En patient som var över 90 år och väldigt sjuk kom in till oss efter en lång tids försämring i sitt tillstånd. Han låg bara på sidan med benen uppdragna. Han hade lyckats ringa ett konditori och en taxi för leverans av tårtor till oss i personalen - få av oss trodde nog att han skulle orka ordna det. När jag öppnade locket till en av tårtorna blev jag helt förstummad. På tårtan stod det inte ”Tack”, eller ”Glad sommar”. Det stod ”Jag älskar livet”. När jag gick in och tackade honom, såg jag de pliriga små insjunkna ögonen, de sprakade - hur hade jag kunnat missa det? Hur skulle vi kunna ha fångat gnistan?”

Anngela Ingvarsson är sjuksköterska och avdelningschef för geriatriska ortoped- och strokeavdelningen. Hennes program är en kärleksförklaring till sjuksköterskeyrket, till geriatriken (vård vid sjukdomar som hör ihop med åldrandet) och till de patienter som hon möter dagligen. 

“Baba tar fram utrustning för att kunna säkra andning och syretillförsel. Saga startar övervakningsapparaturen och iordningsställer alla sladdar för att mäta syresättning, puls, och blodtryck.  Åsa förbereder blodprovstagning och infarter för att kunna ge läkemedel och vätska direkt in i blodet. Hjärtstartaren står redo, påslagen. Vi ställer alla om fokus från de patienter vi just lämnat - nu gäller det!”

Akuten är kanske den del av sjukhuset som är mest uppmärksammad i medierna. Susann Järhult, överläkare inom akutsjukvården, ger en levande skildring inifrån, utan att väja för att ta upp de stora utmaningar som akutsjukvården står inför. 

En av de vanligaste missuppfattningarna kring barnmorskeyrket är att det skulle vara ”gulligt” på något sätt, medan det i verkligheten handlar om blodstänk i ansiktet och att ha extrastrumpor i arbetsväskan för att slippa gå hem i intorkat fostervatten. Samtidigt är det världens bästa jobb. Om detta och mycket annat berättar Ingela Ågren, som är barnmorska på förlossningsavdelningen. 

“Det känns overkligt. Jag är på väg över gränsen från Polen till Ukraina med mina tre väskor fyllda med mer än 50 kg med utrustning till brännskadesjukhuset i Lviv. Hundratals människor står i kö i motsatt riktning på flykt från detta omänskliga krig.”

Morten Kildal, plastikkirurg på Akademiska sjukhusets brännskadecentrum, berättar om sina upplevelser från krigets Ukraina, där han nyligen har arbetat via Läkare utan gränser.

Säsongspremiär 21 juni. Upplev livet på Akademiska sjukhuset. I vår sommarpodd delar medarbetare från olika verksamheter sina personliga berättelser: Om att befinna sig i händelsernas centrum och i forskningens framkant. Hur det är att hantera det svåra och det okända. Att känna sig utslagen och att hämta kraft igen. Året runt, i vått och torrt, gör vi som jobbar på Akademiska livet bättre. Tillsammans formar vi framtidens vård och gör det omöjliga möjligt. 

“Alla som träffar oss ska tycka att det är ett bra möte. Vi ska vara vänliga och respektfulla men visa mod och stolthet. Om det ändå inte blivit bra för andra måste vi ödmjukt lyssna in och försöka göra bättre nästa gång.”

Marianne van Rooijen är högsta chef för Akademiska sjukhuset sedan årsskiftet. I sista avsnittet av Sommar på Akademiska berättar hon om sina erfarenheter och beskriver sin vision för vilken sorts sjukhus som Akademiska ska vara.

Tidigare klinikchefen Claes Juhlin ser tillbaka på ett yrkesliv som kantats av misslyckanden och framgångar i olika storleksgrad; prao på experimentalkirurgen på 1960-talet som tolvåring, vikariat som sjukvårdsbiträde - där han ofrivilligt gav upphov till en egen “lex Claes” - otaliga practical jokes mot äldre och mer allvarstyngda kollegor i läkarkåren, och till sist uppdraget som chef och “livet som hamburgare” - pressad från ena sidan av ekonomiska hänsynstaganden och från andra sidan av medarbetare med hopp om snabba beslut som löser just deras problem. Berättelsen handlar om att göra sitt bästa och dessutom ha roligt under tiden. På ett annat plan är det en berättelse om hur vården och de som arbetar där har förändrats genom åren.

“Jag behöver vara tydlig med en sak: alla har verkligen gjort sitt bästa utifrån de förutsättningar som fanns och finns än idag. ALLA. Men det är inga bra lösningar som varit.”

Sofia Lindström berättar om hur stolthet och frustration hänger ihop, och hur förutsättningarna för att hantera covidpandemin egentligen har sett ut ur hennes perspektiv som intensivvårdssjuksköterska och ordförande för Vårdförbundet Uppsala.

Akademiska är nationellt ledande inom vården av svåra brännskador. Den allra vanligaste patienten är barn med skållningsskador, trots att dessa skador egentligen skulle gå att förebygga till hundra procent. Samtidigt är vården i Sverige långt mer avancerad och tillgänglig än i många andra länder - trots att behoven där är långt större. Andrea Frestadius, anestesisjuksköterska på brännskadecentrum, berättar i sitt program bland annat om sitt arbete i Etiopien, där Akademiska hjälper till att bygga upp nya brännskadeavdelningar utifrån svensk modell.

“Livet är det som händer medan du är upptagen med att göra upp andra planer”, som det heter i av John Lennons sista låtar. När han skrev det visste han inte att han själv skulle vara död i december samma år, skjuten på gatan utanför sitt hem. Psykologen Karl Olsson känner igen detta från sina patienter – allihop hade andra planer. De har fått olika typer av hjärnskador och är nästan alltid mitt i livet när det händer. En får en stroke på jobbet en dag mitt i arbetslivet, en annan krockar på en cykeltur och får hjärnskador som aldrig läker helt. Som psykolog slås Karl Olsson av hur märkligt det är att de trots allt håller ihop och inte mår sämre, de patienter som livet har drabbat så hårt.

“Vi hjälper människor, på ett eller annat sätt. Det är inget lätt arbete, det finns betydligt enklare saker att ägna sig åt om man vill det. Men vi ska vara stolta över att vi kan erbjuda en ledsen dam från Värmland med en smärtsam tumör hjälp att bli bättre”. 

Analcancer är en sällsynt diagnos med omkring 200 nya patienter per år i Sverige. För fem år sedan beslutades att behandlingen skulle koncentreras till ett fåtal sjukhus i landet. Akademiska blev ett av dessa centrum, med särskilt ansvar för kontroll av patienter som genomgått behandling. Nina Cavalli-Björkman och hennes man Calin, som båda är onkologer på Akademiska sjukhuset, fick ansvaret för att bygga upp den nya verksamheten. 

“Glädjen och känslan av mening är kanske mina starkaste drivkrafter och sällan har mitt arbete känts så meningsfullt som det dygn jag ska berätta om.” 

Ibland stämmer allt och ett hjärta som slutat slå kan få liv igen. Viken tur, kanske du tänker. Ur vårdens perspektiv handlar det inte om tur - det handlar om hårt arbete, kunskap, fokus och många års träning. Emmanuel Ezras berättelse handlar Akademiska sjukhuset när det är som bäst, och om vad vi kan åstadkomma när vi hjälps åt. Vi är alltid bättre tillsammans.

“När jag berättar för folk om mitt yrke får jag ofta en besvärad min tillbaka. ‘Oj, det låter tungt’, ‘hur orkar man? Jag tycker att det är en svår fråga att svara på. Det är klart att det är väldigt tungt ibland. Till och med outhärdligt och fruktansvärt. Men det är också därför jag älskar mitt jobb.”

Kontaktsjuksköterskan Lotten Blomqvist berättar personligt om de händelser och livsval som ledde till att hon började arbeta på onkologen, där hon sedan har blivit kvar i många år.

Som chef för infektionskliniken har Fredrik Sund varit i händelsernas centrum sedan coronaviruset gjorde entré. Här sammanfattar han pandemin och vad den har inneburit för Akademiska, från den första nyheten om att patienter i Kina vårdades för en oklar lunginflammation, via arbetet för att snabbt få koll på vad det egentligen handlade om, till att organisera en massiv kraftsamling för att kunna ta hand om alla patienter – ett gemensamt arbete av hela sjukhuset som saknar motsvarighet i modern tid. Fredrik berättar om hur våg ett, två och tre av pandemin gradvis har tömt alla resurser som sjukhuset har, både bildligt och bokstavligt. Han tar även upp sina tankar om hur pandemin kommer att påverka vården, samhället och oss som individer framöver.

Premiär 15 juni. Upplev livet på Akademiska sjukhuset. I vår sommarpodd delar medarbetare från olika verksamheter sina personliga berättelser: Om att befinna sig i händelsernas centrum och i forskningens framkant. Hur det är att hantera det svåra och det okända. Att känna sig utslagen och att hämta kraft igen. Året runt, i vått och torrt, gör vi som jobbar på Akademiska livet bättre. Tillsammans formar vi framtidens vård och gör det omöjliga möjligt.