Krönika med Karl-Olov Arnstberg | Sunt förnuft och fötterna på jorden

I oktober i år levererade riksrevisionen fyra tunga invändningar mot nämndemännen i svenska domstolar:
Politisk tillsättning och risk för bias. Eftersom partierna nominerar finns en koppling mellan politik och dömande.
Bristande juridisk kompetens. Nämndemännen kan rösta ner yrkesdomaren.

Representation och rekrytering. Nämndemännen är i genomsnitt äldre än befolkningen och har lägre andel utrikes födda. Målet om att spegla befolkningen nås inte.

Lämplighet och kontroll. Riksrevisionens granskning visade att nästan var tredje domstol bedömde att nämndemäns beteende påverkat rättens trovärdighet negativt, till exempel bristande uppmärksamhet, partiskt uppträdande eller uttalanden i sociala medier.
Nämndemannasystemets försvarare framhåller den historiska traditionen med rötterna i medeltiden, den demokratiska legitimiteten och att lekmän tillför sunt förnuft vid bevisvärdering och påföljdsbestämning.

Detta försvar av folkets visdom och vilja rättfärdigar alla möjliga slags sociala och politiska rörelser. Genom århundradena har de använts av urbana hantverkare och industriarbetare i europeiska städer; av slavar som gjort uppror i Karibien, av kastkritiska agitatorer i Indien och av kvinnor snart sagt överallt.

Stora sociala och politiska rörelser har byggt på den moraliska föreställningen att alla människor har förmågan att skilja sant från falskt och rätt från fel, det vill säga kärnan i det politiska omdömet. De har insisterat på att politiken främst bör handla om att fastställa och förmedla grundläggande sanningar som bottnar i livserfarenhet och det som kommit att kallas sunt förnuft.

Enligt denna logik är de som länge uteslutits från den politiska kroppen närmare sanningen och följaktligen mer tillförlitliga. De är ärligare och mindre benägna att ljuga, fördunkla, finta eller vilseleda än egenintresserade eliter som försöker framstå som något de inte är. Vanliga eller förbisedda människor kan också sägas se den värld de bebor mycket klarare än rika överklassfigurer som inte vet vad mjölken kostar och intellektuella som sitter i sina elfenbenstorn och grubblar över filosofen Kants intellektuella gudstro.

Demokratin är givetvis det främsta exemplet men också juryn, som vi ofta möter i amerikanska filmer, är ett bra exempel. Domarens uppgift är att meddela den dom som juryn levererar. Liksom nämndemannatraditionen har den gamla anor.

Det dessa institutioner har gemensamt är att de alla implicerar existensen av individer som är överens med varandra om vad som är rätt kontra fel eller sant kontra falskt. De behöver inga politiskt sofistikerade analyser för att komma fram till vad som är rättvist och sant. Experter tillför inte något utan ses snarare som hinder för förverkligandet av både demokratin och dess löfte att leverera de bästa lösningarna på politiska frågor.

Sverigedemokraterna startade som ett klassiskt populistiskt parti och hade stora framgångar just genom att markera att de styrdes av det sunda förnuftet och hade fötterna på jorden. Nu har de befunnit sig i riksdagspolitiken sedan 2010 och tvingats anpassa sig till det regelsystem och de politiska frågor som lyfts fram av de övriga riksdagspartierna. Deras första prioritet numera är varken det sunda förnuftet eller fötterna på jorden. Det är makten.

Jag ska konkretisera. När Sverigedemokraterna bildades så fanns det två sätt att vara svensk på, det ena var etniska svenskar, det andra var svenskt medborgarskap Det är för övrigt det synsätt som jag har, i rollen av etnolog och etnicitetsforskare. Enkelt och tydligt och etnonationalismen var Sverigedemokraternas framgångsrecept. Sverige var de etniska svenskarnas land, vilket dock inte betydde stängda gränser utan att en begränsad och kontrollerad invandring var ok.

I början av oktober i år skrev Carl Eos, vid SD:s tankesmedja Oikos, en krönika där han vände sig emot att definiera svensk som en etnisk tillhörighet. Sverigedemokraten Richard Jomshof svarade på X med att betona de biologiska banden. Det etniskt svenska folket måste även i framtiden ha rätt att existera och utgöra folkmajoriteten i sitt eget land. En annan sverigedemokrat i toppskiktet, Mattias Karlsson, svarade att ”svenskhet inte handlar om biologi” utan partiet står för en öppen svenskhet, något som inte ens politiskt kunniga vet vad det är. Partiet påstår sig också skilja på medborgarskap i staten och tillhörighet till nationen. Varför rör de till det på det här sättet?

Skälet är att de behöver en regeringsduglig linje. För att bli mer valbart har Sverigedemokraterna successivt tonat ner etnicitetens betydelse. Enligt det senaste partiprogrammet är etnicitet irrelevant för svenskhet och politik. Det är varken sunt förnuft eller fötterna på jorden. Det är maktpolitik.

Stöd Swebbtv:
Swish 123 535 86 92
Bankgiro 5786-0603
Bankkonto (månadsgivare) 9060 022 6751
Donera med kreditkort:
https://nyheter.swebbtv.se/donera/
Hemsida: https://swebbtv.seNyhetssajt: https://nyheter.swebbtv.se
Webbutik: https://butik.swebbtv.se
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev: https://nyheter.swebbtv.se/nyhetsbrev/

KONTAKT
[email protected]
BUTIKSÄRENDEN: [email protected] •TEKNISK SUPPORT: [email protected] (appar etc.)