Krönika med Karl-Olov Arnstberg | Var det bättre förr?

När jag på 1960- och 70-talet läste etnologi och antropologi vid Stockholms universitet var båda dessa ämnen inriktade på en kvalitativ förståelse av de grupperingar och samhällen vi studerade. Vi bedrev långa fältarbeten i form av deltagarobservation. All forskning vi gjorde var naturligtvis inte högklassig men idealen och ambitionerna var det inget fel på. Så är det inte i längre. Antropologin som i går var kung och etnologin som var ett beundrande småsyskon, är i dag ämnen som är svårt angripna av tidens ideologiska strömningar. Det som antropologer och etnologer forskar om är teman som social rättvisa, antirasism, vithetsstudier, feminism, genusforskning och allt möjligt politiskt strunt.

Nu ska jag lämna min egen obetydliga plats i den akademiska världen och med hjälp av en artikel som spinner på samma tema flytta upp till världspolitiken. Den har en bra rubrik ” The Decline of Understanding: How America Lost the Ability to Study the World”. Jag läser den särskilt noga därför att jag i nyhetsrapporteringen om kriget i Ukraina inte förstår hur svenska reportrar och utrikeskorrespondenter tolkar ryska politiker som Putin och Lavrov. När jag lyssnar till dessa båda så hör jag politiker som är sakliga och sparsmakat väljer sina ord. Det är en helt annan klass på dem än på politiker som Donald Trump, EU:s representant för utrikes frågor Kaja Kallas och FN:s klimatreligiöse generalsekreterare António Guterres.

Säkert finns det infekterade frågor som de ryska statsmännen undviker, de är ju politiker, men de talar på ett sätt som jag har förtroende för.

USA var en gång stolt över en utrikespolitisk elit som kombinerade intellektuell skärpa med kulturell insikt. USA insåg att det behövdes mer än vapen och allianser för att konkurrera med Sovjetunionen. Det behövdes hjärnor som kunde förstå motståndarens historia och världsbild. Bland de mest framstående fanns George Kennan, Robert Tucker, Jack Matlock och Stephen Cohen – män som förkroppsligade idealet om ”den lärde statsmannen”. De var intellektuellt rigorösa, språkligt tränade och kapabla att förklara Ryssland för amerikaner på Rysslands egna villkor. Den generationen är borta. De har ersatts av jurister, politiska konsulter och tankesmedjelobbyister vars expertis ligger i att hantera narrativ, inte i att förstå andra folk, kulturer och civilisationer.

Mellan 2009 och 2021 minskade antalet amerikanska college-studenter som läste ett främmande språk med nästan 30 procent. Ryska program vid amerikanska universitet har rasat sedan 2010. Kinesiska ökade en kort tid men har fallit sedan 2018, drivet av politisk misstänksamhet och byråkratisk granskning av Konfuciusinstituten. Hindi, persiska och turkiska studier överlever bara vid en handfull lärosäten. De flesta kandidatprogram i ”International Studies” fokuserar nu på global styrning, mänskliga rättigheter och klimatförändringar snarare än djup områdeskompetens. Studenter uppmuntras att tänka i universella kategorier, inte att brottas med främmande kulturer och särdrag. De intellektuella dygder som en gång definierade forskning – objektivitet, nyfikenhet och historisk fantasi – är nu belastningar.

Ungefär samma sak har hänt i Sverige. Under stora delar av 1900- och 2000-talet kunde vi stoltsera med en expertis i världsklass. Efter Sovjetunionens sammanbrott i början av 1990-talet sågs inte Ryssland längre som ett problem att behöva förhålla sig till. Det mesta lades i malpåse. Undervisningen i ryska vid Försvarets tolkskola lades till och med ned under ett antal år. 

Nu ska jag ta upp en annan tanketråd och börjar med att lyfta fram tysk briljans och intellektuell kapacitet. I dag är Tyskland, åttio år efter andra världskrigets slut, återigen Europas starkaste nation. Så var det i ännu högre grad under mellankrigstiden. Det fanns en grund för nationalsocialismens hybris och övertygelse om att den ariska rasen var överlägsen alla andra. Tysk forskning var världsledande och det gällde över hela det akademiska fältet.
Det gällde emellertid inte politiken. Weimarrepubliken var redan från början en mycket bräcklig konstruktion och hade flera svagheter som till slut gjorde den oförmögen att överleva.

Det som Hitler gjorde var att ena detta begåvade folk till en kollektiv vilja. Se framför er ett samhälle där en massa individer far åt olika håll och tar ut varandra. Tyskland hade ingen kollektiv riktning, ingen kollektiv vilja. Det som Hitler lyckades med var att samla och rikta det tyska folkets vilja. Tyvärr riktade han den mot resten av världen. Även om Hitler i dag berättigat framstår som själva inkarnationen av ondska observera, Tyskland förvandlades på nolltid från den extremt svaga Weimarrepubliken till det extremt starka Hitlertyskland.

Nu hoppar vi fram till 1945 och krigets slut. När amerikanska soldater gick in i det besegrade nazityskland förväntade de sig möta motstånd från kvarvarande soldater som var beredda att slåss in i döden. Det inträffade inte. De mötte just inget motstånd alls. Varför? Svaret är att den kollektiva viljan var bruten. Tyskarna hade förlorat känslan av egen betydelse. Borta var övertygelsen om att vara överlägsna, att de var de bästa. Det fanns ingen kollektiv vilja kvar.
Den fråga jag vrider och vänder på är om våra nutida individualiserade samhällen kan resa sig i en kollektiv vilja av något slag, till exempel för att värna den exklusiva rätten till den egna nationen? Antagligen inte. Kollektivt vill varken svenskar, tyskar eller spanjorer just någonting.

KarlOlov Arnstberg

Stöd Swebbtv:
Swish 123 535 86 92
Bankgiro 5786-0603
Bankkonto (månadsgivare) 9060 022 6751
Donera med kreditkort:
https://nyheter.swebbtv.se/donera/
Hemsida: https://swebbtv.seNyhetssajt: https://nyheter.swebbtv.se
Webbutik: https://butik.swebbtv.se
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev: https://nyheter.swebbtv.se/nyhetsbrev/

KONTAKT
[email protected]
BUTIKSÄRENDEN: [email protected] •TEKNISK SUPPORT: [email protected] (appar etc.)