Podd: Utrikeskrönikan

Axel Kronholm: Därför lever singaporeaner allt längre

2 juni 2025 | 4 min

Cecilia Uddén: Nu vill alla hamna på rätt sida historien

30 maj 2025 | 4 min

Naila Saleem: Trump och Modi lika med sant - eller?

28 maj 2025 | 3 min

Lubna El-Shanti: Dubbelliv i Ukraina så länge det går

27 maj 2025 | 3 min

Daniel Alling: Stoltheten över en lyckad ordvits på tyska

26 maj 2025 | 3 min

Pontus Mattsson: Vad talar man med kungen om?

23 maj 2025 | 3 min

Roger Wilson: Läskblaskvurm i Utah

22 maj 2025 | 3 min

Sara Heyman: Står vi bättre rustade för nästa pandemi?

21 maj 2025 | 3 min

Johan-Mathias Sommarström: Hur många är ok att döda?

20 maj 2025 | 4 min

Cecilia Blomberg: Lissabon har ömsat skinn och förlorar sina egna invånare

19 maj 2025 | 3 min

Milan Djelevic: Jag har blivit med punk - igen

15 maj 2025 | 4 min

Lotten Collin: Argentinas kollektiva livspussel

14 maj 2025 | 3 min

Ginna Lindberg: Militärparad i Washington på Trumps födelsedag

13 maj 2025 | 4 min

Maria Persson Löfgren: Putins ”demokrati”

12 maj 2025 | 4 min

David Rasmusson: Polskt mästerskap i historia

9 maj 2025 | 3 min

Maria Persson Löfgren: Putin firar kriget inte freden

8 maj 2025 | 4 min

Axel Kronholm: De kan bli Asiens första påve

7 maj 2025 | 3 min

Cecilia Uddén: Hamasälskare eller Folkmordsivrare

6 maj 2025 | 4 min

Andreas Liljeheden: Träning mot de lokala langarna

5 maj 2025 | 3 min

Mona Ismail Jama: Kvinnorna, ryggraden i de somaliska hushållen

2 maj 2025 | 4 min

Naila Saleem: Underskatta inte kraften i det demokratiska samtalet

30 april 2025 | 3 min

Milan Djelevic: Krävs inga stridsvagnar för att montera ner demokratin

29 april 2025 | 3 min

Pontus Mattsson: Kulturkriget trollades bort

28 april 2025 | 3 min

Cecilia Blomberg: Vet inte om påven hade gillat detta

26 april 2025 | 3 min

Lubna El-Shanti: Begravningsblommor och födelsedagar

25 april 2025 | 3 min

Daniel Alling: Det ”Merzliga” Tyskland

24 april 2025 | 3 min

Johan-Mathias Sommarström: Som våren, fast inte vackert alls

23 april 2025 | 4 min

Roger Wilson: Börjat tänka på refrängen

22 april 2025 | 3 min

Samar Hadrous: Glömmer inte känslan av att hålla i en liten, skör hand med bara tre fingrar”

17 april 2025 | 3 min

Pontus Mattsson: Hotas yttrandefriheten?

16 april 2025 | 3 min

Lotten Collin: Empanadas i motorolja och livets hårda milanesa

15 april 2025 | 4 min

Love Lyssarides: Det fundamentala attributionsfelet

14 april 2025 | 4 min

Cecilia Blomberg: Varning hundbajs - i Paris men inte i Barcelona

11 april 2025 | 3 min

Carina Holmberg: När vardagslivet blir en turistattraktion

10 april 2025 | 3 min

Ginna Lindberg: Hälsa svenskarna att vi skäms

9 april 2025 | 4 min

Maria Persson Löfgren: Ryss i lilla Tokyo

8 april 2025 | 3 min

David Rasmusson: Garderosblomman Mette

7 april 2025 | 3 min

Andreas Liljeheden: Statsministerns tur att trängas

4 april 2025 | 3 min

Mona Ismail Jama: Nairobi, svensk-somaliernas nya paradis?

3 april 2025 | 3 min

Moa Kärnstrand: Gamla idéer får nytt liv

2 april 2025 | 3 min

Axel Kronholm: Gryning i änglarnas stad

1 april 2025 | 3 min

Johan-Mathias Sommarström: De utsiktslösas poem

31 mars 2025 | 4 min

Sara Heyman: Magsjuka och hotellchefer till förhör

28 mars 2025 | 4 min

Naila Saleem: Striden mellan norra och södra Indien

27 mars 2025 | 3 min

Lubna El-Shanti: Poesidrottningar behöver inga medaljer

26 mars 2025 | 3 min

Daniel Alling: Rättegången mot RAF-terroristen

25 mars 2025 | 3 min

Cecilia Uddén: Bojkottad antisemitismkonferens

24 mars 2025 | 4 min

Roger Wilson: Trumpadministrationens krig mot mångfaldsarbete fortsätter

21 mars 2025 | 3 min

Samar Hadrous: ”Hade inte Arabförbundet funnits, så hade det bildats nu”

20 mars 2025 | 3 min

Pontus Mattsson: Varning - stötande innehåll

19 mars 2025 | 3 min

Carina Holmberg: Den unika isländska kvinnan

18 mars 2025 | 3 min

Mona Ismail Jama: Vita bönder under attack?

17 mars 2025 | 4 min

Milan Djelevic: Det är vår – svart vår

14 mars 2025 | 3 min

Lotten Collin: När intervjuerna slutar i gameover

13 mars 2025 | 4 min

Ginna Lindberg: Skicka in clownerna

12 mars 2025 | 4 min

Maria Persson Löfgren: Det oblodiga drönarkriget

11 mars 2025 | 4 min

David Rasmusson: Maga-kepsarna lyser med sin frånvaro i Nuuk

10 mars 2025 | 3 min

Andreas Liljeheden: EU:s nya bebis har inget namn

7 mars 2025 | 3 min

Cecilia Blomberg: Ett återbesök till det som utnämndes till Covids epicentrum - Bergamo fem år senare

6 mars 2025 | 3 min

Moa Kärnstrand: Vem betalar för nästa shot?

5 mars 2025 | 3 min

Axel Kronholm: När elefanterna strider är det myrorna som mosas

4 mars 2025 | 3 min

Cecilia Uddén: Grodan i grytan vs fredsvisioner

3 mars 2025 | 4 min

Lubna El-Shanti: En skyskrapa i krig

28 februari 2025 | 3 min

Naila Saleem: Miljontals middagar runt om i Indien

27 februari 2025 | 3 min

Cecilia Blomberg: Medan katoliker ber för påvens hälsa pågår en maktkamp i kulisserna

26 februari 2025 | 3 min

Daniel Alling: Den tyska broderade väggbonadens lov

25 februari 2025 | 3 min

Lubna El-Shanti: Humöret på topp, världen upp och ner

24 februari 2025 | 3 min

Roger Wilson: Konsekvenserna av Musks nedskärningar

21 februari 2025 | 3 min

Samar Hadrous: Finns det en väg tillbaka?

20 februari 2025 | 4 min

Pontus Mattsson: WhatsApp glömmer aldrig

19 februari 2025 | 3 min

Mona Ismail Jama: Vi bär alla blodet från Kongos gruvor

18 februari 2025 | 3 min

Filip Kotsambouikidis: När Europa tappade hakan

17 februari 2025 | 3 min

Milan Djelevic: Ska studenterna få ännu en regim på fall

14 februari 2025 | 4 min

Lotten Collin: Knarksmugglande skönhetsdrottningar

13 februari 2025 | 3 min

Ginna Lindberg: Svårt att hålla räkning på Trumps beslut

12 februari 2025 | 3 min

Maria Persson Löfgren: Putins lögner sprids

11 februari 2025 | 3 min

David Rasmusson: Trump gör deras död meningslös

10 februari 2025 | 3 min

Andreas Liljeheden: Ledarnas ”retreat” – en soppa som fick journalister att koka

7 februari 2025 | 3 min

Carina Holmberg: Om behovet att ha bra grepp under fötterna

6 februari 2025 | 3 min

Lubna El-Shanti: Ovissheten är den värsta plågan av de alla

5 februari 2025 | 3 min

Axel Kronholm: Sjöslaget vi vill undvika

4 februari 2025 | 3 min

Cecilia Uddén: Att återvända till ett öde land

3 februari 2025 | 4 min

Lotten Collin: Besöket på det hemliga härbärget

31 januari 2025 | 3 min

Cecilia Blomberg: På den politiska scenen har påven Franciskus klivit fram

30 januari 2025 | 3 min

Daniel Alling: Ramlar den politiska himlen ner även i Tyskland?

29 januari 2025 | 3 min

Moa Kärnstrand: Maxa turen inför ormens år

28 januari 2025 | 3 min

Naila Saleem: Dehlis många sidor

27 januari 2025 | 3 min

Roger Wilson: Trump testar presidentmaktens gränser

24 januari 2025 | 3 min

Samar Hadrous: Hålen i själen kommer ta tid att läka

23 januari 2025 | 3 min

Pontus Mattsson: Skådespelet rullar vidare

22 januari 2025 | 3 min

Carina Holmberg: Finsk debatt om ”Den försvunna diamanten”

21 januari 2025 | 3 min

Johan-Mathias Sommarström: Islamistmiliser kommer inte med demokrati

20 januari 2025 | 4 min

Milan Djelevic: Ställningskriget ett faktum efter varje försvarskonferens

17 januari 2025 | 3 min

Lotten Collin: Mysteriet med den lilla blå väskan

16 januari 2025 | 4 min

Ginna Lindberg: Donald Trump gör sig redo för rekordfest

15 januari 2025 | 3 min

Maria Persson Löfgren: 2025 - året då Finland och Sverige tar tillbaka hela Karelen

14 januari 2025 | 4 min

Naila Saleem: Det heliga doppets dag

13 januari 2025 | 3 min

Axel Kronholm: Elefantturismens baksida

10 januari 2025 | 3 min

Cecilia Uddén: Hur ska vi berätta för mamma att hennes son är död

9 januari 2025 | 3 min

Andreas Liljeheden: Är det hjärnan eller hjärtat som styr Sverige i EU

8 januari 2025 | 3 min

Mona Ismail Jama: FN-helikoptern i Tchad

7 januari 2025 | 3 min

Moa Kärnstrand: Därför ska vi bry oss om Sydkorea

3 januari 2025 | 3 min

Cecilia Blomberg: Europas största kåkstäder måste jämnas med marken

2 januari 2025 | 3 min

David Rasmusson: I år vågar jag öppna champagnen i förväg

31 december 2024 | 3 min

Lubna El-Shanti: En saga om en kanin

30 december 2024 | 3 min

Daniel Alling: En dyster tysk årskrönika

27 december 2024 | 3 min

Johan Mathias Sommarström: Det är juletid – och jag vill så gärna att allt ska vara lugn och frid

23 december 2024 | 3 min

Love Lyssarides: Är Damaskus nya Örebro?

20 december 2024 | 3 min

Pontus Mattsson: Vad är rimligt i en demokrati?

19 december 2024 | 3 min

Axel Kronholm: En varm kopp hopp

18 december 2024 | 3 min

Samar Hadrous: Hoppas att den ”tillfälliga åtgärden” inte varar allt för länge

17 december 2024 | 3 min

Johan-Mathias Sommarström: Småfåglar och krigsskugga

16 december 2024 | 3 min

David Rasmusson: Polens tid är nu

13 december 2024 | 3 min

Maria Persson Löfgren: TASS lögn avslöjad

12 december 2024 | 4 min

Milan Djelevic: Vem gav Geurgescu segern?

11 december 2024 | 3 min

Ginna Lindberg: Mar a Lago – det södra Vita Huset

10 december 2024 | 3 min

Hanna Sahlberg: Jag missbedömde lejondansen

9 december 2024 | 3 min

Carina Holmberg: Grattis Finland på självständighetsdagen!

6 december 2024 | 3 min

Lotten Collin: Drömmen om en motorsågsmassaker

5 december 2024 | 4 min

Andreas Liljeheden: Ska EU:s ledare träffas i vita badrockar?

4 december 2024 | 3 min

Mona Ismail Jama: Ryssland har stärkt sin närvaro i Afrika

3 december 2024 | 3 min

Moa Kärnstrand: Mediemogulen som tog strid mot Peking

2 december 2024 | 3 min

Cecilia Blomberg: Hon borde bli årets kvinna i Frankrike

29 november 2024 | 3 min

Naila Saleem: Maktkamp i Dhaka

28 november 2024 | 3 min

Roger Wilson: San Francisco borgmästare förlitar sig på sina rika grannar

27 november 2024 | 3 min

Love Lyssarides: Jag är alldeles för svensk för Berlin

26 november 2024 | 4 min

Milan Djelevic: Den sociala kommunikationen är inte död – än

25 november 2024 | 3 min

Daniel Alling: Pressleggets lov

22 november 2024 | 3 min

Pontus Mattsson: London – världens bästa stad?

21 november 2024 | 3 min

Fredrik Wadström: På en trottoar i Kiev är ryska mynt som låtsaspengar

20 november 2024 | 3 min

Maria Persson Löfgren: En tystnad som i 1000 dagar plågat ukrainare

19 november 2024 | 4 min

Lubna El-Shanti: Sorg, förtvivlan, skratt, vardag. Hur låter ett krig?

18 november 2024 | 3 min

Lotten Collin: Dinosaurien och Struntprataren möts till slut

15 november 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 15 november 2024 hör Sveriges Radios korrespondent Lotten Collin.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Buenos Aires, fredag

På måndag ska de slutligen träffas. Den idiotiska dinosaurien och struntprataren.

På måndag inleds G20mötet i Rio de Janaiero, och det blir första gången Argentinas högerpresident Javier Milei och Brasiliens vänsterpresident Lula da Silva möts. I vanliga fall är en resa till grannlandet det första som en nyvald president i Argentina och Brasilien företar sig.

Men… det ville inte Javier Milei.

Redan under valkampanjen förra året kallade Milei Lula för en arg korrupt kommunist, och när Lula ville ha en ursäkt för, som han sa, allt Mileis struntprat, blev det kalla handen. Istället la Milei ut en text där han i tre punkter förklarade varför Lula är en idiotisk dinosaurie. Om han menade en Tyrannosaurus Rex eller en inhemsk Argentinosaurus framgick inte.

Sedan dess har det spekulerats om när männen ska träffas. Näringslivet i båda länderna oroas över fiendeskapet, som hotar alltifrån bilaterala förhandlingar till samarbetet i tullunionen Mercosur. Så i somras var det dags. Då skulle de röka fredspipa i Paraguay på Mercosurmötet där.

Men… det ville inte Javier Milei.

I sista stund bokade han om och reste till en stor högerkonferens, CPAC, i södra Brasilien, för att träffa Lulas antagonist, Brasiliens ex-president Jair Bolsonaro. De både männen kramades länge medan extatiska anhängare med mobilkameror sjöng lovsånger runtomkring.

Igår reste Milei till Mar-a-Lago för att träffa sin ideologiske mentor Donald Trump, och hålla tal på ytterligare ett CPAC. Han berättade stolt för argentinska journalister att Trump redan på telefon i tisdags kallat honom för sin ”favourite president”.

- Det var ett 11 minuter långt samtal, sa Milei. Det var vackert. Jag sa: ”Som president har jag känt mig ensammare än Adam på Mors Dag”. Och Trump svarade: ”Nu är du inte ensam längre. Were gonna make America and Argentina great again.”

Med den känslan, av att ha vinden i ryggen, förväntas Milei på måndag landa i Rio de Janeiro. För nu ska de till slut träffas, Lula och Milei. Om det blir något prat om dinosaurier, det vet ingen.

Lotten Collin, i Buenos Aires.

lotten.collin@sverigesradio.se

Maria Persson Löfgren: Dömd utan bevis

14 november 2024 | 4 min

Andreas Liljeheden: Oväntad comeback i skuggan av Trump

13 november 2024 | 4 min

Ginna Lindberg: Washington går i ilske-terapi

12 november 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 12 november 2024 hör Sveriges Radios korrespondent Ginna Lindberg.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Washington, tisdag.

Det är en ovanligt varm november här i huvudstan. Det är fullsatt på uteserveringarna intill Union Station, och mitt i gatan har en grupp demonstranter samlats i höstsolen för att demonstrera mot Donald Trump.

Ett band spelar musik från ett lastbilsflak och demonstranterna skanderar slagord mot republikanerna. En kvinna går därifrån och ställer sig ensam en bit bort i skuggan, alldeles blickstilla.

Jag fattar bara inte, säger hon till mig, hur kan Trump bli president igen nu när vi vet vad han står för? Hur kunde 74 miljoner amerikaner välja honom? Hon tittar bort mot demonstranterna. Det här är inte en dag för dans, säger hon.

Det har gått en vecka sen presidentvalet och i delar av USA firas Donald Trumps seger fortfarande för fullt. Men här i Washington är det förstämning. I den här stan röstade 93 procent på Kamala Harris. Överallt syns blåa kampanjskyltar i fönstren och Harris-flaggor i radhusträdgårdarna.

Den här gången är ingen i Washington chockad över resultatet, som efter valet 2016. Alla har följt opinionsmätningarna och visste att en Trumpseger var möjlig. Men besvikelsen verkar ändå ligga som en våt filt över stan.

Vissa är också oroliga för sin egen framtid. Oroliga för sina jobb nu när Trump ska rensa i träsket, som han kallar det. Och träsket – det är Washington DC. Över 160 000 personer här i stan är federalt anställda.

Det kan bli stora förändringar om Donald Trump ska genomföra sina planer på att lägga ned myndigheter, sparka ut opolitiska tjänstemän och ersätta dem med egna politiska rekryteringar, enligt den plan som går under namnet ”Schedule F”. Techmiljardären Elon Musk kan få uppgiften att leda arbetet med att organisera om myndigheter och departement.

Några kvarter från Union Station har en entreprenör slagit mynt av oron och ilskan. Här kan Washington-bor hyra ett Rage Room, ett ilskerum, och få ur sig frustration genom att krossa porslin och glasflaskor med ett baseballträ. Trettio minuters ilske-terapi med skyddsglasögon. Den senaste veckan efter valet har ilske-rummet varit fullbokat, rapporterar Washington Post. Bokningarna har fördubblats. Behovet av att avreagera sig under kontrollerade former verkar omättligt.

I kvarteret utanför ilskerummet slokar en blå Harris-skylt på en lyktstolpe i höstsolen. En vit jeep bromsar in i korsningen med dånande musik ur högtalarna och röda Trump-vimplar som smattrar från bilfönstren.

Det här är en ny huvudstad nu.

Ginna Lindberg, Washington
ginna.lindberg@sverigesradio.se

Johan-Mathias Sommarström: Det är hos människorna som ljuset finns

11 november 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 11 november 2024 hör Sveriges Radios korrespondent Johan-Mathias Sommarström.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Beirut måndag.

Bjud oss på en ljusglimt, på en strimma hopp, ty världens färger förlorar sin lyster genom dimmor av rök och betongdamm som bomber skapat. Vi behöver skratt, humor, värme och vänskap. Nu kanske mer än någonsin. För när allt är så dystert är det lätt att dras med, dras ner.

Här är ljudet av drönare konstant, explosionerna oregelbundna men kommer ofta, lukten av brandrök som en slöja i luften. I går dödades 21 i ett bombanfall, nio i ett annat och så håller det på. Det är som att mörkret inte vill ha konkurrens.

I Gaza dödades Yussef i helgen. Han spelade fotboll med några vänner, i ett område som enligt Israel skulle vara en ”humanitär zon”. Varken han eller hans familj har några kopplingar till militanta, att ens behöva förklara det om en 16-åring, men så är det. Han attackerades av en Israelisk helikopter. Hans syster Raghad som flera gånger varit med i radio var förtvivlad. ”Ge mig min bror tillbaka” skrek hon. Yussef, en av så många civila som dödats. Jag undrar, med tanke på det vi ser nu, vad som sker i vår omvärld, kommer vi inte skämmas om 10-15 år. Att vi lät det fortgå, att vi lät dödandet ske utan att agera.

Historien är full av händelser där omvärlden stod handfallen, inte visste hur den skulle agera eller åtminstone tillfälligt tittade åt ett annat håll, folkmordet i Rwanda, inbördeskriget i Syrien med sina tortyrceller och gasattacker, massakern och folkmordet i Srebrenica, förintelsen under andra världskriget, Rysslands annektering av Krim- det finns en lång lista på händelser där omvärlden inte med tillräckligt kraft sa STOPP och i vissa fall, efteråt yttrat de nu urholkade orden ”aldrig igen”.

Det som nu sker i Gaza är att ett helt folk tvingats från sina hem, av de som hittills dödats är minst 30,000 kvinnor eller barn. Om fem år, eller tio år, kommer vi tycka att det var ok att vi lät det fortgå, vi såg det ju, följde det i realtid så vi visste, ändå kunde ingen stoppa.

Det är mörkt i den här regionen nu, motsättningarna så stora. Viljan till samförstånd och kompromisser obefintlig. En person som jag träffade, hans föräldrahem har sprängts till ruiner sa att han på allvar förlorat hoppet om mänskligheten. Men är det verkligen så, för fortfarande finns krafter som bryr sig. Människor som osjälviskt värnar om andra- som Lea här i Beirut som hjälper de rättslösa afrikanska kvinnorna, eller nycirkus -killarna i Gaza som uppträder för barn i ruinerna för att ge en stunds flykt från kriget.

Även om tiderna är dystra och mörkret gror i människor är det också hos människor ljuset finns, hoppet, även om det kan vara svårt att se just nu.

Johan-Mathias Sommarström, Beirut
johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

Axel Kronholm: Så doftar mitt Myanmar

8 november 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 8 november 2024 hör Sveriges Radios korrespondent Axel Kronholm.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bangkok, fredag.

Det finns lukter som har en särskild plats i ens minne. För mig är några av dem starkt förknippade med Sydostasien. Doften av rök från vedspisar som sprider sig över landsbygden om kvällarna, eller aromen av nyångat klibbigt ris. Förra månaden, i samband med att jag tog mig in över gränsen till rebellkontrollerade områden i Myanmar, återförenades jag med en annan sån doft – den från betelnötstuggande.

Det här är en vana som är utbredd i Syd- och Sydostasien. Nötter från betelpalmen krossas och lindas in tillsammans med, vanligtvis, tobak och släckt kalk, i betellöv. Blir ett litet grönt paket som när det tuggas ger en lätt stimulerande effekt och avger en frisk, syrlig doft, som inte går att ta miste på.

Jag känner den redan på väg mot gränsen i natten. Chauffören har en tom plastflaska vid sin sida som han tar upp då och då för att spotta ut den roströda saliven som bildas vid tuggandet. Lukten sprider sig genom den mörka bilen och väcker till liv minnen från alla mina Myanmar-resor genom åren.

Första gången var 2013, när landet precis hade börjat öppna upp, som det hette. Det var en spännande tid, ett land i omgörning. Aung San Suu Kyi hade släppts ur husarrest några år tidigare, medier hade kunnat börja verka mer fritt och civilsamhället organisera sig. Vad var det som höll på att hända, frågade vi oss. Skulle generalerna verkligen komma att släppa greppet om makten? Idag vet vi, att det aldrig var deras avsikt.

Sen militärkuppen för snart fyra år sen har landet återigen hamnat i medieskugga från andra konflikter i världen, men intrycket som stannat med mig från resan är hur djunglerna surrar av aktivitet. Nya unga rekryter från städerna anländer fortfarande för att ansluta sig till det väpnade motståndet. På vägkrogar längs djungelstigarna sitter gäng med 20-åringar från Yangon och slevar i sig sina nudlar, torkar munnen med skjortärmen och slänger gevären över ryggen och kör vidare mot fronten på sina motorcyklar. De har lämnat familj, jobb, vänner för att slåss mot en militär som är ökänd för sin grymhet. Kommer de att lyckas, undrar många. Jag har fortfarande ingen aning.

Det är inget lätt liv de valt i djungeln. Själv kämpar jag mot luftfuktigheten som är så hög att svetten på kroppen inte kan avdunsta och kyla ner mig. När jag sitter och flämtar i hettan skär en välbekant syrlig doft genom den tjocka, tryckande luften – marken är fläckig av roströda stänk av utspottad betelnöt.

Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasien

axel.kronholm@sverigesradio.se

Johan-Mathias Sommarström: Det moderna slaveriets offer

7 november 2024 | 4 min

Utrikeskrönikan 7 november 2024 hör Sveriges Radios korrespondent Johan-Mathias Sommarström.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Beirut torsdag.

Hela hennes näve med de små fingrarna och naglar små som riskorn greppar mitt pekfinger. Hon vill gärna smaka lite på det, men jag låter henne inte. Tänker att hon ska slippa nikotinspår från snus i sådan tidig ålder, hon är ju inte mer än ett par månader.

Men hon är bedårande, hennes mörka tjocka kinder, som övermogna persikor. Man vill bara nypa dom. De nyfikna mörkbruna ögonen, stora uppspärrade. Hon är resultatet av en våldtäkt.

Hennes mamma är den lägsta av de lägsta, det är så hon ses av många här. Även i fredstid tillhör hon de allra värst utsatta, nu är det krig. Nu är det värre, nu står hon lägre än någonsin. Hon är bara 24 år men redan tärd av livet. Hon kom hit för tre år sedan från Sierra Leone, skulle jobba som hembiträde, på ärligt vis tjäna ihop till en dräglig vardag för hennes familj i hemlandet. Det blev inte som hon tänkte.

Redan vid ankomsten beslagtogs hennes pass. Hon jobbade från tidig gryning till natt, och om hon blev klar med sysslorna i värdfamiljen hyrde de ut henne till släktingar eller vänner att arbeta för. Hon sov på en madrass i köket.

Familjens trådlösa nätverk fick hon inte använda och kunde inte höra av sig till sin familj. Av pengarna hon skulle tjäna fick hon inte en bråkdel, hon fick inte heller föra över pengar till hemlandet. Om hon gjorde något fel blev hon piskad eller misshandlad.

Om hon blev sjuk fick hon några tabletter, sedan var det bara att jobba ändå.

Hon berättar allt det här innan hon ser mig i ögonen och fortsätter: ”Madames man våldtog mig, flera gånger”. ”När Madame inte var hemma slet han av mig mina kläder, tog på mig, våldförde sig på mig”. Hon försökte tala om för Madame som svarade med att misshandla henne, svårt. Nästa gång du ljuger skjuter jag dig, hade Madame sagt.

24-åringen från Sierra Leone berättar om vänner som fängslats, som anklagats för stölder som inte skett, men ingen tror dem. De är som moderna slavarbetare, utan rättigheter, utan värde.

Hon blev gravid av våldtäkterna. När magen växte blev hon utsparkad, utan rättigheter. Familjen tog hennes mobiltelefon och passet behöll de. Hon har sovit ute, i garage och övergivna byggnader eller fått lite hjälp när någon förbarmat sig över henne. Sedan kom kriget, bomberna.

Nu är hon rädd så rädd, den lilla tur hon haft har lett henne till ett härbärge i förorten Dahiye, den som så ofta bombas- Ett härbärge som av bomber skakar så att dammen yr från väggar och tak.

Nu vill jag bara hem till Afrika säger hon och hoppas att någon vill hjälpa. ”När jag kom hit hade jag drömmar, att arbeta ihop lite pengar för ett drägligt liv därhemma, men jag har levt i tre år utan människovärde, utan sympatier, där alla sett ner på mig som om jag vore ett djur.”

Hon är det moderna slaveriets offer, de som inte hörs fast de har en röst, de som ingen lyssnar på fast de har historier att berätta. De som ingen bryr sig om – fast de har så mycket värme att ge. Det moderna slaveriets offer.

Johan Mathias Sommarström, Beirut
johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

David Rasmusson: Den danska besattheten av USA-valet

6 november 2024 | 3 min

Daniel Alling: Ni svenskar är arroganta

5 november 2024 | 3 min

Moa Kärnstrand: Samhällets förväntningar på de sydkoreanska kvinnorna

4 november 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 4 november 2024 hör Sveriges Radios korrespondent Moa Kärnstrand.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Peking, måndag.

Han Kang, ja, henne har vi en bok av tror jag, säger den unga tjejen som jobbar i min lokala bokhandel och försvinner bort mellan travar och hyllor.

Vegetarianen, säger hon och visar triumferande upp ett inplastat exemplar. Vi har inte mycket kvar av henne, alla vill köpa hennes böcker nu efter Nobelpriset.

Nobelpriset i litteratur är en stor sak i den här delen av Asien. När priset i år gick till Sydkorea och Han Kang bröt Sydkorea ut i ett kollektivt jubel. Människor samlades på gator och torg för att sitta och läsa pristagerskans böcker tillsammans. Bekanta till mig i Seoul verkade nästan, ja, rörda.

Han Kangs pris kom visserligen efter att den sydkoreanska regeringen lagt många år på en offensiv för att försöka få sin första nobelpristagare i litteratur – så ett kollektivt hopp har funnits där.

Men det var något annat också, något med tidpunkten, som fick betydelse.

Han Kang är 53 år och kvinna. Vissa av oss här, med våra perspektiv, blir kanske upprörda när Han Kang omskrivs som en kvinnlig författare. Vi kanske ser det som att hennes författarskap förminskas när betoning läggs på vilket kön hon tillhör. Men så är det inte riktigt i Sydkorea. Där spelar det roll att Han Kang är just kvinna. Och att hon som kvinna får priset just nu.

Nyligen rullades en våg av deepfake-porr upp i Sydkorea. Tjejers foton stals från sociala medier och gjordes om med hjälp av AI för att tjejerna skulle se nakna ut. Fotona spreds sedan i meddelandetjänster till tiotusentals. För många kvinnor och tjejer blev det här det tydligaste kvittot på landets djupa problem med ojämlikhet mellan könen.

Sydkorea har till exempel det största lönegapet mellan män och kvinnor av alla utvecklade länder. Men det är bara en detalj egentligen. De flesta tjejer och kvinnor som jag pratat med i Sydkorea tar upp många mäns taskiga kvinnosyn som det största problemet. Kvinnor förväntas vara moderna i ett samhälle som fortfarande är djupt präglat av den hierarkiska och traditionella konfucianismen.

Det sipprar ut i samhället och kvinnors behov prioriteras inte, vilket nu får konsekvenser i form av de lägsta födelsetalen i den utvecklade världen.

Lägg på det press att skapa en familj och en enorm samhällssanktionerad utseendefixering där tjejer i tonåren får plastikoperationer i present av föräldrarna.

Mot den kulissen blir årets nobelpris i litteratur ett stilla långfinger framför näsan på de styrande politikerna, de som säger – rakt ut – att det inte existerar någon ojämställdhet i Sydkorea.

Han Kang är kanske inte en feministisk författare, men det ligger nära till hands att läsa till exempel just Vegetarianen som historien om en kvinna som fått nog av samhällets förväntningar.

Jag tycker om Han Kangs böcker, säger tjejen i min bokhandel här i Peking, som nu avslöjat att hon själv är aspirerande författare. Jag gillar att hon skriver om den lilla människan och hur svårt det kan vara i Sydkorea.

Eller bara hur svårt det kan vara att leva, säger hon.

Moa Kärnstrand, Peking
moa.kärnstrand@sverigesradio.se

Cecilia Blomberg: Solidariteten föds när det är som svårast

1 november 2024 | 3 min

Naila Saleem: Valyra i Indien

31 oktober 2024 | 3 min

Lubna El-Shanti: Tågens betydelse i krigets Ukraina

30 oktober 2024 | 3 min

Maria Persson Löfgren: Georgiska rökridåer

29 oktober 2024 | 3 min

Johan-Mathias Sommarström: Våld i en osmaklig show

28 oktober 2024 | 4 min

”Nej, skjut inte, det är synd om honom”, skrek hon: Samar Hadrous, Haifa

25 oktober 2024 | 4 min

Utrikeskrönikan 25 oktober 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Haifa, fredag.

När jag har bevakat demonstrationer som anhöriga till israeliska gisslan anordnar, så tittar jag extra länge på en bild som många gånger hålls upp bland bilderna på gisslan. Den är på en ung man med svart hår delat i sidbena. Under fotografiet brukar det stå fraser som ”Låt dem inte försvinna som jag gjorde”.

Mannen heter Ron Arad. En israelisk stridspilot som försvann för 38 år sedan, när hans stridsflygplan störtade i södra Libanon den 16 oktober 1986. En dag som jag aldrig glömmer. Jag var åtta år gammal och stod på utomhustrappan som ledde till vårt hus i Saida i Libanon, när jag såg hur – det jag trodde var en missil - slog ner mellan två kullar och orsakade en enorm explosion.

Helt plötsligt såg jag hur två fallskärmar svävade upp i luften. Jag hörde de vuxna, som samlades på den långa trappan, prata om att det vi såg var stridspiloter. Det som störtade och exploderade var ett stridsflygplan och inte en missil.

Den ena fallskärmen blåste bort från vårt sikte. Och den andra fortsatte falla nedåt. Senare skulle vi få veta att piloten som hängde i den, heter Ron Arad.

Ljudet från skottsalvor hördes från olika håll. De firar, sa en i samlingen. De skjuter mot piloten, sa en annan.

En av mina kusiner, som var tio år äldre än mig, började gråta och skrika i panik, såsom hon brukade göra vid varje attack.

”Nej, skjut inte, det är synd om honom”, skrek hon.

Snabbt fick hon en utskällning av en annan kusin.

”Vadå synd om honom, han är här för att döda oss”, fräste han.

Medan de vuxna var inne i sina diskussioner om hur man bör behandla piloterna, och medan min kusin snyftade – var jag inne i helt andra tankar.

Jag hade aldrig tänkt på att stridsflygplan vars ljud tog över hela min kropp varje gång de kom och bombade, flygs av människor.

Jag visste vad en pilot var och jag hade åkt flygplan flera gånger, men stridsflygplan var annorlunda. De var snabba och spetsiga som en raket. De var blod, lemlästade kroppar, sörjande människor – och den där vackra flickan med långt svart hår i parallellklassen, som aldrig kom tillbaka till skolan efter en attack.

Det kändes konstigt att se det som jag upplevde som övernaturligt och ouppnåeligt, brinna mellan kullarna. Och jag var absolut inte rädd för den där piloten. Jag tyckte också synd om honom, han som hängde där ensam i luften. Men jag vågade inte säga det, när jag såg hur min kusin blev utskälld.

Häromdagen ringde jag till Libanon och pratade med henne. Hon, min kusin, är lika mjuk och rar som hon alltid har varit. Vi skrattade när jag påminde henne om utskällningen, och när hon berättade hur hon vid någon flygattack slängde sig ner på marken och hamnade med näsan rakt in i en svettig sko.

Medan vi skrattade åt scener hon alltid ställde till med, vid flygattacker på 80-talet, avbröts våra skratt av nya flygattacker.

Samar Hadrous, Haifa
samar.hadrous@sverigesradio.se

Brott och straff: Pontus Mattsson, London

24 oktober 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London torsdag:

Jag är i domstolen Old Bailey, och det är vittnesmål från anhöriga till en 32-årig kvinna som mördats av sin make.

”Jag önskar jag kan vara på plats när djävulen tar din själ”, säger pappan med darrande röst och tittar rakt i ansiktet på dotterns mördare, som sitter i ett bås en bit bort.

”Min dotter Tia var en fantastisk kvinna, hon gjorde mig stolt varenda dag”, fortsätter pappan.

En rättsprocess i England och en i Sverige skiljer sig åt, och jag tänker inte i första hand på de engelska perukerna och ämbetsrockarna utan på straffen och brottsoffrens roll.

I Sverige är straffmyndighetsåldern 15 år. I England är den 10, ja 10 år. Nyligen fick två 13-åringar i Wolverhampton, som var 12 när de knivmördade en tonåring, sina straff. Det kommer att ta minst åtta och ett halvt år innan de kan få villkorlig frigivning ur ungdomsfängelset.

Förra året dömdes två 16-åringar, som var 15, när de mördare en transflicka till livstid, minimum 22 respektive 20 år i fängelse

Inte bara mord får stränga straff. Efter sommarens upplopp har många dömts till fleråriga fängelsevistelser, som längst nio år.

En tidigare ostraffad 61-åring fick nästan tre års fängelse för att ha skrikit okvädningsord mot polisen och asylsökande. Några har fått två till tre år enbart för vad de skrivit på nätet.

Men det är inte bara straffen som skiljer sig åt utan också sättet de delas ut på. När en engelsk domare läser upp domen ingår en moralisk värdering.

”Det ni gjorde är hemskt och chockerande. Ni kände inte Shawn. Nu har hans föräldrar förlorat sin son, hans syster har förlorat sin bror”, sa domaren till de två 13-åringarna i Wolverhampton

Och så de anhörigas roll. Deras upplevelser ges rejält utrymme. Efter pappan till den mördade kvinnan i rättegången i Old Bailey, berättar gudmodern om vilken smärta familjen har gått igenom och om hur fyra barn nu förlorat sin mamma. Därefter läser åklagaren upp ett tiotal liknande vittnesmål från vänner, kollegor, och andra anhöriga. Det hela tar uppåt en halvtimme.

Sedan är det dags för domen, mord och våldtäkt. Livstids fängelse, minimum 32 år.

”Tia var en kvinna i sina bästa år, en älskad mamma och framgångsrik i sitt arbete”, säger domaren och riktar sig till gärningsmannen.

”Det är ditt eget val, dina egna handlingar, som gör att du är här. Du kan inte skylla på någon annan”, avslutar domaren och den åtalade förs bort av häktesvakten.

I Sverige diskuterar politikerna just nu både sänkt straffmyndighetsålder och ökat inflytande för brottsoffer. Jag vet inte i vilken mån justitieutskottets ledamöter har varit på studiebesök i Old Bailey eller inte och vad de i så fall tar med sig hem.

Pontus Mattsson London
pontus.mattsson@sverigesradio.se

Finland sörjer symbolisk hockeyspelare: Carina Holmberg, Helsingfors

23 oktober 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan onsdag 23 oktober

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Helsingfors onsdag

Det skulle kunna kallas ett brutalt kändismord som skakar Finland. Ett tragiskt relationsdrama - men historien innehåller så mycket mer än så. Än en gång riktas strålkastarljuset mot machokultur och minoritetsgruppers utsatta situation.

2019 kom Janne Puhakka ut som den allra första öppet homosexuelle hockeyspelaren i den inhemska ligan i Finland. Bara 24 år gammal blev han en förebild som utmanade machokulturen inom sporten. Och han hyllades för sitt mod. Många hoppades att detta skulle vara första steget mot en mer öppen och tillåtande kultur.

Han hade redan då varit tillsammans med sin partner i flera år men vågade inte ta steget att berätta förrän hockeykarriären var avslutad. Åren som följde blev han en kändis i Finland - efterfrågad av medierna, ambassadör för Helsingfors Pride och utsedd till Queer of the year.

En söndag i mitten av oktober i år hittas Janne Puhakka skjuten till döds. Mordvapnet ett hagelgevär och den misstänkta gärningsmannen är Janne Puhakkas ex-partner. Polisen beskriver gärningen som ”synnerligen brutal och grym”. Orsaken till mordet är inte klarlagt men än en gång är Janne Puhakka föremål för stora rubriker.

Finland sörjer, kondoleanserna strömmar in och bland de som reagerar starkt finns bland annat Finlands förre utrikesminister och presidentkandidat Pekka Haavisto som också är öppet homosexuell. Den tragiska händelsen har återigen startar diskussionen om machokultur och minoriteters utsatta situation.

Det talas för lite om problemet, bagatelliseras för ofta och det saknas forskning skriver tidningen vidare. Och i debatten pekas på att homosexuella inte söker hjälp i samma utsträckning av rädsla för diskriminering. Många saknar förtroende för polis och andra myndigheter.

Och från sportens värld lyfts återigen problemet med machokultur. Janna Puhakka var den första hockeyspelaren som kom ut som gay. Han är också hittills den enda. Ingen mer har vågat ta steget.

I hockeyvärlden har inget eller väldigt lite förändrats. Sexism, machokultur och homofobi lever kvar. Hufvudstadsbladets sportkrönikör är en av dom som beskriver problemet.

För fem år sedan - 24 år gammal tog Janne Puhakka ledningen och kom ut som homosexuell. Nu finns han inte mer. Finland sörjer. Den lilla ljusstrimma av hopp som finns kvar är att hans död inte ska vara helt förgäves. Kanske kan uppmärksamheten bidra till den förändring han själv så gärna ville se.

Carina Holmberg
carina.holmberg@sr.se

Mänsklighetens totala misslyckande: Love Lyssarides, Stockholm

22 oktober 2024 | 4 min

Utrikeskrönikan 22 oktober.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, tisdag.

Det finns ett viralt klipp från Libanon som har fått stor uppmärksamhet på sistone. Jag kan inte sluta titta på det. Det är en film på en liten flicka som sitter i en frisörsalong. Hon är fyra år och heter Naya och kan inte sluta skratta. En frisör drar i hennes hår och hon skriker av skratt.

Det här slår an något i mig eftersom det är mycket prat om frisörer hemma hos mig just nu. Jag har en dotter i typ samma ålder som den här lilla flickan och hon vill väldigt gärna gå till en frisör. Jag vet inte om ni minns hur det var när man var sådär 3-4 år, men att gå till frisören var en ganska stor grej. En spännande grej, men också en läskig grej. Läskig för att det var saxar involverade. Saxar och surrande rakapparater som ibland kom jättenära örat.

Naya, flickan på klippet, skrattar, men hon ser också lite rädd ut. Det här klippet blev viralt i Libanon, och man kan förstå varför. För det där garvet känner alla som har haft barn igen. Det är precis så det låter när min dotter skrattar. Hon har inte lärt sig säga ordet kittla, istället tror hon att det heter ”kibbla” och ibland lägger hon sig på golvet, drar upp tröjan, pekar på sin navel och skriker ”KIBBLA!”. Och när man sen kibblar henne på magen skriker hon av skratt.

Man kan inte sluta le när man ser klippet.

Såhär ska ju barn låta, och surrande rakapparater som kommer för nära örat borde ju vara det enda som barn borde vara rädda för.

Men anledningen till att det här virala klippet har kommit upp till ytan nu igen är för att när Israel började flygbomba Beirut, så försvann den lilla flickan från det kända klippet. Hennes hus attackerade och rasade ihop.

Tidningen L'Orient Today beskriver i ett reportage från platsen hur hela huset förvandlades till rasmassor. Räddningspersonalen lyckas till slut hitta två kroppar. Först en stor kropp. Sen en liten kropp. Den lilla flickan från det virala klippet. Naya. Fast det är svårt att se att det var hon till en början, eftersom att den var så fullkomligt sönderkrossad. I reportaget beskriver räddningspersonalen hur det inte gick att skilja dem två kropparna från varandra, den lilla och den stora. Men, sa de, det såg ut som att den stora kroppen måste ha kramat om den lilla precis innan huset rasade över dom.

Jag tittar på klippet på Naya på frisersalongen. Hur kan man förstå att sånt här händer. Att fyraåringar dödas i krig. Den kända brittiska mellanösternkorrespondenten Robert Fisk sammanfattade krig med en mening. Det är the ”Total failure of the human spirit”, sa han. Mänsklighetens totala misslyckande.

Love Lyssarides, Stockholm
love.lyssarides@sverigesradio.se

Färre överdoser i USA: Roger Wilson, San Francisco

21 oktober 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 21 oktober.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

San Francisco, måndag.

Det är tidig morgon, och utanför fönstret till mitt arbetsrum vaknar staden långsamt till liv. Nere på gatan ligger fortfarande två personer och sover, i sovsäckar och med ett tunt liggunderlag som säng. En vanlig syn när jag flyttade hit för några år sedan, men det har faktiskt blivit allt mindre av tältande och helt hemlösa i San Francisco. Ett resultat av hårdare regler från stadens och delstatens sida. Man har också satsat en hel del pengar på att erbjuda hemlösa en bussresa bort från staden, till familj och vänner någon annanstans i landet. Och så har man satsat på fler sängar på härbärgen.

Men det minskade antalet hemlösa i stadsbilden kan också ha att göra med att det är valår i år. San Franciscos borgmästare, London Breed, kämpar för att bli omvald, och den fortsatta hemlösheten och det utbredda drogmissbruket är hennes största nederlag under tiden vid makten. Även om den här nattsvarta blandningen av hemlöshet, drogproblem och psykisk ohälsa inte bara finns i San Francisco, utan över hela landet.

Men en oväntad positiv nyhet kring det här problemet är statistik som visar att den pågående dödliga Fentanylepidemin kanske har ändrat karaktär.
De senaste siffrorna visar på en nedgång i dödliga drogöverdoser på 12,7 procent jämfört med för ett år sedan. Om trenden håller i sig kan 2024 bli det första året sedan 2020 som antalet dödliga överdoser ligger under 100 000 om året.

Men orsaken till nedgången är fortfarande lite oklar. Från de federala myndigheternas sida säger man att det blivit enklare att få hjälp för drogmissbrukare, och att man också lagt historiskt stora resurser på att stoppa inflödet av droger vid gränsen. Naloxon, som kan häva en överdos, har också blivit mer tillgänglig. Det har också blivit lättare att få metadon och ett liknande preparat utskrivet. En lite mindre hoppfull orsak kan vara att missbrukare har fått en ökad tolerans mot Fentanyl, som gör att de inte är lika känsliga för en feldosering.

Här i San Francisco var siffran för dödliga överdoser september månad den lägsta på en fyraårsperiod. Överdoserna i stort har gått ner med 20 procent jämfört med förra året. Fentanylöverdoserna med 32 procent. Det kan bero på att man här i San Francisco sedan i mars haft en nattöppen mottagning där man kan få hjälp att påbörja en drogavvänjning, och kan erbjudas en säng på ett härbärge under den första veckan av behandling. Den senaste i en lång rad av åtgärder, men kanske den första som visat verkliga, snabba effekter.

Och nere på gatan har de två männen vaknat till. Nattgästerna brukar inte stanna så länge på den här lite bortglömda gatstumpen, utanför mitt fönster, dit morgonsolen aldrig når.

Roger Wilson, USA-korrespondent
roger.wilson@sverigesradio.se

Makten talar danska: David Rasmusson, Köpenhamn

18 oktober 2024 | 3 min

Utrikeskrönika fredag 18 oktober

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Köpenhamn fredag

Med vilket språk talar makten, och vem har makten över språket?

Det är frågor som ställts på sin spets på högsta politiska nivå här i Danmark. För måste man tala danska även om ens väljare kanske inte begriper ett dugg av vad man säger?

Under Folketingets öppningsdebatt häromveckan så valde den 27-åriga folketingsledamoten Aki-Matilda Høegh-Dam att hålla sitt anförande på grönländska. Kanske egentligen inte så uppseendeväckande i sig med tanke på att hon representerar det grönländska socialdemokratiska partiet Siumut. De övriga ledamöterna hade också fått en skriftlig översättning av hennes tal utdelat, men när de ville ställa frågor till henne efter talet så stängde Folketingets ordförande Søren Gade ner debatten, med argumentet att de andra ledamöterna inte skulle förstå hennes svar.

Och där och då underströk han samtidigt Aki-Matilda Høegh-Dams poäng. För det gör många av hennes väljare inte heller

Aki-Matilda Høegh-Dam själv bor i Nuuk men är född i Hillerød norr om Köpenhamn och talar flytande danska men det gör henne till en del av en minoritet på Grönland. Enligt en undersökning är det cirka 70 procent av befolkningen på ön som bara talar och förstår Grönländska.

Grönland och även Färöarna tillhör rigsfællesskabet, den danska riksgemenskapen och nordatlantiska delarna av kungadömet har relativt långtgående självstyre, men självständiga är de inte och det som bestäms i Folketinget påverkar även dem i stor utsträckning. Så varför kan man då inte tala ett språk man faktiskt förstår?

Sen är relationen, framför allt på Grönland, med den gamla kolonialmakten minst sagt komplicerad och att kritisera Danmark kan ge snabba politiska poäng på hemmaplan. Och Aki-Matilda Høegh-Dam har också anklagats för populism av vissa av sina kollegor i Folketinget.

De grönländska och färöiska partierna får sedan ifjol 69 000 kronor i månaden var för att kunna anställa personer att översätta dokument, men att kunna införa simultantolkning Folketingssalen fins det inte resurser till enligt ordförande Søren Gade,Som nu efter Aki-Matilda Høegh-Dams uppmärksammade tal, dock har gått med på att utvärdera den nuvarande ordningen.

I Danmark talar makten alltså danska, men hur skulle det då tas emot om en ledamot i Riksdagen i Sverige ett anförande på samiska eller finska. Språk som ju har särställning som nationella minoritetsspråk?

Nja, det hade nog inte fallit i så god jord det heller. Av Riksdagens informationstjänst får jag veta att det finns en överenskommelse att man förvisso kan få lägga in kortare citat in sina anförande på ett annat språk, men annars är det svenska som gäller i salen.

David Rasmusson, Köpenhamn

”Även de tuffaste manliga läkarna gråter nu”: Cecilia Blomberg, El Hierro

17 oktober 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 17 oktober 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

El Hierro, torsdag.

Det är första gången någonsin jag besöker den här, den minsta av Kanarieöarna. El Hierro som är något mindre än Orust och ungefär dubbelt så stort som Fårö. Ön består av ett vulkaniskt bergslandskap i svart som så gott som alltid ligger inbäddat i havsdimma.

Det är så dramatiskt att jag får stanna bilen och hämta andan emellanåt. På ena sidan ön är havet fritt mot Latinamerika och Nordamerika. Åt andra hållet finns Afrika. Och där finns också en av Atlantens mest trafikerade båtleder just nu, med undermåliga träbåtar till brädden fyllda av människor som till vilket pris som helst vill ta sig in i Europa. Det är den farligaste och den dödligaste migrantvägen. Antalet människor som rör sig här har ökat dramatiskt sen det blivit allt svårare att åka från Afrika till Europa över Medelhavet till följd av framför allt Italiens allt striktare migrationspolitik.

Jag sitter inne hos öns ledande politiker Alpido Armas från socialdemokratiska Partido Democratico. Det här är en ö byggd av migranter är det första han säger. De flesta på El Hierro har sina rötter i Venezuela, Kuba och andra latinamerikanska länder och därför är det viktigt för oss att välkomna dem som kommer från Afrika och försöka göra det på ett värdigt sätt. Det börjar bli allt svårare för en ö som i vanliga fall ska ge service åt runt 10 000 invånare och en del turister. Nu ska de också ta hand om 17 000 migranter som hamnat på just El Hierro sen i januari. Och stödet från Madrid och EU går inte i takt.

För att förstå hur illa det är åker jag till det lokala akutsjukhuset i El Hierros huvudort Val Verde och träffar jag Inmaculada Mora. Hon har varit med länge som akutläkare, men det här är det värsta hon har upplevt. Det är en fullskalig mänsklig tragedi, säger hon. Vi som läkare får hantera alltifrån de som är svårt traumatiserade, till sår som är så illa att det behövs kirurgiska ingrepp, till invärtes skador till följd av uttorkning alternativt att många druckit saltvatten och blivit förgiftade. Hon berättar att många dör framför deras ögon.

Till och med de tuffaste manliga läkarna gråter nu. Det börjar bli tungt även för oss som är vana att hantera katastrofer, säger Inmaculada Mora innan hennes akuttelefon ringer och hon ger mig en snabb kram och springer vidare.

Cecilia Blomberg, på ön El Hierro
cecilia.blomberg@sverigesradio.se

656 kilometer genom Amazonas: Lotten Collin, Amazonas

16 oktober 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 16 oktober 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Amazonas, onsdag.

Plötsligt ligger resterna av ett flygplan, mitt på väg 319, djupt inne i Amazonas. Det ryker fortfarande.

”Aaaaah!”, säger min chaufför Gabriel. ”Det måste vara det där flygplanet som störtade förra veckan. Det kom från Bolivia med knark. Eller var det från Peru?”

Brasilianska flygvapnet beordrade piloten att vända om via radio men han vägrade och landade i stället här, mitt på vägen. Piloten tände eld på planet och försvann sen in i djungeln.

”Vem vet vad som hände med honom, och med knarket som han kanske hade ombord. Det ligger säkert därute nånstans”, säger Gabriel och pekar ut mot den tjocka djungeln som omringar oss.

Vi har åkt runt 400 kilometer. Det var flera timmar sen vi senast passerade ett hus. Men en stund senare passerar vi en stor svartbränd lastbil. Den ryker också.

”Aaaaah!”, säger Gabriel. ”Hans bromsar måste ha börjat brinna, det är ganska vanligt på de här dåliga vägarna.”

Runt lastbilsvraket ligger tusentals små förpackningar med kondenserad mjölk. Jag övertalar Gabriel att inte ta med sig några hem. Vem vet hur många dagar de legat där i den starka solen?

Så fortsätter det: Vi passerar en gammal rostig lada som nån övergett längs vägen och som blivit hem till apor. Vi ser fotavtryck från en jaguar. Vi hittar flera påsar med hundmat som nån långtradare tappat. Gabriel blir lycklig och proppar bakluckan full.

När det börjar skymma och vi fortfarande inte passerat något hus börjar Gabriel prata om att sova i bilen. Jag känner mig tveksam.

Men så. Ett ljus, långt borta i vägdammet. Det är Dona Maria och hennes man som driver ett litet gästhus, mitt ute i ingenstans. Hon berättar att lastbilschaufförer brukar ta med mjöl, toapapper, bensin och andra förnödenheter när de passerar, i utbyte mot en bit mat. Annars har Dona Maria och hennes man så att de klarar sig. Runt det lilla huset går grisar, kor och höns. På baksidan tronar en stor köksträdgård och fruktträd.

När jag ätit upp min medhavda nödproviant – en stor grön avokado – skyndar sig Dona Maria att be mig om kärnan. Vem vet, säger hon, nästa gång ni passerar står här kanske ett stort avokadoträd.

Lotten Collin, för P1-morgon, i Amazonas.
lotten.collin@sverigesradio.se

Tre veckor kvar till presidentvalet: Ginna Lindberg, Atlanta

15 oktober 2024 | 4 min

Utrikeskrönikan 15 oktober 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Atlanta, tisdag.

Det är exakt tre veckor till presidentvalet idag,

Och nervositeten har kopplat sitt grepp om kampanjerna.

En demokrat i bekantskapskretsen hemma i Washington messar och säger att han helt slutat sova. Jag domedags-scrollar hela nätterna, säger han. Uppdaterar opinionsmätningarna varannan minut och det är som en mardröm där tiden går, men allt står stilla.

Ja, siffrorna verkar orörliga. Med 21 dagar kvar till valet har opinionsvindarna mojnat. I vågmästarstaterna, som i praktiken kommer avgöra valet, ligger Harris och Trump sida vid sida. Det är så jämnt att statsvetarna nu zoomar in på tiondels procentenheter. Trump har en ledning på i snitt 0,3 procentenheter i nyckelstaterna. Historiker talar om det jämnaste valet på decennier, en strid som kan avgöras av några få röster på upploppet. Om mätningarna stämmer.

Kandidaterna verkar också ha slutat sova. Harris och Trump zick-zackar mellan kampanjmöten i jakt på de sista avgörande väljarna.

Kamala Harris riktar särskilt in sig på två grupper. Mittenväljare och män. Gärna i kombination. I helgen lanserades gruppen Hunters for Harris, som ett försök att övertyga jägare och vapenägare att rösta på demokraterna. Vicepresidentkandidat Tim Walz fick dra på sig jägarväst och skickades ut för att jaga fasan med ett koppel tv-kameror i följe. Det blev rätt pressad stämning när Tim Walz inte lyckades ladda geväret. Han avlossade inte ett enda skott under jakten. En man i jaktlaget sköt en tupp, meddelade kampanjen efteråt.

Andra delar av Harriskampanjen är Hombres con Harris för latinomän, och White Dudes for Kamala för, ja vita män. Här i Georgia har man anlitat ex-president Bill Clinton för att locka landsbygdsväljare i södern, särskilt män. Ett vågat drag, Clinton är en lös kanon, messar min demokratiska bekant från Washington, hoppas de håller honom borta från mikrofonerna.

Kamala Harris budskap på valmötena är att kampanjen är i underläge. Vi måste kämpa, vi är the underdogs, säger Harris.

Från Donald Trump låter det annorlunda. Han nämner inte ordet förlora. Vi kommer att vinna, det kommer bli en stor och vacker seger, säger han. Och vi måste vinna med bred marginal, säger Trump till anhängarna. ”Too big to rig” är mantrat på Trumps kampanjmöten, där han fortsätter påstå att han aldrig förlorade det förra valet.

Nu i slutspurten trappar Trump upp retoriken och säger att det största hotet mot USA inte kommer från Ryssland eller Kina, utan från politiska motståndare här på hemmaplan. Från fienderna på insidan, som han kallar vissa demokrater i kongressen. I en intervju i helgen beskrev han motståndarna som avskum som hatar vårt land. Om det blir kaos på valdagen så måste de hanteras av nationalgardet eller militären, sa Trump till Fox News.

Tre veckor kvar. Här i Atlanta har träden börjat skifta i höstgult. Georgia kan avgöra valet den femte november. Det är vindstilla. Och opinionssiffrorna verkar alldeles orörliga.

Ginna Lindberg, Atlanta, Georgia
ginna.lindberg@sverigesradio.se

Legenden om Milos och folket: Milan Djelevic, Stockholm

14 oktober 2024 | 4 min

Utrikeskrönikan 14 oktober 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, måndag.

I öst, inte minst på Balkan, har det genom historien alltid varit viktigt för regenter att kunna läsa sin befolkning.

Kungar, despoter och diktatoriska härskare har överlevt precis så länge som den kunskapen hållits intakt.

Idag när det mullrar i Serbien, av missnöje och ilska från stora grupper i befolkningen, får det mig att tänka på en gammal berättelse:

Adjutanten rusade fram till den serbiske kung Miloš och berättade hetsigt att folket var mycket missnöjt. Det rådde svåra tider och dom krävde lättnader från skatter och krav.

Kung Miloš svarade lugnt: ”Dra åt tumskruvarna på folket ännu lite till, så ser vi vad dom säger då.”

Nästa gång adjutanten avla rapport, lät det likadant – folket väsnades, var ilsket och krävde lättnader.

Milos sa bara: ”Dra åt tumskruvarna lite till, så får vi se vad dom säger då.”

Ännu en gång återkom adjutanten, nu än mer nervös, och berättade för kungen att ilskan snarare verkade stegra sig, landets befolkning var i upprorsstämning.

Kung Miloš log och sa: ”Ta i lite till, tryck till folket ordentligt, så ska vi se vad dom säger då.”

Nästa gång adjutanten kom för att avlägga rapport, frågade kungen direkt: ”Nå, hur går det där ute på gatorna?”

Adjutanten, som såg lite lättad ut, svarade: ”Allt är tyst. Folket har tystnat.”

Då darrade härskaren till, en svettdroppe rann ner från tinningen, och han skrek desperat till adjutanten:

”Ge dom vad dom vill ha, släpp pressen på folket...”

Legenden, lite fritt berättad, är en folkloristisk berättelse eller legend om den serbiske kungen Miloš Obrenović, som var väl bekant med det serbiska folkets trotsiga mentalitet.

Sensmoralen är att när folket slutar uttrycka sitt missnöje eller sina tankar, bör ledaren vara vaksam.

Kung Miloš sägs ha förstått att när folket inte längre klagade och väsnades, då gjordes annat – smiddes planer och ränker – och då visste man inte vad som kunde hända.

Det är en påminnelse om att lyssna på befolkningen innan spänningarna når en brytpunkt.

Just nu mullrar det i Serbien – från två håll.

Bönderna kräver lättnader i en för dom svår tid – många säger att deras företag inte kan överleva som det är nu.

En annan högljudd kamp är den om landets naturvärden och hotet mot landsbygden, när regeringen vill genomdriva en riskabel gruvdrift mot folket vilja.

Trots högljudda protester tar regeringen det lugnt.

Man kör på, låter folk väsnas.

Presidenten har tidigare sagt att det är okej att folk går ut och demonstrerar, Serbien är ju en demokrati.

Kanske tänker han som Miloš gjorde: ”Då vet man var man har dom.”

Men det finns tecken på att något börjar hända.

Bönderna är trötta på att ingen lyssnar.

Bland gruvmotståndare knyts händer i fickorna.

De högljudda protesterna verkar inte fungera.

Bybefolkningen och aktivister börjar viska om olika alternativ, men tystare, mer i hemmen, på möten utan skanderande...

”Hit men inte längre.”

”Det är dags för andra metoder”.

Detta viskas fram, från mun till mun, från öra till öra.

Kanske är det just nu läge för den serbiska regeringen att damma av den gamla legenden om kung Miloš och folket...

Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent
milan.djelevic@sverigesradio.se

Allt jag skäms över att jag inte vågat äta: Axel Kronholm, Palawan

11 oktober 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan fredag 11 oktober

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Palawan, fredag.

I ena änden av restaurangens buffébord ligger skålen med tamilok, en ljusgrå skeppsmask som lever i mangroveskogarnas trädstammar här på den filippinska ön Palawan. Denna lokala delikatess äts rå och doppas vanligtvis i kokosvinäger med salt och chili.

Jag önskar att jag kunde berätta för er hur det smakar, men det vet jag inte. För när jag tittade ner på de slemmiga musseldjuren tog det stopp och den palawanska skeppsmasken avslöjade något om vem jag egentligen är.

I min egen självbild är jag en äventyrlig gourmand. Jag provar gärna nya rätter i länderna jag besöker, älskar tanken på att slå mig ner på en liten plaststol i någon gränd och beställa en skål med, jag vet inte vad, från ett gatustånd.

En gång smaskade jag nöjt på kambodjansk gathund i radio för ett reportage i ”Godmorgon världen” om den illegala handeln med hundkött. Jag har nyligen lärt mig uppskatta hur blod används i det thailändska köket, i nudelsoppor till exempel. Eller i khao kan jin, en ångad rispudding från norra Thailand där ris blandas med grisblod och sen ångkokas i ett bananblad. Utsökt.

Men det är också allt oftare som jag helt enkelt fegar ur.

Tidigare i år var jag på ön Palau i Stilla havet där fladdermussoppa erbjöds på var och varannan restaurangmeny. Min lokala kollega försäkrade mig om att det var mycket gott, särskilt hjärnan, men jag kunde ändå inte övertygas att smaka.

Kanske bidrog oron över att jag skulle kunna bli patient noll i nästa pandemi. Men ska jag vara ärlig var det bara att jag tyckte att det såg äckligt ut när det kokta fladdermusansiktet flinade tillbaka mot mig från soppskålen.

I Filippinerna äter man gärna balut, ett befruktat ankägg med ett embryo som hunnit utvecklas under två till tre veckor innan det kokas. Det sägs stimulera könsdriften, men om det kan jag inte heller uttala mig. Jag har haft många tillfällen att testa på mina resor, men alltid fegat ur.

Så när jag nyligen ryggade tillbaka också vid åsynen av den palawanska skeppsmasken var det som att jag fick erkänna för mig själv att jag helt enkelt inte är en så äventyrlig ätare som jag hade trott. Och därmed också kanske en sämre journalist.

För hur ska man kunna förstå ett folk om man inte ens kan med att äta vad de äter? Särskilt i kulturer där mat är en så stor del av det sociala. Att äta tillsammans, bryta bröd och så vidare, är ju grundläggande för att vara människa.

I det stora pussel över Asien som jag genom mitt arbete försöker lägga kommer det fortsatt att fattas en skeppsmaskformad bit.

Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasien
axel.kronholm@sverigesradio.se

Terror och satanism i Ryssland: Maria Persson Löfgren, Berlin

10 oktober 2024 | 4 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Berlin, torsdag.

Igår skulle Boris Nemtsov ha fyllt 65 år om han inte mördats 27:e februari 2015 i Moskva.

Här i Berlin kommer hans dotter Hanna tala idag inför fonden som bär Nemtsovs namn och som har sitt säte i Bonn.

På födelsedagen igår dömde en domstol i Moskva Jevgenij Misjtjenko till tolv års fängelse för att ha ”deltagit i en terrororganisation”. Jevgenij är ett känt ansikte för Moskvabor som regelbundet går till den i folkmun omdöpta bron Nemtsovbron där Boris Nemtsov mördades. Sedan mordet har blommor, fotografier och ljus placerats på mordplatsen, som ligger ett stenkast från Kremls röda murar. Jevgenij har tillsammans med andra volontärer vaktat minnesplatsen, som ofta vandaliseras och förstörs av män i svart, som själva ser sig som patrioter – men som snarare kan sorteras in i facket idioter.

Sådana som inte tål fritt tänkande eller överhuvudtaget tänkande. Jevgenij blev lurad av en sån, som låtsades vara volontär på bron och spelade in samtalen de hade. Jevgenij uttryckte öppet sitt motstånd mot Rysslands krig i Ukraina och stöd för ryssar, som valt att strida på den ukrainska sidan.

Det räckte för att bli dömd som del av det som i Ryssland kallas en terrororganisation.

I veckan dömdes en sjuksköterska till sju års fängelse, för att ha förolämpat ryska armén och en chefsläkare för kliniker specialiserade på dialys av njursjuka greps och ställs nu inför rätta anklagad för satanism och stöd för den internationella HBTQ-rörelsen. Hans anställda är i chock, de förstår ingenting varken satanismen eller det påstådda stödet för det som påstås vara den världsomfattande rörelsen HBTQ.

En barnläkare riskerar sju års fängelse, sen hon angetts av en mamma vars son var patient hos henne. Mamman påstod att barnläkaren sagt till den sjuårige sonen att pappan, som dött i kriget i Ukraina fick skylla sig själv som åkte dit. Barnläkaren som är närmare 70 år nekar till att ha sagt något sånt och några andra bevis finns inte. Men hon hålls häktad och lär bli dömd.

Det blir nästan alla i Ryssland.

Som 26-åriga Irina Navalnaja, dömd i veckan till åtta års fängelse av en domstol i Rostov vid Don. Irina anklagas för att ha förberett en terrorattack i det ockuperade Donetsk. I en video ska hon ha erkänt, men hon sa till sin mormor att hon blivit torterad och därför erkänt. Hennes mamma hävdar att bara namnet Navalnaja är orsaken. Ryska soldater höll kvar Irina vid en vägspärr och sa att hon var släkt med Aleksej Navalnyj och därmed en terrorist.

Den ryska statens terror mot sina egna medborgare verkar inte ha något slut.

Övervakning eller barnporr? Andreas Liljeheden, Strasbourg

9 oktober 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 9 oktober 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Strasbourg, onsdag.

I fredags kväll hängde jag på en av Bryssels sportanläggningar och tittade på yngsta sonen när han tränade fotboll.

Medan jag drog upp jackan nästan ända upp till näsan mot den allt kyligare höstvinden damp det ner ett mejl i inkorgen från en lyssnare.

Oftast brukar sådana mejl handla om något jag sagt i radion. Inte sällan hård kritik mot min bevakning men ibland också något som lyssnaren gillat.

Det här meddelandet var annorlunda.

Mannen som skrev var genuint orolig över ett EU-förslag som han tyckte inte uppmärksammades tillräckligt i svenska medier.

Det handlade om CSAM. Eller som kritikerna kallar det: chat control.

Ett minst sagt omstritt förslag som den svenska EU-kommissionären Ylva Johansson la fram för snart två och ett halvt år sedan.

Syftet med lagen är att motverka sexuella övergrepp mot barn på nätet. Genom att plattformar och kommunikationstjänster, som ofta är krypterade, kan tvingas scanna och spåra bilder och annat material i jakten på barnpornografi.

Kritiken mot förslaget har varit omfattande.

Det har varnats för integritetskränkande massövervakning där all information, konversationer, privata bilder och filmer kan övervakas av myndigheter. Och att det dessutom kan skapa bakdörrar som kan leda till intrång och utnyttjas av auktoritära regimer.

Sedan förslaget lades fram våren 2022 har det dock urvattnats successivt. Både Europaparlamentet och medlemsländerna har föreslagit ändringar som begränsar övervakningen och spårningen.

Senare i eftermiddag ska jag åka vidare härifrån Europaparlamentet i Strasbourg till Luxemburg. Där var det tänkt att EU-ländernas justitieministrar skulle fatta beslut om lagen. Men nej, det har skjutits fram eftersom länderna inte är eniga. Ett tecken på att frågan fortfarande är mycket känslig. Och kritiken fortsatt omfattande.

Mejlet från i fredags är långt ifrån det enda jag fått om CSAM eller chat control. Faktum är att det har kommit en hel drös. Jag har till och med fått en bok i ämnet skickad till mig, hela vägen från Sverige till Bryssel. Det här är definitivt en fråga som engagerar många och som oroar många.

Kanske är risken liten i Europa idag men det handlar om framtiden och vilket övervakningssamhälle vi lämnar efter oss, skrev lyssnaren i mejlet som jag läste i fredags.

Samhället vi lämnar efter till våra barn…

Jag lyfte blicken från mejlet i mobilen och tittade på mitt eget barn som sprang omkring med bara ben med sina lagkamrater på fotbollsplanen.

En lätt rysning.

Kanske inte så mycket av Bryssels tilltagande höstvind men av den svåra avvägningen.

Få vill lämna efter sig ett övervakningssamhälle. Få vill att barn ska utnyttjas på nätet.

Andreas Liljeheden, Strasbourg
andreas.liljeheden@sverigesradio.se

Tystnad om en gigantisk humanitär kris: Mona Ismail Jama, Nairobi

8 oktober 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 8 oktober 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Nairobi, Tisdag.

Kriget i Sudan beskrivs som världens största humanitära kris. För några veckor sedan besökte jag flyktingläger i staden Adre i Tchad nära gränsen till Sudan. I Tchad finns över en halv miljon människor som flytt kriget i grannlandet Sudan. Mitt ute i öknen i Adre har flyktingarna byggt egna hyddor och tält. Jag träffar kvinnor och barn som vittnar om det värsta man kan tänka sig. Massavrättningar av anhöriga, hunger och våldtäkter mot kvinnor, brott som enligt dom har begåtts av de stridande parterna i kriget. Det råder en tryckt stämning på flyktinglägret. I luften hänger en förtvivlan över det man bevittnat i Sudan och en ilska över varför världen inte reagerar.

Men hur kunde det bli så här?

Vi backar bandet ett år. För då i februari 2023 några månader innan kriget bröt ut besökte jag Sudan. Då fanns fortfarande hopp om att landet kunde gå mot en mer demokratisk riktning med civila ledare och allmänna val. Några år tidigare hade Rapid Support Forces och den nationella armen, de som idag strider mot varandra, gemensamt avsatt landets hårdföra ledare Omar Al Bashir efter 30 år vid makten.

Bilder på jublande sudaneser på huvudstaden Khartoums gator spreds världen över, kanske var tiden för förändring nu här.

Men hoppet om demokrati grusades när militären tog över makten helt 2021. Och sedan förra året råder regelrätta strider mellan paramilitära gruppen Rapid Support Forces och den nationella armen. De är inte överens om hur makten mellan dom ska fördelas.

I mitten av den blodiga maktkampen finns befolkningen. Hittills har tiotusentals människor dödats och miljoner tvingats fly sina hem. I gränstrakterna mellan Sudan och Tchad väller det in människor som flyr kriget. De flesta kommer från regionen Darfur i västra Sudan där det nu enligt FN dessutom finns risk för folkmord mot den svarta folkgruppen masaliter.
Men varför är det så tyst om det som händer i Sudan? Har världen fullt upp med konflikterna i Mellanöstern och Ukraina?

Enligt UNHCR i Tchad har det låga biståndet från omvärlden lett till att man tvingats skära ned på mat till flyktingar från Sudan.

Hos mig stannar minnet av sjuåriga Rania som flydde kriget. Hennes stora bruna ögon och dockan hon höll så hårt i. Den saknade armar, kläder och hår. Men det var det enda hon fick med sig från sitt hem i Sudan, berättar hon.

Mona Ismail Jama, Nairobi
mona.ismail_jama@sverigesradio.se

Ingen anade att vi skulle stå på randen till ett storkrig: Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondent

7 oktober 2024 | 4 min

Utrikeskrönika 7 oktober 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Här i Stockholm, måndag.

När jag vaknade i Jerusalem för exakt ett år sedan av att flyglarmet tjöt, var det ingen som anade att vi ett år senare skulle stå på randen till ett storkrig i Mellanöstern.

Den morgonen för ett år sen kröp 80-åriga Dahlia in under sängen i kibbutz Beeri, hon berättade för mig hur hon knappt vågade andas medan Hamas terrorister sökte igenom hennes hem, de hittade henne inte, men hon kände lukten av brandrök och hörde hur grannar sköts ihjäl, bland dem fanns Lianne och hennes två tonårsdöttrar, de hittades hopkrupna tätt intill varandra, familjens hund Mocha sköts också, men dog inte genast, spåren visar hur hunden släpade sig blödande över golvet. 250 människor släpades bort till Gaza som gisslan.

För de flesta israeler stannade tiden den 7 oktober, traumat efter den värsta massakern på judar under vårt århundrade är ett öppet sår. Men omvärldens blickar flyttades till Gaza - till 6-åriga Hind som dödades efter att hon vädjat om hjälp i ett inspelat samtal med räddningstjänsten när hon satt som enda överlevande i en bil omgiven av fem dödade vuxna. Till 10-årige Ahmed som kravlade sig upp ur rasmassorna och fick syn på vad han trodde var systerns hand, han drog för att rädda henne, men armen lossnade.

Avgrunden öppnades raskt för ett år sen. En israelisk väninna sa: jag bryr mig inte vad som händer med din vän skräddaren i Gaza eller hans barnbarn - efter vad de gjort mot oss hoppas jag att alla dör. En jordansk vän som ägnat decennier åt fredssamtal med israeler som blivit hans nära vänner, skrev på Facebook: åk tillbaka till era ghetton.

Ett år senare är hatet mot Israel efter förstörelsen i Gaza och Libanon så monumental att jag inte tror att jag kommer att se avgrunden överbryggas under min livstid. Jag tänker på vad en egyptisk väninna sa till mig - Hamas visste precis vad de gjorde, sa hon, de visste att attacken den 7 oktober skulle utlösa ett helvete med tiotusentals döda palestinier och de välkomnade det, för ju fler som slaktas i Gaza, desto större blir det internationella hatet mot Israel och en vacker dag kommer omvärlden inte längre att försvara Israel mot utplåning, spådde hon.

Jag ringer och pratar med en förkrossad David Grossman, Israels mest kände författare, mångårig fredsaktivist och kritiker av Netanyahuregeringen. Han kämpar för att inte ge efter för cynism, förtvivlan, apati, men berättar att vissa av hans vänner inom fredsrörelsen är så uppgivna att de nu verkar uppleva ett slags njutning av att vara oförsonliga och onda - man söker ett sätt att inför sig själv ångra alla de år då man varit en korkad naiv fredsaktivist, sa David Grossman.

Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondent
cecilia.udden@sverigesradio.se

Vi turistar på artificiella platser: Cecilia Blomberg, Rom

4 oktober 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 4 oktober 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Rom, fredag.

Det är så enkelt att vara på gott humör här i Rom. Maten är god, människorna är för det mesta vänliga och så är det den här sydeuropeiska oslagbara kombinationen av joniska kolonner och moderna caféer gömda som juveler på innergårdar och där det alltid går att få en perfekt espresso.

Men Rom är en av de städer där stadens invånare börjat tröttna rejält på tillfälliga besökare. Och det handlar inte bara om illa klädda nordbor som hasar runt Colosseum. Utan en konsekvens av den accelererande turismen är att den bidrar till att många infödda italienare har svårt att bo kvar, i samma takt som allt fler lägenheter ytrenoveras och hyrs ut som korttidsboende. Och utan människorna som är med och skapar den här atmosfären som i alla fall jag älskar, utan de blir det bara en kuliss kvar. Något musealt som stannar av i utvecklingen och som man säkert snart måste betala inträde till för att få vist as i.

En ung italienare jag känner, född och uppvuxen här i Rom, säger att det är dags att flytta. Inte explicit på grund av turisterna. Utan helt enkelt för att det blivit för dyrt. Det senaste hyreskontraktet skulle garantera en bostad i flera år framöver. Men ägaren ändrade sig och ytterligare en fastighet förvandlas nu till lägenhetshotell med en hyra som är helt orimlig om man ska ha det som sitt permanenta boende. De som skulle ha råd äger hur som helst redan sina lägenheter.

Det här är ju inte på något sätt unikt för Rom. I Barcelona har man satt ett tak för hur många lägenheter som tillåts hyras ut till turister. Lite tidigt att utvärdera om det var en tillräcklig åtgärd. I Frankrike diskuteras ny hårdare beskattning på möblerade lägenheter som privatpersoner hyr ut under korta perioder, för även i Frankrike har turistifieringen av bostadsbeståndet lett till ett accelererande bostadsproblem som politikerna nu känner att de måste börja hantera.

Det kan bli riktigt konstigt. Speciellt på öar i Medelhavet. Jag läste en artikel för ett par månader sedan om Ibiza där lärare och poliser får bo i husvagnar och baracker på somrarna när turisterna kommer. Och i Portugal är exakt samma problem högt upp på den politiska dagordningen.

Så frågan jag i alla fall börjat ställa mig är vad det är för artificiella platser vi nordbor besöker om inte ens den vanliga medelklassmänniskan har råd att bygga upp ett liv där längre.

Cecilia Blomberg, Rom
cecilia.blomberg@sverigesradio.se

Kina är inne på ”skräptid” – slutet närmar sig: Moa Kärnstrand, Peking

3 oktober 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 3 oktober 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Peking, torsdag.

Varannan dag kommer en sliten minilastbil körande in på min gård för att hämta husets sopor. Det brukar inte lukta något vidare. Det här årets ovanligt heta höst här i Peking får skräpet att bli dåligt snabbt.

Kanske kan man se det symboliskt. Sopor har nämligen gått och blivit en metafor för nutiden i Kina. Folk kallar den ”historiens skräptid”.

Häromdagen träffade jag en tjej i 20-årsåldern som berättade att hon sökt över tusen jobb. Hon har en master i ekonomi från ett bra universitet. Ändå får hon inget arbete. Kinas ungdomsarbetslöshet slog i rekord i augusti när nästan en av fem unga var arbetslös. Andra får lönesänkningar eller sparken.

Tjejen jag träffade sa att framtiden känns mörkt.

För fem år sedan pratades det om att Kina skulle gå om USA och bli världens största ekonomi. I dag låter det annorlunda.

Och ungdomsarbetslösheten hänger samman med de stora ekonomiska problem som det här landet tampas med nu, utlösta av bland annat en fastighetskris, utländska investeringar som flyr och konsumenter som håller hårt i sina plånböcker.

Men orsaken ligger djupare än så, säger experter. Kinas hela ekonomiska system behöver förändras, från investeringsledd tillväxt till mer pengar åt hushållen.

När kommunistpartiet i somras kallade till det möte som var femte år stakar ut vägen för Kinas ekonomi hoppades många på löften om ekonomiska reformer. På motsvarande möte 1978 klubbades Deng Xiaopings reform och öppnande, som skulle bli starten på Kinas ekonomiska explosion.

Men de stora reformerna uteblev i somras.

De senaste veckorna har de styrande här presenterat en rad åtgärder, bland annat räntesänkningar. Och inför nationaldagslovet som pågår nu delade man ut kuponger till folk. Men bedömare säger att mer måste till.

”Så är det att leva i historiens skräptid”, skriver en användare på Kinas sociala medier.

Inom idrott är skräptid den period i slutet av en tävling där resultatet redan är uppenbart, men matchen ändå måste fortsätta. Här har uttrycket kommit att symbolisera oron för att en ekonomisk kollaps är oundviklig.

På sociala medier gör folk en allegori med Kinas sista kejserliga dynasti, Qingdynastin. Man säger att den föll strax efter att dess skräptid inletts, då folk för första gången på allvar började ifrågasätta om den längre var en dynasti på uppgång.

Det är en underförstådd kritik av kommunistpartiet, som byggt sin legitimitet på löften om ekonomisk tillväxt.

Risken finns att om partiet inte får ordning på ekonomin – om skräptiden fortsätter – då måste man hitta på ett annat sätt att behålla sin legitimitet. Nära till hands ligger då att fortsätta elda på nationalismen.

Och det kan få stora konsekvenser, även utanför Kina.

Moa Kärnstrand, Peking
moa.karnstrand@sverigesradio.se

De unga exilryssarna som vägrar ge upp: Maria Persson Löfgren, Stockholm

2 oktober 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, onsdag.

På hennes vinröda t-tröja stod det: ”You're not allowed to give up”. Det vill säga: ”Du tillåts inte ge upp”, ett citat från Aleksej Navalnyj. Och när jag kom till lokalen i norra Barcelona, eller hubben som den så typiskt hette, var det uppenbart att hon var typisk bland dem som köade för att komma in där.

En lördagkväll skulle de fylla hubben till bristningsgränsen och de som kom hade inte bara vurmen för Navalnyj gemensamt, de var också typiska för en ung generation ryssar som syntes i Navalnyjs protester i Ryssland.

Med tydliga markörer i klädstil, frisyrer och tatueringar rådde det ingen tvekan om vilka de är och en gång var när de fortfarande bodde i Ryssland.

För dem råder det ingen tvekan om att Aleksej Navalnyj inte dog av någon naturlig orsak utan helt enkelt dödades i fånglägret, troligen förgiftad igen.

För dem är det inte heller någon tvekan om vem som gav ordern – Vladimir Putin – och att enda sättet att få bort mannen som styrt deras land i nästan hela deras liv är genom att Ukraina besegrar Ryssland i kriget.

För dem rådde inte heller någon tvekan om att den man de väntade på där i hubben skulle kunna åstadkomma en regimförändring.

Ändå satt de där och hoppades på att han skulle kunna ge dem lite optimism och framtidstro, trots att de flesta nu efter dryga två år av exil inte längre hoppas på en egen framtid i Ryssland.

Så när Ilja Jasjin studsade upp på scenen som bestod av hopspikade lastpallar, klädd i en enkel rutig skjorta och mörka byxor, då bröt jublet ut och applåderna.

Jasjin, som tillhört den marginaliserade liberala oppositionen i Ryssland i flera år och som sattes i fängelse för att han kallade kriget ett krig och kritiserade den ryska invasionen av Ukraina. Men sedan två månader en fri man, efter ett oväntat och spektakulärt fångutbyte.

För exakt tio år sedan var Jasjin en av organisatörerna och deltagarna i den största antikrigsmarschen i Moskva mot den ryska ockupationen av östra Ukraina och Krim. De gick i centrala Moskva med ukrainska och ryska flaggor i september 2014.

Idag är ukrainska flaggor och även färgerna gult och blått förbjudna och du kan gripas som förrädare. Och en av frontfigurerna i demonstrationen då, oppositionspolitikern Boris Nemtsov, är precis som Navalnyj död. Han sköts ihjäl strax nedanför Kremls murar på en bro över Moskvafloden.

Men i lokalen i Barcelona följer de unga Navalnyjs råd och ger inte upp hoppet.

Maria Persson Löfgren
maria.persson_lofgren@sverigesradio.se

Grüß Gott eller Guten Tag – det är frågan

1 oktober 2024 | 3 min

Utrikeskrönika tisdag 1 oktober

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Berlin, tisdag,

I fredags var jag på den österrikiske förbundskansler Karl Nehammers sista valmöte i Wien inför parlamentsvalet.

Han höll ett kort tal och plötsligt sa någon att nu kunde medieföreträdare ställa frågor.

Inga lokala journalister anmälde sitt intresse så jag tog chansen och tjoade till att jag vill ställa en fråga.

Det fick jag.

Ja, ni hör själva, o ve och fasa, jag hälsar alltså på förbundskanslern, partiledaren för det rätt konservativa, traditionsstarka, historiskt mest inflytelserika partiet i landet ÖVP, med det mer tyska hälsningsuttrycket ”Guten Tag”.

Men ni hörde också kanske, jag insåg det lite opassande omedelbart, bad om ursäkt och sa det mycket mer österrikiska ”Grüß Gott” istället, på så kallad uppstuds och fick till och med applåder av förbundskanslern för räddningen.

Nej, nej, det fanns inget partipartiskt i varken hans eller mitt agerande, det var den mänskliga faktorn som ställde till det och sånt kan man samlas kring, oavsett relation.

Jag vet ju förstås att det är ”Grüß Gott” som oftast gäller i Österrike, liksom ”Erdäpfel” istället för ”Kartoffeln” och ”Semmel” istället för ”Brötchen”, men ändå, när tyskan inte är ens modersmål och man oftast befinner sig i en del av det tyskspråkiga området där det formella oftast är ”Guten Tag” så blir det lätt lite fel ändå.

Det är klart, jag hade presenterat mig som reporter från Sveriges Radio före felet, så det hade förstås förlåtits även om jag inte hade rättat till det.

Så allvarligt var det inte, men det uppskattas i Österrike om man uttrycker sig österrikiskt eller i Bayern om man uttrycker sig bayerskt, osv, osv överallt – det uppskattas helt enkelt om man kan.

Och den seden tar jag gärna dit jag kommer.

Jag fick ju dock iallafall mina ”15 minutes of fame” som korrespondent, man kämpar och kämpar, år ut och år in med inslag och reportage och direktsamtal, man undrar om någon hör vad man gör och så gör man en sån grej och man blir viral.

Iallafall i Österrike.

Och förresten, enligt en omtyckt intern legend på min tidigare redaktion Radiosporten så gastade den fenomenale referenten Åke Strömmer genialiskt en gång under löpande referat under ett upplopp med en svensk idrottsman att ”nu har vi årskrönikans lyssnare med oss också”.

Åke kände på sig, mitt i direktsändningens här och nu, att det här referatet skulle komma med som en av årets höjdpunkter.

När jag ställde min fråga till förbundskanslern tänkte jag, i Åkes anda, insåg jag i efterhand, att ”jaha, nu har vi sociala medier med oss också.”

Men som jag också sa där till förbundskanslern, man gör hela tiden en massa dumma fel, så är det här i livet.

Det är bara att kämpa vidare.

Daniel Alling, nu tillbaka i Berlin
daniel.alling@sverigesradio.se

Smärta som en snöboll: Johan Mathias Sommarström, Stockholm

30 september 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 30 september. 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, måndag.

Jag tänker på mörkret och snöbollen.

På alla bilder som jag får skickade till mig från Gaza och Libanon, lemlästade, döda, förtvivlade människor – de som förlorat sina hem, sina arbeten, sina vänner och familjer.

Sedan Gazakriget började har jag fått oräkneliga meddelanden och bilder. Hopplöshet och förtvivlan. Död och blod.

Eländet är som en snöboll i utförsbacke.

Känslorna som byggs likaså.

Det börjar som en vit liten boll som rullas neråt.

För varje meter byggs den på, blir större. Smutsig snö tränger sig in, det mörka.

Samma sak med känslorna. Hur mycket finns det plats för i en kropp egentligen, i ett bröst innan det exploderar?

Hur mycket elände orkar man innan man tittar bort eller går sönder eller slutar bry sig ?

Snöbollen fortsätter att rulla, fortsätter att suga åt sig grådaskig snö, smuts.

Samma sak med bilderna från Gaza, de fortsätter att strömma in men orkar folk ta till sig det längre? Och nu har vi ett nytt krig, i Libanon, som ingen vet vart det ska ta vägen, fler döda, mer elände.

Det har snart gått ett år sedan Hamas vidriga terrorattentat mot södra Israel, ett år sedan dansande ungdomar abrupt avbröts av hundratals raketer och beväpnade terrorister som urskillningslöst dödade dem de kom åt, kidnappade. De som överlevde kommer alltid att leva med traumat.

Ett år sedan de pittoreska kibbutzerna istället för trygga hem, blev en vaken mardröm där familjer slets ur sina sängar och dödades i skyddsrum.

Det har snart gått ett år och så mycket har hänt.

Vi har sett så mycket hat, sprickor som vidgat sig till bottenlösa avgrundsdjup, inom samhällen och mot främlingar.

Ett år fyllt av förluster och smärta för så många.

Hoten mot Israels existens, vägran att fördöma Hamas terrordåd, det ihärdiga blundandet för de många vanliga människor, de många civila, barnen som dödas i Gaza, oviljan att släppa in tillräckligt med förnödenheter. Bosättarnas våldsamma och egoistiska övergrepp på Västbanken. Rasismen. Åsiktsklyftor som växer och kanske aldrig kan repareras.

Det har varit ett mörkt år, där lager på lager av elände lagts på likt snöbollen som rullar ner för sin backe.

Tillslut stannar snöbollen, kanske bryts sönder.

Det är bara att hoppas att det andra eländet också gör det snart, även om vi inte kan se den verkliga backens slut, den tycks snarare bara bli längre och brantare, lagren av elände läggs på. Hur länge ska vi orka?

Johan Mathias Sommarström , Internationell korrespondent
johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

Vad säger israeler om kriget? Love Lyssarides, Tel Aviv

27 september 2024 | 4 min

Utrikeskrönika fredag 27 september

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Tel Aviv, Fredag.

– Vad säger israeler om det här kriget?

Jag har fått frågan så många gånger den senaste veckan i olika nyhetssändningar här ifrån Israel. Det är en bra fråga, men tyvärr omöjlig att besvara. Det bor mer än 9 miljoner människor här och jag kan inte fråga vad alla tycker. Jag kan bara säga vad dom jag har pratat med tycker och tänker. Så, det tänkte jag göra nu.

Gila vaknade i söndags och var övertygad om att hon och hennes man skulle dö. Grannhuset på den lilla gatan utanför staden Haifa hade träffats av en av Hizbollahs raketer.

– Pergola! Sa hon.

Pergola. Tydligen är ordet för 'pergola' samma på svenska som på hebreiska. Det hade fastnat små bitar av Hizbollahraketen i Gilas pergola och hon försökte dra ut dom med en nyckel.

– Jag är så trött på det här kriget, sa hon.

Hon sa att hon bara ville leva i lugn och ro och nu har hon ingen energi kvar.

– Det känns som att det här bara är början också, sa hon.

Dagen efter gick flyglarmet i Kiryat Bialik och jag träffade Rita i ett skyddsrum på en liten bensinmack. Vi lyssnade på dom dova, mullrande explosionerna – ljudet av Israels luftförsvarssystem Iron Dome – som sköt ner Hizbollahraketerna som flög ovanför oss. Rita sa att hon inte var rädd.

– Jag är van, sa hon.

Hon berättade att hon älskade Israel när hon kom hit på 80-talet, men att hon idag skäms för sitt land. Hon skäms, sa hon, för att Israel inte kan lyckas få till fred med sina grannar eller lösa gisslansituationen.

Dagen efter slog en raket ner i ett bostadsområde i en stad längre norrut. När jag kom dit några timmar efter var Raam redan där. Han hade sot på händerna och i ansiktet och var alldeles svettig. Han hade skyndat dit, sa han. Han rusade fram till resterna av huset, gick förbi avspärrningen och började leta. Jag frågade vad han gjorde. Han berättade att han samlade på raket-delar. Så fort han såg på nyheterna att en raket hade slagit ner någonstans satte han sig i bilen och åkte dit och letade. Jag frågade om jag och fick följa med honom hem och se hans samling. Han visade mig sitt garage. Det var fullt av skrot-delar.

– Det här så coolt, sa han och drog fram en del av det han sa var en iransk drönare.

Jag frågade vad han tyckte om kriget. Han pekade bort mot bergen och Libanon och sa att vi ska ”clean up Lebanon”.

– Vadå ”clean up Lebanon”, frågade jag? Städa upp?

Ja, från Hizbollah. Alla ska bort, sa han, nästan med ett litet leende på läpparna. Jag frågade honom om barnen som hade dött. Mer än 50 barn de senaste dagarna. Varför ska de ”städas bort” – för att använda hans ord.

– Om de inte hade dödats av våra anfall hade dom dödats av Hizbollah så småningom, och dessutom är det ingenting mot vad som hände våra barn den 7:e oktober, sa han.

Så, vad säger israeler om kriget? Det är svårt att svara på. Men så här sa Gila, Rita och Raam iallafall.

Love Lyssarides, Tel Aviv.
love.lyssarides@sverigesradio.se

Brottslingarna som straffas med skam: Pontus Mattsson London

26 september 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 26 september.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London, torsdag.

Och jag funderar över skamstraffet. Att offentlig förnedra en brottsling som en del av bestraffningen.

I många europiska länder försvann skamstraffen i början av 1800-talet. Men när jag tar del av mediers skildring av brottslingar här i Storbritannien känns det som det är tillbaka. Ett straff som inte nu inte längre verkställs av kyrkan eller rätten utan av polisen och medierna i skön förening.

Brittisk polis publicerar gärna namn och bild på brottslingar på sina hemsidor, inte sällan filmsekvenser där brottslingen grips, förses med handbojor och grymtar något svårt att urskilja till sitt försvar. Filmade med de så kallade kroppskameror som poliserna har på uniformen, eller offentliga övervakningskameror. Många polisdistrikt har egna Youtubekanaler där de publicerar filmerna.

Och medierna visar gärna. Till exempel filmen med den 37-årige säkerhetsvakten som dömdes till ett långt fängelsestraff för att ha planerat att kidnappa och mörda en känd tv-programledare, enligt vad han skrivit i olika chattgrupper.

Filmen visar hur polisen sent på kvällen slår in dörren med en murbräcka och tränger in i vaktens lägenhet. Det är trångt, nedsläckt och stökigt och vakten som enligt tidningarna väger uppåt 200 kilo är iförd bara kalsongerna. Han förses med handbojor och mumlar något om att allt bara handlat om fantasier.

Och när fängelsedomen kommer, blir flera år gamla tv-bilder aktuella att visa igen. När vakten deltar i ett bantningsprogram i BBC och talar om sin övervikt och att han dricker 18 liter Coca-Cola om dagen.

Flera tv-kanaler visar också polisens bilder på när en 30-årig kvinnlig lärare grips i sitt hem. Hon döms för att ha haft sex med två 15-åriga elever och bilder från en övervakningskamera i en butik när hon köper ett Gucci-skärp till en av de 15-åriga pojkarna visas också.

Enligt de pressetiska reglerna, exempelvis BBC:s, ska journalisterna respektera människors privatliv, särskilt om de är i chocktillstånd. Det finns förstås undantag, om det bedöms finnas ett så kallat överväldigande allmänintresse, bland annat när det gäller att exponera brott eller grova oegentligheter.

Publiceringarna får stort utrymme. Förbrytargallerierna med dem som dömts efter sommarens upplopp har varit oräkneliga. Lokaltidningar publicerar bilder och detaljerade uppgifter om personer dömda för narkotikabrott, misshandel eller stöld.

Om man ska tro på de pressetiska reglerna med sina formuleringar om respekt för människors privatliv, så tillhör kanske brottslingarna en annan kategori varelser. Eller så bedöms helt enkelt allmänintresset för att exponera brott vara så överväldigande att det motiverar publiceringarna.

Snart också i Sverige, kanske? Vem vet. Nyligen publicerade också Expressens webb-tv den brittiska polisens bilder på gripandet den 30-åriga läraren.

Pontus Mattsson, London.
pontus.mattsson@sverigesradio.se

Sri Lanka kan lära världen hur man håller fredliga val: Naila Saleem, Colombo

25 september 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 25 september 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Colombo, onsdag.

Supervalåret 2024. Vi har några månader kvar tills nyår men visst börjar det kännas lite i kropp och sinne? Alla samtal med väljare, analyser av förståsigpåare och politiker som vill framstå som det enda vettiga alternativet.

Sex av de åtta länder jag bevakar har hållit något slags val i år, att några inte kunnat klassas som demokratiska utifrån en svensk måttstock är en annan sak. Bland mina länder är det bara befolkningen i Nepal och Afghanistan som inte har gått till valurnorna. Vad gäller Afghanistan så lär landets härskare inte anamma idén om folkets rätt att välja på mycket länge.

Senast ut i Sydasien var Sri Lanka som i lördags röstade fram en ny president. Folket valde kommunistledaren Anura Kumara Dissanayake. Till skillnad från några av de andra valen jag rapporterat om i år, har den här valrörelsen varit nästintill artig där påhoppen på motståndaren snarare kan kategoriseras som ret och tet än hatiska.

Det är också i överväldigande positiva ordalag som EU:s valobservatörer beskriver valet. Häromdagen höll de en pressbriefing. På en fråga från en journalistkollega om andra länder som snart ska hålla val har något att lära av Sri Lanka, brast församlingen ut i skratt. Många här har en dyster bild av det egna landet efter den ekonomiska kollapsen för två år sedan. Men vi tillrättavisades snabbt av chefsobservatör Nacho Sanchez Amor.

Sri Lanka har visst en massa att lära världen om hur man håller val sa han. Hur man för en valkampanj som kännetecknas av fred och energi i stället för hat och hot. Hur en president sedan lämnar över till nästa utan större besvär.

Valobservatörerna hade egentligen bara två större anmärkningar: Den första handlade om landets medier som inte gjort sitt jobb tillräckligt bra. De rapporterade inte opartiskt utan tog ställning för en kandidat. De organiserade inte heller debatter där kandidaterna fick lika mycket taltid och kunde argumentera mot varandra.

Den andra synpunkten handlade om det utegångsförbud som infördes med mycket kort varsel i lördags kväll medan rösterna räknades. Det har hänt förut i Sri Lankas historia men eftersom valkampanjen och valdagen var så lugn kom det som en överraskning för många.

Det var avgående president Ranil Wickremesinghe som tog beslutet. Bara någon timme tidigare hade en inhemsk valobservatörsgrupp stolt meddelat att lördagens val var det fredligaste i landets historia.

Att införa utegångsförbud när befolkningen uppträtt så värdigt och fint går inte ihop sa Nacho Sanchez Amor. Politiker måste bestämma sig; befolkningen kan inte kallas för medborgare ena stunden och pekas ut som en del av en mobb nästa.

Och så var det detta med kvinnorna. 38 presidentkandidater. Alla män. Kom igen Sri Lanka, bättre kan ni sa han!

Naila Saleem Sydasienkorrespondent
naila.saleem@sverigesradio.se

Drömmen om att skära upp en limpa bröd: Lubna El-Shanti, Kiev

24 september 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 24 september 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Kiev, tisdag.

Ett rehabiliteringscentrum för veteraner med svåra amputationsskador. På en brits ligger en man på mage, benen stympade ovanför låren. En vårdare masserar hans rygg, trycker försiktigt på stela muskler. Det hörs att det gör ont men de andra i träningssalen reagerar inte, alla i samma sits, fullt fokuserade på att ta hand om sina egna lemlästade kroppar.

Under den senaste månaden har 80 nya patienter skrivits in här på centrumet, bara ett av många som öppnats i Ukraina sedan Ryssland inledde sitt anfallskrig.

Exakt hur många som har tvingats genomgå amputationer i hela landet vet vi inte. Enligt en del inofficiella beräkningar kan det röra sig om mellan tio och femtio tusen, ett av landets mest svårhanterade problem i dag och en lång tid framöver.

Men här och nu måste soldater komma på fötter, bokstavligt talat, säger en av grundarna. De måste få en chans att återgå till ett så normalt liv som det bara går även om det är svårt när många också lider av psykiska trauman, och det blir inte bättre av att de känner sig begränsade i sin krop, fortsätter han.

Vid ingången sitter två unga män och pratar med varandra. En av dem, Mykola. Han håller i en petflaska med en svart robotarm fastskruvad i benet strax nedanför hans axel.

Det har gått drygt en vecka sedan han började öva med den här på centrumet och han har redan gjort stora framsteg. För att visa räcker han mig flaskan och släpper den mekaniskt i min hand: ”Det är min hobby numera, att greppa tag i saker och räcka dem till folk”, säger han.

Men det är att inte hans protes. Den han har på sig har han fått låna här på centrumet. Den ukrainska staten täcker bara ungefär halva kostnaden för den här typen av avancerade proteser, så för att få en egen, personanpassad arm, behöver det samlas in pengar och det kan i bästa fall ta flera månader.

Just den här gången väljer jag att inte fråga Mykola om omständigheterna, om allt det svåra han har gått igenom och kommer behöva handskas med i framtiden. För Mykola ler. Med sin konstgjorda arm lyckades han greppa tag i en penna och stoppa ner den i en vårdares jackficka. ”Snart klarar jag allt”, säger han.

Vad vill du klara?

Han funderar en stund. ”Jag vill kunna skära upp en limpa med bröd, helt själv, det drömmer jag om”, säger Mykola.

Lubna El-Shanti, Kiev
lubna.el-shanti@sverigesradio.se

Det verkligt chockerande i Mormonfruarnas hemliga liv: Roger Wilson, San Francisco

23 september 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 23 september 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

San Francisco, måndag.

Det är mycket mormoner i mina flöden på sociala medier just nu. Det beror på tv-serien ”The Secret Lives of Mormon Wives”– Mormonfruarnas hemliga liv. En realiltyserie om konflikter och intriger bland ett gäng unga mammor i Salt Lake City i Utah som tillsammans blivit ett fenomen på Tiktok. ”MomTok” kallar sig de där, och har blivit så pass framgångsrika att flera av dem försörjer sina familjer genom lukrativa samarbeten med olika företag.

Om jag ska vara helt ärlig så är det egentligen en rätt kackig serie. Bråken och intrigerna känns ofta rätt krystade och fejkade. Konflikterna i gruppen utmynnar ibland i upprörda gräl men kan också handla om vem som avföljer vem på sociala medier. Mest av allt får man känslan av att i stort sett alla i gruppen brukade vara mobbare på sina högstadieskolor.

Nej, det är mormonismen som utgör den exotiska kryddan som får den här rätt mediokra realityserien att göra ett avtryck inom populärkulturen. Trots att mormonismen på ett plan egentligen är genometablerad i det amerikanska samhället, så känns det ändå som man i den här tv-serien ibland tjuvkikar in i en hemlig värld.

Här och där finns det små faktatrutor om religionen. Om de plagg man bär under kläderna, om männens centrala position i kyrkan.

Huvudpersonerna anser sig också vara banbrytande eftersom de tycker att de inte följer mormonkonventionerna. Bland annat för att de pratar om sex på ett annat sätt än tidigare generationer. Fast när en av tjejerna vill göra ett samarbete på sociala medier med ett företag som säljer sexhjälpmedel ser man hur flera av de andra inte känner sig helt bekväma.

Själv är jag mest fängslad av mormonernas version av kaffeställen. Eftersom de inte får dricka kaffe, så går man på särskilda läskkaféer istället där man beställer olika läskdrinkar på ett lika komplicerat sätt som många amerikaner beställer kaffe på. Med en massa extraingredienser, till och med med gräddersättning i lightläsken.

Jag pratar med en kompis som frågar mig om jag tror att det egentligen är mormonkyrkan som ligger bakom serien. Att det är ett sätt att försöka popularisera och modernisera religionen genom de unga mammorna som dansar på Tiktok. Fast vi enas som att det kanske snarare handlar om en ofrånkomlig modernisering, att inte ens mormonvärlden kan vara lika isolerad från omvärlden som förr.

Och det finns något med det ojämäställda och patriarkala i mormonmiljön som hela tiden ligger och skaver i tv-serien. Den verkliga passionen dyker egentligen upp när en av männen hotar sin fru med skilsmässa för att hon en liten stund pratat med några lättklädda manliga dansare på en Chippendalesföreställning i Las Vegas. Då glimtar den verkliga ilskan över den mansdominerade mormonvärlden till på allvar hos mammorna i MomTok.

Roger Wilson, USA-korrespondent
roger.wilson@sverigesradio.se

Albanska lyxbilar och bubblor i väst: Milan Djelevic, Stockholm

20 september 2024 | 4 min

Utrikeskrönika fredag 20 september

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm fredag

Det är i början av september när jag i Albanien upplever ett fenomen som jag först har svårt att sätta fingret på.

Albanien har en rullande bilpark som förmodligen är lyxigare än i många västmetropoler.

Tänk er de fetaste modellerna av Audi, Mercedes och BMW. Lägg därtill Porsche och några finmärken till.

Bilar som sällan kostar under en miljon.

Då ska man hålla i minnet att medelinkomsterna i Albanien är strax över 4000 kronor i månaden.

Min fixare skrattar åt mitt fåraktiga uttryck när jag betraktar lyxåken i centrala Tirana.

Och förvirrar mig ytterligare när hon säger att bilarna dessutom ägs av vanligt folk.

Helt vanligt fattigt folk, tillägger hon.

Fixaren förklarar att fattigdomen från både svunna tider, bakom järnridån, och idag, som folket levt med i generationer, är en trigger som får många att vilja visa upp en lyxig fasad.

Samtidigt har landet ett banksystem som, på bankers vis, mer än gärna lånar ut pengar.

För bara två decennier sedan drabbades Albanien av en katastrof när folk lurades att sätta in pengar i värdelösa investeringsfonder.

En albansk bekant berättar hur de som gick in först blev rikligt belönade, fick tillbaka 10-30 procent efter bara några månader. Och hur nyheten om deras lyckade investeringar spreds som en löpeld.

”Så även min pensionerade mamma belånade huset och investerade pengarna och förlorade allt,” berättar den bekante.

Bubblan, eller pyramidspelen, sprack givetvis. Efter ett år eller så fanns inga pengar kvar till någon avkastning.

De som investerade i början blev vinnare, den absoluta majoriteten förlorare.

Landet höll på att spricka och FN-trupp fick sättas in för att hindra landet att glida in i anarki och upplopp.

Men idag är detta, om inte glömt, så förträngt.

Här skulle jag kunna sätta punkt för min spaning, och konstatera att så går det när man i gamla öst, som fortfarande präglas av små ekonomier men stora drömmar, inte förmår eller kan stoppa i tid.

Till skillnad från väst.

Men, det vore ohederligt, för så är det ju inte. Det här med ekonomiska bubblor är snarare ett paradnummer i rika väst.

Tulpanbubblan, depressionen, IT-bubblan, fastighetsbubblan, järnvägsbubblan, för att nämna några.

Det har möjligen börjat med champagnebubblor när upphaussade investeringar firats, och slutat i andra bubblor, inte lika festliga.

Så, väl hemma från Albanien möts jag av nyheten om batterifabriken Northvolts ekonomiska problem.

Elbilarna idag är mer boom än IT-boomen var på 90-talet. Det byggs fabriker, startas gruvor, investeras i smått och stort. Hajpen är total.

Samtidigt, vikande försäljningssiffror på elbilar gör att kända varumärken inom bilindustrin omvärderar beslut om att sluta tillverka förbränningsmotorer.

Är elbilshajpen nästa bubbla att spricka?

Det lär visa sig.

Men blir det så kanske vi får se färre lyxiga bilar rulla omkring, i både öst och väst.

Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent

USA:s anytown har blivit en av valkampanjens mest laddade frågor: Ginna Lindberg, Springfield Ohio

19 september 2024 | 4 min

Utrikeskrönikan 19 september 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Springfield, torsdag.

Det finns ett Springfield i nästan varenda amerikansk delstat. Det är ett de vanligaste ortsnamnen i USA. Så vanligt att det blivit ett skämt. TV-serien Simpsons utspelas i ett fiktivt Springfield, en halvtrist mellanstor stad som får fungera som symbol för allt som är typiskt amerikanskt: Anytown, USA.

Springfield Ohio ser ut som ett anytown, en stadskärna med ett gammalt klocktorn och ett modernt stadshus, en järnväg med godståg som skär rakt genom centrum, rader av ganska slitna enplanshus, längs gator med potthål.

Nu har just den här stan blivit symbolen för en av valkampanjens mest laddade frågor. Det började när Donald Trump i presidentdebatten pekade ut Springfield Ohio som ett ställe där haitiska invandrare äter upp hundar och katter. De äter folks husdjur, sa Trump. Att myndigheterna dementerat det flera gånger om, verkar inte spela någon roll. Springfield blev över en natt en schackpjäs i debatten, och en magnet för hot.

När jag kör in i stan möts jag av ett torn med övervakningskameror. Utanför den gigantiska mataffären står kunder i en klunga och väntar medan polisen söker igenom byggnaden. Bombhot igen.

Jag har stämt träff med en haitisk hjälporganisation. Dörren är låst när jag kommer fram, gardinerna är fördragna. Vi gör intervjun inomhus för säkerhets skull, säger ledaren när han släpper in mig. Han visar mig bilder på mobilen: flygblad som någon satt på bilen, undertecknade Ku Klux Klan.

Utanför träffar jag en kvinna som berättar att skolan har ställt in lektionerna. Vi vågar inte låta barnen gå dit, säger hon. Trump har släppt loss hatet. Och så avbryter hon sig själv, när en vit bil plötsligt stannar till intill oss och en kille i keps kliver ur. Känner du till nån haitisk restaurang? Frågar han. Ja, Rose diner, säger hon. Bra, flinar killen, vi är sugna på HUSDJUR nämligen.

De senaste åren har runt tiotusen haitier flyttat hit till Springfield, många arbetar på den stora fruktkonservfabriken i närheten. De är här lagligt, har skyddsstatus, och många säger att de flyttat hit för jobbens skull. Men för en stad med sextiotusen invånare har den snabba inflyttningen också lett till utmaningar, ökad press på skolsystem och sjukvård, spänningar mellan grupper.

Längs södra huvudgatan vajar blåa Trump-flaggor utanför husen. Lokaltidningen rapporterar att Trump kanske är på väg hit, det ryktas om ett kampanjmöte. Många här skulle välkomna honom. Men borgmästaren vädjar till ex-presidenten att hålla sig borta. Vi har utmaningar, men Trumps utspel hjälper inte oss, säger han.

Det kommer nya rapporter om bombhot. Kulturfestivalen ställs in. En lokal valdebatt skjuts på framtiden.

Utanför mataffären står kunderna i klungor. Jag bara önskar, säger en tjej, att Springfield blivit känt för något helt annat än det här.

Ginna Lindberg, Springfield Ohio

Om att bli ”Stolad”: Lotten Collin, Buenos Aires

18 september 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 18 september 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Buenos Aires, onsdag.

Ja, Amazonas brinner. Men det är inte det Brasilien pratar om. Utan det här.

I en tv-sänd debatt inför borgmästarvalet i São Paulo i söndags stod sex kandidater bredvid varann, bakom var sin talarstol. Sådär som det brukar se ut. Men när influencern och livsstilscoachen Pablo Marcal drar upp en gammal anklagelse om sexuella trakasserier blir den utpekade motståndaren, Datena, vansinnig. ”Du är ingen man”, hör man Marcal säga, innan…

Datena greppar tag i sin stol och bankar den i huvudet på Marcal, som springer undan. Bryt sändningen! Ropar programledaren desperat. Å under tiden TV-tittarna bjuds en orkester som spelar ”Flickan från Ipanema” bjuder studiopublikens mobilkameror på det som verkligen hände i TV-studion. Datena hinner slänga hela stolen på influencern innan säkerhetsvakterna hinner fram. Båda två männen lämnar studion – en åker till sjukhus och sänder i stort sett live nonstop från sjukhussängen. En går genast ut i media och upprepar att han inte ångrar sig. Hade samma situation hänt en gång till hade jag gjort om det, sa Datena.

Sen debatten verkar det som att många struntat i att de riskerar böter om de via VPN tar sig ut på den nu nedstängda plattformen X, som för övrigt fortfarande kallas för Twitter i Brasilien, Elon Musk får säga vad han vill.

Ett inlägg visar en annons med särskilt förstärkta stolar, passande för TV-debatt. På Latinamerikas motsvarighet till Blocket. Bilder som jämför en influencer med nackspärr i sjukhussängen med en blodig Donald Trump som lyfter sin knutna näve. En dataspelsvarianten där stolattack är detsamma som gameover. Och ett förslag inför nästa debatt: sacosäckar istället för metallstolar.

Så igår kväll var det dags för en ny debatt. Inför den skrev brasilianska medier om rädslan för att nån mer ska råka ut för en cadeirada. Bli stolad, ungefär. Är det ens ett ord? frågar jag min brasilianska vän. Jadå. Allt som kan kastas på nån kan bli ett ord om man sätter ada på slutet. Garrafada – flaskad. Paulada – plankad. Chinelada – tofflad.

Men. Det gick bra. Det blev inga fler Cadeiradas. TV-kanalen Rede TV hade för säkerhetsskull skruvat fast kandidaternas stolar i golvet.

Lotten Collin, i Buenos Aires
lotten.collin@sverigesradio.se

Frågan är vem som blir nästa kvinna att mördas i Kenya: Mona Ismail Jama, Nairobi

17 september 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan tisdag 17 september

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Nairobi, tisdag.

Home of Champions. Så står det på en staty som föreställer flera kända atleter. Några jublar och håller ut armarna i luften, en är invirad i Kenyas flagga och en annan håller i en OS fackla. De är alla iklädda guldfärgade dräkter.

Det var det första som mötte mig när jag besökte staden Eldoret i nordvästra Kenya för att bevaka minnestunden för den mördade OS-löperskan Rebecca Cheptegei. Eldorets höga höjd och bergiga landskap är perfekt miljö för löpare och har genom åren lockat atleter världen över. Men den senaste tiden har staden fått internationell uppmärksamhet. Mordet på OS löperskan Rebecca Cheptegei skakade hela världen. Hon misstänks ha blivit mördad av sin pojkvän som hällt bensin över henne och sedan tänt på.

Händelsen har väckt mycket ilska här i Kenya och frågan om mäns våld mot kvinnor har återigen blivit aktuell. Rebecca Cheptegei är en av flera kända kvinnliga löpare som mördats av sin pojkvän de senaste åren i Kenya och frågorna är många. Varför kvinnliga löpare och varför sker det just i Kenya?

Svaret på den frågan är att mäns våld mot kvinnor är ett problem i hela samhället.

Under förra året mördades över 150 kvinnor av män i Kenya enligt organisationen Femicide Count Kenya, det högsta antalet på fem år. Men mörkertalet är stort och eftersom regeringen inte för statistik på mord mot kvinnor är det svårt att få en bild.

I Kenya hålls demonstrationer med jämna mellanrum där man kräver rättvisa för de mördade kvinnorna. Fallen har spridit stor skräck bland kvinnor i Kenya. På minnesstunden för mördade Rebecca Cheptegei gråter folk öppet och ilskan verkligen hänger i luften när anhöriga och vänner säger farväl av kistan med OS löperskan.

Men Rebecca Cheptegei kommer inte vara den sista kvinnan som mördas av sin pojkvän här i Kenya, om man ska tro statistiken. Frågan är snarare vem som blir näst.

Mona Ismail Jama, Nairobi.

Det finns alltid en orsak att irritera sig på Sverige: David Rasmusson, Köpenhamn

16 september 2024 | 3 min

Utrikeskrönika måndag 16 september

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Köpenhamn, måndag.

Vi har gjort det igen. Gjort det som vi svenskar enligt danskarna är allra bäst på: försökt införa förbud. Dessutom förbud där man kan finna spår av feminism, vilket genom danska glasögon gör det ännu mer svenskt.

För det har poppat upp en ny snackis här i Danmark, en snackis från ett kanske lite oväntat håll: årets svenska kyrkomöte. Mer specifikt den socialdemokratiska motion som skickats in till mötet om att sätta stopp för brudöverlämningar vid vigslar. Alltså när – oftast – pappan lämnar över sin dotter vid altaret.

Enligt motionsskrivaren, socialdemokraten Sara Waldenfors, en symbolik av kvinnan som omyndig och fadern som en garant för hennes oskuld. Och inte som det bör vara, två jämställda älskande som gemensamt går nedför altargången och genom livet.

Typiskt svensk åsikt med andra ord som kanske mest tack vare just sin svenskhet skapat debatt här i vårt västra grannland. Jag blev själv uppringd av danska P3 häromveckan där jag ganska yrvaket gavs uppdraget att försvara åsikten, som mer eller mindre alla svenskar nu antas besitta.

I ledarkolumner i har det rasats över förslaget och till och med Folketingets ordförande, Søren Gade från högerpartiet Venstre, har gett sig in i debatten. Den rutinerade politikern som själv fört två döttrar nedför altargången säger till tidningen Berlingske att man ”måste vara en svensk präst för att tro att jag ger bort mig dotter som en egendom bara för att hon går vid min sida fram till altaret”.

Prästen Sørine Gotfredsen skriver i samma tidning att tanken om att ta denna glädje från kvinnor är dumheter på en nivå som bara svenskar kan prestera.

Andra debattörer kan hålla med om att traditionen förvisso är patriarkal men att man kan bevara patriarkala traditioner utan att för den sakens skull adoptera förtrycket.

Vad som däremot brukar skrivas ganska långt ner i artiklarna, om än alls, är att Sverige och Danmark här har helt olika traditioner. I Danmark har kvinnor i generationer förts fram till altaret av sin far till en väntande brudgum, medan svenska kvinnor i hundratals år gått samma sträcka tillsammans med sin blivande man.

Men ändå. Så politiskt korrekt, så typiskt svenskt.

Det är efter tre års frånvaro som jag nu återvänder till Köpenhamns som Danmarkskorrespondent för Sveriges Radios räkning och jag kan redan nu konstatera att när det gäller danskarnas komplicerade förhållande till Sverige är det inget nytt under solen.

David Rasmusson, för P1 Morgon, i Köpenhamn.

Den vietnamesiska förlåtelsen: Axel Kronholm, Bangkok

13 september 2024 | 3 min

13 september 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bangkok, fredag

Hur kan bittra krigsfiender bli vänner igen efter år av strider och oförlåtliga handlingar?

Det har snart gått 50 år sen Vietnamkriget tog slut – ett krig som kan ha krävt så många som 2 miljoner civila liv. Men det har också snart gått 30 år sen länderna bestämde att normalisera sina relationer. Och nu i veckan har Vietnams försvarsminister besökt Pentagon för att diskuterat hur länderna kan fördjupa sitt försvarssamarbete.

Jag tänkte mycket på den här relationen när jag var i Hanoi förra året för att bevaka president Joe Bidens statsbesök. Man skulle ju kunna tro att efter alla krigsbrott och massakrer så skulle det finnas åtminstone små spår av fientlighet kvar. Men alla vietnameser jag talade med lovordade USA – från motionärerna runt Hoan Kiem-sjön, till ungdomarna på stadens ölcaféer. En äldre kvinna som själv upplevde julbombningarna av Hanoi 1972, när 20 000 ton bomber släpptes över norra Vietnam, välkomnade den amerikanske presidenten och sa att han skulle kunna lära de vietnamesiska ledarna ett och annat om mänskliga rättigheter. De jag pratade med är inga undantag: undersökningar visar att Vietnam har en av regionens mest USA-vänliga befolkningar, strax bakom Filippinerna.

Just nu läser jag den amerikanske diplomaten Scot Marciels memoarer. I början av 1990-talet var han med och upprättade USA:s första diplomatiska närvaro i Vietnam efter kriget och förvånades över bristen på fientlighet han mötte som amerikan. En chaufför han hade, som förlorat stora delar av sin familj i de amerikanska bombningarna, sa att han inte var arg på USA. ”Det var ju krig”, sa han. Vid ett annat tillfälle förklarade en vietnamesisk tjänsteman att ”vi har krigat med Kina i två tusen år, kriget med er var bara en fnurra på tråden.”

Paradoxalt nog var det just krigets värsta grymheter som blev öppningen till försoning. USA hjälpte till med röjning av landminor och blindgångare – ett elände som än i dag skördar offer – och Vietnam hjälpte till i sökandet efter kvarlevor och saknade amerikanska soldater. Ur de här första samarbetena kunde en tillit upprättas, med vilken man sen steg för steg byggde vidare mot dagens nära relationer.

Kanske är det värt att minnas när dagens konflikter känns olösliga och försoningen så fjärran.

Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasien
axel.kronholm@sverigesradio.se

Journalister portade från Gaza: Cecilia Uddén, Stockholm

12 september 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 12 september. 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Här är Stockholm torsdag.

Som privatperson kan jag inte säga att jag längtar efter att åka till Gaza och riskera att dö. Men för mig som journalist är det oacceptabelt att ingen av oss släppts in för att på plats bevaka ett blodigt krig som pågått i snart ett år. Det enda sättet för utländska journalister att komma in i Gaza är att åka in som inbäddad med Israels armé, med israelisk militäreskort, vilket inte går ihop med oberoende journalistik. Vårt jobb är att vara på plats, se och tala direkt med människor, inte citera talespersoner eller analysera händelser med hjälp av videoklipp. Vårt jobb är till exempel att ta reda på – på plats – hur omfattande protesterna mot Hamas i Gaza i själva verket har varit. Israel utreds för folkmord och inga oberoende utländska journalister finns på plats samtidigt som vi journalister ständigt anklagas för att dölja sanningen om Gaza.

En sanning är att en av mina vänner i Gaza igår skickade ett meddelande där det står: jag är mentalt utmattad, jag längtar efter ett rum dit jag kan gå och skrika, gråta, sova, vråla ut min ångest. Men jag har inte varit ensam i ens ett litet kyffe sedan kriget började. Vi lever ovanpå varandra i tält och klassrum, det är inte bara döda barn, matbrist, och översvämmade latriner som förstör oss, skriver min vän.

Palestinska journalister rapporterar från Gaza, men de avfärdas av Israel som partiska, och självklart är palestinska journalister rädda för repressalier från Hamas.

Men enligt den internationella organisationen Committee to protect journalists - har 111 palestinska journalister dödats i Gaza under detta krig. Israels militär uppger att tre av dem var aktivister inom Hamas eller Islamiska Jihad. Återstår över 100 dödade palestinska journalister. De som överlevt känner sig av naturliga skäl som måltavlor.

En israelisk ledarskribent ställde häromdagen den förment naiva frågan: Vad har Israel att dölja? Vad är det Israel tjänar på att porta journalister från Gaza? Israel hindrar inte bara rapporterna om krigets fasor, utan också en oberoende granskning av Hamas påståenden, en granskning som borde ligga i Israels intresse, skrev ledarskribenten.

Och medan kriget utvidgas till Västbanken konstaterar EU:s utrikeschef Josep Borrell att omvärlden beklagar, känner, och fördömer, men agerar inte. Det går inte att låta bli att undra i vilken utsträckning europeiska politiker och intellektuella väljer tystnad av rädsla att bli stämplade som antisemiter.

Cecilia Uddén, för P1-morgon.
cecilia.udden@sverigesradio.se

Floskler håller ihop EU: Andreas Liljeheden, Bryssel

11 september 2024 | 3 min

Utrikekrönika 11 september 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bryssel, onsdag.

Förra veckan tog jag lite extra ledigt. Jag hade mer semester att ta ut. Det var en lugn vecka. Det politiska arbetet hade inte riktigt kommit igång i EU-maskineriet och jag behövde dessutom fixa en massa grejer hemma som jag skjutit på framtiden.

Medan jag stod i trädgården och krämade tjära på ett skjultak, där jag skulle sätta upp ett nytt regnskydd, fick jag ett meddelande från en kollega.

Han skrev:

”Du anar inte vilken floskelfest du missar på din lediga vecka. Dagens rapport är helt makalös”.

Jag och kollegan brukar ibland, eller rätt ofta faktiskt, sucka över och skämta om språket som används i EUs pressmeddelanden och diverse rapporter. Där det finns en tendens att använda intetsägande floskler.

Nu hade han alltså stött på något utöver det vanliga i en rapport om framtidens jordbruk i EU som jobbats fram i spåren av den senaste tidens bondeprotester.

I den rapporten listades tio principer för jordbruket, där nummer sju löd så här på engelska:

Markets should drive sustainability and value creation across the chain and better internalize externalities.

När jag körde den meningen i ett översättningsprogram på nätet blev det, citat:

”Marknader bör driva hållbarhet och värdeskapande över hela kedjan och bättre internalisera externa effekter”, slutcitat.

Det här må vara ett extremt exempel men den här typen av meningar syns ganska ofta i EUs texter. Och egentligen är det inte så konstigt.

EU är ett samarbete mellan 27 olika länder som styrs av politiker av olika politisk färg med skilda nationella intressen.

Att få ihop dessa intressen från både höger och vänster och norr och syd är svårt.

Och ska man enas, ja då kräver det inte sällan att man urvattnar förslag, enas om minsta gemensamma nämnare eller använder sig av rena floskler.

Fördelen med intetsägande språk är att det kan betyda väldigt mycket. Det kan betyda olika saker för olika personer. Så att alla kan göra sin egen tolkning och peka på det som en egen politisk framgång.

I fallet med rapporten om det framtida jordbruket, som jag då tyvärr missade efter som jag var ledig, var det faktiskt inte politiker som hade enats om texten, utan en bred palett av intressenter, alltifrån lantbrukare, miljöorganisationer och akademiker, som gjorde ett gemensamt inspel med önskemål till EU-kommissionen.

En ny EU-kommissionen håller just nu på att formas här i Bryssel och det blir den nya jordbrukskommissionären som får ta hand om rapporten och omvandla den till konkreta förslag på åtgärder för att göra livet enklare för Europas bönder.

Ett förslag som utlovats inom 100 dagar på den nya mandatperioden.

Hur livet för Europas bönder ska bli enklare genom att man ”internaliserar externa effekter” det är jag lite osäker på.

Men det är så pass fluffigt att alla nog kan bli nöjda.

Andreas Liljeheden, Bryssel
andreas.liljeheden@sverigesradio.se

Lyckan trots tragedierna i Ukraina: Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent

10 september 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 10 september 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, tisdag.

Vinden viner och äpplena rasar från träden och då tänker jag på Olga i Toretsk.

Gruvstaden som ligger i Donetsk län, mitt där de värsta striderna rasar just nu då ryska styrkor gör allt för att uppfylla Putins mål att ta kontroll över hela Donetsk län.

I kolgruvestaden, som en gång hade 30 000 invånare, finns bara drygt 1 500 civila kvar. Men jag vet inte vad som hänt Olga och hennes man. Har de flytt eller stannat kvar?

Och hur känner de om de har tvingats lämna sin enorma trädgård med fruktträd, vindruvor, potatis och grönsaksland, blommor och så alla djuren? Hundarna, hönsen och katterna.

Olga och hennes man var volontärer i Toretsk tillsammans med andra i stan stöttade de ukrainska soldater med förnödenheter. Olga lagade stora grytor, bakade bröd och samlade in pengar för utrustning. Det var stora brister i ukrainska armén i början av kriget då när ryska militära underrättelsetjänsten GRU skickade in sin män för att inta städer som Toretsk och Slovjansk under falsk flagg - ett påstått ukrainskt folkligt uppror i öst mot det de kallade regimen i Kiev. I juli 2014 befriades Toretsk av ukrainska soldater, en glädjedag för Olga och maken. Det enda som bekymrade dem då var att de skulle bli invaderade igen.

Just det som de oroade sig för mest har nu hänt och jag vet inte var i Ukraina de finns Olga och Volodymyr, eller om de ens finns kvar i livet. Många av de soldater som blev Olgas och Volodymyrs vänner då för tio år sedan är döda nu.

Tragedierna avlöser varandra i Ukraina och ändå kan det minst lika ofta komma de mest oväntade hjärteknipande nyheter från vänner där.

Som Olena som flydde i början av kriget från Kiev, hon skulle aldrig klara att bo där om elen inte fungerade sa hon eller vara för rädd för luftattackerna. Men hon har återvänt till sin man, köpt en hund och anpassat sig till elavbrotten, så som särskilt den som bor på 16:e våningen med hund måste göra.

Eller Sergej som mitt under kriget upplevde den största lyckan, efter att ha fyllt 50 och gift om sig fick han för första gången barn med sin nya fru - det blev tvillingar.

Och så Kostja, den försynte, omtänksamme och ibland ganska olycklige Kostja. Två barn med olika mammor, båda flyktingar utomlands. Största hoppet för ett år sen var att hustrun med yngste sonen skulle flytta tillbaka till Kiev. Han letade frustrerat en säker lägenhet, det var svårt att hitta.

Häromdagen ringde han för att berätta sin stora nyhet, han har blivit trebarnspappa, en liten dotter har fötts och nu bor alla barnen med mammor i Kiev igen.

Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent
maria.persson_lofgren@sverigesradio.se

Källan till de fasansfulla skriken på gymmet helade mig: Moa Kärnstrand, Peking

9 september 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 9 september 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Peking, måndag.

På mitt gym brukar jag då och då höra fasansfulla skrik. Jag har smugit bakom skärmar och draperier och gamla pingisbord för att försöka ta reda på varifrån skriken kommer.

En dag frågar jag tjejen i receptionen varför folk skriker. Det beror på vår naprapat. Vi kallar honom doktor Aj, svarar hon och fnissar.

Någon dag senare drar jag till något i min rygg och kan knappt röra mig. Liggande i en märklig ställning på golvet i lägenheten ringer jag min kinesiska vän som säger att hon ska ta med mig till en läkare. Det är traditionell kinesisk medicin. Jag och mina vänner går dit jämt, säger hon.

Vi kommer till en liten klinik som doftar av örter. Den kinesiske läkaren är en blind man som behandlas med oerhörd vördnad av alla som rör sig i hans närhet.

Jag får lägga mig på en gammal brits med ansiktet mot något plastigt och efter att den blinde läkaren snabbt känt igenom min rygg konstaterar han i princip att jag är bortom räddning. Jag har för mycket kyla i kroppen, förklarar han.

Balansen mellan kyla och värme är central i den traditionella kinesiska medicinen. Kyla och värme är energierna yin och yang – två motsatser som samverkar och kämpar mot varandra på samma gång. En obalans mellan dem ställer till problem.

Läkaren säger att han ska göra ett försök. Jag vill veta vad han tänker hitta på men min vän förklarar att den blinde läkaren måste man underkasta sig helt och fullt. Inga frågor, annars kan man gå hem. Jag får trettio akupunkturnålar i ryggen. Eftersom jag inte vill framstå som en otacksam waiguo ren – utlänning – så ligger jag där som en nåldyna under två värmelampor och tre broderade dukar i Pekings 33-gradiga sommarhetta.

Ingen mer luftkonditionering, läxar den blinde läkaren upp mig och försvinner ut genom draperiet.

Senare på kvällen kommer jag att tänka på doktor Aj på mitt gym. Tveksam över om obalans mellan energier verkligen är orsaken till mina ryggproblem och otålig som jag är bokar jag in en tid.

Dagen efter ligger jag på en snarlik brits. Doktor Aj är sträng och mycket stark. Han borrar ner sina armbågar i mina lårmuskler och misshandlar skelettet i mina stackars knän. Nu är det jag som skriker. Högt så de gamla pingisborden skallrar.

Jag ber att få bestämma lite vad han ska och inte ska göra. Men det får jag inte. Tjejen från receptionen som dyker upp för att kontrollera att jag lever förklarar att Doktor Aj måste man underkasta sig helt och fullt. Inga frågor, annars kan man gå hem.

Vad har orsakat mina ryggproblem? Lyckas jag flämta fram genom dödsångesten. Enkelt, säger doktor Aj. Du har suttit med korsade ben. Sluta genast med det.

Nästa dag är kroppen öm och full av blåmärken. På ryggen syns spår av nålarna från den blinde läkaren.

Men som genom ett mirakel är jag befriad från låsningen i ryggen.

Jag tackar doktor Aj och den blinde kinesiske läkaren. Luftkonditioneringen stänger jag numera av. Och sitta med korsade ben – det kommer jag aldrig göra igen.

Moa Kärnstrand, Peking
moa.karnstrand@sverigesradio.se

De olympiska ringarnas vara eller inte vara på Eiffeltornet: Cecilia Blomberg, Paris

6 september 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 6 september 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Paris, fredag.

Den olympiska euforin har ännu inte lagt sig i Paris och återigen lyser den vackra olympiska elden över Tuilerieträdgården.

Det är kanske inte riktigt samma intensiva energi som jag förstod att det var tidigare i somras under OS men fortfarande nu under Paralympics så befolkas Paris av människor i supportertröjor och med flaggor målade på kinderna.

Det som är lite annorlunda de här veckorna är att man ser många fler i rullstol eller med kroppsproteser som rör sig på gatorna.

En av hjärnorna bakom OS i Paris är stadens borgmästare Anne Hidalgo. Det var hon som i ett pressjippo hoppade i Seine för att visa att floden nu minsann var badbar. Och det är hon som nu fullt ut solar sig i glansen av framgångarna. Anne Hidalgo är så uppfylld av OS att hon föreslagit att de olympiska ringarna ska vara kvar på Eiffeltornet, för alltid Internationella Olympiska Kommittén är helt med på idén. Här ungefär tog det stopp.

Eiffeltornet rör man inte hur som helst. Det är inte bara Frankrikes nationalmonument. Det är monumentet som är själva sinnebilden av Paris. Rachida Dati som är avgående Kulturminister och lokal borgmästare i sjunde arrondissementet där Eiffeltornet stoltserar var snabb med att påminna om att innan något beslut, vilket som helst, fattas så måste alla berörda myndigheter och experter få säga sitt. Och familjestiftelsen, som vårdar arvet efter tornets arkitekt Gustave Eiffel, är också de tydliga med att Eiffeltornet inte ska reduceras till en reklamantenn för OS.

Och parallellt pågår en namninsamlingslista bland de boende i kvarteret. Kanske lite svårt att tycka så synd om dem som råkar ha en lägenhet med första parkett med den vackra utsikten, men ändå de vill inte heller stirra på de där ringarna för all framtid.

Så vad det hände med den här härliga nya Parisandan som blåste in i staden i somras. Ett förändrat Paris, ett Paris med en helt nya aura kring sig som skulle få alla att glömma det tråkiga som inträffade med terroristattentaten mot Charlie Hebdo och Bataclan

Nu verkar istället nya bråk läggas vid varandra som på ett radband. De olympiska ringarnas vara eller inte vara är bara starten. Snart kommer den nya hastighetsgränsen på 50 kilometer i timmen på kringfartsleden runt Paris att bli ett hett ämne. För att inte tala om de nya skyhöga parkeringsavgifterna.

Vi får väl se hur det går med den nya positiva andan.

Cecilia Blomberg, Paris
cecilia.blomberg@sverigesradio.se

Lupiner och hat: Johan-Mathias Sommarström, Stockholm

5 september 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 5 september 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, torsdag.

Sommarens lupiner skulle ryckas upp. Invasiva som de är. Vackra men ett hot mot vår fauna.

För att inte tala om de invasiva musslorna på västkusten, död åt dom.

Arter som inte hör hemma här.

Som stryper det som ska vara.

Men de är ju vackra, fyller sin funktion.

Och här, tänker ni, kommer ett försök till liknelse, till avbild av vårt samhälle.

Fel.

Jag kunde lika gärna prata om de smältande glaciärerna i Nordnorge eller i Lappland, men vad ska vi göra, bollen är i rullning – glaciärerna är snart borta.

Att det mesta som sker är för mänsklig hand är de flesta överens om, såvida man inte lever i sin egen filterbubbla med likasinnade, men försinkning och fakta säger ändå sitt.

Vi måste göra vad vI kan för att göra världen beboelig, trevlig.

Och vem vill inte ha det trevligt.

Jag tänker på alla skrivbordshatare, de som spyr ur sig ord av hat från ett tangentbord, i säkerhet bakom en skärm.

Dessa nutidens riddare.

Det är hälsosamt att ifrågasätta, att kritisera.

Men hallå.

Vart tog det sunda förnuftet vägen, det vi 70-talister växte upp med, varför går hat så ofta före värme och kärlek.

Här slirar jag snabbt in på kriget i Gaza.

Detta oförsonliga.

Där man tydligen är Hamassupporter och antisemit om man bryr sig om civila palestinska liv, där man är terrorist om man inte vill se fler bomber.

Eller där man vill att palestinierna ska utrotas om man säger att 7 oktober attackerna var fel.

Gråzonerna är försvunna, har rödlistats.

Som i Ukraina.

Där Ryssland säger att de värnar det ryska, försvarar mot nazister och dödar civila.

Familjer utplånade.

Enväldigt.

De kloka intellektuella samtalen finns inte längre, känslor, allt är det känslor som styr. Och alla har rätt, jag har rätt. Historien har rätt – men hur långt tillbaka går historien.

Länge kan vi dividera om vems rätt till vad, men under tiden dör människor, dör barn. De som skulle haft en framtid men som nu kommer att växa upp med hat.

Så, är våld och krig alltid den bästa lösningen.

Framtiden får utvisa, men jag tvivlar.

Så även om lupiner och musslor är invasiva, kanske är de att föredra jämfört med andra som invaderar.

Johan-Mathias Sommarström, internationell korrespondent
johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

Min son är död, säger hon i förbifarten: Lubna El-Shanti, Sumy

4 september 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 4 september 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Sumy, onsdag.

Vi går skyndsamt längs en gata här i Sumy, jag och min ukrainska kollega, alltid lite sena, alltid bråttom, alltid på väg.

Jag fipplar med diktafonen, svarar på ett meddelande i mobilen, tänker på frågor jag ska ställa till dem som vi snart ska träffa, de som flytt sina hem från gränsbyarna här i regionen, funderar på om jag kommer hinna skicka iväg ett inslag innan internet försvinner på grund av de ständiga strömavbrotten. Är det förresten normalt att det är så här varmt i september, 30 grader? Tankarna snurrar.

– Ursäkta, vet ni var nummer 167 är? Jag lyfter blicken, kvinnan ser undrande på oss, rättar till sitt vita huckle, ansiktet vänligt, rynkorna många.

Synd att vi inte har någon tid och inte heller någon aning om adresser här, hinner jag tänka men ångrar mig i samma stund. I stället tar jag och min kollega fram kartan i mobilen och försöker lista ut var husnummer 167 ligger.

– Det ska vara ett militärt hjälpcenter, förklarar hon.

Vi tar riktning mot adressen men tankarna är på annat håll, på nästa steg, på nästa intervju, på nyhetsflödet. Kvinnan går bredvid, tackar oss för att vi hjälper till. Jag tänker på mitt.

– Att det ska vara så svårt att hitta, min son är död, annars skulle jag inte behöva gå dit.

Hon säger det liksom i förbifarten, kanske för att bevara oss från sin sorg, inte störa i onödan, kanske för att det inte längre är uppseendeväckande.

De är så många nu, de som har förlorat, alla mödrar, fruar, vänner, syskon, alla känner någon. Alla förbigående vi möter längs gatan, hon som nu går in en matbutik, busschauffören, han som sopar en portingång, tonårstjejerna på bänken.

Gårdagens attack mot en militärskola i Poltava, över 50 döda, över 200 skadade, en av de dödligaste sedan invasionens början. Ett ögonblick, en ballistisk robot – kvar är de sörjande.

Vi går tyst längst gatan, långsamma steg, varför skynda, det andra känns mindre viktigt nu.

– När då? frågar jag efter en stund.

– Han stupade för fem månader sedan, säger hon lågmält, tittar ut i luften.

På centret ska hon fylla i blanketter för att få kompensation, inte för att det finns något i hela världen som kan kompensera hennes förlust.

Sorg som inte syns, men som alla bär på, som man inte alltför ofta pratar om i det offentliga, vad ska det vara bra för?

167 står det på gatskylten. Vid ingången står en äldre man och röker, kanske ska även han till centret för att fylla i blanketter.

– Tack, säger kvinnan innan hon går in genom grinden och vi, jag och min kollega fortsätter till vårt, nästa steg, nästa hållpunkt.

Lubna El-Shanti, Sumy
lubna.el-shanti@sverigesradio.se

Alling och tankbedrägeriet: Daniel Alling, Erfurt

3 september 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 3 september 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Erfurt tisdag,

Det finns få platser i Tyskland som är så vackra och imponerande som det stora torget Domplatz i här i Erfurt, tycker jag.

Det är inte att undra på att det stora torget med de sensationellt vackra, katedralsliknande kyrkobyggnaderna, en av dem Erfurtdomen, varsamt ihopplacerade till en arkitektonisk skön enhet uppe på en bergknalle på ena sidan bidrar till att staden är klassat som världsarv.

Och det är härifrån detta världsarv som vi i helgen också med valresultaten i Thüringen och Sachsen fick ett starkt politiskt kvitto på det som jag pratat så mycket om i min rapportering sen jag kom tillbaka till Tyskland för två år sen.

Om ett Tyskland i så stark förändring på flera områden, som kämpar med att omstöpa sin så länge framgångsrika ekonomiska modell, som debatterar sin plats i Europa - och världen och där Scholzregeringen är mycket impopulär.

Allt det där kommer ni höra mer om i andra sammanhang framgent, så låt mig därför nu berätta en annan sak som jag tänkt på när jag suttit korta stunder på det vackra Domtorget i Erfurt.

Nämligen känslan av lättnad när beskedet kom häromveckan.

”Die Ermittlungen sind eingestellt”, dvs utredningen läggs ner.

Saken är den att på väg hem till Sverige i bilen i godan ro i mitten av juli ringde det plötsligt.
– Det är polisen i Bayreuth här, sa en Herr Spörl när jag lyfte luren.
– Ojdå, vad har jag nu gjort, frågade jag?
– Du är misstänkt för att begått Tankbetrug, Herr Alling, sa herr Spörl vidare.

Tankbetrug är att man tankar bilen och åker iväg utan att betala. Bedrägeri alltså. På tyska mackar finns det inga kontokortsautomater.

– Det kan inte vara sant, något sånt skulle jag aldrig göra, sa jag.

Herr Spörl skickade då fotobevis och där står jag och tankar min hyrbil vars registreringsnummer nämns i anmälan och jag hittade heller ingen notering för att jag hade betalat för en tankning på den macken vid det aktuella tillfället.

Den vänlige Herr Spörl hörde min oro och skyndade sig sen att säga att om du kan skicka en trovärdig förklaring till varför detta hänt så brukar åklagaren lägga ner utredningen.

Jag skrev så fort jag kunde ett brev till åklagaren, efter den tyska konstens alla artiga regler och la mig platt.

I vanliga fall betalar jag alltid först bränslet med företagskortet, därefter uträttar jag eventuella behov och därefter köper jag privata grejor för att inte blanda ihop betalningarna och privat och offentligt.

Den här gången var kassakön mycket lång och behovet trängande stort, jag avvek därför i min nöd från min vana och glömde sen av att vid kassan när jag med mitt privata kort köpte dricka och korv berätta att jag också hade tankat.

Otroligt pinsamt men sant.

Åklagare trodde mig tack lov och la alltså ner utredningen och jag betalade förstås omedelbart skulden till macken.

På det världsarvsklassade torget känner jag alltså å ena sidan stor personligt lättnad och å den andra tänker jag vidare på de stora tyska förändringarna som pågår på så många plan.

Daniel Alling, Erfurt i Thüringen
daniel.alling@sverigesradio.se

När kvinnokamp blir maktkamp: Naila Saleem, Stockholm

2 september 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 2 september. 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm måndag

Den här sommaren har handlat om kvinnokamp och kvinnors maktkamp i mina bevakningsländer. Om vi börjar i Bangladesh. Sommarens proteströrelse initierad av landets studenter, men som sedan kom att omfamnas av fler, resulterade i att en av landets starkaste kvinnor förlorade makten och fick fly hals över huvud. Under sammanlagt 20 år var Sheikh Hasina premiärminister, nu senast 15 år i sträck.

När hon fick makten sågs hon som något av en hjälte som återupprättade demokratin efter militärens styre. Under hennes tid som premiärminister har bland annat textilindustrin växt. Den som gett miljoner kvinnor möjlighet att lämna hemmet och tjäna egna pengar. Nu är omdömena mindre smickrande. Maktfullkomlig, hänsynslös, diktatorisk och fullt upptagen med att bygga en personkult runt sig själv. Så beskrivs hon i Bangladesh av oppositionen och studenterna. Tystnad råder fortfarande från alla de tusen och åter tusen som arbetat med och för henne. Utrensningens timme är slagen och i landets tidningar trycks dagligen artiklar om namngivna personer som fått sparken eller gripits när de försökt lämna landet. Gemensam nämnare: de stod Sheikh Hasina nära.

På andra sidan gränsen, i Västbengalen, pågår en annan politisk maktkamp. Delstatens chefsminister tillika en av Indiens tyngsta oppositionspolitiker slåss för sin överlevnad. Den brutala våldtäkten och mordet på en läkarstudent på ett av Kolkatas statliga sjukhus har lett till kraftiga protester runt om i landet. I Kolkata är de särskilt intensiva med krav på chefsminister Mamata Banerjees avgång. Hon har satsat på att förbättra särskilt kvinnors villkor och flickors studiemöjligheter och kallas kärleksfullt för Didi äldre syster av sina anhängare. Att då en läkarstudent våldtas och mördas under ett nattpass, får nog ses som en svår motgång.

Mamata Banerjee gör precis som Sheikh Hasina gjorde, skickar ut sina stödtrupper på gatorna. Resultatet? Kaos och våld när olika aktörer politiserar frågan om kvinnors rätt att vara säkra på jobbet. Under tiden manifesterar indier, män och kvinnor, mot det sexuella våld som alltför många kvinnor utsätts för på jobbet eller på vägen dit. Den indiska kvinnokampen har åstadkommit mycket men kvar finns striden om individens rätt till att själv få bestämma över sin kropp. Värderingar tar tid att förändra så den lär inte vinnas i sommar eller ens i höst. Processen att skapa ett nytt, mer demokratiskt styre i Bangladesh lär också ta fler somrar och höstar.

Naila Saleem Sydasienkorrespondent
naila.saleem@sverigesradio.se

Brittiska myndigheter lär ha fortsatt fullt upp: Pontus Mattsson, London

30 augusti 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 30 augusti 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London, fredag.

Tillbaka efter sommarledigheten funderar jag på vilka myndighetsskandaler som kommer att få de stora rubrikerna detta år.

Blodskandalen där tiotusentals patienter fick hiv och hepatit C genom smittat blod i sjukvården och postskandalen där oskyldiga postombud anklagade för att försnillat pengar, när det i själva verket var postens it-system som det var fel på, var två av vårens stora nyheter.

Nästa vecka presenteras slutrapporten i ett annat uppmärksammat fall. Branden i 24-våningshuset Grenfell Tower, i västra London, där 72 människor miste livet 2017. En lång rad allvarliga felsteg har redan konstaterats: brandfarligt byggnadsmaterial, missgrepp i räddningsinsatsen. Men ingen ansvarig har åtalats. Tidigast 2026 kan det bli aktuellt.

Men åtalad, och dömd till livstids fängelse, är sjuksköterskan Lucy Letby, för sju mord och lika många mordförsök på spädbarn på det sjukhus i staden Chester där hon jobbade. Men är bevisningen verkligen tillräcklig? Efter att den amerikanska tidningen New Yorker tidigare i år gått igenom fallet har debatten tagit fart i Storbritannien.

Letby, som är dömd mot sitt nekande arbetade på en avdelning med för tidigt födda barn, där många spädbarn inte klarar sig. Bevisen mot henne bygger bland annat på att hon arbetade vid alla de aktuella tillfällena och undersökningar som pekar på att någon injicerat insulin eller luft i spädbarnen.

Men flera statistiker påpekar nu att om man också inkluderar andra barn som dog på avdelningen ser mönstret för vem som jobbat när, helt annorlunda ut. Och en rad barnläkare ställer sig frågande till slutsatserna om insulin och luft-injektionerna. Har barnen kanske i själva verket dött av andra orsaker? Det finns gott om uppgifter att vården på avdelningen där Letby arbetade fungerade dåligt. Dödstalen var höga.

24 läkare och statistiker kräver nu att den offentliga utredning, som ska svara på frågan om hur Lucy Letby kunde ges tillfälle att mörda sju barn och försöka mörda ytterligare sju utan att hon stoppades, att den utredningen skjuts fram eller ges nya direktiv. Alternativa dödsorsaker måste utredas, menar experterna.

Och nitton sjuksköterskor har skrivit ett öppet brev till premiärministern. Sköterskorna skriver att domen mot Letby, på den bevisning som finns, påverkar alla sjuksköterskor och att de nu är oroliga för att bli syndabockar när något går fel i vården. De vill att bevisen granskas igen.

Samtidigt påpekar andra att utredningen mot Letby var mycket omfattande och det är svårt att tro att blivit oskyldigt dömd, även om ingen direkt sett henne skada något barn.

Hur än den här historien utvecklar sig: Kommissionerna som utreder tillkortakommanden hos de brittiska myndigheterna lär ha fortsatt fullt upp att göra.

Nyhetsjournalisterna likaså.

Pontus Mattsson, London
pontus.mattsson@sverigesradio.se

En hel del smolk i glädjebägaren: Carina Holmberg, Göteborg

29 augusti 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 29 augusti. 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Göteborg torsdag

Det rustas till kungligt bröllop i Norge, och jag tittar på bilder hur den kungliga yachten har glidit in lagt ankar i den vackra fjorden i Geiranger, det putsas och fejas för nu ska det bli festligheter i flera dagar.

Men det finns en hel del smolk i glädjebägaren.

Sällan har det varit en sådan snålblåst runt kungafamiljen i Norge.

Det är kritikstormar som tilltar i styrka och liknar närmast ett korsdrag. För problemen är flera.

Det är kronprins Haakons syster Märta Louise som till helgen ska gifta sig med amerikanen Durek Verrett. Schaman till yrket och många norrmän har haft svårt att smälta den verksamhet han håller på med. Schamanism handlar bland annat om att ha kontakt med andar och en tro på att sjukdomar kan botas med okonventionella metoder. Prinsessan Märta Louise har kritiserats för att missbruka sin kungliga titel i kommersiella sammanhang.

Bildrättigheterna till bröllopet har brudparet sålt till en brittisk veckotidning och streamingkanalen Netflix men det fick kungafamiljen att slå bakut. De tänker inte låta sig fotograferas i det sammanhanget.

Och jag måste erkänna att jag är väldigt nyfiken på hur den diskussionen avlöpte i de kungliga gemaken mellan kung Harald och hans dotter Märta Louise.

Och det är många i Norge som skakar på huvudet i förundran.

Är det ett bröllop eller ett kommersiellt jippo som ska ske till helgen?

Det saknas verkligen inte samtalsämnen runt fikaborden i Norge dessa dagar.

För det finns mer att prata om i korsdraget runt kungahuset.

Parallellt med prinsessan Märta Louise yvigheter har kronprinsessan Mette-Marits son Marius blivit gripen av polis. Påverkad av alkohol och kokain är han misstänkt för skadegörelse och misshandel av en före detta flickvän. Och flera tidigare flickvänner har trätt fram och med liknande berättelser.

Polisutredningen pågår och det skrivs spaltmeter, rubrikerna är stora och vid offentliga sammanhang får kronprinsen inte alls tala om de ämnen han hoppats på.

Istället handlar frågorna om polisutredningar, förhör och förtroendet för kungahuset,

För förtroendet för kungahuset minskar i Norge i takt med att allt fler skakar på huvudet och undrar vad som pågår.

Nu är det bara en tidsfråga innan monarkins tid är över säger republikanerna hoppfullt.

Tid sägs dock vara kungligheters bästa vän när det stormar, med tiden lägger sig stormen och människor glömmer.

Vi vänder blad och går vidare.

Carina Holmberg för P1 morgon.
carina.holmberg@sverigesradio.se

Det blev mycket mörker och svärta: Milan Djelevic, Stockholm

28 augusti 2024 | 4 min

Utrikeskrönika 28 augusti 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm onsdag,

Semestern är på många sätt en tid då många av oss korrespondenter verkligen kan försvinna in i ett rosenskimmer - eller möjligen ett roslingskt skimmer, där världen plötsligt ljusnar, problemen och allsköns konflikter bleknar bort som hägringar i en bister öken...

Hans Rosling var en professor som med siffror och fakta lanserade teorin om att vår värld i vissa avseenden är en ljusare plats än den framställs i olika domedagsanalyser.

Det är ett sätt att se på tillvaron som är tilltalande, rentav lockande. Men kanske är det lättare att fokusera på ljuspunkterna om man själv befinner sig på en solig plats?

På jobbet stiftar dom flesta av oss korrar bekantskap med tillvarons mörkare krafter, och turbulensen runt om oss, både för er som lyssnar och oss som bevakar, har på senare år snarare ökat.

Semestern, för mig i alla fall, har gått i ett helt annat tecken. Familjeumgänge, möjlighet att ägna mig åt min passion, flugfisket och lata dagar i skärgården.

I den tillbakalutade, sköna bubblan, befann jag mig i flera veckor.

Å min första vecka efter semestern började ungefär på samma sätt.

Även om korrehatten åkte på, inlindades allt, under några dagar, i glädje å festballonger.

Min arbetsvecka inleddes nämligen med årets korredagar, då vi bland annat får möta några av er lyssnare under festliga former på Kulturhuset i Stockholm.

Men för oss korrar är det också ett tillfälle att träffas och umgås, då vi för en gångs skull befinner oss på samma plats under några få dagar.

I år pågick detta myspys fram till den sista dan av korreveckan, då en av punkterna i det program vår käre chef satt upp för oss innehöll ”analytiker från Försvarshögskolan berättar om världsläget.”

Analytikern behövde exakt 30 sekunder för att ta oss alla ut ur den känsla av välbehag vi möjligen befann oss i.

Hans analys pågick i någon halvannan timme.

Många lämnade lokalen med en starkt besk smak i munnen.

Kanske tycker ni att jag nu drar ner rullgardinen alltför nitiskt, för visst finns det ljuspunkter.

Fattigsverige är trots allt ett minne blott – eller finns bara på bio, läkarvetenskapen gör stora framsteg, vi får det allt bättre, så ingen anledning till pessimism...

Eller?

Just nu kan man undra vad det är för landvinningar vi egentligen gjort och gör?

Ett storkrig rasar i Europa. Krigsmuller i Mellanöstern.

Andra konflikter som pågår i både Europa och andra delar av världen...

Analytikern sa mer än så... tog stöd av bilder och diagram. Det blev mycket mörker och svärta.

Men jag ska låta er slippa höra dom detaljerna, vill inte förstöra er dag, eller närmsta veckor.

När jag kom hem kramade jag i alla fall om mina barn lite extra. Å försökte värka fram lite hopp.

Kanske förmår vi trots allt ta oss i kragen och undvika det värsta. Som när kalla kriget förblev kallt - och inte exploderade i något ännu värre.

Kanske finns det någon som till slut drar i nödbromsen.

Låt oss hoppas på det.

Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent
milan.djelevic@sverigesradio.se

Regelbråk inför presidentvalsdebatten: Roger Wilson, Washington

27 augusti 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 27 augusti 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Washington, tisdag.

Nedräkningen pågår. Om 14 dagar, den tionde september, är det dags för den stora debatten om vem som ska leda USA. Donald Trump mot Kamala Harris i direktsändning.

Ja, om det nu blir någon debatt.

För Donald Trump hotar nu att backa ur, eftersom Demokraterna vill ändra debattreglerna, säger han. Det handlar om en regel som demokraterna krävde inför förra presidentvalsdebatten, den mellan Joe Biden och Donald Trump.

Då var det jätteviktigt för demokraterna att bara den av de två debattörerna som hade ordet skulle få ha sin mikrofon påslagen. Den andra skulle dras ner. Något som tolkades som ett sätt att skydda Biden från att bli avbruten och ifrågasatt av Trump.

Nu har Demokraterna ändrat sig. Nu vill de att bägge mickarna är på hela tiden, vilket också är så man brukar göra när man har den här typen av debatter tidigare. Och det är ganska uppenbart vad Harris kampanj hoppas på. Att Trump ska tappa humöret, eller säga något olämpligt. Ja, på något vis göra bort sig.

Men Trumplägret verkar inte road av den här regeländringen. Och ska man vara rättvis, så var inte Harriskampanjen heller överdrivet öppna för nya förslag när Trump föreslog ytterligare en debatt på tv, som skulle sändas redan den åttonde september på den konservativa tv-kanalen Fox News, inför en stor publik.

Presidentvalsdebatterna är numera en förhandlingsfråga mellan de två kampanjerna, och försiktigheten från bägge sidor är stor, Kamala Harris kampanj har halvt om halvt lovat en andra debatt i oktober, men troligtvis kommer ingendera sidan att binda upp sig för några fler debatter förrän man sett hur den nu planerade, den tionde september, faller ut.

Före Trumps debatt mot Joe Biden så talade en del om att de tv-sända debatterna kanske spelat ut sin roll i det nya medielandskapet. Att det nu bara gällde att få till några enstaka, bra säg under debatten, som kunde bli effektiva klipp på sociala medier, och så hade man vunnit debatten i allmänhetens ögon. Men som väl nästan alla vet, Bidens insats var så dålig i den förra debatten att den satte igång den process som ledde till att Biden till sist drog tillbaka sin presidentkandidatur. Och ingen tvivlar längre på hur avgörande en debatt kan vara.

Och parallellt med nedräkningen till debatten så pågår det en annan som gäller Kamala Harris. Hur blir det egentligen med de intervjuer som hon lovat att ställa upp på före den här månadens slut? Harris har inte suttit ner med någon journalist för en längre intervju, eller hållit någon riktig presskonferens sedan det stod klart att hon skulle bli demokraternas kandidat.

Vilket förstås gör den kommande debatten ännu mer betydelsefull. Ja, om den nu blir av då.

Roger Wilson, USA-korrespondent
roger.wilson@sverigesradio.se

Om att skriva sin sista utrikeskrönika: Samuel Larsson, avgående utrikeskorrespondent

26 augusti 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 26 augusti 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Skåne måndag,

Det har blivit dags att säga farväl. Efter åtta år som radions korrespondent både nära och långt borta så är det nu tid att göra något helt annat. Om ett par veckor packar jag undan min mikrofon, pillar av det lilla Ekot-klistermärket på datorn och lägger av med journalistiken.

Så jag lever i ett slags skiftestid, där nästan allt jag gör, görs för sista gången - som att skriva den här allra sista utrikeskrönikan till P1 morgon, till exempel.

Jag gör en sökning i arkivet och räknar. På åtta år har det blivit 73 utrikeskrönikor. Från Sydafrika till Grönland. Danmark, Polen, Kenya. Slovakien, Göteborg och Sudan. Bland annat. Den allra första handlade om mötet med offren för avgrundsdjup ondska i östra Kongo. Och sen dess har det ibland varit allvar, ibland rätt tramsigt. Om outtalbara danska städer, om vådan av att lita på Google maps i Swaziland, om att det alltid regnar när jag är i Polen. Om politiska vildar, arktiska isberg och moçambikiska präster. Om gubben som sålde dubbdäck i tropikerna, om danska nyord, brutala journalistmord och om människoöden i kris efter kris. Också ett evigt tjatande märker jag nu, om mitt favoritland Etiopien. Men också hur jag nästan hamnade i den danska TV-serien Borgen, om när Gandalf kom till Warszawa och om vilka länder som egentligen är världens rundaste. En del krönikor har väckt känslor, som den om hur svårt det är i ett nytt land att hänge sig åt sin egen integration. Eller den om spänningsfältet mellan yttrandefrihet och respekt för det folk håller heligt. Också har vi min egen favorit, om mötet med de lekande glada barnen i den moçambikiska by där död och katastrof just slagit till.

Ja, alltså en och annan krönika blev ändå rätt bra tänker jag nu när jag bläddrar, läser och minns. Annat var mer normalbegåvat. Några faktiskt inte alls bra.

En krönika, säger dom som vet, är personligt hållen och berättar om det stora med hjälp av det lilla vardagliga. Får gärna vara fyndig eller berörande och ska helst mynna ut i en spaning eller analys.

Visst, allt det där är säkert sant, men jag skulle snarare beskriva en utrikeskrönika i P1 morgon som en slags ventil. En möjlighet för korren att berätta om det svåra, det absurda och det knasiga. Om de egna misstagen, aha-upplevelserna, tvivlen och sidospåren. Allt det där som den sakliga nyhetsrapporteringen inte alltid rymmer, men som alla korrespondenter samlar på sig och som definitivt kan bidra till en mer begriplig värld.

Att 73 gånger har fått filtrera världen genom sin egen skalle rakt ut i ett av Sveriges största radioprogram har varit ett privilegium. Jag har gjort mitt bästa, och haft fantastiskt roligt. Så nu säger jag för sista gången ett djupt och varmt tack för att du har lyssnat!

Samuel Larsson, avgående utrikeskorrespondent
samuel.larsson@sverigesradio.se

Min rekorddyra burrito och dricksen i USA: Simon Isaksson, Washington

22 augusti 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 23 augusti 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Washington, fredag.

Häromdagen råkade jag beställa hem den dyraste burriton jag någonsin ätit. Jag var inte tillräckligt uppmärksam och glömde bort att kontrollera en avgörande detalj när jag klickade hem tortillabrödet med bönor, ris och salsa.

Summan jag såg på menyn var ju inte den jag skulle betala. Utan här i USA tillkommer ofta både skatt och avgifter först sen – vilket gör prislappen lite svårare att lista ut. Och så är det givetvis den näst intill obligatoriska dricksen, som föreslås på totalsumman och inte på den där summan man tror att man ska betala när man kollar menyn.

Och det här med dricksen är en ständigt aktuell fråga i USA. Oavsett om du klipper håret hos frisören, åker taxi, köper dyr restaurangmat eller bara ber om en svart kaffe på caféet, så förväntas du lägga till en rätt saftig andel av summan i dricks.

Något som även gjort dricksen avgörande för många för att klara av vardagen. Den kan stå för en rejäl del av ens inkomst – i många delstater förväntas dricksen till och med stå för majoriteten av ens inkomst, och den på förhand bestämda timlönen kan då sättas bra mycket under minimilönen som de som inte förväntas få dricks enligt lag ska tjäna.

Dricksen för de som får den är alltså viktig. Och frågan hur mycket man ska ge väcker alltid diskussioner.

När jag började äta på restauranger i USA för drygt 10 år sen, föreslogs jag dricksa runt 15 procent av slutsumman. Men under åren som gått har den där föreslagna dricksen klättrat allt högre upp i procentsatserna. Nu får jag dåligt samvete om jag inte ger över 20 procent dricks – alla andra tycks ju göra det.

När pandemin tvingade amerikaner att stanna hemma, men personal på till exempel matställen fortsatte att arbeta, blev det också mer och mer vanligt att dricksa lika mycket även om du bara kom förbi för att hämta upp maten, eller bad om att få den hemkörd.

Nåt som lever kvar för många än idag, och för mig när jag beställde hem den där dyra burriton.

Dricksen är även en valfråga i USA i år. Donald Trump var först ut med att lova slopad skatt på dricks om han blir president. En flört kanske framför allt med väljarna i nyckeldelstaten Nevada, som med Las Vegas och andra mindre casinostäder är full av folk i servicebranschen. Kamala Harris ville inte vara sämre och hoppade också på slopad-skatt-på-dricks-tåget. Däremot står många ekonomer kvar på perrongen: inkomstskatten på dricks är viktig för välfärden, menar de. Och dessutom kanske rika börjar räkna en del av sin inkomst som dricks, för att slippa undan skatt.

Vi får se om Trump eller Harris faktiskt slopar skatten, någon av dem kommer ju få bekänna färg efter valdagen.

Själv ska jag köpa en sista frukost här nu, innan jag åker hem till Sverige igen – och kommer dricksa mina vanliga dryga 20 procent. Vi får se hur mycket jag förväntas ge nästa gång jag är i USA, för oavsett hur det går med skatten – kommer i alla fall dricksen garanterat finnas kvar.

Simon Isaksson, Washington
simon.isaksson@sverigesradio.se

En foodies mardröm: Madeleine Bengtsson, London

22 augusti 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 22 augusti 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London torsdag.

Det var den allra bästa av tider och det var den allra värsta.

Att få vikariera som korrespondent i London i fyra veckor, såg jag som en möjlighet att, utöver bevaka nyheter, bevaka restauranger.

London, som i hundratals år varit en lockelse för många människor, har tidigare frestat med teater och musikaler i West End, konserter på Wembley och Ronnie Scott's och shopping i enorma varuhus. Allt det där finns givetvis kvar, men nu är det framförallt maten som gör den brittiska huvudstaden attraktiv och får foodies att vallfärda hit.

Här finns de senaste trenderna, som surdegsdonuts, fikonlövspannacotta, saritas och milkcakes, bredvid de traditionella fish and chips-, afternoon tea- och Sunday roast-ställena. Alla kostpreferenser kan mötas: det finns halalversioner av full english breakfast, glutenfria scones och vid varje kaffebeställning får jag frågan om vilken mjölksort jag önskar.

På grund av, eller tack vare, brittiska imperiets koloniala arv, finns ju många av samväldets alla kök representerade i London, både i lyxversioner på fina adresser och i små hål i väggen-varianter. I flera dagar försöker jag få bord på en malaysisk restaurang med 15 sittplatser på rangliga stolar, och till slut lyckas jag få testa deras rendang. En annan dag vill jag äta lunch på ett bangladeshiskt biryaniställe, men uppmanas av en vänlig servitör att vänta en timme tills fredagsbönen är avklarad. Den starka risrätten sköljer jag sen ner med en borhani, en ljusgrön yoghurtdrink med mynta. I Southall testar jag paan, ett knyte av betelblad innehållandes en både klibbig och knaprig söt massa, som doftar rosenblad.

Från 2004 fram till Brexit var östeuropeer den största invandrargruppen till Storbritannien, men trots det finns inte så många polska eller rumänska restauranger i London. Vad det beror på får nog en nationalekonom eller måltidsforskare svara på. Efter att ha lämnat Europeiska unionen är det nu billigare för britterna att importera livsmedel från länder utanför EU, så det kommer kanske märkas på restaurangutbudet framöver.

Det finns så mycket här i London jag vill prova i matväg och jag planerar minutiöst mina frukostar, luncher och middagar för att få ut mesta möjliga kulinariska upplevelse av min vistelse. Men urvalet är oändligt. På väg till ett matställe upptäcker jag ett annat och måste utöka min lista. Den italienska restaurangen jag suktat efter i veckor visar sig ha semesterstängt när jag kommer fram. Växelkursen är inte den bästa för oss svenskar och punden rinner i väg ur min plånbok.

Då är det tur att det precis som i min mataffär hemma i Sverige, på min lokala matbutik här i London finns en svinnhylla med mat som är prisnedsatt. Det är ju gott med pasta och tomatsås här också.

Så jag tar med mig många matminnen hem igen efter mina fyra veckor som vikarierande korre. Men jag glömmer helst notorna.

Madeleine Bengtsson, London
madeleine.bengtsson@sverigesradio.se

Alla är ändå bara vanligt folk: Mia Odabas, Jerusalem

21 augusti 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

På gatan i Jerusalem, på restaurang i Tel Aviv, på sjukhuset i Haifa, i kyrkan i Betlehem, hos bosättarna och beduinerna på Västbanken – överallt finns den. Oförsonligheten.

Det är som om man överhuvud taget inte kan ta in varandras argument. Jag går mellan två väsensskilda världar flera gånger om dagen.

Bara två? Undrar min vän som jobbat här i flera år. Det här är en av de mest komplexa konflikterna i världen. Israel är ett djupt splittrat land, med en högljudd ultrahöger i regeringen som driver en aggressiv bosättarpolitik och pratar om fullständig seger samtidigt som många demonstrerar mot regeringen och kräver omedelbar vapenvila. Palestinierna har inte haft demokratiska val på nästan 20 år, och en man som driver konstgalleri i Jerusalem beskriver valet mellan Hamas och Fatah som ett val mellan pest och kolera. Överallt hör jag önskemål – krav – på nytt ledarskap, på båda sidor.

Nog är det ironiskt att tänka på de flertalet Nobelpris som delats ut för förtjänstfulla insatser i den här konflikten när parterna idag står till synes längre ifrån varandra än någonsin.

Jag möter en svensk-judisk kvinna som bott i över 40 år i Jerusalem. Hon berättar om den första intifadan i början på 90-talet, när hennes äldsta var alldeles nyfödd. Då varnades det för farlig gas, och kvinnan kommunicerade med sin dotter iförd gasmask i skyddsrummet. Nu, över 30 år senare, födde dottern sitt första barn i samband med Irans attack mot Israel i april. Då sprang kvinnan ner i skyddsrummet med sitt nyfödda barnbarn i famnen och tänkte: En hel generation senare – och konflikten är inte en millimeter närmare en lösning.

En palestinsk lärare jag träffar på en middag säger att Hamas attack förstås är vidrig, och inget som han försvarar – samtidigt så konstaterar han att terrorattacken har rört om i grytan och satt världens ögon på konflikten. Tänk att det behövdes så groteskt våld för att världen ska vakna, suckar han.

Så, har våldet vunnit? I alla fall för stunden. Det är avgjort de mer våldsamma fraktionerna som just nu har kommandot.

I ett kristet kloster nära Betlehem möter jag chefsnunnan. Hon välkomnar alla religioner till sitt kloster, där de driver skola och ekologiskt jordbruk. Det här landet är Guds land, säger hon, och kristna, judar och muslimer har alla samma gud. Alla är guds barn, och fred kommer inte från förhandlingar – parterna hatar ändå varandra. Fred finns bara i hjärtat, även om det är ett mycket svårt budskap att ge i dessa tider, säger nunnan.

I en by nära staden Haifa möter jag en grupp som ägnar sig åt ”peaceful islamic jihad” - fredligt heligt krig – finns något sånt? Jo, berättar en man i byn, jihad betyder på arabiska strävan eller kamp, och stora jihad (jihad akbar) handlar om en inre ansträngning för att leva som en god muslim, i fredlig anda, menar mannen. När jag för den mer våldsamma tolkningen av jihad på tal skakar han på huvudet och ger eko till den kristna nunnans ord: Min gud tycker att dom är idioter, säger han. Att kriga med vapen är bara ett sätt att skapa lidande för vanligt folk. Och i slutändan är vi alla bara vanligt folk, oavsett om vi är judar, muslimer eller kristna.

Mia Odabas för P1 morgon i Jerusalem

Demokraterna har gått från depp till pepp: Ginna Lindberg, Chicago

20 augusti 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Chicago, tisdag

Det blåser i the windy city. En varm bris drar in från Lake Michigan och sanden yr upp från baseballplanen på hörnet, där ett juniorlag tränar kast efter kast.

Jag går runt i södra Chicago och gör intervjuer, frågar folk om viktigaste valfrågan och vad de tycker om demokraternas konvent, som nu pågår för fullt i andra änden av stan. Det blåser så mycket att det viner i min bandspelare. Jag blir tvungen att använda ett extra puffskydd, det ser ut som en liten pälsmössa som jag trär på mikrofonen.

En man i ljus stråhatt höjer på ögonbrynen lite och undrar om det är ett marsvin jag sträcker fram mot honom, eller om jag verkligen är radiojournalist.

Han säger att för honom är ekonomin den viktigaste valfrågan. Matpriserna som bara stiger, bensinen som blir dyrare, inflationen.

Jag tror att Kamala Harris kan göra något åt det, säger han. Hon verkar ju bättre än Biden.

Kamala Harris har kommit till Chicago med medvind i ryggen och opinionssiffror som ger partiet ett nytt självförtroende. Alla delegater jag träffar säger samma sak: nu har det vänt, hon har gett oss hopp, hon kan vinna över Donald Trump.

På partikonventets första kväll håller Joe Biden sitt tal. Scenen är pyntad i blått med amerikanska flaggor i fonden, Biden står i en cirkel av ljus. Hyllningarna vill aldrig ta slut, delegaterna står upp i bänkraderna, kamerorna blixtrar och jublet stiger mot taket. Thank you Joe.

Undrar hur det låtit om Biden varit kvar som kandidat? Hade det jublats då? Nu drar demokraterna istället en kollektiv suck av lättnad. Biden är reducerad till förpratare. Han kliver av scenen, åker till Kalifornien på semester resten av veckan, medan Kamala Harris träder in i strålkastarljuset.

Demokraterna har vänt, gått från depp till pepp på bara några veckor. Och ändå är det ju samma Kamala Harris, som för några månader sen fick kritik även från de egna partivännerna för att vara för vag och för osynlig som vicepresident. Inte tillräckligt drivande.

Nu verkar kritiken vara glömd. Kamala Harris, som aldrig vunnit ett enda primärval, har förvandlats från ifrågasatt vicepresident till hyllad potentiell president. Demokraterna talar upprymt om politiskt momentum, Kamalamentum som delegaterna kallar det.

I blåsten i ett gathörn i södra Chicago säger en kvinna på hundpromenad att ärligt talat...Kamala Harris bästa egenskap just nu, det är nog att hon inte är Biden. Och att hon fanns där som ersättare vid precis rätt tillfälle.

Partiet har skakats om. Och det var precis vad vi behövde, säger kvinnan med hunden. Kanske håller vinden i sig hela vägen till valet i november.

Ginna Lindberg för P1morgon i Chicago

”Cambio”och drömmen om förändring – Karina Segura Morberg, Buenos Aires

19 augusti 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Buenos Aires, måndag

När jag går längs folkmyllret på ett av de större stråken i här, så hör jag dem. Växlarna i gathörnen som erbjuder sig att växla dina dollar mot pesos på svarta marknaden...

Cambio, cambio hör jag dem säga i kör. Cambiar eller cambio på spanska betyder byta, förändra, växla. Men den här krönikan ska inte handla om den argentinska ekonomin, eller hur man växlar pengar här, något som jag tagit upp i en annan krönika.

När jag hör växlarkörens cambio, slår det mig att det, är nog det ordet som jag fått höra mest under min vistelse här.

Inför valet i Venezuela för några veckor sedan, hoppades många på en cambio. En förändring av regeringen, tillvaron, vardagen, ekonomin och synen på framtiden. Oavsett om man var för presidenten eller oppositionen.

Jag tänker på mormor som jobbade sju dagar i veckan och skulle rösta på president Maduro, men ville att hennes barnbarn skulle kunna få gå i skolan mer än en dag i veckan och få än bättre tillvaro.

Eller studenten och förstagångsväljaren som sa att han också hoppades på en förändring efter valet. Men jag älskar mitt land, min familj. Jag vill inte flytta härifrån, jag vill stanna och kunna säga att jag är från Caracas, Venezuela och vara stolt över det.

Och sen dem som överväger att lämna landet och de förändringar som väntar i ett nytt hemland.

Cambio.

Här i Argentina har några av de jag kommit i kontakt med här också sagt att man vill ha eller hoppas på en förändring i spåren av landets år av ekonomisk turbulens. Och kanske kan det ske med den nya styret.

Det måste bli en förändring, det kan inte fortsätta som det har varit. Så många år som vi levt med det här. Vi behöver en cambio. Och den här gången tror jag att det kommer bli så, säger en man.

Vi har under så många år blivit lovade att den ekonomiska situationen skulle bli bättre, men så har blir den istället blivit sämre varje gång. Men vi har blivit vana, vi får väl se om det blir någon förändring nu, suckar hon jag pratat med som har tre jobb för att kunna leva ett bra liv.

Cambio.

Att komma hit har för min egen del vart lite av en cambio. Av vädret inte minst. Jag lämnade sommaren i Sverige precis när den infunnit sig, till en tillvaro med råa kalla mornar, värmeelement, dunjacka och att jag ännu en gång slås av att det finns väldigt många länder som inte verkar veta vad ett täcke och påslakan är... Det är ju vinter på den här sidan av jordklotet.

Så den förändringen jag hoppas mest på just nu är att åka någonstans där det är över 12 grader varmt. Gärna sol. Men, det är förhållandevis blygsamma förändringar jag gör anspråk på här. Jämfört med vilka förändringar som människorna vars berättelser jag hört hoppas på.

Karina Segura Morberg, Buenos Aires

Tyskland vill förbjuda allt: Jack Lantz, Berlin

16 augusti 2024 | 2 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Berlin, fredag.

Det är förbudsfest i Tyskland just nu. Och alla vill vara med och förbjuda något.

Flitigast är den socialdemokratiska inrikesministern Nancy Faeser, bara den senaste månaden har hon förbjudit: en tidning, ett religiöst center samt föreslagit förbud mot knivar längre än 6 cm på allmän plats. Allt i syfte att skydda demokratin. Tidningen Compact beskrivs som ett språkrör för högerextrema åsikter, Islamiska centret i Hamburg beskrivs sprida islamistisk totalitär ideologi, och knivar är vassa.

Oppositionspartierna är också igång och förbjuder på de håll i Tyskland där de har makten. I delstaten Bayern förbjöd kristdemokratiska CSU i våras skolor och myndigheter att använda en typ av asterisk som blivit vanlig i Tyskland för att tilltala folk på ett könsneutralt sätt i skrift. Som svar på det blev CSU själva förbjudna att gå i Pride-paraden i München.

Och när tyskarna inte förbjuder saker, diskuterar de gärna vad de vill förbjuda: högern vill förbjuda cannabis igen, vänstern vill förbjuda förbränningsmotorer. Och flera politiker till både höger och vänster vill förbjuda partiet AfD, Alternativ för Tyskland, som de anser är högerextremt eller nazistiskt.

AfD vill i sin tur förbjuda regnbågsflaggor på offentliga byggnader i delstaten Niedersachsen, och när det ordnas kärleks- och rejvparad i centrala Berlin imorgon, så är regnbågsflaggor tillåtna, men nationella flaggor är förbjudna.

Ska man skratta eller gråta, kanske en förvirrad tysk frågar sig mitt i förbudsfesten. Skratta ska man inte, för lustgas, det ska också förbjudas, åtminstone för unga. Vad jag vet finns inget planerat förbud mot att gråta. Men det kanske vore en idé. Gör det förbjudet att vara ledsen, då skulle ju alla vara glada!

För visst är det så, att om man förbjuder allt man inte gillar, så försvinner allt det dåliga och allt blir bra?

Jack Lantz, Berlin.

Taxiresa utan kallprat – och förare: Parisa Höglund, San Fransisco

15 augusti 2024 | 4 min

Utrikeskrönika 15 augusti 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

San Francisco, torsdag.

Bilen närmar sig trottoaren, den stannar och med telefonen låser jag upp dörren och sätter mig i baksätet på den självkörande taxin.

God kväll, Parisa står det på skärmar i bilen. Så spelas en informationsfilm upp som uppmanar mig att sätta på mig bilbältet och inte röra ratten.

Jag får också veta att mikrofonerna i bilen endast slås på om jag vill kontakta supporten. Så det är bara att sjunga för full hals, säger den vänliga rösten i videon.

Just det där sista vågar jag inte lita på, paranoid som jag är. Bilens insida övervakas av både kameror och mikrofoner och även om det krävs mer än att sjunga falskt för att materialet ska användas så vågar inte jag ta risken.

Och visst är det smidigt och enkelt att klicka fram en bil, helt slippa ägna sig åt påtvingat socialt kallprat med en chaufför för att sen släppas av utanför sin dörr utan att behöva avgöra om föraren var värd en, tre eller fem dollar extra för mödan?

Jag la upp en film på min åktur på sociala medier, i klippet ser man ratten svänga utan att händer kontrollerar den. Var det inte läskigt? frågar flera som sett mitt lilla äventyr.

Inte alls, faktiskt. Bilen kör nämligen lugnare och försiktigare än någon taxichaufför som någonsin kört mig. Eller någon människa jag någonsin åkt med, för den delen. Så jag känner mig aldrig rädd under de drygt tio minuter det tar att åka från restaurangen till lägenheten.

Och de självkörande taxibilarna är en etablerad del av San Franciscos stadsbild. De har redan funnits i några år och nu har de fått grönt ljus att åka på motorvägarna för att så småningom kunna ta kunder som vill åka längre än bara i stadskärnan.

Och precis som att insidan av bilen jag åker med är bevakad så filmar de självkörande taxibilarna konstant sin omgivning. Kameror på utsidan kombinerat med sensorer runtom bilen ger fordonet information om staden, trafiken och fotgängare för att inte olyckor ska ske. Men den fångar också upp annan information om sin omgivning.

2021 kontaktades ett av företagen som sätter självkörande bilar på San Franciscos gator av polisen som försökte lösa ett mord på en taxichaufför. I övervakningsbilderna från brottsplatsen la polisen märke till flera självkörande taxibilar - alla med kameror som filmade platsen från olika vinklar.

Självklart ska ett företag med tillgång till kameror som potentiellt kan lösa ett brott hjälpa polisen, menar en del. Samtidigt menar andra att det är problematiskt att som vanlig fotgängare bil filmad av mobila övervakningskameror utan att bli informerad och ge sitt godkännande - och att filmen sen används i till exempel en brottsutredning.

Än så länge finns självkörande bilar i USA och Kina, men hemma i Sverige kan det nog dröja innan vi åker förarlöst till krogen. Dessutom skiljer sig lagstiftningen vad gäller övervakning och AI mellan USA och EU inte minst som nu är först i världen med AI-lagstiftning.

Jag byter låt i bilen som erbjuder en lång spellista - framtiden är här, tänker jag! Volymen är hög - nästan på gränsen till för hög. Men i förarsätet finns ingen människa att ta hänsyn till och det är väldigt, väldigt kusligt.

Parisa Höglund, San Francisco

Kontrasternas USA: Simon Isaksson, Washington

14 augusti 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 14 augusti 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Washington, onsdag.

Trots att USA är ett till ytan så enormt land, med så starka kontraster – så går det att på bara några timmar se rätt många av dess sidor.

En morgon kan börja här i Washington DC. Den pulserande huvudstaden. Med stora brandbilar som tränger fram med sirener som ekar mellan byggnaderna. Restauranger med turister. Anställda i alldeles för varma kostymer som skyndar fram.

En hyrbilsfirma där vi får vänta flera timmar på vår bil eftersom hen som haft den innan fastnat i trafiken eller kanske tagit en extra halvdag med bilen utan att säga till.

Men väl i den där minibussen, som det visade sig vara, är vi efter ett par rondeller och motorvägsavfarter ute ur storstaden. Nu är det Virginias stora gårdar som swishar förbi utanför fönstret. En och annan vingård till och med. I det här countyt, Loudon county, tjänar folk mest pengar i hela landet. Och här var det Joe Biden som fick överlägset flest röster i förra valet, precis som han fick i Washington DC. Vid ett och annat hus går det även nu att skymta en skylt utanför, som numera bär namnet på Bidens vicepresident Kamala Harris.

Men så öppnar landskapet upp sig helt. Borta är de maffiga vingårdarna och träden längs vägen som skymmer utsikten. Nu sträcker en stor dal ut sig samtidigt som vi passerar gränsen till West Virginia. I de små städerna framför oss är inkomsten betydligt lägre än bland vingårdarna bakom oss.

På dinern där vi äter köttfärslimpa finns inga turister. Endast ett par ur personalen som skvallrar om barndomsvännen Jasons havererade äktenskap. En stor lastbil parkerar utanför och chauffören hälsar vant när han kliver in. Väggarna är fulla av klistermärken med olika budskap om vikten att stötta de amerikanska soldaterna utomlands.

Åter på vägen blir vi omkörda av en pickup truck utan dörrar, med en stor flagga på flaket som bär Donald Trumps efternamn. Här valde invånarna en helt annan väg än i delstaten intill. I vartenda county i West Virginia vann Trump förra valet. Här är ett av hans allra starkaste fästen i hela USA, och han ser ut att kunna räkna hem delstaten med råge även denna höst.

Trots att vi bara är ett par timmar från Washington DC har allt från dialekten till opinionen redan hunnit ändras så pass mycket att vi kan se en helt annan del av USA. Men en gemensam nämnare är att både folk i Washington och West Virginia som jag pratar med, oroar sig för hur splittrat landet blivit. Hur de olika politiska åsikterna sliter isär landet och hur det tycks omöjligt att reparera. Och att allt kommer gå åt skogen om den från motsatta sidan vinner valet.

Oavsett vem det blir, så har presidenten en stor utmaning framför sig: att vända pessimismen och få amerikanerna att hitta fler gemensamma nämnare igen. Man kan ju komma rätt långt på bara ett par timmar.

Simon Isaksson, Washington
simon.isaksson@sverigesradio.se

Omringad av vägens monster: Carrie Söderberg, Perth

13 augusti 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 13 augusti 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Perth, tisdag.

Jag är inparkerad. I ett underjordiskt garage i centrala Perth där det doftar avgaser och betong är min normalstora hyrbil som en liten leksaksbil.

Till vänster – en monsterpickup från ett amerikanskt märke.

Till höger - en lika stor grå best från Kina.

De är groteska. Och de är överallt.

Redan när jag kliver ut från flygplatsen, och bländas av det nästan övermänskliga ljuset och knallblå himmel, trots att det är mitt i vintern, möts jag av dem. Där på parkeringen som kostar 170 spänn i timmen: bilarna som tagit över Australiens vägar, skapat debatt om miljön, och genererat avsky och avund. Rad efter rad med enorma suvar och pickuptruckar, så kallade utes.

Trenden med allt större fordon kom för några år sedan, och ligger i linje med Australiens tendens att följa amerikanerna. Större är bättre.

Innan bilarna var det ”McMansions”, enorma villor med alldeles för många sovrum och TV-rum i klass med biosalonger. Självklart inga lågenergihus.

Och det är inte bilarna heller.

Vad drar en sådan här tänker jag, googlar snabbt, och sätter morgonkaffet i halsen. Nästan en liter diesel milen. Även om bränslepriserna är lägre i Australien är det ändå nästan 14 kronor milen.

Bilarna är dessutom bredare och längre än vanliga fordon, så pass att den australiska standarden för parkeringsfickor håller på att revideras.

Reklamen för bilarna har tuff musik och säljer äventyr och frihet. Den riktar sig till mannen som ser sig som macho, som en bloke, eller är han kanske egentligen en bogan?

Bilarna kallas ibland skämtsamt i australiska medier för penisförlängare.

Kärleksaffären med pickupen, the ute, är lång, och starkt kopplad till den australiska identiteten.

Ett viktigt fordon för tradies, alltså byggarbetare, och oumbärlig för den som jobbar med lantbruk.

Men numera är det snarare mellanchefen i stan som kör en tvåsitsig mastodont-ute med V8-motor till jobbet.

Och den välbetalda gruvarbetaren som drömmer om en riktig fuck off ute – kort översatt en stor släng dig i väggen pickup – när de tjänat nog pengar för att gå i pension vid femtio.

SUV:ar och pickuptruckar stod för nästan 55 procent av alla nya bilköp down under förra året.

Och Kina har tjänat stort på det här.

För när EU har gjort det allt svårare att sälja bränsleslukare siktade bland annat Kina och Amerika in sig på ett land där man kunde göra affärer.

Australien är idag det enda OECD-land som inte ställt krav på biltillverkarna när det gäller bränsleförbrukningen på nya bilar.

Men nya regler är på ingång nästa år, med ett undantag – flera av de populäraste modellerna av stora bilar.

Tillbaka till parkeringsgaraget. Jag har lyckats trycka mig in i min egen bil.

Sensorn på back-kameran tjuter, det är något för nära både till vänster och höger, ta dit ut för helvete. Jag sniglar mig ut, andan i halsen.

Det gick. Den här gången.

Rättelse från P1 Morgon: I en tidigare version av utrikeskrönikan sades att Australien i dag är det enda OECD-landet som inte har utsläppsbegränsningar.

Rätt är att Australien är det enda OECD-land som inte ställt krav på biltillverkarna när det gäller bränsleförbrukningen på nya bilar.

Rättelsen gjordes 13 augusti klockan 14.00.

Carrie Söderberg, Perth
carrie.soderberg@sverigesradio.se

100 gram från guld: Naila Saleem, Bangalore

12 augusti 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 12 augusti 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bangalore, måndag.

Det har varit några intensiva veckor här i Sydasien. Naturkatastroferna har avlöst varandra. Jordskred, översvämningar och skyfall av domedagsintensitet. Klimatförändringarnas konsekvenser är något alla pratar om och är rädda för.

Och så har vi den politiska dramatiken. För exakt en vecka sedan avgick Bangladesh premiärminister Sheikh Hasina när det stod klart att landets militär inte tänkte stoppa de demonstranter som trotsade utegångsförbudet och i tusental var på väg till residenset där hon befann sig.

Hennes hastiga avgång och flykt till grannlandet Indien har inte bara skakat om Bangladesh. Det är andra gången på bara några år som unga i den här delen av världen lyckats få bort en premiärminister eller president som man anser har passerat bäst före datum. Förra gången var det Sri Lanka. Utvecklingen i Bangladesh följs noga av de kringliggande nationerna.

Samtidigt i Paris utspelade sig ett annat drama. Det såg nämligen ut som om Indien hade en verklig chans att få sitt första OS guld för damer. I brottning i 50-kilos klassen. Vinesh Phogat var så nära att skriva historia och varje steg i tävlingen följdes intensivt hemma i Indien. Men samma morgon som guldkampen skulle hållas inträffade katastrofen. Vinesh Phogat vägde 100 gram för mycket och diskvalificerades.

Regler är regler och i OS är de strikta, säkert av goda anledningar. Men Vinesh Phogat har överklagat beslutet och kräver en delad silverplats. Därtill har en debatt kring regelverket tagit fart.

För en indisk publik är hon inte bara känd för sina sportsliga prestationer. Våren 2023 var hon ansiktet utåt i en strid att få bort den dåvarande ordföranden i Indiens brottningsförbund. Hon och en rad andra kvinnor anklagade bland annat honom för sexuella trakasserier. I stället för att träna inför OS sittstrejkade hon och många andra brottare utanför förbundets kontor. De blev våldsamt ivägkörda av polis. Ordföranden var då också parlamentsledamot för regerande BJP.

Vinesh Phogat brukar tävla i en annan viktklass och kvällen innan OS-guldet skulle avgöras vägde hon mer än två kilo över tillåten gräns. Genom att inte äta eller dricka, fortsätta träna och svettas i bastu gick hon ner allt utom 100 gram.

En förkrossad atlet skrev efteråt på sociala medier att nu ger hon upp sporten: Mamma, brottningen vann. Jag förlorade, skrev hon.

Hon är inte den enda ur den indiska truppen som inte nått så långt som man hoppats här. Sport i OS-sammanhang är inte landets starka sida som ju mer är känt för sina cricket framgångar. Även i en helt annan sport; schack rekommenderas att hålla koll på Indien. De unga mästarna är många och hungriga.

Naila Saleem, Sydasienkorrespondent
naila.saleem@sverigesradio.se

Drömmen om starka, goda män: Markus Alfredsson, Göteborg

9 augusti 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 9 augusti 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Göteborg, fredag.

Vi sprang på varandra på en elektronikbutik och började prata – jag och min nye vän från Guinea, ett land som sällan får utrymme i svensk media. Nu fortsätter vi samtalet på ett fik över varsin kopp espresso.

Det är spännande. Metodiskt går han igenom landets historia och utmaningar. Hur han drömmer om Guineas rikedom – guld, diamanter, uran, jord rik på aluminium – skulle kunna användas för folkets bästa istället för att berika de utländska gruvbolagen.

Och så har vi diktaturen också, flikar jag in. Landet styrs ju sen 2021 av en militärjunta.

Ah, det där, det är bara militären som försöker skapa lite ordning i landet, säger min nye vän. Missförstå mig inte, fortsätter han – jag är för demokrati, när det fungerar som här.

Men du måste förstå att civilt styre i Afrika ofta handlar om en stark man som plundrar staten på resurser och behåller makten genom en pakt med sina anhängare – ofta sin egen etniska grupp.

Statsvetare har kallat det för la politique du ventre, magens politik. Ledare som ogenerat äter upp statskassan, använder landets pengar till palats och privatjet – och till att köpa lojalitet och röster från den egna gruppen. Nigerianska politiker som under valår delar ut mat, kläder och kontanter till sina kärnväljare. Demonstrationer i Zimbabwe, Kenya och Elfenbenskusten där folk ska ha deltagit eftersom de fått betalt.

Att järnhårda militärregimer skulle vara en lösning är såklart inte sant. Tvärtom har några av historiens värsta härskartjuvar tagit makten just genom militärkupper.

Men min guineanske fikakompis – och andra med honom – drömmer om en annan typ stark, auktoritär ledare. Någon som kommer och bara styr upp allting.

Många jag pratat med på kontinenten sneglar avundsjukt på lilla Rwanda, där den nyss omvalde president Paul Kagame styr med järnhand: bygger en stark ekonomi som kommer befolkningen till del. Ingen demokrati kanske – mellan skål och vägg kan till och med hans egna medge anhängare att valen inte är fria, hur skulle ett majoritetsstyre fungera i ett land där stora delar av befolkningsgruppen för 30 år sedan försökte utplåna minoriteten tutsier?

Men Rwanda ses samtidigt som ett av Afrikas minst korrupta länder.

I Guinea har militären antytt att de kommer hållas val nästa år. Kanske, eventuellt. Det kommer bli bra, bara de får en chans att strukturera upp saker – säger min nye vän och dricker upp sin espresso.

Jag, som ju gillar det fria ordet, blir ibland rätt deppig av att tänka på afrikansk politik.

Men så kommer jag att tänka på att det finns en ny, annan kraft på kontinenten – de unga människor som nu gått ut på gatorna i Kenya, Uganda och Nigeria.

De som drivs av en genuin ilska mot korrupta ledare och som inte är köpta av politiker med stulna sedelbundar.

Markus Alfredsson, nu hemma i Göteborg
markus.alfredsson@sverigesradio.se

Min resa till Norge gjorde mig kär i Finland: Felicia Hassan, Helsingfors

8 augusti 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 8 augusti 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Helsingfors, torsdag.

För första gången i mitt liv besökte jag nyligen vårt vackra grannland Norge. Och det var en djupt avskräckande upplevelse.

Förväntningarna på förhand var väl de vanliga, att Norge är precis som Sverige fast lite finare och lite bättre. Roligt att äntligen besöka Norden premium, tänkte jag. En slags skandinavisk gulfstat fast politiskt oproblemtisk.

Men istället var hela vistelsen ungefär såhär:

”Du fattar vad jag säger va?”. ”Ja, ja absolut!”.

Man hör tyvärr lite dåligt vad som sägs på grund av mitt allt för ivriga svar och nervösa skratt men det är en av intervjupersonerna som jag var där för att träffa som frågar mig om jag förstår vad han säger. Vi tar det igen.

”Du fattar vad jag säger va?”. ”Ja, ja absolut!”.

Det gjorde jag inte.

Tydligen har de norrmän som jag pratat med tidigare i mitt liv, utanför Norge, i smyg svenskifierat sin norska, utan att säga något. Det jag har trott var riktig norska, har i alla år varit den berömda skandinaviskan. Och nu satt jag här framför en av Norges högst uppsatta polischefer, i en mycket seriös intervju om svensk gängkriminalitet som spridit sig till alla Norges polisdistrikt, med den obehagliga insikten sakta stigande inom mig. Norska är inte svenska med glatt meningsslut. Det är ett helt eget språk.

Jag blev irriterad. Även om jag såklart vetat om det här i teorin, så hade inte jag verkat så dum just nu om det här folket inte hade varit så otroligt trevligt och i lönndom anpassat hela sitt konverserande efter mig när vi stött på varandra ute i världen genom åren.

Till slut blev det iallafall middagsdags även den dagen. Men vänta. Hade inte jag alldeles nyss hört på radion att en av de enda valutorna som till och med är svagare än vår egen svenska krona, är den norska. Jo, visst hade jag det. Lite plåster på såren efter de språkliga fadäserna, tänkte jag, som bott de senaste veckorna i euro-landet Finland. Men jag kan nu meddela att även om den norska kronan stundvis är svagare än den svenska så väger det inte upp när en pad thai kostar dryga 200 kronor.

Jag betalade, promenerade hem mot det inte alls särskilt vackra hotellkomplexet i regnet som aldrig slutade falla och längtade tillbaka till mitt euro-Finland.

Att favorisera bland länderna i sitt bevakningsområde känns nog för vissa journalister som att välja vilket av ens barn man älskar mest. Eventuellt strider det också mot någon form av public service-princip om opartiskhet och neutralitet. Men jag har i det här fallet inga problem med varken det ena eller det andra, vad nu det säger om mig som framtida förälder eller anställd. För jag måste få säga att tyvärr Norge, men det är Finland som den här sommaren har vunnit mitt hjärta.

Felicia Hassan, Helsingfors
felicia.hassan@sverigesradio.se

Tyskarna har glömt bort hur man badar: Jack Lantz, Berlin

7 augusti 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Berlin, onsdag

Det är en sensommardag som den här, vid en pittoresk tysk badsjö, som mitt kärleksförhållande med den tyska ordningen definitivt tar slut.

Vi har länge haft ett knakigt förhållande. Visst är det lätt att bli förälskad i ett land där det mesta bara funkar, men så plötsligt står du där vid ett övergångsställe tillsammans med tio andra tyskar och väntar på grön gubbe, minut efter minut, fast det inte finns en enda bil i sikte. För man kan ju inte gå mot rött, det går ju inte!

Eller så står du där i affären som bara tar kontanter och nekas att handla, för det saknas 0,01 €, alltså en tiondels krona. Och du kan ju inte betala för lite, det går ju inte!

Visst kan man förstå, att det är bra med trafiksäkerhet och bra med en kassa som stämmer vid dagens slut. Men ibland har jag funderat – blir tyskarna ändå inte lite begränsade i sina liv av den tyska ordningen? Och så, en varm sensommardag, blir jag säker på min sak.

Det är över 30 grader varmt och outhärdligt inne i stan, så jag har tagit mig ut till en badplats. En tysk badplats är inte som en svensk, dit man bara kan åka, byta om och hoppa i vattnet hur som helst, nej nej, hur skulle det se ut? En tysk badplats är inhägnad, prydligt städad och bevakad och du betalar ett inträde på 3 € kontant. Men när jag nu kommer till ingången med mina jämna mynt redo, så möts jag av en stängd dörr och ett plakat: Badplatsen är stängd, öppnar igen nästa sommar.

Ah, det borde jag ju förstått! Står det i schemat att sommaren är slut så är den slut, även om det är 30° varmt. Men den här dagen känner jag mig lite rebellisk. Jag fortsätter gå längs stängslet, och se, efter ett tag tar det inhägnade området slut, och sandstranden fortsätter bortanför det, glittrande vit och inbjudande med svalkande blå vågor och fullt med solande tyskar. I ett nafs byter jag om till mina badbyxor, springer ut och kastar mig i vattnet.

När jag kom upp till ytan känner jag dussintals ögon som förvånat stirrar på mig. Och jag inser: jag är den enda som badar. När jag går upp ur vattnet hör jag en röst från en liten flicka:

Mutti Mutti, ich will auch schwimmen! Mamma mamma, jag vill också bada!

Och medan jag sätter mig i den gassande solen hör jag mammans medlidsamma röst svara:

Nej mitt barn, det går inte. Det här är ingen badplats.

Det var då det tog slut mellan mig och den tyska ordningen.

Jack Lantz, Berlin.

Går det att leva som vanligt när man väntar på ett storkrig?: Mia Odabas, Jerusalem

6 augusti 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Går det att leva som vanligt när man väntar på ett storkrig?

De senaste veckorna här i Israel har ställt den frågan på sin spets. 12 döda barn på en fotbollsplan i en by på Golanhöjderna - en dödad hög Hizbollachef i södra Beirut - högsta politiska Hamasledaren dödad i Teheran och ytterligare en Hamasledare bekräftad död i Gaza. Och ledarna i Israel, Iran, Hamas och Hizbollah trumfar nu varandra med retoriska hot om hämndattacker.

Så nu står vi här. I väntan på ett storkrig. Alla pratar om det, men ingen vet när eller om eller hur det kommer. Vad gör man då? Hur förbereder man sig för någonting man egentligen inte vet något om? Ska man lämna landet? Eller jobba på som vanligt? Ska man riskminimera, eller kanske tvärtom leva varje ögonblick som om det vore det sista?

Folk jag träffar här pratar förstås om detta. Hela tiden. Det plingar i telefonen hos mannen bredvid mig på caféet. Jag hör honom avhandla tre olika krigsscenarios på engelska. Frisören utanför mitt hotell är rädd, säger hon, men hon har baxat en frisörstol ner i ett slags källarutrymme och klipper sina kunder där. Lite säkrare, resonerar hon. I Tel Aviv sitter folk klistrade vid sina mobiler mellan doppen i havet på stranden. Och på besök i bosättningar på Västbanken träffar jag israeler som litar på armén och som ser krig som oundvikligt. Och palestinier i Ramallah håller med - om just det oundvikliga.

Det bunkras förstås. Bärbara elgeneratorer och power banks har strykande åtgång, och mannen i kiosken bredvid mitt hotell berättar om storsäljarna just nu: vatten på flaska, konserverad tonfisk och salami. Men det är långt ifrån panik här.

Den här lite mer fatalistiska icke-oron möter mig överallt. Mannen i herrekiperingsbutiken i de judiska kvarteren i Jerusalem skakar på huvudet när jag frågar om han är rädd - nej nej, det här har vi väntat på och det måste ske. En palestinsk kebabförsäljare ler trött och säger ”inshallah” - om gud vill kommer vi att klara detta. Man söker tröst i det som ligger en närmast - ett välfyllt skyddsrum, Israels armé, Gud, profeten eller profeterna.

Som svensk famlar man ju lite här. Hur kan vardagslivet fortgå när storkriget knackar på dörren? Kan man inte få hjärtattack av att tänka på att ens liv och familj kan slås i spillror, vilken dag som helst?

Jo, förstås. Men - när man har bunkrat sitt vatten och sin salami, kollat skyddsrum och packat en ”grab bag” - den lilla väskan med det allra nödvändigaste, samt diskuterat möjliga och omöjliga scenarios för attacker från olika håll - ja då är man tillbaka på ruta ett. Då fortsätter det vanliga livet. Det är ett barn som ska hämtas från skolan. Mat ska lagas. Jobb ska skötas och tvättmaskinen måste gå.

Förvånande? Eller - bara mänskligt?

I Gaza har det pågått storkrig i tio månader. Där finns inte lyxen att tänka efter före. Så mina tankar landar i att så länge det grundläggande fungerar är jag bara tacksam. Och försöker leva just som vanligt. Även om axlarna har fastnat uppe vid öronen. Och jag såklart har min ”grab bag” redo.

Mia Odabas för P1 Morgon i Jerusalem

Kanske är han pedofil: Carrie Söderberg, Bangkok

5 augusti 2024 | 4 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bangkok, måndag.

Planet har precis landat i Bangkok, det är tidig morgon och det råder viss förvirring bland passagerarna. Ska vi inte av nu? Vad är det som hänt?

Plötsligt släcks bältesknappen i taket och en ung man med tovigt ljust backpacker-skägg ställer sig genast upp och börjar rycka i bagageluckan.

“Sit down please, remain seated, we have security risk”.

Personalen låter stressad. Jag tänker att det kanske är ett sjukdomsfall, att vi snart får se någon stackare lastas av på en bår. Kanske ett dödsfall, hemska tanke.

Men så kliver två thailändska poliser ombord med allvarlig uppsyn iklädda de där osmickrande brungröna uniformerna som smiter åt. De går bestämt längs mittgången, och stannar till hos en äldre man. Han reser ensam, och jag såg honom redan i loungen på flygplatsen och tänkte den kanske inte så generösa tanken: Han ser ut som om han reser mycket i Asien – och inte för sol och bad.

Han förs ut av poliserna, lunkar fram i sina trekvartsbyxor med sliten midjeväska. Kameraryggsäcken har de också tagit.

Jag frågar den unge mannen bredvid mig som ofta reser till Thailand i jobbet och inte verkar särskilt förvånad: Är det här vanligt?

”Ja”, muttrar han. ”Du vet, pedofiler”.

Här ska förtydligas att det är oklart varför mannen fördes av flyget.

Men tankarna snurrar. Tv-programmet Gränsbevakarna har lärt mig en del om vad både tullen och polisen letar efter när de tar män som reser ensamma. Kamerautrustning, minneskort, ganska lite packning i övrigt – och klippkort till Sydostasien.

Fortfarande den del av världen där barn är mest utsatta för sexuella övergrepp.

Enligt organisationen ECPAT, som arbetar mot sexuell exploatering av barn, har teknologins utveckling gjort att det är lättare för sexförbrytare att planera sina resor, kommunicera med andra förövare, få tillgång till, producera och sprida material på barn, eller ta del i sexuella övergrepp via nätet utan att behöva lämna sina hem.

Samtidigt har det aldrig varit lättare att besöka stora delar av regionen.

I exempelvis Thailand har man slopat visumkravet för 93 länder, däribland Sverige, vars medborgare kan turista i landet i uppemot 60 dagar.

Det ger effekt – turismen är i år på god väg att återhämta sig till nivåerna innan pandemin.

Men i takt med att länder i Sydostasien försöker öka sin inkomst genom turism ökar också sexuella övergrepp mot barn.

Filippinerna och Thailand ligger fortfarande i topp men nya länder är på pedofilernas horisont: Vietnam, Kambodja och Indonesien.

Även de storsatsar på turismen. Nya mål ska nås, fler ska lockas dit.

Men det finns både välkomna och oönskade turister.

Tillbaka på flygplatsen. Det är dags att hämta väskan vid bagageband 10 i den gigantiska ankomsthallen, då jag ser jag honom igen, den äldre mannen från planet. Han är ensam. Poliserna ser jag inte längre till. Varför de tog honom har jag fortfarande ingen aning om, inte heller varför han släpptes.

Men jag lämnar flygplatsen med en obehaglig känsla, tänk om han var pedofil? Och den läskiga insikten att man inte vet vem som köper barn, det kan vara vemsomhelst. Kanske till och med den trevlige unge mannen som satt bredvid mig på flyget.

Carrie Söderberg, Bangkok.

Sorgen och den hoppfulla samhörigheten efter knivattacken: Madeleine Bengtsson, Southport

2 augusti 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Southport, fredag.

Jag hade inte mer än fått tillträde till Sveriges Radios lägenhet i London, där jag ska vikariera som korrespondent en månad, förrän den första nyhetspushen kom. En allvarlig händelse har hänt i Southport. Samtidigt som jag installerade min dator och lärde mig hur man öppnar brittiska fönster, lyssnade jag på Sky News livesändning.

Uppgifterna var vaga, vad var det egentligen som hänt? Hur många var skadade? Var ligger ens Southport?

Medan tv:n stod på och samma knappa information upprepades, försökte jag få koll på tekniken i arbetsrummet. Jag skulle ju lyssna på budgetdebatten i brittiska underhuset 15.30! Men precis som för britterna förändrades min dag, när det stod klart att det som hänt var att två flickor dödats och flera barn skadats i en knivattack i en danslokal.

Resten av arbetsdagen fick ägnas åt att rapportera om dådet i den lilla kuststaden Southport, mellan Liverpool och Blackpool.

Dagen efter hann jag precis få färdigt ett inslag om det där brittiska budgetbråket, lagom till att nyheten om att ytterligare en flicka dött av sina skador efter knivattacken kablades ut.

Jag såg i sociala medier falska uppgifter om att den 17-åring som gripits, misstänkt för dådet, skulle vara asylsökande. Uppgifter som fick poliserna i Southport att behöva rycka ut igen, den här gången till en lokal moské. Därutanför pågick högerextrema kravaller och stenkastning.

Jag förstod att jag skulle behöva åka från London till Southport i gryningen.

Nästa dag var jag framme med tåget vid 10 i Southport. En stad ungefär lika stor som Borås med många tehus och viktorianska byggnader. Jag lämnar centrum och går till det bostadsområde där både moskén och danslokalen ligger. Jag är lite spänd, vad kommer jag att få uppleva här? Vägen dit är folktom, bara rader av brittiska tegelstenshus och små trädgårdar.

Vid moskén med flera sönderslagna fönster ser jag ett pressuppbåd, men också flera personer i olika åldrar som sopar gatan efter tumultet dagen innan.

Utanför moskén står Ali. Jag frågar hur han mår idag och han säger att han inte är orolig, tack vare stödet från lokalsamhället och att han vet att de som låg bakom kravallerna inte är från Southport. Medan vi pratar är det flera barnfamiljer som kommer förbi med blommor och fika för att visa sitt stöd för moskén.

Jag går fem minuter söderut till Hart Street där knivattacken ägde rum. Gatan är avspärrad av polisen, men längs med en stenmur bildar hundratals buketter ett färggrant blomsterhav. Gosedjur och hjärtformade ballonger trängs med hälsningar till de dödade flickorna.

En kvinna jag försöker prata med säger att det är för jobbigt, eftersom hon känner mamman till en av de dödade flickorna. En annan kvinna hjälper frivilligt till med att ta emot blommor och lägga ut dem. Hon säger att hon är djupt berörd av händelsen och att om hon kan göra något för att hjälpa till, tänker hon göra det.

Och det är när jag träffar de här människorna i Southport som jag för första gången på riktigt tar in den tragedi som drabbat staden och familjerna. Jag upplever sorgen, men också den hoppfulla samhörigheten.

Madeleine Bengtsson, Southport.

Om ”lyft av egna idrottare” vore en OS-gren, hade Sverige haft utmärkta medaljchanser: Trygve Ulriksen Skogseth, Stockholm

1 augusti 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, torsdag.

Jag tänker spela med öppna kort här. Det är knappast några av er lyssnare som missar att jag har mitt ursprung lite längre västerut.

Men även om jag är norsk har jag faktiskt bott i Sverige tillräcklig många är nu för att på riktigt kunna glädja mig över svenska idrottsframgångar. Och bra är det – för nu innan friidrotten drar i gång nere i Paris ser det ut som att det kan bli ett bättre OS för Sveriges del.

Att vara norsk i Sverige under OS betyder att man får lida sig genom en del del resonemang från vänner och kollegor med den ungefärliga innebörden: ”Det här med sommar OS är väl ändå inte riktig er grej va? Du ser säkerligen fram mot vinter-OS och skidåkning och backhopp och allt vad det innebär?”

Jag ser förvisso absolut fram mot OS i Cortina 2026, men jag är ändå en anhängare av att försöka – i den mån det går – att bota allvarliga kunskapsluckor med fakta.

Om jag då ställer motfrågan: Vilket nordiskt land tog flest medaljer förra sommar-OS, alltså OS i Tokyo – det lyftes ju ändå som ett svenskt succé-OS då man överträffade medaljmålet från Svenska olympiska kommittén? Ja, det var säkert Norge, säger folk då, i och med att det är jag som ställer frågan.

Nejdå, det är Danmark, med sina 11 medaljer. Ja, du hörde rätt. Ölälskande och Kim Larsen-lyssnande Danmark tog fler medaljer i Tokyo än idrottsstormakten Sverige.

Norge var förvisso bäst bland de nordiska i medaljligan i Tokyo-OS, i och med att guld ger fler poäng, men nu ska jag inte haka upp mig på sådana medaljer.

Jag har haft tur nog att få bo i Norge, Sverige och Danmark. En av de största skillnaderna mellan de skandinaviska länderna tycker jag mig se i hur vi – alltså framför allt vi i pressen – pratar om idrottsprestationer. I Sverige är vi oerhört duktiga på att ta fram superlativen när vi presterar bra. Nästan så duktiga att vi glömmer att redovisa att andra, från andra länder, också gör det bra.

Ett exempel är när löparen Andreas Almgren satte nytt starkt svenskt rekord på Stockholm stadion tidigare i sommar. Då kunde man läsa om ”ytterligare en framgång för Almgren”. Det var det ju förvisso, och flera nyhetsmedier nämnde i förbifarten att han slutade fyra. Men vem som vann ansågs inte relevant nog att nämnas av flera medier.

I all sin iver över att berätta om svenska framgångar på löpbanan glömde en av Sveriges mest lästa nyhetssajter att överhuvudtaget nämna att Almgren var utanför pallen. Det stod inget om vilka tre som sprungit snabbare på Stockholm stadion. Och det är inte jätterelevant här att tjata om att vinnaren kom från ett grannland i väst han med.

Om ”lyft av egna idrottare” vore en OS-gren, hade Sverige haft utmärkta medaljchanser.

Trygve Ulriksen Skogseth, framför en TV-apparat i Stockholm

Kassar med kontanter: Karina Segura Morberg, Buenos Aires

31 juli 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 31 juli 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Buenos Aires, onsdag.

I min vanligtvis kontantlösa tillvaro i Sverige, där jag alltid blippar telefonen på kortläsaren när jag köper något, så har min tid här hittills blivit minst sagt... intressant.

Inför min resa hit fick jag tipset från kollegor som varit här nyligen att ta med mig dollar som jag kan växla till kontanter. Ja, så är det väl alltid utomlands, det är väl bra att ha lite cash, tänkte jag.

Men jag hade ingen aning om den mängd kontanter jag skulle behöva använda i vardagen.

Efter mina tidigare erfarenheter i Latinamerika, så vet jag att det inte är någon idé att växla dollar på banken på grund av deras växelkurs. De flesta har en go to-växlare som man går till eller hör av sig till när det är dags. Jag hade fått ett nummer av en bekant jag litar på: ”Hör av dig till honom, jag går alltid dit”.

Jag hör av mig. Vi bestämmer en tid och han får min adress. När han dyker upp har han en KASSE med sedelbuntar med sig. Alltså en KASSE. Och 1 000-pesossedelbuntar i en mängd som man bara ser på film, när man öppnar en portfölj full med cash, typ. Inte riktig lika mycket, men nästan.

Skyhög inflation och devalvering har gjort att valutan här har tappat i värde. Vilket har lett till att en 2 000-pesossedel, som är den högsta valören, motsvarar ungefär runt 20 kronor. Det blir många sedlar.

Häromdagen när jag storhandlade landade det på 36 000 pesos, drygt 400 kronor. Jag tog upp min stora sedelbunt och började räkna mina tusenlappar... 29, 30, 31, 32, 34, 35, 36 tusen, varsågod!

Men det är inte bara det här med att gå runt med den största sedelbunten jag ägt som har varit lite av en omställning. Att hålla koll på nollorna när jag kollar på en prislapp, kan vara lite av en utmaning när jag räknar i huvudet. Vänta nu, var det 7 000, 70 000 eller 700 000? Och vad blir det i svenska kronor om 10 pesos är 12 öre?

Ja, det är förvirrande... Och bara det att finns flera olika växlingskurser i Argentina är också förvirrande. Dels finns den officiella kursen som gäller när banken köper dollar. Men om banken säljer dollar är det en annan kurs som gäller. Sedan finns dollar blue, alltså kursen som används på svarta marknaden (också förvirrande att den heter blue fast det är en svart marknad, men i alla fall). Och sen finns det en ytterligare växelkurs om du handlar med kort i utlandet eller tjänster och varor av utländska företag.

Jag läste en artikel nyligen att många argentinarna, efter flera år av ekonomisk bergochdalbana, inte längre litar på banker. När man ska köpa en bostad tar man ibland helt enkelt med sig väskor med cash. Något som anses vara suspekt hemma i Sverige, ses som en trygghet här.

Men argentinarna verkar luttrade, räknar upp sina sedlar i butiken och jag konstaterar att jag helt enkelt tagit sedeln, eller jag menar seden, dit jag kommit.

Karina Segura Morberg, Buenos Aires
karina.segura_morberg@sverigesradio.se

Knockad av OS-invigningen: Marie Nilsson Boij, Paris

30 juli 2024 | 4 min

Utrikeskrönika 30 juli 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Paris, tisdag.

När jag promenerade hem genom avspärrningarnas Paris
sent i fredags natt efter OS- invigningen
tog jag genvägen genom en tillfälligt bilfri biltunnel under Louvren.

- Hmmm, om detta vore en film,
kom jag på mig själv med att tänka,
där jag traskade ensam på asfalten
vore detta det perfekta stället att skjuta huvudrollsinnehavaren.

Sådana tankar brukar få huvudrollsinnehavaren i min film
att bli rädd...

Men hon blev inte det.
Hon tänkte – ja men då skulle hon i alla fall dö med en underbar känsla inombords.

Tänk att mitt sista stora event att bevaka
innan jag avslutar min fyra år som Sydeuropakorrespondent
skulle inbegripa att få se Celine Dion
sjunga Edit Piafs L'hymn à l'amour
ifrån Eiffeltornet
så att det hördes över hela Paris.

Och så den magiskt vackra luftballongen på det
där elden ska vila.

Det var något med denna invigningsceremoni som golvade mig.
Fullständigt.

Jag förstår inte riktigt varför – erkänner jag.

Men det har varit en mycket hård och splittrande politisk vår.

Fransmännen har bråkat så mycket om vad som är det äkta riktiga Frankrike
att de liksom skymt sig själva.

Vad är det för land egentligen?
Mer än ett där man älskar debatt och konflikt?
Och det är absolut markörer för fransk kultur,
men det finns ju något djupare också.

Två val senare är vi inte mycket klokare.
Landet saknar tydlig vinnare,
och har hamnat än djupare i sin identitetskris,
med tre politiska grupper
som bråkar om vad Frankrike var, är
och behöver räddas ifrån?

Och ingen ny regering är i sikte.

Det är här som OS - invigningen gör entré.

Och påminner alla - på ett mycket elegant och professionellt sätt- vad Frankrike är nu igen.

Det är paralympier.
Det är hundraåringar.
Det är Zinedine Zidane, Marie José Pérec och Teddy Riner.

Det är den första ballongfärden för över tvåhundra år sedan.
Det är världsledande design och lyxmärken.

Det är drottningar, giljotiner och revolutionärer,
blod och eld
och en utbuad Emmanuel Macron.

Det är cancan och plymer,
Dionysos mitt i sista måltiden och dragqueens.

Det är flödande kreativitet, högt i tak, galna idéer och risktagande.

Det är vulgärt
och finstämt.

Frankrike är nationalsången sjungen av
franska mezzosopranen Axelle Saint-Cirel,
med rötter i Guadeloupe
på taket till Grand Palais,
i en hautecouture-klänning
som en del av den franska flaggan Trikoloren
som en modern version av Marianne
symbolen för Frankrike och friheten.

Det var så skönt med en hälsning från någon med ett annat syfte än att skuldbelägga fiender. Och som bara reservationslöst hyllade hela Frankrike – ALLA inkluderat.

Se så starka vi är – tillsammans.

Så lyckades den konstnärliga ledaren
Thomas Jolly och hans briljanta gäng
blåsa livslust i alla fall i mig.

Tack Thomas, för att du påminde
om varför man bara måste älska Frankrike!

Marie Nilsson Boij, Paris
marie.nilsson-boij@sverigesradio.se

I Hendon äter jag både kosher och halal: Rouzbeh Djalaie, London

29 juli 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 29 juli 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London, fredag.

Jag bor segregerat i Stockholm och jag bor nu under sommaren segregerat här i London. Men ändå upplever jag en viss skillnad. Jag återkommer till det.

Jag pratar nu om den etniska segregationen som i och för sig allt som oftast enligt forskarna hänger ihop med den ekonomiska segregationen.

I Stockholm brukar jag ta tåget från Vårberg i stadsdelen Skärholmen till Östermalm och Gärdet där min arbetsplats Radiohuset ligger. Det är en daglig resa genom en mycket segregerad stad. En resa på drygt 50 minuter där inkomsterna och livslängden ökar ju längre bort från Vårberg man kommer med tåget.

Och framme i Östermalm är segregationen rätt så kompakt i stadsbilden. Och för den delen inne i Radiohuset också, dock kanske inte lika kompakt.

Den etniska och ekonomiska segregationen finns självklart här i London också. Fyra av tio Londonbor har ju utländsk bakgrund. Aningens högre än Stockholm. Och de olika etniska grupperna har en tendens att bo nära varandra.

Southall kallas för ”Little India”. Brixton för ”Little Jamaica”. East Ham i östra London har en betydande befolkning med ursprung i Pakistan och Bangladesh.

Och när jag ville äta kosher åkte jag till Hendon. För där bor många judar. Runt hörnet fanns flera iranska och pakistanska halal-restauranger.

Och segregationen har samma beståndsdelar här i London som där i Stockholm. Till exempel Tower Hamlets, ett kvarter med många britt-bengaler, är inkomsterna är 40 procent lägre än innerstaden Westminster, men barnfattigdomen högst i stan.

Skillnaden mellan Sverige och England är kanske hur man pratar om det.

Medan vi i Sverige pratar helst inte hudfärg i officiellt sammanhang och i stället pratar om utländsk bakgrund så är det normalt och ganska oproblematiskt att göra det här i Storbritannien. På London kommuns hemsida under rubriken Community finns ett diagram med två kurvor ena högre än den andra; White och BAME; ja vita som är 53 procent av befolkningen i London och Black Asian and Minority Ethnics som är resten.

Och det där med skillnaden där jag bor i London. Jag bor i det som kanske är motsvarigheten till Kungsholmen i Stockholm. Men bara en gata bort är det ett arabiskt kvarter där jag äta libanesisk Fattoush och röka vattenpipa. Om jag skulle vilja.

Rouzbeh Djalaie, London
rouzbeh.djalaie@sverigesradio.se

Från världens teknikhub till hemlöshet och droger: Parisa Höglund, San Francisco

26 juli 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 26 juli 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

San Francisco, fredag.

Det pågår en febril verksamhet utanför lägenheten här i San Francisco. Den unga tjejen sätter sig ner på trottoaren och brer ut sina grejer.

Folie tas fram, något som liknar grus läggs på och en kraftig tändare – känd som en torch, en fackla – tänds för att hetta upp det som ligger på foliet.

Sen drar hon och hennes kompis i sig röken från fentanylet, en syntetisk opioid som är hundra gånger starkare än morfin.

Intill henne ligger en ung kille i bruna byxor och flanellskjorta utsträckt på marken. Hans hund nosar på sin husse som inte märker något. Till slut lägger sig valpen och somnar bredvid.

Scenen är inte på något sätt ovanlig här. Man behöver bara ta en promenad genom stan för att stöta på det tunga drogmissbruket, utslagenheten och misären som 8000 San Francissco-bor lever i.

Jag hade egentligen tänkt göra en annan krönika från det som en gång var världens teknikhub, men som i samband med covid-pandemin tömdes på folk och företag. När techföretagens anställda som kunde valde att jobba hemma förlorade många företag i innerstan kunder. Kaféer, restauranger och butiker fick stänga. Kvar blev dem som inte hade någonstans att ta vägen.

Nu kämpar San Francisco med att gå från vacant to vibrant – eller vakant till pulserande – som stadens kampanj för att locka tillbaka människor och företag kallas. Än så länge går det sådär för staden att fylla sina tomma lokaler, under tiden tömmer man sina gator på tältläger.

Hemlösheten i San Francisco har funnits länge men nu tar västkustpolitikerna till mer drastiska metoder för att få bort de provisoriska bostäderna från stadens gator.

Dels för att högsta domstolen för några veckor sen gav städerna stora befogenheter att förbjuda människor från att sova utomhus.

Dels för att det pågår valrörelse.

Jag går från tunnelbanan till lägenheten. En dryg halvtimme bort finns vidsträckta stränder, där Stilla havet sköljer in. Där ljudet från vågornas dån och fiskmåsarnas skrän är det enda som hörs.

På väg tillbaka till lägenheten ser jag reklam för en nässpray som enkelt kan rädda livet på den som överdoserat opioider, det är Kaliforniens hälsodepartement som vill informera. 2024 ser nämligen ut att bli ett mörkt år sett till hur många som hittills dött i drogöverdoser, och en stor majoritet dör på grund av fentanylet.

Under de tio minuter det tar för mig att promenera hem hinner jag passera tio personer i mer eller mindre medvetslösa tillstånd – liggande på trottoaren, framåtlutade i omöjliga positioner eller sittande i tält. Det är kusligt att inte riktigt veta om personen som ligger på gatan bakom mig när jag väntar på att trafikljuset ska slå om sover – eller är död. Jag stannar kvar och tittar på honom, han ser ut att andas – jag korsar gatan.

Förbi honom åker nu en förarlös taxi på väg till en kund enligt den senaste app-beställningen. Men det är en annan krönika.

Parisa Höglund, San Francisco
parisa.hoglund@sverigesradio.se

Det falska lugnet i Washington: Simon Isaksson, Washington DC

25 juli 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 25 juli 2024

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Washington, torsdag.

En tidig sommarmorgon på promenaden mellan de världskända sevärdheterna kan jag nästan få för mig att ingenting särskilt egentligen händer här. Det är de morgonpigga turisterna som tar bilder på storslagna Kapitolium och anspråkslösa Washingtonmonumentet. Det är kvinnan i keps som är ute med sin hund, och mannen i shorts som joggar förbi.

Men den här bilden av lugn är det få som skulle använda för att beskriva Washington just nu. Snarare har senaste tiden varit en av de mest turbulenta inom amerikansk politik på mycket länge. Och i centrum finns en annan av sevärdheterna: Vita huset.

Hit försöker Donald Trump ta sig igen. Sen förra helgen har han officiellt blivit vald som Republikanernas presidentkandidat, han har valt sin vicepresidentkandidat, ett av de uppmärksammade åtalen mot honom har lagts ner – och till råga på allt blev han utsatt för ett attentat som nästan kostade honom livet, och som i längden kostade Secret service-chefen jobbet.

Men inte nog med det. För i Vita huset ville också Joe Biden stanna kommande åren. Trots att demonstranterna utanför stängslet ropade att det var dags för honom att gå. Det orsakade en påtaglig stress bland både partikamrater och väljare, tills han den där stekheta söndagen drog upp temperaturen ytterligare och hoppade av valet.

Så i Vita huset vill nu istället vicepresidenten Kamala Harris flytta in. Och vem ska hon ta med sig till Ovala rummet som sin vicepresident?

När staden dessutom fylls av tusentals människor som vill demonstrera mot att Israels premiärminister är på ett kontroversiellt besök i stan, kokar det verkligen på gatorna. Det känns som att allt händer på en och samma gång. Som att man fastnat framför en dramatisk tv-serie och ser avsnitt efter avsnitt på bara en kväll.

Jag träffar på Mike DeLuca, en Washingtonbo, utanför Vita huset som nästan mot sin vilja ändå hänger med i allt som händer. Jag frågar hur det känns – listan är ju lång den bara senaste en och en halv veckan. Han tvekar lite. Sen sätter han fingret på det många nog inte bara i Washington, utan i hela USA känner. ”Jag vill verkligen inte leva i ovanliga tider längre. Kan vi inte bara få leva i helt vanliga tider igen,” säger han och avslutar med ett trött skratt.

Men, det är inte mycket som tyder på att saker och ting kommer lugna ner sig. Valrörelsen är långt ifrån klar, och det kommer garanterat fler stekheta dagar här i Washington.

Dramatiken saknas verkligen inte här, trots att en tidig morgon, med hundpromenader och joggingturer, kan få huvudstaden att verka så lugn. I alla fall för en stund.

Simon Isaksson, Washington.
simon.isaksson@sverigesradio.se

Med några kilo vitt pulver i bagaget: Felix Öste Personne, Bangkok

24 juli 2024 | 4 min

Utrikeskrönikan 24 juli 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bangkok, onsdag.

Innan jag åkte till Thailand för att spendera några veckor här som Ekots sommarkorrespondent, frågade jag den ordinarie korrespondenten Axel om jag skulle ta med något dit från Sverige. Jag tänkte något i stil med saltlakrits eller Kalles kaviar men fick snabbt till svar ”Åh vad snällt, gärna tre kilo doftfritt tvättmedel om det får plats? Jag beställer online till din dörr så tar du med dig på planet.”

För mig som ändå tänkt lämna massa plats i väskan för att fylla den med intressanta souvenirer från Bangkoks alla marknader, fanns det inga utrymmesproblem vad gällde förfrågan. Jag blev dock lite stressad av tanken på att jag nu skulle frakta tre kilo vitt doftfritt pulver över halva jorden å en för mig hyfsat okänd mans vägnar.

Jag har tidigare hört om skräckhistorier som börjar på precis samma sätt och tillät mig själv, kvällen innan avfärd när min flygrädsla och stress inför sommarjobbet höll mig vaken, att göra lite googlingar.

3:e Maj 2024, Brittisk turist kan få upp till 20 års fängelse efter att ha rest med knark i bagaget.

Stressen var ett faktum och när jag befann mig på Arlanda efter ett par timmars sömn skickades min väska åt sidan på rullbandet för manuell kontroll. Jag log och sa ursäktande ”hehe tvättmedel”.

Jag hade då glömt bort att tvättmedlet låg i det incheckade bagaget och det vakten ville kolla på var en kam jag har som ser ut som en kniv när den är hopfälld.

Väl på plats i Bangkok gick allt som smort. Ingen kollade väskan, Axel är en av de trevligaste personerna jag träffat och han sa dessutom att det var fritt fram för mig att använda tvättmedlet, det thailändska är nämligen väldigt starkt förklarade han.

Men jag tänkte: om det nu var så viktigt för Axel ska väl inte jag? Istället gick jag och köpte ett riktigt supertvättmedel i den lokala matbutiken.

Och efter någon vecka när jag gått igenom alla kläder i garderoben var det dags för första tvätten. Också den gick som smort men på det trånga skytrainet senare märkte jag det: doften. Som ifall man blandat alla såna här kemiska toalett-doft-sprayer som finns på marknaden med sockervadd och hällt ut över mina, i och för sig väldigt rena, kläder.

Jag inbillade mig att folk i vagnen rynkande på näsan och kollade runt omkring sig, jag gjorde samma sak för att de inte skulle fatta vem det var som stigit ombord med samma doftprofil som en begagnad hoppborg. Sen klev jag av och gick hem, för första gången tacksam över att jag är i Bangkok under regnperioden, eftersom det skyfall som sen kom tvättade ur lite av den plastiga barbiedoften.

Och på klassiskt P1-manér ska vi nu försöka lära oss något av detta:

För det första så ska man komma ihåg att nästan inget av det man oroar sig för slår in. Och det gäller särskilt när man befinner sig i stressiga och nya situationer.

För det andra ska man lita på de som redan varit i en situation man själv snart kommer befinna sig i, de som gått i skor du snart ska ha på dig. Även om deras tips kan låta märkliga och som något som inte kommer gälla dig.

Och Axel, om du hör detta, jag har inför nästa tvätt tagit några skopor doftfritt, hoppas det är okej.

Jag kan annars be sommarvikarien som snart ersätter mig att ta med lite extra.

Felix Öste Personne, Bangkok
felix.personne@sverigesradio.se

Krokodilmatning i Afrikas Washington: Markus Alfredsson, Yamoussoukro

23 juli 2024 | 4 min

Utrikeskrönikan 23 juli 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Yamoussoukro, tisdag.

Här i Elfenbenskustens huvudstad är det ett helgnöje att mata krokodilerna. De gillar bara levande föda, det finns att köpa på den lokala marknaden. Nu står en man med en höna i ett fast grepp, och ett hundratal åskådare tittar på när reptilerna radar upp sig vid staketet.

Mannen med hönan avvaktar. Han och alla andra här väntar på att den största krokodilen av dem alla ska dyka upp. Kaptenen.

Elfenbenskustens första president Felix Houphët-Boigny hade en känsla för det grandiosa. Det sägs att det var ett besök i Washington D.C. som gav honom idén att han skulle bygga en likadan stad i den afrikanska djungeln.

Han valde att göra det här, i byn där han föddes, i samhället där han av tradition kunde titulera sig kung.

Han – som västerländska ledare kallade Afrikas vise man – byggde breda boulevarder och pyntade staden med statyer av sig själv.

Som en god katolik ville han även prioritera att bygga en kyrka. Världens största kyrka. Nu står den här, en större variant av Peterskyrkan. 158 meter hög, med plats för nästan 20 000 människor, välsignad av påven och allt.

I sjön nedanför sin bostad lät presidenten plantera ut krokodiler, och gav hedersuppdraget att ta hand om dem till en man som hette Diko. Diko gav krokodilerna namn – och de lyssnade när han kallade på dem. Han gick orädd bland dem, matade dem och såg till att de fick en värdig begravning när de dog.

Houphët-Boignys vision om ett afrikanskt Washington kom av sig efter hans död. Yamoussoukro är idag bara huvudstad till namnet. Presidentpalatset, nationalförsamlingen, myndigheterna, de diplomatiska beskickningarna – allt finns idag i mångmiljonstaden Abidjan.

Inte heller hans andra dröm – om ett harmoniskt land utan politiskt våld – höll sig särskilt länge efter att han försvann. Nollnolltalet inleddes med ett inbördeskrig.

Tiotalet med att den nye presidenten Laurent Gbagbo förlorade valet, men vägrade lämna makten. Den postelektorala krisen – som nästa inbördeskrig diplomatiskt brukar kallas av ivorianer – ledde till tusentals döda och tog slut först när fransk militär ingrep och såg till att valvinnaren Ouattara fick makten.

Ouattara styr än i dag. Han har ändrat konstitutionen för att kunna sitta kvar längre än det var tänkt.

Hans konkurrent Gbagbo satt under många år häktad i Haag misstänkt för brott mot mänskligheten, men friades sen på alla punkter. Nu är han tillbaka i Elfenbenskusten och laddar för presidentvalet nästa år.

En del ivorianer hävdar bestämt att landet har förändrats, är stabilt. De har en av världens snabbast växande ekonomier och vill inte ha mer våld.

Andra håller andan.

Krokodilskötaren Diko då? Jo, han skötte lojalt sitt uppdrag. Tills en av krokodilerna en dag svek hans förtroende och drog ner honom i vattnet.

Ett sus går genom folkmassan. Kaptenen har dykt upp. Fått syn på den flaxande hönan.
Han öppnar käftarna.

Markus Alfredsson, Yamoussoukro
markus.alfredsson@sverigesradio.se

”Är du rädd?”: Martin Svenningsen, Tel Aviv

22 juli 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 22 juli 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Tel Aviv, måndag.

”Är du rädd?” frågar damen mig vänligt.

Jag tittar med en viss förvåning på min fixare och tolk Nathalie, för det är fjärde gången vi får frågan på några timmar.

Det är nästan som en hälsningsfras – hej och trevligt att träffas – är du rädd? Artigt och inkännande. Inte förebrående eller nervärderande.

Vi är uppe i de nordligaste delarna av Israel, norrut ser vi in i Libanon från kommunhuset där vi parkerat – österut de ockuperade Golanhöjderna.

Är jag rädd?

– Nä. För jag är kanske för dum eller naiv för att fatta.

Min fixare Nathalie – som är ung och ambitiös och jag skulle kunna vara hennes pappa – verkar lugn som en filbunke.

En stund senare tjuter en siren och så skakar marken av den dova explosionen från en raket som kommer någonstans från andra sidan gränsen och slår ner en bit bort. Jag känner mig lugn.

Många timmar senare är jag tillbaka i ett betydligt tryggare Tel Aviv. Då blir jag skakis! Fasen, det där var ju nära.

Människorna i de här områdena i och utanför Israel, dom är rädda. För att leva här är farligt på riktigt och nästan hela tiden.

I mitt jobb här har också ingått att följa utvecklingen i Gaza. I realtid kan jag på olika appar följa vad som händer. Människor filmar med sina mobiler och bilderna fylls av personer som flyr från en del av Gaza till en annan för att undkomma artilleribeskjutning och flygattacker. Barn, gamla, män, kvinnor som oroligt ser sig om för att kunna ta skydd om det behövs. Och det syns att dom är rädda.

Jag söker på ordet rädsla, och i en artikel från Karolinska Institutet läser jag följande;

”Rädsla är en naturlig del av att vara människa.”

Jag läser vidare;

”Vid rädsla, aktiveras den del av nervsystemet som kallas det 'sympatiska nervsystemet'. Det gör att kroppens resurser fördelas om. Blodflödet dirigeras bort från matsmältningssystemet och huden ut till musklerna så att vi ska kunna handla snabbt och med kraft.”

Men hur länge orkar man vara rädd? Jag tänker att kroppen inte orkar ha blod som omfördelas och muskler som är på helspänn hur länge som helst.

En forskare på global hälsa vid University of Central Florida i Orlando, skrev för ett tag sedan att man har räknat ut att INNAN kriget, led nästan 60 procent av alla mellan 10 och 18 år i Gaza, av PTSD, Posttraumatiskt stressyndrom. Nu, skriver hon, torde siffran vara 100 procent. Psykisk ohälsa av gigantiska mått.

Några dagar efter missilattacken i norra Israel har jag kontakt med en palestinier inne i Gaza, och nu ställer jag själv frågan; Är du rädd?

Han svarar lugnt:

”Jag har glömt hur det är att inte vara rädd…”

Martin Svenningsen, Tel Aviv
martin.svenningsen@sverigesradio.se

I Kiev har ryska blivit våldet och krigets språk: Fredrik Wadström, Stockholm

19 juli 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, fredag.

Bara några dagar efter hemkomsten från Ukraina sorterar jag fortfarande intrycken av allt jag har sett och, inte minst, av vad jag har hört. För jag märker när jag under ett par veckor rör mig i ukrainska städer hur mycket jag lyssnar på hur människor pratar med varandra i vardagen under ett pågående krig.

När det gäller Ukraina handlar det mycket om att fånga upp vilket av de båda språken människor pratar med varandra - ukrainska eller ryska? Under de senaste två åren lystrar jag alltid lite extra när jag hör ryska på gatan i till exempel Kiev. Ett replikskifte vid ett övergångsställe, ett förtroligt samtal vid ett restaurangbordet, någon som passerar i en park och pratar i mobilen. Vilka är de här personerna och vad står det här språkvalet för? Det vanligaste svaret är att de är flyktingar från östra eller södra Ukraina, regioner där ryskan länge varit det dominerande språket. Men ryskan var också länge det vanliga språket bland Kievborna. De pratade ofta precis lika bra ukrainska och kunde växla när de ville. Det var bara det att ryskan för många i Kiev var hemmets språk. Nu har det blivit våldets och krigets språk.

I omvärlden finns det en rad missuppfattningar om språkfrågan i Ukraina. En av de vanligare är att många tror att den som pratar ryska automatiskt ser positivt på Ryssland som land. Du behöver inte tillbringa särskilt mycket tid i Ukraina för att förstå att det inte finns något automatiskt samband. Under Majdan-revolten för drygt tio år sedan kämpade en masssa rysktalande ukrainare också för ett fritt och självständigt land som de inte ville se som lydstat till Ryssland. I den ukrainska armén strider rysktalande för att stoppa den ryska invasionen. Och när människor från de rysktalande regionerna flyr undan kriget gör den stora majoriteten det inte till Ryssland utan i motsatt riktning till ukrainska regioner fria från ockupation.

En anledning till att jag lyssnar så aktivt när jag rör mig genom staden är att jag vet hur komplicerad språkfrågan är och kommer att vara under många år framåt. För vissa i Ukraina är det otänkbart att längre ta ryska i sin mun. Andra går ännu längre och vill inte höra ryska talas, vilket jag har all respekt för. Samtidigt strömmar ukrainska rysktalande flyktingar in och integrationen i samhället handlar för dem om många saker, också om språk.

På tåget ut ur Ukraina till Polen passerar jag en man i korridoren som bär en t-shirt som visar exakt var han själv står i den här frågan. Texten på tröjan lyder: ”Ukrainskuiu, bud laska” - På ukrainska, tack.

Fredrik Wadström, just hemkommen från Ukraina.
fredrik.wadstrom@sverigesradio.se

Jag blev inlåst i den finska riksdagen: Felicia Hassan, Finland

18 juli 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Helsingfors, torsdag

Det har hänt något här i Finland som har fått mig att ifrågasätta ett av det här landets absoluta fundament - att värna den nationella säkerheten.

Jag blev inlåst i den finska riksdagen.

Och jag vet, visst låter det osannolikt att ett land vars främsta prioritet är just inre och yttre säkerhet skulle tappa bort en främmande utländsk sommarvikarie i den finska demokratins högborg. Men det var faktiskt precis det som hände. Och nu ser jag visserligen inte mig själv som ett direkt hot mot Finlands suveränitet, eller ens som ett indirekt hybridhot, även om den här krönikan inte är helt inställsam, men ändå. Inte särskilt övertygande för ett land som brukar lyftas fram för sitt säkerhetstänk.

Så hur gick det till? Jo jag hade hittat ett litet någorlunda o-ekande skrymsle i en nedsläckt korridor långt bort från allt övrigt riksdagsliv i den enorma så kallade granitborgen, för att där krypa in och rapportera om omröstningen jag var satt att bevaka. En plats som förutom att fungera utmärkt som tillfälligt kontor också garanterade mig att missa alla former av tecken på att riksdagen sakta men säkert stängde ner - inte bara för dagen, men för hela sommaren.

Så när jag till slut, sisådär fyra timmar senare, stapplade ut ur min mörka vrå vid gott mod och i god tro om att jag om 15 minuter skulle vara med i direktsändning från en närliggande park, gick en rysning genom kroppen. Nu var det inte bara min korridor som var nedsläckt, det var alla korridorer.

Lätt stresspåslag. Inte en enda människa i sikte och 13 minuter kvar till direktsändning. Jag rycker i några dörrar. Låst, låst och låst. Jag ser en skylt på finska som jag tror, kanske, säger något om kontakt till en byggnadsansvarig men det är omöjligt att veta, jag förbannar språket för att vara uraliskt. 9 minuter kvar. Svårt stresspåslag. Jag rusar några vändor fram och tillbaka genom korridorerna med ryggsäckar och sladdar hängande och slängande precis överallt. 6 minuter kvar. Hittar till slut en ringklocka vid en av ingångarna och ropar i falsett ”Hi please please let me out, snälla släpp ut mig”. Vakten på andra sidan, som tack och lov finns - och svarar - verkar minst lika förvirrad som jag. Han säger kort ”riksdagen har stängt”. Jo tack. Jag upprepar mig ”Förlåt, jag vet, jag är så så ledsen men jag måste bara få komma ut.” Han, nu med mer medlidande i rösten för den uppenbart panikslagna person han talar med: ”Nå.. Ok. Du kan va lugn. Jag ska släppa ut dig. Men jag förstår bara inte… vem är du ens?”.

Vem är jag ens.

En svindlande svår fråga att besvara även under normala omständigheter. Men efter visst dividerande om vem jag egentligen är så släpps jag till slut ut. Och samtidigt som jag passerar spärrarna mot frihet hör jag teknikern i örat ”Aa Hassan, pass på här, 30 sekunder kvar”. Och sen:

”Med oss direkt nu från den finska riksdagen har vi vår utsända Felicia Hassan, hej!”

Pjuh... Det löste sig alltså. Den här gången också. Nu återstår bara att se om Finland lyckas vinna tillbaka mitt förtroende som säkerhetslandet nummer ett. De har några veckor på sig innan mitt vik här är över.

Felicia Hassan, Helsingfors.
felicia.hassan@sverigesradio.se

En otrolig amerikansk historia: Ginna Lindberg, Milwaukee

17 juli 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 17 juli 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Milwaukee, onsdag

En kvinna i silverglittrande cowboyhatt står utanför den stora sportarena och gråter. Därinne pågår republikanernas partikonvent. Hon har just varit med och röstat fram Donald Trump som partiets presidentkandidat. Nu torkar hon tårar från ögonvrån. Jag tackar Gud för att Trump överlevde, säger hon, och att jag får vara med om det här historiska ögonblicket.

De senaste dygnen har varit sprängfulla av historiska ögonblick och ikoniska bilder. Donald Trump med blod på kinden, med näven trotsigt höjd i luften, mot fonden av en klarblå himmel och en vajande amerikansk flagga. Han kommer hit till Milwaukee inte bara som presidentkandidat, utan som en kämpe, en överlevare, och tas emot som en hjälte.

Det är en otrolig amerikansk historia, an amazing American story, säger kvinnan i cowboyhatten

Inne i sportarenan är stämningen elektrisk. Hela arenan smyckad i patriotiskt rött-vitt-och-blått, musiken pumpar från högtalarna, varje bänkrad är fylld av delegater som ropar ut sitt stöd till Trump. USA, USA. Där sitter Texas-delegaterna i röda skjortor, intill en grupp från Tennesse med paljettglittrande kavajer. Det är både politik och party, som det brukar vara på amerikanska partikonvent, men den här gången med en ny känsla av allvar efter mordförsöket i Butler.

Trumps vicepresidentkandidat tas förstås emot med stående ovationer. JD Vance från Middletown Ohio, en Trumplojal stjärna från partiets högerflygel. Han personifierar den amerikanska drömmen, från uppväxten i misär och fattigdom i Middletown till politikens finrum, här på hedersläktaren på partikonventet.

Donald Trump säger att mordförsöket i Butler fått honom att tänka om. Nu vill han betona enighet istället för splittring. Vad han än säger kommer han ha publiken med sig på sportarenan i Milwaukee. Han tog en kula för vår skull, säger en republikansk delegat. Vi borde vara för evigt tacksamma mot Donald Trump.

I julihettan utanför konventet står souvenirförsäljarna på rad och säljer t-shirts med bilder på Trump och den trotsiga texten: Jag röstar på den dömda brottslingen.

Kvinnan i den silvriga cowboyhatten säger till mig att inget kan stoppa Donald Trump nu. Hon radar upp alla hinder som hon menar att han redan klarat av: demokraternas alla påhopp, de orättvisa juridiska processerna, och så kulan i Butler.

Han är ostoppbar, säger hon. Det är en otrolig amerikansk historia.

Ginna Lindberg för P1 Morgon i Milwaukee
ginna.lindberg@sverigesradio.se

Jag skulle ju åka från Bryssel – inte Burbank! Andreas Liljeheden, Strasbourg

16 juli 2024 | 4 min

Utrikeskrönikan 16 juli 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Strasbourg, tisdag.

I en av mina tidigare krönikor berättade jag om hur oerhört krångligt det var att fixa journalistvisum till USA som jag behövde för att kunna följa ett Natotoppmöte i Washington. Där jag efter många om och men fick visum via ett skumt industriområde i Vilvoorde, en bit utanför Bryssels flygplats.

Men det skulle visa sig att svårigheterna inte alls slutade vid visumet.

Det började med ett sms samma morgon som jag skulle åka. Flyget var inställt. Jag skulle ändå ut till flygplatsen för att vinka av mina barn så jag tog mina packade väskor i hopp om att komma med ett senare plan samma dag. Men icke.

Halva Bryssel skulle åka till Washington och efter tio minuters sökande gav kvinnan vid flygbolagets desk upp. Hon gav mig istället en QR-kod som skulle ta mig till bolagets call center, någonstans på andra sidan jorden.

Jag gick till ett av kaféerna, beställde en flygplatsdyr espresso och började ringa. På tredje försöket kom jag fram och fick prata med en riktigt person.

Efter en ganska lång stund sa han: ”Det finns ett flyg imorgon bitti. Via San Francisco”.

”Via San Francisco!”, utropade jag så det hördes över hela kaféet. ”Det är ju en omväg över hela landet!”

”Ja, det är det enda jag har”, sa han.

”Ok”, sa jag, svepte den sista delen av espresson och åkte hem.

Några timmar senare kom den stora chocken. Jag skrev ut den nya bokningen och såg till min fasa att mannen på andra sidan jorden hade blandat ihop flygplatsförkortningarna. Där stod inte BRU för Bryssel utan BUR för Burbank.

Jag satt alltså i Bryssel söndag eftermiddag med en biljett morgonen därpå från en stad i Kalifornien, därav mellanlandning i San Francisco.

Uppgiven ringde jag upp igen via QR-koden. ”Ojdå”, sa kollegan till mannen som bokat in mig från Burbank.

Han kunde faktiskt fixa en biljett från Bryssel till morgonen därpå, men via Edinburgh med bara en timmes byte.

”Räcker det verkligen?” frågade jag.

”Ja, det ska räcka”, sa han.

Räckte det?

Nej.

Planet landade tio minuter sent, ungefär samtidigt som de började boarda planet till Washington. Och jag skulle igenom både pass och säkerhetskontroll igen.

Jag sicksackade mig fram i trängseln, ursäktade mig förbi köerna för att gå före. Självklart skulle en av mina väskor kollas extra noga, min liveväska dessutom som ofta drar till sig uppmärksamhet om man öppnar den då den är en liten låda med en massa sladdar. Vakten tog god tid på sig och troligtvis bled det inte bättre av att jag stod och stampade nervöst vid sidan av.

Till slut var han klar.

Jag tokrusade iväg med mina två väskor. Samtidigt som jag sprang förbi en skylt där det stod att min gate låg sju minuter bort ropade de ut i högtalarna: Last call for Washington.

Två minuter senare kom jag fram. Flåsande och svettig fepplade jag upp mitt boardingkort. Maskinen lyste rött. Nu är det kört, tänkte jag.

Men mannen vid kontrollapparaten sa glatt: ”Det är för att du sitter vid en nödutgång. Är det ok?”

Herregud, jag kan sitta på muggen i åtta timmar om det ska vara så tänkte jag. Men svarade: ”Visst, inga problem”.

Dörrarna öppnades. Jag kom med. Sen att min resväska inte kom fram, ja, det är en annan historia.

Andreas Liljeheden, tillbaka i Europa från Washington.
andreas.liljeheden@sverigesradio.se

Latinamerika – elände, fattigdom, hopp och inre glöd: Ivan Garcia, Bogotá

15 juli 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 15 juli 2024

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bogotá, måndag

Att stänga ett korrekontor, alltså basen för en korrespondent, har visat sig vara en hel konst.

Jag håller på att stänga korrekontoret i Bogota just nu. Möbler och prylar måste säljas, packas ner eller slängas, radions tekniska utrustning packas ner försiktigt och skickas hem, lägenheten tömmas och städas, räkningar betalas och abonnemang avslutas, det sista har blivit en utdragen strid med bland annat internet-bolaget, som gjort allt för att jag inte ska lämna dem.

Bekanta i Colombia hävdar att det alltid är så, de sätter ena hindret efter det andra så att man ger upp och blir kvar.

Och mitt i allt detta, jobbet så klart, nyhetsinslag, reportage, live-samtal, krönikor. Nåväl, från Stockholm har de visar förståelse och inte pressat på så mycket.

Men det har ändå varit lite leveranser om ekonomin i Argentina, fotbollsturneringen Copa America, våldet på Haiti och miljöproblem i Chile.

Mitt i röran, medans jag röjer undan i lägenheten, tänker jag på vad jag lämnar efter drygt 3,5 år här i Latinamerika, den kontinent där jag föddes och som jag som barn tvingades fly ifrån.

Den äldre smale och korte mannen som rotar bland soporna efter nånting värt att sälja för att köpa en bit bröd, han kan ses i varenda latinamerikansk stad. Eller barnet som tigger med sorgsen och vädjande blick. I bakgrunden glänsande skyskrapor som skiner i solen.

Migrantfamiljen, där mamman erbjuder tvätt av vindrutor till förbipasserande bilar, ibland får hon höra glåpord av typen ”åk hem, din jävla invandrare”, pappan försöker få ihop till maten på svarta byggjobb där han ibland inte ens får betalt. Parets treåring tittar upp mot mig när jag intervjuar föräldrarna, hon vänder sig till sin mamma och frågar: Mamma, är han från polisen?

Och kyparen på restaurangen som i smyg – så att chefen inte ser - sneglar mot lokalens stora tv-skärm där de visar landslagets avgörande match på väg mot finalen i Copa America, mannens tårar efter segern och handskakningen när jag går därifrån: Vi tar det här, vi blir mästare i år … Hoppet, glädjen.

Jag lämnar arbetarkvarteren där salsa och andra karibiska rytmer kommer ut från högtalarna och fyller luften med rytm.

På dessa gator går arbetarna på väg hem efter ett 10 timmars pass och 2 timmars resor på proppfyllda bussar, trots den glada musiken går de – män och kvinnor - med stela ansikten och tunga steg.

Mitt i den ofta eländiga tillvaron för många – glöm inte att en av tre latinamerikaner lever i fattigdom – har jag funnit en inre glöd, en vilja att kämpa sig upp – och mycket tro på Gud. Det är få som ifrågasätter sakernas tillstånd, man tror helt enkelt att de har det som de har det, för att det är Guds vilja.

Svårt att beskriva hur det känns att lämna Latinamerika och dessa medmänniskor.

Jag önskar bara min efterträdare lycka till, hoppas att hon bättre än vad jag har kunnat göra kan beskriva dessa 600 miljoners människors tillvaro för en svensk publik.

Jag tackar för mig. Vi hörs i andra sammanhang.

Ivan Garcia, Bogotá
ivan.garcia@sverigesradio.se

Adjö älskade Afrika: Richard Myrenberg, Kigali

12 juli 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 12 juli 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Kigali fredag.

För bara några veckor sedan så sa jag i en krönika farväl till det land jag bott i, i tre och ett halvt år, Sydafrika. Nu är det härifrån - underbart, fridfulla och trivsamma Kigali i Rwanda - som det är dags att säga farväl till hela mitt bevakningsområde, Afrika söder om Sahara, detta nästan omöjligt stora fögderi med uppåt femtio länder att ha koll på. Men nu, efter fyra år är det dags. Och det är med blandade känslor som jag säger hejdå.

Jag har hört att vädret hemma i Sverige lämnar en del övrigt att önska just nu, och det kommer inte bli helt lätt att sätta sig in i svenska debatter och fenomen jag inte hört talas om, men det kommer nog bli bra. Jag kommer ändå minnas joggingspåret och trafikkaoset på Cornichen i dammiga Dakar i Senegal, ett land som står och väger.

Jag kommer alltid tänka på min gamle vän i Burkina Faso i Västafrika, han som en gång för länge sedan välkomnande mig till Afrika och fick mig att vilja upptäcka mer av denna kontinent. Men det är också med sorg, mitt älskade Burkina Faso, en gång så öppet och säkert och trevligt, som nu snabbt försvinner bort i en dimma av islamistisk terror och en allt hårdare militärdiktatur.

Jag kommer också minnas skratten och de lättade rösterna i Khartoum i Sudan, i en annan tid, då hoppet levde om en friare och bättre framtid efter det folkliga upproret där mot den till synes evige diktatorn Omar al-Bashir. Röster som nu sedan drygt ett år av skoningslöst inbördeskrig är utspridda i allt från Kairo till Dubai till flyktingläger i Tchad, och där jag fortfarande inte vet om en del är kvar i livet.

Men vi har också Abidjan, detta frankofona, tropiska energiknippe till stad i Elfenbenskusten med sina entusiastiska filmskapare som tror på framtiden och som värmde mitt hjärta. Och dess anglofona motsvarighet, Nairobi i Kenya, som har Afrikas coolaste invånare, utan att de egentligen själva vet om det alltid, de är för alltid en del av mitt liv. Eller Mogadishu i Somalia som varje gång är lite av en anspänning att besöka, men också berikande.

Att bevaka Afrika är att pendla mellan hopp och förtvivlan. Ett folkligt uppror, demonstrationer här som kanske leder till något bättre, men så kommer en militärkupp eller uppblossande strider där som driver folk på flykt och som krossar drömmar och framtidsplaner. Det är som att allt händer samtidigt på en gång, livet självt i snabbspolning mellan glädje, framsteg och motgång och sorg.

Det har ibland varit extremt påfrestande, frustrerande att bevaka, men det har också gett mig en energi och kanske en ödmjukhet inför livets skörhet. En sak är säker, att bevaka Afrika är aldrig tråkigt. Men nu är det dags att säga: ”adjö, mitt älskade Afrika”.

Richard Myrenberg, Kigali
richard.myrenberg@sverigesradio.se

Alling och EM, bra kombo med beska: Daniel Alling, Dortmund

11 juli 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 11 juli 2024

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Dortmund torsdag,

När detta talas in sitter jag i pressrummet i katakomberna kring den underbara, så av fotbollskultur impregnerade arenan i Dortmund och har just fått uppleva ännu en härlig EM-match, denna gång semifinalen mellan Nederländerna och England.

England krånglade sig på något vis till finalen och kan drömma om den där fotbollshemkomsten på söndag i finalen mot Spanien i Berlin.

Visst EM har haft några supporterbråk, senast här i Dortmund igår, några fall av provocerande nationalistiska utfall, tågförseningar och några andra arrangörsmissar men totalt sett har EM-veckorna här i Tyskland nog blivit vad arrangörerna hoppades på.

Ja, de tyska medarrangörerna kan med visst fog säga att det som var allas förhoppning här, att det skulle bli ”das Sommermärchen 2.0”, en glädjerik turnering där Tyskland återigen fick visa sig välkomnande och öppet precis som originalsommarsagan, VM i Tyskland 2006, i viss mån gick i uppfyllelse.

Men samtidigt som vissa jämförelser med 2006 kan göras så är också Tyskland politiskt och internationellt på en annan plats än man var då.

Idag är oenigheten större i landet, den politiska splittringen med framgångsrika ytterkantspartier har nått även Tyskland med full kraft nu, ekonomin står och stampar, förbundskansler Scholz försöker men har, iallafall inte ännu, hittat sin rätta roll som ledare för Europa och både Rysslands angreppskrig i Ukraina och kriget i Gaza har börjat rubba tyska, iallafall upplevda, konsensusuppfattningar kring den s k minneskulturen efter andra världskriget och förintelsen.

EM har blivit en bra paus från alla dessa diskussioner men osäkerheten och oenigheten kommer vara kvar när pokalen delats ut, alla åkt hem och tyskarna själva är tillbaka från semestern.

Kanske bidrog denna osäkerhet till att många tyskar i München kände att de behövde bua ut den stackars spanske vänsterbacken Cucurella på arenan just i München häromdagen under hela semifinalen.

Det var Cucurella som fick bollen på handen i straffområdet i slutet av kvartsfinalen mot Tyskland och domaren valde att inte blåsa straff.

Rätt eller fel kan man diskutera, men att agera som att det var Cucurella själv som hade sagt till domaren att det inte skulle vara straff, som Münchenpubliken verkade utgå ifrån, kändes inte direkt sunt.

Även om det varit ett riktigt bra EM för undertecknad, en rolig avslutning på ett intensiv korreår från förra sommaren till nu så kommer detta pinsamma buande tyvärr vara kvar i minnet ett bra tag hos mig.

Jag hoppas att Berlinpubliken på finalen på söndag visar var det sportsliga skåpet ska stå och välkomnar Cucurella vänligt.

Så kära Tyskland, det är bäst att vi tar några veckors paus från varandra från och med måndag, jag är tillbaka i slutet av augusti.

Då du, då blir det åka av i rapporteringen.

Daniel Alling, Dortmund
daniel.alling@sverigesradio.se

Bland vapen och gubbar på bussen: Martin Svenningsen, Istanbul

10 juli 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 10 juli 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Istanbul onsdag

Förra veckan satt jag på en israelisk spårvagn, på väg genom Jerusalem, då det utbryter en ganska hätsk diskussion i vagnen.

Två små krumma gubbar, det känns som dom är minst 100 år bägge två, står och argumenterar vid två tomma säten.

Viskande frågar jag efter en stund en dam vad det där handlar om.

Jo, den ena gubben har erbjudit den andra gubben sin plats, och nu är den andra gubben förnärmad över detta.

Men det finns ju två likadana platser precis bredvid varandra säger jag viskande.

Det handlar inte om platserna – det är mer principen, får jag förklarat för mig. Den ena gamlingen är förnärmad för att den andra gamlingen hade mage att resa sig för hans skull…

Det hela slutar med att den ena, lite ostadigare gubben trotsigt blir stående – bredvid det tomma sätet.

Jag tycker mycket om att åka kollektivtrafik när jag är ute och far. Man ser mer av platserna man besöker och lär sig lite om folklivet. Som att man inte ska räkna med att små gubbar vill bli erbjudna sittplats av jämnåriga.

Sen är det alltid lite märkligt att resa kollektivt i Israel – för här bär var och varannan person på ett vapen.

På tåget mellan Tel Aviv och Jerusalem råkar en ung tjej i militäruniform slå till mig över vaden med pipan på sitt automatgevär, som hon har hängande över ena axeln. Hon ber försiktigt om ursäkt.

Förr var det framförallt militärer som bar runt på sina vapen i princip överallt. Nästan varenda israel måste ju göra ett par års militärtjänst.

Men nu är fler civila beväpnade än tidigare. Jag ser ett ungt par med en liten tjej i en barnvagn på en buss i Tel Aviv, både mamma och pappa har varsin pistol sittande i byxlinningen. För sedan Hamas terrorattack den 7 oktober har allt fler personer valt att skaffa vapen.

På bussarna ser jag de förändringar jag bara läst om…

Och så får man kanske se platser man inte räknat med.

För ett tag sedan åkte jag spårvagn i Istanbul

Två svettiga, brittiska turister hoppade på. Av deras diskussion förstår jag att deras mål är att ta sig till Hagia Sofia, ett av Istanbuls mest kända landmärken. De kollar på sin karta, i en app och diskuterar koncentrerat hur många stopp de ska åka innan de är framme.

Men det finns bara ett problem – de åker åt fel hål.

När de inser det, boxar kvinnan mannen i bröstet och utbrister på engelska – ”Du skulle frågat!”

”Men det är ju inte lika roligt!”, svarar mannen – ”…och nu får vi se annat också”.

Men en sak har jag verkligen noterat under mina resor de senaste årtiondena på bussar, tåg och spårvagnar. Och nu riskerar jag att låta lika grinig som de gamla farbröderna på spårvagnen i Jerusalem;

Det är tystare än förr.

För nu sitter de allra flesta och glor i sina mobiler. Oavsett om man är i Israel, Turkiet eller hemma i Sverige.

Då missar man ju det där andra man kunnat se – tänker jag…

Martin Svenningsen, Istanbul
martin.svenningsen@sverigesradio.se

Ingen firar i arbetarstaden Mansfield: Rouzbeh Djalaie, London

9 juli 2024 | 4 min

Utrikeskrönikan 9 juli 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Mansfield, torsdag

Det är den fjärde juli och valnatt i Storbritannien. Och jag har åkt tre timmar med tåg till staden Mansfield nästan 20 mil norr om London för att bevaka valet.

Mansfield är en arbetarstad mitt i det så kallade Red Walls i Nottinghamshire, ett av de traditionellt starka fästena för arbetarpartiet Labour i centrala och norra delar av landet.

En stad som under årtionden hade levt på gruvindustrin som var en viktig ekonomisk ryggrad för hela regionen och sedan 1885 då staden blev en egen valkrets röstat rött, alltså Labour.

Men minskad efterfrågan på kol och övergången till renare energikällor ledde till att många gruvor i regionen stängdes under 80 och 90-talet. Mansfield förlorade sin industriidentitet kan man säga och har sen dess dragits med hög arbetslöshet, fattigdom och ohälsa, ett tillstånd som är väl synligt i stadsbilden; utslagna personer som i princip bor på gatan och unga som är märkbart drogpåverkade.

Men trots satsningar på ny industri i regionen och program för att hjälpa före detta gruvarbetare hände nåt i valkretsen 2017:

Det ökade missnöjet med Labours ekonomiska politik och följderna av Brexit ledde till att de konservativa bröt sig genom Red Walls och även arbetarstaden Mansfiled som likt många andra röda fästen i Storbritannien vanns av det

konservativa Torypartiet för första gången efter nästan 130 år.

Och nu under valnatten visar vallokalsundersökningen så som alla opinionsundersökningar under valperioden att Labour skulle vinna tillbaka staden efter 14 år igen.

Och jag står under den historiska valnatten mitt i Mansfield på stadens centrala torg för att fånga upp stämningen. Men det är öde! Inga valvakor, inga glada rop. Ingenting!

Jag skickar en bild på de tomma gatorna till mina kollegor hemma i Sverige som förväntar sig intervjuer med engagerade Mansfiledbor.

Nu när valresultatet är klart och Labourledaren Kier Starmer flyttar in i Downing Street 10 efter att Rishi Sunak flyttat ut kan man konstatera att majoriteten av britterna inte röstade för Labour snarare mot det Konservativa Torypartiet.

Det märkte jag tydligt när jag tidigare under valdagen samtalade med folk ute på stan i Mansfield. Många pratade om bristen på förtroende för regeringspartiet konservativa och dess ledare Rishi Sunak snarare än någon entusiasm för oppositionsledaren Kier Starmer.

Nu när alla siffrorna är färdigräknade står det klart att Labour-partiet ökade marginellt när de gäller andelen röster och till och med minskade i antalet eftersom valdeltagandet minskade jämfört med tidigare val.

Och i arbetarstaden Mansfield, som återigen styrs av Labour, var valdeltagandet var bland det lägsta i landet.

Rouzbeh Djalaie, London
rouzbeh.djalaie@sverigesradio.se

Bland hundar och coyotes: Jens Möller, San Francisco

8 juli 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 8 juli 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

San Francisco, måndag.

Plötsligt hugger det till i magtrakten. Men jag är inte sjuk, det är bara att jag har fått se tre hundar som leker i en park. Deras energi och glädje känns på 20 meters avstånd. Hugget handlar om längtan efter min egen vovve där hemma i Sverige, hon som tjuter av glädje varje gång jag kommer hem.

Att vara radions sommarvikarie här i USA är fantastiskt spännande och roligt, men nu har det gått mer än tre veckor utan den där lilla gulliga ulliga busiga pudeln. Mina händer skriker efter hennes mjuka, klappvänliga vita päls.

Åh, om hon vore här, tänker jag. Fast så fortsätter jag min promenad, och plötsligt ändrar jag mig när jag ser en oväntad varningsskylt.

De som låter är inte hundar utan prärievargar eller coyotes. Just dessa har jag hittat i radions effektarkiv, men jag fastnar vid skylten som varnar för att det finns coyotes här i Golden Gate-parken mitt i storstaden. I San Francisco bor över 800 000 människor och tydligen ett hundratal prärievargar.

På skylten i parken står att coyoten kan se små hundar och katter som mat. Min hund på dryga tre kilo skulle säkert vara en jättebra coyote-lunch. Med ens känns det ganska bra att hon inte är här utan hemma i trygga, coyotefria Sverige.

Nu Golden Gate-parken jättestor, bitvis täckt med hyfsat tät skog. Jag börjar snegla lite åt olika håll där bland snåren, för vad ska jag göra om det dyker upp en coyote? På skylten stod något om att ”gå långsamt därifrån” om du skulle råka på en coyote. Inte helt avslappnad fortsätter jag genom snårskogen. Jag tittar mig omkring hela tiden och så kommer en liten pust av lättnad när jag lämnar skogen och kliver ut på en av parkens stora gräsmattor. Där, i tryggheten, plockar jag fram mobilen, googlar coyote och snart läser jag om en sångerska.

Taylor Mitchell heter hon som sjunger. Eller sjöng, för sångerskan och låtskrivaren dog av blodförlust bara 19 år ung. Såvitt känt är Taylor Mitchell den enda vuxna människan som har blivit dödad av coyotes, det skedde i hennes hemland Kanada 2009.

Om ungefär en vecka får jag krama min hund igen. Prärievargarna får stanna på den här sidan Atlanten när jag åker hem.

Jens Möller, San Francisco
jens.moller@sverigesradio.se

Fågelsången gör det svårt att ta in den bistra verkligheten: Carina Holmberg, Dagö i Estland

5 juli 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 5 juli. 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Dagö, fredag

Jag reser runt i kusttrakterna i Estland. Trampar runt i estlandssvenska gamla hembygder och blickar jag ut över havet så är det Sverige som finns där långt borta.

Det är nu när sommaren är som vackrast, sommarblommor i praktfulla färger, solen glittrar i vattnet och på stränderna samsas fin ljus sand med vita rundade stenar.

Många jämför naturen här på Dagö med Gotland.

Jag söker minnen och historier som berättar om det som beskrivs som den stora flykten från Estland under slutet av andra världskriget.
Från hela Baltikum, Estland, Lettland och Litauen flydde över 37.000 människor i båtar över havet till Sverige för att komma undan kommunismen.

Många kom till Gotland och Stockholms skärgård.

80 år senare är minnet fortfarande starkt och berättelserna levande bland ättlingarna efter de som flydde. Många har fritidshus och tillbringar delar av året på markerna där föräldrar och far- och morföräldrar en gång levde. Men det tog nästan 50 år innan de kunde återvända och då var mycket förändrat.

På Dagö finns resterna av den sovjetiska ockupationsmakten kvar i form av nätverk av underjordiska tunnlar med små spaningstorn ovan mark. Jag kikar in men avstår att gå in en längre bit. Tunnlarna är inte säkrade och risken för ras överhängande.

Längre bort vid stranden finns ett bevakningstorn bevarat, det ser nästan ut som ett ovanligt högt fågeltorn - men här spanades efter båtar till havs och människor som ville fly - men det var svårt - längs hela stranden var hög taggtråd utrullad berättar min guide för dagen.
Livet under Sovjetunionens ockupation var hårt.

Jag klättrar upp i ett annat bevakningstorn lite längre bort. Det här är byggt i betong, inklämt mellan höga träd, svårt att urskilja från havet men utsikten är det inget fel på.

Det är vackert att blicka ut över havet och i solskenet, ackompanjerat av fågelsången är det svårt att ta in den bistra verklighet som hotade människorna.

Här över havet gick flykten innan taggtråden definitivt stängde möjligheten. Vuxna och barn, familjer och ensamstående tog vägen över havet i båtar av varierande skick och storlek. Man lämnade allt och riskerade mycket för en oviss framtid.

80 år senare är det en än gång Ryssland som står för den största oron här. Historien går igen menar människor jag möter och pekar på paralleller med Sovjetunionens ockupation av Baltikum efter andra världskriget och Rysslands invasion av Ukraina idag.

Drömmen då som nu är densamma - ett liv i fred och frihet.

Carina Holmberg, Dagö i Estland
carina.holmberg@sverigesradio.se

Är det här ens lagligt? Felix Öste Personne, Bangkok

4 juli 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 4 juli 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bangkok, torsdag.

Jag behöver bara gå några hundra meter för att komma till restaurangen som hunnit bli mitt stammishak redan efter bara någon vecka här i Bangkok.

Restaurangen, om det ens kan kallas för det, består av en lika enkel som vanlig syn här i Bangkok som kan sägas vara Thailand motsvarighet till Sveriges foodtrucks. Ombyggda mopeder som istället för ett styre har en stor vagn där du kan få plats med allt från elektronikvaror, korvar, frukt, eller som i det här fallet: nudelsoppa med kyckling.

Kycklingen ligger och blir ljummen under dagen i en immig plastlåda, nudlarna tar kocken upp ur en påse som hänger vid sidan av vagnen och jag är rätt säker på att buljongen bara fortsätter användas varje dag. Kanske är det också det som gör den så god.

Jag betalar 55 baht, ungefär 15 kronor, och går och sätter mig på den uteservering som tar upp hela trottoaren. Den utgörs av en rad av nästan parodiskt små plaststolar som får fungera som bord för mig och de många mopedtaxichaufförer som också har det här som stammisställe.

Sen gör jag det som så många ur min generation gör: jag tar en bild på maten. Bilden skickar jag i en gruppchatt med mina närmsta vänner med den tillhörande frågan: ”Är det ens lagligt att ha det såhär trevligt?”

En skämtsam fråga som ofta ställs i min och många andra gruppchattar i Sverige, den brukar ofta få svar såsom ”måste vara olagligt på något sätt”, eller ”jag ringer åklagaren och kollar direkt”. Det är ett skämtformat som känns så typiskt svenskt eftersom ett allt för starkt nöje nästan känns förbjudet.

Och just därför börjar jag, i min thailändska ensamhet att fundera.

I Sverige hade den här typen av verksamhet behövt flera olika tillstånd. Tillstånd som åtföljs av krav, till exempel ska en foodtruck alltid ha tillgång till ett handfat med rinnande vatten, gärna en fettavskiljare, god ventilation och en uteservering måste alltid vara tillståndsgiven och tydligt inhägnad.

Och missförstå mig rätt här: Alla lagar och regler har för- och nackdelar. Jag är till exempel tacksam för att jag inte har barn och barnvagn här i Bangkok på de plaststolsfyllda trottoarerna, och renhållningslagar är ju bra och viktiga även de.

Jag menar, om det är något Owe Thörnqvist och hans ”Varmkorvboogie” lärt oss är det ju att dem här typen av matstånd ansetts vara en sanitär katastrof ända sen 50-talet. Och enligt den minst lika säkra källan WHO är Sydostasien också kraftigt överrepresenterat när det kommer till just matförgiftning.

Så jag vet väl egentligen inte vad som gott eller ont, bra eller dåligt, rätt eller fel.

Allt jag vet är att den här nudelsoppan är oändligt god, och att svaret, på den i och för sig skämtsamma frågan ”är det lagligt att ha det såhär trevligt?” blir: Ja, men förmodligen inte i Sverige.

Felix Öste Personne, Bangkok
felix.oste_personne@sverigesradio.se

Väderförändringar skapar kaos i Grekland: Milan Djelevic, Stockholm

3 juli 2024 | 4 min

Utrikeskrönikan 3 juli 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, onsdag.

Precis hemkommen från en reportageresa i Grekland, sitter jag i den svenska skärgården och smälter intrycken.

Resan har gått i klimatförändringars och katastrofers tecken.

Jag har träffat människor som drabbats hårt av bränder, översvämningar, skyfall, skördebortfall…

En av dem Eleni.

I maj månad 2023 förlorar hon 90 procent av sin olivskörd.

När träden precis börjat blomma, slår hagelstormen till. Och så skyfall på det.

Senare samma år brinner det i hennes odlingar. Stora arealer. Ett förlorat år.

När 2024 gryr, hoppas Eleni på ett normalt Halkidiki-år, där natur och människor är i samklang.

Men i maj händer det igen.

Skyfall, hagel – och hela skörden förstörs. De sköra blommorna på olivträden har inte en chans mot naturens raseri.

Eleni sörjer skörden, förstår sig inte på vädret längre – men hennes kärlek till olivträden är stark.

De är som hennes barn och hon kan inte överge dem.

De måste tas om hand.

”Vet du att träden sjunger?”, säger Eleni när vi pratar. ”Dom sjunger och dom äldre trädens sång är annorlunda mot dom yngres.”

Eleni har spelat in.

Jag får lyssna och det handlar om frekvenser som omvandlats till ljud.

Eleni har tagit fasta på uppfinnaren Nikola Teslas teorier om att allt och alla kommunicerar via olika frekvenser… så även Elenis olivträd, varav många är 2000 år gamla.

Vad man än tror om Teslas frekvenser eller olivträds sångförmågor, så går det inte att ta miste på Halkidikis starka koppling till dom uråldriga olivträden.

Jag träffar andra farmare, Halkidikibor, pensionerade odlare. De talar alla om olivträden som deras nära, deras kära.

Det är både fascinerande och berörande.

På den näst största grekiska ön Evia träffar jag 50-årige Vangelis Georgantzis, som sedan barnsben bott på ön och i vuxen ålder arbetat med och försörjts av öns största resurs – pinjeträden.

För Vangelis är pinjeträden hem och barndom, men också familjeförsörjning, pengar till barnens universitetsutbildningar, till ett rimligt gott liv på ön.

2021 brinner alla hans träd upp – han och familjen förlorar sin försörjning. Tillsammans med ytterligare 500 familjer på ön.

Den rekordheta sommaren 2023 i Grekland kämpar tusentals brandmän och lokalbor mot eld och lågor, som sveper fram över landet.

Först i slutet av september mattas värmen, bränderna minskar i omfattning.

Då händer något helt annat – som vore det en förbannelse, förvandlas eld till vatten.

Förödande skyfall. Översvämningarna är ett faktum.

Vattnets kraft är obeveklig, byar försvinner, människor förlorar sina hem, lantbrukare sina åkrar.

Det är i slutet av juni när jag sitter och tittar ut över blått hav och gröna öar.

Skärgården här i Stockholm är som vackrast nu, prunkande blomster, grönt, skönt… behagligt.

Ännu har vi inte fått känna av det som blir alltmer frekvent mer söderöver.

Naturens alltmer nyckfulla beteende och väderfenomen svåra att hantera.

Än så länge är allt sig likt här hemma hos oss.

Än så länge....

Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent
milan.djelevic@sverigesradio.se

Kriget är osynligt och ständigt närvarande i Lviv

2 juli 2024 | 4 min

Utrikeskrönikan 2 juli 2024

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Lviv - tisdag

Här i västra Ukraina, bara några mil från gränsen till EU, är kriget både osynligt och ständigt närvarande. Under de varma sommarkvällarna fylls gator, torg, boulevarder och parker med tusentals människor som på ytan får Lviv att se ut som ett centraleuropeiskt semesterparadis. Uteserveringarna är fyllda till bristningsgränsen. Pubarna visar fotbolls-EM även om Ukraina är utslaget ur turneringen.

Var 20 meter står gatumusiker som tävlar om uppmärksamheten. Rappare vid en parkbänk, en långhårig kille med gitarr som sjunger ukrainska rocklåtar vid promenadstråket. Allra mest publik lockar sex unga män på Frihetsavenyn. De har en blåsorkester med slagverk och spelar instrumentala discohits inför hundratals åskådare. En grupp tonårstjejer dansar vilt och galet till trombon-, trumpet- och saxofonversionen av 90-talshiten ”Barbie Girl”.

Men mitt i festen märks det att ingenting egentligen är som det borde vara. Inne på puben på den pittoreska smågatan slocknar plötsligt tv-skärmen mitt i reprisbilderna av avgörande mål i fotbolls-EM. All el försvinner i hela kvarteret. De ryska bombningarna av den ukrainska infrastrukturen gör att strömavbrotten blir allt vanligare. Reservaggregaten drar igång och gatubilden fylls av deras högljutt brummande ljud. Samtidigt är det bara de nödvändigaste funktionerna som hålls igång. Hela staden går in i ett slags dunkel med matt gatubelysning och hela fasader med släckta fönster.

Och när jag svänger runt hörnet vid Änglarnas torg hamnar jag mitt i en utställning. På den lilla platsen mellan de höga stenhusen står skärmar uppställda med bilder på och texter av Iryna Tsybuch. Hon var journalisten och militärsjukvårdaren som blev känd i hela Ukraina. Tsybuch skrev ett öppet avskedsbrev till sin bror i sociala medier redan våren 2023 ifall det värsta skulle hända. Det brevet publicerades igen i slutet av maj i år när Iryna Tsybuch dödades av rysk beskjutning under en transport av sårade soldater i Charkivregionen. Det var tre dagar kvar till hennes 26-årsdag.

Morgonen efter min promenad genom Lviv går jag tillbaka till Änglarnas torg och ser människor strömma ut ur 1600-talskyrkan i ena änden av det lilla torget. Det är ännu en begravning av soldater som stupat vid fronten. Kistorna bärs ut till bilar som med poliseskort för dem till kyrkogården. Längs kortegens väg, samma gator som kvällen innan fylldes med festande människor, går de förbipasserande ner på knä och sänker sina huvuden.

Fredrik Wadström, Lviv
fredrik.wadstrom@sverigesradio.se

Sista brevet från Sydafrika: Richard Myrenberg, Pretoria

1 juli 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 1 juli 2024

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Pretoria måndag.

Det här blir sista utrikeskrönika från detta underbara land, Sydafrika. Jag njuter av de sista dagarna med att sitta i solen och lyssna på amapinao, denna distinkt sydafrikanska musik-genre någonstans mellan house och jazz och lite annat.

Jag minns en krönika jag skrev precis i början av min korreperiod, faktiskt innan jag hade flyttat hit. Den handlade om hur lätt det var att se vilka som var sydafrikaner vid gaten i Addis Abeba där jag mellanlandade.

En salig blandning av allt från rastadansrare i stora mössor till svarta affärsmän i strama kostymer och så dessa vita afrikandermän i korta tajta shorts och flipflops. Ett gäng ganska coola katter. Och det är de fortfarande.

Jag kommer sakna dem, ändå, dessa Sydafrikas söner och döttrar som genom historiens irrgångar måste samarbeta och få landet att hålla ihop. För jag minns också hur jag redan då undrade: hur ska det gå för detta land, som är så långt ifrån lagom?

När det regnar så är det ett vattenfall, där vågorna är högre, hajarna större, bergen fantastiska, när det är fattigt är det gyttjig misär, när det är rikt en extrem lyx med champange och Lamborginis. Och på många sätt är Sydafrika fortfarande ett mysterium för mig.

Trettio år efter apartheid är det fortfarande som att landet består av olika öar av grupper som lever parallella liv samtidigt. Ibland görs en del jämförelser med Brasilien, också det en regional storspelare, också det ett land med en välutvecklad ekonomi.

Bägge är också bland de mest ekonomiskt ojämlika länderna i världen, bägge har en extrem kriminalitet. Om det inte var för det skulle nog hela världen vilja bo antingen där eller här i Sydafrika.

Men en viktig skillnad är att Brasilien trots alla sina olikheter, folkgrupper, svart och vitt och brunt, ändå förenas av en mer eller mindre gemensam historia och språk, den sjungande brasilianska portugisiskan.

I Sydafrika finns det elva officiella språk, nästan lika många berättelser om vilken roll de haft i landets historia. En färgkarta bara över språkutbredningen i Gauteng-provinsen ser ut som en Jackson Pollock-tavla, det är små öar av zulu, pedi, afrikaans, tswana, sotho.

Få talar egentligen engelska som modersmål i Sydafrika, kanske fem miljoner i en befolkning på sextio miljoner. Det finns inte så mycket som håller samman landet. Hur ska det gå? Jag tror faktiskt ändå att de här coola katterna kommer fixa det, de kommer att finna en väg framåt för detta land, långt ifrån lagom.

Richard Myrenberg, Pretoria
Richard.myrenberg@sverigesradio.se

Folkhälsa ftw – en avskedskrönika: Sara Heyman, Stockholm

28 juni 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 28 juni 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, fredag.

Det här är en hej då-krönika, för den sista juni slutar jag som korrespondent för global hälsa. Och jag vill slå ett slag för det ämne jag haft att bevaka: folkhälsa. Det är ett ord med säkert lite olika associationer. Vissa kanske anser att det känns lite förnumstigt, lite väl förståndigt. Lite som råkost, som för tankarna till rivna morötter i ett plasttråg i en skolmatsal.

Men det är så mycket finare än så. Skolmat är för övrigt ett ypperligt exempel på vad folkhälsa kan vara – om världens alla barn fick möjlighet att gå i skola och få ett lagat mål mat varje vardag, skulle den här planeten vara en bättre plats att leva på, för alla.

Folkhälsa är vaccin, detta fantastiska som gör att vi inte ens behöver vara oroliga för en lång rad otäcka sjukdomar.

Det är skolsköterskor. Det är synundersökningar på BVC, så att man kan fånga upp små barn med synfel och se till att de får glasögon. Det är att vi som samhälle anlitar experter för att planera städer så att de blir hälsosamma, med träd som ger skugga och med gång- och cykelbanor. Med plats för lekparker, så att barn inte behöver spela fotboll på en landremsa mellan två motorvägar.

Det är lagstiftningar som förbjuder alltför långa arbetspass och kräver att företag ser till att byggnadsställningar är säkra.

Och så är det förstås hur ett samhälle ställer upp och skyddar sig mot och vid en pandemi.

Folkhälsa gör att vi inte måste ta en taxi in till akuten – för vi är inte ens sjuka. För att citera en dokumentär på PBS, det är som en osynlig sköld som räddar livet på oss, gång på gång.

Ni fattar, det är sjukt fint med folkhälsa helt enkelt. Det är kanske inte så glamoröst. Men det bevarar utan tvekan fler klappande hjärtan än vad som räddas på världens alla operationsbord.

Folkhälsoarbete kan ses som en helt oegoistisk kärlek, riktad till människor man inte känner. Om man så vill, kärlek till mänskligheten.

Det har varit ett fantastiskt jobb att bevaka global hälsa, ur en lång rad perspektiv. Jag har dykt ner i alltifrån förlossningsvård och hjärtsvikt till tobakslagar och vår syn på döden. Som ett avsked till ämnet – till alla som jobbar med allas vår hälsa på olika sätt: Heja er! Ni ger världen kärlek.

Tack för mig som hälsokorrespondent, och tack för att ni har lyssnat.

Sara Heyman, korrespondent för global hälsa
sara.heyman@sverigesradio.se

Jens Möller, San Francisco

27 juni 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

San Francisco, torsdag

Är det något San Francisco är känt för utöver 60-talshippies och den jättestora jordbävningen 1906 så är det backarna. Backarna är många, och de är framför allt branta. De passar väldigt bra för biljakter på film, som i Bullit med Steve McQueen eller när James Bond åker brandbil i rasande fart i A view to a kill.

De branta backarna påverkar i hög grad arkitekturen i den här stan. Många av de pittoreska bostadshusen är till exempel fyra våningar höga mot gatan på ena sidan, men så krymper de snabbt till bara tre våningar några meter bort.

I en värstingbacke kan ett hus som är säg 20 meter brett skilja fyra meter i höjdled. Det blir en lutning på runt 20 procent om mitt ögonmått stämmer. Som sagt, här är brant. Det är tur att San Francisco har såpass milt klimat. En vanlig svensk januarihalka hade gett enorma påfrestningar på sjukvården här i San Francisco.

Häromdagen såg jag en mamma med barnvagn som med lätt panik i ögonen säkerhets-zickzackade nerför en av branterna. Hennes ättelägg skulle vara illa ute om mamman skulle snubbla och tappa greppet om vagnen där i branten.

När jag mötte mamman med barnvagnen kom jag att tänka på min gamle klasskompis Niclas. Vi var 10-11 år när han på roliga timmen ställde sig upp och frågade klassen: vad finns det mest av i världen, uppförsbackar eller nerförsbackar? Frågan ledde till en högljudd diskussion i klassrummet.

Vi var en klar majoritet som bestämt hävdade att uppförsbackarna måste vara flest. En minoritet höll i stället på nerförsbackarna, kanske var det klassens lite mer optimistiskt lagda som tyckte så?

Niclas fnittrade alltmer, och jag kommer aldrig att glömma hur korkad jag kände mig när han skrattande berättade att vi allihop hade fel. Varje backe går liksom åt två håll, beroende på vilken utgångspunkt man har. Men Niclas, om du hör det här så är du välkommen hit till San Francisco. Vi kan promenera runt här ett tag så ska vi se om inte även du liksom jag får en tydlig känsla av att i den här staden är uppförsbackarna både fler och brantare än nerförsbackarna.

Jens Möller i San Francisco

Svårt att lösa Rubiks kub när SR ratas av Ungern: Andreas Liljeheden, Bryssel

26 juni 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 26 juni 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bryssel, onsdag.

”…när du egentligen bara kan göra så…”

Så där lät det på ett av Bryssels många kaféer när yngsta sonen flexade med en Rubiks kub för något år sedan.

Han hade snöat in på det komplicerade pusslet och som barn kan göra lärde han sig flytta de där färgade plastrutorna galet snabbt, nästan per automatik.

De problem som han löste på några sekunder tog mig flera minuter. Och då tog jag ofta hjälp av en app som visade hur jag skulle flytta rutorna för att det skulle gå ihop.

Jag hade helt enkelt svårt att få grepp om logiken och tänka i tillräckligt många steg.

Därför fick jag en skavande känsla förra veckan när Ungern, som tar över EU:s ordförandeklubba på måndag, presenterade sin logga för sitt ordförandeskap.

Det var just en Rubiks kub.

En Rubiks kub med den ungerska flaggan på ena sidan och EU:s cirkel med stjärnor på den andra.

Det är egentligen inte konstigare än att det är en hyllning till ungraren Ernő Rubik, arkitekten och professorn som skapade Rubiks kub för 50 år sedan, 1974.

Enligt det ungerska ordförandeskapet är kuben och loggan en symbol för den ungerska nationens kreativitet och strategiska tänkande.

För att lösa kuben krävs strategi, tålamod, disciplin och precision – kvalitéer som är grundläggande för Ungerns ordförandeskap, enligt ungrarna själva.

Men loggan med kuben kan också ses som en symbol för ett komplicerat och svårlöst ordförandeskap.

EU-ländernas arbete i ministerrådet kommer ledas av ett land som på många sätt är på kollisionskurs med EU. Ett land som nyss dömdes betala dryga dagliga böter för att man brutit mot EU:s regler. Ett land med en premiärminister i Viktor Orbán som ofta går ofta till attack i sociala medier mot vad han kallar byråkraterna i Bryssel (även om det är ungerska politiker som fattar de politiska besluten tillsammans med kollegorna från andra EU-länder).

Normalt ska ordförandelandet agera som en neutral medlare, lägga sina nationella ståndpunkter åt sidan, försöka driva samarbetet framåt och förhandla fram kompromisser.

Särskilt när de gäller fortsatt stöd till Ukraina och ytterligare sanktioner mot Ryssland finns det frågetecken kring hur Ungern kommer agera. För där har landet tidigare bromsat och blockerat EU:s beslut.

Även för mig personligen kan det ungerska ordförandeskapet bli mer komplicerat än vanligt.

Ordförandeskapen brukar börja med en pressresa för utvalda Brysseljournalister där man kan träffa landets ministrar och få en bra inblick i vad landet vill driva det kommande halvåret.

Sveriges Radio brukar få inbjudan till de pressresorna och jag har själv varit med på alla de senaste sex åren.

Men än så länge har det inte dykt upp någon inbjudan från det ungerska ordförandeskapet i mejlkorgen.

Det återstår att se om jag kommer kunna lösa det komplicerade ungerska ordförandeskapet.

När det gäller Rubiks kub har jag aldrig lyckats lösa den fullt ut på egen hand. Jag har alltid behövt hjälp av antingen den där appen eller yngsta sonen.

”…och sen om det blir så här så drar du bara ner…”

Andreas Liljeheden, Bryssel
andreas.liljeheden@sverigesradio.se

Kommer USA:s äldste president klara 100-årsstrecket? Nina Benner, Washington

25 juni 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Washington tisdag.

Och den stora nyhetskanalen här håller på att driva oss alla så smått till vansinne genom sitt ständiga tjat om den debatt som kommer ske på torsdag, mellan Joe Biden och Donald Trump - ni kommer också få höra mer om den senare i veckan, lita på det.

Det blir alltså en debatt mellan två seniorer: Biden som är 81, och Trump som nyss fyllde 78. Många amerikaner hade önskat sig ett yngre startfält, men nu ser det ut som det gör.

Men mina tankar vandrar i stället i väg till en annan person, som också bott i Vita huset, och som också är kommen till åren. Om knappt 100 dagar fyller nämligen den tidigare demokratiske presidenten Jimmy Carter 100 år, om han nu är med oss så länge. Han är sen flera månader tillbaka i dåligt skick och får palliativ vård.

Jimmy Carter är redan den ex-president som har levt längst, och i ett land som gillar rekord och prestationer av olika slag, så hoppas nu många på att han också klarar det där 100-årsstrecket.

Det går att slå vad som saken - chansen att han klarar det beräknas vara 60 procent, såg jag nyss - och det finns också entusiaster som skapat en sida på nätet som räknar ner tiden, sekund för sekund, till Carters födelsedag den 1 oktober. Jimmy Carters familj rapporterar att han verkar ha en fridfull och rätt fin tillvaro, med mycket sömn och mat från hans egna gamla bondgård. Uppmuntringarna och hejaropen har börjat strömma in.

När Carter var USA:s president i slutet av 70-talet, var entusiasmen inte lika stor, och han förlorade med dunder och brak till Ronald Reagan 1981 efter bara en mandatperiod.

Men han har en spännande historia: när han var ung ville han bli kapten på en kärnvapenbestyckad u-båt och han var på god väg, när hans pappa plötsligt gick bort. Jimmy Carter fick återvända hem, från havet till familjens jordnöts-farm i Georgia.

I stället blev han så småningom, till mångas förvåning, USA:s president. Med sin 70-tals-snedlugg och sydstatsdialekt sågs han som en underdog, som gärna ville resonera sig fram till beslut, men kunde också framstå som lite velig.

Han blev betydligt mer populär efter sin tid i Vita huset, när han jobbade för fred och mänskliga rättigheter på olika sätt. 2002 fick han Nobels fredspris.

Allt det här är ju länge sen - riktigt länge sen, kan man känna, när man tittar på det politiska landskapet här i USA idag.

Och kanske är det också därför som somliga är så peppade inför möjligheten att Jimmy Carter får fira sin 100-årsdag. Även om åldrade presidenter annars inte är USA:s favoritgrej just nu.

Nina Benner, Washington.
nina.benner@sverigesradio.se

Indier vill ha jobb, inte allmosor: Naila Saleem, Delhi

24 juni 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Delhi, måndag.

Som jag längtat efter att få säga just de två små orden ihop. Den här resan har varit speciell eftersom jag inte fått journalistvisum till Indien på flera år, inte sedan november 2020 för att vara exakt. Men nu är jag här och det är fantastiskt.

Under de här åren av frånvaro har jag bevakat landet med hjälp av bästa Arnab Dutta, en erfaren journalist och numera god vän. Vi har bollat idéer som han sedan förverkligat och jag redigerat. Det har gått men att vara på plats och själv få se landets utveckling är förstås oslagbart.

Under min frånvaro har jag ibland fått höra att vi utländska journalister inte har förmåga att se allt det som landets BJP-ledda regering faktiskt åstadkommer. Det ligger en del i den kritiken. Det ligger också en del i motsatsen; det vill säga att ja, det händer mycket, men utvecklingen når inte alla, och att det skönmålas rätt friskt i de offentliga budskapen.

Efter att nu ha besökt fem av landets delstater de senaste veckorna, städer såväl som landsbygd, så är mina intryck följande. Indien är enklare, smartare och renare än vid mitt förra besök. Om man har pengar, vill jag lägga till. Inrikesflyget är utbyggt och bekvämt. De nya snabbtågen underbara, går i tid och har fantastisk service. En oändligt lång bussresa mellan två delstater bjöd på mycket bra vägar men chaufförerna kör inte bättre för det, så visst nästan krockade vi ett antal gånger. De digitala betalningarna är super; så pass utbredda att jag hade svårt att köpa vatten häromdagen. Småmynten var slut och jag har inte de indiska betalapparna för de kräver ett lokalt bankkonto. Bankkort accepterades inte av ”hålet i väggen-serveringen”.

Men bara för att de ekonomiskt utsatta numera har ett bankkonto och kan ta betalt och betala online så innebär inte det att de med automatik har mer pengar att röra sig med. 800 miljoner indier får bidrag från staten för att klara sig. Och fattigdomen är också synlig när man rör sig i landet.

Resultatet från det nyss avslutade parlamentsvalet där BJP förlorade den majoritet man haft i tio år kommer vi Indiennördar att analysera länge. Bland annat var det vissa daliter så kallat kastlösa som övergav partiet för att oppositionen lyckades övertala dem om att regeringen skulle ta bort riktade privilegier till den här gruppen.

Men en övergripande slutsats från valresultatet och samtalen jag haft med indier är att landet behöver fler arbetstillfällen. Indier vill ha jobb, inte allmosor. De vill skapa sig en bättre framtid för sina barn och den utveckling som regeringen åstadkommit spär på den aptiten.

Naila Saleem, Sydasienkorrespondent
naila.saleem@sverigesradio.se

Svart duk till midsommar: Cecilia Uddén, Öland

21 juni 2024 | 4 min

Utrikeskrönika 21 juni

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Södra Öland, midsommarafton.

Det är då jag brukar vråla: ”Men var är den svarta midsommarduken?”

Och alla vitklädda, sommarfina barn och besökande vänner tittar upp förskräckt från ståltråden, björklöven och blommorna som de håller på att binda vackra kransar med. De tycker redan att jag gått för långt när jag lockat mördarsniglar till drunkningsdöden med en balja öl. Men det är ju bara den svarta duken jag vill hitta, den som suger åt sig solljuset så att man slipper bli bländad som man blir av en vit duk när solen skiner så att man knappt kan skilja sillen från mördarsnigeln.

Att jag blir så traditionsbestämd på midsommarafton måste bero på att jag i själva verket är utlandssvensk. Denna speciella kategori svenskar som tror att de är bäst på att mäta temperaturen i Moder Sveas armhåla eftersom de har den rätta distansen. Och aldrig blir vi utlandssvenskar så löjliga som till midsommar när vi sjunger, som Povel Ramel, ”hurra för en sup och en sill-svans, hurra för en helsvensk potatis”, för att i nästa andetag veta bäst om hela den svenska systemkollapsen, men det får man väl inte säga i det här landet, lika lite som man får ifrågasätta klimatförändringar eller skatter.

Så lyder utlandssvenskarnas mantra. För det är ju iskallt i Sverige på midsommarafton, men äntligen kan detta förvandlas till en fördel för oss nu när Sverige lanserar Coolcation och kan tjäna pengar på sval semester i Norden för den som vill fly den 40-gradiga värmen i södra Europa.

Från ett annat rum i sommartorpet hör jag hur systersonen drillar våra italienska vänner i Små grodorna (och moster Ingeborgs plym inför eftermiddagens dans runt midsommarstången) och jag tänker på att midsommar också är den tid på året när jag censurerar mig själv på sociala medier för att inte klorofyllchocka mina vänner i arabvärlden.

Jag kan inte visa dem denna grönska utan att få lite dåligt samvete över hur privilegierad jag är. Denna idyll, denna näktergal – för Egyptier som har så lite grönt omkring sig att de går och har picknick på gräsplätten i en motorvägsrefug när det är helg, eftersom de inte har tillgång till något annat gräs i ökenlandet (där 90 procent av befolkningen bor på 4 procent av landytan – den tunna gröna remsan längs Nilen). Hur skulle de kunna förstår Sveriges grönska?

Långt borta i Mecka är det över 51 grader varmt och över 1 000 pilgrimer har dött av värmen nu under hajj. Majoriteten av dem var egyptier. Enligt obekräftade uppgifter har 658 egyptier dött, de flesta fattiga och oregistrerade pilgrimer, vilket innebär att de inte hade tillgång till de luftkonditionerade tält där penningstinna pilgrimer kan svalka sig i Mecka.

Denna skandal och tragedi är ännu ett skäl att duka med svart duk idag på midsommar.

Cecilia Uddén, Öland
cecilia.udden@sverigesradio.se

Den staty som var mitt på torget är borta: Ivan Garcia, Santiago de Chile

20 juni 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Santiago de Chile, torsdag

Det är kallt och det regnar när jag besöker Plaza Italia, torget i centrala Santiago, som var centrum för den stora revolten mot regeringen 2019 med krav på bättre levnadsvillkor.

Demonstranterna döpte symboliskt om platsen till Plaza Dignidad, värdighetstorget.

Jag minns hur det sjöngs, dansades och skanderades tills kravallpolisen brutalt slog ner protesterna med tårgas och vattenkanoner. Döda och skadade. Fest blandad med tragedi.

Nu var jag där igen, och det är inte mycket som påminner om de jättelika demonstrationerna för fem år sen, bara lukten av tårgas vid ingången till tunnelbanestationen är kvar, den verkar ha fastnat vid väggarna.

Den staty som var mitt på torget är borta. Den föreställde en man i blå uniform på sin häst, en chilensk armégeneral, krigshjälte från flera krig på 1800-talet, Manuel Baquedano hette han.

Nyligen la en grupp kvinnoaktivister upp en bild i sociala medier, med hjälp av artificiell intelligens skapade de en verklighetstrogen bild av det symboltyngda torget – i mitten såg man en staty - på en kvinna.

Monumentet föreställde Elena Caffarena, en advokat och aktivist som var frontfigur för de chilenska kvinnornas kamp för rösträtt.

Budskapet kom från gruppen Monumentala kvinnor, som anser att den officiella historieskrivningen osynliggör kvinnorna. Av landets drygt 600 monument över historiens viktiga gestalter är det bara 29 som föreställer kvinnor, knappt fem procent alltså.

Och så är det över hela Latinamerika. Men det pågår en motreaktion mot detta. I Mexiko city till exempel finns en gren av kvinnorörelsen som på olika torg i huvudstaden sätter upp mindre metallfigurer föreställande framträdande kvinnor i landets historia.

I Ecuador träffade jag en liknande grupp som bildade studiecirklar om en alternativ historieskrivning.

Nyligen provocerade den argentinske presidenten Javier Milei fram en ilsken reaktion från kvinnorörelsen där, då han dagen före kvinnodagen tog bort namnet Kvinnosalen på ett av de främsta rummen i presidentpalatset. Han döpte om det till Självständighetshjältarnas sal.

Det kanske är överflödigt att säga att de allra flesta av dessa hjältar är just män, enligt de officiella historieböckerna.

Förslaget här i Chile om att resa en staty över Elena Caffarena är alltså en del av denna regionala motreaktion.

Frågan är om samhället är redo för en sån omskrivning av historien. Så här långt har förslaget inte skapat någon debatt bland chilenarna, som just nu är mer sysselsatta med den stränga vintern och dess regnstormar.

Ivan Garcia, Santiago de Chile
ivan.garcia@sverigesradio.se

Rösterna på förlorarna blir betydelselösa: Pontus Mattsson, London

19 juni 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London, onsdag.

I morgon är det två veckor kvar tills de brittiska väljarna ska rösta fram ett nytt parlament.

Vilket får mig att fundera över valsystemet här i landet.

För de brittiska väljarna sa jag, i själva verket är det bara en liten del av deras röster som får någon betydelse för styrkeförhållandena i parlamentet. Faktiskt bara 30 procent av rösterna.

Skälet är förstås valsystemet, där landet delas upp i 650 valkretsar med ett mandat i varje och där den som får flest röster i varje valkrets vinner mandatet.

Alla röster på förlorarna blir därmed betydelselösa, och det gäller även alla röster som vinnaren får, utöver de som behövs för att bli störst. De spelar ju ingen roll om man vinner med en röst eller med 50 000 röster. I valen brukar det vara 70 procent av rösterna som inte får någon direkt betydelse.

Det uppstår också andra märkligheter. Ta valet 2015, där fick partiet Ukip som leddes av EU-motståndaren Nigel Farage, i dag i partiet Reform UK, 13 procent av rösterna i hela landet. Men rösterna var utspridda, Ukip blev bara störst i en valkrets och fick alltså endast ett mandat i parlamentet.

Det skotska nationalistpartiet däremot, fick 5 procent av rösterna i hela landet, och 56 mandat. Deras väljare är samlade i skotska valkretsar.

På många ställen är resultatet klart på förhand. I en tredjedel av valkretsarna har samma parti vunnit i alla val sedan andra världskriget. Vare sig det sen Labour eller de konservativa vunnit stora segrar nationellt.

De viktiga väljarna blir förstås de där det är jämt och där vinnaren kan bytas ut. Politikerna satsar på de ställena, och inte bara under valkampanjerna. Studier visar att politikerna också prioriterar områdena där det är strid om makten när det gäller till exempel vilka sjukhus som ska klara sig från nedläggning eller vilka orter som ska få ta del av särskilt riktade satsningar.

Kamp om makten – sjukhuset blir kvar och det kommer en extraslant. Inte kamp om makten – ni får vänta till senare.

Frågan om att ändra systemet till proportionell representation, där mandaten i stället fördelas utifrån andelen av rösterna, har diskuterats i evigheter. Men de stora partierna - Labour och de konservativa – som tjänar på nuvarande reglerna visar inte mycket intresse.

I valet 2019 fick de konservativa 44 procent av rösterna vilket gav 56 procent av mandaten. En färsk opinionsmätning visar att Labour med 40 procent av rösterna i valet om två veckor, skulle kunna få 70 procent av mandaten.

Varför skulle de partierna lämna ifrån sig de fördelarna, vad andra klagar än på. Ja möjligen därför att Labour faktiskt har partibeslut om att driva frågan om proportionell representation, även om partiledningen bromsar. Och att om det konservativa partiet går mot det katastrofval som nu förutspås, ja då kan kanske vad som helst hända.

Men samtidigt, som Karl Marx, begraven i här i London, sade: egenintresset ljuger aldrig.

Den som hoppas på förändring gör nog bäst i att inte vara alltför optimistisk.

Pontus Mattsson, London.

En oväntad comeback mitt i kaoset: Marie Nilsson Boij, Paris

18 juni 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Paris, tisdag.

Som om inte förra veckan i fransk inrikespolitik redan innehållit tillräckligt många överraskningar så skulle den alltså sluta med att tidigare presidenten Francois Hollande gjorde comeback.

Han kandiderar till parlamentet, i nyvalet den 30 juni, med motiveringen att situationen är så allvarlig. Det har aldrig tidigare hänt i Frankrike att en tidigare president så att säga börjat om från början.

Men så var ju också förra veckan den vecka då det som tidigare inte hänt, hände.

Vad skulle Hollande kunna få för roll analyserade analytikerna? Premiärminister, sa någon skämtsamt. Till sin tidigare ekonomiminister Emmanuel Macron då alltså, den unge talangen som Hollande plockade in i regeringen och som sedan förrådde honom, och startade eget och slutligen sänkte hans socialistparti.

Jag tillåter mig att gissa kvalificerat, att Hollande nog njuter lite av Emmanuel Macrons motgångar.

För nu har han det inte lätt, presidenten. Visst sitter han än så länge säkert på posten som han under inga omständigheter tänker lämna, har han meddelat. Men jag misstänker att han ändå gärna vill bli ihågkommen som en betydande president, som stärkte sitt land. Inte som den som banade väg för Frankrikes första högerextrema regering sedan andra världskriget.

För det är så man talar om honom här. Det verkar otroligt nog som att Emmanuel Macron som skapade sitt mittenalternativ ”La republique en marche” 2016 på bekostnad av de två tidigare statsbärande partierna Socialistpartiet och Republikanerna och därmed ritade om det politiska landskapet i Frankrike fullständigt, nu, genom att på sitt, enligt kritikerna, för auktoritära, otåliga sätt mer eller mindre har gjort sig ovän med alla, lyckats ta död på sin egen politiska mittenidé, och tryckt ut tyngden i landskapet till sina extremer, där de som kämpar om makten i valet är en ytterhöger och en samlad vänster med en stark yttervänster.

Hur hamnade vi här?

Det kommer att skrivas hyllmeter om detta, så jag konstaterar bara från läktaren att det i en demokrati måste finnas åtminstone två någorlunda jämstora alternativ annars finns det ju inget sätt att avsätta en ledare man är missnöjd med.

Och ett politiskt program kan inte bara vara, ”det blir kaos med de andra”, för den chansen verkar missnöjda människor vara beredda att ta. Fransmännen är hårda mot Macron just nu. Det är han själv som skapat kaoset, och frivilligt lämnat över makten till ytterhögern.

Vi vet inte hur det slutar, men klart är i alla fall att ytterhögern lite oväntat lyckats avväpna Macrons gäng och fått en helt ny huvudmotståndare i valrörelsen i den yrvakna samlade vänstern.

Man ska aldrig ta drastiska beslut under PMS är min devis... Kanske ska man heller inte upplösa parlament innan man gjort en ordentlig valanalys och skapat sig ett politiskt program.

Bara en tanke...

Marie Nilsson Boij, Paris
marie.nilsson-boij@sverigesradio.se

Tonårstjejernas ouppnåeliga dröm är att åka till Libanon: Samar Hadrous, Istanbul

17 juni 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan måndag 17 juni.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Istanbul, måndag.

Snart åker jag hem på semester.

Min plan för återhämtning är att inte ha några semesterplaner. Inga måsten.

Men ibland så tänker jag att jag ändå måste passa på och bocka av någon plats på min önskelista över resmål. Norges magiska fjordar finns med på den listan. Nära och enkelt att ta sig dit.

För mig är en resa till ett grannland ett bra val när jag inte vill anstränga mig.

Till skillnad för hur det är för många här i Mellanöstern. En resa till ett grannland kan vara enormt påfrestande eller rent av omöjligt.

För en månad sen stod jag och pratade med två palestinska tonårstjejer vid Damaskusporten i östra Jerusalem. När de förstod att jag är född i Libanon blev de helt utom sig av iver.

– Snälla, kan du inte prata på libanesiska, så kan jag filma dig och lägga upp det på TikTok, säger den ena tjejen, sprudlande.

Jag tackar nej, vänligt.

– Berätta, vilka libanesiska artister har du sett i verkligheten, frågar den andra tjejen.

Tjejerna lyssnar med vidöppna ögon, när jag räknar upp vilka libanesiska artister jag har träffat i olika sammanhang.

För de här tjejerna är det en ouppnåelig dröm att få åka till Libanon.

Tjejerna som tillhör de runt 360 tusen palestinier som bor i det ockuperade östra Jerusalem saknar juridisk status, eftersom frågan om Jerusalems status fortfarande är olöst. Palestinier i Jerusalem har inga riktiga pass, utan temporära resehandlingar, som antigen är israeliska eller jordanska. Med de israeliska är det omöjligt att komma in i Libanon, och en rad andra arabiska länder, med de jordanska är det väldigt krångligt. Dels för att resehandlingarna inte är riktiga pass och dels för att Libanon misstänker alla som kommer från områden som kontrolleras av Israel för att vara spioner.

På den västra sidan av Jerusalem träffar jag caféägaren, 42-årige Yehonatan. Han är israel med jemenitisk bakgrund. Yehonatan berättar att hans största dröm är att få besöka Jemen.

Av sin kärlek till den jemenitiska kulturen och musiken, har lärt sig arabiska själv, på Youtube. Yehonatan, har inget annat pass än israeliskt, och får därmed inte resa in i Jemen.

Men trots det så tror han starkt på att han någon dag kommer att få se platsen hans farfäder kommer ifrån.

– Det är nog en sentimental önskan jag har, men någonstans mitt i allt mörker så kan det plötsligt hända, säger Yehonatan.

Mötet med honom och de ivriga tonåringarna får mig att fundera över människans ihärdiga längtan efter att vara en del av ett större sammanhang.

Varken gränser, passkontroller, murar eller taggtrådar kommer få människan att sluta drömma om att nå och utforska det som finns bortom fjärran.

Samar Hadrous, Mellanösternkorrespondent
samar.hadrous@sverigesradio.se

Världssamfundets misslyckande: Cecilia Uddén, Stockholm

14 juni 2024 | 4 min

Utrikeskrönika fredag 14 juni

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, fredag.

På sjukhuset i Kairo säger läkaren att i början frågade Ahmed ofta efter sin mamma och sin pappa och sina syskon. Men nu när det gått fem månader är det benen han saknar mest. Var är mina ben? frågar han. OCh läkaren svarar: vi har skickat dem på reparation, du ska få tillbaks dem när de är lagade.

Ahmed, 3 år, fick benen avklippta i en flygattack i Gaza. Samtidigt dödades hela hans familj. Nu ligger han i en sjukhussäng i Kairo med sina två benstumpar. Ibland får han sitta i en liten elektrisk rullstol som är rolig att köra, men oftast är han arg.

Ahmed anlände till Kairo tillsammans med 16 spädbarn som alla låg i kuvös på Shifasjukhuset i Gaza i början av kriget och transporterades i ilfart till Egypten när striderna rasade runt Shifa. När jag nu träffar dem i Kairo har de hunnit bli 5 månader gamla. Hälften av de har återförenats med sina mammor som fått tillstånd att komma efter barnen till Egypten. Men den andra hälften har bara det plastarmband med moderns namn som de fick vid födelsen, inga anhöriga verkar vara vid liv, kärleksfulla egyptiska barnskötare har givit dem namn.

Jag minns så tydligt första gången jag som korrespondent stod vid en sjukhussäng där det låg ett litet krigsskadat barn. Det var i södra Libanon efter en granatattack som dödade över 100 människor i Qana. Det är 28 år sedan nu...

Under flera år efter den händelsen fick jag frågor av svenska radiolyssnare som undrade om jag visste hur det gått för lille Khaled.

Men idag är antalet skadade och dödade barn i krig för stort att för den sortens engagemang. Palestinska barn, israeliska barn, syriska barn, irakiska barn, sudanesiska barn. Och vem kommer att fråga efter Ahmed med sina avklippta ben om ett par år.

Det är omöjligt att inte tänka på vilket misslyckande det är för oss alla, för hela världssamfundet, att vi inte förmått göra bättre än så.

Cecilia Uddén för P1 Morgon
cecilia.udden@sverigesradio.se

Att resa på naturens villkor: Samuel Larsson, Nuuk

13 juni 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan torsdag 13 juni 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Nuuk, torsdag.

Vi hade bara precis satt oss i det lilla rödmålade propellerplanet, innan vi behövde gå av igen. Vädret, sa personalen på plattan och ryckte på axlarna. Ingen annan av de 34 passagerarna verkade tycka det var något konstigt, och vi tågade i samlad tropp tillbaka mot terminalen.

Regnet öste ner och det låg gott om snö på fjällsluttningarna som omringade oss på alla sidor. I övrigt var några färgglada hus och en landningsbana allt som syntes till här i Kangerlussuaq. En gammal militärbas, långt från allt, undangömd västra Grönlands ödemarker, inklämd mellan fjord och inlandsis – och den enda flygplatsen i hela Grönland där det går att landa med större flygplan från Europa. Här dimper man ner från Köpenhamn och får slussas vidare till huvudstaden Nuuk i små propellerplan.

Om nu vädret tillåter, alltså. För det råder andra förutsättningar här än vad det är på andra håll. De 56 000 invånarna som lever här, glest utspridda på världens största ö, har att anpassa sig efter avstånden och klimatet. Ett samhälle stöpt i is och format under tusen år av de karga arktiska förhållandena. En kultur som aldrig haft ambition att tämja naturens råa krafter, utan istället alltid anpassat sig efter den. Det verkar gälla även flygtrafiken.

Efter en stund får vi sätta oss i planet igen och lyfter söderut mot Nuuk.

Jag läser kortet med säkerhetsanvisningar i stolsfickan. Pedagogiska illustrationer visar hur man tar på sig de polarfodrade overaller som finns ombord till alla passagerare. Dessutom har flygplanet både tält och överlevnadslådor för att klara en nödlandning i det stränga arktiska landskapet. Bilderna visar hur tygfodralen till stolsdynorna går att ta av, de är extra fodrade och kan användas för att skydda fötterna från förfrysning. Ja, det är andra förutsättningar här.

Flygresan ner till Nuuk tar en timme. Men precis innan landning avbryter piloten manövern och lyfter igen. Det är för dimmigt, varken flygplanet eller flygplatsen har teknologi för att landa utan sikt, och efter ännu ett försök tvingas vi i stället påbörja resan tillbaka till Kangerlussuaq. Jag suckar lite halvhögt men ingen hakar på. Kvinnan bredvid mig förklarar pedagogiskt att vi helt enkelt får göra ett nytt försök senare. Flygvärdinnan, som på något märkligt sätt verkar veta vad nästan alla passagerare heter, skojar och bjuder på mer kaffe.

Tillbaka i Kangerlussuaq är vi drygt fem timmar försenade när vi – åter igen – promenerar mot den slitna terminalen. Det råder förvånansvärt god stämning. I Grönland reser man på naturens villkor, och jag verkar vara den enda i det lilla röda flygplanet som inte hade räknat med det.

Samuel Larsson, (som ändå till slut kom fram till) Nuuk på Grönland)
samuel.larsson@sverigesradio.se

Vad finns kvar av Rom? Love Lyssarides, Stockholm

12 juni 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, onsdag.

Hur mår Rom egentligen?

Jag kommer att göra er Italienälskare arga nu, men det går ju knappt att vara i den staden. Jag kom hem därifrån häromdagen och kan äntligen andas ut. Rom är invaderat – av turister. Jag vet vad ni tänker nu: ”jaja, det är mycket i turister i Rom – kom med något nytt!” – men nej – nu verkar det faktiskt ha nått nya nivåer.

Nästan överallt syns tätt packade klungor av turister på bakgator och torg. Fulla, rödsprängda brittiska lads på svensexe-resor som bara skriker. Amerikaner i röda shorts och vita skjortor som pustar runt, så proppmätta att det snart börjar spruta cacio o pepe ur öronen på dem. Vilken uteservering man än sätter sig på så riskerar man att hamna bredvid en full amerikan som sitter och förklarar något om romarriket för sin uttråkade fru.

– I'm Italian, säger amerikaner, eftersom att dom har gjort ett DNA-test online och sett att deras gammelgammelfarfar hade nån halv promille italienskt i sig och därför måste de nu till varje pris åka till Rom och ta bilder av fontäner.

Jag tar en kaffe på Piazza del Parlamento med min italienska kollega som bara suckar och tittar ut över folkhavet.

– Det går ju inte längre, säger han.

Turisterna kan inte bete sig heller. Han berättar om gänget med holländska turister som var här och hade en blöt utekväll som slutade med att de slog sönder en fontän från 1600-talet. Polisen försöker få folk att sluta hälla bärs i Fontana di Trevi. En brittisk PT på besök i Rom blev påkommen med att ha ristat in hans och hans tjejs namn på Colosseums väggar.

Jag tränger mig igenom folkhavet på väg mot Piazza Navona. Indragarna på restaurangerna krigar om turisternas, och min, uppmärksamhet.

– Pizza, pasta, gelato!

Jag undrar om de ens är italienare på riktigt eller om de bara lägger på en italiensk accent för att turisterna tycker att det är härligt att höra lite … ”Italien”…? Finns det någon genuin italiensk kultur kvar i Rom? Eller är allt bara ett skådespel för turisterna?

– Du åker bara till fel ställen i Rom, säger mina Italien-älskande vänner och menar att jag ska ta tunnelbanan bort från centrum. Vadå, så jag måste …lämna Rom för att uppleva det autentiska Rom? Är alltså stadskärnan att betrakta som förstörd? Ska vi ge upp på den?

Kullerstenen på gatorna trött ut. Mer än 30 miljoner turister trampade ner den förra året och nu är jag en av dem. Det är en enorm inkomstkälla för staden såklart men det driver också upp priserna och gör livet svårt för italienarna som inte har råd att bo kvar i sin egen stad eller ser sina kvarter förvandlas till ett museum. Staden, som har en så unik historia och själ, känns som en kuliss som ska tillfredsställa turisternas hunger efter känslan av det 'italienska'.

Men vad blir kvar av staden när allt bara är till för turister och deras behov? Aja. Vem är jag att klaga på det här? Jag är ju precis som dem: en invaderande turist, beväpnad med en telefon som dagarna i ända skjuter av bilder mot fontäner.

Love Lyssarides
love.lyssarides@sverigesradio.se

”Mini-Trumparnas” audition för vicepresidentposten: Ginna Lindberg, Washington

11 juni 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 11 juni 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Washington, tisdag.

De har kallats för mini-Trumparna, republikanerna som ofta dök upp i domstolen under Donald Trumps rättegång i New York, och som kanske kandiderar till vicepresident-posten.

Flera av dem satt med inne i rättssalen strax bakom Trump och hans advokater. Och på eftermiddagen, när dagens förhandlingar var över, skyndade de sig ut ur byggnaden, sneddade över gatan och ställde sig tätt ihop i en liten klunga i parken mittemot domstolen och väntade på att vi journalister skulle samlas framför dem. Det gjorde vi, med mikrofoner och kameror redo.

De var klädda på liknande sätt, i mörkblå kostymer och röda slipsar. Och deras budskap var också koordinerade. ”Rättegången är en skam”, sa en av dem. ”Domaren är korrupt”, sa en annan.

Sen blev det svårt att höra vad nästa republikan sa, eftersom det var fullt med högljudda Trump-kritiska demonstranter i parken. ”Bootlicker”, stövelslickare, skrek en man. Och en annan ropade hånfullt: ”var har ni köpt era kostymer, på dictators-r-us?”

En man i prästkappa klämde sig in bredvid mig i trängseln. Han klingade oavbrutet i en stor mässingsklocka samtidigt som han gjorde korstecken i luften. Men republikanerna i röda slipsar lät sig inte hejdas. De fortsatte kritisera rättegången och hylla Donald Trump.

De dagliga presskonferenserna utanför domstolen blev en sorts ritual. En audition för republikanska politiker som vill signalera både Trump-lojalitet och intresse för vicepresidentposten.

Det är bara en månad kvar till partikonventet i Milwaukee när Trump väntas meddela vem som blir hans running mate. Den här veckan har kampanjen, enligt medieuppgifter, börjat gallra bland aspiranterna, genom bakgrundskontroller och intervjuer.

Bland de hetaste kandidaterna finns Doug Burgum, guvernör från North Dakota. ”Doug Who?” som Washington Post kallade honom i en rubrik, eftersom han är en av USAs mest okända guvernörer. Burgum har vissa likheter med Trump, han kommer från företagsvärlden och har stor kampanjkassa.

Senator Marco Rubio från Florida står på listan. Han bidrar med utrikeskompetens och verkar ha kommit över att Trump kallade honom ”Lille Marco” i förförra valrörelse. Senator Tim Scott från South Carolina är en pålitlig Trump-förespråkare. Senator JD Vance, även känd som författare till succéboken Hillbilly Elegy, ses som toppkandidat. En av få kvinnor på listan är New York-republikanen Elise Stefanik, profilerad i kulturstridsfrågor.

Donald Trump passar på att dra in pengar på vicepresident-intresset. I mail uppmanar han supportrarna att rösta på sin favorit, samtidigt som man kan skänka valfritt bidrag till kampanjen.

Om några veckor vet vi om det är Trump-lojalitet eller andra kvaliteter som avgör i vicepresidentkampen.

Ginna Lindberg, Washington
ginna.lindberg@sverigesradio.se

EU-valet får ingen att jubla i sydöstra Europa: Milan Djelevic, Slovenien

7 juni 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan fredag 7 juni.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Slovenien, fredag.

Ett av de viktigaste valen för oss européer står för dörren. Eller uppfattas det verkligen som viktigt?

Ser man till kampanjer och budskap, i alla fall i vissa länder, känns hela tillställningen oroväckande lam, knepig och idéfattig.

I Slovenien, ett av länderna jag bevakar, har man satsat på kampanjminimalism.

När jag för några veckor sedan besökte huvudstaden förvånades jag av den totala avsaknaden av budskap inför EU-valet.

I stadens gamla kvarter var det som vanligt liv och rörelse, ett perfekt ställe för vem som helst som vill sprida en åsikt eller politisk vision. Men här var det graffitin på husväggarna som berättade sina finurliga historier – men ingenting om EU-valet.

Inte så konstigt då att valdeltagandet brukar ligga lågt i det här landet, typ under 30 procent.

I grannlandet Ungern har regeringspartiet bestämt att EU-valet handlar om allt som allt tre frågor. Nej till krig, nej till migranter och – den viktigaste biten – nej till allt som bryter mot traditionella värden som i det här fallet specifikt handlar om könsfrågor, om hbtqi-rättigheter. Det är något partiet tycker är ett otäckt nytänkande.

Ett annat parti i samma land kör med en inrikespolitisk touch som vore det ett parlamentsval som stundar – fast detta inte sker förrän om två år. Här är det skola, äldreomsorg, vägarna och undermålig sjukvård som är huvudfrågorna, men inget om EU:s framtida inriktning som både berör landets befolkning och miljontals européer i olika länder.

När de första plakaten dyker upp i Stockholm, blir jag lite full i skratt. Det är som att samtliga partier och enskilda kandidater delat på en och samma kampanjledare – kanske för att spara pengar?

Gräns är ordet för dagen. Det ska nämligen hållas, sättas och dras gränser.

På enskilda politikers och partiers plakat dras det gränser för allt möjligt. Miljöbovar, migranter, franska bönder – för ditten och för datten. Att säga stopp! Dra en röd linje! Hit men inte längre! En tydlig trend.

Vi får väl se om den får alla att gå man ur huse och EU-rösta som aldrig förr. Det brukar annars landa kring 50 procent – valdeltagandet hos oss.

Tillbaka till sydöstra Europa.

Till ännu ett parti i Ungern, det tvåsvansade hundpartiet, som började på skoj för runt 20 år sedan och som sedan dess har använt humorn som vapen och skämtat sig fram till en stark position.

De inleder seriöst, för numera är partiet seriöst, och bjuder in folk för att diskutera EU-politiken. Det är några veckor före det stundande valet.

Mötet sker i en av stadens stora parker. Men när lockvaran gratis öl väl delats ut till en, ska också sägas, ganska liten skara som orkat ta sig till parken verkar alla tappa sugen på EU.

Istället sätter man sig i gräset, partiets företrädare och åskådare tillsammans, och löser quiz och dricker öl.

Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent
milan.djelevic@sverigesradio.se

Valrörelsen handlar om rättsfall – inte politik: Roger Wilson, San Francisco

5 juni 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan onsdag 5 juni

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

San Francisco, onsdag.

En sak som jag inte var fullt införstådd med, när jag började det här jobbet som USA-korrespondent för några år sedan, var hur mycket av min rapportering som skulle handla om rättsfall, rättegångar, överklaganden och även konstitutionella juridiska frågor. Jag menar, ett och annat beslut i Högsta Domstolen hade jag väl kunnat tänka mig, men de senaste åren har jag pratat extremt mycket i radio om till exempel lokala abortlagar och försök att förbjuda dragshow och Trumps rätt att få vara med på valsedeln i vissa delstater och massor med andra frågor som gjorts upp på juridisk väg.

Och på samma sätt har ju upptakten till årets valrörelse dominerats av rättsfall. Jag pratar om den enorma mängd timmar som världens medier, inklusive jag själv, ägnat åt Trump och hans fyra brottmål, där det nu ser ut som om rättegången i New York är den enda som kommer att hinnas med före valet.

Den avslutades ju i förra veckan med att Trump förklarades skyldig till alla 34 åtalspunkter, men redan nu är dags för en ny rättegång som kan få politiska följder. Den mot president Bidens son, Hunter Biden.

Det här åtalet är förhållandevis ganska rakt och enkelt: ljög Hunter Biden på ett intyg när han köpte ett vapen, när han kryssade i att han inte på ett olagligt sätt använde droger. Men det här målet har också en extremt stor potential när det gäller att exponera snaskigt material från familjen Bidens allra mest privata sfär.

Det handlar inte bara om Hunters missbruk under den period då han köpte det nu så omtalade vapnet. Utan också det förhållande han inledde med sin svägerska Hallie, efter att hans bror och hennes man Beau dött i cancer. Ett förhållande som bland annat ledde till att Hallie själv blev beroende av crack.

Fast, en del av den här smutsiga byken är redan offentlig. Hunters exfru skrev om otrohetsaffären i en självbiografi 2022. Eventuellt ett svar på Hunter Bidens egen självbiografi Beautiful things.

Men Hunters självbiografi har nu också blivit en del av bevisningen emot honom. Juryn har fått lyssna på hans ljudboksinläsning där han beskriver jakten på droger.

De som är välvilligt inställda till Biden och hans kandidatur, menar att Hunters rättegång kanske kan fungera tvärtemot det förväntade när det gäller opinionen. Att så många väljare själv, eller att har någon i sin familj som missbrukat droger att de känner sympati inför Hunter och Bidenfamiljen och allt de fått kämpa med.

Frågan är ju då bara om den sympatin även gäller för Hunters nästa rättegång, fallet om Hunter Bidens försök att slippa betala miljonbelopp i skatt som ska avgöras i rätten september.

Ytterligare en rättsfall i raden i detta redan rättegångstäta valår.

Roger Wilson, USA-korrespondent
roger.wilson@sverigesradio.se

Djurens ställning – om åsnor och män: Cecilia Uddén, Stockholm

4 juni 2024 | 4 min

Utrikeskrönikan tisdag 4 juni

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Här är Stockholm tisdag. En irrationell sorg över ihjälskjutna älgar i Stockholms innerstad, tusentals hjärtan på en video där en liten pojke i Gaza matar övergivna katter trots att han själv inte har mat. De starka känslor djur väcker kallas ibland en mätare på - inte hur djurvänliga vi är, utan hur medmänskliga vi är. Djuren är ju också människor. Och en fattig yrkeskusk som piskar sin magra häst, en pojke som dränker katter och religiösa ledare som ser ut som om de skulle njuta av att piska hundvalpar i garaget, förtjänar inga mänskliga epitet.

Men hur är det med föräldrar i Gaza som serverar sina barn hundkött för att de ska överleva? Och varför går det rakt in i hjärtat när Saeed al Arr räddar katter och hundar i Gaza där det knappt går att rädda människor? Han grundade föreningen Sulala Animal Rescue och har under kriget flytt med inte bara sin familj utan också 100 skadade husdjur.

En gång i tiden fanns det ett zoo i mellersta Gaza. Det förstördes under ett av de tidigare krigen och stängdes helt 2016. Men under den period då tunnelsmugglingen från Egypten var så omfattande att man kunde beställa Kentucky Fried Chicken till Gaza via tunnlarna från Egypten, minns jag hur också djur till Gazas zoo inhandlades. Ett lejon köptes och drogades för att transporteras på ett slags dressin genom smuggeltunnlarna. Det stackars lejonet vaknade sen upp till ett nytt liv i en för liten bur på zoo i det trånga Gaza.

När jag var där för många år sedan stod jag utanför en bur och tänkte - de där zebrorna, de ser ovanligt rufsiga ut, inte så där blanka och snygga i pälsen som zebror brukar vara. Det var inte zebror utan två vita åsnor som zooägaren själv målat ränder på med maskeringstejp o svart hårfärgningsmedel. Vi gjorde det för barnens skulle sa han.

Men barn är grymma, det vet vi. Och jag glömmer aldrig ett reportage jag gjorde för många många år sedan, före alla fredsprocesser, på den tiden då den palestinska flaggan var förbjuden på den ockuperade västbanken och israeliska ockupationssoldater bestraffade den som viftade med en palestinsk flagga. En dag var det utegångsförbud i flyktinglägret Balata och ett gäng barn ville jävlas med soldaterna. De fäste en palestinsk flagga mellan öronen på sin åsna och en palestinsk flagga i svansen. Och så skickade de ut åsnan i gränderna där det rådde utegångsförbud. Åsnan med de förbjudna palestinska flaggorna, blev skjuten av soldaterna.

Och av alla svenska radiolyssnare som reagerade på mitt reportage, var det ingen som uttryckte någon kritik mot de israeliska soldaterna, alla tog avstånd från de grymma barnen. Sådan är djurens ställning.

Cecilia Uddén, för P1morgon

Ett annat ANC: Richard Myrenberg, Pretoria

3 juni 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 3 juni 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Pretoria, måndag.

Det här har varit på gång länge, sa sydafrikanen på väg ut ur ett köpcentrum. Kanske var tappet större än väntat, men det var ingen stor överraskning, menade han. Den hyllade befrielserörelsen ANC har åkt på en rejäl smäll i det sydafrikanska valet. Nelson Mandelas parti som dominerat landets politiska landskap i trettio år tappade rejält och landar på bara 40 procent. Det är fortfarande största partiet, men långt ifrån det drygt sextioprocentiga stöd det haft tidigare.

Vad hände? Många, främst utanför landet, har bilderna kvar från kampen mot apartheid, en hel del reste i landet under de dramatiska åren när Mandela blev president för regnbågsnationen, det var glädje och eufori. Mandela, mannen som troligen räddade nationen från ett inbördeskrig och som visade på ett statsmannaskap utöver alla andra.

Men det finns en annan bild också, den inifrån Sydafrika av idag. Jag minns ett besök i kåkstaden Mamelodi, mitt under den värsta elkrisen, då rullande strömavbrott la landet i mörker halva dygnet. En butiksägare sa att så fort strömmen går så kommer de kriminella gängen fram, de rånar folk och våldtar kvinnor. Folk dödas här. Två av hans tre butiker hade fått stänga. Det var bättre under nationalistpartiet, sa han. Då funkade det åtminstone. Jag häpnade. Enligt honom var det tydligt att strömavbrotten var ANC:s fel, som kontrollerar det statliga elbolaget.

En bekant som levt hela sitt liv i Soweto blir så arg när han pratar om ANC att han knappt kan få fram orden. ”De är så korrupta, de tänker bara på sig själva”, sa han. Han skulle rösta på det främlingsfientliga, ultravita högerpartiet Freedom Front Plus i protest, sa han. I provinsen KwaZulu-Natal stötte jag på en ANC-funktionär som kampanjade inför valet. Han sa att partiet kanske varit lite väl bekvämt av sig för några år sedan, men nu hade man styrt upp det. Det hjälpte inte, ANC:s stöd rasade i den provinsen till förmån för den skandalomsusade förre presidenten Jacob Zumas nya parti, Umkhonto we Sizwe.

Många sydafrikaner har länge varit trötta på ett parti där korruptionsskandalerna avlöst varandra, som de tyckt inte kunnat hantera den höga arbetslösheten och kriminaliteten, som drabbar de fattigaste mest. Ett parti som levt i vissheten att det ändå kommer vinna nästa val, oavsett vad. Kanske var det det som ANC-funktionären menade med ”bekvämt”. När en svart man i en fattig kåkstad tycker att det var bättre under den rasistiska apartheidregimen, när en svart man i Soweto tänker rösta på ett vitt ultrahögerparti, så visar det på en sak; ett misslyckande för ANC.

ANC av idag är inte riktigt samma ANC som det var under Nelson Mandelas dagar.

Richard Myrenberg, Pretoria
richard.myrenberg@sverigesradio.se

Det ukrainska dilemmat – mobiliseringen: Lubna El-Shanti, Stockholm

31 maj 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan fredag 31 maj 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, fredag.

För drygt en vecka sedan satt jag i en bil, på väg från en intervju i ett sovande bostadsområde i utkanten av Charkiv. Min vän Anton, bakom ratten, gnolar med i musiken från radion, jag sitter försjunken i mina anteckningar. Plötsligt en kraftig inbromsning.

Vid vägrenen står två militärer och pratar med en ung man.

– Det där är ju min kompis, säger Anton.

Han smäller upp bildörren och rusar ut.

I början av den fullskaliga invasionen ringlade köerna utanför rekryteringskontoren, på vissa håll bads männen till och med att gå hem, inskrivningslistorna var fulla. I dag är läget ett helt annat. Anton kallar det för en katt-och-råtta lek eller en variant av Hungerspelen.

Överallt i Charkiv kan man stöta på militärer som har till uppgift att dela ut kallelser till män i värnpliktsåldern – i köpcentrum, i tunnelbanan, vid parkeringen eller i parken. Anton och fler av hans vänner försöker undvika dem i den mån det går.

Det är ingen hemlighet att Ukraina lider brist på soldater. Flera av Antons vänner ligger begravda på militärkyrkogården, killar han känner från plugget, från fotbollslaget, kusinens pojkvän. Varför just dem?

Samtidigt har ukrainska politiker inte velat ta i den känsliga frågan, länge låtsats som att det regnar. I fjol sa den tidigare försvarsministern Reznikov att landet inte behöver en ny mobilisering, det var bara själva mobiliseringsförfarandet som behövde effektiviseras, ansåg han.

Och länge pratades det inte om problemet över huvud taget. Sedan kom hösten och landets dåvarande försvarschef Zaluzjnijs krassa uttalanden om att landet behövde uppemot en halv miljon nya soldater.

Det började röra på sig i parlamentet men inte förrän nu har nya mobiliseringsregler trätt i kraft, regler som förmodligen kommer göra det svårare att smita undan.

Men grundproblemet återstår, det finns inget slutdatum, ingen väg ut, ingen plan om när eller under vilka förhållanden män som tjänstgör får ta av sin uniform, annat än om de skadas eller stupar.

Samtidigt fortsätter kriget. Soldater som stridit från allra första början blir allt färre och de som har överlevt tills nu säger rakt ut att de är trötta, slitna, mentalt utmattade.

Genom bilrutan ser jag Anton prata med militärerna och sin vän. Han har sänkt sina axlar, det verkar som att de står på god fot med varandra. Efter ett tag skakar de hand och alla går åt varsitt håll.

Anton sätter sig i bilen.

– Inte än, säger han.
– Jag får leva lite till.

Lubna El-Shanti, Charkiv
lubna.el-shanti@sverigesradio.se

Världens högst belägna soptipp: Moa Kärnstrand, Peking

30 maj 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 30 juni 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Peking, torsdag.

Vandra i berg är härligt. Göra en kopp kaffe på en sluttning och dricka den med vacker utsikt. En känsla av att vara en del av naturen för en stund. Och visst vore det spännande att utmana sig själv, klättra högre och svårare. Men skulle jag vilja köa uppför ett berg, sätta mitt liv på spel och se högar av skräp längs min väg som en påminnelse om människans lättja?

Årets säsong på världens högsta bergstopp Mount Everest är i full gång och för de turister som åkt dit för att bestiga Everest är det där just precis vad som väntar.

Häromdagen blev en Instagramvideo från en indisk klättrare viral på internet. I den ser man människor i väldiga dunjackor som bildar en slingrande, lång rad längs ett rep. Det ser ut att vara flera hundra personer fast i en livsfarlig, iskall trafikstockning på världens tak. Passagen är en av de mest utmanande på Everest och klättrarna har bara ett kort tidsfönster för att ta sig genom den, upp till toppen och ner igen, mellan kraftfulla vindar. Postaren beskriver hur människorna längs repet måste förhandla med varandra för att dela på platsen så att de som tagit sig upp också kan ta sig ner. En annan video på Instagram visar hur det helt blivit stopp i människotrafiken på en snöig liten topp. Färgglada jackor står som packade sillar. ”Det ser ut som Mumbais tunnelbana under rusningstrafik”, kommenterar en användare.

Förra året var det dödligaste på Everest sedan man började föra statistik. 18 människor försvunna eller döda. I år har redan fem dött och tre försvunnit. De senaste åren har en stor del av dödsfallen på Everest förklarats med just trängsel.

Hur många som försöker bestiga toppen i år, det återstår att se. 2023 utfärdade Nepal rekordmånga tillstånd för utlänningar att klättra. Då var den norra, mindre kända rutten till Everest via Kina och Tibet fortfarande stängd efter covid. I år kommer klättrare även den vägen.

Trängseln betyder inte bara livsfara för klättrarna på Everest – den innebär också risk för berget och de som bor på det. Mount Everest är nedsmutsat av skräp och avföring. De hundratals som försöker bestiga toppen årligen lämnar flera kilo sopor var som blir kvar längs sluttningarna. Vattendrag förorenas och lokalbor utsätts för fara. Lägg klimatförändringar till det och utmaningen för Everest kan bli svår att klara av.

I Nepal har man i år börjat ta tag i oron för berget. För några veckor sedan kom ett beslut i Nepals högsta domstol att Everests kapacitet måste respekteras. Många tolkar det som att Nepal kommer att införa en övre gräns för antalet bergsturister. Här i Kina finns redan en begränsning på 300 personer per år, men Nepal har inte haft någon sådan. Nya regler för i år är också att klättrarna måste ta med sig sitt skräp, inklusive sitt bajs.

Den nepalesiska advokaten som tog fallet till Högsta domstolen sa att vi pressar berget för hårt.

Igår var det internationella Mount Everest-dagen, årsdagen för den första lyckade toppturen 1953. Det var en annan tid. I dag har det som nepaleserna kallar ”himlens panna” blivit världens högst belägna soptipp. Bara för att människan ska visa hur den kan bemästra naturen.

Moa Kärnstrand, Kinakorrespondent
moa.karnstrand@sverigesradio.se

De är få, de som driver samhället framåt – Ivan Garcia, Mexico City

29 maj 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Mexiko city, onsdag

Det är val här i Mexiko på söndag. Ett historiskt stort val, hela 20 tusen politiska poster ska tillsättas. Det är rekordmånga.

Valrörelsen är inne i slutspurten och jag träffar aktivister från olika partier och rörelser. De är fulla av energi och hopp, de tror på sin sak och de är kategoriska i sina åsikter - motståndarna har alltid fel.

Mexiko räknas till de bristfälliga demokratierna i världen. Den brittiska tidningen The Economist klassar Mexiko till och med som en hybrid mellan demokrati och auktoritarism.

Förutom det politiska våldet - med ett 40-tal mördade kandidater i årets valrörelse - så är en av bristerna, folkets låga politiska delaktighet och misstro mot de demokratiska institutionerna.

Det är inget unikt för Mexiko. De entusiastiska aktivisterna i de flesta länderna kanske är fem tio procent av befolkningen, annars är de allra flesta passiva medborgare som inte deltar i de gemensamma angelägenheterna mellan valen.

För dem räcker det med att gå och rösta - andra får sköta det där fula som heter politik. Det finns de som inte ens bemödar sig om att rösta.

Det finns säker flera förklaringar. I Colombia, där jag bott tre år, försökte presidenten Gustavo Petro få med medborgarna i skapandet av politiken - många kom och deltog i lokala möten med sina önskemål och krav.

Men tiden gick och så kom besvikelsen över att inte mycket hände efter mötena. Medborgarna lät då bli att komma till nästa möte, då var det bara aktivisterna som fortsatte att delta.

I Chile samma sak. Under de stora protesterna 2019 bildades lokala demokratiska församlingar i många kvarter där tiotusentals deltog över hela landet. Det var livligt och entusiastiskt. Men nej, samma sak där. Mycket litet hände efteråt. Idag finns inget som liknar det engagemang, hopp och entusiasm från 2019 i Chile. Bara aktivisterna fortsätter.

Ska man deppa över det? Jag vet inte. Det kanske är så att en minoritet aktivister är de som alltid har förändrat och alltid kommer att förändra världen, med tillfälligt stöd från de passiva medborgarna antingen vid turbulenta tider eller i valtider.

Bristen på folklig delaktighet som gör Mexiko, Colombia, Chile och många andra länder till bristfälliga demokratier orsakas möjligen av en mänsklig läggning – känslan av svek och det där med att andra får göra det där, jag har inte tid.

Det kanske viktiga ändå är om en demokrati skapar förutsättningar eller reser hinder för människors deltagande. Trots morden på kandidater möter jag entusiastiska och drömmande aktivister här i Mexiko som vill ta en av de 20 tusen posterna som står på spel på söndag.

De förtjänar vår beundran. Det är dessa typer av människor som driver samhället framåt.

Ivan Garcia, Korrespondent i Latinamerika

ivan.garcia@sverigesradio.se

Tittar på hockey och lider som en riktig finne: Carina Holmberg, Göteborg

28 maj 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan tisdagen 28 maj

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Göteborg tisdag. Det är prestigemöte i hockey-VM mellan Sverige och Finland. Kvartsfinal. Nu är det inte alls lugna puckar som Finlands president Alexander Stubb brukar säga. Finlands sak är vår, tillsammans in i Nato. Alla uttryck som brukar beskriva enigheten mellan brödrafolken är i det här läget helt bortglömda.

Knappast något kan plocka fram kärleken för det egna landslagets färger som ett möte i hockeyrinken mellan Sverige och Finland. Under min tid i Finland blir jag varse känslan mer och mer för varje dag. Jag minns mitt första besök på nationalmuseet i Helsingfors. Ett lärorikt besök. En tidslinje på väggen pekar ut viktiga händelser i Finlands historia. Mitt leende blir stort när jag kommer fram till 1900-talet.

1995 - Finland vinner sitt första VM-guld i hockey någonsin och det är Sverige som besegras i finalen på hemmaplan i Globen.
Oj, oj var det så viktigt att det kommer med på tidslinjen på museet? Minsann - 4 - 1 i en hockeyfinal mot Sverige - en viktig milstolpe i Finlands historia, tydligen, funderar jag.

Jag tar upp det hela med en finländsk vän och hon bekräftar betydelsen. Finländarna badade i fontänen på Sergels Torg för att fira vinsten och minnet vårdas ömt i hockeyintresserade kretsar.

Nåväl, nu är det 2024 och Sverige och Finland möts än en gång i hockeyrinken. Det är vinna eller försvinna som gäller i kvartsfinalen. Sverige är segertippat. Har spelat stabilt genom turneringen.

Finland slår i underläge – har klarat sig vidare med nöd och näppe och till råga på allt är deras lagkapten avstängd. Men se det verkar passar Finland bra.

Det blir en tuff match. Det är kämparanda och sisu och inte alls några lugna puckar. Jag undrar hur det låter hemma i det hockeyintresserade presidentpalatset i Helsingfors. Svårt är det också för en Finlandskorre som alltmer förstår och känner med den finska folksjälen.

Finland kämpar och biter sig fast. Det är målfattigt och det är först i förlängningen som Sverige avgör. De finska hockeylejonen hänger med huvudet och resten av Hockeyfinland likaså.

Finland föll på målsnöret som så många gånger förut känns det som. Det kan vara tufft att ha hjärtat hos de blåvita färgerna. Hockey-VM 2024 kommer inte hamna på väggen på Nationalmuseum. Jag tittar på hockey och lider som en riktig finne.

Ris(k)fylld politik i Thailand: Axel Kronholm, Bangkok

27 maj 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan måndag 27 maj

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bangkok, måndag.

Ris. Det är livet.

Att köpa ris i Thailand är en fröjd. Här säljs det i säck, vanligtvis fem kilo och uppåt. När jag står i mataffären och väljer min säck kan jag fnissa för mig själv åt minnet av de patetiska halvkilos-förpackningarna i svenska matbutiker. Rissäckarna här bär den kanske främsta kvalitetsstämpel som finns: khao hom mali – thailändskt jasminris.

Thailändarna är stolta över sitt ris, med rätta. Det är inte bara nationalism – det har flera år utsetts till världens bästa ris på världsriskonferensen i Macau. De vita kornen är en självklar del av kosten här. Som i flera asiatiska språk är ordet för ris synonymt med mat på thailändska. Och vill man fråga en vän hur läget är kan man fråga: har du ätit ris ännu?

Men skulle jag äta tio år gammalt ris, även om det då var thailändskt jasminris?

Frågar man Thailands handelsminister Phumtham Wechayachai är det inga problem. Tidigare den här månaden slevade han glatt i sig kokt ris från ett tio år gammalt statligt lager i nordöstra Thailand. Där ligger 15 000 ton ris som regeringen nu vill bli av med. Ett förslag har varit att sälja det till Afrika.

Att handelsminsitern inför ett samlat medieuppbåd mumsade i sig riset var för att försäkra alla om att det är fullkomligt säkert att äta. Labbtester som regeringen låtit göra visar att det inte innehåller några gifter. Däremot uppger hälsoministeriet att det finns en stor mängd döda kryp i riset som måste rensas bort innan det kan säljas. Ett universitets-labb har dock varnat för att risprover visade rester av cancerframkallande mögelgifter, och en expert på matsäkerhet vid universitetet tyckte att regeringen istället skulle bränna sprit på riset eller använda det till biobränsle.

Men det här riset har också en politisk laddning, och det beror på den tidigare premiärministern Yingluck Shinawatra. Mellan 2011 och 2013 köpte hennes regering in ris för dubbla marknadsvärdet som ett sätt att hjälpa landets jordbrukare – en viktig väljargrupp för hennes parti Pheu Thai. Men när världsmarknadspriserna sedan sjönk satt regeringen fast med en massa dyrt ris i ladorna. En domstol höll Yingluck personligt ansvarig för skandalen och dömde henne till fem års fängelse, varpå hon flydde landet och gick i exil i Dubai där hennes bror redan befann sig efter att ha blivit avsatt i en militärkupp några år tidigare.

Men mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. Shinawatra-familjens parti Pheu Thai är nu tillbaka i regering och förra året återvände Yinglucks bror Thaksin till landet och benådades. Det har ryktats om att även hans syster skulle kunna komma tillbaka på liknande vis. Vi får väl se om hennes gamla ris ligger kvar och dammar i bodarna när det i så fall sker.

Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasien

axel.kronholm@sverigesradio.se

Statsvetarens stjärnstatus: Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent

24 maj 2024 | 4 min

Utrikeskrönikan 24 maj 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Sollentuna, fredag.

Det hörs ryska vid hotellet och inne i butiken Tre Brudar, som säljer specialiteter från de tre baltiska staterna. Men där kassörskan talar ryska med kunderna och där en hel del säljs som är lika ryskt som lettiskt eller estniskt – som pelmini, grönsaksinläggningar och gresjka, helt brunt bovete. Grynen som ser ut som små bruna pyramider och används istället för ris eller till gröt. De bästa odlas i Altajbergen borta i Sibirien och det är inte ett sädesslag utan en ört, som dessutom har fördelen av att vara glutenfri.

De tre brudarna visar sig vara en oväntad överraskning för mig och var inte anledningen till varför jag åkt till just Sollentuna. Nej, det var av samma anledning, som fått några hundra rysktalande att samlas utanför en aula inne i hotellet. De flesta unga. Någon hade en pin med ”Russians against war” på t-tröjan. Var det någon popstjärna, som lockade dem dit?

Nej långt därifrån. De var där för att lyssna på ett föredrag om dekabristerna och deras idéer om en rysk grundlag. Och stjärnan, som möts med applåder och jubel, är statsvetaren Jekaterina Shulmann. Hon är liten, nätt och matchar sitt gråa hår med en klänning i grått. Ingenting hos henne tyder på stjärnstatus, tills hon börjar tala. Då blir det uppenbart.

För hennes skull och journalisten Maxim Kournikov från radiostationens Moskvas Eko, har exilryssarna köpt biljetter som kostar mellan 500 och 1 300 kronor. För hennes skull är de beredda att lyssna, applådera och skratta under föredraget om dekabristerna.

Vilka var de då? I december 1825 försökte dekabristerna sig på en palatskupp i St Petersburg. Krigen i Europa med bland annat Napoleon hade också inneburit en andlig väckelse och spridning av liberala idéer bland ryska överheten.

Dekabristerna ville hindra armén från att svära trohet till den nye tsaren. Livegenskapen skulle avskaffas liksom soldaters 25-åriga (?!) värnplikt, och yttrande och mötesfrihet skulle införas. Upproret slutade i ett blodbad med hundratals döda som låg kvar på Senatstorget i St Petersburg, den tidens ryska huvudstad.

För de upprorsmakare som överlevde blev straffen grymma plågsamma utdragna dödsstraff .

Frågorna och föredraget handlade inte så mycket om just de grymma detaljerna utan mer om det politiska frö som såddes i Ryssland då, och förstås om dagens verklighet, som publiken frågade mest om. Kön för att få en autograf av statsvetaren ringlade lång.

Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent
maria.persson_lofgren@sverigesradio.se

Megavalet tär på krafterna: Naila Saleem, Sydasienkorrespondent

23 maj 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 23 maj 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, torsdag.

Det börjar kännas i knoppen nu. Bevakningen av Indiens megalånga parlamentsval, som spänner över nästan sju veckor, tär lite på idébanken. Inte bara min, jag ser en viss rundgång vad gäller uppslag i internationell media. Inte det minsta konstigt så klart och en bra idé tål att spridas till fler.

Indiska medier kan man så klart också gärna hämta inspiration ifrån men där handlar valet ofta om enskilda kandidater och ett politiskt rackarspel som är svårgenomträngligt. Allianserna är inte sällan rätt kortvariga; att maximera röster framstår som det viktigaste.

Sedan spelar regionala frågor in och där kan det också bli komplicerat att hänga med i svängarna. Nyligen röstade delar av Kashmir och det är första valet efter att den hindunationalistiska BJP-regeringen tog bort det speciella regelverk som gav Jammu & Kashmir större självbestämmande. Kashmir är den enda region i landet där muslimerna är i majoritet och när beslutet fattades väckte det ramaskri.

Parlamentsvalet har därför kommit att ses som en slags folkets dom om just den här frågan. BJP har för första gången sedan 1996 inga egna kandidater där utan säger sig stödja andra partier men oklart vilka.

Så hur gick det då med valdeltagandet? Jo, det ser ut som om befolkningen i vissa delar av Kashmir röstat som aldrig förr och det väcker ju funderingar. Har man köpt regeringens budskap om nya tider, bättre säkerhet och ekonomi? Eller är det istället något helt annat som folket vill säga?

Nu på lördag är det dags för valomgång nummer 6, sen återstår bara en sista valdag innan resultatet presenteras 4 juni. Jag bevakar ju än så länge valet på distans men min indiske kollega vittnar om en valrörelse som till skillnad från den i Kashmir inte är som vanligt i resten av Indien. Rent av lite avslagen emellanåt. Det ser jag flera medier skriva om och experter skyller både på vädret och en allmän apati bland väljare. Regeringen är på det stora hela mycket populär, särskilt premiärminister Narendra Modi. Det finns inte heller någon enande yttre faktor som mobiliserar väljarna.

Så var det då vädret. Häromdagen uppmättes 47,4 grader i Delhi som ju röstar på lördag. Värmeböljan spås hålla i sig i några dagar. Under hela valet har det varit extrema temperaturer och även om Indiens befolkning är van vid hetta så tros detta ha påverkat människors benägenhet att köa för att få rösta på sin favoritkandidat.

Naila Saleem, Sydasienkorrespondent
naila.saleem@sverigesradio.se

Jag lämnar in mitt pass och ber en stilla bön: Andreas Liljeheden, Bryssel

22 maj 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 22 maj 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bryssel, onsdag.

GPS: sväng nu till höger.

Jag kör in i ett industriområde en bit utanför Bryssels flygplats.

Lastbilar och containrar står parkerade utmed sidorna av vägen.

Allra längst in, där vägen tar slut, ligger vad som ser ut att vara stor lagerlokal. Med grindar framför infarten.

GPS: resmålet ligger på höger sida.

Kan det här verkligen stämma? Tänker jag.

Är det verkligen här jag ska lämna in mitt pass för att få ett visum?

I en skum lagerlokal?

Mitt ute i ingenstans?

Det hela hade börjat några veckor tidigare då vi på Ekot bestämde att jag, som tidigare år, skulle åka till Natos toppmöte senare i sommar. Ett möte som denna gång inte äger rum i Europa, utan i Washington DC, i USA.

Vilket kräver visum. Som skulle visa sig vara mycket svårare att fixa, än jag räknat med.

För det första tog det en evighet att hitta och fylla i ansökan på nätet då sajten konstant hängde sig och krävde omstart.

Men det verkliga hindret kom när jag skulle gå på intervju på amerikanska ambassaden här i Bryssel.

Efter att ha svarat på frågor från fem olika tjänstemän vid fem olika deskar visade det sig att jag gjort en stor missberäkning. I min enfald trodde jag att jag skulle få visumet direkt. Men nej, de skulle behålla mitt pass i några arbetsdagar och sen skulle jag komma tillbaka och hämta det.

Problemet var att jag skulle använda passet för en två veckor lång privat påskresa två dagar senare.

”Men du kan posta in passet när du är tillbaka från resan”, sa tjänstemannen och gav mig en lapp med vad jag trodde var instruktioner.

Först efter resan tittade jag på lappen mer noggrant och där stod inget alls om hur jag skulle skicka in passet och till vilken adress.

Det tog flera veckor, med otaliga mejl och samtal, innan jag tillslut fick svar att jag skulle leverera passet till en adress i Vilvoorde, 15 km utanför Bryssel.

Alltså det där industriområdet som jag beskrev i början.

Jag ringde på. Grindarna öppnades och jag släpptes in i den stora lagerlokalen.

”Ska du lämna in ett pass?”, frågade personen som satt bakom skrivbordet.

”Nä vet du, här hämtar du ut ditt pass när du fått visum”.

SUCK.

Jag var redo att ge upp och för min inre blick såg jag toppmötet i Washington DC gå upp i rök.

Då kom chefen i lagerlokalen in. Kanske såg han desperationen i mina ögon för han gav mig ett stort A3-kuvert och sa: ”lägg i ditt pass här, skriv bara US Embassy och ditt namn så ska jag lämna över det”.

Driver han med mig, tänkte jag. Det kommer väl aldrig att gå.

Men vad skulle jag göra. Jag släppte ner mitt pass i det enorma kuvertet och bad en stilla bön.

Och hör och häpna! Efter bara några dagar kom ett nytt mejl - visumansökan godkänd. Finns att hämta ut i ett skumt, men för mig välbekant industriområde utanför Bryssel.

Washington DC och Natotoppmöte, here I come.

Andreas Liljeheden, Bryssel
andreas.liljeheden@sverigesradio.se

Om honung, vin och ett långt liv: Sara Heyman, Ikaria

21 maj 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 21 maj 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, tisdag.

Nyss hemkommen från en reportageresa där jag för en gångs skull inte fokuserat på sjukdomar eller problem. Utan i stället på vad som gör oss friska, mer specifikt vad som kan ge ett riktigt långt liv. Den grekiska ön Ikaria är en av fem platser i världen som ringats in som så kallade Blue zones, ställen där ovanligt många blir ovanligt gamla. Även om Blue zones inte är helt vetenskapligt sammanställda, så är det ingen tvekan om att de inringade platserna har en hög andel invånare som blir riktigt gamla. Forskare har också intresserat sig för Ikaria och gjort studier på människorna där för att hitta svaren.

Men det visar sig att vi kan slå fast mycket mer om vad som förkortar våra liv, än om vad som gör dem riktigt långa. Bland de människor i världen som blivit rekordgamla är det svårt att se något gemensamt mönster.

Det finns förstås ändå en rad saker som vi vet håller oss friska, och på Ikaria hittar man flera pusselbitar. Det är några självklara, men också andra som åtminstone inte jag hört lika mycket om. En av de mest givna är maten, lagad från grunden och med en stor andel grönsaker. En annan är vardagsmotion. Ikaria är en bergig ö och att knata i uppförsbacke ger bra flås.

Ikariaborna är också övertygade om att öns honung och, inte minst, vinet bidrar till ett långt liv. Av hälsoskäl dricks till och med en slurk till frukost. En oomtvistat hälsoskyddande faktor är avsaknad av stress – och det är också Ikarias melodi. Här helgas siestan, och för en reporter på besök kan ett ”jag är tillbaka i eftermiddag” innebära ”jag kom tillbaka sent på kvällen”, och det blev ingen intervju alls.

Det som också nämns här, men inte lika ofta i hälsoguruernas ”lev så här”-inlägg i sociala medier, är de sociala banden. Ikaria är känt för sina Panagirias – fester fyllda med mat, vin och dans där hela byar och alla generationer är med. De börjar tidig eftermiddag och slutar först morgonen dagen därpå.

En känsla av sammanhang, i sociologin kallat KASAM, är viktigt för vårt välbefinnande och vår förmåga att hantera motgångar. KASAM betyder att man ser sin tillvaro som hanterbar och meningsfull. Och, utan att ha haft turen att få gå på en riktig panagiria, tror jag att sådana fester bidrar till det där – så länge man tar sig hem på serpentinvägarna på ett säkert sätt framåt morgonkröken.

Jag tycker ofta att sådant som ska ge hälsa känns motigt att få till i vardagen. Det jag tar med mig från Ikaria är att det kanske inte behöver vara så svårt. Det som – kanske – gör livet långt är i mångt och mycket sådant som – helt säkert – gör livet roligare.

Sara Heyman, korrespondent för global hälsa
sara.heyman@sverigesradio.se

Ett och ett halvt år och fortfarande en trasig gasmätare: Pontus Mattsson, London

20 maj 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 20 maj 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London måndag, och gasmätaren är fortfarande trasig. Ett och ett halvt år efter att mätarställningen låste sig. Försöken att få den utbytt har varit resultatlösa.

Det började med namnet på abonnemanget. Eftersom mätaren felanmäldes redan under min företrädares tid, ändrade vi först inte det hos energibolaget EDF. Nytt namn skulle nämligen lett till ny plats längst bak i kön för reparationer.

Och den kön var lång. Anmälan gjordes i januari förra året, i december skulle reparatören komma. Dagarna före fick jag påminnelser via sms och telefonsamtal från kundtjänsten i Sunderland om att hålla mig hemma på förmiddagen.

Dagen kom, men ingen reparatör. Ingen hörde heller av sig. På eftermiddagen ringde jag EDF för att höra vad som hänt. När jag angett abonnemangsnumret frågade kvinnan i luren misstänksamt: Are you Stephanie?

Nej, det är jag förvisso inte, svarade jag men det är jag som är här nu, och har väntat på reparatören som aldrig kom och jag undrar vad som händer nu.

”I can't talk to you, security reasons”, sade kvinnan och lade på. På kvällen kom ett sms – på grund av oförutsedda händelser hade reparatören inte kunnat komma. Men jag skulle få en ny tid.

Vi skrev över abonnemanget på mig. Ny tid i mitten av februari. Jag fick nya påminnelser om att hålla mig hemma. Sms och telefonsamtal, som alltid inleds med kontrollfrågor om adress, postnummer och e-post innan kundtjänsten kommer in på ärendet. Security reasons, gissar jag.

Till slut kom dagen i februari. Reparatören ringde på dörren. Jag visade honom den trasiga gasmätaren. Den sitter väldigt illa till, sade han och skruvade på sig. På drygt två meters höjd och i ett skåp i köket.

Den kan jag inte fixa själv. Det behövs två man och en ”skinny ladder”, en smal stege, sa reparatören som kontrakteras för varje enskilt uppdrag, och försvann.

Nytt samtal till Sunderland, det behövs två man och en ”skinny ladder” förklarade jag. Jag fick en ny tid i april.

Nya sms, nya telefonsamtal, nya kontrollfrågor.

Dagen efter ringer de på dörren och där står EN reparatör, ingen ”skinny ladder”, ingen stege över huvud taget. Jag kanske kan ringa en annan kille förklarade reparatören när jag såg lite undrande ut. Men det behövdes aldrig.

När han såg mätaren sade han bara: ”Den där går inte att byta, den sitter för illa till”. Man kan kanske kan stå på köksbänken, försökte jag, den är ju alldeles intill. ”Det får vi inte för EDF”, sa reparatören, om bänken skadas blir det problem.

Nytt samtal till kundtjänsten. Det är nu sex veckor sedan. Men ännu ingen ny tid, ett och ett halvt år, tre havererade bokningar, mängder av telefonsamtal, mejl och sms, fortfarande en trasig gasmätare. Alla gör säkert det de ska, och följer instruktionerna ovanifrån. Ingen tar ansvar för helheten.

Gasen funkar i alla fall, elementen är varma, och avdelningen som skickar fakturorna, med uppskattad förbrukning, fungerar också. Kraven att betala kommer som de ska. Precis som påminnelserna om att jag måste lämna mätarställningen hela tiden har gjort, vi har inte fått den på länge.

Thank you very much för det.

Pontus Mattsson, London
pontus.mattsson@sverigesradio.se

Avgörande tillfälligheter: Marie Nilsson Boij, Paris

17 maj 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Paris, fredag.

Jag tänker inte sällan att jag skulle behöva lite hjälp, på olika plan i mitt liv, en sekreterare, en butler, en personlig tränare... ah du fattar.

Men jag har inte vågat närma mig tanken på assistans från någon form av högre makt, men nu har det hänt, för så många tillfälligheter kan annars inte inträffa samtidigt.

Så här var det, eftersom min man och son var i Sverige på vårlov
så frågade jag min dotter om hon ville hänga med på bio någon dag.

Jo visst, sa hon och föreslog redan samma kväll
eftersom hennes kille ändå skulle på en fotbollsmatch,
och hon sen ville flytta hem till honom för resten av veckan.

Visst, sa jag, och slog på TV:n. Jag fastnade vid ett inslag om just en ny film, som fångade mitt intresse.

Den handlade om en lärare som tog en hård kamp, mot radikal islam som fått fäste bland några av hennes elever.

Jo, den ville min dotter också se.

Men det visade sig att filmen hade premiär först dagen efter,
men att det fanns en förhandsvisning på en biograf som jag inte kände till sen tidigare.

Den hette Regissörernas biograf, det lät ju fint, och ja det var liksom det alternativ som fanns.
Jag bokade.

Vi blev sena, som vanligt.

– Men det är säkert en kvarts reklam innan, sa jag.

När vi kom fram visade det sig att hon anade rätt.

Det fanns ingen popcornförsäljning i entrén, och istället för reklam var det en filmfantast som introducerade filmen, i sällskap av – hör och häpna – både regissören och huvudrollsinnehavaren, alltså de jag sett i inslaget på TV tidigare på dagen.

Efteråt var det tydligen frågestund med publiken. Där satt representanter från skolorganisationer, andra kulturarbetare,
kritiker, elever, lärare och till och med lokalpolitiker från kvarteret.
Som en dröm för en journalist.

Och filmen som fritt översatt heter ”Amal – en fri själ”, var så intressant
och regissören Jawad Rhalib som själv är muslim var så engagerad,
att jag insåg att jag bara måste intervjua honom.

Och jodå det gick att ordna och det hela resulterade i ett reportage.

Men, om inte min man och son åkt till Sverige just den veckan, hade jag och min dotter inte gått på bio.

Om jag inte haft på TV:n på den kanalen just de där minuterna
hade jag inte fått nys om just den filmen.

Om inte en av kvartsfinalerna i Champions League spelats just den kvällen, hade inte min dotters pojkvän gått på fotboll då.

Om inte han gått på fotboll just den kvällen, hade vi troligen inte gått på bio just den kvällen heller.

Om vi inte gått på bio just den kvällen, hade vi inte gått på just den biografen.

Om vi inte hade gått på just den biografen, hade vi inte fått delta i det spännande samtalet med filmens regissör och skådespelare.

Och om jag inte fått reda på att regissören var i stan och att han var en så intressant person så hade jag aldrig tänkt att honom måste jag intervjua.

Om jag aldrig hade tänkt den tanken, hade du aldrig fått höra det reportaget för några veckor sedan i din radio.

Ofta är mina reportage resultat av lyckosam och noggrann planering,
ibland är det tillfälligheterna som gör det.

Marie Nilsson Boij, Paris
marie.nilsson-boij@sverigesradio.se

Bakom de våldsamma bilderna finns också en vardag: Samar Hadrous, Jerusalem

16 maj 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 16 maj 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Jerusalem, torsdag.

När jag skriver den här krönikan, sitter jag på mitt hotellrum i Jerusalem.

Från balkongen hör jag då och då bilar eller motorcyklar som svischar förbi, men annars är det lugnt och stillsamt där ute.

Jag är nyintroducerad till staden, som alla vill äga.

På min näthinna har det fastnat lager av bilder från Jerusalem som har samlats i fyra decennier.

Bilder på israeliska poliser som slår palestinska bedjande med batonger vid Al-Aqsa moskén. Bilder på Palestinska unga män som utsätter israeler för knivattacker, och bilder på Judiska högextremister som tågar i Gamla staden och ropar ”död åt araber”.

Det var det jag hade förväntat mig se när jag kom till Jerusalem. Men när jag går runt i staden, särskilt i det ockuperade Östra Jerusalem, där både israeler och palestinier bor, så får jag se bilder som jag aldrig har sett förut.

Häromdagen var jag på väg till Gamla staden i Östra Jerusalem, när jag gick förbi en busshållplats.

Där stod det två beslöjade kvinnor. Några meter bort stod det en ultraortodox judisk man, med skruvlockar och en svart hatt på huvudet och väntade på bussen.

Jag gick vidare mot Damaskusporten. På trapporna stod det en kvinna med asiatiskt utseende och sjöng på engelska, en sång om Jesus. Två unga israeliska, beväpnade soldater gick förbi henne och var helt inne i ett samtal. De tittade inte ens mot den sjungande, glada kvinnan – som verkade ha fått feeling av att vara i Jerusalem.

Från Damaskusporten tog jag mig in i labyrinten av gränder, med rader av butiker och marknadsstånd. På hyllorna stod det högar av Palestinasjalar bredvid kippor i olika färger.

En dag jag gick jag runt i gränderna när solen hade börjat gå ner och alla butiker hade stängt. De trånga gatorna med de blanka stenarna var tomma.

Ibland kunde det dyka upp en eller två personer. En kille i 20-årsåldern, iklädd svarta jeans och en svart bomberjacka gick med blicken fäst på mobilen, och växlade från en arabisk låt till en annan.

Snart dök det upp en jämnårig kille, med en kippa på huvudet och en tallit runt överkroppen, en fyrhörnig bönesjal med tofsar som hänger ner från varje hörn.

De två unga männen gick förbi varandra, utan någon speciell reaktion från båda.

Jag kan inte sluta observera människorna här, och på något sätt fascineras av tanken att i varje konfliktområde, så finns det någon slags koexistens. Bakom de oroväckande rubrikerna och de våldsamma bilderna, finns det också en vardag, som kan vara lugn och stillsam.

Samar Hadrous, Jerusalem
samar.hadrous@sverigesradio.se

Ett mysterium: Richard Myrenberg, Pretoria

15 maj 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 15 maj 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Pretoria, onsdag.

För bara någon dag sedan så stod jag på en sliten gräsplan i kåkstaden KwaMashu, på kullarna ovanför kuststaden Durban där några hundra glada men slitna människor hade samlats. En del äldre damer satt i campingstolar men de flesta stimmade runt framför lastbilen med en liten scen på i ena hörnet av planen.

Först såg jag inte riktigt vem det var, men rösten kände jag igen, även om det var på Zulu, ett språk jag kan säga ”hej” och ”tack” på, inte mer. Men där stod han, huvudpersonen i det sydafrikanska valet, den tidigare presidenten Jacob Zuma, 82 år, men still going strong.

Han talade bara zulu, inga instick på engelska som är vanligt på andra partiers valmöten där i provinsen KwaZulu Natal. Och det är det som är kärnan i hans nya parti, Umkhonto we Sizwe och som blivit en mardröm för regerande ANC inför valet i slutet på maj. Det här nya partiet som bildades så sent som i vintras kan enligt vissa mätningar bli det största partiet i KwaZulu-Natal, av en enkel anledning, det är här de flesta zulus bor, Zumas absoluta maktbas.

Missnöjet är stort och utbrett över ANC som suttit vid makten i 30 år. Men frågan är om Zumas nya parti är så mycket bättre. Många har beskrivit det som konservativt när det gäller livsstilsfrågor och synen på homosexuella till exempel, men till vänster ideologiskt, andra talar om ett rent zulunationalistiskt parti.

Jag lyckas tråckla mig in i VIP-tältet bredvid Zumas lastbil där det är mindre trångt. Här kvinnor i glittriga klänningar, på ett bord står bubbel och snittar, en hel del har dyra guldtänder som speglar sig i champagneglasen. Långa män i dyra kepsar och Guccisolglasögon. Några bär t-shirts med ett foto på Zuma tillsammans med Rysslands Vladimir Putin. De är gamla kompisar, förklarar en ung glad tjej för mig.

Nästan alla jag träffade där i Durban gillar Zuma, det var bättre när han var president, sa både medelklassparet nere på stranden och de fattiga slitna här i kåkstaden. Men det känns ändå lite märkligt. För rent objektivt, för alla att se, så var Zumas nio år vid makten en katastrof som höll på att skjuta landet i sank. I Sydafrika kallas Zumas år vid makten för ”det förlorade decenniet”. Ändå detta massiva stöd här.

Det är ett mysterium, men kanske ändå inte. Sydafrika har hittills varit ett få länder i Afrika där politik och val inte präglats av etniskt röstande, utan av ideologiskt olika partier, sakfrågor. I övriga Afrika så har etniskt tillhörighet alltid varit en huvudfaktor, inte sakfrågor och ideologi.

Det är då det slår mig där i VIP-tältet när jag ser ut över ängen; de ser Zuma som sin man, som ska ta hand om dem, enbart för att de tillhör samma grupp som han. Sydafrikansk politik håller på att ändras snabbt.

Richard Myrenberg, Pretoria
richard.myrenberg@sverigesradio.se

På barrikaderna 20 år senare: Maria Persson Löfgren, Tbilisi

14 maj 2024 | 4 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Tbilisi, tisdag.

Jag har precis talat med några konststudenter, som står på trappan framför Georgiens parlament med plakatet ”Konst är fritt och oberoende”, skrivet med de där konstiga krumelurerna som utgör kartuli i Sakartveli, landet där kartvelebi bor – alltså Georgien.

20-åringarna Anna och Ellen talar felfri engelska och är en del av protesten mot ryssificeringen, som de ser hotar med agentlagen och att de ska bli en ny rysk lydstat där ingen konst är vare sig fri eller oberoende och där de kan glömma allt som kallas europeiskt.

Tack för att du bryr dig om att rapportera om oss, säger tjejerna, precis som alla andra hittills sagt till mig. Men där och då på trappan till de höga valven i fasaden på parlamentet grips jag av en så stark känsla och tårarna börjar rinna.

Låtsas ha utsatts för en pollenattack, trots att jag inte är allergisk och skyndar mig bort från alla dessa unga entusiastiska människor, som står vid sitt parlament för att försvara det som borde vara deras självklara rättighet, en framtid av möjligheter, frihet och rättvisa. De som går på universiteten som rensades ut från korruption innan de ens var födda. De som har föräldrar som gått före och stått på samma trappor dygnet runt för att försvara sin rätt till ett korruptionsfritt och rättvist land, som inte styrs från Ryssland.

Jag var här då för 20 år sedan, stod där dag och natt på torget när allt hände på många sätt som nu. Kravallpolisernas brutalitet. Människors envishet och hopp. Och så upplösningen då folkmassan ledd av några av den tidens oppositionella politiker tog sig in i parlamentet med röda rosor i händerna. Dåvarande presidenten Eduard Szevardnadze, en före detta sovjetisk utrikesminister, tvingades avgå. Rosrevolutionen förde Micheil Saakhasjvili till presidentmakten. Idag sitter han i fängelse – en del av den politiska vendettakultur, som fortfarande finns här.

Det är ändå sorgligt att de unga måste upprepa sina föräldrars kamp för något, som borde ha varit klappat och klart nu, om det inte vore för Ryssland – som igen försöker ändra utgången från den europeiska väg georgier valde redan då 2003.

Här litar ingen på Ryssland eller ryssar, inte ens de oppositionella, som flytt hit, litar de unga georgierna på. De har svårt att se sitt imperialistiska tänkande, säger de unga georgierna, som vägrar prata ryska, ens när de kan det.

Maria Persson Löfgren, Tbilisi
maria.persson_lofgren@sr.se

Presidentkampanjen är en familjeaffär: Ginna Lindberg, Washington

13 maj 2024 | 4 min

Utrikeskrönika

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Washington, måndag.

Han har vuxit om sin pappa för länge sen. Han är över två meter lång nu, och har just fyllt arton. Och trots att han inte gått ut high school än, så är han på väg in i det politiska strålkastarljuset.

Barron Trump, Donald Trumps yngsta son, skapade rubriker i veckan när republikanerna i Florida gav besked om att Barron skulle göra partipolitisk debut. Yngste sonen Trump kommer att bli en av de officiella delegaterna på partikonventet i juli, meddelade de. Ännu en Trump på väg in i politiken.

Men de borde ha kollat med mamma först. Melania Trump svarade snabbt i ett kortfattat pressutskick att Barron tyvärr måste tacka nej till inbjudan på grund av ”andra åtaganden”.

Men det politiska intresset för Barron Trump var redan väckt. Det blev inte mindre när Donald Trump i en intervju berättade att Trump junior ger honom råd inför presidentvalet. ”Barron är en smart kille. Åt det långa hållet och mycket stilig”, sa en stolt pappa Trump i intervjun, ”och han är mycket politiskt intresserad”.

Tre av Trumps äldre barn har redan framträdande roller i valkampanjen.

Sonen Don Jr har dessutom låtit omvärlden veta att han inte utesluter en egen presidentvalkampanj 2028.

Storebror Eric Trump leder partiets Floridadelegation på partikonventet i Milwaukee i juli, när Donald Trump ska nomineras till presidentkandidat.

Erics fru, Lara Trump, är numera en av de allra mäktigaste inom partiet, som nytillträdd ordförande för partiorganet RNC.

Jag såg henne tala på ett kampanjmöte här i Washington förra månaden, ”Valet i höst är inte en kamp mellan republikaner och demokrater”, sa Lara Trump, ”det är en strid mellan godhet och ondska”.

Det ser annorlunda ut på Demokraternas sida. Joe Bidens skandalomsusade son Hunter Biden kommer inte lyftas fram som draglok för kampanjen. Nästa månad ställs han inför rätta anklagad för skattebrott, han har varit öppen med sina tidigare missbruksproblem, och ses inte som en valmagnet. Jag såg Hunter Biden skymta förbi i vimlet på ett evenemang i Vita Husets trädgård nyligen. Det gick ett sus genom journalistkåren på plats. ”Är det verkligen the Hunter?” viskade en fotograf intill mig. Det är inte ofta Hunter syns vid sin pappas sida i officiella sammanhang. Istället är det nästa generation, Bidens barnbarn, som dyker upp på kampanjscenen.

Presidentval i USA är alltid en familjeangelägenhet. Politiska dynastier har präglat politiken i decennier. Kennedyklanen, the Roosevelts, presidentgenerationerna Bush och powerparet Clinton.

På partikonventen i Milwaukee och Chicago i sommar, kan vi vara säkra på att få se presidentkandidaterna omgivna av – valda delar – av sina respektive familjer.

Kampanjen är en familjeaffär. Och en ny generation väntar i kulisserna.

Ginna Lindberg, Washington
ginna.lindberg@sverigesradio.se

”Högt ärade Herr Alling”: Daniel Alling, Berlin

8 maj 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 8 maj 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Berlin, onsdag.

”Sehr geehrter Herr Alling, högt ärade Herr Alling,

tack för ert vänliga mejl och den med det förbundna intervjuförfrågan till förbundskansler Olaf Scholz. Jag ber hjärtligast om er förståelse för att förbundskanslern av tidsmässiga skäl inte kan stå till förfogande för den efterfrågade intervjun.

Med vänliga hälsningar,

JR”

I går kom det här med typiska tyska artighetsfraser övertydliga nejet på min förfrågan hos Olaf Scholz kansli om det månne gick att få genomföra en intervju med den tyske förbundskanslern inför hans besök i Sverige på måndag och tisdag nästa vecka.

Tro mig, jag hade verkligen gjort vad jag kunde för att i min förfrågan formulera mig på ett liknande artigt, formellt vis – det som gäller här i officiella sammanhang – för att om möjligt övertyga pressavdelningen hos kanslern om att få genomföra intervjun.

Självklart visste jag att chansen egentligen var noll från början, precis som den var för alla liknande förfrågningar under Merkel-åren, men lika självklart är det min plikt i detta uppdrag att åtminstone försöka.

Man bör förstås, i det här jobbet och annars också så långt som möjligt ta seden dit man kommer och jag lovar, jag gör verkligen det. Jag säger självklart ”ni” istället för ”du” till människor jag inte känner och använder titlar när man förväntas göra det osv, osv.

Men jag erkänner också att jag efter alla år här ibland nuförtiden, när jag får såna där övertydliga ”skulle inte tro det hur kan du ens tro att Sveriges Radio skulle få en intervju med Scholz”- svar, ibland känner att kära JR, slappna av lite. Det hade varit lika okej och lite skönt om du istället hade skrivit:

”Hallå Daniel, tack för ditt mail, men vi tackar nej, finns tyvärr ingen tid. Ha det gott, J”

Och att jag ibland nuförtiden tänker att ”kära Tyskland, ni behöver en du-reform, tagga ner lite, det blir trevligare då”.

Å andra sidan minns jag när mina tyska vänner med sin dotter hälsade på hos en till mig närstående person som låg på sin äldreboendebädd i slutet av sin levnad.

Personen i fråga var under sin yrkesmässiga storhetstid van att bli niad och titulerad och ibland tilltalad med efternamn. Vi gjorde ju så även i Sverige för inte så längesen och personen saknade ibland flydda tider.

In kom mina tyska vänner och en efter en, även den lilla dottern, gick utan att tveka fram till personen, tog i hand och sa ”Guten Tag, Herr Alling”.

Och plötsligt var det vid de artiga hälsningsorden som att krämporna försvann för en kort stund, att en aning av den där svunna storhetstiden infann sig igen. Det var en rörande stund, i all enkelhet.

Jag sa till mina vänner efteråt att ”tack för att ni hälsade så artigt och strikt, det uppskattades verkligen”.

De tyska vännerna tittade oförstående på mig och sa:

– Men Daniel, det är ju så vi gör, det är en självklarhet.

Just det ja, så är det ju. Vi gör olika här på jorden och det är kanske ändå i slutändan lika bra det.

Daniel Alling, Berlin
daniel.alling@sverigesradio.se

Juliska alperna – inspirationskälla för både Dante och Hemingway: Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent

7 maj 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 7 maj 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, tisdag.

De Juliska alperna, bergskedjan som bildar gräns mellan Central- och Östeuropa, har alltid fascinerat mig.

För många år sen, när jag var grabb, stal den här trakten periodvis min odelade uppmärksamhet av andra skäl än i dag.

Då handlade allt om slalom eller storslalom.

När det arrangerades i skidorten Kranjska Gora var det extra spännande.

Delvis för att vår skidlegend Stenmark var så älskad av hela Slovenien, som i min barndom var en del av mina föräldrars land Jugoslavien. Han åkte ju på deras skidmärke, men var också bästis med slovenernas stolthet Bojan Križaj.

Långt senare kom jag själv till de här alperna, fylld av äventyrslusta och förväntningar. I min packning fanns flugspön och flugor omsorgsfullt placerade, viktigare än allt annat i väskan.

En detalj som är densamma idag.

Året var 1995 eller 1996. Sedan dess har jag vandrat i de här bergen åtskilliga gånger, utforskat, upptäckt, fiskat, förundrats och hänförts. Allt eftersom har jag lärt mig mer. Börjat förstå hur detta område påverkats av historien, framförallt av krigen.

Hur allt flätats samman av stark tillhörighet och tro, men också av våld sprungen ur galna maktanspråk och komplicerad geopolitik.

En av de stora bataljerna som rasade i de här bergen var en avgörande del av det första stora – första världskriget alltså.

Och det var ingen liten operation som ägde rum i de här bergen – en miljon soldater kämpade på olika sidor, Österrike-Ungern med sina arméer, tyskar, italienare, slovener, fransmän – och många andra.

Ernest Hemingway var här som ambulanssjukvårdare. Han skadades i Slovenien och fick vård i Italien några timmar bort från frontlinjen.

Här blev också han djupt tagen av berg, dalar och floder, som resulterade i ett av hans stora verk – ”Farväl till vapnen”.

Jag har snubblat över tyska gravar när jag smugit efter slovenska öringar, kikat ut från värnen utefter den gamla frontlinjen och suttit i samma grotta, som på 1300-talet inspirerade poeten Dante till verspoemet Inferno i Den gudomliga komedin.

Genom historiens lopp har dessa berg och dalar varit föremål för kejsares och kungars territoriella begär – gränser har flyttats, olika sedvänjor och kulturer smält samman.

Mitt senaste besök ägde rum för bara några veckor sedan.

De slovenska vinerna jag drack i Kobarid smakade Italien, medan gnocchi i italienska Bassano påminde mig om Slovenien.

Här i gränslandet flyter allt ihop till ett, kanske bäst symboliserat av floden som bubblar upp ur sin källa vid berget Jalovec, som Soca men 138 kilometer senare rinner ut i Adriatiska havet med ett annat namn – Isonzo.

Två floder och ändå samma, lika vackert turkosskimrande och lockande oavsett vilket namn den bär.

Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent
milan.djelevic@sverigesradio.se

Valkampanjer är bra grund för såpoperor: Roger Wilson, San Francisco

6 maj 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 6 maj 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

San Francisco, måndag.

Med nästan exakt ett halvår kvar till presidentvalet i USA så kan det vara på sin plats att ladda upp med lite valkampanjkulturkonsumtion. Som till exempel den nya tv-serien ”The Girls on the Bus”.

Den följer ett gäng kvinnliga reportrar som bevakar en valkampanj, ofta tillsammans på en kampanjbuss från valmöte till valmöte.

En rätt kaotisk tillvaro, där huvudpersonerna inte bara ska försöka göra sitt jobb som journalister utan också, mellan deadlines och presskonferenser, hantera saker som hatkampanjer på nätet, en oväntad graviditet och en havererad mor-dotter-relation.

Serien är väl mer av en såpa än någon realistisk skildring av hur politisk journalistik bedrivs i USA, men några spår av sanning finns det förstås i det hela. Och serien bygger på den väldigt underhållande boken ”Chasing Hillary”, av Amy Chozick, en reporter som på olika sätt följde Hillary Clintons politiska karriär under åtminstone tio år. Bland annat följde hon Clinton tätt i hälarna runt hela USA när Hillary försökte bli president 2016. Då när där hon förlorade mot Donald Trump.

Och det är inget hyllande porträtt som ges av Clinton i den här boken. Tvärtom, tjuvnypen kommer rätt ofta när Chozick beskriver hur Clinton verkar avsky pressen, och hur svårt det är för Hillary att uppträda naturligt i offentliga sammanhang. Men boken tar också upp hur Clinton och hennes valstrateger gjorde stora misstag under kampanjen, som till exempel att Clinton la ner alldeles för mycket tid på att samla in pengar till sin kampanj, i stället för att vara ute och just kampanja.

Och Clintons stab verkar ha haft ett särskilt ansträngt förhållande till Amy Chozick och New York Times, som hon skrev för. De försöker psyka Chozick, och säger nej till i stort sett alla intervjuförfrågningar med Hillary. Det är i och för sig samma stab som också underskattar Donald Trump grovt, och lägger grunden till Hillary Clintons valförlust.

Att läsa kampanjhistoria på det här sättet är extra intressant, när man tycker sig känna igen mönster från dagens valkampanj.

Som alla dessa demokratiska kommentatorer som jag sett sitta i tv-studior och spekulera kring Bidens möjligheter att besegra Donald Trump i det kommande valet. De har försökt mana till lugn och tålamod, och hävdar att Biden kommer att kunna vinna presidentvalet en andra gång. Trots att inget egentligen tyder på det.

Även Biden, precis som Hillary är ytterst sparsam med presskonferenser och intervjuer. Att Trump just nu står inför rätta i en historisk rättegång i New York, verkar inte heller ha hjälpt Biden. Tvärtom tyder vissa mätningar på att Trump snarare dragit ifrån Biden i opinionen den senaste tiden. Och Trump dominerar på nytt stora delar av nyhetscykeln med sina uttalanden och utspel, precis som han gjorde 2016.

Så den här returmatchen mellan Trump och Biden om presidentämbetet lyckas på samma gång vara både högst unik och ovanligt välbekant.

Roger Wilson, USA-korrespondent
roger.wilson@sverigesradio.se

Den indiske snåljåpen: Naila Saleem, Sydasienkorrespondent

3 maj 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 3 maj 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, fredag.

Det är kanske dags att prata om de snåla indierna som håller i plånboken hårdare än en smålänning. Mer korrekt är förstås att prata om de prismedvetna indierna. Men jag misstänker att en och annan utländsk chef, som försökt etablera sitt företag i världens folkrikaste nation men misslyckats, åtminstone privat hellre använt ordet snål.

Ett praktiskt exempel är kanske på sin plats. Ta kostnaden för ett streamingabonnemang på Jio Cinema, en indisk motsvarighet till de amerikanska streamingjättarna. Företaget har precis sänkt månadskostnaden för premiumtjänsten till 29 rupier. Det motsvarar knappt fyra kronor.

Företaget är en av de stora aktörerna på den indiska medie- och underhållningsmarknaden som i sig är värd 28 miljarder dollar. Företaget som äger Jio Cinema heter Reliance och drivs av en av världens rikaste män Mukesh Ambani. Han är känd för att pressa priserna och på så sätt slå ut sina konkurrenter.

Även kostnaden för telefon- och data abonnemang är mycket låga. Tanken bakom de låga priserna är förstås att vinsten ligger i kvantiteten; med en befolkning på 1,4 miljarder är marknadspotentialen enorm.

Det finns förstås en helt rimlig förklaring till fenomenet med den priskänslige indiern. Indien må vara världens femte största ekonomi med siktet inställt på att knipa bronsplatsen inom bara några år – men på ett individplan är den ekonomiska situationen en helt annan. I inkomst per capitarankningen hamnar Indien på 140:e plats. Den ekonomiska ojämställdheten är den största på hundra år enligt World Inequality Database.

Omfattande insatser har gjorts för att minska antalet fattiga i Indien. Många har fått det bättre men flera hundra miljoner är kvar i absolut fattigdom. Indiska hushåll har också mer skulder än tidigare, så det är kanske inte så konstigt att särskilt de ekonomiskt utsatta håller hårt i rupierna. Utan att för den skull vilja gå miste om den nya teknikens förströelser.

I den pågående parlamentsvalrörelsen är kampen om vem som ska få stödinsatserna tydlig. Partierna försöker överrösta varandra med löften om att just de kommer att åtgärda landets problem. En av de stora utmaningarna är arbetslösheten och att många unga med högre utbildning inte hittar jobb. En del av dem försöker lämna Indien för arbete utomlands.

Den här benägenheten att ständigt försöka pressa priserna faller inte alltid i god jord. Mer än en gång har jag hört rickshawförare fräsa åt kunder som inte vill betala vad det kostar. ”Även jag behöver äta”, lyder chaufförens svar.

Naila Saleem, Sydasienkorrespondent
naila.saleem@sverigesradio.se

Alla är nöjda tills de själva är drabbade: Ivan Garcia, Bogotá

2 maj 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 2 maj 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bogotá, torsdag.

När jag i februari var i det lilla centralamerikanska landet El Salvador var mitt syfte att försöka förstå presidenten Nayib Bukeles enorma popularitet.

Han har valts med 82 procent av rösterna och hans parti har erövrat 90 procent av platserna i kongressen.

Jag hade läst att nyckeln till den oerhörda framgången var att han genom en aggressiv kriminalpolitik hade lyckats få ner den tidigare extremt höga kriminaliteten som hade gjort landet till ett av de farligaste i världen.

Att på bara tre år få ner antalet mord från över 100 till bara 2 per 100 tusen invånare har varit en bedrift som har fått politiker från hela regionen att vallfärda till Bukele-land för att se miraklet på plats och ta hem lärdomarna.

Juan Carlos, den chaufför som körde mig till olika intervjuer under några dagar, var inte så pratsam. Vi journalister brukar pumpa folk på information, men Juan Carlos svarade undvikande på mina frågor om undantagslagarna, de 75.000 gripna och MR-organisationers rapporter om övergrepp på oskyldiga i kampen mot gängen.

Dag två var vi utanför huvudstaden San Salvador, jag intervjuade en man vars dotter hade gripits under en poliskontroll för att hon saknade sitt id-kort. Dottern har hållits isolerad i ett fängelse i två år, utan rättegång och utan rätt att kontakta varken anhöriga eller en försvarsadvokat. Det är möjligt inom ramen för undantagstillståndet.

När Juan Carlos skulle köra mig tillbaka till San Salvador, berättade jag för honom om det jag precis hade hört.

Och då lossnade det. Han kände plötsligt nån sorts tillit - det här är omänskligt, sa han, vi är alla rädda, ingen vet om det är du som står på tur eftersom man griper folk utan grund.

Han berättade om en bekant ensamstående mamma som sålde bullar på gatan i ett arbetarkvarter. Gänggrabbarna, de som kontrollerade kvarteret innan Bukele kom till makten, brukade kräva henne på pengar eller bullar.

När Bukele kom till makten greps kvinnan för medhjälp till brott - hon hade bistått gängen med bullar. Det hjälpte inte att hon förklarade att hon tvingats till det, berättade Juan Carlos med upprörd röst medans vi körde igenom den salvaranska huvudstadens kaotiska trafik.

Kvinnan, sa Juan Carlos, har suttit i fängelse i drygt ett år med sitt tvååriga barn i cellen.

Det var i valet nu i februari som Nayib Bukele fick 82 procent av rösterna. De allra flesta är nöjda med hans krig mot gängen. Även om det drabbar oskyldiga. Tryggheten på gatan är värt det priset, tycker de flesta.

Eller som Juan Carlos uttrycker det: Alla är nöjda tills de själva eller nån närstående blir drabbad.

Ivan Garcia, Bogotá
ivan.garcia@sverigesradio.se

Den politiska sprängkraften i en salladslök: Moa Kärnstrand, Peking

30 april 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 30 april 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Peking, tisdag.

Nyligen hemkommen från en resa i Sydkorea kan jag inte riktigt släppa tanken på salladslöken, som kanske kostade regeringen valsegern.

I februari hade matpriserna gått upp så mycket i Sydkorea att ett äpple i en bättre matbutik i huvudstaden Seoul kostade över sjuttio kronor. Frukt är notoriskt dyrt i Sydkorea, men även andra matpriser hade skjutit i höjden. Till exempel priset på ett knippe salladslök, den som ser ut som en liten purjolök. Salladslök är stapelvara i det koreanska köket.

De skenande matpriserna började göra folk arga.

Så i mars drog valrörelsen inför det sydkoreanska parlamentsvalet i gång på allvar och matpriserna blev en av huvudfrågorna. Regeringen, med den konservativa presidenten Yoon Suk-Yeol i spetsen, lovade att göra maten billigare. För hans parti stod mycket på spel. De behövde vinna tillbaka makten i parlamentet, samtidigt som Yoon blivit mer och mer impopulär.

Så president Yoon begav sig till en matbutik i Seoul tillsammans med samlad media för att visa upp resultatet av regeringens krafttag. Framför en disk med salladslök höll presidenten upp ett knippe som kostade motsvarande sju kronor. Han sa: Jag har varit i många matbutiker och sju kronor är ett rimligt pris för ett knippe salladslök.

Men det priset skulle visa sig var möjligt bara tack vare tillfälliga statliga subventioner. I själva verkat hade priset för ett knippe salladslök länge legat kring motsvarande 30 kronor – det högsta priset på många år.

President Yoon blev gjort till åtlöje. En president utan koll på verkligheten, menade koreanerna.

Det dröjde inte länge förrän oppositionen lade rabarber på salladslöken. Plötsligt befann sig den anspråkslösa grönsaken mitt i en politisk korseld. Folk ordnade protester där knippen av salladslök svingades i luften eller bars på huvudet som en krona. Salladslöken hade blivit symbol för väljarilskan och regeringens misslyckande.

Till slut såg sig Sydkoreas valkommission tvungen att förbjuda väljare att ta med sig salladslök till vallokalen. Grönsaken hade alldeles för stor potential att påverka valet, sa man.

Men egentligen så handlade ju det här om mycket mer än bara salladslöken. Det gör ju ofta det.

President Yoon valdes på löften om att stå närmare vanligt folk. Ändå har hans tid vid makten kantats av skandaler. Den som kanske gjort mest skada – före salladslöken – handlar om en dyr handväska från lyxmärket Dior, som hans fru ska ha tagit emot.

I valet gick som det gick för president Yoons parti. Oppositionen och deras salladslökar vann.

Även här i Peking klagar människor över att maten är dyr. I min lokala matbutik kostar salladslöken fem Yuen för ett knippe. Det är drygt sju kronor. Ungefär vad den Sydkoreanska presidenten tyckte var rimligt. Jag har svårt att tänka mig att de styrande här skulle tillåta priset på salladslök att skjuta i höjden så som i Sydkorea. För vem vet vad den politiska sprängkraften i en salladslök skulle kunna ställa till?

Moa Kärnstrand, Peking
moa.karnstrand@sverigesradio.se

Min frisör uppfinner tider som inte finns: Lubna El-Shanti, Stockholm

29 april 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, måndag.

Det sista jag gjorde innan jag satte mig på nattåget från Kiev till Polen var att klippa mig. Eller, det är inte riktigt sant.

Min frisör, Jana, uppfinner tider som inte finns.

Det har hänt att jag undrat om hon har tid klockan nio på kvällen. ”Absolut”, säger hon och så möts vi utanför hennes salong. Att hon har åkt in till stan bara för att jag har fått för mig att klockan åtta är en bra tid för ett frisörbesök, säger hon inget om.

Och så sätter jag mig där i stolen i källarlokalen, bara jag och hon. ”Vi kan testa lite mörkare den här gången”, föreslår Jana och jag nickar.

Gråa hår får väl alla förr eller senare, på somliga är det vackert och ger karaktär, men på mig ser de ut som spretiga antenner, en ständig påminnelse om att tiden hinner ifatt mig till slut.

Men det var inte det här jag ville berätta om, utan om Jana som varsamt tvättar mitt hår, delar upp det i slingor, lägger på hårfärg, noggrant, samtidigt som vi pratar om lite ditt och datt.

Om hur hon en gång jobbade på salong, innan hon startade eget, och hur en kollega till henne hade en slug strategi mot nya kunder.

Varje gång en ny kund satte sig i frisörstolen sa hon, ”men herregud, var har du klippt dig? Vad har de gjort med ditt hår? Det är ju ojämnt! Låt mig få ordna det här!”

Jag skrattar när Jana berättar, för just det där har jag själv hört i en frisörstol, väldigt få gånger men det har hänt, ”hjälp, har de klippt dig med en kökssax?” och så den där huvudskakningen som får en att vilja sjunka djupare ner i stolen eller helst av allt bara försvinna.

Kanske var det sant, kanske var det bara ett trick, jag vet inte, men det sätter sig i magen, känslan av att man misslyckats, att man inte vet bättre, att man slarvat när man valt frisör och dessutom inte märkt det själv.

Men Jana kommenterar inte, tvingar inte på mig några mirakelprodukter. Hon säger inte att jag måste klippa mig varannan månad, utan ger bara enkla vardagstips medan hon kammar ut håret: Det är som det är, man har det hår man har, säger hon.

Och jag sitter där och försöker försonas med tanken på att jag numera inte bara går till frisören för att klippa mig utan även för att kamouflera bort det gråa. En dag kanske jag även försonas med att låta det bara vara men dit har jag ännu inte kommit.

Hon blåser ut håret och jag möter hennes leende i spegeln.

Jag tackar, hon nickar och jag skyndar iväg till mitt tåg.

Lubna El-Shanti, Ukrainakorrespondent
lubna.el-shanti@sverigesradio.se

Avundsjuk på komikern Bassem Youssef: Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondent

26 april 2024 | 4 min

Utrikeskrönika 26 april 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Här är Stockholm fredag,

Och sanningen är att jag bara blir sur av att gå på stand-up comedy. Alla andra skrattar och jag tänker: Varför kom inte jag på det där?

Som i går på ett fullsatt Cirkus i Stockholm där egyptiern Bassem Youssef drev med arabers självbild och imageproblem, med Israels privilegium och arabvärldens diktaturer och patriarker.

Ni vet hur vi alla håller andan så fort det skett ett terrordåd - de vita reagerar normalt: Ånej, förfärligt, hur gick det? Hoppas ingen är skadad - men arabernas enda tanke är: Vad hette han?

“Det enda vi vill är att det inte ska vara en Mohamed.”

Men en gång visste jag redan innan de identifierat terroristen att han inte var arab sa han: Det var när de sa att bomben hade tillverkats av en tryckkokare.

”Kan inte vara en av oss, arabiska män lagar inte mat. ”

Bassem Youssef är den egyptiske hjärtkirurgen som blev ståuppkomiker under den arabiska våren. Han fick ett eget TV-program där han hämningslöst drev med både det muslimska brödraskapet och den egyptiska militären, när det sändes på fredagskvällar var gatorna i Kairo tomma, 40 miljoner egyptier satt framför TV:n. Men när Abdel Fatah al Sisi tog makten fick Bassem Youssef gå i exil.

Gazakriget gav honom en comeback i en TV-intervju med Piers Morgan, där Bassem Youssef skämtade om kriget på ett sätt som vissa ansåg mycket olämpligt. Palestinier är inte så lättdödade, sa han: Jag vet, för min fru är palestinier från Gaza, jag har försökt döda henne flera gånger, men hon bara överlever och så använder hon våra barn som mänskliga sköldar.

Sedan efterlyste han en ny växelkurs. Hur många döda palestinier för en död israel? Den kursen har varierat från krig till krig - som kryptovaluta.

Den sortens halsbrytande galghumor var frånvarande i går på Cirkus där Bassem Youssef istället upprepade gånger sa:

”Nej jag kommer inte att prata om det, jag tänker inte nämna Israel”,

och så kröp det in små MEN: ”Här i den fria världen kan man kalla alla länder för skit – Amerika, Arabländerna Tyskland, men Israel skit? Då är du nog antisemit.

Men jag tänker inte prata om det.”

Och så vänder han sig till publiken där majoriteten har rötter i Mellanöstern och frågar en vit man, Göran, om han känner sig bekväm nu när han identifierats som gisslan, och så riktar han sig till alla araber i publiken: Det är ert fel att vi inte får visum till Europa.

”Visumintervjun: Hur länge tänkte du stanna i Europa?
”15 dagar ... ”

och 15 år senare är ni fortfarande här.

”Men å andra sidan, de där européerna de trodde de kunde kolonisera oss komma och kriga hos oss och sen åka hem och stänga sina gränser - så funkar det inte - vi följer med.”

Två timmar med Bassem Youssef i Stockholm!

Ja, det enda sanna beviset för kärlek är avundsjuka. Varför kom inte jag på det där.

Cecilia Uddén
cecilia.udden@sverigesradio.se

En god grannrelation har kanske aldrig varit viktigare än nu: Carina Holmberg, Göteborg

25 april 2024 | 4 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Göteborg, torsdag

Flaggorna är halade, dammet har lagt sig och den finska delegationen med Alexander Stubb i spetsen har åkt hem.

Traditionsenligt har det första officiella statsbesöket för den nyvalde presidenten i Finland gått till Sverige.

Stockholm bjöd på sol och klarblå himmel men bitande kalla vindar när kungen och drottningen tog emot på slottets inre borggård.

Högvakten i givakt, nationalsånger ljöd och knapparna i paraduniformerna noggrant putsade.

Vid besök av utländska statschefer firar traditioner triumfer.

Seder, rutiner och protokoll med flera hundra år på nacken följs till punkt och pricka.

Som utomstående betraktare kan det kännas lite udda men förstår också känslan av den trygghet det kan ge. Både det finska presidentämbetet och svenska kungahusets uppgifter handlar ju också om symbolik, trygghet, en enande kraft som manar till lugn och eftertanke i orostider.

Kanske har det aldrig varit viktigare än nu.

I talen betonas den goda vänskapen mellan Finland och Sverige, starka band som stärkts på vägen in i Nato.

Det är också tydligt att det är gamla bekanta som möts även på ett personligt plan när besöket fortsätter till riksdagshuset.

Alexander Stubb och statsminister Ulf Kristersson känner varandra sen gammalt med hemvist i systerpartierna, Samlingspartiet i Finland och Moderaterna i Sverige.

Vid sidan av de officiella mötena kan det också bli en gemensam joggingtur.

Alexander Stubb är en elitmotionär som tävlar i triathlon och ett intensivt statsbesök stoppar inte rutinen av daglig träning. Och det går lite i linje med budskapet i hans tal i riksdagens andrakammare. Prata mindre, förbered mer.

Är det möjligen en liten känga till de lystna och avundsjuka blickar Sverige skickar mot Finland och dess beredskapslager och stora reserv, undras det på åhörarläktaren?

För kanske har det aldrig varit viktigare än nu?

Än en gång betonas vikten av enighet – Sveriges sak är vår. Finlands sak är er säger Alexander Stubb.

Och i Sverige finns ett växande intresse för Finland av sällan tidigare skådat slag. Den brist på kunskap och intresse för Finland som många finländare upplevt i Sverige tidigare börjar sakta förändras.

Berätta mer – hur ser man på både ditt och datt i Finland får jag ofta höra. Finland har blivit det positiva exemplet. Kunskapsluckor fylls ut om tvåspråkighet, gränslinjer och namn på ledande politiker.

Och ett pampigt statsbesök fyllt av traditioner och ceremonier bidrar på sitt sätt. När den finska delegationen vänt hem finns intresset för Finland kvar – att lära känna, veta mer och förstå.

En god grannrelation med ömsesidig respekt – kanske har det aldrig varit viktigare än nu?

Carina Holmberg, Finlandskorrespondent för P1 morgon.
carina.holmberg@sverigesradio.se

En kopp svart utan hundkiss tack: Axel Kronholm, Bangkok

24 april 2024 | 2 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bangkok, onsdag.

Jag bor mitt i centrum bland skyskraporna i en 10-miljonersstad. Ändå låter det ibland som att jag lever på en bondgård med galande tuppar, kvackande änder, och numera också en bräkande getkilling. Det är caféet på gatan nedanför som håller de här djuren.

Jag har för mig att konceptet, som kombinerar fika med ett slags miniatyr-zoo, ursprungligen kommer från Japan. Men även Bangkok är fullt av olika slags djurcaféer där man kan få klappa på katter eller titta på fåglar mot betalning. Mittemot caféet med tupparna, änderna och getkillingen ligger ett hundcafé. Och tycker man om djur kan ju det låta trevligt. Många lägenhetshus här i stan tillåter inte husdjur, och då hade ju det här kunnat vara ett alternativ för dem som gillar att umgås med djur.

Men verkligheten ser annorlunda ut.

Mitt intryck av besökarna är att de är inte är särskilt intresserade av att leka eller umgås med djuren – det handlar främst om att använda dem som rekvisita i foton för sociala medier. Från mitt köksfönster kan jag se hur ungdomar med telefoner och selfiepinnar springer efter hundarna på konstgräsmattan i caféets trädgård.

Och som caféupplevelse är det inte heller någon höjdare. Jag har testat. Aromen från de nymalda kaffebönorna gifter sig inte alls med doften av hundkiss och blöt päls. Och eftersmaken blir lite väl bitter när man tänker på hur djuren mest behandlas som inredning. Getter är ju flockdjur så den där killingen i bur på fågelcaféet trivs knappast särskilt bra där, som ensamt klövdjur bland massa skrikande fjäderfän. Och i den 40-gradiga hettan verkar hundcaféets håriga huskys och korpulenta corgis mest vilja sitta framför fläktarna i trädgården och flämta.

Nä, jag håller mig nog till människocaféer framöver.

Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasien
axel.kronholm@sverigesradio.se

Nej, det går inte att stoppa EU:s flyttcirkus: Andreas Liljeheden, Strasbourg

23 april 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 23 april 2024

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Strasbourg, tisdag.

I söndags kväll satt jag och åt en sen middag med en kollega och hans fru i Luxemburg.

Vi var där för att följa ett möte med EU:s utrikes-, och försvarsministrar.

Efter det mötet som var igår åkte jag och kollegan vidare hit till Strasbourg, där Europaparlamentet nu har sin sista träff före EU-valet i juni.

Medan vi smaskade i oss Tikka Masala och andra indiska läckerheter började vi prata om just de här turerna.

Från Bryssel till Strasbourg, från Bryssel till Luxemburg och sen tillbaka till Bryssel. Detta ständiga åkande fram och tillbaka där olika möten äger rum i EU:s maskineri.

De flesta känner nog till flytten till Strasbourg, den som brukar kallas EU:s flyttcirkus. Då Europaparlamentet tar sitt pick och pack och lämnar Bryssel där man arbetar till vardags för att fatta formella beslut i parlamentets säte i den franska staden i Alsace.

En resa på drygt 80 mil fram och tillbaka som sker nästan varje månad, utom under sommaruppehållet. En resa som inte bara omfattar över 700 parlamentariker utan också assistenter, tjänstemän, tolkar, och ett hyfsat stort antal journalister. Samt några lastbilar som fraktar koffertar med dokument och andra saker.

Flytten till Luxemburg är nog mindre känd. Den sker inte varje månad utan mer intensivt under kortare perioder. Tre månader per år: i april, juni och oktober, sker alla möten med EU-ländernas olika ministrar i Luxemburg istället för Bryssel.

När man beslutade om detta upplägg, 1992, var EU en betydligt mindre organisation. Man hade tolv medlemsländer och tanken var att man skulle decentralisera makten. Och särskilt Strasbourg sågs som en viktig fredssymbol då staden historiskt varit skådeplats för krig mellan stormakterna Tyskland och Frankrike.

Idag, med ett EU med 27 medlemsländer, höjs det ofta röster för att slopa åkandet fram och tillbaka.

Och man kan ju fråga sig:

Kostar de turerna en massa pengar?

Ja. Bara parlamentets flytt beräknas kosta över en miljard kronor per år.

Orsakar de en massa utsläpp?

Ja. Tiotusentals ton koldioxid varje år.

Tycker de berörda i EU-maskineriet att de är jobbiga?

Ja. En hel del tycker det.

Kan man ändra på det?

Nej.

Det är i princip omöjligt då det står inskrivet i EU:s fördrag. Och ska man ändra i den texten krävs enhällighet, alla ska säga ja, inklusive Frankrike och Luxemburg som så klart tjänar en hel del pengar och en del prestige på detta.

Som jag själv uttryckte det under middagen i söndags när jag tyckte det var dags att döda diskussionen och börja prata om annat: inte ens en politiskt självmordsbenägen fransk president skulle gå med på att säga upp Europaparlamentets säte.

Nu, när kampanjerna inför EU-valet snart drar igång på allvar, efter den sista session här i Strasbourg, kan det vara värt att påminna om detta.

Om någon kandidat kommer dragandes med den gamla käpphästen att hen vill ”stoppa parlamentets flyttcirkus”.

Så är det en kamp som hen kommer förlora.

Andreas Liljeheden, Strasbourg
andreas.liljeheden@sverigesradio.se

Kriget och den sällsynta lyckan: Johan-Mathias Sommarström, Alexandria

22 april 2024 | 3 min

Utrikeskönikan 22 april 2024

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Alexandria måndag.

Glädje och lättnad. Blandat med saknad och dåligt samvete. En cocktail av motstridiga känslor men där ändå två segrar: Trygghet och kärlek.

Under mina nästan åtta år som Mellanösternkorrespondent var antalet möten med glädjen i fokus lätträknade. Glädje så sällsynt att det rödlistats.

Krig, upplopp, terrordåd, mer krig, fängslanden, hungersnöd, förtryck och krig såklart.

Krig. Fyra bokstäver, hårda.

Men häromdagen kom lyckan och glädjen äntligen. I en lägenhet på femte våningen i Alexandria satt en väntande familj. Gardinerna var fördragna på det där sättet att dammkornen dansade lustfyllt i luften där solstrålar ändå letade sig in. Det var en familj som väntade på sin far.

Som de väntat. Som de oroat sig.

Familjen lyckades lämna Gaza i januari men pappan blev kvar. Sömnlösa nätter av oro, av saknad. Pappan i kriget. Alla bomber.

Så kommer han gående på gatan, mager, smutsig. Han luktar efter att inte ha kunnat tvätta sig ordentligt på sex månader. Det korta skägget har blivit grått. Han är trött, men lycklig.

Barnen tappar kontrollen, springer, kastar sig i hans famn. Tårar blir till floder blir till hav.

Glädjehav. Hav av lättnad.

En familj som mot alla odds återförenas. Det är leenden och skratt, sprudlande och bubblande, varma kramar.

Men mitt i all lycka har han dåligt samvete, pappan. Tänker på alla de som är kvar. Nästan skuldkänslor för att han klarat sig. Han måste sluta tänka så säger han. Bejaka den där sällsynta glädjen.

Han lyckades få med sig sin gamla far också. Den gamle mannen surar, följde med motvilligt.

Under hela sitt liv har han ju byggt upp det han nu tvingats överge. Huset, vännerna, familjen, trädgården och en liten plätt land.

Citron, apelsin och persikoträd. Han vet att allt är förstört, men han vill bygga upp det som går att rädda, och det är ju hans land, hans ruiner. Det är där han ska vara, där han vill dö.

Men de är i trygghet nu och de har varandra. De kan duscha, äta sig mätta. De firar kärleken. Men ingen av dem vill något hellre än att bara åka hem

men det sätter det stopp för, det hårda ordet med fyra bokstäver,

krig.

Johan Mathias Sommarström, för P1m i Alexandria

Vårväder och valkampanj tvekar: Samuel Larsson, Warszawa

19 april 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Warszawa, fredag.

Jag finns i Polens huvudstad i några dagar, och vädret är kasst. Min polske fixare, den pensionerade tv-reportern Andrzej, brukar skämtsamt säga att han inte gärna vill jobba ihop med mig för att det alltid blir så dåligt väder när jag kommer. Nu kommer du med regn igen, är en vanlig hälsningsfras.

Hursomhelst, nu tänkte jag nog ändå få möjlighet att möta våren i Warszawa, den har ju dröjt lite hemma i Sverige, även om en försiktig lövsprickning faktiskt kunde anas innan jag for. Och här i Warszawa är det mycket riktigt betydligt maffigare. Naturen närmast sommarklar, kastanjeträden har slagit ut sina stora blad, staden är grön och till och med syrenbuskarna blommar.

Men själva vårvädret har tagit paus. Glassförsäljaren står ensam och ser sur ut under sitt parasoll, det blåser iskalla vindar och Warszawaborna har rotat fram sina mössor. Regnet slår obarmhärtigt mot ansiktet, det anas en lätt inblandning av snö. Andrzej tittar missnöjt åt mitt håll och skakar på huvudet.

Men nu var det inte i första hand våren som stod på min agenda, utan en rad andra aktuella ämnen – och ett av dem är valkampanjen inför EU-valet. Åk iväg och berätta om EU-valet sa mina redaktörer, det är viktigt. Och det är det såklart, ett av världens största val där hundratals miljoner européer tillsammans ska peka ut vägen framåt i en historiskt utmanande tid.

Men – visar det sig – precis som vårvädret så tvekar även den polska EU-valkampanjen.

Är det något val man pratar om här så är det lokalvalet för ett par veckor sedan, i några polska städer ska borgmästarkampen avgöras i en andra valomgång nu på söndag. Men här i Warszawa är kampen över och valplakaten nedplockade. Nu råder några veckors paus innan det drar igång igen. Det är supervalår i Polen: parlamentsval i höstas, lokalval nyss och EU-val i juni.

Så både vårvärme och valtemperatur kommer komma till slut. Och jag ägnar mig åt att gissa vad som kommer bli de stora frågorna: Polen är ett av åtta EU-länder där försvar och säkerhet ligger i topp i en ny opinionsundersökning – nästan alla är länder som gränsar mot Ryssland, Belarus eller Ukraina. Och en konflikt under uppseglande är om Polen ska gå med i det tyskledda europeiska luftförsvarssamarbetet, European Sky Shield Initiative.

EU:s migrationspakt är också ett spränghett ämne, liksom EU:s tullfrihet för ukrainska jordbruksvaror – men båda de frågorna gör den nya mittenregeringen allt man kan för att desarmera inför EU-valet.

Så allt det här är bara spekulationer. April är en nyckfull tid där prognoser ofta slår fel. Politiken kan, precis som vädret, överraska. Då tror jag maj kommer bjuda på mer stabilt läge, så jag återkommer då med en säkrare prognos.

Samuel Larsson, Warszawa
samuel.larsson@sverigesradio.se

Mexikanska tacos och kexmiddagar: Sara Heyman, korrespondent för global hälsa

18 april 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 18 april 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bukarest, torsdag.

Mina tre år som hälsokorrespondent börjar lida mot sitt slut, och jag inser att jag inte har gjort en enda krönika om mat. Lite konstigt, eftersom mat är en i mina ögon inte alls oviktig bonus i korrespondentlivet.

Att få äta grejer man annars aldrig hade provat är en lyx. Så, ett litet axplock av små saker som förhöjt mitt liv de senaste åren: Ljuvliga empanadas i Salta, i argentinska Anderna. Kavarma i Sofia. En morotskaka av en annan värld, fylld med valnötter och kanderade pomeransskal, i Kapstaden.

Det roliga med mat är ju också att man inte alls behöver vara i ”rätt land” för att göra nya erfarenheter. Följaktligen har jag också ätit fantastiska mexikanska tacos i Warszawa. I Nya Zeeland åt jag mig igenom delar av Asien guidad av min kunniga kollega och resesällskap, dåvarande Asienkorrespondenten Peder Gustafsson. Den absolut godaste indiska maten jag någonsin ätit fick vi på ett lunchhak i Suva på Fiji. Olika vegetariska grytor och röror serverade på enklast tänkbara sätt, på plåttallrikar med sådan där indelning, som barnmatstallrikar.

Och det godaste kaffet – men det var förstås en kombination av situationen och koffeinabstinens – det fick jag i södra Turkiet en råkall dag i mars förra året. Vid en osande liten brasa utanför provisoriska tält på en skolgård intervjuade vi syriska flyktingar som förlorat allt de hade i den stora jordbävningen. Samtidigt bjöd de på hett kardemummadoftande kaffe i små glas och koppar av olika sort.

När jag tänker tillbaka blir det uppenbart att de starkaste matminnena handlar lika mycket om sammanhang och sällskapet som själva maten. Men, som radiokorrespondent reser man ju ofta ensam och det finns förstås en rad måltider jag inte behöver komma ihåg. Flygplatsmat är aldrig roligt. Och ett antal kvällar när jag varit för trött för att lämna hotellrummet och kört på min numera rutinmässiga nödlösning, tuc- och digestivekex och vatten – de kvällarna kan förpassas till glömskan.

Och nu är jag alltså i Rumänien. Ett land som kanske inte är känt för den vackraste maten. Gårdagens husmanskost, bönragu och hemgjord korv, var ingen fest för ögat. Men smaken var det inget fel på.

Men hit har våren kommit. Kastanjeträd blommar och man kan gå i sandaler. Kanske blir det bästa matminnet härifrån en pistageglass, hastigt avnjuten mellan två intervjuer på en stentrappa i en precis lagom varm eftermiddagssol.

Sara Heyman, korrespondent för global hälsa
sara.heyman@sverigesradio.se

Upprörda känslor kring flaggor och fotbollströjor: Pontus Mattsson, London

16 april 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 17 april 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London, onsdag.

Det stundar idrottsfester i sommar. Fotbolls-EM i Tyskland och sommar-OS i Paris.

De nationalistiska känslorna har börjat bubbla. Först kring fotbollslandslagets nya tröjor. Eller rättare sagt: färgen på korset på baksidan av kragen. Korset i den engelska flaggan S:t George, som också är fotbollslandslagets flagga.

S:t George har ett rött kors mot en vit bakgrund, men på kragen är en del av korset i stället blått och lila. ”I en lekfull uppdatering, för att inspirera och förena”, som klädjätten Nike beskriver den nya designen.

En skamfläck, dundrade den tidigare spelaren och tränaren Harry Redknapp, tidernas självmål.

Jag är helt emot, det är visserligen bara en liten ändring, men jag tror att det kan vara en början på fler, sade den tidigare landslagsmålvakten Peter Shilton, det handlar bara om att tjäna pengar sade han och syftade på tröjans pris: närmare 1700 kronor.

En annan målvaktsveteran David Seaman hade också synpunkter. Vad är nästa steg, ska de byta ut de tre lejonen – i märket på bröstet – mot katter. ”Leave it alone.”

Inte bara fotbollsspelare gav sig in i debatten. Premiärminister Rishi Sunak sade att han föredrar originalet och att när det kommer till våra nationella flaggor: ”Don't mess with them”.

Oppositionsledaren Keir Starmer sade att han tycker att originalfärgerna är förenande och att han hoppas att de ändrar tillbaka.

Några dagar senare kom nästa debatt. ”Union Joke”, löd tidningen The Sun's rubrik med en bild på den supporterflagga som tagits fram till Team GB inför OS i Paris – Team Great Britain – den brittiska OS-truppen, som har Union Jack som sin flagga. I den nya supporterflaggan har man även blandat in mönster med lila-rosa färgskalor.

Kombinationen av originalfärgerna rött, blått och vit är inte unik, förklarade designfirman. ”Också Frankrike och USA har de färgerna.”

Peter Shilton tillfrågades igen: ”Det känns som ingenting är heligt nuförtiden, vår flagga bör aldrig ändras”. Ordföranden i det brittiska flagginstitutet, Malcolm Farrow , sade att ”modiga män har slagits och dött för vår flagga, detta är närmast en förolämpning mot dem”.

Men på tävlingsdräkterna in OS ska Union Jack finnas, det har den olympiska kommittén lovat. Senare i veckan ska dräkterna presenteras. Peter Shilton lär vara förvarnad.

Och vad säger då supportrarna? Två dagar efter skriverierna var den nya supporterflaggan slutsåld i Team GB:s nätbutik. Medan den vanliga Union Jack-flaggan fortfarande finns kvar. Är nydesignen alltså en succé, eller ett sätt för OS- kommittén att sluta sälja den och smyga ur det hela bakvägen.

I sommar får vi svar. Blir det den nya flaggan, eller den gamla som kommer att synas mest på läktarna i Paris?

Pontus Mattsson, London
pontus.mattsson@sverigesradio.se

OS-panik i Paris: Marie Nilsson Boij, Paris

16 april 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 16 mars 2024

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Paris, tisdag.

I mitt kvarter har plötsligt nya hemlösa gjort sig hemmastadda. I busskuren har en man med tjock täckjacka, trots försommarhetta, installerat sig, och i gathörnet mittemot chokladbutiken sover nu en hel familj.

Här bor sedan vi flyttade hit annars de samma. Den unga tjejen vid rondellen. Mannen på utluftsfläkten vid korsningen,och farbrodern med hunden vid mataffären. Så efter att ha bläddrat igenom tidningen, inser jag att det nog är OS-förberedelserna som är förklaringen.

Staden städar, och polisen har därför kört iväg familjer från rådhusplatsen, och ensamkommande från Seines kajer, bland annat, förstår jag. De som vill erbjuds enligt uppgift tillfälligt skydd någon annanstans i landet. De andra söker sig bortom OS-centrum, som till mitt kvarter till exempel.

Även på andra sätt i stadsbilden märks det att OS närmar sig. I helgen när jag åkte förbi den välkända Trocadero-platsen till exempel, saknades plötsligt den stora porlande fontänen från 1937.

Den byggs tydligen tillfälligt in nu för att ge plats åt en friidrottsarena. Och på Place de la Concorde – den igenproppade trafikplats där det enligt min högst ovetenskapliga gissning nog uttalas flest svordomar per capita och dag i hela Frankrike – kommer det inte att rulla några bilar alls.

För där kommer det att tävlas i skateboard och BMX.

För högvarv jobbar även fransk underrättelsetjänst.

Med flera krig i närområdet och därav förhöjt terrorhot är invigningsceremonin på Seine en mardröm helt enkelt.

Därför kommer 45 000 poliser och militärpoliser att jobba då.

Att dra ner på ambitionerna, vore att låta terroristerna vinna, enligt president Emmanuel Macron, även om han nu faktiskt presenterat både en plan B och C.

Också sjukvården laddar i startblocken. Men eftersom den räknar med att många äldre stammisar flyr stan, är beräkningen plus minus noll ungefär.

Desto brådare har stadens vatten- och avloppsansvariga det.

Bakteriehalterna i Seine är fortfarande för höga för bad, trots att planen är att både Triathlonoch ”Simning på öppet vatten” ska hållas där, utan att idrottsmännen får magsjuka efteråt.

Men presidenten som hävdar att 1 miljard euros investerats i Paris vattenreningssystem inför OS håller hoppet uppe. Han har till och med lovat att själv hoppa i lagom till spelens början.

Slutligen är det väl värt att nämna logistikutmaningen.

OS-områdena – där folk alltså bor – kommer att vara avstängda för all obehörig biltrafik.Underbart eller superkrångligt beroende på perspektiv.

På det hotar kollektivtrafikpersonalen med strejk.

Många parisare planerar att lämna det som befaras bli ett kaos och passa på att tjäna en hacka på att hyra ut sin lägenhet, men om man bor i hyresrätt måste man ha tillstånd och man får inte ta mer betalt än man själv betalar.

Och ja just det – höll på att glömma den hätska debatten om världsstjärnan Aya Nakamura och OS- invigningen. Är hon tillräckligt fransk för att få inviga sportevenemanget, var frågan?

Det är mycket nu...

Bara 101 dagar kvar!

Marie Nilsson Boij, Paris
marie.nilsson-boij@sverigesradio.se

Världens folkrikaste nation går till val: Naila Saleem, Stockholm

15 april 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, måndag.

På fredag smäller det. Indien genomför sitt 18:e nationella parlamentsval. Det är en lång och lätt omständlig historia. Hela 15 miljoner valarbetare bemannar en miljon vallokaler. Enligt rådande regelverk har alla indier rätt till en vallokal nära sin bostad. Med hjälp av helikoptrar, båtar, åsnor och elefanter åker så valmaskineriet ut även till de mest avlägsna platserna.

Det är närmare en miljard människor som är röstberättigade till 2024 års Lok Sabha val. Det är så underhuset i parlamentet heter. För att få ihop logistiken genomförs valet i sju faser och först den 4 juni meddelas resultatet.

Kandidaterna slåss om 543 platser. De senaste två valen har hindunationalistiska BJP fått enkel majoritet och det mesta pekar på ett ännu starkare resultatet för partiet. Under premiärminister Narendra Modis tid vid makten har Indien tagit stora kliv ut på den globala arenan och världsledare vallfärdar numera till huvudstaden New Delhi för att lobba för sina länders företag. Alla vill ha en del av Indiens gigantiska marknad. Landet är världens femte största ekonomi. Målet är att nå 3:e platsen inom bara några år.

Igår söndag, presenterade premiärminister Narendra Modi så partiets manifest. Man utlovar bland annat satsningar på boende och sjukvård till de fattigaste, utbyggd infrastruktur och stöd till bönderna som protesterat för bättre villkor. Dessutom tänker partiet ändra lagstiftningen kring äktenskap och skilsmässa som i nuläget skiljer sig åt utifrån individens religionstillhörighet. BJP anklagas för att underminera Indiens sekulära stomme och istället göra landet till en hinduisk nation.

Utmanare är en koalition av flera partier som går under samlingsnamnet India. Frontfigur är Kongresspartiets Rahul Gandhi vars parti en gång i tiden var det självklara maktcentret i Indien. Inte längre. Kongresspartiets valmanifest innehåller löften om satsningar som gynnar landets fattiga, jobb till unga arbetslösa och högre sjukvårdsförsäkringsutbetalningar.

Så vilka frågor är då viktigast för befolkningen?

Arbetslöshet och inflation visar en nyligen publicerad opinionsundersökning med 10 000 tillfrågade. 27 % var bekymrade över arbetslösheten medan något färre rankade inflationen som ett orosmoln. En majoritet av de tillfrågade uppgav att det blivit svårare att hitta ett arbete de senaste fem åren, och det trots landets höga tillväxtsiffror. Bland unga stadsbor i åldern 15 till 29 år är arbetslösheten tvåsiffrig och Världsbanken varnade nyligen för att Indien, precis som grannländerna, inte lyckats skapa arbetstillfällen till de många unga.

Naila Saleem, Sydasienkorrespondent
naila.saleem@sverigesradio.se

Jag och min vän i en fallfärdig taxi i Kairo: Cecilia Uddén, Kairo

12 april 2024 | 4 min

Utrikeskrönikan fredag 12 april 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Här är Kairo, fredag, den tredje dagen på Eid el Fitr när min svensk-egyptiske vän Magdi ropar:

– Hallå doktor Uddén, hjälp mig bota min nostalgi.

Ja, han kallar mig ”doktor Uddén” när han tycker att jag försummat hans mentala välbefinnande.

Varför måste den botas, undrar jag, som just njutit av en gata full av nostalgiska minnen – i det där gathörnet brukade jag stanna och kräkas när jag var gravid. Och där är slaktaren som lyfte upp min tvååring på huggkubben så att han fick sina knubbiga små mjälla ben nedstänkta av oxblod, och där är gamla televerket där en chef försökte föra mig bakom ljuset. Men jäklar, jag glömmer aldrig hur blixtsnabbt jag sa till honom: ”matlabbisnish el aemma”, som ordagrant betyder: försök inte vira turbanen runt mitt huvud, hördu – det vill säga, åh nej, mig lurar du inte.

– Ja, vad är det för fel på lite nostalgi?, svarade jag, som i dagens bistra verklighet just besökt ett sjukhus där jag träffat 16 spädbarn från Gaza. Alla hade transporterats till Egypten i kuvöser, hälften av dem hade bara ett plastarmband med moderns namn runt handleden, inga anhöriga verkade vara vid liv.

Och så fanns där treårige Ahmed som förlorat hela sin familj i ett bombanfall i Gaza, han låg i en säng med två amputerade ben och när han frågade var är mina ben, svarade läkaren: vi har skickat dem på reparation, du får tillbaks dem sen.

– Ja, vad är det för fel på lite nostalgi, det gör inget om du tycker att det var bättre förr, sa jag till Magdi och följde med honom till hans barndomskvarter där mormor haft en symaskin.

– Fick du ny skjorta, fluga och väst till Eid el Fitr Magdi?

Han var just på väg att framkalla ljudet av mormors symaskin när alla tankar överröstades av ett bröllop i gränden, unga män dansade med knivar för att imponera på de kvinnliga bröllopsgästerna i Kairos outtröttliga ljudkarusell som sällan låter någon nostalgi gripa tag om själen.

Så vad är det du vill bota? undrade jag medan jag själv fastnat i malliga minnen av de tillfällen då jag funnit den rätta träffsäkerheten, som när en funktionär från ett arabiskt informationsministerium sa åt mig att ingen annan journalist uppfört sig så illa och jag blixtsnabbt svarade: åh nej inte jag, vi som dyrkar dammet på era skor, ”ehna khaddamin turab gazmetak”.

Magdi och jag satte oss i en fallfärdig taxi som hostade sig fram genom Kairo och apropå nostalgi undrade jag om han försonats med sin gamle vän Ahmed.

– Jag vill inte höra talas om honom, sa Magdi och lämnade bilen.

Taxichauffören som hört allt och sa att han var 80 år gammal, erbjöd både sina tjänster som samtalsterapeut och rådgivare kring hur jag borde medla mellan Ahmed och Magdi, men sen gav han upp och sa:

– De där två kommer aldrig att bli två rumpor i samma kalsong, ”tezeen fi libas”.

Det vill säga, samma andas bar. Nä, men min nostalgi inför gamla egyptiska talesätt är evig.

Cecilia Uddén, Kairo
cecilia.udden@sverigesradio.se

Det svenska guldet i Sibirien: Maria Persson Löfgren, Stockholm

11 april 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 11 april 2024

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, torsdag.

Den här krönikan handlar om guld och det så kallade presidentvalet där Vladimir Putin som väntat segrade, men med oväntat höga procenttal och högt valdeltagande. Om vi ska tro på de officiella talen, 87 procent.

Faktum är att i vissa delar av Ryssland blev det faktiskt full pott, 100 procent, varenda en som röstade. Enligt valkommissionens statistik för flera orter i Sibirien var det inte bara alla som röstade på Putin utan nästan alla som kunde gick också och röstade. Som de 413 invånarna i byn Kundustug i delrepubliken Tuva. Alla röstade där och alla röstade på Putin.

Det finns några gemensamma drag för ställen där Putin slog full pott. Ja där alla röstade på Putin, enligt valkommissionens siffror.

Som i byn Kundustug, den liknar på flera sätt andra ryska avkrokar. Samhällen som är byar eller småstäder, som avfolkats kraftigt under Putin. Platser där folks drömmar handlar om inomhustoaletter istället för utedass, rent vatten (gärna i kranen inomhus) och renoveringar. Men trots att ingenting blivit av dessa drömmar har de fortfarande hoppet ställt på Putin. Eller ?

Delrepubliken Tuva är också känd för att det var här många av de ukrainska stulna toaletterna, tvättmaskinerna och tv-apparaterna hamnade. Unga män som skrev kontrakt och åkte för att kriga i Ukraina, för att de inte kunde hitta annat arbete, plundrade i Ukraina och skickade stöldgodset med tåg hem till byn. De var som guldgrävare, som stötte på guld, de hade inte kunnat föreställa sig lyxen i en del ukrainska byar, det liknande inget de hade hemma.

Byn Kundustug kunde ha blivit en rysk variant av amerikanska guldrushens Klondike. Jo för här finns guld.

Men det är ett svenskt börsnoterat bolag som äger guldgruvan Tardan Gold och de som jobbar där är mestadels utifrån. Så för byborna har det inte blivit några nya jobb, men en bättre asfalterad väg har de fått och ett upprustat kulturhus. Det hade inte renoverats sen 1967 och dessutom har den gamla hälsostationen byggts ut och här finns nu både apotek, en varm toalett, gynekologstol och internet, enligt rapport från Tuvas lokalregering. Men annars har inte mycket förändrats för byns kvarvarande dryga 600 invånare.

Det svenska guldgruvebolaget heter Auriant Mining och tycks inte alls påverkat av några sanktioner mot Ryssland.

Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent
maria.persson_lofgren@sr.se

Kriget genomsyrar allt – även dejtinglivet: Love Lyssarides, Stockholm

10 april 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 10 april 2024

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm. Onsdag.

På flyget hem från Israel, med det israeliska flygbolaget, gick flygvärdinnorna igenom den vanliga säkerhetsgenomgången i högtalarna. På med bältet. Fäll upp borden. Sätt masken på dig själv innan du hjälper någon annan. Men, sen kom ett litet tillägg på slutet. En snabb hyllning till de israeliska soldater som just nu krigar i Gaza och en tanke till de drygt 130 israeler som fortfarande sitter tillfångatagna där.

Såhär är det i Israel nu. Samhället genomsyras av kriget på alla nivåer. På gatorna syns överallt porträtt på de tillfångatagna israelerna. När jag betalade för en falafel häromdagen dök det upp ett meddelande på kortterminalen när min betalning bearbetades, en liten ruta poppade upp med tre ord. De tre ord som syns överallt i landet: Bring Them Home. Kriget genomsyrar kulturen, politiken och faktiskt också dejtinglivet.

Dejtingapparna har förändrats i grunden, säger flera israeliska tjejer i en artikel i tidningen Haaretz. Innan kriget var det bilder på män när de lagade mat, stod bredvid nån fin utsikt eller klappade en hund. Nu är det bilder på män i Gaza, i uniform, med stora vapen.

En israelisk man berättar i artikeln att han aldrig har fått så mycket uppmärksamhet från kvinnor som efter kriget bröt ut. När han var på permission hyrde han en lägenhet bara för att hinna träffa alla tjejer. Kriget är… Delvis sexigt… Verkar det som, om man tittar på dejtingapparna. En kille poserar i en hög av kläder, i vad som ser ut som ett förstört hem i Gaza, lite ledigt sådär - tillbakalutad med M16 hängande runt halsen. En annan kille har en profilbild där han poserar i uniform, med vapen, framför underkläder som man får anta att han har tagit från någons hem i Gaza.

En kvinna i artikeln berättar att de flesta konversationer på dejtingapparna handlar om kriget nuförtiden. En soldat hade raggat på henne genom att säga att han inte bara var en bra soldat, utan att han också var bra i sängen. En annan snubbes tinderbio var: ”We're not only here to fuck Hamas'.

Det här är inget nytt fenomen. Att soldater i krig blir en fetisch. Brandmän i USA har beskrivit hur deras sexuella status slog i taket efter 11:e september-attackerna. Tom Cruise är inte direkt osexig när han hoppar in ett stridsflyg i Top Gun. Även om alla vet att bomberna som han släpper från flyget avslutar människors liv. Genusvetaren Chen Edelberg's teori är att 7:e oktober-attacken var ett hårt slag mot den nationella maskuliniteten. En form av kastrering säger hon, och att vissa israeliska män nu överkompenserar för att upprätthålla sin maskulinitet.

Kriget genomsyrar allt.

Love Lyssarides

Stockholm.

Stora frågor stod på spel inför solförmörkelsen: Ginna Lindberg, Washington

9 april 2024 | 3 min

Utrikeskrönika, 9 april 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Washington, tisdag.

”Kom och köp specialglasögon!”, ropade försäljaren utanför kongressen. Förväntningarna var högt uppskruvade inför den stora solförmörkelsen och souvenirförsäljarna hade övergått till solar eclipse-tema.

Det var stora frågor som stod på spel inför solförmörkelsen. För det första, skulle det bli molnigt i Washington så att vi missade hela upplevelsen? Och för det andra, skulle det bli enighet mellan partierna nu när månen skuggade jorden?

Solförmörkelser kan ha den effekten, tydligen. Det finns historiska belägg. En av de gamla grekiska historikerna beskrev hur två mäktiga kungadömen för drygt 2 500 år sedan utkämpade den ena blodiga striden efter den andra, tills en solförmörkelse fick himlen att släckas. Då blev båda sidor så tagna att de lade ner sina vapen.

Så ja, förväntningarna var högt ställda. Psykologer intervjuades i amerikansk tv och förklarade att en solförmörkelse kan vara en livsomvälvande upplevelse. Transformativ. Även för politiker.

I Washington hade biblioteken delat ut gratis skyddsglasögon och noggranna instruktioner om hur de skulle användas. Det fanns bara en regel: Titta inte rätt in i solen utan skydd. Så som Donald Trump gjorde förra gången det var solförmörkelse här i Washington 2017. Hans kritiker såg det som ett tecken på att han inte respekterar vetenskap.

På The Mall, den vidsträckta parken framför kongressen, satt nu tusentals Washington-bor med specialglasögon och ansiktena vända uppåt. Folk hade tagit med sig picknick och spelade musik. Två killar bredvid mig korkade upp en termos och skålade i rosévin med klirrande isbitar. De hade svårt att inte spilla, eftersom det var lite svårt att se med de där glasögonen på sig. En skolklass intill flockades runt en expert från NASA som föreläste om rymdforskning. Allt var väldigt typiskt Washington. Himlen var nästan molnfri.

Plötsligt kändes en förändring i luften. Ett stråk av kyla och en sval vindpust. Det blev knäpptyst bland picknickfiltarna. Musiken stängdes av. Och så var det som att ljuset plötsligt skruvades ned. Den starka eftermiddagssolen dimmades till ett grått dis. Ett sus steg från folkhavet.

”Så coolt!”, viskade killarna med rosévinet. En av pojkarna från skolklassen sa rakt ut i luften: Det ser ut som ett suddigt moln av guld.

Och så satt vi där, tusentals människor på The Mall, med blickarna vända mot universum. Alldeles tysta tillsammans. Kanske var det inte livsomvälvande. Och troligen förändras inte politiken. Men i fyra minuter såg kongressen där borta i horisonten väldigt suddig ut i konturerna.

Ginna Lindberg, Washington
ginna.lindberg@sverigesradio.se

Det som sägs i Bratislava stannar i Bratislava: Daniel Alling, Berlin

8 april 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 8 april 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Berlin, måndag.

Eller möjligen borde jag säga Bratislava i onsdags eftermiddag.

Jag väntade då på att ett sista valmöte med en av presidentkandidaterna i Slovakien skulle dra igång när jag plötsligt hörde en röst bredvid mig säga:

”Nämen, hej Daniel!”.

Vem stod då, verkligen helt oväntat, en meter ifrån mig och log vänligt om inte den högt hållne kollegan på Sveriges Radio, Gunnar Bolin.

Självklart vet jag att Gunnar är särskilt intresserad av Centraleuropa, men jag hade blivit mindre förvånad om vi hade sprungit på varandra i centrala Wien som ligger någon timme bort. Det visade sig att han var i området för att göra en reportageserie som ska gå i samband med EU-valet.

Vi bestämde förstås middagsträff på kvällen och det är bara att konstatera att det finns få så trevliga upplevelser, tycker jag, som att ses på spontan middag på en plats i mitt i världen med en trevlig kollega som man bara några timmar tidigare inte hade trott att man skulle sitta och äta middag med, kanske särskilt inte just i Bratislava.

Samtalet flödade på, vi tog en middag även kvällen därpå efter avslutat redigerings- och intervjuarbete för dagen och började förstås också prata Sveriges Radio, chefer, kollegor, minnen och anekdoter:

Hur var det nu, var Jan Mosander före eller efter Thomas Nordegren i Berlin? Vad hände egentligen med den nordegrenska ljuskronan? Visst var det Svante Weyler som genomförde korrespondentkontorsflytten från Bonn till Berlin eller kan det ha varit någon annan? Vem bevakade egentligen Berlinmurens fall för Sveriges Radio?

Bodde både Caroline Salzinger och Daniela Marquardt i Prenzlauer Berg eller bara en den ena av dem? Vad jobbigt det är när producenter ringer och väcker en men det får man ta om man har det här roliga jobbet. Hörrudu, vad tycker du egentligen om den nya organisationen på radion och vem är egentligen den mest minnesvärde tyske förbundskanslern?

Kommer Tyskland kunna vinna Fotboll-EM på hemmaplan i sommar? Kul att Leverkusen blir Bundesligamästare för första gången och vilka skillnader finns fortfarande kvar mellan öst och väst – och tror du att Scholz kan bli återvald som förbundskansler en gång till?

Så där flöt det på och erkänn nu bara, ni hade gärna suttit vid bordet bredvid och tjuvlyssnat på det samtalet.

Och det slog mig där och då ännu en gång, och jag satt och tänkte på det också under den långa och stundom mödosamma vägen hem igår från Bratislava till Berlin:

Vilken yrkesmässig och personlig rikedom och ynnest det är att alla vedermödor, alla mil på vägarna, alla tidiga morgnar och långa redigeringsnätter, all frustration över konstiga beslut, alla bråk med envisa pressansvariga för olika ministrar i olika länder med mera till trots ändå få ha tjänstgjort som en i den långa raden av utrikeskorrespondenter för Sveriges Radio.

Dagen efter messade jag dock Gunnar för säkerhet skull:

”Hej igen, tack för igår, jättetrevligt, men du, bara en sak, det som sägs i Bratislava, stannar i Bratislava”.

Daniel Alling, nu tillbaka i Berlin
daniel.alling@sverigesradio.se

I Mostar blev vänner fiender – och Balkankriget än mer komplicerat: Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent

5 april 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 5 april 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, fredag.

När man besöker Mostar i Bosnien hänförs man inte enbart av de gamla stadskvarteren, man erbjuds också möjligheten till större insikter - över hur komplicerat balkankriget var.

Och hur komplex freden blev.

I mångas ögon är Mostar kort och gott historien om en bro.

Det var nämligen i princip det enda som omvärlden visade av staden, den bombade bron i Mostar.

Men hur många är medvetna om hur stor förödelsen i denna Bosniska pärla egentligen var?

Moskeer och byggnader i ruiner. Tusentals döda människor.

”Kanske blev det för komplicerat, säger senare en bosnisk vän - när det till slut blev kroatiska granater som smulade sönder bron - och stan.

Från början var storyn ganska enkel, det fanns offer - stadens bosnjaker och kroater, och det fanns en fiende.

Det började med att serberna belägrade stan, men tvingades bort.

Då - blev plötsligt kroaterna angripare.

Inbördeskriget mellan två tydliga sidor, blev ett inbördeskrig i inbördeskriget. Gränserna mellan vän och fiende suddades ut.

Både i Mostar och i andra städer.

Att ge sig in och förklara blev invecklat.

Så i Mostar föll fokus på en bro - å en berättelse om stamkrig å förstörelsen av ett vackert, nästan 500 år gammalt arkitektoniskt mästerverk.

Grunden till många krig är ofta en maktkamp mellan stormakter och länder, inget nytt med det.

Människor hamnar på olika sidor, i olika läger.

Balkan har brunnit åtskilliga gånger genom historiens lopp, inbördeskrig till följd av världskonflikter.

För bosniernas del blev balkankriget komplicerat och grymt.

Men den fred som satte stopp för död och förstörelse, blev mer - en besvärjelse!

Omvärlden sa:

”Kriget... kan vi avsluta - men det kommer till ett pris. Hur vill ni ha det?

Under galgen blev det inget riktigt val.

Men det blev ett Daytonavtal.

En fred - ett avtal - som omöjliggör konsensus kring överhuvudtaget nånting alls.

Även om landet delas av bosnjaker, kroater och serber - så härskar politiska destruktiva krafter som omöjliggör ett enande av befolkningen.

Tills helt nyligen - 29 år efter freden - tvingades Mostars kommun hålla med två olika separata enheter för att att ta hand om sophämtningen, när kroater och bosnjaker bor i olika delar av stan.

Men samtidigt - bosnier från alla grupper stretar på, försöker få landet att fungera, trots svårigheterna.

Eller som Vanja, som lämnade Mostar i början av kriget, säger till mig:

Det finns en enorm potential i människorna här, i landet självt - men med bakbundna händer kan man åstadkomma - lite.

Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent
milan.djelevic@sverigesradio.se

Det stora amerikanska påsktransbråket: Roger Wilson, San Francisco

4 april 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 4 april 2024

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

San Francisco, torsdag.

Påskens stora politiska gräl här i USA kan man väl säga egentligen handlade om ett slags dubbelbokning. Eller kanske ska man kalla det för en kalenderkonflikt. Det handlar om Transgender day of visibility, en dag för att synliggöra transpersoner och deras situation, som sedan år 2009 uppmärksammats den sista mars. I år råkade det vara samma datum som påskdagen. Så när Joe Biden i år utropade den 31:a mars som den officiella Transgender Day of Visibility i USA, något han gjort varje år sedan han blev president, så var det upplagt för politisk konflikt.

Biden fick bland annat kritik från Donald Trumps kampanj, som menade att det var ett frånstötande och förolämpande beslut att arrangera den här dagen på påskdagen – en av de heligaste dagarna för landets kristna. Och även representanthusets talman Mike Johnson hängde på, liksom en rad andra Trumptrogna politiker. Det var högt tonläge, upprörda känslor, man såg det här som ett slag i ansiktet, och en attack på kristendomen i USA.

Att det inte var dagen för transpersoners synlighet som bytt datum, utan påskdagen – något som sker varje år, verkade spela mindre roll.

Och antagligen var det bara en uppvärmning inför den kommande valrörelsen. För trots att transfrågan låg högt uppe på republikanernas dagordning i fjol, så verkar det fortfarande finnas mer att avhandla. Och att stifta lagar om.

I delstaten Idaho har man till exempel nyligen röstat igenom en lag som säger att offentligt anställda inte behöver ta hänsyn till vilket pronomen en person vill att man använder. En annan lag förbjuder att allmänna medel går till att bekosta könsbekräftande vård för vuxna. Man har redan försökt förbjuda den vården för minderåriga – men den rättssaken har fastnat i systemet – just nu försöker man få ett besked från Högsta Domstolen om lagen kan träda i kraft i väntan på ett domslut.

För den här typen av lagar möts ofta av överklaganden och långa rättsprocesser, och en del av lagstiftningen stoppas också i domstolarna, när de till exempel bryter mot yttrandefriheten, eller anses leda till negativ särbehandling. Men i många republikanskt styrda delstater betyder leder det bara till att det skrivs nya lagförslag med nya formuleringar istället, men om ungefär samma frågor.

Men även här i Kalifornien, där jag bor, och där själva delstaten utropat sig själv som en fristad för transpersoner, kommer transfrågan att dyka upp i valrörelsen. Just nu samlas det in namnunderskrifter för att låta tre transrelaterade medborgarförslag komma med på valsedeln. Alla tre begränsar unga transpersoners rättigheter.

Så påskhelgen må komma och gå, men transfrågan verkar återuppstå oftare än så i den politiska debatten i USA.

Roger Wilson, USA-korrespondent.
roger.wilson@sverigesradio.se

Kvinnan på tåget i Ukraina berättar om sitt liv: Lubna El-Shanti, Stockholm

3 april 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, onsdag.

Så var det dags igen, packa väskan till Ukraina, all teknik, alla sladdar, kläder för alla väder, säkerhetsutrustning, svensk choklad, pass och så tofflor.

Tofflor, världens bästa grej att ha med sig på nattåget till Kiev, så man slipper ta på och av sig sina ytterskor om man ska gå en sväng i gången.

Vid det här laget, drygt två år utan flygmöjligheter har ukrainarna lärt sig tågrutinerna. Folk pratar lågmält, gör överlag inte mycket väsen av sig, just för att inte störa eller vara i vägen, vem vet vad folk bär på för minnen, på bagage med sig till eller från Ukraina.

Nu senast, för ett par veckor sedan klev en äldre dam in i min kupé. Ansiktet trött, ögonen insjukna, knappt synliga under hennes tunga ögonlock. Vi hälsade artigt men sa inte så mycket mer till varandra. Vi drack te, sov en blund, tittade ut genom fönstret i tysthet.

Från Charkiv i Ukrainas nordöstra utkant till polska gränsen i den västra, 25 timmar enkel väg.

Kanske halvvägs på resan så börjar vi prata, visst är det bra att ha med sig tofflor. Jag nickar, fortfarande lite återhållsam.

Men så börjar hon berätta.

För 20 år sedan jobbade hon som lärare på ett barnhem i Ryssland, efter hennes mans bortgång var barnen det som gav hennes liv en mening och hennes son.

Öppenhjärtigt berättar kvinnan på tåget om sitt liv. I flera år jobbade hon på barnhemmet och blev fäst vid barnen, särskilt en föräldralös flicka som hon adopterade. Och barnen växte upp som syskon, trodde hon. Men när de var i sjuttonårsåldern kom de hem en dag och berättade att flickan var med barn och att hennes son var pappa till barnet i magen.

När chocken hade lagt sig valde flickan att behålla barnet. Så kvinnan på tåget är både mormor och farmor.

En av många berättelser som kommer fram när människor spenderar timmar ihop.

– Och var är de nu, dina barn och ditt barnbarn?

– De gick isär och dottern och barnbarnet bor i dag i Ryssland.

– Har ni någon kontakt? frågar jag.

– Ja, jag har faktiskt varit där. Barnbarnet berättade för mig att vi inte behöver vara oroliga, snart kommer ryssarna att segra, ha ihjäl alla ukrainare, det hade hon lärt sig i skolan och att hantera vapen. Så det var nog sista gången vi sågs, säger den äldre kvinnan och blir tyst.

Jag säger ingenting, tittar ut genom fönstret och ner på mina tofflor.

Tur att ha sådana, tänker jag, på ett tåg. De får jag inte glömma nu när jag ska iväg igen.

Lubna El-Shanti, Ukrainakorrespondent
lubna.el-shanti@sverigesradio.se

Israel är mer isolerat än någonsin: Cecilia Uddén, Stockholm

2 april 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, tisdag.

Allt oftare tänker jag på det en av mina väninnor sa på en middag i Kairo i början på året – att Hamas mål med 7 oktoberattacken just var att locka Israel till ett fradgande furiöst vredesutbrott som skulle leda till ett blodbad med tiotusentals döda palestinier eftersom det, i förlängningen, skulle leda till Israels undergång. Ju fler palestinier som dör, desto bättre enligt Hamas, menade min väninna som konstaterade att Hamas är likgiltigt inför civila dödsfall. Ju fler döda barn i Gaza, desto mer hatat och isolerat blir Israel i omvärlden och inom ett par decennier, förutspådde hon, kommer omvärlden inte längre att tolerera Israel. Hon tillhörde de få egyptier som inte kände glädje över detta.

Tre månader senare är Israel mer isolerat än någonsin. Övertygelsen att vi står ensamma, hela världen är antisemitisk, har på allvar slagit rot i Israel och Israelvänliga kommentatorer menar att omvärlden, särskilt USA, måste hjälpa Israel att lägga om kurs för att inte fastna i en destruktiv bana av oändlig ockupation, isolering, hårdhänt högerpolitik och ständig misstro mot omvärlden.

Omvärlden bevittnar nu hur USA:s Israelvänlige president pressar Israel att släppa in fler lastbilar för att hindra den svält FN varnar för i ett Gaza där barn berättar att de tvingats äta hundkött. Omvärlden hör hur FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter säger att det finns tecken på att Israel använder svält som vapen.

Men i Israel säger talespersoner att allt prat om svält i Gaza är en myt. På sociala medier visas fejkade kebabfilmer där det hävdas att det finns mer kebab i Gaza än i Haifa. Ministrar, som Nir Barkat, kallar FN:s varningar om hungersnöd, undernäring och svält för komplett oansvarigt nonsens och israeliska journalister antyder att de milismän från Hamas som tillfångatagits av Israel har varit knubbiga och inte visat några tecken på undernäring. Medan israeliska högernationalister som ställer sig vid gränsövergångar för att blockera humanitärt bistånd till Gaza, säger: Jag bryr mig inte om ifall de svälter, låt dem dö.

Avståndet mellan verklighetsuppfattningarna i omvärlden och i Israel har sällan varit större och i går minskade också israelernas möjlighet att ta del av en alternativ verklighetsbeskrivning när parlamentet Knesset klubbade igenom en lag som gör det möjligt för Netanyahu att förbjuda TV-kanalen Al Jazeera i landet. Nu ska det påpekas att grannlandet Egypten för längesen förbjudit Al Jazeera, med motiveringen att Al Jazeera stödjer det muslimska brödraskapet. Det ledde inte till särskilt många höjda ögonbryn i omvärlden, men och andra sidan betraktas inte Egypten som en demokrati med fri press.

Cecilia Uddén, för P1 Morgon
cecilia.udden@sverigesradio.se

En uppdaterad krönika om kärringar: Sara Heyman, korrespondent för global hälsa

28 mars 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 28 mars 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, torsdag.

Skärtorsdag, till och med. För ett år sedan gjorde jag en krönika, apropå påskkäringar, om kvinnor i 47-årsåldern. Vid den åldern har man hunnit skaffa sig ett fuck off-kapital och kan därför bete sig lite mer som man vill, var tesen. Typ.

Sedan dess har jag vaknat många nätter med ett nattlinne som är så blött att jag måste byta och torka av kroppen med en handduk. Mina sen år tillbaka regelbundna och beskedliga menstruationer har mer kommit att likna oförutsägbara störtfloder. Det här var väl lite väl personligt kanske någon tänker – och ja – det här är lite mer personligt än vad som känns bekvämt även för mig. Men jag säger det ändå, därför att det i allra högsta grad handlar om folkhälsa.

För vad jag inte visste för ett år sedan var att kvinnor mellan 40 och 50 kanske inte bara blir lite riviga av sitt fuck off-kapital, utan även av hormoner. Eller snarare, sviktande hormoner. Jag pratar förstås om klimakteriet, och här kan vi passa på att reda ut en viss begreppsförvirring. Menopaus är när kvinnor helt slutar menstruera. På engelska kallas perioden innan, när hormonerna sjunker och går lite bananas, logiskt nog för perimenopaus. På svenska kallas det klimakteriet, och i sann kvinno- och åldersfientlig anda har termen fått en så taskig klang att såväl män som kvinnor ryggar tillbaka av bara ordet.

Det är en period på flera år när en stor del av alla kvinnor upplever symtom, där några av de vanligaste är störd sömn, nattsvettningar, värmevallningar och konstigt humör.

Det som gör mig upprörd, med eller utan hormonpåverkan, är okunskapen kring det här extremt vanliga tillståndet. Inte minst inom vården. Nyligen berättade en kvinna i min närhet att hon under flera år trott att de förfärliga nattsvettningar hon hade var en biverkan av hennes antidepressiva medicin, och att hon helt enkelt bara hade att stå ut. Det finns otaliga berättelser från kvinnor som sökt vård för typiska symtom, och som gått från sin vårdcentral med en diagnos på utmattning eller depression, utan att klimakteriet ens nämnts som en möjlig faktor i sammanhanget.

Nu har klimakteriet blivit big business. Det finns böcker, poddar och föreläsningar. Man kan lägga tusenlappar på privata vårdgivare, på särskilda näringstillskott, kläder och träningsprogram. Det här beror delvis på den offentliga vårdens misslyckande med att ta hand om sina patienter. För klimakteriet skulle inte behöva vara en så big deal. Om alla som behövde bara kunde få tid hos en uppdaterad gynekolog eller allmänläkare. För det finns behandling att få.

Ingen som inte vill, ska behöva flyga ända till Blåkulla.

Sara Heyman, korrespondent för global hälsa
sara.heyman@sverigesradio.se

En liten ö som ger hopp: Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent

27 mars 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 27 mars 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Tilos, Grekland, onsdag.

Vill du inte åka längre? frågar borgmästarens assistent, med ett uns av förhoppning i rösten, där vi rullar fram, sakta, på den smala grusvägen. På ena sidan av oss karga, branta bergssidor. På den andra, tvära stup ner mot ett turkosblått hav.

Va? Jo, det klart jag vill, säger jag som redan siktat öns vindkraftverk längst ut på udden. Samtidigt som lägger handen diskret på handbromsen. Bara några hårnålskurvor kvar nu.

Min första resa som klimatkorrespondent, för fyra år sedan, gick till Danmark. Det enda land som tog emot svenskar, några månader in i pandemin. Danmark hade stolt annonserat att de skulle bli först och störst i världen med grön vätgas. Och i ett nästa steg skulle alla SAS-plan på Kastrups flygplats kunna tankas med e-metanol, var det tänkt.

Idag läser jag att Danmark skjuter upp hela planen. Inte för att de inte tror på den, säger de, men för att det blir för dyrt. Stigande inflation, höjda räntor och ett oroligt omvärldsläge har förändrat saken. Samma argument som hörs i flera länder just nu, även hos oss, när politiker backar på tidigare klimatlöften.

Det får mig att tänka på när jag började intressera mig för klimatfrågan. Det var 2006 då den brittiske ekonomen Nicholas Stern beskrev hur klimatförändringar kan få mycket allvarliga effekter på ekonomisk tillväxt och utveckling. Det kommer att bli dyrt att stabilisera klimatet, men att inte göra nånting kommer att bli ännu dyrare för samhället, skrev Stern i sin berömda rapport. För att klara utmaningen krävs internationellt samarbete, en gemensam förståelse och långsiktiga mål, skrev han.

Det känns länge sen. Gemensam förståelse och långsiktiga mål tycks, liksom den danska vätgasdrömmen, inte vara någonting som vi har råd med just nu.

Den lilla ön Tilos har, sedan Stern-rapporten, steg för steg tagit sig an utmaningen.

Först blev ön naturskyddsområde. Sedan byggde de sol- och vindkraft. Därefter infördes återvinning av allt avfall. Nu gäller det att säkra rent vatten för knappt 800 öbor och tusentals turister, även i ett varmare klimat.

Vi vill att fler ska kunna arbeta, bo och turista här utan att det drabbar vår natur, säger borgmästaren Maria Kamma-Alifera, som själv växte upp på ön på 80-talet när den höll på väg att dö ut. Nu har utvecklingen vänt.

Tilos blev min sista resa som korrespondent. Kanske ett hoppfullt exempel på det där som vi kallar en hållbar utveckling.

Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent
marie-louise.kristola@sverigesradio.se

Orosmoln i Västafrika: Richard Myrenberg, Pretoria

26 mars 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 26 mars.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Pretoria, tisdag.

Vi börjar gå mot lite kyligare väder. Här har dagstemperaturen börjat sjunka till 26 grader och tidiga mornar kan man känna en lätt krispighet i luften. Här går vi mot höst. Men nyligen var jag i en region som har en mer konstant värme året om, Västafrika, och då närmare bestämt Senegal, denna demokratiska bastion i en orolig region som nyligen har hållit presidentval.

Sensationell segrare blev Bassirou Diomaye Faye, endast 44 år gammal som aldrig suttit på en vald post. Han står mycket nära Ousmane Sonko, också han ung och extremt populär bland landets unga frustrerade och arbetslösa.

Sonko fick inte ställa upp i valet men står som andreman i partiet. De två har en bakgrund som skatteinspektörer och deras främsta slogan är att bekämpa korruptionen. Men de vill mer. De två beskrivs som vänsterinriktade panafrikanister som vill få ett stopp på vad de kallar det franska stryptaget på ekonomin i landet, de vill riva upp fiskeavtalet med EU, de vill att Senegal lämnar den monetära unionen CFA, en regional valuta som är kopplad till euron via franska bankgarantier. Och det här är vad deras sympatisörer vill se, antietablissemangspolitiker som rör om i grytorna. En förändring. Systemskifte. Och det är väl vackert så.

Men det finns varningstecken.

Kritikerna menar att de är populister med nära band till konservativa muslimska krafter i landet. Och ser man det här i ett större regionalt sammanhang finns det anledning för många att vara oroliga, inte bara i Paris. För samma tongångar, att lämna CFA-francen, de antifranska känslorna, har hörts och märkts i andra länder i regionen – i första hand i Mali, Burkina Faso och Niger.

De tre länderna, pressade av islamistiska terrorgrupper, leds idag av militärer som tagit makten genom kupper, och som valt att slänga ut franska styrkor, FN-styrkor och allt som påminner om västerländskt stöd, och i stället ersatt det med ryska soldater som mest är intresserade av att bevaka de gruvor som de tagit över. I de fallen handlade retoriken också om patriotism, panafrikanism och att en gång för alla göra sig kvitt det franska koloniala arvet.

De tre länderna har ingått en allians och lämnat den Västafrikanska samarbetsorganisationen Ecowas. Men säkerhetsläget har inte blivit bättre, utan sämre. De antifranska känslorna, viljan att riva det gamla har lett till att de här redan fattiga länderna blivit ännu fattigare och mer isolerade än någonsin.

Det har målat in sig i ett hörn med få alternativa utvägar. Populism och ryska påverkanskampanjer sveper över kontinenten just nu. Men – Senegal har, trots sina brister, ett trumfkort. Det är och har varit en stabil demokrati sedan självständigheten. Låt oss hoppas att det förblir så.

Richard Myrenberg, Pretoria.
richard.myrenberg@sverigesradio.se

Att mäta lycka känns svårt: Carina Holmberg, Göteborg

25 mars 2024 | 4 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Göteborg, måndag.

Hur lycklig är du?
Vad är lycka?
Och kan lycka också väcka oro?

För tillfället hemma på redaktionen i Göteborg läser jag om FN:s så kallade lyckorapport som presenterades i veckan som gick. Människor i olika länder får gradera sitt välbefinnande på en tiogradig skala.

Och för sjunde året i rad placerades sig Finland i topp som världens lyckligaste land. Det togs förstås emot med öppna famnen i vårt östra grannland. Medan jag kände mig lite olycklig över att inte vara där.

Finlands nyvalde president Alexander Stubb var snabb ut på Instagram och gav sina tre bästa skäl till toppositionen. Naturen, tillit och utbildning – inramat av en fantastiskt vacker naturbild med långfärdsskridskor på blankis i skymning.

Andra raljerade om Finlands bistra klimat, snöyra, minusgrader, iskalla bad och människors i alla fall till ytan, bistra och fåordiga uppsyn. En underton av hatkärlek till Finland.

Och nog finns det en trevlig känsla av förnöjsamhet i Finland. Finländarna själva brukar skoja om att man är så luttrad, förväntar sig inget, så därför blir man så väldigt glad när det trots allt går bra. Lite på temat – kan man vara glad åt lite så har man mycket att vara glad åt.

I topp på denna lyckolista finns tillsammans med Finland, Danmark, Island och Sverige, så argumentet om att värme och tropiskt klimat gör människor gladare går bort. Mörker och kyla verkar vinna i längden – värt att minnas när november är i antågande i höst.

I Norge däremot, uttrycks bekymmer över att man är minst lycklig i Norden. Norge hamnar på sjunde plats i lyckorapporten. Och att vara minst lycklig i Norden får norska medier att börja spekulera. Och allra minst lyckliga är de unga i Norge. Ett mönster som också återfinns i Sverige.

Men att var i topp är tydligen inte heller bara en dans på rosor. Jag hör finländare som är tveksamma eller kanske till och med lite irriterade på sin topplacering.

Så attans lyckliga är vi väl ändå inte, låter det.

Svenska Yle har pratat med en så kallad lyckoforskare som förklarar det hela med att definitionen av lycka för var och en av oss är mycket bredare än det som mäts och redovisas i en rapport.

Det handlar inte bara om nöjdhet utan också om framtidstro, hur glad eller ledsen du känner dig eller hur meningsfullt livet är.

Ja, att mäta lycka känns svårt.

Men att stanna upp en kort stund och fundera på vad det är som gör just dig lycklig, kan kanske vara ett bra första steg mot en mer förnöjsam vardag.

Kan man vara glad åt lite så finns det mycket att vara glad över.

Jag blir iallafall lycklig när jag får göra reportageresor till länderna i mitt bevakningsområde.
Finland, Norge, Island och Baltikum – snart åker jag igen.

Carina Holmberg för P1 morgon.
carina.holmberg@sverigesradio.se

I Belgrad påminns jag om min aversion för djur i bur

22 mars 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, fredag.

Det är en blandning av irritation, uppgivenhet och skam.

Alltid samma känsla som övermannar mig och får mig att lova att det inte blir en gång till.

Det är runt påsk och familjen har tagit en långweekend för att resa söderut och få en försmak av våren.

Ofta brukar en sådan resa hamna i något av de östeuropeiska länder jag vanligtvis bevakar i jobbet, kan bli Slovenien, Ungern eller Serbien....

Den här gången är det Belgrad som gästas och en av utflykterna väl där blir ett besök i stadens Zoo.

Jag, som redan från början är skeptisk till hela företeelsen Zoo, har två uttråkade flickor i ena vågskålen och mina principer, om än en smula patetiskt svaga, i andra.

Det väger, som vanligt, över till fördel för tjejerna, som vill se ”de gulliga djuren”.

Så familjen promenerar genom de gamla turkiska kvarteren kring Kalemegdan, genom parken där också två mäktiga floder, Donau och Sava, möts och flyter ihop till en.

En vacker plats, älskad av både turister och stadens invånare.

Ett Zoo – det är en annan sak. I mina ögon.

Men innan jag fortsätter vill jag brasklappa!

Belgrads Zoo är inte bättre eller sämre än många andra, jag vet för mitt arma fadershjärta har kapitulerat för flickornas tjat mer än en gång...

En minnesbild som jag bär med mig från exempelvis Budapest Zoo, är hur parkens isbjörn kliar sin rygg i spasmiska ryck, otvetydigt besvärad av ett fisljummet klimat – aldrig kallt nog – han eller hon påtvingats.

Och vårt eget Skansen, älskat, hyllat, men nja, frågar ni mig så skulle jag föreslå - släpp fångarne loss, så pratar vi om guldstjärnor sen...

Men som sagt – allt mynnar från min subjektiva bild om företeelsen att hålla djur fångna, framförallt i storstäder, sen kan parker å anläggningar vara hur fina de vill.

Tillbaka till Belgrad, och några störande exempel.

I björnens hägn får besökaren se prov på en nalle förvandlad till ett psykotiskt och deprimerat vrak.

Björnen vankar galet av och an, fem meter hit och fem meter dit, om och om igen, ryckigt, nervöst...

Krokodilen marknadsförs som världens äldsta på ett zoo – men frågan är om det är den äldsta eller den mest döda – jag har sjukt svårt att avgöra om det är en mumifierad varelse eller något levande, som finns i terrariet.

Är man inte helt tjockhjärtad, gråter man inne hos schimpanserna.

Bakom grova galler hänger gamla bildäck och rep, allt i en sotsvart miljö som hämtat från en straffkoloni för ytterst hatade fångar.

Bara det att dom här inte gjort sig skyldiga till något annat än att dom är – schimpanser...

Så här ser det ut, i det ena hägnet efter det andra. Mer elände, mer förtvivlan.

Och det slutar som vanligt - jag lovar mig själv att inte göra om det, att stå rakryggad å inte falla för två flickors intensiva klagosång!

Milan Djelevic för P1 Morgon
milan.djelevic@sverigesradio.se

Den nordiska språkgemenskapens kris: Samuel Larsson, Köpenhamn

21 mars 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 21 mars 2024

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Köpenhamn, torsdag.

Den eviga frågan om hur väl danskar och svenskar förstår varandras språk har blivit aktuell igen.

Frågan är ju lika gammal som Öresund och debatten har sett olika ut genom åren, men nu verkar initiativet ligga hos de som tycker att nu skiter vi i den här tanken om nordisk språkgemenskap, och håller vår dialog på ett språk vi alla förstår – och det brukar betyda engelska.

Och det saknas inte tecken i tiden.

Sverige fick en ny förbundskapten nyligen, han heter Jon Dahl Tomasson och är dansk. Och bara sekunder in i sitt första offentliga framträdande i sin nya roll gjorde han klart att han inte tänkte prata danska.

– Jag vill ju bli förstådd, och kunna förstå, ursäktade han sig på sin danskklingande engelska. För i ärlighetens namn, hade jag pratat danska hade ingen - eller åtminstone inte de flesta - förstått mig, fortsatte han.

Och förmodligen har han rätt. Och kanske låg det något liknande resonemang bakom språkvalet när Danmarks statsminister Mette Frederiksen med en video i sociala medier nyligen hälsade Sverige välkomna i NATO

Den huvudsakliga mottagaren var svenskarna på andra sidan sundet och statsministern pratar engelska.

– Vi, som grannar i Norden. är nu starkare, förklarade statsministern – och syftade av allt att döma inte på språkgemenskapen över de nordiska gränserna.

Men den intressanta frågan bland alla dessa tecken i tiden är inte OM svenskar förstår danska, utan om svenskar BORDE förstå danska?

Som arbetande i Danmark så vet jag såklart att det finns en skara svenskar som är rätt välorienterade i danska språket – ofta boende nånstans längs svenska Öresundskusten – som tycker det här med engelska är ett tramsigt oskick. För dem är svaret självklart: begriper man inte danska får man anstränga sig. Som en slags plikt mot den långa historiska nordiska kulturgemenskapen.

Av helt motsatt åsikt är krönikan i Dagens Nyheter i veckan som tycker att vi danskar och svenskar alldeles för länge har inbillat oss att vi förstår varandra, att det är dags att sluta låtsas och börja prata engelska. Och krönikören tackar Jon Dahl Tomasson för hans modiga ställningstagande.

Själv tycker jag inte förbundskaptenen står för någon revolution. Vad jag hör så har den stora majoriteten både danskar och svenskar sedan länge gett upp om varandras språk. I Köpenhamn är det få svenskar under 60 som ens försöker med något annat än engelska.

Självklart kan man få prata vilket språk man vill, men hade det inte varit kul om det var liite mer tryck i motrörelsen? Att det fanns fler som insisterade på en språkgemenskap och vågade ignorera mottagarens nervöst oförstående leende. Att statsministern istället hälsade Sverige välkomna på din bästa danska. Att Jon Dhal Thomasson lärde sig några enstaka svenska glosor och sen bara körde på.

Jag tror det hade gjort det offentliga samtalet roligare, och på sikt oss alla både rikare och klokare.

Samuel Larsson, Köpenhamn
samuel.larsson@sverigesradio.se

Den trötta rösten byts ut när sedlarna når näven: Naila Saleem, Stockholm

20 mars 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 20 mars 2024

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

En lördag kväll för inte så länge sedan var jag i Pakistans andra största stad Lahore och försökte hitta parkeringsplats i stans gamla stadskärna. Området är ett populärt besöksmål för både lokalbor och turister som vill äta gott och beundra det gamla världsarvsklassade fortet. Det är vackert upplyst om kvällarna och matgatan brevid bjuder på kulturarvsromantik och kryddstarka grytor.

Men som alla populära platser är det där med parkering en utmaning.

– Det har varit en lång dag, suckade den lilla pojken som hade till uppgift att hjälpa besökare att hitta en plats.

– Jag har arbetat i tolv timmar, la han till som för att ursäkta att hans instruktioner var lite otydliga.

Han var i lågstadieåldern och borde ha varit hemma i stället för att arbeta på en mörk sidogata en lördagskväll. Det stack till i mammahjärtat så det blev en tilltagen dricks när vi skulle betala. Den trötta rösten förbyttes i ett förundrat: åhå!

Barnarbete är inget nytt i Pakistan. Enligt data från 2019 som FN:s barnfond Unicef står bakom, arbetade nästan 10 % av barnen mellan 10 och 14 år. Alltså fler än 2,2 miljoner barn. De arbetade främst inom jordbruket följt av servicesektorn och industrin.

Att de alls hamnar i arbete beror förstås på fattigdom. Pakistan har länge gått kräftgång ekonomiskt. De senaste årens politiska turbulens har förvärrat situationen och den nyvalda regeringen förhandlar som bäst med Internationella Valutafonden om nästa utbetalning av det stödprogram som Pakistan beviljats.

Jag har rest till Pakistan i snart 25 år. Ekonomisk kris och människors utsatthet har varit en ständig följeslagare men jag upplever att det är värre än vanligt nu. Den här gången är också medelklassen på allvar berörd av inflationen och de kraftiga prishöjningarna på el och bensin. Även de letar billigare alternativ när de handlar det nödvändigaste. Hålen i plånböckerna, jämte den politiska röran manifesterad i senaste valet, skapar stor frustration.

Jag kan inte låta bli att tänka på vad medelklassens frustration kan leda till. Ta exemplet Sri Lanka, där blev den folkliga ilskan så stor att presidenten till slut tvingades fly. Ingen jag pratar med i Lahore, Islamabad och Karachi tror dock att det kan hända i Pakistan. Det är för farligt, säger människor där, och syftar på det militära etablissemangets vitt förgrenade inflytande i allt som sker i landet. En del sätter sitt hopp till att Pakistans stora unga befolkning ska lyckas åstadkomma en förändring.

Naila Saleem, Sydasienkorrespondent
naila.saleem@sverigesradio.se

Nu vet jag vilket lag talmannen håller på: Andreas Liljeheden, Bryssel

19 mars 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 19 mars 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bryssel, tisdag.

I slutet av förra veckan tråcklade jag mig igenom Europaparlamentets virrvarr av korridorer och hissar och kom till slut upp till talmannens kontor på femtonde våningen.

Väl där möttes jag av en fråga som kom lite oväntat.

– Hur kommer det sig att du håller på ett italienskt lag? Varför håller du på Roma?, frågade talmannen Roberta Metsola.

På skrivbordet framför henne låg några mappar med papper. Något av de där papperna handlade om personen som skulle intervjua henne, det vill säga om mig, med information som till exempel vilket fotbollslag jag håller på.

När jag senare berättade om detta var det en kollega som tyckte att det lät lite kusligt att man som journalist blir granskad på det sättet.

För mig var det inte första gången. EU:s företrädare brukar bli briefade av sina staber och ha bra koll på de journalister de träffar.

Och jag brukar så klart läsa på om dem jag ska intervjua så man kan ju säga att det går jämt ut. Båda parter är förberedda på den andre så att säga.

Men jag hade ju inte tjatat till mig tio minuter med parlamentets högsta höns för att prata fotboll utan för att prata EU-val.

Metsola skulle precis åka till Sverige – en del av en turné där hon reser runt i EU-länderna för att marknadsföra valet i juni.

Och det verkar behövas. Marknadsföring alltså.

I början av året visade en studie att en majoritet av de svenska väljarna inte visste att det är val i år. Och ännu färre, bara en av tio, visste vilken månad det var.

Och för de som nu undrar: EU-valet är den 9 juni i Sverige.

Nyligen visade en annan studie att det också är lite av en uppförsbacke för de svenska EU-parlamentariker när de ska marknadsföra sig själva.

Så här lät det i Studio Ett för en dryg vecka sedan:

Mindre än tre månader kvar till EU-valet men flera av partiernas toppkandidater har en rejäl uppförsbacke framför sig. Flera av dem är helt okända för många svenskar.

Okända svenska EU-parlamentariker som alltså ska ragga röster i ett stundande val som en majoritet av väljarna inte känner till. Inte det bästa utgångsläget.

Men det är ju några månader kvar, kampanjerna kommer komma i gång på allvar under våren, så kanske att fler kommer bli varse om valet och gå och rösta.

Kanske också att Roberta Metsolas besök i Sverige och möte med Sveriges statsminister och en svensk gymnasieskola bidrog till att några fler fick upp ögonen för valet.

När det gäller parlamentets talman lärde jag mig också något nytt från vårt möte förra veckan. Vilket fotbollslag hon håller på.

Det visade sig att talmannen från Malta var färgad av sin pappa som följde brittisk fotboll.

Favoritlaget var Liverpool.

Andreas Liljeheden, Bryssel
andreas.liljeheden@sverigesradio.se

Ett annat, tystare Hongkong: Moa Kärnstrand, Kinakorrespondent

18 mars 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 18 mars 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Hongkong, måndag.

Där stod de. Under vägbron utanför parlamentet, i det blå skenet från gatlyktorna. Svarta tröjor och kepsarna neddragna. Asfalten ångade i sensommarregnet, trumslag och rop ekade mellan skyskraporna. Jag duckade för flaskor och paket som hystades mellan människor. Det var ögonskölj för tårgasen, första förband och gasmasker. Ryggsäckar packades metodiskt.

Till slut lät de mig ta en bild. Maskerade, förstås. Inte ens deras föräldrar visste att de deltog i protesterna. Än mindre att de var här, bland de som förberedde sig för att ta strid mot polisen. Om det kom till det.

Varför våldet? Frågade jag. För att vår framtid står på spel, svarade dem. Vi är unga, - och så ska vår frihet tas ifrån oss, sa dem. Så ska vår stad tas ifrån oss, och vårt sätt att leva. Så såg de det.

Det var augusti 2019. Massprotesterna här i Hongkong nådde sin kulmen under den sommaren. Just den dagen demonstrerade två miljoner människor på gatorna. Den stora majoriteten på ett fredligt sätt.

Men många av oss kände redan då på oss att Hongkong närmade sig en brytpunkt.

Demonstrationerna hade börjat som en protest mot en ny utlämningslag, men vuxit – som en varelse med eget liv – till att handla om krav på demokrati och rättssäkerhet. Och om motståndet mot Pekings hårdnande grepp om Hongkong, en stad som varit en symbol för frihet.

Knappt ett år efter den där söndagen införde Peking hastigt sin säkerhetslag i Hongkong. Mycket snart tystnade motståndet. Sedan dess har det varit tyst. Flera hundra har gripits och många dömts.

Jag är tillbaka här för första gången sen 2019, under samma vägbro utanför Hongkongs parlament. Där inne diskuteras nu ytterligare en säkerhetslag.

Det är en förändrad stad som möter mig. Siluetten må se likadan ut och nattens glittrande ljus är lika förföriska. Men människorna är tystare, svårare att prata med, försiktigare. Priset för att stå upp är för högt nu, risken för stor. Ingen vet riktigt var gränserna går och då är det kanske lättare att låta saker vara.

En person jag möter beskriver det som att vanligt folk som då gick i demonstrationer, nu tillbringar helgerna med att åka över till Kina för att shoppa. De har blivit de medgörliga och opolitiska konsumenter som kommunistpartiet vill att de ska vara. Och av de som högljutt togs strid för Hongkongs friheter sitter många bakom lås och bom.

Det tycks som om dagarna då Hongkong var en enklav av frihet i utkanten av ett auktoritärt Kina, är förbi.

Moa Kärnstrand, Kinakorrespondent
moa.karnstrand@sverigesradio.se

Polisen som uppmanade till brott och andra sedelärande historier: Marie Nilsson Boij, Barcelona

15 mars 2024 | 4 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Barcelona fredag.

– Hoppla där står ett gäng poliser, tänker jag och saktar ner farten till noll vid den röda gubben.

Jag rör mig till fots i Versailles utanför Paris och vill inte riskera att få böter. Det är natt och finns inte en bil så långt mina sinnen når så om jag inte hade sett några uniformer hade jag -oss emellan -trippat på.

Men nu stannar jag alltså. Så där står jag ensam i Versaillesnatten vid en nolltrafikerad gata och väntar på att den röda gubben ska bli grön.

– Madame, hör jag då konstapeln säga. Varför fortsätter ni inte...? Det finns ju inte en bil i sikte..

– Ehhh jag är svensk hör jag mig själv säga...generad... Vi följer alltid regler!

Vilket ju inte ens är riktigt sant, men motiverar mitt konstaterande för mig själv genom att påminna mig om kulturella skillnader vid europeiska säkerhetskontroller...

– Produkter med vätskor måste rymmas i en sådan här plastpåse, säger den bastanta kvinnliga vakten i en något för tight uniform.

– Ja, jag vet. Det är därför jag har inrymt mina produkter med vätskor i en sådan här platspåse, svarar jag.

– Den måste gå att stänga..., påpekar vakten.

Vad av detta vill du slänga?

Jag studerar besviket alla mina ”nästan slut”-tuber.

– Det är EU-regler, sa kontrollanten.De måste vi följa.

Ja i Sverige tänkte jag surt.

Annat är det på Malta. Där hade de så trevligt i säkerhetskontrollen att de till och med missade att jag i stressen hade glömt en helt flaska med vatten i väskan.

Just den där grejen med att det bara får vara en stängd enliters - plastpåse. Den har jag faktiskt bara stött på i Sverige.

Men jag gillar annars iden om att vi ska gå mot samma regler i hela EU. Det blir ju lättare då. Att hålla reda på allt, menar jag.

Från mitt perspektiv kan vi gärna även ha samma tid...När jag var i Portugal i måndags som ligger en timme efter Sverige blev jag kallad till två möten. Klockan nio och klockan 14 på onsdag upplyste min digitala kalender mig om.

Fine skrev in detta i min fysiska kalender.

Sen kom jag till Spanien och när jag skulle klicka in mig på mötet klockan nio, var det visst tio mötet skulle börja...

Herregud... hur snurrig får man bli tänkte jag... ja ja...bara för att upptäcka att jag noterat fel tid även för det andra mötet...

Vänta här nu...

Jodå, min digitala kalender är tydligen så hjälpsam att den anpassar tiden på bokningen när jag byter tidszoner- utan att uppmärksamma mig på den servicen.

Så därför började mina möten en timme senare- i Barcelona än enligt min notering från Lissabon. Där man för övrigt få taxi snabbare, om man kan betala kontant. Kortanvändare får vänta lite längre.

Å fisken i fiskaffären i Paris den beställer man över fiskdisken, går sen och betalar i kassan och sen hämtar man den i fiskdisken.

Och lunch på småorterna i Normandie måste man ta mellan 12 och 14 för sen eftermiddagsstänger restaurangerna.

Å hur var det nu med det där med att gå emot röd gubbe.

Jo om jag är korrekt informerad så är det olagligt i både Sverige och Frankrike, men brottet ger bara böter i Frankrike, fast den typen av böter utdöms aldrig där, tydligen...

Marie Nilsson Boij, Barcelona
marie.nilsson-boij@sverigesradio.se

Inte ens Putin är odödlig: Maria Persson Löfgren, Stockholm

14 mars 2024 | 4 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, torsdag.

Putin, Putin, Putin, Putin, Putin...

Detta tvåstaviga ord är det bästa ord du kan använda om du vill ha många klick på din sajt, sälja många tidningar eller faktiskt, böcker.

Putin ja, det vet ju minsta barn att det inte bara är ett tvåstavigt ord, utan namnet på den ryske ledaren. Det är sen gammalt, som en del brukar säga och ja den gamle mannen har kontrollerat Ryssland under hela 2000-talet. Unga ryssar har inte levt under någon annan än Putin.

Om du googlar Putin blir det på mindre än en halv sekund 497 miljoner träffar, med kyrilliska bokstäver blir det lite färre, bara 55 miljoner träffar. Tydligen googlar inte ryskspråkiga Putin så ofta. Som en jämförelse ger Biden 941 miljoner träffar på en sekund och Frankrikes Macron får bara 191 miljoner träffar på en halv sekund.

När jag flyttade till Moskva 2003 brukade jag ägna väldigt mycket tid åt att fascinerat följa Putin på tv. Han toppade alla nyhetssändningar redan då, satt med olika ministrar vid ett bord eller gjorde långa utläggningar om ekonomin. Han var helt klart från första början nyhetstopp oavsett vad han sa eller gjorde. En hel del han gjorde var han först med som rysk ledare, rida barbröstad, fiska, flyga med tranor och dyka till exempel.

Som utrikeskorrespondent var det förstås min uppgift att följa vad landets ledare sa och gjorde, men det blev alltmer tröttsamt liksom att ständigt prata om Putin. Och intresset har inte mattats av, vilket bevisas av det jag inledde med att har du en artikel med rubriken Putin i eller en bild på samme Putin ja då är det garanterat ett klickmonster.

På så vis blir också vi journalister en del i att upprätthålla den idag rätt förfärliga fascinationen för den ryske ledaren. Noterar nästan varje dag att kvällstidningarna gärna har löpsedlar med Putin, Putins hot, Putin redo för kärnvapenkrig, Putins nya vapen.

Sen sitter jag igen och tittar på honom i rysk tv där han nu syns rätt ofta för att visa folket att han just är folkets man. Och det går inte att komma ifrån att det inte är samme man, som jag såg varje dag då i början av 2000-talet. Under gårdagens intervju satt han i en stol och pratar med Dmitrij Kiseljov, ett välrepeterat samtal. Putin säger inte något nytt eller förvånande, men han sitter väldigt konstigt där på stolen. Hans ansikte är rundare och plufsigare mot förut och han håller sig fast i stolskarmen med en hand i konstigt läge, som vore han på väg att kana ur sitsen.

Och det är ju det som händer nu, han kanar sakta men säkert ur fokus in i historien. För inte ens Putin är odödlig.

Då kanske han likt Stalin ”bara” får nöja sig med 109 miljoner träffar på en halvsekund på Google. Eller så når han Hitlernivån på 349 miljoner träffar på en halv sekund.

Den här krönikan blir i alla fall ett klickmonster, lovar.

Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent
maria.persson_lofgren@sverigesradio.se

Samtalet med 8-åringen i Gaza etsar sig fast: Samar Hadrous, Stockholm

13 mars 2024 | 4 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, onsdag.

Hur svarar man ett barn som säger, ”Jag är hungrig”?

De vanliga svaren brukar vara, maten är klar snart. Eller, du ska få äta om en stund.

Men hur svarar man ett barn som inte har fått äta på flera dagar. Ett barn vars föräldrar inte har någon aning om när de får tag i nästa måltid. En måltid som kan bestå av djurfoder, vilda växter eller hundkött.

För två veckor sen hade jag ett telefonsamtal med 8-åriga Menna, som bor tillsammans med sin familj i Jabalia i norra Gaza.

Ett samtal som kommer etsa sig fast i mitt minne, för resten av livet.

Menna och hennes storfamilj tvingades äta hundkött, efter att ha varit utan mat i tre dagar.

Mennas farbror berättade att området de bor i, var omringat av den israeliska armén, som sköt mot allt som rörde sig. Ingen vågade lämna hemmet, för att hitta något att äta.

En hund sökte skydd från bomberna hos familjen.

Inte visste det skrämda husdjuret, att det inte finns någon säker plats i Gaza.

Papporna i familjen bestämde sig för att slakta hunden, när de såg sina barn blekna och förtvina av hunger mitt framför ögonen på dem.

Ett samtal med familjen i Jabalia på 40 minuter, kom att skaka om de mest basala sociala beteenden, som jag har lärt mig, under mina dryga 40 år.

Helt plötsligt tappade jag alla artighetsfraser, som man börjar och avslutar ett samtal med.

Allt som skulle kunna komma ut från min mun, kändes olämpligt.

Att börja ett samtal med människor som har kommit till en punkt, där de önskar att få dö av bomber, i stället för att dö långsamt av svält, med frasen ”hur mår ni?”, kändes så opassande.

Att avsluta samtalet med att säga ”ta hand om er”, kändes som ett hån.

Jag ville passa på att ställa så många frågor som möjligt, innan den dåliga linan avbryts.

Men många gånger så tystnade jag. Dels för att försöka ta in det jag hör, och för att kunna få tid att famla efter orden.

Jag kom på att frasen, ”Jag är ledsen för er skull”, skulle kunna vara behjälplig. Jag lutade mig mot den, efter varje beskrivning de gav mig, av det ofattbara.

Efter att Mennas far berättade att han hade sprungit efter en katt, i hopp om att kunna lägga mat på bordet för familjen. Men han var för mager och kraftlös för att kunna komma i kapp katten.

Frasen assisterade mig igenom samtalet. Fram tills jag fick prata med 8-åriga Menna, som svarade på frågan om vad hon hade ätit idag med:

”Vi åt inget, jag är hungrig.”

I bakgrunden kunde jag höra hennes lillebror, som är ett och ett haft år gammal, gny och jämra sig av hunger.

Där tog min sociala kompetens slut.

Samar Hadrous, Mellanösternkorrespondent
samar.hadrous@sverigesradio.se

När var senaste gången Sverige brydde sig så här mycket om Ungern? Jacob Hallerström, Stockholm

12 mars 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 12 mars 2024

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, tisdag.

Igår regnade det i Bryssel utanför Natos högkvarter när ceremonin för Sverige Natointräde ägde rum.

Den svenska flaggan som hissades upp för den 32:a av Natos flaggstänger markerade inte bara att Sverige nu är medlem i Nato. Det innebar också det symboliska slutet på en följetong jag som utrikesreporter på Ekot haft nöjet att följa nära – Ungerns alla turer kring Sveriges Natoansökan.

Nu så här i efterhand, med lite distans, när det hela väl är över: ställer jag mig frågan; när var senaste gången svenskarna och svensk media i synnerhet brydde sig så mycket om Ungern? Har det någonsin skett? Ungernrevolten 1956 möjligtvis, men sett till hur nära vi svenska journalister har följt processer, dagordningar och semestertider i det ungerska parlamentet måste perioden vi nu tar oss ur vara mer eller mindre unik.

Otaliga gånger har folk här hemma i Stockholm bett mig svara på varför Ungern agerat som de har agerat. Och otaliga är de ungrare jag har ställt den här frågan till. I och med att tiden gick, turerna blev fler och omsvängningarna häftigare, förändrades också svaren när jag intervjuade både vanliga ungrare och politiker i landet. Från början var svaret att Orbán så långt som möjligt ville hålla Turkiets president Erdoğan om ryggen. När Turkiet sedan sprang ifrån Ungern – som från dag ett hade basunerat ut att man bannemej inte skulle bli sist – då förändrades svaren till att mer handla om att Orbán ville säkra en fördel i sina förhandlingar och konflikter med EU.

Med på tåget var också en del spekulationer kring Orbáns eventuella kopplingar till Vladimir Putin men till slut var de flesta överens om att nog inte ens den ungerska regeringen helt visste varför de agerade som de gjorde.

Även efter månader av att ha försökt tolka Ungerns handlande i den svenska Natoprocessen ska jag helt ärligt säga att jag nog inte helt har fattat vad allt egentligen handlade om. Men något säger mig att det kan ha att göra med just den där frågan – ”när var senaste gången Sverige brydde sig så här mycket om Ungern”?

Jacob Hallerström, för P1 Morgon i Stockholm.

Kulturkrigets giftiga språkbruk: Pontus Mattson, London

11 mars 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 11 mars 2024

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London, måndag.

I maj stundar borgmästarval och kulturkrigets giftiga språkbruk mellan högern och vänstern tar sig in också i detta sammanhang.

Det är Labourpolitikern Sadiq Khan, Londons förste muslimske borgmästare, som sedan åtta år sitter på posten. Han ligger bra till för att vinna också en tredje gång men är samtidigt ett rött skynke för många motståndare.

Godhetssignalering, sade det konservativa Tory-partiets kandidat Susan Hall när Khan nyligen presenterade de namn som linjerna för lokaltågen på London Overground ska få.

Suffragete line, Windrush line, Mildmay line är några av namnen. Suffragetterna, som slogs för kvinnlig rösträtt vid förra sekelskiftet. Windrush, namnet på den generation invandrare som kom från kolonierna efter andra världskriget och Mildmay, ett sjukhus känt för att ha behandlat många aidspatienter.

Jag är förvånad över att han inte döpte en av linjerna till Sadiq line, fortsatte Susan Hall.

Och inte lugnade det känslorna när borgmästaren strax därpå presenterade förslagen för vilket konstverk som nästa gång ska placeras på den så kallade fjärde sockeln på Trafalgar Square mitt i stan. En plats där konstverken byts ut med jämna mellanrum och ofta utgörs av något annat än de många krigshjältar som står staty där.

Ett alternativ är en färgglad glassbil med en tiger på taket. Inspirerad av konstnärens pappa, född i Calcutta utvandrad till Liverpool, och som sägs förmedla migrationens historia. Ett annat förslag är en stor sötpotatis, ur vilken det växer gröna blad, något som ska påminna betraktarna om den nödvändiga dialogen mellan olika nationer. Ytterligare ett förslag är en skulptur i brons av en ung, kraftfull svart kvinna, en symbol för en värld där alla globala medborgare uppskattas för sina unika bidrag.

”Woke”, ”politiskt korrekt”, klagar motståndarna

”Anti-brittisk propaganda”, enligt Howard Cox, högernationalistiska Reform UK:s kandidat i borgmästarvalet.

Vinner Tories Susan Hall valet planerar hon att ersätta sockeln med en staty av drottning Elisabeth.

Men argast av alla på Sadiq Khan är kanske den konservative parlamentsledamoten Lee Anderson. Han anklagade nyligen borgmästaren för att vara kontrollerad av islamister och ha lämnat över huvudstaden till sina kompisar.

”Rasistiskt” och ”islamofobiskt”, menade Khan och uppmanade Toryledningen att säga samma sak. Just de orden ville inte premiärminister Rishi Sunak använda men han sa att uttalandet var felaktigt, och Anderson har stängts av från sin partigrupp eftersom han vägrat be om ursäkt.

Mer av giftigt språkbruk är att vänta. I vår är både borgmästarval och lokalval. Och till hösten väntas parlamentsvalet. Det brukar heta att val är demokratins högtidsstund. En nåd att stilla bedja om.

Pontus Matsson, London

Utrikeskrönika för en mänsklighet med skygglappar: Marie-Louise Kristola, San Francisco

8 mars 2024 | 4 min

Utrikeskrönikan 8 mars 2024

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

San Francisco i tanken, fredag.

Don't go right. Gå inte till höger, så behöver du inte se sådant du inte vill se, sa den unga, gulliga tjejen i hotell-lobbyn.

Jag hade lyckats ta in på ett hotell som låg alldeles i utkanten av Tenderloin, kvarteren som på senare år tagits över av stadens uteliggare.

Och jag hade redan vandrat högerut och på bara några minuter hunnit se så mycket samlad, mänsklig misär att det kändes som att röra sig på gator, befolkade av zombies.

Men håll bara till vänster, uppmanade hotelltjejen med ett varmt leende, så är du okej. Till vänster låg turistkvarteren, palmerna och spårvagnarna. Och gick man bara med näsan ditåt behövde man inte låtsas om något annat än att solen sken och Golden gate glittrade på kvällen.

Don't go right påminner ju om snarliknande Don't look upp! - Titeln på den svarta, politiska satir där Leonardo DiCaprio spelar en astronom som förgäves försöker varna världen för en komet som är på väg mot jorden och riskerar att utrota hela mänskligheten.

Men varningarna för satelliten som är en metafor för klimatförändringarna, möts av likgiltighet, stundtals även hån, från politiker, kändisar och media.

Don't look up. Titta inte uppåt bara, så behöver du inte bry dig och se sånt du inte vill se.

Idag får man nog ta på sig skygglappar för att inte se sådant man inte vill se. Överallt krig, våld och förtryck. Fattigdom och drogmisär. Och så likgiltigheten med vilken vi fortsätter skövla vår natur och utrota planetens djur.

Jag tänker ibland på FN:s generalsekreterare António Guterres. Han börjar mer och mer likna en av de där forskarna i en politisk satir som för varje tal försöker höja rösten för att på något sätt nå fram genom massans likgiltighet.

”Vi ser klimatet kollapsa i realtid. Runt om i världen drabbas samhällen av våldsamma bränder, översvämningar och dödliga temperaturer. Tiden håller på att rinna ut” sa han till exempel under FN:s senaste stora klimatmöte i Dubai.

Och vad svarar vi? ”Titta inte uppåt. Gå inte till höger. Ta spårvagnen till vänster för den vackraste utsikten.”

Jag är glad och stolt över ett yrke som förutsätter att jag ska gå både till höger och till vänster. Att jag och mina kollegor förväntas orka se, även sådant vi inte vill se.

Och jag lovar försöka orka. Fortsätta läsa, lyssna och berätta om den där kometen som är på väg och som hotar både djur, natur och en mänsklighet utrustad med skygglappar.

Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent
marie-louise.kristola@sverigesradio.se

”Rösta? Nej, vi ska spela” – Tempen på primärvalrörelsen är sval: Ginna Lindberg, Washington

7 mars 2024 | 4 min

Utrikeskrönika 7 mars 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Washington torsdag.

Jag reste runt i Virginia på supertisdagen för att ta temperaturen på valrörelsen. Primärval för både republikaner och demokrater, utanför vallokalerna vajade skyltar i vinden med uppmaningen ”Rösta här”.

En av vallokalerna jag besökte var Potomac High School i Quantico. En stor skolbyggnad i gult tegel, på glasrutan i entrén en liten blå klisterlapp med texten ”vallokal”.

Jag gick genom en tom lång korridor och tänkte att jag måste kommit fel, men så hördes en röst ropa långt borta, hallå, välkommen! Där längst bort i den stora gympasalen satt åtta valarbetare på rad vid ett långt bord, redo att ta emot röster.

De hade suttit så ganska länge, redo att ta emot röster alltså, men särskilt många röster hade det inte blivit. En entusiastisk man kom fram och skakade hand med mig och förklarade att han var högsta valansvarig, och att valdeltagandet i distriktet nog, med lite tur skulle klättra upp till åtta procent. Han hade gott om tid att prata med mig, eftersom det inte fanns en enda väljare i sikte.

Amerikanska primärval brukar inte ha särskilt högt valdeltagande. Och den här gången är det extra svårt att få igång väljarnas entusiasm. Vilka som ska bli partiernas presidentkandidater är ju i princip redan klart. Det blir Biden mot Trump igen. Det känns som groundhog day, som en valfunktionär sa till mig. Vi har liksom sett den här filmen förut.

Väljarnas svala inställning har att göra med dels bristen på tävlingsnerv i årets primärval, men det har också att göra med själva kandidaterna. Jag gör min plikt, men jag känner mig inte direkt exalterad över att rösta på Biden igen, sa en trött demokratisk väljare som jag pratade med i Richmond.

Supertisdagen bjöd inte på några stora överraskningar. Jo förresten en: i amerikanska Samoa var det inte Joe Biden som vann i demokraternas val, utan en man vid namn Jason Palmer. Han är en tech-entreprenör från Baltimore, som kallar sig själv för problemlösare. Palmer har aldrig varit på Samoa, men hållit några valmöten på distans via zoom. Han fick 51 röster på Samoa av de 91 personer som röstade, och verkar lika förvånad som alla andra att han faktiskt vann.

Förutom det otippade resultatet i Samoa så gick supertisdagen precis som förväntat. Vid vallokalen i Quantico satt några av valarbetarna och gäspade lite i smyg. Jag gick ut på parkeringen för att speja efter väljare. Plötsligt, strax före stängningsdags, så kom två bilar körande i full fart uppför backen mot skolan, de verkade tävla och tog kurvan med skrikande däck och parkerade precis utanför entrén, ut vällde en grupp unga väljare med studs i stegen, fem killar i ena bilen, tre i den andra. Jag närmade mig med bandspelaren redo: hallå, är ni förstagångsväljare, vill ni berätta hur ni ska rösta?

De tittade tomt på mig. Rösta? Nej, vi ska spela, sa en av killarna och kastade en amerikansk fotboll till sin kompis. Planen är ledig idag, skolan är ju stängd. Man måste passa på när det är valdag.

Ginna Lindberg, Washington
ginna.lindberg@sverigesradio.se

En hyllning till ”mannen på gatan”: Daniel Alling, Berlin

6 mars 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Berlin, onsdag.

Tänk så ofta man läser eller hör det, att utrikeskorrespondenter skulle vara slöa för att vi ibland väljer att intervjua den så kallade mannen på gatan.

Ni vet de där tillfällena när en journalist går till exempel en gågata fram för att ställa samma fråga om ett särskilt ämne till flera personer.

Det skulle till exempel kunna vara här i Tyskland för att försöka förstå varför en stor grupp tyskar är tveksamma till än fler vapenleveranser till Ukraina.

Det är så pass många att det definitivt påverkar hur förbundskansler Scholz agerar och ska man kunna förklara det för lyssnarna så måste man på något sätt ta reda på varför det är en stor fråga för många.

Visst, man bör förstås prata med flera experter, bör läsa tidningsartiklar och böcker i ämnet och studera oppositionsundersökningar och ta del av olika studier.

Men ändå, när man har gjort allt det där, så kan man ändå stå där med känslan av att det är något som fattas i förståelsen.

Jag vill iallafall påstå att ett av de bästa sätten för att förstå iallafall litet grand är att prata med folk och inte minst då med den berömda och inte sällan förtalade ”mannen på gatan”.

För en tid sedan såg jag en hos en konkurrent en kort intervjurunda med några danskar som handlade om det fanns något intresse för att införa euron i landet.

Det var fem, sex svar och som jag minns det svarade minst tre med någon form av känslomässig motivering till varför de inte ville ge upp den danska kronan.

Det handlade för dem alltså definitivt inte om ekonomiska för eller nackdelar, belagda med studier hit eller dit.

Det var känslomässigt grundade åsikter och jag påmindes återigen om det faktum att många gånger när vi gapar av oförståelse inför andra länders beslut så beror det på att vi ofta glömmer att i stora beslut, inte minst de som handlar om nationella frågor och nationell självbild, så trumfar inte sällan känslan över det som vi utifrån tycker verkar vara det förnuftiga.

Fråga skottar som vill bli självständiga, du kan säga hur många gånger som helst att det ekonomiskt vore riskabelt, men har man som korrespondent frågat några självständighetsivrare så vet man att det handlar om en grundkänsla av att ”vi är skottar, vi är inte engelsmän.”

Fråga ivriga brexitörer, du kan slänga hur många studier som helst på dem om problemen med ökade tullar, men har man frågat dem så vet man att de tycker att de vunnit högsta vinsten för ”vi är britter, vi vill inte styras från Bryssel.”

Eller fråga några tyskar på en gågata någonstans, du kommer träffa på flera som av historiska, känslomässiga och alla möjliga skäl är oroliga för att vapenleveranserna ska leda till ett storkrig och därför tycker att Scholz ska förhandla med Ryssland nu.

Man kan förstås tycka vad man vill om det, men så är det och utan att fråga mannen, kvinnan eller hen på gatan så kommer du aldrig att kunna förklara Scholz agerande. Eller förstå att detta är en inställning mycket väl kan påverka resultatet i det tyska EU-valet på ett tydligt sätt.

Så det här kära lyssnare, det här var så här på onsdagsmorgonen en hyllning till ”voxpopen”, ”mannen på gatan-intervjun” eller enkäten.

Ett för mig kärt barn har många namn.

Daniel Alling, Berlin
daniel.alling@sverigesradio.se

Vad har Åland gemensamt med Palau: Axel Kronholm, Bangkok

5 mars 2024 | 4 min

Utrikeskrönikan 5 mars 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bangkok, tisdag

Jättemusslorna på havsbotten är stora som tvättkorgar. Först tror jag att de är döda, men när man nuddar dem sluter de snabbt sina stora käftar. Jag slutar röra simfötterna och ligger bara still på vattenytan och tittar på dem genom cyklopet. De ser ut att komma från en annan tid, och det gör de ju på sätt och vis. De kan leva upp till hundra år, så det är inte omöjligt att de suttit här på havsbottnen under tiden som flaggorna på Palaus omkringliggande öar bytts ut från japanska till amerikanska och sen, för 30 år sedan, till Palaus eget baner med den gyllengula fullmånen.

Jag har tänkt mycket på det här med öar sedan jag kom hem från Palau häromdagen – ett av världens minsta länder. Med flera mått mätt var det nog den mest exotiska plats jag någonsin besökt. Jättemusslorna gjorde sitt för att ge det intrycket. Men ju mer jag lärde känna landet desto mer bekant kändes det också. Jag kommer nämligen själv från en ö: Åland. Visserligen inte ett eget land, men med ett långtgående självstyre. Egen flagga, regering, parlament, frimärken, allt sånt. Vi har 30 000 invånare, Palau drygt 20 000. Vi har 16 kommuner, Palau har 16 delstater.

Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina blev det het debatt kring Ålands demilitariserade status. Nästan hälften av kandidaterna till det senaste riksdagsvalet i Finland ville slopa demilitariseringen. Ett oskyddat Åland skulle kunna vara ett tacksamt byte för fienden, menade de.

På liknande vis har också de geopolitiska spänningarna i Asien tvingat in Palau i samma diskussion. Hittills saknar ön befästningar, men USA som fortfarande står för en betydande del av Palaus statsbudget, bygger just nu radarsystem på två av öarna, och samtal förs om att placera luftvärnsrobotar, så kallade Patriots, på Palau i försvarssyfte. Frågan har splittrat det politiska landskapet i Palau, där kritikerna menar att militariseringen riskerar att göra landet till en måltavla.

Man skulle kunna tro att den där havsbarriären som skiljer våra öar från resten av världen är ett skydd, men storpolitikens vågor når alltid våra stränder på ett vis eller annat. Under Krimkriget (1853-56) anföll britterna och fransmännen ryska fästningar på Åland. När första världskriget bröt ut kom hundratals ryska soldater till min hemby. I granngården flyttade en rysk officersfamilj in medan vårt hus fungerade som gästgiveri. USA och Japan utkämpade hösten 1944 ett av andra världskrigets blodigaste slag i Stilla havsregionen på den lilla palaunska ön Peleliu.

Jag tänker att den här utsattheten är något som måste fostra en viss anpassningsförmåga och uppfinningsrikedom hos öborna, i deras försök att navigera så stormiga hav.

Åland kallas ju ofta för ”Fredens öar”. Förutsatt att vi själva får behålla det epitetet hoppas jag att det kan vara ännu en sak vi kan ha gemensamt med Palau.

Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasien
axel.kronholm@sverigesradio.se

Många undrar om Joe Bidens tillstånd: Roger Wilson, San Francisco

4 mars 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 4 mars 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

San Francisco, måndag.

Lite senare i veckan, på torsdag, är det dags för Joe Biden att hålla presidentens årliga tal om tillståndet i nationen inför den samlade kongressen, State of the Union-talet.

Och även om många säkert kommer att lyssna till Bidens budskap om vad han uträttat det senaste året och vad han vill göra i framtiden, så kommer nog de flesta att framför allt granska presidenten själv.

För även om diskussionen ständigt kring läget i landet alltid är aktuell, så är det också många som undrar över tillståndet för Joe Biden.

Nu i fredags var det till exempel dags igen. I ett kort uttalande inför pressen pratade Biden om nödhjälp till Gaza. Men han sa Ukraina istället för Gaza. Två gånger.

Det kanske inte var det största misstaget Biden gjort under sin politiska karriär, men den här typen av felsägningar har skett några gånger för den 81-årige presidenten, som just nu kampanjar för att få fyra år till i Vita Huset.

Och väljarna är oroade över det här och andra tecken på åldrande hos Biden. En opinionsundersökning som publicerades i New York Times i helgen visade till exempel att av de som röstade på Biden i förra presidentvalet så tycker 61 procent att han nu är för gammal för att vara en effektiv president.

Trump och republikanerna har sedan länge haft Bidens ålder som ett av sina starkaste argument mot den sittande presidenten. Vid en del av Donald Trumps möten har det till och med visats upp en film med olika klipp där Biden verkat förvirrad.

Nu är Trump själv inte helt utan svagheter när det gäller offentliga fadäser. I helgen blandade han till exempel samman Biden med den förre presidenten Barack Obama i ett valtal - och det var inte första gången för Trump heller. Men Trump framstår trots allt som förhållandevis vital och pigg när han håller sina tal. Medan det faktiskt ibland varit ganska svårt för mig som radioreporter att klippa ut uttalanden från Bidens framträdanden, när presidenten ofta mumlar, tvekar, och hakar upp sig på vissa ord.

Men, alla är förstås inte oroade. En del demokratiska väljare tycker att kritiken mot Biden är tydlig åldersdiskriminering, Andra letar febrilt efter en nödlösning. Ett sätt som till exempel journalisten och poddaren Ezra Klein förespråkar, är att Biden kan gå vidare med primärvalskampanjen, men att han sedan ska ställa sin plats till förfogande på sommarens demokratiska partikonvent i Chicago. Och där låta representanterna på konventet besluta vem demokraternas presidentkandidat ska bli.

Att förslag som det här diskuteras öppet är ett tydligt tecken på en växande oro inom demokraterna kring Bidens förmågor inför valrörelsen.

Roger Wilson, USA-korrespondent
roger.wilson@sverigesradio.se

Alla här vill vandra genom världens dödligaste djungel: Love Lyssarides, Dariengapet

1 mars 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Dariengapet. Fredag.

Jag är fast med tusentals migranter i en liten håla nära det ökända Dariengapet. Min plan var att skildra hur en av världens största migrantrutter ser ut, känns och upplevs. Allt handlar om en liten bit land mellan Panama och Colombia. En livsfarlig djungel där det finns farliga floder, farliga djur och framförallt farliga människor. Hundratusentals människor har vandrat genom den här djungeln.

Men, när jag kom hit för fyra dagar sen klev plötsligt en polis ut med en megafon och förklarade att rutten till djungeln var stängd. Det var tydligen någon strejk bland människosmugglarna. Så jag har fastnat här tillsammans med tusentals migranter. Alla som vill ta sig genom djungeln.

Alla samlas nere vid hamnen – på en liten gata.

Jag tänkte att jag skulle berätta lite om den här gatan, som jag nu har gått upp och ner för säkert 50 gånger. För den här gatan är som ett eget litet universum. Det är folk här från hela världen. Nere vid hamnen, där håller afrikanerna till. Dom lagar afrikansk mat och har byggt ett tält av sjalar och pinnar. Där finns Shaibu, en homosexuell man från Ghana som vill till USA.

Lite längre upp på gatan finns frisersalongen. Eller okej, det är ett gäng venezulaner som har satt upp en plaststol vid sidan av gatan och börjat klippa andra migranter. För omkring 2 dollar kan man få en helt okej klippning och en lång utläggning om hur Nicolas Maduro har förstört Venezuela.

Just idag är frisören irriterad. För, på andra sidan gatan, mitt emot, står den DJUPT religiösa empanadakvinnan från Ecuador. Hon har slagit upp ett litet kök på trottoaren och så har hon en sån där högtalare med en mikrofon som hon står och skriker i. Hon har två saker hon pratar om – hela dagarna – priser på empanadas och jesus kristus frälsaren.

Sen har vi lilla Danielis som bor borta vid kiosken. Den bestämda treåringen som ska vandra genom Dariengapet med sin familj. Hon har följt efter mig nästan hela tiden sen jag kom hit. En sak ska man veta om Danielis: Hon pratar väldigt mycket. Framförallt om glass. Men också om USA. Danielis säger till mig att hon ska till USA för att få ett bättre liv. Men, frågar jag, du har ju bara levt i tre år. Hur kan du redan vilja ha ett bättre liv? Hon tittar på mig. Hon tänker en sekund. Sen börjar hon prata om glass.

Här på gatan finns människor från hela världen. Alla vill samma sak: påbörja en vandring genom det som har kallats världens dödligaste djungel.

Love Lyssarides
love.lyssarides@sverigesradio.se

Vem är det som betalar för min el-taxi? Moa Kärnstrand, Peking

29 februari 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Peking, torsdag.

Någonting smyger sig upp bakom mig. Det är mörkt här i gränderna i mitt område på kvällen. Gatlyktorna kan man inte lita på här längs smågatorna.

Det plaskar till i snöslasket, och så swishar den förbi, medan jag slänger mig in mot husväggen. Elmopeden, tyst som ett spöke och smidig som en stadsråtta. Nästan ljudlöst svänger den ut på den stora vägen framför mig och försvinner bort i Pekingkvällen.

För mig är asiatiska storstäder alltid ljudet av trafik. Guangzhou, Bangkok, Dhaka. Ett dån på en decibelnivå så hög, att det ringer i öronen dagar efter att man lämnat staden. Det hör till. På morgonarna fyller mopederna likt flugsvärmar upp varenda ledigt utrymme i vägrenar, mellan bilar och bussar.

Men till skillnad från många andra storstäder har väldigt många bensindrivna moppar här i Peking bytts ut mot el-versioner. Den tysta, som smyger sig på. Överallt finns laddningsmöjligheter, vid skolor, kontor och på offentliga platser. Bara 2020 såldes 30 miljoner elmoppar i Kina. Och det har gjort något med ljudmiljön här.

Men egentligen handlar det inte så mycket om mopparna, som det handlar om bilarna.

För de som styr här i Peking har incitamenten varit många att få invånarna att ställa om till elfordon. Dånet, visst. Men den stora drivkraften har varit den dåliga luften, smoggen, som gett Peking dåligt rykte. Kring 2013 mättes det luftföroreningar i Pekingluften på över 30 gånger nivån för vad som anses säkert att andas. Folk började tappa tålamodet.

Det året gick bara några tusen av bilarna här i stan på el. De styrande började ösa på med subventioner till både branschen och konsumenterna och det gjorde att 2022 var siffran uppe i långt över en halv miljon elbilar. En av fyra bilar som såldes i Kina det året var en elbil. I Europa var det en av åtta.

Peking har kanske lyckats bäst i världen med att ställa om fordonsflottan. Så kan det auktoritära styret funka – vill man att saker ska hända snabbt så ser man till att de gör det. Vilket också är kommunistpartiets toppargument för att det politiska systemet här trumfar det i väst. Och som en bonus – eller var det det egentliga syftet? – så har den kinesiska elbilsbranschen blivit världsledande.

Luftkvaliteten i Peking beror förstås inte bara på trafiken. Men med elbilarnas intåg har luften blivit bättre här.

Men kruxet med snabb utveckling är att det är lätt att missa baksidorna. Och då tänker jag inte bara på att jag kan bli överkörd av en elmoppe i en mörk gränd. Jag tänker på vad det kostar för klimatet att bygga alla dessa nya elbilar för att ersätta halvgamla bensinbilar. Och jag tänker på varifrån elen kommer, den som driver bilfabrikerna och bilarna. Kina fortsätter att bränna kol i en rasande takt. Förra året kom över hälften av landets energiförbrukning från kolkraft.

Och jag tänker på batterierna. Jag tänker på människorna som jobbar i gruvorna i afrikanska länder där mineralerna bryts.

Risken är att någon annan får betala i den andra änden, medan jag hoppar in i min el-taxi. Att det som ser grönt ut, kanske inte är så grönt.

Moa Kärnstrand för P1 Morgon i Peking
moa.karnstrand@sverigesradio.se

Nästan framme i Mauretanien: Richard Myrenberg, Nouakchott

28 februari 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 28 februari 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Nouakchott, onsdag. Eller snarare Nouakchott flygplats, onsdag.

Jag har inte kommit längre. För er som inte vet, Nouakchott är huvudstad i Mauretanien i Västafrika, på randen mellan Atlanten, det arabiska och det afrikanska. Hört mycket spännande från kollegor om detta relativt okända land, som så sällan hamnar i nyhetsflödet.

Men nu ser det ut som att jag stött på patrull. Mina papper är inte i ordning, eller snarare, de är det, men det var den där lilla detaljen att vara journalist, som ställde till det. Jag ska inte gå in på detaljer, men informationen kring vad som krävdes för, har varit minst sagt bristfällig.

Men så kan det bli ibland. En vanlig dag på kontoret för en Afrikakorrespondent. Ibland blir det inte som man tänkt sig och så länge man har hyfsad internetuppkoppling och en kopp kaffe så får man vara glad. Men det är och har faktiskt blivit svårare att resa i Afrika.

Att ha svenskt pass är bra, väldigt bra. Man kan åka till 193 länder antingen visumfritt, på E-visa eller där man får visum vid ankomsten, ibland gratis, för det mesta mot en avgift. Men det är en sanning med modifikation. Och väldigt många av de länder som kräver visum finns i Afrika, och ska man resa officiellt som journalist blir listan ännu längre, från Eritrea till Liberia, från Mali till Centralafrikanska republiken. Ofta går det att lösa, men det tar tid och kräver mycket pappersarbete, meilande och ringande.

Och vissa länder som tidigare var relativt lätta att få tillstånd till har blivit på gränsen till omöjliga, och den trenden ökar; från Burkina Faso till Uganda. Det har hänt att jag rest till länder i egenskap av ”lärare” och inte som journalist – men denna gång med en skottsäker väst, hjälm och gasmask i väskan, var det inte läge för det. Det hade kunnat bli ännu jobbigare frågor om de öppnat väskan och undrat vad det här handlade om.

Ja, säkerhetsutrustningen var inte avsedd för Mauretanien, utan om det skulle bli stökiga demonstrationer i Dakar i grannlandet Senegal, som jag kom ifrån igår och som jag troligen måste flyga tillbaka till, lite tidigare än tänkt. Grannlandet Senegal är för övrigt ett av de relativt få länderna på kontinenten där man får visum direkt och gratis, även som journalist.

Lite synd är det. Och trots alla administrativa problem så har jag varit i de flesta länderna på kontinenten vid det här laget, även små avkrokar. Från Mauretanien till Madagaskar, hade jag ju kunnat säga. Nu får det bli från Senegal till Somalia i stället. Jag får nöja mig med det.

Men nu verkar internet lite instabilt, bäst att skicka över den här krönikan innan det bryts helt.

Richard Myrenberg
richard.myrenberg@sverigesradio.se

Kom igen, jobba lite hårdare: Ivan Garcia, Bogotá

27 februari 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bogotá, tisdag.

Ibland tycker makthavare att folk är lata. Senast var det presidenten i Ecuador som uppmanade sina landsmän att jobba lite hårdare.

Han hade mötts av protester för att han höjt momsen från 12 till 15 procent, med motiveringen att pengarna behövs i det allt mer krävande kriget mot knarkkartellerna.

Och då sa presidenten: Hörrni, sluta klaga och jobba lite mer, jobba lika mycket som vi gör i regeringen. Då kommer ni att ha förrätt, varmrätt och efterrätt på bordet hemma.

I ett land med dollar som valuta där var fjärde invånare tjänar under ett tusen kronor i månaden, och där över hälften arbetar utan arbetskontrakt och socialt skydd med upp till 15 timmar långa arbetsdagar, togs presidentens uppmaning emot med enorm ilska.

Många påminde presidenten att han kommer från en av landets rikaste familjer och aldrig lidit materiell nöd.

Den ecuadorianske presidenten är inte den förste som gör så.

De stora protesterna i Chile 2019 hade som gnista höjningen av tunnelbanetaxan – och eftersom höjningen var störst under rusningstid sa ekonomiministern i tv: Gå upp lite tidigare så blir det billigare resa.

Sen gick det ju som det gick – massprotesterna med miljonmarscher var nära att fälla den chilenska regeringen. Ilskan bland vanligt folk kände inga gränser.

Efter mina år som korrespondent i Latinamerika förstår jag den vrede som dessa uppmaningar från makthavarna väcker.

Jag har träffat föräldrar som varje dag – måndag till lördag – går upp klockan fyra för att förbereda barnen till skolan och samla ihop grejerna inför en ny arbetsdag med försäljning av bullar, smörgåsar och kaffe på gatan. Ofta börjar arbetspasset halv sex på morgonen och sträcker sig till klockan 19-20 på kvällen.

Familjer som på detta sätt att försörja sig lever på existensminimum, eller under.

Människor som går sjuka till jobbet för att de inte har råd att stanna hemma. Eller som på sena kvällar efter det långa och tunga arbetspasset syr kläder som bisyssla för att få in lite extra pengar och kunna köpa skor till barnen.

De är miljoner och åter miljoner här i Latinamerika, folk som sliter hårt varje dag och ändå inte har råd med det mest grundläggande.

Hur och när ska dessa miljoner kunna jobba lite hårdare eller gå upp lite tidigare, så som ministrar och presidenter vill att de ska göra?

I botten finns tanken att de fattiga är fattiga för att de är lata, och det tycker inte bara de däruppe. Även vanliga lågbetalda arbetare kan uttrycka sig så om sina ännu sämre lottade medmänniskor.

Och vad som kanske är ännu värre – de människor som jobbar 14 timmar om dagen och ändå lever i fattigdom – de tror att livet är så beskaffat. De känner inte till nått annat, och den föreställningen för de över till sina barn. Just detta brukar beskrivas som underutvecklingens gissel.

Ivan Garcia, Bogotá
ivan.garcia@sverigesradio.se

Liv, tid och krig: Lubna El-Shanti, Charkiv

26 februari 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Charkiv, måndag.

Häromdagen träffade jag Bogdan, en soldat som jag följt genom Rysslands anfallskrig.

Sist vi sågs var för ett och ett halvt år sedan, då var han 25 år gammal. I dag är han något äldre, huden något blekare och håret något tunnare. Men han är sig lik, lite rastlös och lågmäld.

Berätta, vad har hänt sedan sist? Vad har du haft för dig?

Någon annan skulle kanske svara: Köpt bil, bytt jobb, skaffat tjej. Men frågan är ställd till en soldat i krig och Bogdan börjar rabbla namn på byar, samhällen, städer, frontlinjer, Bachmut, Kupiansk och Balakliia. Hans liv i ett och ett halvt år men också så mycket längre.

2014 åkte han hemifrån, nyss fyllda 18, sa till föräldrarna att han skulle iväg på jobb men tog i stället värvning i försvaret och kastades direkt in i kriget i östra Ukraina. Det är snart tio år sedan den dagen.

”Ja, jag har förlorat det viktigaste i det är kriget – min tid och min ungdom”, sa han.

”Och just därför, just för att jag redan har betalat ett så högt pris, så går det inte att backa. Jag personligen skulle inte klara av det, att ge upp”.

Bland det dyrbaraste vi har, tid. Krigets yttersta pris, dyrbar, oåterkallelig, oersättlig och försvunnen där i skyttegravarna. Ett pris som många, likt Bogdan, tvingas betala med. Men också värdesätta, de få stunderna, de alltid för korta.

Som när jag stod vid Kramatorsk tågstation. Kramatorsk, i Donetskregionen, numera något av en enda stor militärförläggning.

En blomkiosk ligger intill, inte så konstigt. För precis innan tåget ska ankomma, tåget västerifrån, fylls perrongen av soldater och nästan alla med en blombukett i handen. Väntandes på sina nära.

För soldaterna kan ofta inte lämna basen, i stället kommer deras fruar, flickvänner eller partners hit för att hälsa på.

Och tåget kommer och perrongen fylls av par som håller om varandra, så där hårt och efterlängtat och då känns det faktiskt som att tiden står stilla.

Ögonblick av total lycka, som känns i luften, trots att det är krig. Och hur banalt det än må låta så är det väl det här människor i krig blir bra på – att värdesätta.

Vad värdesätter du Bogdan, frågade jag och han svarade kort – dagen.

Lubna El-Shanti
lubna.el-shanti@sverigesradio.se

Djuphavsbrytning – ett ord som väcker känslor: Carina Holmberg, Stavanger

23 februari 2024 | 4 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stavanger, fredag.

Jag håller unika och dyrbara mineraler i min hand. Prover plockade från havets botten, på djup där ingen människa varit förut. Upplockade med fjärrstyrda maskiner utrustade med gripklor.
Det är hårt, sprött och strävt. Svart, rostrött och till och med lite glimmande blått. Flera olika prover ligger uppradade på ett långt bord. Mineraler, prover som vanvördigt och med ett otränat öga kan beskrivas som vilken sten som helst, men som blivit sprängstoff.

Jag är i Stavanger i sydvästra Norge. En anrik hamnstad som präglats först av fiske och sedan av drygt 50 år av oljeutvinning. Stavanger kallas också för oljans huvudstad. Här samsas sagolikt vacker natur, fjordar, en gammal trästad från mitten av 1800-talet sida vid sida med den betydelsefulla oljeindustrin ute på Nordsjön.

Stavanger är Norges befolkningsmässigt tredje största ort och har sedan tidigt 1970-tal vuxit rekordsnabbt. En utveckling som stavas olja. Här finns huvudkontoren för både energiföretaget Equinor och statliga Sokkeldirektoratet som ansvarar för att dela ut olje- och gaslicenser.

Och det är i Sokkeldirektoratets geobank, inhyst i källaren i huvudkontoret strax utanför centrum som jag får hålla i de unika mineralerna, hämtade på upp till 3000 meters djup långt ut i havet mellan Norge och Grönland. Myndigheten har nu också fått ansvar för Norges planer om djuphavsbrytning efter åtråvärda mineraler. Mineraler som behövs till vår moderna teknik och den så kallade gröna omställningen: batterier, elbilar, vindkraft.

Och det finns de som gör jämförelser med norska oljefyndigheter på 1970-talet. Stora fyndigheter av mineraler kan innebära jobb, pengar, framtid. Norska Stortinget har sagt ja till att gå vidare med planerna men kritiken är kraftfull.

Det saknas tillräcklig kunskap om vad brytningen i havsdjupen innebär för den unika, och hittills orörda havsmiljön menar kritikerna som manar till försiktighet. Vi måste lita på fakta är beskedet från norska politiker som menar att Norge går tillräckligt försiktigt fram. Och än är det inte fråga om någon kommersiell brytning.

I Sokkeldirektoratets källare möter jag personal, som visar upp tjocka buntar av utredningar som gjorts. Kalkyler och beräkningar av vilka fyndigheter som kan finnas och hur de eventuellt ska kunna utvinnas. Men många frågetecken återstår.

Jag väger de olika mineralerna i min hand, sten – med så stor betydelse på olika sätt. För miljön, för modern teknik.

Djuphavsbrytning – lägg ordet på minnet – det här är med all säkerhet inte det sista du hör om ämnet.

Carina Holmberg, Stavanger
carina.holmberg@sverigesradio.se

Där Amerikas dag börjar: Axel Kronholm, Tokyo

22 februari 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Tokyo, torsdag.

Jag är på väg till ön Guam i västra Stilla havet. Där finns ett valspråk som lyder: ”Där Amerikas dag börjar”. För när de första solstrålarna når över horisonten och träffar kalkstensklipporna på ön är det fortfarande eftermiddag dagen innan i New York, femton timmar bakåt i tiden, 13 000 kilometer bort.

Under det brittiska kolonialväldets storhetstid sades det att solen aldrig gick ner över det brittiska imperiet. Det gäller även för USA idag.

Med undantag för några år av japansk ockupation under andra världskriget har Guam varit amerikanskt sedan ön erövrades från spanjorerna under det spansk-amerikanska kriget 1898. FN kallar ön för ett icke-självstyrande område. En koloni, skulle vissa säga. Den amerikanska konstitutionen definierar området som USA:s egendom snarare än en del av USA – ett ”oinkorporerat territorium”. Konkret innebär det att de 170 000 invånarna där inte har någon röst i det amerikanska representanthuset, och inget inflytande i höstens presidentval.

Samtidigt beskrivs Guam ofta som avgörande för USA:s säkerhet, en spjutspets, eller USA:s osänkbara hangarfartyg i Stilla havet. På Andersen Air Force Base på öns norra del står just nu amerikanska B52-bombplan uppradade intill stridsflyg från Japan, Sydkorea, Australien och andra länder som deltar i den omfattande militärövningen Cope North.

Ur militär synpunkt handlar detta om avskräckning, om att göra Guam säkrare och projicera amerikansk makt i en region där Kina blir alltmer påstridigt. De på Guam som är kritiska till USA:s militära närvaro menar tvärtom att den gör ön till en måltavla.

När myndigheter och tankesmedjor gör så kallade ”war games”, alltså simulerar vad som skulle hända i en väpnad konflikt med Kina kring Taiwan, så blir Guam attackerat i så gott som alla tänkbara utfall.

Statsvetaren Kenneth Kuper på University of Guam har påpekat att precis som Stilla havets önationer drabbas oproportionerligt hårt av klimatförändringarnas konsekvenser, så riskerar de också att få bära en oproportionerligt stor del av förödelsen i ett framtida storkrig.

Axel Kronholm, Tokyo
axel.kronholm@sverigesradio.se

De danska vildarna: Samuel Larsson, Köpenhamn

21 februari 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Skåne, onsdag.

Rabaldret kring den avhoppade socialdemokraten Jamal El-Haj har nått Danmark. När jag bläddrar igenom danska Politiken – som för övrigt fortfarande utkommer i härligt enormt broadsheet-format – så stannar jag upp och läser – som alltid – nyfiket hur den svenska inrikespolitiken berättas från danskt håll. Sakligt redogör min danska kollega för turerna, hur El-Haj till slut lämnar partiet, och om den socialdemokratiska ilskan när han meddelar att han trots det kommer sitta kvar i Riksdagen som politisk vilde.

Men här märker jag hur journalisten – för att begripliggöra alltihop för den danska publiken – känt sig tvungen att stanna upp och förtydliga. För i Sverige, förklarar reportern pedagogiskt, finns inte samma tradition som i Danmark, att fortsätta som folkvald utan att representera det parti man en gång ställde upp för.

Med andra ord: i Danmark är man mer van vid den här typen av oreda i leden, än man är i Sverige.

Ja, jösses ja, där slog han huvudet på spiken, tänker jag och slår ihop min tidning. För ska man nämna en enda skillnad i politisk kultur mellan Danmark och Sverige så är det kanske det här med politiska vildar – eller løsgænger, som de kallas i Danmark. Visst förekommer de i Sverige, men i Danmark är det alltså en tradition.

I och med Jamal El-Hajs petning finns det nu två politiska vildar bland Riskdagens 349 ledamöter. I det danska Folketinget finns bara 179 ledamöter, men antalet vildar är tre gånger så många som i Sverige. De senaste fem åren har det hänt fem gånger i Sverige att en parlamentsledamot lämnat sitt parti men suttit kvar på sin stol – i Danmark hela 28 gånger. Efter förra Folketingsvalet 2022 tog det bara en vecka innan den första vilden var ett faktum.

Och det finns en och annan dansk politisk vilde som man minns. Som Uffe Elbaeck till exempel, som varit politisk vilde två gånger – alltså valts in i Folketinget i två olika val, för två olika partier, och hoppat av båda.

Sen har vi Naser Khader, som hoppade av Radikale Venstre, var vilde ett tag, bildade ett nytt parti, Liberal Aliance, hoppade av även det partiet, blev vilde igen och sen anslöt sig till Konservative. Alltihop under en och samma mandatperiod. Härom året uteslöts han för övrigt av Konservative – blev vilde en tredje gång innan han lämnade politiken.

Eller Dansk folkepartis nuvarande ledare Morten Messerschmidt, som 2007 hoppade av Dansk folkeparti, blev vilde och sen anslöt sig till partiet igen tre veckor senare.

Och en av de mer nutida exemplen: Pernille Vermund, partiledare för Nya Borgerlige, som i januari i år helt sonika la ner partiet, upplöste folketingsgruppen och blev løsgænger.

Det finns många fler exempel, men jag stannar där. Om politiska vildar är bra eller dåligt för demokratin kan jag inte bedöma. Men jag vågar påstå att det ständiga av- och påhoppandet gör den danska rikspolitiken liiite roligare att följa, än till exempel den svenska.

Samuel Larsson, Danmarkskorrespondent
samuel.larsson@sverigesradio.se

Rosa enhörningar som extremister: Maria Persson Löfgren, Stockholm

20 februari 2024 | 4 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, tisdag.

I augusti i fjol fyllde en av Putins närmaste 70 år. Det påstås att det som hände i fredags var en försenad födelsedagspresent till honom från sin gamle universitetskamrat i Leningrad. Denne 70-åring hatade en betydligt yngre man så att han lät honom långsamt dö på en plats där han inte hade en chans att kämpa emot. Som inkvisitionens plågsamma avrättningar av de dödsdömda.

”Han borde inte ha kommit tillbaka, viskas det i maktens korridorer, men han gjorde det så han får skylla sig själv.”

”Kunde han inte nöjt sig med att nästan dö av förgiftning för tre år sedan. Och allt är ändå västs fel”, ylar de förutsägbara propagandisterna på tv:n.

Nu sitter 70-åringen som högste chef för den inflytelserika utredningskommittén och beslutar även om kroppen – som om det inte vore nog att föremålet för hans djupa hat är död. Han har också makten över hur kvarlevorna hanteras, hur länge det ska dröja tills de anhöriga ska få se Aleksej Navalnyjs döda kropp? En del av viskarna i maktens korridorer säger att de kanske aldrig får kroppen. För då blir det begravning och hur ska en begravning kunna ske utan att den blir en manifestation till den dödes minne? Det har hänt förr i det stora landet att människor som avlivats för sina åsikters skull bara försvunnit, utan att de anhöriga har fått veta vare sig att de dött, när eller var de nu finns.

Hatet hos den långe, men ändå korpulente, 70-åringen grundar sig i en av Navalnyjs alla avslöjande undersökningar. Om hur 70-åringen i Putins närhet berikat sig med tillgångar utomlands och blivit mångmiljardär. Det var länge sedan det avslöjades, men 70-åringen glömmer inte. Han är också känd för att personligen kört ut en av prisade Novaja Gazetas journalister i skogen 2012 och dödshotat honom för artiklar han skrivit om en massmördare, som kom undan för lätt.

Så sker i det stora landet – mördarna får kortare straff än de som bara sagt ”stoppa kriget!”.

Men det stora landet kommer få problem. Även om de lärt sig hur moln ska sprayas för att få soligt vid de årliga militärparaderna har de ännu inte rått på regnbågen.

Och regnbågen ser allt för mycket ut som en extremist. Därför förbjöds i helgen mässan Amore mi, för alla som älskar de rosa enhörningarna My Little Pony. Inte ens det faktum att de bytt de små rosa plasthästarnas manar till färgerna rött, blått och vitt hjälpte.

För den främsta ponyn i familjen, som ska se till att himlen är klar och blå, heter ju fortfarande Rainbow Dash och alla vet att hennes man är i regnbågens färger. Med ryska betongmännens logik: En spridare av extremism, en förespråkare för den internationella HBTQ-rörelsen.

Min enda tröst i allt eländet, som präglat de senaste dagarna är att döden även kommer ifatt mördarna själva.

Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent
maria.persson_lofgren@sverigesradio.se

Frågor om din lön – något som alltid skaver: Andreas Liljeheden, Bryssel

19 februari 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bryssel, måndag

Efter över 15 år här i Belgien har jag nu tagit ett stort kliv in i det belgiska samhället. På riktigt.

För nu har jag och min familj nämligen blivit en del av den officiella belgiska statistiken.

Även om det skavde lite med vår jämställda svenska bakgrund.

Det började för några veckor sedan med det här…

Knack.

En äldre herre kom och knackade på vår port.

Han kom från Stat bel - belgiska motsvarigheten till Statistiska centralbyrån.

Vår familj hade blivit slumpmässigt utvald att delta i en undersökning som görs var femte år på uppdrag av Sciensano, typ Folkhälsomyndigheten.

Faktum är att jag hade fått brev om detta några veckor tidigare men det hade hamnat i högen med mindre viktiga papper att titta på vid senare tillfälle. Som inte blev av.

Men så stod då plötsligt statistikern där på vår tröskel och ville boka tid för samtal.

För det ska sägas att detta inte handlade om någon mindre enkät man kunde riva av på nätet eller på telefon. Nej, det krävdes ett fysiskt besök där statistikern skulle prata länge och väl med samtliga familjemedlemmar: pappa, mamma och två barn.

Min sambo, som var den som öppnade dörren då jag var ute på jobb, erbjöd mannen att komma in direkt men nej, det gick absolut inte.

Han var nämligen tvungen att börja utfrågningen med le chef de famille - familjens chef, vilket råkar vara undertecknad i det belgiska systemet.

Just detta, att en förälder klassas som en slags överhuvud i belgiska familjer sticker fortfarande i våra svenska ögon även om vi bott många år i Belgien och även om det mest är en pappersprodukt som inte har någon större praktisk betydelse, annat än när jag ska deklarera.

Hur som helst, eftersom familjens chef, det vill säga jag, inte var hemma, blev vi tvungna att boka en tid senare.

Efter många om och men och hastigt ändrad tid på grund av mitt journalistiska arbete som är svårt att planera fick vi tillslut till ett datum som passade alla.

Det blev ett samtal som kom att vara i två timmar med en massa frågor om alltifrån sjukdomar och mediciner, träningsvanor, utbildning, skola, relation med vänner och inkomst.

Just den sistnämnda frågan om inkomst kom också att skava lite. Eller, inte frågan i sig utan snarare kommentaren från statistikern i samband med att frågan ställdes.

Han försäkrade nämligen att inkomstuppgifterna som vi angav inte kunde härledas till just oss, det var anonyma svar och oavsett skulle de inte delas med Skatteverket. Som om han utgick ifrån att vi inte redovisade alla inkomster.

Det kanske också säger något om det belgiska samhället som min familj, nu rent statistiskt, blivit del av.

Andreas Liljeheden, Bryssel

Knarkkungar och vård för alla – kontraster i Centralamerika: Sara Heyman, Cartago

16 februari 2024 | 4 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Cartago, fredag

Jag har rest vidare till Costa Rica, efter några dagar i Honduras. Och från det lilla landet, mitt på remsan mellan Nord- och Sydamerika, tar jag med mig många intryck.

Den politiska historien om Honduras är som en överdriven gangsterfilm. Den förre presidenten sitter fängslad i New York, anklagad för narkotikahandel. Rättegången börjar nu i dagarna. Och han är bara en i en lång rad giganter med blod på händerna. Som sällskap har han en tidigare rikspolischef, höga militärer och politiker. Hans bror, en tidigare kongressledamot, sitter redan i amerikanskt fängelse på livstid för att smugglat kokain och tagit emot pengar av den ökända knarkkungen El Chapo.

Med viss galghumor skulle man kanske kunna skratta åt eländet, om det inte vore för vad det här har fört med sig. Våldsamheterna i Honduras är på en nivå som är svår att ta till sig. För tio år sen toppade den kommersiella huvudstaden San Pedro Sula den makabra listan över städer med flest mord per capita. I hela landet, med en befolkning lika stor som Sveriges, skedde i genomsnitt 20 mord – om dygnet.

Honduras har stiftat en lag som förbjuder två män att åka på samma motorcykel. Men det har inte med trafiksäkerhet att göra. Det beror på att en stor del av alla mord är beställningsjobb och sker just från motorcykel, med en torped bakom föraren. Men det som hände efter att lagen infördes, berättar en honduransk journalist, var att de kriminella gängen snabbt lärde upp sina flickvänner i torpedjobbet.

Och kvinnor är, utöver offer för ett utbrett våld i hemmen, också delaktiga i de extrema våldsamheterna. Förra året skedde den största massakern av och mot kvinnor i Latinamerika, när medlemmar ur det kriminella gänget Dieciocho dödade 46 andra interner i ett kvinnofängelse.

Trots att den nya presidenten – en kvinna för övrigt – har sagt sig vilja ta tag i korruptionen, har inte mycket hänt. I den årliga rankningen av Transparency International över korruption i världens länder, där Danmark och Finland är etta och tvåa och Sverige halkat ner till nummer sex, ligger Honduras stadigt på nummer 154. Korruptionen och våldet påverkar hälsan på flera sätt. Hälso- och sjukvårdssektorn är en av de mest korrupta, och den offentliga sjukvården går följaktligen på fälgarna. Honduras har regionens högsta barnadödlighet.

Costa Rica, där jag är nu, bara några hundra kilometer söderut, är om man jämför något av en motsats. Costa Rica hamnar på korruptionsrankningen strax under länder som Spanien och Tjeckien, och ovanför Polen och Grekland. I levnadslängd och hälsa kan Costa Rica jämföras med höginkomstländer i Europa.

Det är förstås inte bara våld och ond bråd död i Honduras, och allt är inte toppen i Costa Rica. Här finns också narkotikahandel och utsatta migranter. Men jag tror att det här är första landet jag rest till, efter snart tre år som hälsokorrespondent, som har gratis sjukvård för alla oavsett ålder, inklusive tandvård. ”Vi har ett solidariskt system”, sa en chef i primärvården jag intervjuade. ”Och med vårt förebyggande arbete, får vi en friskare befolkning och det behövs mindre av den dyrare sjukhusvården.” Så enkelt, och ändå, uppenbarligen, så svårt för så många både rika och fattiga länder.

Sara Heyman, korrespondent för global hälsa

sara.heyman@sverigesradio.se

En sak har de två mammorna gemensamt: Samar Hadrous, Stockholm

15 februari 2024 | 4 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, torsdag.

För två veckor sen kom jag tillbaka från min första reportageresa som Mellanösternkorrespondent.

Den första anhalten i mitt korre-liv, blev Israel och Palestina.

Även om jag kan en hel del om den delen av jorden, så kunde jag vid varje åktur mellan de israeliska och palestinska områdena överväldigas av känslan av att slängas mellan två parallella världar, på så kort tid.

I dessa två världar lever två mammor, endast 45 kilometer bort från varandra, men distansen mellan de två känns som ett ljusår.

Den ena mamman är israel från Herzilya, norr om Tel Aviv och den andra mamman är palestinier och bor i Tulkarm i Västbanken.

Den israeliska mamman ligger sömnlös om nätterna, rädd för att somna för att sen vakna till beskedet att hennes 21-årige son som togs som gisslan av Hamas, inte kommer hem. Morgnarna är lika obarmhärtiga som nätterna.

Solen får henne att tänka på sin son, som kanske sitter i en tunnel under jorden och inte har sett solen på fyra månader. Han får förmodligen andningsattacker, eftersom han lider av allvarlig astma. Vad har min son gjort för att förtjäna allt det här? Han skulle bara ut och dansa med sina vänner, men kom aldrig tillbaka, säger mamman.

I världen bredvid går en palestinsk mamma runt i ett kallt och kalt hem vars ena vägg har sprängts bort och där spår av granatsplitter har strötts över väggar och golv. 40 dagar tidigare stormades hemmet av den israeliska armen. Mamman hann fly tillsammans med sina barn bara sekunder innan armen började skjuta mot familjehemmet.

Det hon inte visste när hon sprang iväg, var att hennes 21-årige son hade dödats i en drönarattack i kvarteret bredvid några minuter innan.

Han hade höga betyg men lämnade sina studier för att ansluta sig till en militant grupp, han såg ingen framtid under ockupationen och dess dagliga förnedringar och trakasserier, säger mamman och tillägger att hon har en annan son, en minderårig som inte är involverad i något militärt, men som har suttit i flera månader i ett israeliskt fängelse utan någon formell anklagelse.

Mycket skiljer dessa två mammor åt. Allt från tron på vem som har rätt till det här landet, till bilden av vilken part som är den mest inhumana.

Men en sak har de gemensamt, kroppsspråket.

Båda försvinner i blicken när de talar om sina barn.

Båda tar ett djupt andetag för att orka försätta berätta, och båda försöker stå stadigt men måste luta sig mot väggen bakom då och då.

Sen jag träffade de två plågade kvinnorna har jag föreställt mig se dem stå bredvid varandra lutandes mot samma vägg, ansikte mot ansikte, samsas om luften när de behöver dra sina djupa tunga andetag, och berätta för varandra om sina smärtor.

En mamma till en mamma.

Samar Hadrous, Mellanösternkorrespondent
samar.hadrous@sverigesradio.se

Anteckna är okej – men inte att rita i blocket: Ginna Lindberg, Guantanamo Bay

14 februari 2024 | 4 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Guantanamo Bay, onsdag

Vi flyger in med ett militärplan till den amerikanska militärbasen på Kuba. Vi journalister placeras längst bak, försvarsadvokaterna framför, sen åklagarna. Allra längst fram sitter en liten grupp anhöriga till offren, till några av de nästan tretusen människor som dödades i elfte september-attackerna mot USA 2001.

Vi är på väg till Guantanamo för att följa det som händer i militärtribunalen. De huvudmisstänkta för terrorattackerna ska ställas till svars. Bland dem mannen som kallats för hjärnan bakom 11-sept-attackerna, Khalid Sheikh Mohammed. I över tjugo år har han suttit i amerikansk fångenskap. Åtalet mot honom kom 2008. Men rättegången har inte startat än. Det vi kommer få se i militärtribunalen är en inledande förhandling. Närmare bestämt den 49e omgången av inledande förhandlingar, inför en eventuell rättegång som ingen vet när eller om den startar.

Vi flyger in över den kubanska kusten och landar i fuktig karibisk värme. Femtusen människor bor här på militärbasen Guantanamo. Det är som en amerikansk småstad, med snabbmatsrestauranger, utomhusbio, välklippta gräsmattor i villakvarteren. Några kilometer bort från de pastellfärgade villorna ligger ett av världens mest ökända fängelser, dit terroristmisstänkta män i orangea fångdräkter fördes för mer än tjugo år sen. Idag hålls trettio män fortfarande kvar här.

Vi skjutsas i gula skolbussar genom militärbasen, och kommer till militärtribunalens låga byggnad. Vi åhörare får sitta längst bak i salen, bakom en ljudisolerad glasruta. Vi ser det som händer, men ljudet från rättssalen kommer med 40 sekunders fördröjning. Ibland blir det tyst, en röd blinkande lampa indikerar att militären censurerat ljudet. Jag får inte ha med mig bandspelare, bara penna och papper. Anteckna är okej, men att rita i blocket är uttryckligen förbjudet. Av säkerhetsskäl, säger min militära eskort.

Så kommer de fyra åtalade in. Khalid Sheikh Mohammed i sitt hennafärgade orangeröda skägg. En stor metallring är fäst i golvet intill hans stol. Den är till för att fästa fotkedjorna i, men den används inte idag. En stolsrad är tom. Där skulle en femte terroristmisstänkt ha suttit. Men han är så psykiskt sjuk att en domare bedömt att han inte kan medverka.

När dagens förhandlingar slutat, så kör vår militära eskort runt oss för att visa valda delar av militärbasen. Vi vill se fängelset, men det går inte av säkerhetsskäl, säger militären. Istället erbjuds vi ta foton på stranden, eller framför McDonalds. Vi handlar mat i militärbasens affär, de säljer souvenirer. Orangea muggar med texten ”Relax Guantanamo Style”.

Solen går ner över fånglägret på Guantanamobasen, och de kubanska bergen glöder mot horisonten. Den amerikanska flaggan halas som varje kväll. Imorgon hålls nya förhandlingar, nya juridiska diskussioner, inför en rättegång som ingen vet om eller när den blir av.

Ginna Lindberg för P1 Morgon, Guantanamo Bay

Tänk om väljarna i Sverige hade kunnat påverka som de gör här: Pontus Mattsson, London

13 februari 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London, tisdag.

Är det kanske här i Storbritannien som lösningen finns på hur man ska bli av med politikerna ingen vill ha, de politiska vildarna, som lämnat eller blivit uteslutna ur sitt parti, men som ändå envisas med att behålla sin plats tills mandatperioden löper ut – nämligen genom att låta väljarna bestämma.

Det kan de ibland få göra här i Storbritannien.

Om en ledamot i parlamentet har dömts till fängelse eller gjort något så olämpligt att parlamentets eget granskningsutskott utdelat en reprimand – får väljarna en chans till ett nytt val. Om tio procent av de röstberättigade i valkretsen begär det – så blir det ett nytt val och politikern kan då välja att ställa upp igen, eller att avgå – vilket de flesta gör.

Till exempel Margret Ferrier, från det skotska nationalistpartiet. Under pandemin bröt hon mot reglerna. Hon hade känt symtom på covid och tagit ett test, men utan att invänta svaret hade hon sedan besökt ett gym, en skönhetssalong, en gudstjänst och därefter tagit tåget till London och deltagit en parlamentsdebatt, innan hon dagen därpå fick svaret att hon hade covid.

Det blev 30-dagars avstängning från parlamentet, partiet ville längre inte veta av henne. Och hemma i Skottland samlades det tillräckligt många namn för att de skulle bli ett nytt val, med en ny kandidat från nationalistpartiet som ställde upp och förlorade.

På torsdag är det val i Wellingborough, en timmes tågresa norr om London. De är den konservative ledamoten Peter Bone som parlamentets granskningsutskott förklarat skyldig till att ha trakasserat en anställd, bland annat genom att visa sitt nakna underliv för den anställde. Bone har nekat, men granskningsutskottet bestraffade honom med avstängning tillräckligt många väljare har begärt ett nytt val. Bone ställer själv inte upp.

I Sverige har frågan om politiker som misskött sig diskuterats länge. Om det inte handlar om grov brottslighet är det upp till politikern själv att bestämma om han eller hon ska sluta innan mandatperioden är över. Och det kan som bekant handla om stora summor pengar att kvittera ut för den som bestämmer sig för att hänga kvar. För ett par år sedan var de politiska vildarna så många att de fick en helt egen korridor i riksdagshuset.

Och nog skulle det vara intressant att veta vad väljarna hade haft att säga som de fått möjlighet att rösta, kring till exempel sverigedemokraten som startade massagesalong samtidigt som hon fick ersättning från riksdagen utan att vara där, eller liberalen som fick pengar av riksdagen för att hyra en lägenhet av sin egen make. Eller vad väljarna i Malmö skulle säga om Jamal El-Haj är en fortsatt lämplig riksdagsledamot, trots att Socialdemokraterna har bytt uppfattning i frågan.

I Sverige ges ingen sådan möjlighet förrän vid nästa val.

Här kan väljarna få en extrachans att säga sitt.

Pontus Mattsson, London
pontus.mattsson@sverigesradio.se

“Kom och hämta mig”, vädjade sexåriga Hind – nu är hon död: Cecilia Uddén, Stockholm

12 februari 2024 | 4 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, måndag.

Hennes röst kommer att bli en vändpunkt i kriget.

Så sa min väninna i Kairo i lördags när den sexåriga flickan Hind Rajab hittats död i en bil i Gaza. Ett barn bland 10 000 dödade barn i Gaza som fått hela världens uppmärksamhet.

Efter att flickans vädjan om hjälp när hon satt i en bil i Gaza omgiven av ihjälskjutna släktingar, bandats i ett samtal med Palestinska Röda Halvmånens larmcentral.

”Kom och hämta mig”, säger sexåringen, ”jag är rädd, kom och rädda mig”.

Det var inte hon själv som ringt larmcentralen, utan i samma bil fanns hennes tonåriga kusin Layan som kopplats till larmcentralen efter att bilen flickorna satt i tillsammans med fyra släktingar beskjutits. Alla vuxna i bilen var döda.

Layan, berättade att det bara var hon och sexåriga Hind som var vid liv, hon sa: de skjuter mot oss, stridsvagnen är precis intill oss, sen hörs en skottsalva, Layans skrik och tystnad.

Röda Halvmånens larmcentral ringde tillbaka till tonåringens mobil och då svarade sexåriga Hind och vädjade om hjälp.

Larmcentralen som talade med Hind höll telefonlinjen öppen i tre timmar medan Röda Halvmånen säger att de koordinerade med Israels militär för att få grönt ljus att skicka en ambulans till platsen.

Först sa Hind att släktingarna i bilen var döda, sen sa hon att de sov och kvinnan från larmcentralen försökte lugna flickan med att de sov och att en ambulans var på väg. Hind ska ha sett ljusskenet från ambulansen som körde fram intill den sönderskjutna bilen, sen bröts kontakten med ambulansen, Röda Halvmånen anklagar Israel för att ha bombat den.

Först tolv dagar senare, i lördags, kunde släktingar ta sig till området efter att israeliska styrkor dragit sig tillbaka därifrån. Då hittades två döda sjukvårdare i skelettet av en sönderbränd ambulans och i den sönderskjutna svarta personbilen, kvarlevorna av sex människor, inklusive sexåriga Hind och tonåringen Layan.

Israels försvarsmakt har ännu inte kommenterat händelsen.

Nyheten både om telefonsamtalet och om att Hind hittats död har spritts över hela världen och vissa av mina vänner i Kairo tror att Hinds tragiska död kommer att bidra till ett slut på Gazakriget.

Hennes röst kommer att bli en vändpunkt, som min väninna sa. Men med ett snabbt och cyniskt rakbladssnitt klövs den förhoppningen när en annan av mina vänner sa:

Har du glömt Aylan Kurdi? Tvååringen som drunknade i Medelhavet och vars livlösa lilla kropp hittades på stranden? Minns du vad man sa då? Hur FN:s sändebud Staffan de Mistura var övertygad om att Aylan Kurdis död skulle påverka Syrienkriget och flyktingströmmen och få världen att agera. Blev det så? sa den cyniska väninnan i Kairo.

Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondent
cecilia.udden@sverigesradio.se

Bråkiga fransmän: Marie Nilsson Boij, Paris

9 februari 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 9 februari 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Paris fredag,

Ibland kan det vara utmanande att förhålla sig neutral i mitt jobb.

Ja jag tänker bland annat på det här med vuxna män som sprutar ned en myndighetsfasad med dynga, och dumpar tonvis med jordbruksavfall framför entrén till regionstyrelsen, för att de är missnöjda med sin arbetssituation.

Och på de lantbrukare, som stoppar lastbilar på motorvägen, och tömmer ut utländska grönsaker på vägen och tänder eld på dem, och sen förklarar tilltaget med att de inte vill ha importerade tomater i Frankrike.

Och detta med övriga befolkningens samtycke.

Vissa fransmän fördömde absolut, men dominerade gjorde inte ilskan, över att bönderna smutsade ner på allmänna platser, eller stal från sina spanska kollegor, nej dominerade gjorde förståelsen för de franska lantbrukarnas tuffa arbetsvillkor.

Lika ovant var det med skadegörelsen i samband med pensionsprotesterna i våras.

När jag frågade en medelålders fredlig dam, om det inte var synd att skattepengar skulle behöva gå till att städa upp efter demonstrationerna, som ju gick ut på att det behövdes mer skattepengar till folkets pensioner... fick jag till svar att nä busskurer finansieras via reklam, så att vandalisera sådana tyckte hon inte var så farligt.

Två damer i pensionsåldern, som jag haffade med fördomsfulla ögon för att hitta kritiker till våldet, stödde också vandaliseringen som en sista utväg eftersom regeringen inte lyssnat till de fredliga demonstrationerna.

En demokrati där man tillåter de bråkigaste att segra alltså?

Alla fransmän höll inte med så klart, framförallt inte de som själva drabbades av uppeldade soptunnor och klotter, men betydligt fler än om allt de hade hänt i Sverige...

Inte ens under sommarens upplopp efter polisskotten som dödade en tonåring, rungade ett unisont nej till våld i Frankrike.

Trots plundrade butiker och uppbrunna skolor.

Många var kritiska men andra förstående. Problemet var polisvåldet, inte de unga som hämnades.

Så hur ska man förstå denna skillnad mellan fransmän och svenskar i synen på hur man kan uttrycka missnöje och samhällskritik, som jag tycker mig se?

När fransmännen har demonstrerat i månader så ondgör vi oss fortfarande över sakernas tillstånd vid tre-fikat.

Någon skriver kanske en insändare.

Är förklaringen att svenska arbetsgivare är mer lyhörda?

Har vi ett mer demokratiskt politiskt system i Sverige som lättar på trycket?

Är vi svenskar rädda att uppfattas som bakåtsträvare och därför är mer benägna att bejaka samhällsförändring?

Eller är vi bara lättare att köra över?

Är franska samhället kanske för auktoritärt rent av så man lyssnar och lyder tills man exploderar?

Vad tror du?

Hur som helst så har vi svenskar kanske nåt att lära av fransmännen. Lite hetta hade kanske skyddat oss då och då.

Och det skulle nog inte skada om fransmännen ibland tog efter sina mer stillsamma vänner i norr…

Marie Nilsson Boij, Paris
marie.nilsson-boij@sverigesradio.se

En mammut vid presidentpalatset: Love Lyssarides, San Salvador

8 februari 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

San Salvador. Torsdag.

I folkhavet utanför presidentpalatset i San Salvador känner jag plötsligt hur någon knackar mig på axeln. Jag vänder mig om och där står dom: två fnittriga tonåringar. Deras ögon lyser. Dom tittar på min mikrofon. En av dom tar sats och säger:

-Vi måste bara fråga…är du Youtuber?

Dom tittar på varandra och fnissar. Den ena har selfiekameran redo i handen.

Jag har fått den här frågan förut här under valrörelsen av tonåringar som har sett mig jobba och jag vet hur besvikna dom blir av att höra svaret.

- Näe… jag jobbar med radio, säger jag.

Den ena tjejen blir tyst en sekund. Hon ser fundersam ut. Hennes kompis hjälper henne och flikar in.

- Ja… Radio. Han jobbar med radio. Du vet en sån som finns i bilar.

Dom glittrande ögonen har slocknat. Dom ser besvikna ut.

Ja, alltså radio, fortsätter jag. Jag är här och bevakar valet för svensk radio. Jag gör reportage. Reportage som går på radio. Som man kan lyssna på när man åker bil, till exempel.

Nu tittar dom på mig så som man tittar på en morfar som berättar en alldeles för lång anekdot.

Så, du är inte youtuber?

Jag känner hur jag håller på att förlora dom. Jag säger att vi faktiskt också gör grejer på sociala medier. P3 Nyheter har ju faktiskt en ganska stor Tiktok, till exempel.

Dom nickar artigt.

-Vad kul… säger dom och lägger försiktigt tillbaka selfiekameran i fickan.

Just Youtubers har spelat en viktig roll i det här valet. President Nayib Bukele har i princip bojkottat etablerade medier under sin valkampanj. Han fokuserar nästan bara på sociala medier och förlitar sig på en armé av lojala Youtubers som sprider hans budskap - ofta helt okritiskt. Jag undrar om det vi ser i El Salvador kanske är en liten glimt in i hur framtidens valrörelser kommer att se ut. Inga valstugor. Inga valmöten. Inga TV-debatter eller utfrågningar. Bara sociala medier. För varför ska politiker utsätta sig för kritiska frågor i en TV-studio när dom kan prata ostört och direkt till sina väljare i sina egna kanaler? För Nayib Bukele har den här strategin varit extremt framgångsrik. Han struntade i journalisterna och vann valet med 85% av rösterna. Youtubers verkar har blivit superstjärnor som tonårstjejer vill ta selfies med.

Borta vid presstältet framför presidentpalatset finns några av världens största och mest ansedda nyhetsmedier. Det är journalister från New York Times, Le Monde, El Pais och The Guardian.

När tonårstjejerna går förbi tittar dom förundrat på det stora pressuppbådet - ungefär med samma typ av fascination som när man tittar på en uppstoppad mammut på ett museum. Som om att dom tänker: ”wow… vad stora dom var innan dom utplånades.”

Love Lyssarides

P3 Korrespondent – San Salvador

Rysslands hängivna anhängare: Maria Persson Löfgren, Stockholm

7 februari 2024 | 4 min

Utrikeskrönikan 7 februari 2024

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm onsdag

Det förlovade landet, så såg de så kallade Kirunasvenskarna på Sovjetunionen när de lämnade Sverige för att vara med och bygga kommunismen.

Det skulle visa sig vara en chimär, som bara några få återvändande kunde vittna om.

Nu tycks ett gäng misslynta svenskar vara på väg igen, åtminstone påstår en 80 årig kvinna det i mejl till mig.

De vill inte bo kvar i lydstaten Sverige eller det förhatliga väst. De är tydligen de flesta pensionärer med tid att surfa runt bland konspirationsteorierna på nätet för att få stöd för sina fasta övertygelser om att väst velat invadera Ryssland sedan 1991 och att Ukrainakriget är en sammansvärjning mellan Storbritannien, USA och vapenindustrin. Allt för att få Ryssland på fall och dela upp det rika landet i smådelar.

Men,påstår de, så kommer det inte bli för väst har underskattat den ryska styrkan och nu sjunker Europa ned i misär tillsammans med USA. Så de smider sina planer på en mycket bättre tillvaro i Ryssland....

Den verklighet jag försöker berätta om i Ryssland går dessa människor spårlöst förbi, eller så ses det som lögner. Precis som inga varningar bet på Kirunasvenskarna då på 30-talet. Ett exempel på hur det var är finsk-svenska filmen Den eviga vägen, som finns på SVT Play. Men antagligen tittar inte pensionärsgänget på SVT, för public service är i deras ögon krigshetsare köpta av vapenindustrin och USA förståss.

De har heller inte hört om barnläkaren Nadesjda 67 år, som riskerar fängelse för att ha baktalat ryska armén. Det påstår en mamma, som besökte doktorn för att få ordning på sin sons ovanliga beteende.

Sonens far strider i Ukraina och kvinnan anmälde doktorn för att ha sagt att det var orsaken till pojkens problem. Barnläkaren nekar, men redan har husrannsakning gjorts i hennes enrummare i Moskvas förorter.

Och inte vill de höra om Valeria, som riskerar fängelse för att hon hade örhängen med regnbågsfärger, dvs hon är en del av den världsomfattande extremistiska gayrörelsen och då brottsling.

Eller om alla lokalpolitiker, lärare, universitetslektorer och forskare som sparkats för att de är för fred och emot krig.

Det svenska gänget vet inte att det är riskabelt att gå med fredsduvor i Ryssland eller ännu värre, lägga gulblå blommor vid statyer, hänga ut gröna band, eller bära en vit sjalett, allt symboler mot krig och för fred.

Sen det storskaliga ryska anfallet på Ukraina för snart två år sedan har nära 20 000 ryssar gripits för att de är emot kriget. Över en miljon har tvingats lämna landet för att undvika att straffas för sina åsikters skull.

Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent

maria.persson_lofgren@sr.se

Den svenska frågan i Sachsen: Daniel Alling, Berlin

6 februari 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Berlin tisdag,

I går var jag i vackra Dresden, huvudstad i delstaten Sachsen, för att tillsammans med kollegor träffa den kristdemokratiske regeringschefen där, Michael Kretschmer. Han leder Sachsens regering som består av hans eget parti Kristdemokraterna, Socialdemokraterna och De gröna.

Den förste september i år det val till Sachsens delstatsparlament, samma dag är det också val till delstatsparlamentet i granndelstaten Thüringen.

Och tro mig när jag säger det, det är två tyska delstatsval som många av världens blickar faktiskt kommer riktas mot.

En av anledningarna har tre bokstäver och stavas förstås AfD.

Det tyska partiet, med sina likheter och skillnader med Sverigedemokraterna men som likt Sverigedemokraterna för några år sen i Sverige, nu fullständigt dominerar den tyska politiska diskussionen, i Sachsen såväl som Thüringen samtidigt som det pågår stora demonstrationer mot partiet och det ropas på förbud.

De tyska partirepresentanterna, framförallt de kristdemokratiska, som just exempelvis Michael Kretschmer i Sachsen, får ständigt nu liknande frågor som borgerliga svenska politiker framförallt fick förr, om man uteslöt eller på något sätt kunde tänka sig att samarbeta med Sverigedemokraterna.

I Tyskland är nu frågan till politiker som Kretschmer istället:

– Kan du på något sätt tänka dig att samarbeta med AfD?

Hittills utesluter alla det, kristdemokrater, såväl som liberaler och socialdemokrater.

Men det gjorde man ju länge i Sverige också.

Men den svenska regeringslösningen, en borgerlig minoritetsregering som stöds av SD har förstås inte gått spårlöst förbi här i Tyskland.

I somras träffade jag två förbundsdagsledamöter från AfD, efter ett tag framkom det att de hade full koll på den svenska lösningen och ja, det var något man hade diskuterat, kanske inte med partiledningen ännu men iallafall vissa ledamöter sinsemellan.

Så på besöket i Dresden igår hos kristdemokratiske Kretschmer var det förstås läge att fråga om han kunde tänka sig ett liknande parlamentariskt samarbete med AfD i Sachsen, om det skulle bli läge?

– Jämför du mig med den svenske statsministern, sa Kretschmer först och log och sa sen att han hade uteslutit ett samarbete så många gånger redan att han inte behövde göra det en gång till.

Men Michael Kretschmer och flera med honom kommer få den där Afd-frågan många gånger till.

Och inte bara den, i Thüringen ser AfD ut att kunna bli så pass stort att kristdemokraterna där kanske måste samarbeta med vänsterpartiet för att få ihop en regering, vilket man hittills också uteslutit, eller varför inte med det nya partiet kring den förra vänsterpolitikern, Sahra Wagenknecht.

Utanför rann floden Elbe förbi, bred och präktig.

Det hinner helt enkelt rinna många, många liter politiskt vatten under broarna i Dresden och i Thüringen före och efter valet den förste september.

Daniel Alling, Berlin

daniel.alling@sverigesradio.se

Svärmor vågar säga sanningar: Milan Djelevic, Stockholm

5 februari 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, måndag.

Att vara korrespondent i den delen av världen där jag håller till, i sydöstra Europa, är för det mesta minst sagt spännande. Konflikter, klimatkatastrofer och dramatisk storpolitik, men även hoppingivande och glada berättelser.

Och utöver detta finns också något som är ack så ljuvligt, men mer eller mindre livsfarligt – en stor kulinarisk variation, där i synnerhet charkuterier i förädlad form är svårt att stå emot.

För min del har jag snöat in på kallrökt salami i alla dess olika utföranden. Den ska helst vara ungersk, men det går också bra med serbisk, kroatisk eller slovensk. Men denna passion har en baksida – en kroppslig sådan. Man lägger på, så att säga.

Nå, salamiorsakad viktuppgång går inte jättefort. Pö om pö händer saker och skjortor sitter lite trängre och byxor är svårare att få på.

Nånstans mellan jul och nyår inser jag trots allt att salami-kosten bör reduceras en smula, men ständiga jobbuppdrag och egentligen få reaktioner från familj och vänner, får sådana tankar att skingras ganska snabbt.

Några dagar in på det nya året kommer vändningen, och då är det en annan specifik egenskap, vanligt förekommande i sydöstra Europa, som står för upplysning och kunskap. Att smussla, dölja eller prata i gåtor är inte östeuropéns starka sida – man säger vad man tycker.

I det här fallet är det svärmor, en svårimponerad från Polen invandrad dam, som visar prov på denna speciella, låt oss kalla den, förmåga.

Hon är inbjuden på middag, kommer vid utsatt tid och stiger in i bostaden. Något hej eller annat normalt kommer dock inte, utan första meningen är: ”Men Milan, du har blivit tjock!” Det sägs med bestämd betoning på ”tjock”. Bakom står hustrun och i ögonvrån ser jag chocken sprida sig i hennes ansikte. Detta är inte vad man bör förmedla så direkt, inlindat ja, men inte rakt upp i ansiktet, som en hälsningsfras från helvetet. Men jag själv – känner mig som hemma.

Detta sätt att påpeka sakernas tillstånd är mig så välbekant – från de levande och ibland brutala konversationer jag som liten fick ta del av bland fastrar och mostrar och annan släkt under sommarsemestrarna i dåvarande Jugoslavien. Men även idag under mina vistelser i den östeuropeiska hemisfären.

För min del blir svärmors hälsningsfras befriande på många sätt – äntligen någon som tar upp det jag själv inte velat se och med det – möjligheten till en åtgärdsplan.

Hennes kalla konstaterande får mig att vakna upp – relationen är över, den till salamin alltså. Och när svärmor kommer på middag om några veckor igen, ska det bli spännande att höra hennes första kommentar när hon stiger in genom dörren. Då kommer man med säkerhet få veta hur landet ligger.

Milan Djelevic för P1-Morgon.

Odlingsglädje som hemlöshetsbarrikad: Roger Wilson, San Francisco

2 februari 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

San Francisco, fredag.

Den som ger sig ut på en promenad i den här stan kan få intrycket av att San Fransico är en stad där odlingsglädjen står orimligt mycket i centrum. På vissa gator fylls trottarerna av rader av nästan badkarsstora aluminiumbaljor där man planterat suckulenter. Kant i kant längs hela kvarter. Ibland även i de allra mest smala, mörka och bortglömda gränderna.

Visst finns det en San Francisco-tradition av att husägare sätter ut stora krukor med vackra växter på trottoaren, men den senaste vågen av odlingskärl i gatumiljön har dessvärre ganska lite att göra med gröna fingrar.

Planteringarna är ofta ditsatta av lokala grupper, och är ett sätt att hindra hemlösa från att slå upp sina tält på trottoarerna.

På min gata försökte man till en början inte ens låtsas att det handlade om någon form av utsmyckning. I en månad eller så innehöll odlingskärlen bara lite cement på botten, så att man inte skulle kunna flytta på dem.

Nu, efter att växterna planterats, så verkar ingen riktigt sköta om odlingarna. Suckulenterna börjar försvinna från odlingskärlen. I en del finns bara jorden kvar, andra har börjat fungera som ovanligt stora soptunnor.

Defensiv arkitektur, ja så betecknade lokaltidningen Mission Local de här odlingskärlen, som fungerar som ett slags barrikader mot stadens hemlösa, från vissa boendes sida. Reportrarna från Mission Local räknade till mer än 2 000 odlingskärl i stadsdelen Mission, och den typen som står i rader på en av gatorna vid mitt hus kostar tydligen runt motsvarande 7 500 svenska kronor att köpa in.

Det är alltså hundratusentals kronor av misslyckade planteringar som finns bara i mitt grannskap.

Eventuellt är det också en kostnad som står i paritet med de skyhöga boendekostnaderna i den här stan, något som också drivit på att folk förlorat sina boenden.

San Francisco har kämpat med hemlösheten i årtionden, men många jag pratar med här säger att det var efter pandemin som allt blev riktigt akut. Den pågående fentanylepidemin i USA har ytterligare förvärrat läget.

Det här är förstås också det stora ämnet inför valet här i San Francisco i höst, där man bland annat ska välja borgmästare. Just nu ser det ut som om valkampanjen kan komma att handla om vem som lovar mest polisnärvaro och tuffare tag – medan rösterna som vill se mer satsningar på boenden och sociala åtgärder verkar ha hamnat i bakgrunden.

Det krävs pengar för att göra sin röst hörd i en valrörelse i San Francisco.

En del av stadens techmiljonärer har i flera år pumpat in pengar i organisationer för att försöka förändra den ofta extremt liberala stadens politiska inriktning. En av dem som utmanar den sittande borgmästaren London Breed är Daniel Lurie, en av arvingarna till förmögenheten från ett av stadens mest kända klädmärken: Levi's.

Roger Wilson, USA-korrespondent

Solastalgi – sorgen när en kär miljö förändras: Marie-Louise Kristola, Stockholm

1 februari 2024 | 4 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm torsdag,

Igår lärde jag mig ett nytt ord: Solastalgi. Litet som nostalgi, men ändå inte. Sola-stalgi.

Om nostalgi beskriver längtan och saknaden man kan känna efter att själv ha förflyttat sig i tid och rum, så handlar solastalgi om den psykiska smärta man kan känna när man själv är kvar på samma plats, men då en kär miljö omkring en har förändrats.

Nostalgin kan eventuellt botas av att åka tillbaka till en plats där man lämnat en del av sin själ. Tillbaka till barndomshemmet, barndomsstranden eller barndomens skidbackar.

Med solastalgi är det annorlunda – där finns inte mycket man kan göra själv. Att mitt barndoms gnistrande, vintervita sagolandskap alltmer byts ut mot gråslask och ishalka på svart asfalt i en varmare värld, kan jag bara sörja.

På Österlen kommer en av de vackraste badstränderna i Simrishamn att vara stängd i sommar efter att starka vinterstormar gjort stranden för farlig att besöka. ”Här har barnen lekt och badat sedan de kom till jorden” skriver en sorgsen pappa och beklagar sig över de ”absurt” många besökarna – men även över hur väder och vind hela tiden ökar stranderosionen. SMHI varnar för stora havsnivåhöjningar här de kommande decennierna.

I ett annat kustnära område som hotas när havet stiger har en pappa dragit på sig vadarstövlarna gång på gång den här vintern. Familjens hus i den lilla nordfranska staden Bleneques har översvämmats tre gånger efter att rekordstora regn öst ner vatten över villakvarteren.

”Här är våra barn födda, här har de tagit sina första steg, lekt och sprungit mellan husen. Nu är allt borta”, säger Vincent med sorgsen blick.

De två första gångerna huset fylldes med meterhögt, smutsigt vatten ville tonårsbarnen tillbaka till varje pris. Men efter den tredje gången på två månader, då föräldrarnas rädsla och förtvivlan inte längre gick att dölja, förstod alla. Ett mysigt hem, en gård med grönsaksland och klätterträd intill en liten å – som gjort för äventyr – var för alltid borta.

Ingen har skadats, även om pappa Vincent drömmer mardrömmar varje natt om vatten som forsar in i sovrummet, så är familjen intakt. Men naturen och omgivningarna är för alltid borta. Sorgen, förtvivlan och saknaden efter det som gått förlorat har nu ett namn – solastalgi.

Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent.
marie-louise.kristola@sverigesradio.se

Nyheten om Gareca slog ner som en bomb i Peru: Ivan Garcia, Bogotá

31 januari 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bogotá, onsdag.

Fotboll väcker passion här i Latinamerika, och ibland väcker den också nationalistiska känslor som finns latenta i folksjälen i de olika länderna.

Senast i raden av uppblossande patriotiska känslostormar har ägt rum i Peru.

Det handlar om en argentinsk tränare som 2017 lyckades ta det peruanska herrlandslaget till fotbolls-VM efter 36 år. En hel generation peruaner såg alltså aldrig sitt landslag i VM. Peru var i många år parian i den sydamerikanska fotbollen, men så kom argentinaren Ricardo Gareca, med smeknamnet Tigern, och gav landet tillbaka den förlorade stoltheten.

Utöver en plats i VM i Ryssland 2018 så kom Peru tvåa i den regionala toppturneringen Copa America 2019 och Fifa rankade landslaget som det tionde bästa i världen – den högsta placeringen Peru haft i Fifa-rankningen.

Peruanerna dyrkade honom. I huvudstaden Lima restes en staty över Ricardo Gareca, regeringen gav argentinaren ett symboliskt peruanskt medborgarskap och familjerna döpte sina barn till Gareca.

Men allt förändrades i ett slag i förra veckan. Då kom nyheten om att den nu 65-årige Ricardo Gareca blivit ny tränare för ett nytt herrlandslag – Chile.

Nyheten slog ner som en bomb i Peru – och den har dominerat i flera dagar. Att den folkkäre Gareca tog ett nytt jobb, det tycker alla är okej. Men att han valde att ta jobb hos ärkefienden Chile, det är mer än vad en peruan kan tåla.

I sanningens namn finns det personer som försvarar Garecas beslut, han är ett proffs och ska kunna jobba var han vill. Han gjorde sitt för Peru och det ska landet vara tacksamt över.

Men de röster som hörs mest är de som är förbannade på argentinaren – varför valde han inte ett landslag i Asien eller Afrika? Men Chile! Chile som i kriget 1879 tog stora territorier ifrån oss. Chile som i fotbollssammanhang är vår fiende nummer ett.

En sportkommentator kallade Gareca för landsförrädare, en annan lovade att ta ner affischerna med hans bild hemma, en tredje föreslog att man skulle ta ifrån honom det symboliska peruanska medborgarskapet. Och så vidare…

Debatten har blivit så het att tunga politiker har uppmanat till besinning.

Fallet Gareca visar hur djupt ärren från ett krig för många år sedan kan sitta i folksjälen. Bland många vanliga peruaner frodas Chile-hatet, det finns liksom under ytan. Och likaså i Chile är det vanligt med rasistiska yttringar mot grannarna i norr.

Som tur är så är det ingen som tror att det finns nån risk för en kris mellan Peru och Chile på grund av Ricardo Gareca. De två länderna är kommersiellt väl sammanlänkade och varken den chilenska eller den peruanska regeringen är intresserade av en konflikt.

Det värsta som kan hända är nog att statyn över hjälten Gareca försvinner från Lima.

Ivan Garcia, Bogota
ivan.garcia@sverigesradio.se

Glada emojigubbar på världens farligaste plats: Moa Kärnstrand, Stockholm

30 januari 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan, 30 januari 2024

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, tisdag.

Just hemkommen från Taiwan, som kallats världens farligaste plats, funderar jag på varför ön jag besökt inte alls känns som en farlig plats.

Taiwan har fått sitt utnämnande på grund av att ön befinner sig mitt emellan ett Kina som hotar att ta Taiwan med våld – och ett USA som då väntas komma till undsättning.

I somras reste jag till Taiwan för att intervjua öns utrikesminister om risken för krig. Inför mötet skulle jag bli kontaktad av en högt uppsatt person i ministerns stab. Men det som dök upp i min telefon var en gullig vinkande emojigubbe med rosa kinder och glad mun.

Jag frågade: ”Vem är det här?”

Svaret jag fick var: ”Det här är utrikesdepartementet.”

De står i bjärt kontrast till varandra: Bilden av en ö som balanserar på randen till krig. Och så den glada emojigubben. Den senare stämmer mycket bättre överens med känslan på marken. I Taiwan är allting nämligen vad som på kinesiska kallas ”hěn kě'ài” – väldigt gulligt. Så gulligt, faktiskt, att det är lätt att glömma att det finns ett hot om krig över huvud taget. Och kanske är det poängen?

När jag är i Taipei åker jag ofta buss. Ombord möts jag av planscher föreställande gulliga hundar i polisuniform som uppmanar mig att rapportera misstänkt beteende. Och tecknade björnar som ringer till larmcentralen på sina gulliga mobiltelefoner för att anmäla sexuella övergrepp. Jag betalar med mitt busskort som har formen av en katt som sitter i en matskål.

Det är något särskilt med just katter. Den sittande presidenten Tsai Ing-wen är landets kändaste cat lady och somliga säger att hon har använt sina katter för att framstå som mjukare. Och den nya vicepresidenten har redan utnämnt sig själv till ”kattkrigare”. Som en motvikt till Pekings ökänt stenhårda ”vargkrigardiplomater”.

Det är anekdotisk bevisföring, jag vet. Men jag får ibland känslan av att ”gullifieringen” – låt oss kalla den det – har som syfte att få invånarna att känna sig trygga. ”Kě'ài” är visserligen ett fenomen som vuxit till en jätteindustri både här och i grannländerna. Men att ta rygg på det blir ett sätt för myndigheterna på Taiwan att flytta vardagsfokus bort från farorna.

Kanske var det så regeringen tänkte när det var dags att informera om det impopulära beslutet att förlänga värnplikten från fyra månader till ett år. Statens information skickades nämligen ut i form av – en gullig tecknad serie. I serien får en kille ta på sig en magisk hjälm med kattöron och testa att göra lumpen. Jag minns några unga killar som jag mötte i en bar och visade serien för. De bara skrattade.

Men där under någonstans ligger det ett allvar. En medvetenhet om hur snabbt livet skulle kunna förändras. Även om man tar till mycket för att slippa tänka på det. ”Det är så här vi gör”, säger min taiwanesiska kompis. ”Vi försöker till och med göra krig gulligt.”

Moa Kärnstrand
moa.karnstrand@sverigesradio.se

Vardagsbetraktelser från en huvudstad: Lubna El-Shanti, Kiev

29 januari 2024 | 4 min

Utrikeskrönikan 29 januari 2024

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Kiev, måndag.

Tidigt på morgonen, järnvägsstationen i Kiev. Jag går upp för trapporna från perrongen till utgången, kånkandes på min resväska, snö, isiga trappor, halkar mig fram.

En äldre man sopar bort snö och grus på gatan, skyfflar långsamt i kylan, en annan, i militäruniform står lutad mot stationsväggen och röker, gummor med hucklen och tjocka halsdukar säljer blommor, för här går de åt, alla möten, alla farväl – Kiev, du är dig lik, trots allt.

Till och med snabbmatsrestaurangen är öppen. Jag hatar den. För drygt tio år sedan, innan allt, innan Rysslands annektering, innan kriget, så gick jag upp för samma trappsteg.

Då hade jag precis kommit med tåget från Moskva. Ja, en gång så gick det sådana tåg.

Det var en sommardag och jag och mitt sällskap var vrålhungriga.

Och tanklös som jag var föreslog jag att vi skulle äta på snabbmatsrestaurangen, fastän våra ukrainska vänner väntade på oss.

– Kan inte du hålla dig, de har säkert lagat mat, sa mitt sällskap.

Nej, jag det kunde jag inte. En halvtimme senare kom jag mätt till ett dukat frukostbord med hemlagade pannkakor, pajer, omeletter, sallader. Ångrar mig fortfarande. En annan tid.

Ändå är allt sig likt, fastän allt är annorlunda.

Sätter mig i taxin. ”Brinn du ryska stridsvagn, brinn”, chauffören skruvar upp volymen, sjunger med i låten. Jag säger ingenting, tittar ut genom fönstret, ser gator, människor svepa förbi. Reklamskyltar, gå med i tredje anfallsbrigaden, delta i den historiska striden, står det på en, på en annan – Ukrainas bästa psykologer hittar du hos oss – utifall du behöver prata ut.

Ett konditori, i skyltfönstret, rosa fluffiga bakelser, marängtårtor, kakor i alla dess slag, intill, en butik med funktionskläder och militära prylar.

Plötsligt tystnar musiken, flyglarm över hela Ukraina, ryska stridsplanet MIG-31 i luften, chauffören trycker bort varningen på mobilen och låten fortsätter att dåna ur högtalarna, brinn du ryska stridsvagn, brinn.

Jag tänker tillbaka på den sommardagen för mer än tio år sedan, frukostbordet hos vänner i Kiev. Var har det blivit av alla nu…

Pratar med en ukrainsk vän över telefon, hon har nyligen kommit tillbaka till Kiev efter att ha hälsat på sin man som tjänstgör i Donbas. Han är trött, har ångestattacker, dricker för att bedöva känslan. Missat, födelsedagar, begravningar, bröllop.

Men det var fint att hälsa på honom, även om vi fick bara två dagar. Jag hade med mig finporslinet hemifrån, två tallrikar som vi bredde mackor på, precis som hemma. Han grät, sa att han längtade hem.

Ingenting är som förut, ändå, ändå är Kiev sig likt. Ärrad, skadskjuten men på fötter… Hur underligt det än må vara…

”Ha en bra dag, må himlen vara klar”, säger taxichauffören när han lämnar av mig och åker sin väg.

Lubna El-Shanti, Kiev
lubna.el-shanti@sverigesradio.se

Oväntade motgångar: Richard Myrenberg, Pretoria

26 januari 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 26 januari 2024

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Pretoria, fredag.

Ibland, och kanske särskilt i Afrika, så stöter man på de där oväntade problemen. Min dotter tillsammans med några andra ryttare fick avbryta en uteritt på grund av en aggressiv giraffhane som blockerade vägen nyligen, eller när stora delar av elen i huset slogs ut av att regnvatten hade runnit genom en vägg och blött ner en enda stickkontakt.

Oväntade problem.

Men det var egentligen inte det jag tänkte prata om, utan om oväntade problem för Elfenbenskusten i den pågående Afrikanska cupen. Ja, jag brukar kallade den det, och får bassning av Radiosporten varje gång, det ska heta de Afrikanska mästerskapen.

Kanske är jag influerad av franskans, Coupe d'Afrique des Nations, CAN, eller engelskans Africa Cup of Nations, en slags motsvarighet till EM och kontinentens största återkommande idrottsevenemang där talanger och nykomlingar från 24 länder drabbar samman vartannat år.

Det är alltid lika underhållande, även för mig som i vanliga fall inte är så fotbollsintresserad. Gruppspelet håller nu på att avslutas och redan har det varit ett par skrällar, bland annat för värdnationen till hela turneringen – just Elfenbenskusten, som riskerar att åka ut efter en katastrofförlust mot ett land som i vanliga fall skulle vara en lätt match, lilla Equatorialguinea, det enda spanskspråkiga landet på fastlandet i Afrika, som utklassade ivorianerna med 4-0 häromdagen.

Det råder nästan landssorg i Elfenbenskusten som tidigare vunnit hela mästerskapet två gånger och kommit tvåa två gånger. Nu hänger de löst. En annan skräll är Ghana, som alltid presterar bra, åkte ut efter en målvaktsmiss mot Egypten, eller att Algeriet möter samma öder efter att ha fått spö av det lilla grannlandet Mauretanien. Nästan alltid har det varit så att länder från Västafrika och Nordafrika dominerat helt, därför var den återigen en skräll när Namibia, i sin första seger någonsin, slog ut Tunisien.

Sen har vi namnen på landslagen som verkligen är etablerade smeknamn i just Afrika, ofta med djurtema, som signalerar styrka och uthållighet. Bland de favorittippade finner vi de otämjbara lejonen, les Lions Indomptables – alltså Kamerun, les Aigles, örnarna, alltså Mali och och hur ska det gå för Os Tubaroes Azuis, blåhajarna, alltså Kap Verde som leder sin grupp? Även för Os Palancas Negras, sabelantiloperna, alltså Angola, ser det bra ut.

Och så här kan jag hålla på. Det är ett underhållande evenemang, med oväntade motgångar och en lika spännande fortsättning. Själv håller jag på mitt gamla vanliga lag – les Etalons – hingstarna – det vill säga Burkina Faso.

Richard Myrenberg, Pretoria
richard.myrenberg@sverigesradio.se

Protesterna som tystnat – och de som uppstått: Samuel Larsson, Warszawa

25 januari 2024 | 4 min

Utrikeskrönika 25 januari 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Warszawa, torsdag.

Runt det stora TV-huset mitt i stan är tyst och tomt. Här hade den polska public service TV:n TVP sina nyhetsredaktioner, ökända för att ha stått det förra regeringspartiet så nära att det bara gick att beskriva deras verksamhet som partitrogen smörja - i bästa fall. I sina sämsta stunder som förtal, hatkampanjer, lögner och propaganda. Idag är huset tomt, på entrédörren en kort text om att objektet är avspärrat och utanför tysta och uttråkade står ett par poliser på vakt.

Ja, den förra regeringens propagandistiska vänner på statliga TV:n hörs inte mer, men det är en annan historia.

För det är alltså även tyst och tomt utanför TV-huset. Borta är även de demonstranter som de senaste fyra fem åren stått här varje dag, i protest mot vad som pågick inne i huset. Tanter och farbröder i stödstrumpor, gubbakepsar, blommiga mobilskal och som med megafoner i händerna outtröttligt skrek och skränade att TVP var lögnare.

Jag slår en lov runt det tysta TV-huset, åtföljd bara av polisernas vakande blickar, och jag tänker att det kanske är såhär en politisk förändring ser ut? Protester som tystnar. Det var ju det de pratade om när jag träffade dem i höstas – längtan efter att tystna, gå i pension efter alla år med megafon och plakat i sanningens högljudda tjänst.

I Polen har det skett ett maktskifte. Lag och rättvisa, partiet som under åtta år envist skadesköt den polska demokratin, är borta och med dem alltså även många av de som lika envist protesterade mot utvecklingen.

Ett annat exempel är Aldona Krawczyk, den gamla damen som pyntade sin balkong här i Warszawa med subtila symboler för missnöje och motstånd. En lång historia, men bland annat innebar det en fastkedjad ganska ful anka i plast. Aldona blev med tiden berömd i hela stan, men nu har hon beslutat att auktionera bort allt pynt till välgörande ändamål. Förändringen har skett, protesten är över, den fula plastankan ska få göra nytta på annat sätt.

Men, inser jag rätt snart, maktskiftet i Polen är inte bara protester som tystnar. Utanför polska parlamentet sitter Maciej Bajkowski i sitt tält. Här har han bott och demonstrerat i åtta år, lika länge som Lag och rättvisa satt vid makten. Hans hem är lite rörigt och påminner om en blandning mellan loppmarknad och politiskt kampanjkontor. Ute blåser en snål vind, här inne susar gasolvärmaren och lådan med hemmalödade batterier lyser upp i stöket. Warszawa stad, som styrs av Lag och rättvisas politiska motståndare har låtit honom hållas i alla år. Nu, efter maktskiftet i parlamentet, är staden mer angelägen om att få bort honom. Men ser jag ut som att jag är på väg någonstans, frågade han mig retoriskt när jag hälsade på honom i veckan. Så länge Lag och rättvisa ens existerar kommer jag vara kvar här, slog han fast.

Men den politiska förändringen i Polen orsakar i ärlighetens namn även nya protester. Fram till för någon vecka sedan var det tysta tomma TV-huset ockuperat av Lag och rättvisa och deras supportrar, i protest mot nya regeringens omstöpning av den gamla propagandaapparaten. En av flera nya protester som svar på maktskiftet och dess politik.

En del protester tystnar, några fortsätter – och andra uppstår. Klart är ändå att politiska förändringar går att förstå genom protesterna som omger dem.

Samuel Larsson, Warszawa
samuel.larsson@sverigesradio.se

Det fina i kråksången; Axel Kronholm, Bangkok

24 januari 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 24 januari 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bangkok, onsdag.

Nattsvart, så när som på sina blodröda ögon, sätter han i gång redan vid femtiden varje morgon – den asiatiska koeln.

Alla som någon gång varit i Syd- eller Sydostasien har nog hört den här gökfågelns skarpa sång tidig morgon eller sen kväll.

Den omnämns redan för över tre tusen år sedan, i den hinduiska vedalitteraturen, som Anya-Vapa, eller ”den som sår åt andra” – eftersom koeln lägger sina ägg i andra fågelarters bon.

För den fågelintresserade är Thailand verkligen ett paradis, här finns över 1 000 olika arter. Även i en storstad som Bangkok, där jag bor, finns en imponerande fågelfauna. På min kontorsbalkong får jag ibland besök av fjällig munia och olivryggig solfågel. I kvarterets trädtoppar har jag sett vitbrynig bulbyl, svartnackad gylling, blåstjärtad biätare och svartvit solfjädersstjärt, för att nämna några.

I en större park här i stan kan man få syn på kinesisk dvärgrördrom, kopparslagarbarbett och så den alltid lika underhållande härfågeln, med sin karaktäristiska fjäderplym på huvudet som den reser när den blir exalterad.

Det här är ju ingalunda några sällsynta fåglar i ett thailändskt sammanhang, men för mig som har ett ganska nytt fågelintresse är det alltid lika roligt att få syn på dem eller att lära sig en för mig ny fågel.

Jag trodde aldrig att jag skulle bli en som står med kikare och spanar på fåglar. Jag har funderat på vad det är som gör dem så fängslande. Kanske är det det flyktiga i dem: i samma stund man får syn på en fågel försvinner den in i lövverket. Till skillnad från så mycket annat går de inte att få på beställning. De bjuder gärna den tålmodige på sin sång och skönhet, men på sina egna villkor.

Och så är det ju svårt att inte ömma för dem. För tyvärr är ju fåglar här i Sydostasien, liksom i Sverige, hotade. De största hoten här i min region är skogsskövling, till exempel för att göra plats åt palmoljeodlingar, samt illegal handel med hotade djurarter. Forskare varnar för att uppemot 90 fågelarter i regionen kan komma att dö ut under det här århundradet.

På klimattoppmötet 2021 enades över 100 länder om att hejda och vända avskogningen i världen – ett lovande löfte för inte bara fåglarna. Ett av de länderna var Indonesien, hem för en stor del av världens fågelarter, över 100 av dem hotade. Men kort efter toppmötet förtydligade landets miljöminister i ett uttalande att Indonesiens åtagande att stoppa avskogningen inte får ske på bekostnad av landets ekonomiska utveckling.

Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasien
axel.kronholm@sverigesradio.se

Det är valyra i Finland: Carina Holmberg, Helsingfors

23 januari 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Helsingfors tisdag

Det är valyra i Finland. En ny president ska väljas. Landets främsta företrädare med ansvar för utrikes och säkerhetspolitik.

Men det är ett ämbete som innebär så mycket mer än så.

Presidentens roll i Finland är en slag semiproduktion mellan starka politiska presidenter som vi ser i Frankrike och USA och de mer ceremoniella kungligheterna som finns i monarkier som till exempel Sverige.

Det finska presidentämbetet har också monarkistiska rötter som går tillbaka till den svenska gustavianska regeringsformen på 1700-talet, när Finland var en del av Sverige. Den författningen hängde också kvar över den ryska eran/tiden fram till 1919 berättar historieprofessor Pasi Ihalainen på universitetet i Jyväskylä.

Finlands president hade också tidigare starka maktbefogenheter både i inrikes- och utrikesfrågor.

Många minns säkert Uhro Kekkonen. Finlands starke man som var president under drygt 25 år. Från 1956 och framåt. På Kekkonens tid utsågs presidenten av elektorer och kunde sitta på obegränsad tid.

Men under 1980-talet skrevs författningen om och presidents maktbefogenheter begränsades.

Å 1991 var första gången som Finland valde president i ett allmänt val. Samtidigt begränsades också tiden för en sittande president till max två perioder, totalt 12 år.

Så 28 januari när Sauli Niinistös efterträdare ska väljas så är det en ganska ny företeelse att Finland röstar om en ny president.

Det kommer bli ett spännande val.

Väljarna är engagerade och allt tyder på att ingen kandidat kommer få mer än hälften av rösterna. Det går då till en andra omgång som kommer bli mellan de två toppkandidaterna.

Förhandstipsen handlar om Samlingspartiets Alexander Stubb och Pekka Haavisto, före detta utrikesminister för de gröna.

Det är ett utpräglat personval när finska folket ska välja den man vill se som sin främste företrädare.

Presidenten har en stor betydelse som en stark enande faktor som representerar Finland.

Å nog finns det fortfarande lite rojalistiska drag i det finska presidentämbetet.

När presidenten kliver in i rummet så reser sig alla.

Å Självständighetsdagen den 6 december då presidenten bjuder till fest i presidentpalatset och står på röda mattan och tar emot - det är så nära du kan komma en bal på kungens slott – nästan som i en Askungesaga.

Vem det blir som bjuder till bal i år i det vackra presidentpalatset i Helsingfors det återstår att se.

Det lutar åt en valrysare i Finland.

Carina Holmberg för P1 Morgon
carina.holmberg@sverigesradio.se

Den enes död, den andres bröd: Naila Saleem, Stockholm

22 januari 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm måndag

Den enes död, den andres bröd brukar det ju heta. Ta de senaste huthirebellledda attackerna på fartyg i Röda havet. Geopolitik som, kan man argumentera, inte har det minsta med en textilarbetare i Bangladesh att göra.

Men snart har det med just en underbetald textilarbetare i Bangladesh att göra. För när frakten av våra stickade tröjor stöter på hinder så tar det inte lång tid för problemet att likt en bumerang återigen hamna på fabriksgolvet.

Och där på golvet knorras det redan en hel del. Ett nytt minimilöneavtal har slutits och arbetarna är inte nöjda med de knappa 1200 kronorna i månaden som den nya lönen ligger på. I höstas gick de ut på gatorna i huvudstaden Dhaka och protesterade.

Bangladesh är ju en av världens största klädproducenter och för branschen är låga kostnader och korta ledtider A och O. Medan textilfabrikörerna i Dhakas förorter nu funderar på hur de ska hantera skenande fraktkostnader för kläderna de säljer till Europa och Nordamerika, så är det desto gladare miner i grannlandet Sri Lanka.

Hamnen i huvudstaden Colombo har fått så mycket förfrågningar de senaste veckorna, när fraktföretagen lägger om sina rutter, att man måste säga nej tack till kunder rapporterar lokal media.

Sri Lankas strategiska läge är det stora försäljningsargumentet för den som fraktar varor i väst- och österled. Och det finns både konkreta planer och stora förhoppningar om att landet ska kunna tjäna än mer pengar på just detta läge. En av Indiens rikaste män, Gautam Adani, har börjat konstruera ytterligare en terminal i hamnen. USA:s utvecklingsbank har sagt sig vara villigt att agera medfinansiär. I samma hamn finns också en kinesisk terminal. Tydligare än så kan nästan inte geopolitik bli. Genom lån och investeringar har de tre länderna länge försökt öka sitt inflytande över makthavarna i huvudstaden Colombo.

För Sri Lanka, som försöker återhämta sig från landets värsta ekonomiska kris någonsin, är mer business och investeringar oändligt välkommet även om det beror på huthiattacker och ett krisande Mellanöstern. Internationella Valutafonden som kontinuerligt utvärderar regeringens reformarbete sa häromdagen att man ser tecken på att ekonomin börjar återhämta sig men att det ännu inte lett till förbättrade levnadsvillkor för befolkningen.

Ett av regerings drag för att få landet på fötter har varit att öka skattetrycket. Det ena fackförbundet efter det andra har senaste året protesterat på Colombos gator mot att bördan av den ekonomiska krisen hamnar hos befolkningen i stället för hos den korrumperade eliten. Nu senast i veckan var det de sjukvårdsanställdas tur att genomföra en landsomfattande en dagars strejk.

Naila Saleem Sydasienkorrespondent
naila.saleem@sverigesradio.se

Kan en svensk få toppjobb i EU? Ekots Andreas Liljeheden, Bryssel

19 januari 2024 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bryssel, fredag.

Förra julen fick jag ett pussel av min sambo.

Det var baserat på ett foto från en resa till Rom tidigare det året. Där jag och yngsta sonen poserade framför en muralmålning av stadens fotbollsikon, Francesco Totti, på en bakgata nära Colosseum.

Det tog sin tid att lägga. Särskilt de där Roma-orangea-bitarna som alla såg likadana ut.

Jag lägger väldigt sällan pussel och stundtals var det frustrerande får jag erkänna men samtidigt en rätt skön känsla när bitarna sakta men säkert föll på plats, en efter en.

Och nu är det så dags att börja lägga ett nytt pussel. Ett Brysselpussel där bitarna består av politiker.

För efter valet till Europaparlamentet i sommar ska man fylla EU:s topposter: ny talman i parlamentet, ny ordförande i kommissionen och ny ordförande i Europeiska rådet som leder stats- och regeringschefernas arbete och EU:s toppmöten, plus den tunga tjänsten som utrikeschef.

Och att tillsätta de toppjobben – det är ett komplicerat pussel.

För att få alla bitar att passa måste man nämligen ta hänsyn till massa faktorer som partitillhörighet, nationalitet, kön, mm.

Fast en pusselbit är hyfsat given: EU-kommissionens nuvarande ordförande Ursula von der Leyen lär bli omvald, förutsatt att hon själv vill.

Och med den von der Leyenbiten skulle vi kunna ticka av ett antal boxar. Vi har ett västland i form av Tyskland, vi har kristdemokrat och vi har kvinna.

Detta ska sen matchas med andra bitar och checklistor där det kan behövas en socialdemokrat och en liberal liksom en sydeuropé och en person från ett östland och gärna då från ett mindre land eftersom stormakten Tyskland redan tjingat en av topposterna.

Därtill bör ordföranden i Europeiska rådet vara en före detta stats- och regeringschef som suttit med på EU-toppmöten tidigare. Men den personen får inte heller vara en alltför stark ledare som kan överglänsa de andra egona, hmm, jag menar de andra ledarna.

Här i Bryssel pågår nu spekulationerna för fullt och det är många namn som florerar kring de här topposterna.

Portugals socialdemokratiska premiärminister, Antonio Costa, sågs som en tidig favorit fram till dess att han drogs in i en korruptionsskandal på hemmaplan. Därefter har andra namn dykt upp: Italiens Mario Draghi, Nederländernas Mark Rutte, Danmarks Mette Fredriksen, Estlands Kaja Kallas och den nuvarande talmannen i parlamentet Roberta Metsola. Men också Sveriges Stefan Löfven har nämnts i dessa sammanhang.

Men så har vi också en sista faktor att ta med i beräkning. Nämligen att de namn som nämns tidigt för den här typen av poster tenderar att inte bli valda. Förutom att pusselbiten måste passa med de övriga behöver den alltså läggas vid rätt tillfälle.

Som sagt, det här Brysselpusslet är riktigt svårt. Och jag är rätt glad över att jag inte behöver lägga det. För mig är ett pussel från en semesterbild i Rom mer än nog.

Andreas Liljeheden, Bryssel
andreas.liljeheden@sverigesradio.se

En av de viktigaste men minst uppmärksammade frågorna: Sara Heyman, Stockholm

18 januari 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 18 januari 2024

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, torsdag.

En kvinna jag mötte i San Francisco berättade att hon valde bort att hämta ut mediciner hon behövde för att ha råd med de viktigaste, de för hennes psykiska sjukdom. Hon hade en vän som hade slutat hämta ut tabletterna för sin hiv-behandling. Det fanns inga pengar.

En sjuksköterska i Chicago fick tvillingar som föddes för tidigt, och som behövde månader av neonatalvård. Både hon och hennes man hade sjukförsäkringar, men de räckte inte. De åkte hem från sjukhuset med två små bebisar och en skuld som nu är på 80 000 dollar.

En pappa i Arizona fick inte boka tid hos sin läkare för en svår tarminfektion, eftersom han hade obetalda räkningar.

Det finns hur många exempel som helst. När jag i höstas reste i USA rapporterade jag om att uppskattningsvis 100 miljoner amerikaner, 40 procent av den vuxna befolkningen, är skuldsatta på grund av sjukvårds- eller tandvårdsräkningar.

Enligt en Gallupundersökning säger mer än en tredjedel av amerikanerna att de själva eller en familjemedlem har avstått från vård de senaste tolv månaderna på grund av brist på pengar. Andelen som avstår vård har ökat stadigt de senaste två decennierna, men har accelererat de senaste åren.

Vi kommer få mycket rapportering om USA de kommande månaderna, med primärval och presidentval. För mycket rapportering, kommer säkert vissa tycka. Vad som händer på andra sidan Atlanten brukar följas hängivet av svenska nyhetsredaktioner.

Jag ger mig inte in i den debatten, huruvida vi lägger för mycket eller för lite sändningstid på USA. Det jag – lite nördigt jag vet – hoppas få höra om är det som är kanske världens mest dysfunktionella sjukvårdssystem. För USA lägger mest pengar på sjukvård av alla höginkomstländer. USA betalar mer än dubbelt så mycket för sin sjukvård som andra jämförbara länder, som till exempel Storbritannien och Kanada.

Och amerikanernas hälsa är inte bättre, utan tvärtom. Levnadslängden är kortare, sjukdomsbördan enorm. Av alla OECD-länder har USA den högsta barnadödligheten. Mödradödligheten: mer än tre gånger så hög som i andra höginkomstländer.

Så vad beror det här på? Det kan man prata i timmar om, och ingen, varken politiker eller experter, verkar ha några enkla svar på hur man kan komma tillrätta med problemet. Systemet är så snårigt så att patienter som kan ha rätt till bistånd inte begriper hur de ska gå tillväga. Förklaringar till de höga kostnaderna är bland annat ett system som är marknadsstyrt, men där den fria konkurrensen inte fungerar som den ska. Stora sjukvårdskoncerner köper upp varandra och sjukhus tar helt enkelt 123 000 dollar för en hjärtoperation – för att de kan.

När ett år av intensiv USA-bevakning nu inleds hoppas jag på lite mer ljus på det som ofta hamnar i skymundan av annat mer dramatiskt, men som spelar en så stor roll i amerikaners såväl som alla människors liv: rätten av att få vård när det behövs.

Sara Heyman, korrespondent för global hälsa

Måste man tänka själv? Pontus Mattsson, London

17 januari 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 17 januari 2024

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London, onsdag

Får man lov att tänka själv?

Inte i det som lett fram till postskandalen, som det verkar.

Förra veckan återupptogs utfrågningarna i den utredning som söker svar på vad det var som gick snett när den brittiska Posten i mer än femton år oskyldigt anklagade tusentals postombud för att ha försnillat pengar, nästan tusen dömdes, mer än 200 hamnade i fängelse. I själva verket var det Postens nya it-system det var fel på.

En av de som frågades i förra veckan ut var postens internutredare Stephen Bradshaw. En sorts intern polis som förhörde postombuden. Han fick nu frågor om vad det var han sade i den rättsprocess, för drygt tio år sedan, som ledde till att oskyldiga hamnade i fängelse.

Hans svar då, för tio år sedan, var entydigt: Posten har fullständigt förtroende för säkerheten och integriteten i it-systemet. Så svarade också alla andra från Posten då.

Hur kunde du säga så? frågande nu en av juristerna som håller i den utredning som pågår. Det finns ju mejl som visar att du hade fått information om att it-systemet hade problem.

Internutredaren svarade: jo visst, men den informationen hade jag fått från andra, inte från mina överordnade. Så därför hade jag ingen anledning att misstänka att det var något fel.

Så berättade internutredaren att både han själv och andra hade fått instruktioner från Postens advokater och pr-avdelning om vad de skulle säga i processen mot postombuden.

Advokaterna och pr-avdelningen på statligt ägda Posten ska alltså ha instruerat internutredare att fara med osanning i en process där oskyldiga kastades i fängelse.

Många i det här landet är chockade efter att historien skildrats i ett tv-drama.

Posten säger inte mycket för närvarande, mer än en ständigt upprepad talepunkt om att de delar den pågående utredningens ambition med att ta reda på vad som gått fel och fördela ansvaret.

Det är ett auktoritärt system som nu åskådliggörs. Och det är inte bara personer längre ned i hierarkin som inte lyssnar på information som kommer från fel håll i kommandokedjan.

De första avslöjandena om bristerna med it-systemet och att postombud verkade bli oskyldigt dömda kom redan 2009 i tidningen Computer weekly. Året därpå blev Ed Davey, nuvarande partiledare för Liberaldemokraterna, postminister. I ytterligare flera år kunde posten fortsätta att dra oskyldiga inför rätta. Ed Davey får många frågor nu. Han säger att det var Postens ledning som ljög för honom, de sade att det inte var något fel på it-systemet. Det var därför han inte ingrep.

Att också söka information någon annanstans ifrån verkar inte ha varit aktuellt.

Måste man tänka själv?

Helst inte, uppenbarligen.

Pontus Mattsson, London

Ryska kylans offer: Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent

16 januari 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 16 januari 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm tisdag.

Som vore jag i Moskva – isvinden viner och biter i kinderna och snön knarrar trivsamt under skorna. Snökatastrof heter det här.

I Moskva klagades sällan vare sig på snöröjning eller kyla. Allt fungerade så obegripligt bra. Vakna i gryningen till gårdskarlarnas rytmiska snöskyfflande på gården och sen svettas i den extremt väl uppvärmda lägenheten.

Poeten Lev Rubinstein skrev kort före sin död på ett övergångsställe i Moskva:

”Vi som vet hur man går på golvet, på mattan, på asfalten, på Sobjanins hala kakel, på en oframkomlig snödriva, på en isig trottoar, på tinat slask, på hala steg, kan inte förstå vår egen lycka”.

Idag råder brist på snöskottare och gårdskarlar eller gårdskvinnor i den ryska vinterverkligheten. Huvudstaden har för första gången lejt in unga kubanskor att skotta snö. Tydligen har de ryska snöröjarna antingen skickats till kriget eller fått bättre betalda jobb, gjort som så kallade gastarbeiters – gästarbetare. De tjänar bättre som cyklande matbud än som gårdvar.

Riskerna som cykelbud är mindre till och med i svinkyla och snömodd.

Häromdagen föll två takskottare när stegen på fasaden de skulle klättra upp på lossnade och båda föll handlöst flera meter.

Ett bevis för bristande underhåll.

Före kriget fanns statistik som visade att nära 80 procent av bostäderna krävde omedelbara reparationer.

Från hela Ryssland kommer i år rapporter, som visar att ingenting har gjorts. I Astrachan rasade två hela trappuppgångar mitt i ett hyreshus. I Novosibirsk frös vattenrör sönder så varmvatten rann ut på snöiga gator. I Orjol med 300 000 invånare strömmade plötsligt glödhett vatten från takarmatur och elkontakter på skola nummer 40. I städer som Kaluga, Podolsk, Tjeboksary, Samara och i Moskva är lägenheter utan värme.

Mängder av människor lägger dessutom ut filmsnuttar på sociala medier om hur snöröjningen helt slutat fungera. Trottoarer begravda under meterdjup snö, vägar som spåras av bilar och gårdar där snön ligger kvar i drivor.

En följd av kriget eller hade det kanske varit lika illa utan krigsekonomin?

Det går inte att säga säkert så klart, men från huvudstaden rapporteras i alla fall en sak, som helt klart är kopplat till kriget och sanktionerna.

På lyxvaruhuset Tsum där de mest exklusiva märkeskläder såldes före kriget har de sovjetiska så kallade kommisionka gjort comeback. Något som sågs som fult förut har blivit fint – lyxiga secondhandkläder säljer i finaste varuhuset.

Maria Persson Löfgren, Stockholm
maria.persson_lofgren@sverigesradio.se

Jag har utvecklat mina må bra-knep: Samar Hadrous, Mellanösternkorrespondent

15 januari 2024 | 3 min

Utrikeskrönika 15 januari 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, måndag.

Att bevaka ett område som är präglat av krig och elände sätter sina mentala spår.

Men som tur är så har jag sedan länge utvecklat mina må bra-knep.

Den mänskliga hjärnan är lättlurad, formar sig utefter det vi matar den med.

Många gånger räcker det för mig att sjunka ner i tv-soffan, dra över mig en mjuk filt och titta på bra ståuppkomedi för att känslan att världen håller på att gå under ska omvandlas till höga skratt.

Det ska gärna vara svart humor. Någon som blottar oss, petar på tabuna.

Min favorit ståuppkomiker är asiat-amerikanskan Ali Wong. Hon drar sig inte för att stå på scen med sin höggravida mage och djupdyka i sin beskrivning av sexuella relationer hon har haft med män med olika bakgrunder, eller raser, som hon uttrycker det.

Innan hon till sist valde att gifta sig med en asiat.

”Vet ni, fördelen med att gifta sig med någon som tillhör samma ras är att man kan åka hem och vara rasister ihop, vår kärlek består av att tala lilla om andra”. Så lyder en av Wongs punchlines som får publiken att skratta.

Ja, vi människor verkar finna gemenskap i att smäda, dumförklara och till med avhumanisera andra grupper människor. Och kan lägga otroligt mycket tid och energi på att göra det.

De senaste tre månaderna har jag följt de hätska debatterna mellan pro-palestinier och pro-israeler på nätet. Varje diskussionstråd är ett argument-maraton, där vinnaren är den som får sista ordet.

Folk gräver fram videor, artiklar, bilder, och statistik. Går tillbaka i historien, läser på om Balfourdeklarationen och FN:s fördelningsplan 1947 – gör allt för att sätta en främmande människa som kan bo på andra sidan jordklotet på plats.

Ibland tänker jag att det ändå finns något uppfriskande i det jag ser på nätet.

Människor sluter inte sig samman längre, utifrån etnisk bakgrund eller religion utan utifrån värderingar och moraliska kompasser som varje individ kan forma på egen hand, inte genom sockenprästen eller imamen i byn.

Det finns de iranier som demonstrerar till stöd för Israel och de judar som stödjer palestinierna.

Jag undrar om människans intellektuella utveckling kommer leda oss till ett stadie där vi genuint och med ett öppet sinne anstränger oss för lyssna på den andres argument för att förstå, inte för att svara.

Har vi lyckats lämna stammentaliteten som vi hade på savannen, så klarar vi det här med.

Den mänskliga hjärnan är trots allt formbar.

Samar Hadrous, Mellanösternkorrespondent
samar.hadrous@sverigesradio.se

Den överlevandes skuld: Cecilia Uddén, Kairo

12 januari 2024 | 4 min

Utrikeskrönika 12 januari 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Här är Kairo, fredag.

Om man tar av till höger på Port Said gatan efter Sayeda Zeinab moskén och går förbi polisstationen och fool- och tameyarestaurangen Gahsh, så kommer man till ett litet hål i väggen där Hamoksha samlar olika sorters skräp som han säljer vidare, häromdan stod där en orange folkabubbla med punktering på alla fyra däck. Hamoksha är en mäktig man i kvarteret, han avgör vilka gathörn olika haschförsäljare får hänga i, men när jag besökte honom häromdan sa han: för första gången på många år känner jag mig totalt maktlös. Jag mår dåligt, jag känner skuld över att palestinierna håller på att utrotas.

Hamoksha hör inte till de politiskt medvetna i Egypten och han känner inte till begreppet den överlevandes skuld. Det gör däremot flera andra av mina Kairovänner och på en middag med några av dem häromdagen sa de sig alla lida av just den överlevandes skuld - maktlösa inför bilderna av döda och lemlästade barn i Gaza. Jag mötte samma känslor förra månaden i Jordanien. För många araber symboliserar Palestina så mycket mer än Palestina - det är en blandning av kolonialism, maktlöshet och kollektiv förnedring och alla kan identifiera sig med de palestinska män i Gaza som tvingas falla på knä i bara kalsongerna på befallning av israeliska soldater.

På middagen i Kairo fick vi marockansk kyckling kryddad med kanel, lime, vitlök och chili och en av gästerna sa: hur mycket jag än avskyr allt vad Hamas står för, kan jag inte fördöma de enda som gör motstånd mot Israel. De andra sa emot henne och Mohamed sa att Hamas gjort en allvarlig felkalkyl den 7 oktober, de borde ha förstått vad attacken skulle leda till.

Jamen det var ju exakt vad de gjorde, sa då min väninna Hoda, allt som skett fanns med i deras beräkning - de ville locka Israel till en fradgande furiös vredesrespons där tiotusentals palestinier skulle dödas. Hamas bryr sig inte om hur många palestinier som dör, bara det gynnar hatet mot Israel, Hamas mål är inte en palestinsk stat utan Israels undergång - och nu svänger världsopinionen, sa Hoda, unga människor i USA och Europa vänder sig emot Israel och inom ett par decennier har de makten, och ju längre kriget pågår, desto mer hatat kommer Israel att bli - detta är början på slutet av den judiska staten, sa Hoda.

Tystnad. Chock. Förvåning runt bordet där alla de andra tänkt att det tvärtom är palestinierna som inte kommer att överleva fördrivningen.

Vid bordet satt också Liz, en amerikansk judinna och psykolog bosatt i Kairo sedan många år. De flesta middagsgäster var inte medvetna om att hon är judinna - hon har alltid setts som en amerikanska med oamerikanska åsikter och alla tyckte det var naturligt att också hon deltog i fördömandet av Israels krig, vilket hon gjorde. Men sen sa Liz: Men ni ska veta att min resväska står packad hemma i hallen. Vem vet hur länge jag kan bo kvar här i Kairo, jag är ju trots allt judinna.

Cecilia Uddén, Kairo
cecilia.udden@sverigesradio.se

Hemma bra, borta bäst: Marie Nilsson Boij, Paris

11 januari 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 11 januari 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Paris, torsdag.

Jag har blivit lurad.

Av en taxichaufför.
Inte i Palermo eller Neapel eller Marrakech eller Marseille.
Nej, i Stockholm.

Jag har nämligen varit i Sverige några dagar och skulle åka från centralstationen till hotellet sent på kvällen – en resa på några kilometer som vid den tiden på dygnet tar elva minuter.

– Det blir 589 kronor, sa taxichauffören.

– Skojar du, sa jag. För de pengarna kommer jag ju normalt ända till Ekerö centrum, två MIL bort.

Vilket mottagande! Jag kände mig kränkt på djupet.

Man kommer hem till trygga lilla Svedala, släpper garden och bam, lurad av mina egna.

Jag gjorde ju bara som i Paris.
Tog taxibilen som stod först i kön.

Här skapar man bråk om man inte gör det.

Men tydligen ska man absolut inte bara ta taxin först i kön i Stockholm, utan hålla sig till de stora bolagen, aldrig åka med friåkare.

Men det är ju inte lätt för turister att veta.
Eller för damer som inte bott i Stockholm på tre och ett halvt år.

Jag brukar annars försöka hålla mig till de etablerade taxibolagen, de gånger jag behöver åka taxi i jobbet i nya städer, eftersom de ändå är någon form av kvalitetsmarkör.

I Valetta på Malta var dock rådet från lokalbefolkningen att ta en uber.
Det var extremt många, snabba och billiga.
Misstänkt billiga, tyckte jag.

Å inte vill man gynna en bransch som exploaterar folk, inte!
Jag kanske ändå ska ta en från det etablerade bolaget...
Men på det etablerade bolagets taxistopp stod chaufförerna och snackade, och hade jättetrevligt och verkade inte alls vilja bli störda med nåt jobbigt jobb.
När jag väl lyckades få en att nappa, visade det sig att han, oj visst hade sin kompis djupt sovande i passagerarsätet fram.

– Det är inget att bry sig om sa chauffören, men efter det höll jag mig till ortsbornas rekommendationer...

Lurad blev jag dock aldrig...

I lilla staden Crotone i Kalabrien i allra södraste Italien, dit landets myndigheter inte alltid når fram,
där var det inte så ordnat med taxiriet...
Nån ringde bara nån som kunde köra mig dit jag behövde åka helt enkelt, och jag betalade den summa vi kom överens om, och alla var nöjda.

Lite ovant, men lurad? Näpp...

I Rom kan det vara rätt rörigt med taxi men alltid hjärtligt.

En gång hade en chaufför glömt kortmaskinen hemma sa han, så tokigt det kan bli.
– Men jag har verkligen inga kontanter, sa jag.
– Ingen fara, sa han, du kan ta ut i automaten på flygplatsen.

Jag lämnade så superstressad resväskan i bilen för att slippa släpa...
Tanken slog mig att jag kanske inte skulle se den, men ja nä ingen ko på isen då heller.
Min erfarenhet är att man verkligen kan LITA PÅ taxichaufförer.

Visst råkade en chaufför i Paris en gång lägga på en nolla på beloppet, men de pengarna fick jag sen tillbaka med ränta när jag väl hittade honom.

Å sen var det ju han som frågade om jag hade bråttom.
– Nja, inte jättebråttom kanske.
– Är det ok då om jag passar på att tanka...? frågade han.

När jag hade suttit själv i baksätet på hans bil i tio minuter, på någon mack i utkanten av Paris mitt i natten lovade jag mig själv att från och med då alltid ha bråttom…

Men hem kom jag ju, hel och ren.

Hur gick det med lurendrejaren i Stockholm då?

Ja, efter att jag protesterat tydligt och högljutt, så bjöd han på resan.

Men nu är taxigarden höjd även i gamla Svedala.

Marie Nilsson Boij, Paris
marie.nilsson-boij@sverigesradio.se

En annan sorts klimataktivism: Love Lyssarides, Windhoek

10 januari 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan onsdag 10 januari 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Windhoek, onsdag.

Pizzan framför mig ser mer ut som en tårta än en pizza. Det var längesen jag såg så mycket kött på en pizza. Stora, stekta köttbitar och en sås. Någon sorts gräddliknande sak. Jag är på en pizzeria i Namibia med en av landets mest kända klimataktivister.

– Klimataktivister i din del av världen tjatar om veganism och kött, säger hon till mig och tar en stor tugga av köttpizzan. Här prioriteras andra saker.

Hon har ägnat större delen av sin vakna tid den senaste tiden åt sin aktivism här i Namibia. Allt handlar om en enda sak: ett kanadensiskt oljeföretag som har fått en licens på att borra efter olja i nordvästra Namibia och Botswana. Företaget säger sig ha hittat enorma mängder olja under marken – på en plats som ligger nära det berömda UNESCO-världsarvet Okavango.

Det är en unik plats. Det är ett av världens största inlandsfloddeltan – vilket betyder att vattnet, som kommer rinnandes från Angola, inte mynnar ut i något hav – utan istället rinner ut i Kalahariöknen. Det är hem till vilda elefanter, afrikanska vildhundar, flodhästar och krokodiler. Det sägs vara en av världens sista orörda vildmarker.

Det sägs vara lite som platsen i öppningsscenen i Lejonkungen. Ni vet, den där alla djuren samlas runt den där klippan och tar emot Simba när han ska bli kung. Fast i verkligheten då utan sjungande lejon och istället nu alltså granne med en kanadensisk oljeborr.

Oljeföretaget har lovat att borrandet inte ska påverka Okavangodeltat men klimataktivister och geologer här är skeptiska till företagets löften. Klimataktivisten med pizzan säger att hela projektet gör henne deprimerad. Borrandet riskerar att få stora miljökonsekvenser i regionen och i förlängningen för Okavango, eftersom att borrande nära floddeltat riskerar att förorena vattnet. Företaget har själva sagt att det kan röra sig om uppemot hundra miljarder fat olja som kan tas upp ur marken och eldas upp i atmosfären.

Hon har anordnat demonstrationer, gått på möten, ifrågasatt företagets planer och försökt få världens blickar riktade mot projektet. Hon har betalat ett högt pris för det. Hon säger att hon vid flera tillfällen har blivit gripen, förlorat vänner, blivit censurerad och erbjuden mutor för att sluta.

Klimataktivisten tar en till bit av köttpizzan och säger att hon aldrig någonsin kommer att sluta protestera mot oljeföretagets planer – oavsett vilka konsekvenser det innebär för henne. Klimatfrågan är för stor och akut. Det här är på liv och död, säger hon och gestikulerar med den namibiska köttpizzaslicen.

Som namibisk klimataktivist kan man inte fokusera på enskilda personers veganism. Allt fokus måste vara på att hålla oljan kvar i marken.

Love Lyssarides, P3-korrespondent
love.lyssarides@sverigesradio.se

Vilka står med på Trumps lista? Ginna Lindberg, Washington

9 januari 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 9 januari 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Washington tisdag

En av mina amerikanska grannar har varit på semester i Europa. Hon visar mig bilder i mobilen på gröna böljande landskap, glittrande ljus på en julmarknad i Dublin. Vi har ju släktforskat, säger hon, och det ska nog gå att få dubbla medborgarskap. Vi har ju irländsk bakgrund i generationer bakåt.

Min granne har aldrig tidigare funderat på att lämna USA eller ens flytta från Washington. Hon har bott i samma kvarter här i stan de senaste 25 åren, men nu vill hon ha en utväg säger hon. En plan B. Om Donald Trump vinner valet.

Några dagar senare tar jag en kaffe med en politisk expert på en av Washingtons många tankesmedjor. Han är en tongivande debattör, bergfast konservativ, har alltid röstat republikanskt. Han är också öppet kritisk till Trump, och nu funderar han över sin framtid.

Hur svårt är det egentligen att emigrera till Sverige, tror du? frågar han. Och när jag skrattar åt hans otippade fråga, så tittar han allvarligt på mig och säger: alltså, jag skojar inte. Jag behöver en reservplan. Jag är rätt säker på att mitt namn är på listan.

Trumps lista är ett av de återkommande samtalsämnena just nu i Washington. Vilka namn står med? Finns det verkligen en konkret lista? Och vad kommer hända med de som står med om Trump vinner presidentvalet i november?

Donald Trump har ända sen han förlorade valet 2020, namngett den ena efter den andra som han menar har svikit eller motarbetat honom. Det är tidigare medarbetare, politiska motståndare, men också tjänstemän, åklagare och domare. De senaste månaderna har han på sina kampanjmöten gång på gång sagt att om han blir president på nytt så kommer han att ge igen.

Jag är er hämnd, er vedergällning, säger Trump på sina valmöten. När han fått frågor i intervjuer om vad han egentligen menar, så har han förklarat att planen är att rensa upp i justitiedepartementet och ge order om att motståndare utreds, åtalas. Det är inte mer än rätt, resonerar Trump, med tanke på den häxjakt han själv hävdar att han utsätts för.

Trumps lista över upplevda fiender blir allt längre. Enligt Washington Post står Trumps förre justitieminister Bill Barr högt upp på listan, liksom förre stabschefen John Kelly och Trumps tidigare advokat Ty Cobb.

På måndag drar primärvalssäsongen igång i USA. Väljarna ska utse partiernas presidentkandidater, och Iowa är den delstat som är först ut. Om opinionsmätningarna stämmer blir det jordskredsseger för Donald Trump.

I huvudstan packar vissa sina väskor.

Ginna Lindberg för P1 Morgon i Washington

Att få sjunga i Berlinfilharmonin: Daniel Alling, Berlin

8 januari 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 8 januari 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Berlin måndag,

”Deine Zauber, binden wieder, was die Mode streng geteilt, alle Menschen werden Brüder, wo dein sanfter Flügel weilt”.

Det är de här klassiska tonerna av Beethoven, de som är komponerade till de bevingade orden av Schiller, de som handlar om en förhoppning om förbrödring och fred, det är de mitt huvud är fyllt av denna morgon.

Ni vet, ”Ode an die Freude”, en hyllning till glädjen, Beethovens nia, inte så illa en måndagsmorgon i januari med iskyla i Sverige, krig i världen och jobbstart för många efter julledigheten.

För igår eftermiddag var det så dags för en personlig stor premiär, då fick jag nämligen för första gången i mitt lilla liv överhuvudtaget sjunga i en av den klassiska musikens mest berömda konserthus alla kategorier – Filharmonin i Berlin.

Det var just Beethovens nionde symfoni med den berömda fjärde satsen med hyllningen till glädjen som stod på programmet med Karl Forst Chor och Sinfonia Leipzig.

Inte den namnkunnigaste kören eller orkestern i världen men vad gör väl det, blotta känslan att gå omkring i de ganska slitna korridorerna backstage i det stora gula konserthuset vid Potsdamer Platz, se var legendariska dirigenter som Herbert von Karajan och Claudio Abbado haft sina kontor, äta en korv och en boulette, Berlins svar på pannbiff, i filharmonins kantin och sedan få gå upp på scenen i denna mytomspunna byggnad och sjunga den tyskspråkiga musikens kanske mest berömda verk, med hjärtans lust, tillsammans med ett 80-tal sångentusiastiska berlinare inför fullsatta läktare. Ja, det var i sanning en hyllning till glädjen som blir ett fint minne i mitt liv och som får måndagsmorgonen att kännas lite lättare – trots allt elände.

Och det slog mig under repetitioner och samlingen inför konserten, körvärlden är rätt universell i sitt interna agerande oavsett var man är i världen och oavsett musikalisk nivå.

I alla körer världen över måste dirigenten ideligen säga till att folk ska vara tysta under repetitionerna, det är alltid lika stissigt när man ska ställa upp på scenen första gången, när det ska bestämmas hur man ska gå in till konserten, vem som ska gå först och från vilket håll – och det är alltid någon som glömt noterna eller slipsen eller att putsa skorna. Samtidigt är körmänniskor, världen över, ofta i grunden genuint trevligt folk som gör sin yrkesplikt utan att klaga under dagen och sedan kommer till sina körer och gör något stort musikaliskt tillsammans.

Så också i Berlin.

Som en god sångarkollega sa en gång när vi för några år sedan sjöng Mahlers makalösa Uppståndelsesymfoni så det stod härliga till i Berwaldhallen hemmavid – det gäller att komma ihåg vad man får vara med om och uppskatta det, för man vet aldrig när och om man får göra det igen.

Så sant som det är sagt.

Daniel Alling, Berlin.
daniel.alling@sverigesradio.se

Hur känns en stulen framtid?

5 januari 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 5 januari

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm fredag

Det är några få dagar kvar till ett nytt år när jag sitter på en trevlig restaurang i Belgrad, halvvägs genom middagen och reflekterar över hur obekymrad framtiden ter sig.

Hur det gångna året än förflutit har vi ynnesten av att nästan alltid kunna räkna med, eller åtminstone hysa gott hopp om, ett bättre kommande år.

Men hur känns det när hoppet är så fjärran: När ljuset är så långt bort att det inte ens kan förnimmas?

Jag befinner mig i en stad, ett land, inte olikt flera andra länder i just den här delen av Europa, några numera i åtnjutande av kredibilitet utifrån medlemskap i en fin union, andra på väg dit.

Men flera av de här länderna styrs utifrån andra kriterier än vad som skulle kunna kallas fritt, rättvist och format ur en gemensam värdegrund - sprungen ur allas rätt till fria tankar och där allas röster räknas.

Autokratier kallas dem, kvasidemokratier. Kritiserade, men ändå... Välkomnade i en klubb som säger sig stå för något helt annat?

Några bord bort sitter tre välklädda män ur den välmående medelklassen i staden.

Jag hör deras obekymrade skratt och skämt. Kvällen innan hade jag haft ett samtal med några av stadens studenter. Samtliga involverade i en bitter kamp, samtliga bärande på en stark känsla av att ha blivit bestulna på sin framtid.

På restaurangen tänker jag på studenternas oro, samtidigt som glada skratt klingar i lokalen. De tre männen äter gott och skålar i finvin. Är inte deras framtid också orolig, rentav stulen, tänker jag?

Eller kanske är den det, men deras nutid är så bra att framtiden - ja, den kan man lägga på... Framtiden? Eller?

Vad gör det med ett land och dess medborgare, när ytan bara känns som en vacker fasad? Och där under finns en porös fallfärdig massa som är det enda som blivit kvar. Vad gör det när skadedjur i decennier tuggat och tuggat och tuggat och tagit det de vill ha men ändå vill ha mer.

Hur känns det när man upptäcker att ofrihet maskerats till frihet? Det måste göra ont, tänker jag, för allt ser ju så bra ut på ytan. En kyla sveper plötsligt in i den varma och mysiga restaurangen.

En isande tanke tar form: Tänk om det skulle vara min, mina käras och mina vänners vanliga vardag. Bara känslan av att aldrig vara säker på om någon laborerar med våra tankar, vårt fria val: Om någon lägger ut dimridåer, om någon helt enkelt manipulerar oss, i det lilla och i det stora.

Jag ber om notan, betalar och lämnar restaurangen.

Jag går mot ett palats med vackra fanor vajande på taket, en byggnad med fasad av tjusig medelhavssten: En maktens boning.

Utanför hör jag en tusenhövdad människomassa. Jag hör de redan långt innan jag är framme. Studenterna, åldringarna, medborgarna.

Hör deras ilskna rop,

Lopovi, lopovi, lopovi

Tjuvar, tjuvar tjuvar.

Milan Djelevic för P1 Morgon

Kommer prisgalans ägarbyte märkas?: Roger Wilson, San Francisco

4 januari 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 4 januari.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

San Francisco, torsdag.

När Golden Globe-galan drar igång på söndag så kanske en del är spända över att se hur det ska gå för de nominerade svenskarna. Alexander Skarsgård för sin roll i tv-serien Succession, och Ludwig Göransson för musiken till filmen Oppenheimer.

Själv är jag nog mest intresserad av att se om prisgalans ägarbyte kommer att märkas även i tv-rutan.

Golden Globes är en prisgala som de senaste åren kantats av skandaler. Mutanklagelser mot prisjuryn, interna motsättningar, anklagelser om sexuella närmanden från en tidigare tongivande medlem i juryn, och så det som till sist fick galan på fall – bristen på mångfald i den lilla klick av personer som under många år bestämde vem som skulle få priserna.

Och när galan nu tagit steget fullt ut och förvandlat hela priset till ett vinstdrivande företag, så var det liksom helt i Golden Globes traditionella småmyglande anda att man sålde hela verksamheten till bland annat mannen som hade posten som Golden Globes vd. Även om man förnekat att försäljningen var någon form av insideraffär.

På ett sätt är det kanske ärligare att göra Golden Globes till ett renodlat affärsprojekt. Då blir det också enklare att acceptera de nya priskategorier som finns med på årets gala. Som priset för bästa filmiska- och biljettförsäljningsprestation. Någonstans måste det ju finnas en kategori för Super Mario Brothers-filmen och Taylor Swifts konsertfilm, verkar man ha resonerat. För att ens kunna nomineras i kategorin måste filmen ha dragit in åtminstone 150 miljoner dollar i biljettintäkter. Den andra nya kategorin i år är till för årets ståuppare i en tv-produktion.

Och visst, på något sätt måste prisgalorna förnya sig för att locka ny publik. Tittarsiffrorna minskar stadigt för den här typen av galasändningar, och en av de orsaker som brukar nämnas är det faktum att den stora breda biopubliken och filmprisernas nomineringsgrupper sällan gillar samma filmer. Ja, förutom kanske just i år, då ju både Barbie-filmen och Oppenheimer gick hem hos både kritiker och den stora publiken.

Själv hoppas jag bara att Golden Globe-galan inte blir för tillrättalagd och strömlinjeformad. Det har ju just varit att ingen riktigt tagit den här galan på allvar, som gjort att den ibland blivit väldigt rolig tv. Många gånger eftersom de nominerade hunnit dricka lite för mycket innan de kommit upp på scen. Och förra årets värd, Jerrod Carmichael, slog någon form av rekord i ärlighet när han under fjolårets tv-sända gala i en monolog slog fast att han fått jobbet för att han var svart, eftersom Golden Globes behövde bättra på sin mångfaldsprofil.

Kommer den nya, vinstdrivande, Golden Globe-galan att ha råd med den typen av ärlighet?

Roger Wilson, USA-korrespondent.

Frankrike förbereder sig på en fyragradersvärld: Marie-Louise Kristola, Montpellier

3 januari 2024 | 4 min

Utrikeskrönikan 3 januari 2024

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Montpellier, onsdag

Det finns en bild av jorden som är illustrativ för det år som gått. ClimateReanalyzer publicerar dagligen temperaturavvikelser världen över. Stora delar av vår planet har under hösten och vintern lyst i olika nyanser av orange, mörkrosa, illrött – temperaturer över eller mycket över det normala för årstiden. Och så mitt i allt det röda – en liten ring av blått som illustrerar den kyla som samtidigt svept in Skandinavien. Som en liten blå gallisk by av motstånd mitt i det stora, röda romarriket, för den som känner till den franska klassiskern Asterix.

Året som gått blev det varmaste som uppmätts på jorden. Utanför Sverige slogs temperaturrekord på löpande band.

Här i Frankrike har regeringen redan börjat förbereda sig för en fyra-graders värld. Jo, du hörde rätt, fyra graders medeltemperaturökning vid slutet av århundradet, istället för två, eller drömscenariot 1,5.

”Man kan säga att vi lämnat ett stadium av förnekelse”, sa Frankrikes miljöminister Christophe Béchu när planerna presenterades.

Istället för att låtsas att vi kommer att klara Parisavtalets temperaturmål vill franska regeringen vara ”realistisk” och arbeta efter två scenarior. I det ena kan uppvärmningen hejdas vid 2 grader. Då kommer extremväder och andra oönskade konsekvenser att fortsätta öka, men världen kan förhoppningsvis undvika det värsta.

I det andra scenariot rusar vi vidare ungefär som idag och då räknar den franska regeringen med att Frankrike går mot minst tre, på sina ställen fyra graders medeltemperaturhöjning. Idag ligger den på 1,2.

En sådan utveckling skulle sända chockvågor genom EU:s näst största ekonomi. Enligt beräkningar kan BNP minska med upp till 13 % redan 2050. Vill vi kunna använda statens pengar till någonting annat än att reparera klimatorsakade skador och förluster i framtiden är det hög tid att börja anpassa sig, är budskapet.

Hur ska Frankrikes alpina skidorter klara sig om alla glaciärer smälter? Hur ska jordbruket överleva i en värld där torka blir det nya normala? Hur ska människor kunna bo bland städernas betong och asfalt?

2024 blir ett supervalår då EU:s medborgare ska välja nytt parlament och USA ny president. Två val som kan avgöra om världen ska lägga i en högre växel för att minska utsläppen eller om vi ska lätta på gasen.

Under tiden förbereder sig Frankrike för det värsta. ”Inte för att vi vill, men för att vi måste”, säger miljöministern.

Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent.
marie-louise.kristola@sverigesradio.se

Farväl från hemlandet: Inte Ivan Garcia, Bogotá

2 januari 2024 | 3 min

Utrikeskrönikan 2 januari.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bogota, tisdag.

Jag var 11 år gammal, pappa släpptes från ett av Santiagos koncentrationsläger där den chilenske diktator Augusto Pinochet höll tusentals oppositionella inspärrade. En månad senare, i oktober 1976, var vi på väg till Sverige.

Dagen innan avresan samlades grannarna och tog farväl – det kramades, det skålades, flera grät. Jag sa hejdå till mina barndomsvänner, utan att riktigt förstå vad som väntade.

Och över en natt var de borta – vännerna, klasskamraterna, den snälla läraren Fresia, den herrelösa hunden Tevito som vi hade tagit hand om.

En rejäl brytning, men det var nog tuffare för pappa och mamma, som förstod bättre. Vi skulle kanske aldrig mer återse dem.

För några månader sen träffade jag ett venezuelanskt par på ett härbärge för migranter i centralamerikanska Costa Rica, dit hade de vandrat i fyra månader med treåriga dottern Isabella, Snart skulle de återuppta vandringen mot slutmålet, USA.

När jag tittade på lilla Isabella som glatt lekte med andra barn på härbärget kom jag att tänka på mig själv som 11-åring. Jag förstod visserligen mer om situationen än vad treåringen Isabella gör, men jag var ändå ett barn, bena var fulla med spring, resan ut i exil var ett äventyr.

För de vuxna innebär migrationen visserligen ett hopp, men det är ett hopp omgärdat av rädsla, bekymmer, oro, ängslan, ovisshet. Kommer vi att klara det här?

Här i min region har vi återigen rekordsiffror på människor som flyr från fattigdom, våld och utsatthet, de flyr norrut, mot USA. Kring en halvmiljon korsade den fruktade och farofyllda tropiska djungeln Darien i Panama i år. En halv miljon.

En av dem var treåriga Isabella, hon på härbärget i Costa Rica. Under vår träff berättade mamma Oscarlis om familjen som drunknade framför deras ögon när den kraftiga flodströmmen tog dem med sig, om liken längs vägen och den ruttna lukten, om nätterna i ett tält medans de vilda tigrarna gick runt utanför och vrålade av hunger.

Lilla Isabella grät, fast de täckte för hennes öron, berättade Oscarlis medans hon sträckte mot sig dottern och kramade henne hårt.

En halv miljon migranter här i min region. Över 100 miljoner i hela världen enligt FN. Och en av dem är treåriga Isabella. Siffrorna är fruktansvärda, men de säger så lite. Isabellas och mamma Oscarlis kram däremot säger så gott som allt.

Ivan Garcia
ivan.garcia@sverigesradio.se

Glass eller piller: Naila Saleem, Stockholm

29 december 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 29 december 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm torsdag.

Att arbeta utomlands är att möta nya kulturer, seder och värderingar. Det är ofta spännande men visst blir det krockar ibland, som häromveckan.

Två herrar på var sin sjukhusbrits. En akutmottagning i staden Kandahar i södra Afghanistan. De har sökt vård för förkylnings- och influensasymptom och ska strax behandlas med antibiotika. Intravenöst. Alltså en hästdos med antibiotika rakt in i blodet. Det är så man gör här för att snabbt komma på benen igen. Fler hostiga och hängiga herrar kommer och går i det rena och fräscha behandlingsrummet. Lägger sig ner en stund, får sin behandling och traskar hem.

Rena och fräscha akutrum är kanske inte det första man tänker på när orden sjukvård och Afghanistan förs ihop i en och samma mening. Men för den som har pengar och bor i en stad så finns kliniker av det här slaget. För landets många fattiga är situationen en helt annan. Det råder stor brist på både mediciner och läkare.

Ett annat exempel, den här gången från Pakistan.

Patienten har varit på sjukhus för samma förkylnings- och influensasymptom. Ordinerad behandling blir, förutom antibiotika och allehanda piller, också en påse blod för värdena är låga. Nu ligger patienten hemma med blodpåsen upphängd på väggen på en krok där en tavla nyss hängde. Varför är du inte kvar på sjukhuset undrar jag? Det tog så lång tid för blodet att rinna in i kroppen. Jag ville hem, lyder svaret.

Just hälsa och hur man bör ta hand om sin kropp och knopp för att hålla i långa loppet är en återkommande källa till diskussion när jag är ute på reportageresor. Att ligga hemma med feber, hosta och snuva i ett antal dagar gör man bara inte i Sydasien – om man har råd med ett läkarbesök vill säga. När jag berättar att jag och mina barn går runt på smärtstillande och febernedsättande, lite örtmediciner och varmt honungsvatten med citron och ingefära i, i upp till en vecka utan att ringa vårdcentralen skakas det på huvudet. Stackars barn som fått en sådan oansvarig mor! När jag lägger till att ungarna får chips så att de ska bli törstiga och dricka och glass om febern är hög döms jag ut totalt.

Jo, men antibiotikaresistens försöker jag. Om ni fortsätter att ta antibiotika i tid och otid kommer ni att dö av en förkylning drar jag till med. Jo, det har man hört talas om men att omsätta det i praktik och lida utan läkemedel? Nähä du. Samma blir det när jag försöker propagera för att vi ska promenera några kvarter till nästa intervju istället för att ta bilen. Jo, motion är bra och jag rör gärna på mig säger mina medföljare ofta och så hålls bildörren upp. Bilen ses som ett kvitto på framgång. Gå gör de fattiga. Så ökar också livsstilssjukdomarna även i den här delen av världen.

Naila Saleem, Sydasienkorrespondent.
naila.saleem@sverigesradio.se

Putinljus eller Putintvål: Maria Persson Löfgren, Stockholm

28 december 2023 | 4 min

Utrikeskrönikan torsdag 28 december 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, torsdag.

Häromdagen påmindes jag om en jul för många år sen då jag tände på Putin. Bokstavligt talat.

Han brann så sakteliga ned från veken till roten, runt hans kala huvud lade sig stearinet i drivor. Det var det enda som blev kvar. Det var ett ovanligt juleljus – men vem hade väl kunnat tro då att jag satte eld på en blivande efterlyst krigsförbrytare.

En härförare – en man som både rustar och ställer till med krig på 2000-talet. Vem hade kunnat tro det på 1900-talet? Att en Napoleon – Stalin – ja, Hitler går igen.

Den internationellt efterlyste krigsförbrytaren, tillika ryske härföraren Vladimir Putin, har han tänkt sig att likt Stalin eller Lenin dö på sin post? Kanske föreställer han sig en evig vila jämte Vladimir Illitj Lenin i maouseleet på Röda torget i Moskva?

Eller kanske vill han likt Lenin få sin hjärna dissekerad i 55 000 små skiktbitar. En gång på 90-talet besökte jag Lenins hjärninstitut, där forskare skulle komma fram till vad som gjorde ledaren till den han var. Men behöver Putin ens fundera på det?

Det finns de som hävdar att kriget är en följd av Putins fullständiga ointresse för framtiden – alltså den framtid då han själv inte längre finns med. Därmed verkar han också helt skippa andras framtid – inkluderat de barn och barnbarn han själv är upphov till. Bryr han sig inte om deras framtid heller?

Snart är det ett nytt år – i Moskva och andra städer pryds torgen med gigantiska ljusdekorationer med 2024, allt för att fira in det nya året. Men för många ryssar är det som livet blivit en ständig Svansjön av Tjajkovskij. Tecknet som förr betydde att något stort, okänt var på gång att ske, då spelades Svansjön på stats-tv:n.

Frågan är väl hur länge det dröjer innan både Svansjön och Tjajkovskij rensas ut i den utrensning som pågår i ryssdespoternas rike.

Och i brist på annat är det en variant av Kejsarens nya kläder, som får fokus. Ryska societetens nakenparty, där en kändis kom klädd i enbart sneakers och en strumpa, och den satt inte på någon fot... Andra klädda som Kraka. Nätet kokar upprört med krav på fängelsestraff eller tvångsmobilisering – minst... En av deltagarna är dessutom kompis med Putins presstalesman Dmitrij Peskov – så detta spiller även över på honom. Peskov som talar perfekt engelska är nog en västlakej.

Men i Sibirien dit alla förr eller senare skickas i diktaturen, där vill de gärna tvåla in sig med Putin och har därför tillverkat en tvål i form av Putins huvud. Fördelen med tvålen är att den tar slut. Fast innan dess lär den bli förbjuden – precis som Putinljuset blev en gång.

Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent
maria.persson_lofgren@sverigesradio.se

Nyhetsspråket: Marie Nilsson Boij, Paris

27 december 2023 | 4 min

Utrikeskrönikan onsdag 27 december 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Paris, onsdag.

Min språkutveckling går hand i hand med nyhetsagendan – på gott och ont.

Inte sällan saknar jag av någon anledning ord av det grövre slaget, som för övrigt inte heller finns i mina ordböcker. Det krävs googling och ibland även rundringning.

I höst har jag till exempel lärt mig ”puticlub”, spanska för bordell. Det kallade nämligen högern Socialdemokraternas högkvarter i Madrid, när demonstrationerna mot premiärminister Pedro Sánchez pågick som mest för att han var på väg att bilda regering med stöd av de två katalanska separatistpartierna.

Han hade sålt sig menade kritikerna, regeringsmakten mot Katalonien, och på gatan demonstrerade de med uppblåsbara dockor...

I samma veva lärde jag mig ”hijo de puta”, som inte riktigt kan översättas till svenska, men vi kanske skulle säga ”ditt svin” eller något. Detta kallade i alla fall den absoluta toppolitikern Isabel Díaz Ayuso premiärministern, under hans installationsdebatt i det spanska parlamentet.

När det gäller de nedre regionerna är jag generellt något ordfattig på alla språken, tycker jag. Men efter att jag sett dokumentären om Gérard Depardieu så är – tyvärr måste nog tilläggas – ordförrådet stärkt på det området.

I den visas bilder från en resa till Nordkorea där Gérard Depardieu genomgående beter sig som ett praktarsle skulle man nog kunna säga, och jag lär mig ord som ”bander” – ha stånd, ”peloter” – tafsa på och ”jouir” – få orgasm.

Det senare menar han är vad som händer med en liten flicka, om hästen som hon rider på börjar galoppera. Ett exempel från filmen bara, och en mycket mycket osmaklig kommentar, anser många fransmän. Kulturministern tyckte det var läge att ta ifrån Depardieu den fina utmärkelsen Hederslegionen till och med, men då protesterade president Emmanuel Macron. Han sa att det inte var ett moralpris och att han sällar sig till skaran som inte känner sig helt övertygad om bildernas äkthet, vilket fick dokumentärmakarna att ta in en expert för att granska filmen och som bekräftar att ljud och bild stämmer.

Depardieus advokat kontrade då med att det som förefaller vara avslöjande filmsnuttar från verkliga livet, i själva verket är en del av något som skulle bli en spelfilm, Depardieu spelar alltså bara sig själv.

Å en rad kulturarbetare har rusat till skådespelarens försvar. Han är den störste, säger de, och låt rättsväsendet döma honom. Inte folkdomstolen. Fortsättning lär följa.

Ett annat område där jag kan dimpa ner i svarta hål av okunskap är jordbruks- och fiskesektorn. Skördetröska? Ingen aning. Trålare? Nope. Varken på franska spanska eller italienska... Men nu har jag varit i Normandie och fyllt på – ”ostréiculture” – ostronodling.

Frankrike är nämligen det land där det både produceras och äts mest ostron i hela Europa. Och nu under jul och nyår är det högsäsong.

Ordet fred kan jag redan på alla mina språk. Paix – pace – paz.

Men låt oss ändå hoppas hoppas att 2024 blir året då vi får flera skäl att använda det ordet på många av värdens språk.

Gott nytt år! Önskar,

Marie Nilsson Boij, Paris
marie.nilsson-boij@sverigesradio.se

Mor- och farföräldrar, vilka hjältar: Lubna El-Shanti, Ukrainakorrespondent

22 december 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 22 december 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, fredag.

“Har ni hört, de tog säcken med potatis, åtta kilo. Vad ska jag nu säga till mitt barnbarn? Hon fyller ju år och potatis från Ukraina var allt hon önskade sig”

Den äldre farbrorn uppenbart uppgiven berättar för oss i kön till flyget från Polen till Sverige.

Han hade alltså stoppats i tullen – potatis får man inte ta med sig i handbagaget, sa tullpersonalen och han fick lämna ifrån sig säcken, födelsedagsgåvan till barnbarnet i Sverige.

Vi i kön nickar medlidande, för vad ska man säga?

Tänk att han släpat åtta kilo potatis från Ukraina för att göra sitt barnbarn i Sverige glad.

Mor- och farföräldrar, vilka hjältar.

Överallt i Ukraina stöter man på dem, när föräldrar inte räcker till, när pappor lämnar huset för fronten, när mammor inte orkar, när föräldrar dör, då är de ofta de som ställer upp, tar hand om barnen, hjälper till, ger kärlek, lagar mat, berättar och uppfostrar.

Nästan en fjärdedel av Ukrainas befolkning är över 60 år, också en av de mest sårbara grupperna i samhället. Hittills har de i alla fall fått sin pensioner utbetalda, två till tre tusen hryvna per månad, ungefär 600 till 800 svenska kronor.

De säljer blommor vid tunnelbaneuppgångar i huvudstaden Kiev, sina syrade grönsaker, sånt de skrapat ihop i hemmet. De klagar sällan i det offentliga, men de flesta som jag pratat med säger att de lever knapert.

För att inte tala om de som bor nära fronten. Oftast är det just pensionärerna som inte vill fly, lämna sina hem, trots beskjutning, trots att de ibland varken har el eller vatten, stannar de kvar, odlar det de kan i sina kolonilotter, lagar läckande tak, hjälper sina barn och försvaret, knyter kamouflagenät, lagar mat till soldater, kämpar på i tysthet, på ålderns höst.

I det ukrainska parlamentet pågår nu diskussioner om att höja pensionen, att landet ska trots situationen på något sätt bli bättre på att ta hand om sina äldre, diskussioner som förs mer av samvetskval – för just nu har man inte råd.

Ukrainas tysta hjältar.

Jag tänker på den uppgivne ukrainske farbrorn på flygplatsen i Polen. Jag kan inte hans historia, jag vet inte vem han är och vad han har sett och genomlevt men förmodligen lagar han väldigt god potatis, så pass god att det är det är det enda ett barnbarn önskar sig i födelsedagspresent.

Lubna El-Shanti, Ukrainakorrespondent
lubna.el-shanti@sverigesradio.se

Danska julens likheter och olikheter: Samuel Larsson, Köpenhamn

21 december 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 21 december 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Köpenhamn torsdag,

Dan före dan före dan före dopparedan, och det är den tiden på året igen då redaktionerna ringer runt till korrespondenter och vill veta hur julen firas på andra håll i världen. I jakt på likheter och olikheter, finstämda traditioner och kanske rena stolligheter. Och det tycker jag såklart man kan bjuda på, det är ändå något fascinerande över hur en och samma högtid klätts i så olika traditioner och former i olika länder.

Problemet är bara att jag aldrig firat jul i Danmark. Så mina kunskaper är därefter: inlästa, teoretiska och förmodligen rätt tvådimensionella. Så förlåt säger jag till alla danskar, för att jag med stor sannolikhet i år igen kommer vanställa era jultraditioner inför den svenska publiken.

Men en del har jag ändå lärt mig, den hårda vägen, genom att ha haft fel och fått skämmas. Numera vet jag, eller tror mig åtminstone veta, att det gäller att skilja på julaftonens julmiddag med anka eller fläskstek, glaserade potatisar och rödkål - och det julbord man sen äter på juldagen och annandagen.

Också vet jag att traditionen att samlas och sjunga julpsalmer är stark i Danmark. Man älskar över huvud taget att samlas och sjunga tillsammans, och jag minns under pandemin, nya restriktioner trädde i kraft precis innan jul, och första frågan till statsministern från de samlade journalisterna var ”hur kommer det bli, kommer vi kunna sjunga några julpsalmer i år”.

Annat är precis likadant. Som till exempel det här: Nu heter han inte Benjamin syrsa i Danmark utan Jesper Fårekylling, men traditionen med kalle på TV på julafton är faktiskt precis den samma, en närmast komiskt identisk upplevelse.

En annan sed som dessvärre inte heller skiljer sig särskillt mycket är julgranshånet, ni vet den där märkliga folksporten så här års att klaga på andras krokiga, tunna eller spretiga julgranar. Det fick statsminister Mette Frederiksen känna på i veckan, när hon mot bättre vetande valde att lägga ut en bild på sin knubbiga och sparsamt klädda gran på sociala medier. Hur någon med statsministerns uppburna ställning och höga inkomst kunde nöja sig med en så undermåligt julpynt, det gick inte att förstå - tyckte en lång rad danska instagramanvändare.

Så har vi besattheten av en vit jul. Och här jobbar man i uppförsbacke, chansen att få till ett snötäcke över hela Danmark på julafton är inte särskilt stora, faktiskt har det bara hänt 12 gånger sen 1874. Men inte desto mindre hoppas man varje år, TV2 har en julesnöbarometer som uppdateras varje dag i december med sannolikheten för en vit jul. Den pekar nästan jämt mot en besvikelse, så även i år.

Ja, ni hör, det är faktiskt inte så lätt att dra några skarpa linjer här, Danmark är på det hela taget är rätt likt Sverige - även runt jul.

Vill du veta mer än så så tycker jag du ska komma hit istället. Jag kan lova mindre snö, fler psalmer, kanske lite bättre mat men ungefär samma Kalle i TV. Och julgranar, som duger som de är.

Samuel Larsson, Köpenhamn
samuel.larsson@sverigesradio.se

Öar av stil och finess mitt i kaoset: Richard Myrenberg, Goma

20 december 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 20 december.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Goma, östra Kongo-Kinshasa onsdag.

Jag bevittnade en bröllopsfotografering häromdagen. Ett glittrigt ungt, extremt tjusigt par stod och sken med utsikt över den glänsande, kluckande Kivusjön, med Rwandas kullar på ena sidan och Kongos berg på den andra.

Pressvecken satt perfekt, varje söm satt exakt på klänningarna. Och jag visste att det skulle bli så. För jag har bott på detta enkla hotell många gånger förut, ett hotell där kackerlackorna är stora som fågelungar, mossan och möglet ligger som en tunn hinna över allt och där väggfärgen släpper på grund av luftfuktigheten.

Men det spelar ingen roll. Trädgården med utsikt över sjön är magisk, och det vet alla Goma-bor.

Det har därför blivit platsen för bröllopsplåtningar. Men trädgården är också en populär plats för andra sammankomster.

I söndags var det inte mindre än tio olika sällskap, från kvinnoföreningar till födelsedagsfest. Det var skratt, musik och partytält och tårtor.

Då och då ett öronbedövande dån från flygplan precis ovanför på väg till flygplatsen som ligger mitt i stan, lastade med förnödenheter till FN-missionen som håller på att avvecklas efter snart 30 år utan att det blivit så mycket bättre.

Det var en ljudvägg som gjorde inte helt lätt att sitta och jobba. Plötsligt hörde jag ett annat dån som jag inte kände igen, jag tittade ut – en vattenskoter som fräste förbi kajen.

Det är som att tystnaden är lika med döden, det tutas och låter överallt hela tiden. Det är som att de onda andarna hålls borta så länge det låter. Men det är en ljudlig stad som förändrats sedan jag var här första gången för många år sedan.

Det byggs nya hus överallt, i den mycket karaktäristiska Goma-stilen, en slags tropisk alpstil med tinnar och torn och snirkliga balkonger. Och det är snyggt. Sedan att husen ligger på vägar bestående våt lavasten där skräpet och soporna flyter omkring är också typiskt för Goma.

Mitt i kaoset så har vi dessa öar av stil och finess, detsamma gäller damerna i fantastiska kreationer som trippar fram över lervällingen i högklackat. Kongoleser som kan och har råd är extremt välklädda. Och kontrasten är enorm mot tiggarpojkarna vid stora rondellen eller vid flyktinglägren några kilometer norrut där folk hasar fram i trasor.

Men jag tror det finns nåt djupare här, just därför betyder det nåt mer att vara uppklädd. Det är ett sätt att visa stolthet, värdighet och kanske också normalitet. Det blir en motståndshandling i detta land där korruptionen, våldet, misären och fattigdomen är en del av livet, där konflikterna mellan väpnade grupper bara fortsätter, drivna av de naturrikedomar som finns här, men som bara ett fåtal drar nytta av.

Och mitt i detta dånande, välklädda kaos så finner jag en slags ro. Och energi. Jag sitter själv, men är inte ensam, omgiven av människor. Musiken, skratten och tjoandet håller de onda andarna borta. Kanske är det som gör att folk överlever här.

Richard Myrenberg Goma, östra Kongo-Kinshasa

Ingen lyssnar på det man inte vill höra: Johan Mathias Sommarström, Västbanken

19 december 2023 | 4 min

Utrikeskrönikan 19 december 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Västbanken Torsdag

Daddy dead.

Jag stod på ett tak och blundande.

Hörde bara bruset från när vinden lekte i olivträdens bladverk med ett rasslande ljud som svar.

Kände dofter från tända grillar, grönsaker och välstyckade lammdetaljer som vändes för att inte svedas.

En kvinna höll fram en kopp te under min näsa, värmen fick ångorna att stiga, ett välbehag av teblad och färskplockad mynta. I bakgrunden en hint av salvia.

Det var Salviablad som Bilal brukade sälja på marknaden i Ramallah, ett av sätten att försörja familjen.

Daddy dead

Det var Bilals fyraårige son, Moussa, som visade vägen hit, en faderlös son.

För när jag öppnar ögonen igen kommer verkligheten tillbaka.

Moussa först leende men med någon sorgligt över sig, de enda ord han kan uttala på engelska är: daddy dead. Pappa död.

Samhället jag befinner mig i är omringat av illegala bosättningar, för några veckor sedan var det stor fest här. Det var skördetider och hela familjer plockade oliver tillsammans. Matsäck, fika, lek och jobb. ”Som en festiva”l, sa någon.

Plötsligt dök fyra bosättare upp, vita skjortor, beväpnade.

Byborna flydde men Bilal, pappan, hann inte. Han sköts med ett skott i bröstet. Drog sina sista andetag framför ögonen på sina tre barn.

Historier som den här rapporteras inte ofta i Israeliska medier. Få är på allvar medvetna om hur palestinier på Västbanken trakasseras av såväl bosättare som militären.

Bilder från dödade barn i Gaza syns inte i Israelisk mainstream media, här är många uppriktigt förvånade att stora delen av omvärlden protesterar mot Israels attacker mot Gaza, man vill ju bara neutralisera ett av landets största hot- en kamp som är existentiell.

Samma sak på andra sidan.

Den verkliga omfattningen av Hamas massakrer den 7 oktober har knappt synts i palestinska medier. Många palestinier trodde först att bara soldater attackerats och kidnappats. Stödet för Hamas har till och med ökat i vissa kretsar eftersom de ses som frihetskämpar och deras slakt av civila aldrig fördömts av det egna folket.

I Sverige och omvärlden är förståelsen för den sida man själv inte sympatiserar med obefintlig, bestämda uppfattningar orubbliga. Tänk då här, där de båda sidorna bara fylls av de egnas argument och redan bestämda åsikter cementeras, som huggna i sten.

Du vet att araberna försöker ta över vårt land va, är du inte rädd, sa en ung kvinna till mig igår.

Då spelar det ingen roll att fyraårige Moussa berättar ”daddy dead.” Eller att kusinerna till den 10 månaders kidnappade Kfir Bibas och hans fyraårige bror Ariel inget annat vill än att se dem i livet- argumenten från andra sidan studsar som i ett rum av vacuum. Ingen lyssnar på det man inte vill höra.

Johan Mathias Sommarström, Västbanken

Dyr mobilsurf för skotske hälsoministern: Pontus Mattsson, London

18 december 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 18 december 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London, måndag.

Nog för att det har blivit dyrt att gå på fotboll – även ordinarie biljetter går ofta på en tusenlapp och uppåt när storklubbarna möts.

På svarta börsen kostar det ännu mer.

Men etthundrafyrtiotusen kronor, för två matcher, streamade, det slår alla kända prisrekord. Det är den summan som landade hos den skotske hälsoministern Michael Matheson, efter en familjesemester i Marocko förra nyåret.

Familjen består av herr och fru Matheson och två tonårssöner, två fotbollsintresserade tonårssöner.

Med på resan var även hälsoministerns surfplatta, bekostad av det skotska parlamentet och endast ämnad att använda i arbetet.

När räkningen dök upp på parlamentets ekonomiavdelning ett par veckor senare, började larmklockorna att ringa. Nästan 11 000 pund på en vecka, mer än alla andra ledamöters surfkostnader under hela förra året.

Hälsoministern som representerar det skotska nationalistpartiet bedyrade att han endast använt surfplattan i sitt arbete som parlamentariker, ekonomiavdelningen accepterade, något motvilligt, och det blev de skotska skattebetalarna som fick stå för notan.

Men när räkningen under hösten blev känd i medierna började oppositionen att föra liv om saken. Ministern erbjöd sig nu att betala ur egen ficka.

Vidare efterforskningar visade sedan att de höga surfkostnaderna sammanfallit med matcher i den skotska fotbollsligan. Och efter att ha pressats hårt medgav en snyftande hälsominister till slut att det inte bara var han själv som använt surfplattan i Marocko. Hans söner hade tittat på fotboll. Och det var för att skydda dem han som till en början hade gett en annan version. Nu hade han fått deras tillåtelse att tala sanning.

Den dagen Celtic mötte Hibernian slutade räkningen på drygt 30 000 kronor. Dagen för det stora Glasgow-derbyt mellan Celtic och Rangers kom surfkostnaden upp i mer än 117 000. Det brukar vara flera timmar långa för- och eftersnack i studion.

Oppositionen kräver nu minister Mathesons avgång för att han vilselett parlamentet, men än så länge har han partiledningens stöd. Parlamentet har tillsatt en särskild utredning och inför de stundande ledigheterna har it-avdelningen skickat ut en uppmaning till ledamöterna. Ska ni ta med er telefonen utomlands och använda mobilroaming – måste ni kontakta helpdesk två dagar i förväg för att anpassa ett lämpligt roamingpaket.

Kanske något för fler än skotska politiker att ta i beaktande.

Svart humor mot brutal verklighet: Cecilia Uddén, Jerusalem

15 december 2023 | 4 min

Utrikeskrönikan 15 december 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Här är Jerusalem, fredag.

Krocken krasar fortfarande. Krocken mellan två diametralt skilda världsbilder där båda sidor ser sig som största offret. Israeler känner ett existentiellt hot efter att ha upplevt något som påminner om förintelsen och palestiniers skräck för en ny Nakba förstärks när militanta bosättare sprider flygblad där det just står – en ny Nakba, väntar er, packa era tillhörigheter och ge er iväg.

I går under en militärräd gick israeliska soldater in i en moské i Jenin på Västbanken och reciterade judiska böner i högtalarsystemet.

Skottlossning, räder, stenkastning. TV-kamerorna sätter sig som sugkoppar på våldsamheterna. Samtidigt, mer i skymundan: en bosättarattack mot olivplockare, en vägbom som blockerar infarten till en palestinsk by, en tonåring som misshandlas av soldater, en man som förlorat sitt arbetstillstånd i Israel, en rivningsorder för ett palestinskt hem som verkställs.

Små enskilda händelser som alla går att förklara eller bortförklara, inklusive att jag själv ägnade fem timmar åt att komma ut genom vägspärrarna från Betlehem i lördags, en olägenhet för mig men vardag för palestinier, tillsammans bildar de ett mönster som gör att det knappt finns en enda palestinier på Västbanken som inte känner sig kollektivt bestraffad i vad de upplever som israelisk hämndlystnad efter 7 oktober.

Palestinier blir inlåsta i sina städer och byar, 4 000 palestinier har gripits sen 7 oktober, 6 palestinska fångar har dött i israeliska fängelser.

Och i oförsonlighetens brutala sorg uppstår ett akut behov av att skratta rått. Svart humor förmedlad av den egyptiske komikern Bassem Youssef när han deltog i en amerikansk talkshow. Där härmar han hånfullt de melodramatiska palestinierna när de ropar: ooooh Israel dödar oss – nä nä, säger Bassem Youssef, så lättdödade är ni inte, jag vet, min fru är palestinier från Gaza, jag har försökt döda henne flera gånger, men hon bara överlever och så använder hon våra barn som mänskliga sköldar.

Sen efterlyser komikern en ny så kallad växelkurs. Hur många palestinier för en israel? Den kursen har varierat från krig till krig säger Bassem Youssef, precis som kryptovaluta.

2014 var kursen 27 döda palestinier för en död israel. Vad är kursen i år?

Och så berömmer den egyptiske komikern Israel som varnar gazabor innan de bombar deras hem – om Ryssland gjorde samma sak i Ukraina skulle Putin vara rumsren, säger han samtidigt som han idiotförklarar sin egen frus kusin i Gaza – en riktig looser, säger komikern – han påstår att Hamas inte försöker hindra civila från att lämna sina hem efter att Israel ringer och varnar att de ska bomba.

Ja ni förstår, säger den egyptiske komikern, min frus kusin misslyckades till och med på anställningsintervjun när han försökte få jobb som mänsklig sköld.

Bassem Youssefs svarta humor – ett botemedel i oförsonlighetens tid.

Cecilia Uddén, Jerusalem
cecilia.udden@sverigesradio.se

Världens längsta julfirande: Axel Kronholm, Manilla

14 december 2023 | 2 min

Kvinnorna är uppfinningsrika i Afghanistan: Naila Saleem, Sydasienkorrespondent

13 december 2023 | 4 min

Utrikeskrönika 13 december 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

God morgon från Afghanistan.

Så här på självaste Lucia är det kanske passande med en krönika om situationen för landets kvinnor. Det är som bekant inte glada dagar för afghanskorna. Utbildningsmöjligheterna och de flesta offentliga jobb är numera utom räckhåll. Men kvinnorna här är uppfinningsrika och av segt virke. För några månader sedan stängde regimen skönhetssalongerna. Lösningen blev att ta emot kunder i hemmen i stället.

Medan regimen stänger den ena dörren efter den andra så har konsekvensen paradoxalt nog blivit att allt fler kvinnor börjat arbeta. De är så illa tvungna att bidra till sina familjers försörjning. Afghanistans ekonomi har krympt med 25 % sedan maktskiftet i augusti 2021.

De allra flesta kvinnor arbetar just hemifrån; till exempel med att sy kläder, brodera och skapa andra hantverk. De som bor på landsbygden förädlar grönsakerna de odlat och säljer vidare.

Jag frågar en företagare i Kandahar om han och de andra männen pratar om det här. Om landets ekonomi inte skulle behöva kvinnornas insatser. Jovisst svarar han och tillägger att kvinnorna arbetar redan. Det är bara det att vi inte ser på det som arbete säger han och berättar att här i stan finns till exempel ett bageri som bara säljer bröd bakat av kvinnor.

Sen säger mannen, som är kritisk till det som sker, att det som ni i väst efterfrågar; kvinnor som kommer till ett kontor och arbetar eller sitter här i affären och tar emot kunder. Det kommer inte att hända på länge än, åtminstone inte här i Kandahar. Provinsen är för konservativ och det strider mot människors föreställningar om vad som är moraliskt rätt och riktigt.

En anekdot kan kanske få illustrera det här med rätt och riktigt. Så fort jag klev ombord på bussen på flygplatsen i Dubai som skulle ta oss till själva planet hit till Afghanistan, reste sig en man upp för att ge mig sin plats. Jag avböjde men då reste sig en annan. För visst skulle jag sitta! Jag hann inte mer än nudda rumpan vid sätet när en äldre kvinna klev på. Hon fick så klart min plats och i gengäld ville en tredje man ge mig sin. Det här flytta runt spektaklet fortsatte på själva flygplanet för inte ska en ensam kvinna sitta sidan om en man hon inte känner. Till slut satt vi tre tjejer på rad.

Jag vet inte om jag någonsin riktigt kommer att förstå den här kombinationen av gentlemannamässig artighet och intensiv vilja att undvika kontakt med en representant för det andra könet. Att det här potentiella mötet ses som så farligt. Men företagaren bjuder på ännu en kopp gott grönt te och försöker förklara vad det är som driver åtminstone stora delar av den den manliga afghanska befolkningen.

Han säger att eftersom Afghanistan genomlevt krig och våld i mer än fyrtio år så är fred prio ett. Två stabilitet och där verkar status quo vad gäller jämställdhet ingå. Tre utveckling och först därefter kommer vi till frågan om en förändrad roll för kvinnan i samhället. De afghanska kvinnor jag träffat och som försöker göra motstånd i smått såväl som i stort, lär inte gå med på att vänta så länge.

Naila Saleem, Sydasienkorrespondent
naila.saleem@sverigesradio.se

Plötsligt började cafét brinna: Love Lyssarides, Stockholm

12 december 2023 | 4 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm. Tisdag.

Jag tänkte egentligen att den här krönikan skulle handla om Argentina. Men, för två veckor sen satt jag på ett café i Buenos Aires och gjorde en intervju. Jag hade hittat ett litet café i utkanten av stan som var helt tomt. Det var tidigt på förmiddagen och jag var den enda gästen. Perfekt, tänkte jag. Kvinnan som drev cafét hade ett stort leende på läpparna och gjorde tusen saker samtidigt. Med ena handen stoppade hon in en plåt bakelser i ugnen och med andra handen kokade hon kaffe - allt samtidigt som hon hade en mycket intensiv konversation med någon i en telefon som hon balanserade på axeln.

Jag hittade en plats på caféets övervåning och satte på bandspelaren.

Men, en dryg kvart in i intervjun började små störande ljud leta sig in i min mikrofon. Det kom från caféets nedervåning. En livlig diskussion, lät det som. Mannen jag intervjuade tappade tråden. Jag försökte få honom att fortsätta – kör på, sa jag.

Men, ljuden från nedervåningen blev allt högre. Och sen plötsligt - ett skrik.

Vi reser oss upp för att gå och kolla vad som händer. Då ser jag det. Nedervåningen på cafét står i lågor.

Vi springer ner och det brinner i köket. Lågorna virvlar runt på väggarna. Det blir tumult. Filt! ropar någon. Brandsläckare! Ropar någon annan. Det är olja! Ropar nån tredje.

Utanför på gatan står kvinnan, som förut hade ett stort leende på läpparna, nu förtvivlad. Det går bara någon minut innan hela cafét står i lågor. Svart rök bolmar ut genom fönstren på övervåningen.

Det är först långt senare som jag inser att jag fortfarande håller min bandspelare i handen och att jag har fångat hela händelseförloppet på band. När jag nu lyssnar tillbaka på inspelningen så hör jag hur snabbt allt gick och hur långsam jag var. Jag hör på inspelningen hur lång tid det tar för mig att fatta vad som händer. Jag hör hur jag i lugn och ro börjar plocka ihop datorer och sladdar och pennor och papper. Det är som om jag rör mig i slow-motion och att jag till varje pris ska rädda min datorladdare från elden.

Jag tänkte egentligen att den här krönikan skulle handla om argentinsk inrikespolitik men istället får det bli en liten julhälsning. För nu, såhär i juletider, när vi alla ska samlas i olika hem och steka köttbullar på spisar och göra pepparkakor i ugnar och tända adventsljusstakar i mossa så är det kanske på en plats med en liten påminnelse. Var försiktiga när ni eldar i jul.

Love Lyssarides, Stockholm
love.lyssarides@sverigesradio.se

Om åren och såren i Kina: Björn Djurberg

11 december 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 11 december 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Måndag, Östersund, Jämtland, Sverige.

Långt från Peking.

Och så är det ju tänkt, jag ska ju sluta snart. Det här blir min sista krönika som Kinakorrespondent.

Och flyttlasset har redan gått hem, som ni hör.

När jag började som korrespondent, hösten 2019, hade ingen ännu hört talas om covid-19.

Och Ryssland hade inte påbörjat sin fullskaliga invasion av Ukraina.

Xi Jinping var halvväggs in på sin andra mandatperiod.

Och Trump styrde i Washington.

Man kan väl säga att det runnit en del vatten under broarna sen dess.

Pandemi och krig. Det är väl de två saker som jag ändå skulle säga mest präglat Kinas ställning i världen de här åren.

Kommunistpartiet tog beslutet att stänga in sig i en covid-bubbla i tre år.

Och har även som bekant satsat på att stärka sin relation med Ryssland, trots att Putin går till attack mot sina grannar.

Och även om de som styr i Peking nu satsar hårt på att visa hur öppen man är mot världen så tror jag såren från pandemin är svårläkta. Inte minst för många kineser.

Men, att vända blad är ju något av Kommunistpartiets paradgren.

Pandemihanteringens kontrollsamhälle blir bara en i raden av obehagliga minnen att lägga till handlingarna.

Bit ihop och gå vidare och gilla läget. Tänk på någonting annat.

Under mina år i Kina har jag ofta blivit imponerad över hur sega många av de kineser jag träffat är.

Det tycks finnas en förmåga att stå ut och ha tålamod, trots att livet kanske inte är så enkelt alla gånger.

Man kan tala om ”Chi ku”, ”äta bitterhet”. Vissa ser med stolthet på det.

Ett annat uttryck som blivit populärt mer nyligen är ”Tangping”, att lägga sig raklång.

Det vill säga, att sänka ambitionsnivån, strunta i samhällets alla krav, kliva åt sidan och göra så lite som möjligt.

Kanske är det motpolen till att ”äta bitterhet”.

Eller så är ”Tangping” rentutav bara en variant av att hålla ut; en lösning när alternativen verkar sämre.

Under mina pandemi-år i Peking har också märkt att det varit lätt att bli hemmablind.

Man blir som man umgås, heter det ju, och under Kinas covid-bubbla blev i alla fall min värld bra mycket mindre.

Nu växer världen igen, men frågan är om den blir lika stor.

Precis som ärret kan göra att huden drar ihop sig och stelnar så har kanske även sinnet tappat lite av sin flexibilitet.

Det blev drygt 4 år som Kinakorrespondent.

Xi Jinping är nu inne på sin tredje mandatperiod och nästa år kanske Trump blir president igen.

Och även om jag ätit en del bitterhet, så hoppas jag att jag inte blivit bitter på köpet.

För ytterst har det ändå varit en ynnest att få rapportera hem till er, kära lyssnare, under de här dramatiska åren i Peking.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@sverigesradio.se

Juldrycksnamn anklagas för att vara rasistiskt: Daniel Alling, Berlin

8 december 2023 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Berlin fredag.

Det är julmarknadstider i Tyskland.

Något av det bästa att få uppleva igen under min andra period som Tysklandskorrespondent.

Jag tycker bäst om att bara släntra runt mellan stånden, ta en Glühwein eller två, möjligen en Thüringer Bratwurst och så den underskattade delikatessen kokad grönkål, Grünkohl med knackerkorv.

Däremot har jag hittills aldrig beställt en ”Lumumba”.

Det gör många men frågan är om man i framtiden kommer kunna beställa en dryck med det namnet.

Det är i grunden varm choklad, spetsad med en skvätt rom, en sk ”Schuss” på tyska, och så en klick grädde på det och den finns alltså att få under namnet ”Lumumba” på många, många tyska julmarknader.

Men i förra veckan bröt en debatt ut om dryckesnamnet är lämpligt nuförtiden eller inte, ja, om det rentav skulle vara rasistiskt.

Ni vet sådana där diskussioner som alla länder har då och då, hur ska man umgås med namn på saker, namn som blivit lite föråldrade, från en annan tid och värld, som är känsliga för vissa grupper, som rentav kanske just är att betrakta som rasistiska.

Vi har haft debatten i Sverige om chokladbollens förra namn, vi har haft den om Tintinböcker och om Astrid Lindgrens söderhavskung, för att nämna några exempel.

En historiker, tidigare grön lokalpolitiker, gick ut på sociala medier och tyckte att dryckesnamnet ”Lumumba” var just rasistiskt och sen dess har kommentarerna och tidningsartiklarna varit rätt många i frågan.

Namnets bakgrund är inte helt klarlagt, klart är att det anspelar på den förre kongolesiske premiärministern Patrice Lumumba som mördades i början av 60-talet.

Kritikerna tycker också att namnet och så en ”Schuss” på det, en shot alltså – ”Schuss” kan också betyda skott på tyska – hånar Lumumbas öde, medan förespråkarna tycker att namnet lika gärna går att se som en hyllning till självständighetskämpen Patrice Lumumba.

Drycken går för övrigt under namnet ”Tote Tante”, döda mostern eller möjligen fastern, eller Döda tanten i vissa delar av norra Tyskland, Danmark och Nederländerna.

Det namnet har, vad jag vet hittills inte blivit ifrågasatt. Det sägs härstamma från en kvinna från en av de nordfrisiska öarna som flyttade till Nordamerika men som ville bli begravd på hemmaplan.

Hon kom från fattiga förhållanden så hon transporterades efter sin död hem i en stora kakaolåda och på minnesstunden ska det, enligt legenden, ha serverats just varm choklad, rom och en klick grädde.

Hur som haver, debatten om dryckens andra namn lär gå vidare.

Visst, man kan tycka, som någon dryckesståndsägare häromdagen sa till mig att ”har vi inte större problem i det här landet”, men å andra sidan, om några tar illa upp av namnet så är det ju inte så svårt och borde inte vara så känsligt att ändra heller.

Jag menar, ”eine heiße Schokolade mit Schuss und Sahne, bitte” låter ju också rätt gott.

Daniel Alling, Berlin
daniel.alling@sverigesradio.se

Swifties påminner om Qanon-medlemmar: Roger Wilson,

7 december 2023 | 4 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Tuscaloosa, torsdag.

Medan de republikanska presidentkandidaterna försökte göra ett intryck på väljarna i primärvalsdebatten här i Alabama, så valde Time Magazine att lämna politiker och statsmän därhän när man skulle välja årets person 2023.

Det blev i stället artisten Taylor Swift som tog hem titeln.

Ur ett amerikanskt perspektiv är det knappast någon överraskning att det var den 33-åriga artisten som tog hem titeln. Taylor Swift har verkligen varit överallt det här året. Har det inte handlat om hennes framgångsrika skivsläpp och turné - så är det romansen med Travis Kelce, stjärna inom amerikansk fotboll, som varit i centrum för snart nog hela landets uppmärksamhet.

Men Swift-effekten handlar också om företagsekonomi. Taylor och hennes team har gång på gång lyckats ändra på branschens spelregler, till sin egen fördel. I år lyckades hon till exempel få en listetta med en låt som släpptes på ett album fyra år tidigare - tack vare fansens kärlek till Cruel Summer, bevisad varje kväll på Swifts spelningar.

Och på tal om recykling, iden att spela in sina gamla album på nytt - eftersom Swift inte äger några av sina gamla inspelningar - har blivit en enorm succé, och bidragit till att hon lyckats få in fem album samtidigt bland de tio mest säljande på Billboards lista.

Och när Swifts konsertfilm hade premiär på biograferna tidigare i år, så hoppade hon och hennes team över de vanliga filmdistributörerna och gjorde en inkomstbringande deal direkt med biografkedjan AMC istället. Och en del fans gjorde om biograferna till konsertlokal och stod och dansade tillsammans framför duken.

Fansen är just fanatiska, och påminner nästan om Qanon-medlemmar när de försöker hitta ledtrådar kring Swifts nästa skivsläpp i allt hon säger och gör. Ingen detalj är för liten att uppmärksamma. I förra veckan tyckte någon i en facebookgrupp jag är med i att månen hade flyttat sig en liten bit på en bild på hennes hemsida. Vad betydde det, undrade man?

Och på ett nypostat foto från dagen då Swift spelade in låten You're Losing me, står hon och äter russin. I bakgrunden på köksbänken står en vinflaska. Fansen identifierade snabbt märket som Gaslighter - ett vin som produceras av musikgruppen The Chicks - de som tidigare hette Dixie Chicks, och en gång i tiden hamnade på kant med landets konservativa efter att de uttalat sig negativt om George W Bush. Resultatet - vinet verkar ha fått en ordentlig boost i försäljningen.

Och bland en del republikaner finns det en viss oro över att Taylor Swift skulle kunna avgöra det kommande valet. En enda instagrampost från Swift med en länk till en sajt där man kunde registrera sig som väljare gjorde att antalet registrerade ökade med 25% den dagen.

Swift har tidigare tagit ställning mot Donald Trump, och kanske drömmer demokraterna och Joe Biden nu om en egen Swifteffekt, framför allt i ett läge där de har särskilt svårt att engagera unga väljare.

Roger Wilson, USA-korrespondent.

Skriken i Kampala

6 december 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 6 december 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, onsdag.

För tre dagar sen landade jag i Sverige från Uganda. Alltid när jag kommer hem från en reportageresa är jag fylld av nya intryck, berättelser jag vill förmedla och miljöer som oftast är väldigt annorlunda mot där jag själv lever. Nu är det samma sak, men allt är liksom uppskruvat på extra hög volym.

Den här gången reste jag inte ensam. Jag tog rygg på sex barnmorskor från Sverige, som i ett projekt jobbar med att, tillsammans med ugandiska kollegor, förbättra förlossningsvården och omhändertagandet av födande kvinnor.

Och jag fick följa med hela vägen. Jag har sett när ett barn föds fram två decimeter ovanför ett smutsigt stengolv, och fångas upp av vana händer som vet precis hur halkigt ett nyfött barn är. Jag har sett ugandiska barnmorskor sprida ett obegripligt lugn i en kaotisk miljö, där ett vanligt arbetspass innebär tio till femton födslar utan någon medicinsk smärtlindring.

Jag har också sett kvinnor i värkarbete som tålmodigt vankar i en fullpackad och varm sjukhuskorridor. Jag har sett en ung mamma med stor mage där barnet inuti inte lever men ändå måste födas fram, i en sal med fem andra födande kvinnor. Jag har lärt mig vad kvinnorna måste ta med till sjukhuset när de ska föda sina barn: plastskynken att lägga på britsarna, tyg att vira om sig – till och med ett litet rakblad för att skära av navelsträngen måste de själva ha med sig.

Jag såg mycket i Uganda som kan göra en förtvivlad. Men också rätt mycket oväntade saker som, allra först kanske, gjorde mig lite förundrad och sen glad.

För jag har sett professorer och verksamhetschefer från Sverige ställa sig på alla fyra i en föreläsningssal, lägga sig på skrivbord och låtsaskrysta för att utbilda och förklara hur dynamiska förlossningsställningar kan underlätta födandet. Jag har sett ett engagemang för mammor och barn som är svårt att sätta ord på. Och jag har lärt mig om hur man med små medel som faktiskt inte kostar en krona, kan ge bättre förutsättningar för barnets syresättning i magen och minska risken för bristningar. Och jag har förstått poängen med att undvika bristningar, eftersom jag också har sett – och hört – kvinnor sys med minimalt med smärtlindring.

Ja apropå det, så har jag en hel del skrik inspelade i min bandare. Vissa delar är rent plågsamma bara att höra på. Men så finns de andra, de små skriken, som är så välkomna.

Sara Heyman, korrespondent för global hälsa, nyss hemkommen från Kampala, Uganda
sara.heyman@sverigesradio.se

Litet klotter som fick stor betydelse: Milan Djelevic, Budapest

5 december 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 5 december 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Budapest tisdag

”När är klotter bara klotter?

Eller något större än så?

Funderingen kommer när jag går omkring i Ungerns fina huvudstad, där det finns en hel del graffiti, mest stadsplanerade installationer av olika konstnärer, visst, både vackert och konstnärligt, men inget som väcker några starkare känslor.

Hos oss i Sverige, uppfattar jag det som, är det i bästa fall ett sätt att synas och höras, tagga sig själv för att uppnå någon form av status i närområdet bland olika graffiti-konstnärer.

På Balkan, inte minst i Ungerns grannland Serbien, har graffitin eller väggklottret en annan mer revolutionär, politisk möjligen också anarkistisk inramning, mer blodigt allvar, skulle man kunna säga.

Å det är just vad forskaren Hana Suica säger, i en intervju med AFP, att graffitin på Belgrads väggar alltid speglat politiken och använts - samt används - för att kommunicera i pågående politiska skeenden.

”Murar och husfasader blir politiska arenor - det har alltid funnits, i varierande grad, politik i graffiti,” säger hon angående den bok hon skriver i ämnet.

Själv minns jag ett specifikt klotter som gjorde stort intryck på mig när jag såg det för första gången för över 20 år sedan. Två små ord.

Bokstavligt talat precis överallt i Belgrad, men också på andra håll i Serbien.

Balkankriget hade rasat färdigt och en annan kamp tagit vid - att bli av med en ledare som på några år blivit omöjlig att tolerera och som enligt många störtade Serbien i fördärvet - Slobodan Milosevic.

Kampen fördes av många, men Belgrads studentrörelse spelade en stark roll. Å studenterna var påhittiga.

Regimen angreps med klotter och graffiti, svart humor och satir men också med öronbedövande kastrullbankning ackompanjerat av blåsorkestrar med visselpipor på otaliga demonstrationer. Aldrig med våld.

Men det avgjort allvarligaste hotet var just ett litet klotter som dök upp under presidentvalkampanjen år 2000 på skyltar, husfasader, telefonstolpar, ljusstolpar - överallt.

Två ord.

Det stod:

Gotov Je!

Översatt på svenska, tre ord: Han är slut!

Ett minimalistiskt budskap, som skulle kunna avfärdas som typ skitklotter.

Men kraften i orden kändes, i det som hände där och då.

Studentrörelsen fick med sig gruvarbetare, kommunanställda, alla möjliga medborgare och, enligt vissa rapporter, också huliganer å den undre världen, som petade Milosevic från hans tron.

Den 5 oktober 2000 var det över.

Då stod det klart - att han var... slut.

Precis som det stod på tusentals husfasader, stolpar och allt annat som kunde rymma, två små ord.

Gotov je!

Milan Djelevic, Budapest
milan.djelevic@sverigesradio.se

Vita huset klarade sig från fallolycka – den här gången: Ginna Lindberg, Washington

4 december 2023 | 4 min

Utrikeskrönika 4 december 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Washington måndag.

Jag fick en inbjudan från Vita Huset och började genast fundera över klädkoden. Skulle jag möjligen ta på mig skridskor? Eller i alla fall ta med dem i väskan?

Nej det visade sig att som journalist räckte det med helt vanliga skor och varm vinterjacka. Jag var inbjuden till invigningen av presidentparets nya isrink, i Vita Husets trädgård. Efter att ha passerat säkerhetskontrollen vandrade jag genom Rose Garden, fortsatte ned mot fontänen, och där, precis intill den berömda köksträdgården gnistrade den upphöjda nybyggda isbanan i skymningen.

Servitörer med guldknappsuniformer hällde upp varm choklad och en orkester spelade julsånger. På den blanka isen virvlade skridskostjärnor från USA:s konståkningselit och gjorde piruetter i grönglittrande dräkter.

Presidenthustrun Jill Biden var där för att inviga, hennes klädkod var också vinterstövlar, inga skridskor, och lång svepande rosa kappa. Hon eskorterades ut på isen av tidigare OS-guldmedaljören Brian Boitano.

En blå matta hade rullats ut på isen så att presidenthustrun inte skulle halka, och för säkerhets skull höll Boitano henne också i handen i ett mycket, mycket stadigt grepp. Det såg lite krampaktigt ut.- Han är visst livrädd att jag ska trilla omkull, konstaterade Jill Biden.

Man kan tänka sig rubrikerna OM Jill Biden trillat. Biden faller igen. Biden på tunn is. Biden på glid.

Vita Husets pressavdelning hade just haft fullt upp med att hantera en annan jul-relaterad fallolycka. Kvällen innan hade Vita Husets jättestora julgran trillat omkull. Det blåste rejält i Washington den kvällen och den tolv meter höga presidentgranen, hittransporterad från West Virginia, blåste omkull. Granen blev liggande på sidan med desperat blinkande julljus, och fick lyftas tillbaka till sin position med kran.

Det tog inte många sekunder innan fallolyckan blev viral. Vita Husets gran faller, precis som Bidens presidentskap, skrev republikanska kongresspolitikern Jim Jordan, och Fox News följde blixtsnabbt upp med en politisk panel om julgransfiaskot.

Julfirandet i Vita Huset kommer alltid att tolkas politiskt. Melania Trump fick svidande kritik när hon på sin tid dekorerade östra flygelns korridor med fyrtio blodröda plastgranar, som fick kritikerna att dra paralleller till Margaret Atwood's the Handmaids Tale.

I ett samtal med en medarbetare beklagade sig Melania över att behöva ägna sin tid åt julpynt.

- Who gives a fuck about Christmas decorations, fräste Melania Trump, vem bryr sig om julpynt.

Möjligen är det ett uttalande som kan få stöd över partigränserna från flera First Ladies.

Den här kvällen i presidentens trädgård fortsatte orkestern spela medan mörkret föll över Washington. Isen gnistrade i strålkastarljuset, det var vindstilla. Jill Biden gjorde sorti i sin rosa kappa, utan att halka. Vita Husets pressavdelning pustade ut.

Ginna Lindberg, Washington
ginna.lindberg@sverigesradio.se

Utan AC i Dubai: Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent

1 december 2023 | 4 min

Utrikeskrönika 1 december 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Dubai, fredag.

Det gäller att ta sig tidigt till en klimatkonferens om man vill slippa de långa köerna när tiotusentals människor ska in på ett och samma mässområde. Jag släntrar litet sömndrucken mot tunnelbana och ryggar tillbaka när dörrarna öppnas till en överfylld, svettig vagn. Näe... måste jag in där?

Men plötsligt ropar någon: ladies only och vinkar in mig i första vagnen som är ren och sval med precis lagom luftkonditionering. Jag pustar ut och sjunker tacksamt ner på en stol medan vi susar förbi olje-emiratets flashiga skyskrapor och glasfasader. Ibland sneglar jag litet in mot vagnen bakom där de får stå och trängas och svettas och andas in varandras kroppsodörer. Så här känns det alltså att få åka med de privilegierade i Dubai, tänker jag: svalt, tyst och rent medan andra får svettas.

På mitt hotell blåser det friskt i håret varje gång jag kommer hem efter en lång dag på COP28. Så friskt att sängen bäddats med tjockare täcke än jag själv har hemma på vintern. Korkat. Det är ju nästan trettio grader ute. Jag sliter bort täcket, stänger av AC:n och sover gott under bara lakanet.

Försäljningen av luftkonditionering ökar nu i världen när den globala temperaturen stiger. Globalt uppskattas en miljard nya anläggningar installeras till slutet av det här decenniet. Anläggningar som inte bara ökar energianvändningen utan också ofta innehåller kylmedel som är starka växthusgaser. En ond cirkel då det som ska skapa kyla samtidigt förstärker uppvärmningen. Men i många länder kan hettan redan nu bli outhärdlig utan konstgjord kyla. När södra Irak drabbades av, extrema temperaturer upp mot 50 grader i somras och det samtidigt blev strömavbrott, då gick folk istället ut och satte sig i sina bilar med AC:n på fullt drag för att få litet svalka.

Efter en bekväm tunnelbanefärd är jag framme vid Dubai Expo City och letar mig fram till ett rum i den stora pressalen där jag och mina kollegor från Sveriges Radio ska kunna jobba avskilt. Men vad är det för hemskt ljud? Det låter ju som värsta reaplanet utanför. Det är generatorn till luftkonditioneringen, säger vaktmästaren som går förbi. Vi installerade den igår så att ni ska ha det bekvämt. Bekvämt? Det här oväsendet går ju inte att vara i. Än mindre att sända radio i. Hur tänkte ni nu? Det blir tyvärr inga sändningar från årets klimatmöte, men vi hade det i alla fall svalt och skönt? Om det gick att stänga av eländet?

Nej, det gick inte. Jag fick överge det avskilda rummet för en liten arbetsplats mitt i havet av andra kollegor. Så där sitter vi nu och trängs och svettas och andas in varandras kroppsodörer som andra gästarbetare.

Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent
marie-louise.kristola@sverigesradio.se

Bogotáborna gymmar före gryningen

30 november 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 30 november 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bogotá, torsdag

Gymkultur och fysisk aktivitet har sen flera år tillbaka slagit igenom i det ojämlika Latinamerika. Från att ha varit fritidssysselsättning för överklassen är det nu en populär del i människors liv.

I storstäder som São Paulo, Santiago eller Bogotá stoppas all biltrafik på stora avenyer några timmar på söndagar för att folk ska kunna cykla och köra löprundor på breda ytor, som annars inte är så vanliga.

Gatorna fylls då av unga i löparskor, medelålders kvinnor på cykel och äldre med gångstavar.

Men det som sticker ut här i Bogotá är en scen som utspelar sig klockan 6 på morgonen en söndag – ett idrottskomplex med sportarenor, simbassänger och gymsalar – FULLT med folk.

Barn som tränar fotboll eller tennis, unga och äldre som tränar, alla sorters människor deltar i simundervisning eller bara roar sig i vattnet.

En söndag, klockan 6 på morgonen, alltså! Det är ju otroligt, själv brukar jag ligga och sova då, jag tror att många gör det. Men inte Bogotá-borna.

När jag försöker hitta förklaringen, så visar det sig att det är flera bottnar. Vissa aktiviteter har program för barn t ex bara tidiga söndagsmorgnar. Men den viktigaste förklaringen är en annan:

De tuffa arbetsförhållandena och den extremt jobbiga biltrafiken i den här storstan som har 15 miljoner invånare.

För det första – colombianerna jobbar 47 timmar i veckan, sen i juli. Innan dess var det 48 timmar.

För det andra, Bogotá är den stad i världen där bilköerna är som längst, enligt en färsk undersökning som kollade 113 städer med hjälp av satellit.

En vanlig bilförare spenderar 5,5 dagar om året fast i en bilkö. Fem koma fem dagar alltså. Sittandes bakom ratten i väntan på att bilen framför ska röra sig.

Bogotá har ingen tunnelbana, vid rusningstid ser bussystemet ut att kollapsa när som helst. Händer det en olycka vid de mest trafikerade gatorna – och det gör det ofta – så blir det långa trafikstopp.

Nu blir det lättare att räkna ut varför folk går upp i ottan en söndag och tar sig till gymmet och simhallen. När hinner de annars? Om vi bara tar de som inte har barn, alltså de som har det lite lättare:

På vardagar går de upp kl 5, de åker hemifrån kl 6 och kommer till jobbet 8 – de slutar kl 18 och kommer hem ca kl 20. Det vill säga, om allt flyter på.

Och så även lördagar för många, eftersom många arbetar sex dagar i veckan.

Det verkar alltså vara den viktigaste förklaringen till de fulla gym och simhallarna på söndagsmorgnar i den här megastaden. Ändå är det rätt fantastiskt – i stället för att ta ut en annan typ av vila, t ex med huvudet bekvämt på kudden, så väljer många att ta vilan i form av fysisk aktivitet, och de tar med sig barnen också.

Det är egentligen smått heroiskt för dessa människor som sliter dag efter dag för att kunna betala hyran, banklånet och barnens skolgång.

Ivan Garcia, Bogotá
ivan.garcia@sverigesradio.se

En sällsynt protest i Myanmar: Axel Kronholm, Chiang Mai

29 november 2023 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Chiang Mai, onsdag.

Lugnet på den lilla grönsaksmarknaden i Yangon, Myanmars största stad, störs plötsligt av en protest. På video från aktionen ser jag hur en ung man i grå tröja och longyi, en burmesisk sarong, höjer rösten i ett brandtal mot den styrande militärjuntan. I deras skräckvälde är den här typen av protester sällsynta. I Yangon genomför polis och militär just nu nattliga räder i folks hem, i jakt på personer ur motståndsrörelsen. Trots det är det flera marknadsbesökare som syns stanna upp och lyssna till den unge aktivistens tal. Några håller till och med upp tre fingrar i luften, en protestgest lånad från filmen Hunger Games.

Jag känner igen killen som leder protesten och skriker för full hals. Det är studentledaren Nan Lin, som på något mirakulöst vis lyckats hålla sig gömd i Yangon utan att gripas ända sedan militärkuppen i februari 2021. Innan kuppen utmanade han makten genom satir och humor: han var en av personerna bakom en berömd teatergrupp som ofta tänjde på gränserna för vilka personer och ämnen man kunde kritisera offentligt i Myanmar. Efter kuppen har han varit aktiv i den breda, underjordiska motståndsrörelsen mot juntan.

Det är en rörelse som varit både fredlig och väpnad: vissa har som Nan Lin valt att arbeta med civil olydnad och fredliga protester – andra har anslutit sig till väpnade grupper som strider mot juntan. Men deras mål är detsamma: att få bort generalerna från makten och införa demokrati.

Och nu, nästan tre år in i juntans styre, framstår det för första gången sedan kuppen som kanske inte helt omöjligt. För en månad sedan inledde flera väpnade grupper och etablerade etniska arméer koordinerade attacker mot juntans styrkor. Just nu rasar strider i väst, nord, öst och syd. Det som en gång var en av Sydostasiens största arméer har förlorat kontrollen över flera baser, mindre städer och gränsövergångar.

Myanmars militär är långt ifrån besegrad, och ingen vet nog var det här slutar, men bland dem i Myanmar som önskar få ett slut på generalernas styre – och de är många – har ett litet ljus av hopp tänts efter några riktigt mörka år. Kanske är det därför som några av Yangon-borna på grönsaksmarknaden inte bara skyndar iväg, när Nan Lin höjer rösten och ropar att folket kommer att segra, utan står kvar och lyssnar, till och med höjer tre fingrar i en protestgest.

Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasien
axel.kronholm@sverigesradio.se

Snart aktuellt att gå till Christiania igen: Samuel Larsson, Köpenhamn

28 november 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 28 november 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Köpenhamn tisdag,

I veckan fick jag återigen anledning att besöka Köpenhamns kanske mest berömda kvarter: den lilla excentriska fristaden Christiania. Mytomspunnen nationalsymbol och kanske mest känd i omvärlden som det där lite knäppa stället där man kan köpa hasch.

Själva handeln har inte så mycket med Christiania att göra, den drivs av grovt kriminella gäng, men utan tvekan är en liberal inställning till narkotika en del av fristadens DNA.

Och på huvudgatan Pusher street sker handeln helt öppet. Med färgglada reklamplakat och slagkraftiga slogans försöker langarna dra kunder till just sitt bås. Drogliberal graffiti pryder de flesta väggar, en söt doft hänger tung över gatan. Det ligger trasiga lådcyklar och annat skräp i trädgårdarna och det är trångt. Hälften av alla människor är här för att köpa narkotika, andra hälften verkar mest vilja beskåda den världsberömda kommersen.

Och varje gång jag besöker Christiania kommer jag att tänka på hur min föregångare på det här jobbet, David Rasmusson, en gång kärnfullt sammanfattade det danska samhällets paradox: Danmark är ett land som älskar att hålla regler men att bryta mot normer.

För vad är Christiania egentligen om inte en slags institutionaliserad normbrytning. En plats där hippiekulturen och det danska frisinnet fått ritt spelrum, en plats som säger: vi vet att det är förbjudet men vi gör ändå som vi vill. Där de boende under decennier har format ett parallellsamhälle mitt i Köpenhamn och blivit närmast folkkära på kuppen.

Men så var det det där andra benet i den danska paradoxen om regler och normer. För trots allt prat om fristad är naturligtvis även Christiania underställd dansk lag. Så ungefär 100 gånger om året blir haschmånglarna bortkörda från Pusher street av polisen och deras bodar jämnade med marken, innan alltihop börjar om på nytt. Och här på gatan grips över tusen personer varje år misstänkta för narkotikabrott. Narkotikahandeln måste omedelbart upphöra, säger alla berörda myndigheter i det omgivande samhället. Och det har man för övrigt sagt i mer än 50 år.

Hålla regler och bryta normer var det. Jo, båda sidorna av den danska paradoxen lyckas på något märkligt sätt samexistera på Pusher street år ut och år in. Något som utan tvekan bidrar till platsens dragningskraft.

Vad står du och väntar på, fräste en gammal dam irriterat när jag stod och såg på hur polisen för femtielfte gången i år rev alla haschbodarna. Jag rodnade lätt och tänkte att jag kanske bara gått på ett lumpet pr-trick. Med ett finurligt formulerat pressmeddelande hade nämligen polisen fått journalisterna att tro att det är nu det händer. Efter decennier av ambivalens ska Christiania förankras i regel-hållar-Danmark - haschförsäljningen sjunger på sista versen.

Här kommer inget förändras, fräste damen vidare, ni kan lika gärna gå hem.

Kanske har hon rätt, hade det varit en enkel sak att stänga Pusher street hade det gjorts för 50 år sedan. Eller så har hon fel, kanske skrivs snart ett nytt kapitel i Christianias historiebok. Oavsett tror jag det snart kommer bli aktuellt att gå hit igen.

Samuel Larsson, Köpenhamn

Skriv – annars har det kanske aldrig hänt: Lubna El-Shanti, Charkiv

27 november 2023 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Charkiv, måndag.

Om det är något jag ångrar i livet så är det att jag inte skriver dagbok. Jag ångrar det så djupt att jag kan vakna på natten och bli arg på mig själv över att jag försummar mina minnen, känslor, tankar och intryck – mina och även andras.

De där ögonblicken som i efter hand inte känns lika genomträngande, då man glömt eller förträngt alla detaljer, stundens kraft, när två människor möts och tiden bara stannar och allt som finns där är just den där egendomliga kraften, samtalen, sårbarheten.

Jag tänkte på det häromdagen när vi satt och diskuterade ett och annat, jag och min ukrainska kollega här i Charkiv. En av hans väninnor dök upp och satte sig vid vårt bord.

Hon, en sådan person som bara med sin närvaro tar plats. Hon, som under de här snart två åren av ett fullskaligt krig har sett allt.

När ryssarna sköt robotar mot ett bostadskvarter här i Charkiv, när ambulanserna var för få och sjukhusen fulla.

Och så det där spädbarnet som låg där på marken, medvetslöst av tryckvågen. Hur hon, väninnan, tog det i sina armar och tvingade sig in i en bil, kom till sjukhuset men efter många räddningsförsök, tittade läkaren bara på klockan och sa – 12.47, dödförklarad.

Hur hon sedan i början av invasionen körde ut medicin till områden som var under kraftig beskjutning, fastän det inte fanns tillräckligt med läkemedel.

En kvinna med epilepsi sa att hon bara hade medicin för ett par veckor, snälla försök, jag kommer dö annars, och varje gång de lyckades ta sig till området där kvinnan bodde, stod hon där och hoppades på att det också fanns något till henne: “Men vi har inte det du behöver”, sa väninnan.

Och så det där sista mötet med kvinnan, hon sa inget den gången. Frågade inte om den livsviktiga medicinen, bara skrev sin adress på en lapp och räckte fram den: Här kan ni senare hämta min kropp, och så gick hon sin väg.

Och vi sitter där runt bordet i Charkiv och väninnan berättar, och tiden stannar, och det vänder sig i hela min kropp. Känslor, tankar, intryck. Det måste skrivas ner, allt måste skrivas ner, för det har hänt.

Sånt kan hålla mig vaken på natten, de uteblivna anteckningarna.

För jag vet inte vad jag kommer minnas imorgon, det förgängliga livet.

Återigen lovar jag mig själv, försök, snälla, skriv – så att åtminstone du minns – annars försvinner det där i glömskan – som om det aldrig hade hänt.

Lubna El-Shanti, Charkiv.
lubna.el-shanti@sverigesradio.se

Island håller andan inför hotet av vulkanutbrott: Carina Holmberg, Göteborg

23 november 2023 | 4 min

Utrikeskrönikan 24 november 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Göteborg fredag

Marken skakar på Reykjaneshalvön och Island håller andan inför hotet av ett vulkanutbrott.
Jag kommer till Island bara dagar efter att hela kuststaden Grindavik har evakuerats. Hals över huvud har människor fått lämna sina hem.
Nu får de återvända kortare stunder, eskorterade av räddningspersonal för att hämta de ägodelar de kan få med sig.

Jag står vid vägkanten några mil utanför staden. Det är en timslång bilkö längs landsvägen av boende som släpps in gruppvis i samhället.
Åt andra hållet kör fullastade bilar ut ur staden. Foton, tavlor, kläder, minnessaker skymtar i bilfönstren. Det som du hinner packa ner på en kort stund och som ryms i din bil. Resten blir kvar.

Och människor jag möter berättar om hur tankarna mal - vad fick jag med mig, vad är kvar?
Ett hem, ett liv, nu står de boende i Grindavik vid sidan av i en situation ingen kan påverka.

Det har varit 10.000 tals jordskalv de senaste åren i området. Förvarningar om kommande vulkanutbrott. Det har tillhört vardagen Grindavik. Människor har nästan vant sig.
3 vulkanutbrott på lika många år har det varit - alldeles i närområdet - men utan hot för människor eller infrastruktur.
Och efter varje utbrott har skalven avtagit. Trycket i underjorden har lättat och marken blivit mer stabil.

En 15 kilometer lång magmatunneln går rakt under Grindavik. Bara 500 meter ner i marken, där det är som grundast och magman får marken att både höja och sänka sig.
Hus, vägar och marken spricker.

Island håller andan - var ska den heta magman tränga upp en här gången?
Både Grindavik och ett närliggande kraftverk är hotade.
Utvecklingen följs noga av myndigheterna. Väl utvecklade tekniska instrument mäter gaser, markens rörelser och följer flödet av magman.

Det är i år precis 50 år sedan vulkanutbrottet på Hemön på Vestmannöarna. Utbrottet på Eldfjell kom utan förvarning och människor fick fly i båtar till fastlandet när het lava rann ner över staden.
Över 300 hus förstördes, hamnen var ett nödrop från att helt täckas igen och det dröjde många månader innan uppröjningsarbetet kunde komma igång.

Röda markeringar på lyktstolparna visar hur tjockt lavatäcket var. Jag sträcker mig och når precis upp. Det är minst 180 högt.

Minnet av katastrofen på Hemön är starkt i Island. Oron är påtaglig att Grindavik ska drabbas på samma sätt. En viktig fiskehamn, en stor fiskindustri. Arbeten, skolor, hem.

Är det en ny vulkanisk period som Island ser början på? Hur lång blir den? Spekulationerna är många.
Den förra aktiva perioden, för 800 år sedan, varade i 100 år enligt forskarna.

Island håller andan, det finns inga besked om framtiden. Naturens krafter är oförutsägbara.
Men för de boende i Grindavik, som tvingats lämna sina hem, skakar marken under fötterna på flera sätt.

Carina Holmberg, Göteborg
carina.holmberg,@sverigesradio.se

Strömavbrotten jag hade glömt: Richard Myrenberg, Pretoria

23 november 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 23 november 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Pretoria torsdag.

Ett tag såg det lovande ut. Vardagen hade nästan blivit normal. Det var lite som det var med covid – minns ni pandemin som lamslog världen? Särskilt här i Sydafrika var det var strikta restriktioner. Jag hittade en ansiktsmask i bilen nyligen. Just det, tänkte jag. Märkligt vad snabbt man glömde bort den tiden. Då man var man tvungen att bära mask på offentliga platser här, det mesta var stängt och det var ett elände att flyga, alla dessa ständiga covidtest.

Så tänkte jag häromveckan vad gällde elen. Vad skönt att ha ström dygnet runt. Hela tiden. Inte ha saker som tinar i frysen, inte ha dessa jätteköer då rödljusen slutar fungera. Strömavbrotten som ett tag var uppe i åtta – nio timmar om dagen höll på att bli en politisk kris för regerande ANC – som kontrollerar det statliga elbolaget Eskom, ett företag som dragits med korruption och dåligt underhåll länge. För en del sydafrikaner har det blivit en tydlig symbolik i det här – Eskom blev sinnebilden för hur ANC sköter nationen i stort.

President Cyril Ramaphosa såg sig till och med tvungen att utse en särskild minister med uppdrag att få ordning på elförsörjningen. Men nu har de kommit tillbaka igen. Strömavbrotten alltså. Köerna och frustrationen. På det har vi en arbetslöshet som är extrem på över 35 procent, ett våld som till slår på högsta nivå; en minister blev häromdagen, trots att hon hade två säkerhetsvakter med sig, rånad på motorvägen då deras bil tvingades stanna på grund av punktering. Antalet mord har minskade med 0,8 procent det tredje kvartalet i år, till 6945 mördade människor mellan juli och september. Så det finns en hel del som inte fungerar så bra.

Men då finns ju utrikespolitiken att luta sig emot för regeringen. President Ramaphosa varit väldigt tydlig i sitt stöd för palestiniernas sak, redan från början av kriget mellan Hamas och Israel. ANC har sedan länge identifierat sig med palestiniernas situation, i landet har det varit stora demonstrationer för palestinierna och mot Israel.

Parlamentet röstade nyligen för att stänga den israeliska ambassaden här, men Israels ambassadör har redan kallats hem för konsultationer som det heter. Och under ett online-möte mellan ledarna för Brics-länderna, alltså Kina, Ryssland, Indien och Brasilien så uttryckte sig Ramaphosa som ordförande ovanligt tydligt; Israels agerande gränsar till folkmord. Det var till och med så att Rysslands Vladimir Putin och Kinas Xi Jinping var mer nertonade i sin syn på Israels agerande.

Troligen grundar sig presidentens tydliga position i konflikten på en genuin avsky mot Israels krigföring och ett genuint stöd för palestiniernas utsatta situation. Men det finns också en del kritiker som menar att det här är en fråga som inte kostar Sydafrika något och som flyttar fokus bort från inrikesfrågor. Nästa år är det val i Sydafrika, ett val som markerar 30 år sedan apartheid avskaffades, demokratin infördes och ANC tog den politiska ledningen av landet. Frågan är då om folk kommer minnas strömavbrotten eller regeringens utrikespolitik?

Richard Myrenberg, Pretoria
richard.myrenberg@sverigesradio.se

Ett oförsonligt mörker, men en strimma ljus: Johan-Mathias Sommarström, Tel Aviv

22 november 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 22 november 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Tel Aviv, onsdag.

Det är mörkt nu.

Här får vintervindar höga vågor att kraftigt brytas över stenpirarna i havet.

Det vita, salta skummet slungas över vattenytan. Oförlåtande.

Mörkret som tätnar tidigt, så tidigt .

Det är som livet nu.

Hatet som föds, hatet som göds.

Jag möter hatet här, från så många, på alla sidor.

Oförsonligt, oförlåtande.

Jag har hört flera som sagt, ”vi måste döda dom alla, de vuxna och ungdomarna är redan terrorister och barnen kommer att bli det”

I helgen sa en parlamentariker i ett regeringsparti att han vill ”bränna hela Gaza”, en annan har föreslagit att man kan släppa en atombomb där. En gullig barnkör sjunger ”vi ska förinta dem alla”

Blundandet för barn som dödas av bomber, så många barn, journalister, så många journalister- cynismen från Hamas som gömmer sig bland civila, men hur många är ok att döda för att komma åt en Hamas?

Samtidigt jublades det på andra sidan gränsen när Hamas massakrerade 1200 personer den 7 oktober. ”De har äntligen brutit sig ut från fängelset” konstaterade någon, det här är revanschen.

De osmakliga glädjeyttringarna över döda kvinnor, barn. Kidnappade.

Önskan om att förinta Israel, förinta Gaza.

På ett sjukhus i Hafia har aldrig så många kvinnor tagits in med hjärtbesvär, liknande hjärtattacker. Fler kvinnor än män. Mammor till soldater, så stressade att hjärtat brister.

Och antisemitismen, judehatet, breder ut sig. Igen!

Världens mest förföljda folk tvingas än en gång se sig över axeln, skydda sina barn i Europeiska skolor, ta av sig sina davidsstjärnor för att inte trakasseras. Ständigt oroa sig.

Diskussion om dödsstraff, ultranationalister som skriker åt gisslans anhöriga att de inte har ensamrätt på smärta- bosättarvåld. Det är rörigt.

Deprimerande, mörkt.

En ung arabisk-israelisk kvinna berättar att hon aldrig sett så mycket hat i hela sitt liv, från båda sidorna. ”Varför ser alla det i svart eller vitt” frågade hon förtvivlad.

Krig är sällan svart eller vitt.

Gråskalorna är många.

Men oförmågan att se de andras lidande är stor.

”Världen kommer att befrias genom vår befrielse” skrev en av sionismens förgrundsgestalter Teodor Hertzl. Det blev inte riktigt så.

Men i det här mörka, nästan kompakta glimrar ändå små ljus av hopp. Svagt men inte döda.

Jag såg den djupa smärtan hos en anhörig till en kidnappad.

Bilden på hennes unga dotter leende mot kameran. Nu i Gaza, kidnappad.

Men hon sa: ”kriget måste ta slut, våra bomber, deras bomber, det finns godhet och ondska på båda sidorna, vi måste bara se till att det goda vinner”.

Kan det göra det frågar jag? Kan det goda vinna?

Vad har vi annars att se fram emot svarade hon. Annars är det bara ett mörker när det enda vi behöver är ljus.

Johan-Mathias Sommarström, Tel Aviv
johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

När är man integrerad? Daniel Alling, Berlin

21 november 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 21 november 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Berlin tisdag,

när är man integrerad egentligen?

Vad menar vi ens med ordet?

Frågorna kom till mig i lördags, jag gick till delikatessbutiken och sa ”ich hätte gern ein glas Champagne?”

Ja, gärna det, svarade servitören och sen direkt ”aber woher kommen Sie”, var kommer ni ifrån?

Suck, jag vet jag har varit inne på det förut som korrespondent att jag ibland, i vardagssituationer som denna framförallt, helt enkelt inte gillar ”var kommer du ifrån-frågan”.

- Jag bor på hörnet, svarade jag.

- Jaja, men jag hör något i din accent. Är du holländare eller dansk kanske?

- Tja, jag betalar skatt här i Berlin, men om det är viktigt här och nu så kommer jag från Sverige...

Sen kom det väntade, välmenande leendet, och ”wunderbar” medan jag, trots vänligheten ändå kände mig lite utanför igen.

Alltså, jag gillar mitt land, det är inte det, men ibland vill jag bara vara en i mängden, inte en representant för kollektiva idéer om ett annat land.

Som på operan för några veckor sen, i pausen kom jag och en äldre herre i samspråk om föreställningen, han hörde förstås att jag inte har tyska som modersmål, jag bara väntade på ”var kommer du ifrån-frågan”, men, se, den kom inte.

Kanske var det så att mannen faktiskt först och främst såg mig som en hyfsat operakunnig person.

Jag kände mig iallafall helintegrerad.

Nej, det är förstås inte synd om mig och jag ställer också den där ”var kommer du ifrån-frågan” ibland.

Och integrationsfrågan är högaktuell här i Tyskland nu på ett mycket större plan, måste man till exempel omfatta hela den tyska minneskulturen för att vara integrerad, är en av debatterna.

Hur ser man på de tyska medborgare som har de palestinska områdena i sina hjärtan istället för Israel och inte nödvändigtvis, likt den tyska förbundskanslerna med fler, först och främst håller med om att Israels säkerhet är tysk statsdefinition, ”Staatsräson”.

Eller på de många tiotusentals tyskar, en solklar majoritet för övrigt, som på fotbollslandskampen för några dagar sen mellan Tyskland och Turkiet på Olympiastadion här i Berlin, som tokhejade på Turkiet och buade ut det det tyska hemmalaget efter noter varje gång de hade bollen och firade med den turkiska flaggan på Berlins gator som om Turkiet hade vunnit EM efter matchen som Turkiet vann.

Är de tyskar som hejar högljutt och passionerat på Turkiet istället för Tyskland här i Berlin riktigt integrerade eller inte? Även den diskussionen förs nu.

Denna krönika är ingen doktorsavhandling på temat integration, bara personliga tankar och reflektioner kring ett ämne som grundar sig lika mycket i varje person, som jag vid bardisken som inte alltid gillar ”var kommer du ifrån-frågan” som den grundar i den mycket större samhälleliga frågan: Vad måste vi i ett land vara överens om gäller för att vi ska prata om en lyckad integration.

Som jag ser är vi på många håll långt ifrån att ha ett enhälligt svar på den frågan.

Daniel Alling, Berlin
daniel.alling@sverigesradio.se

Moskva och ofriheten: Maria Persson Löfgren, Kiev

20 november 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 20 november 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Kiev måndag

Och vi är i Ukraina för att spela in Radiokorrespondenterna Ryssland eller borde ju kallas Radiokorrespondenterna Ukraina då.

Det problemet gäller också mig själv, jag kallas för Rysslandskorrespondent, men när jag rapporterar från andra länder i bevakningsområdet som Ukraina, heter det inte Ukrainakorrespondent.

Så på sätt och vis har media varit en del av det som är det stora problemet i dag, nämligen Moskva och Rysslands syn på sig själva som viktigast i imperiet, kronan på verket om man så vill. Om så det hette Sovjetunionen eller som idag när de självständiga länderna kallas för postsovjetiska eller forna sovjetiska.

Moskva hade i många år flest utrikeskorrespondenter på plats, faktiskt fler än i något annat land. Det var en stolthet, som ryska UD gärna stoltserade med, tror sällan någon kontrollerade hur sant det var.

Men jo det fanns korrespondenter i Moskva från länder, som inte var representerade i andra storstäder med många journalister ackrediterade. Forna band med det sovjetiska spelade roll för att arabstater, latinamerikanska länder eller afrikanska skulle tycka det var viktigt att ha reportrar på plats. Under många år var en man från Kuwait ordförande för den av ryska UD:s organiserade Foreign Press association - dvs utrikeskorrespondenternas klubb. Mannens fru var sekreterare i klubben och de samarbetade mycket bra med ryska UD när de organiserade gruppresor över hela Ryssland.

Dessa gruppresor ledsagades av ett antal personer från ryska utrikesministeriet och de hade extrem koll på var reportrarna höll till . En gång i en oljestad valde några av utrikeskorrespondenterna att avvika från programmet och gick på restaurang istället för att äta middag med lokala potentater. Det skulle vi inte ha gjort. När maten knappt var uppäten ringde det till en av reportrarna och någon meddelade att taxin stod utanför och väntade. Han och ingen annan heller hade beställt någon taxi. Men ”taxin” var mycket påstridig och hävdade att alla i sällskapet omedelbart skulle åka tillbaka till hotellet.

Under en period var det mycket svårt att åka till delrepubliken Tjetjenien utan att åka i organiserad tropp. Vi inkvarterades på ryska armébaser och våra guider, som sas komma från ryska utrikesministeriet kunde ibland senare dyka upp i helt andra sammanhang och inte alls som guider utan utsända från Kreml för att ”ge information” som det hette.

Ukraina har alltid känts som en frisk fri fläkt när man kommer från den ryska hårt styrda verkligheten.

Maria Persson Löfgren, Kiev
maria.persson_lofgren@sverigesradio.se

Argentina och bandoneonen: Love Lyssarides, Buenos Aires

17 november 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 17 november 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Buenos Aires, fredag.

Argentina slutar aldrig att förvåna. På söndag är det val här och den libertarianske, motorsågsviftande, tantrasexutövande kändisekonomen Javier Milei kan bli landets nästa president.

Ingenting är ju mer Argentina än tangon och tangon vore ingenting utan en bandonenon.

Detta underliga instrument. Bandonenon. Det ser ut som ett dragspel, men en äkta bandoneonista skrattar åt jämförelsen. Det är väsensskilt! Dragspel och bandoneon är två helt olika grejer, sägs det. Två helt olika ligor. Dragspel är som att spela mittback i korpen -att spela bandoneon är som att göra bicicleta i en Champions League-final. Bandoneon ska tydligen vara ett av dom svåraste instrumenten man kan lära sig.

Men frågan är då hur det här märkliga instrumentet hamnade här, i Argentina? Spåren leder till Tyskland. Det var där den uppfanns i mitten av 1800-talet, då för att spela kyrkomusik. Men, det verkade inte ha blivit någon succé där.

Istället hamnade instrumentet på ett skepp över Atlanten. Någon av alla hundratusentals européer som sökte lyckan i Nya Världen måste ha plockat med sig en bandoneon från Europa.

För plötsligt dök det tyska kyrkoinstrumentet upp i Buenos Aires. Men, i huvudstaden behövdes ingen kyrkomusik. Istället hamnade den någon helt annan stans: Inne i väntrummen i Buenos Aires bordeller. Bandoneonen hade hittat ett hem. I tangon.

Men varför blev det en sån succé? Kanske för att instrumentet har något lite vemodigt över sig.

Något melankoliskt. Kan det ha varit så att dom emigrerade italienarna som strök runt här i hamnen i La Boca hörde tonerna från bandoneonen å längtade hem?

Det är nått med argentinare och bandoneoner. Bandoneonen är som en bultsax som kan klippa upp hänglåset till varje argentinares hjärta.

En gång reste en bandoneon tillbaka över Atlanten. Tillbaka till en europeisk kyrka. Det var när den nederländske prinsen Willem-Alexander gifte sig med argentinskan Maxima från Buenos Aires. Under vigseln hade Maxima såklart anlitat en bandoneonspelare som spelade musik från hennes hemland.

Ljudet från bandoneonen ekade i den gigantiska kyrkan. Prins Willem-Alexander satt där i sin medaljbeklädda uniform och blonda välkammade hår och lyssnade artigt. Till synes helt oberörd: Han tänkte väl: ”Va kul! Ett dragspel!”

Men bredvid honom satt den blivande drottningen från Buenos Aires. Å hon var någon helt annanstans. Helt tagen. Hon kunde inte hålla tårarna tillbaka.

Tyska kyrkor. Argentinska bordeller. Nederländska kungabröllop. Bandoneonen, precis som Argentina, slutar aldrig att förvåna.

Love Lyssarides, Buenos Aires
love.lyssarides@sverigesradio.se

Krönika om en katt: Sara Heyman, Stockholm

16 november 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 16 november 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, torsdag.

Jag har fått en till till damlaget i min familj. Det är en katt, men hon beter sig överraskande likt en människa. Typ en 40+ kvinna med lite ostadigt humör, lättpåverkad av lågt blodsocker och inte sen att fräsa till när tålamodet tar slut. Ja, lite lik mig själv helt enkelt.

Med två söner och en man har jag varit i minoritet länge, och vi är förvisso fortfarande bara två av fem, men ändå – jag känner att laget är starkare. För, även om de är mina favoritpersoner i världen, att leva med tre snubbar i olika åldrar tar på ens tålamod, då och då.

Eventuellt känner jag en extra stor samhörighet med katten då vi har samma namn. För katten Sara kom till oss då hennes tidigare ägare gick bort – och man kan faktiskt inte döpa om en vuxen kattdam hur som helst. Inte bara för att den nya ägaren råkar heta samma sak. Du kan väl byta namn själv då om du är så rädd att någon idiot skulle blanda ihop oss – tänker jag att hon kanske skulle tänka.

För katten Sara är ingen man kör med. Trots att hon är minst i kvarteret har hon satt sig i respekt mot de stora kattherrarna i grannhusen, och de lurviga, lejonlika systrarna några dörrar bort som för sin lite mobbaktiga stil informellt går under namnen Bill och Bull. Nu stryker de alla snabbt förbi vår dörr för att inte få lilla Sara efter sig med burrig svans.

Hon har ett skrik som ett antal gånger fått mig att rusa ut i tron att jag ska hitta något lemlästat, knappt igenkännbart till katt utanför dörren. Men då har hon redan hunnit skrämma bort någon stackare och svassar tillbaka in, oberörd.

Med just det här, vill jag betona, är vi inte så lika. Men med annat – desto mer. Vi har haft katter förut, men ingen med så tydliga preferenser vad gäller mat, och som så tydligt visar vad hon vill ha. När vi häller upp torrfoder vänder hon demonstrativt på klacken och lämnar köket, uppenbart förnärmad.

När vi serverar köttbitar i gelé kommer hon fram som en ivrig gäst på bjudning. Och Saras sätt att anse att människomat och matbord också är för henne, får mig att tro att hon och hennes förra ägare nog faktiskt satt vid samma bord och åt middag ihop. Jag upplever mer och mer att Sara anser det ovärdigt att få sin mat serverad i skålar på golvet. Kan jag förebrå henne?

Jag vet inte riktigt vad det här med att vi nu är två på damsidan i familjen kan innebära för fördelar. Vi har ändå till exempel bara ett badrum. Hade vi haft två skulle en damtoalett vara en given stridsfråga. Men när jag suckar lite över mansvärlden jag lever i, och jag ser Sara som för tillfället tröttnat på oss alla och rullat ihop sig till en boll, känner jag på något vis lite samförstånd, Sarorna emellan.

Sara Heyman, Korrespondent för global hälsa.
sara.heyman@sverigesradio.se

Covid och Brexit kommer ikapp brittisk regering: Pontus Mattson, London

15 november 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 15 november 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London onsdag

Useless fuckpigs, morons, cunts. Är det ett utdrag ur ett lexikon för fula ord? Ja, det går säkert att slå upp glosorna där, men i det här fallet är smädelserna direkt hämtade från utfrågningarna i den stora covidutredningen häromveckan.

Utfrågare Hugo Keith, stjärnjurist med titeln King's counsel läste högt ur interna meddelanden som den tidigare premiärministern Boris Johnsons chefsrådgivare Dominic Cummings skickat under covid-krisen. Som beskrivningar av kollegor i regeringskansliet

Kan du med det här språket ha bidragit till en bristande effektivitet bland ministrarna frågade King's counsel en smula sarkastiskt?

Nej, jag gav uttryck för en vitt spridd uppfattning bland kompetenta personer om hur dåligt många av de ansvariga hanterade krisen, löd svaret från Cummings.

De offentliga utfrågningarna i covidutredningen - en sorts statlig utredning som ska ge svar på frågan vad som finns att lära inför framtiden - har varit en fest för både oppositionen och de brittiska medierna, när regeringens agerande hamnat under lupp.

En uppgift förtäljer att Boris Johnson, efter att ha tittat på en Youtube- film där någon påstått att man kan bota covid genom att blåsa med en hårtork i nästan, frågade sina vetenskapliga experter om de trodde att det kunde ligga något i den rekommendationen.

Johnson tvingades sedermera avgå när efter att festerna i regeringskansliet blivit kända. Fester som hölls under covid-nedstängningen och som bröt mot både regler och restriktioner. Och som Johnson dessutom ljög om när sanningen var på väg att komma fram.

Enligt Cummings, gick Boris Johnson under smeknamnet the Trolley, kundvagnen. Eftersom han likt en kundvagn i snabbköpsbutiken hade en fenomenal förmåga att svänga snabbt och utan minsta föraning byta riktning. I interna meddelanden användes bilder på kundvagnar som en symbol för premiärministern.

Smäda gärna Johnson, men dra inte kundvagnen i smutsen, manade en krönikör i tidningen the Guardian efteråt. En utmärkt uppfinning från 1937, som gjort livet lättare för många och som står sig än idag. Hur vågar någon jämföra kundvagnen med Boris Johnson?

Dagens premiärminister Rishi Sunak, gör sitt bästa för att distansera sig från den här tiden, nu har han ruskat om rejält i regeringen och till och med kallat in David Cameron, premiärministern från åren före Brexit. Men det var också Cameron som utlyste folkomröstningen som inledde allt det påföljande kaoset. Och Sunak var finansminister i Boris Johnsons regering.

Före jul väntas både Sunak och Johnson kallas till covidutfrågningen. Oppositionen och medierna väntar med spänning.

PM London

EU:s ledare är som Oasisbröderna: Andreas Liljeheden, Bryssel

14 november 2023 | 4 min

Utrikeskrönika 14 november 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bryssel tisdag,

Det har snart gått 30 år sedan bröderna Gallagher i Oasis spelade in den här låten: Supersonic – en av deras bästa om ni frågar ett gammalt popsnöre som jag.

Jag har haft den låten och många andra från Oasis i tankarna den senaste tiden och det är på grund av mitt arbete faktiskt.

För den allt frostigare relationen mellan EU:s ledare: kommissionsordföranden Ursula von der Leyen och Europeiska rådets ordförande Charles Michel, har allt mer kommit att likna relationen mellan Liam och Noel Gallagher.

Att bröderna inte drog jämt är en underdrift. Eller för att citera Noel: ”jag gillade min mamma fram till den dagen då hon födde Liam”.

När det var som värst kunde bröderna inte ens vistas på samma plan eller samma turnébuss. De reste separat och träffades i princip bara på spelningar.

Ungefär som Michel och von der Leyen som i princip bara träffas på gemensamma presskonferenser efter EU:s toppmöten.

När ledarduon nyligen besökte USA:s president Joe Biden i Washington kunde de inte ens vara i samma rum samtidigt. Michel träffade Biden i ovala rummet medan von der Leyen fick sin pratstund med presidenten ute i trädgården.

Dessa träffar föregicks inte av någon gemensam avstämning för att ledarna skulle kunna samordna sig och visa enad EU-front i samtalen med Biden.

Nä, EU:s båda ledare pratar sällan med varandra, tvärtom sägs det att de snarare undanhåller information från den andre.

No ones gonna tell you what I'm on about

Så det finns en del likheter mellan Liam och Noel och Michel och von der Leyen, tycker jag. Men också en väsentlig skillnad.

För oavsett hur mycket bröderna Gallagher bråkade hade de en förmåga att samarbeta när det väl gällde. När det gällde musiken.

Låten vi hörde i början, Supersonic, rev Noel ihop medan de andra i bandet tog en paus under en inspelning av en annan låt i en studio i Liverpool i december -93. När de andra kom tillbaka efter pausen spelade de in musiken och Liam satte därefter sången på första tagningen.

Bröderna var helt enkelt otroligt synkade, rent musikaliskt.

Detsamma kan inte sägas om EU:s ledare. De är inte synkade, inte musikaliskt så vitt jag vet men inte heller politiskt.

Det har bland annat blivit tydligt under konflikten mellan Israel och Hamas. Medan Michel har sagt att Israels blockad av Gaza är ett brott mot internationell rätt har von der Leyen mer betonat Israels rätt att försvara sig, bland annat under en resa till Israel dit hon åkte utan Michel och utan att stämma av med honom före.

Denna brist på samordning och dialog hjälper knappast ett EU som har som ambition att stärka sin roll i världspolitiken.

Om ni skulle tillåta en simpel korrespondent att få ge ett litet tips skulle nog det bästa för von der Leyen och Michel och EU i stort vara om de släppte sina gamla meningsskiljaktigheter och började samarbeta. Michel och von der Leyen, borde helt enkelt lyssna på Oasis.

Don't look back in anger

Andreas Liljeheden, ett popsnöre, Bryssel
andreas.liljeheden@sverigesradio.se

I åskdrakens land: Naila Saleem, Sydasienkorrespondent

13 november 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 13 november 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Thimphu, måndag.

Thimphu, var ligger det undrar ni kanske? Det är Bhutans huvudstad. Fast här säger man inte Bhutan utan Druk-Yul som betyder Åskdrakens land. Oavsett namn så är det lilla bergslandet inklämt mellan Indien i söder och Kina i norr.

Med den södra grannen har man varma relationer, inte minst ekonomiskt. Med jätten i norr är det frostigare på grund av en gränskonflikt. Därför är det i stort sett bara flyttfåglar som korsar den norra gränsen. Tranorna från Tibet har precis börjat komma till sina vinternästen här.

Bhutan är kanske mest känt som turistdestination för de som har pengar. Besökare måste nämligen betala en daglig skatt för att ens få vara här. Pengarna går enligt turistchefen, som jag träffade häromdagen, till att utveckla landets utbildningssystem och till att hålla turistattraktioner i skick.

Vad finns det då att se? Buddhistiska kloster, uråldriga borgar, vilda djur och kanske världens vackraste natur. Bhutan benämns ibland som Shangri-La, ett slags paradis på jorden. Under min resa österut i landet är det lätt att förstå varför. Vi åker genom barrskogar som övergår i lövskog. Sen kommer kaktusarna och lite längre bort rhododendronskogarna som förstås inte blommar, men ändå. Vägarna slingrar sig längs bergsväggarna.

Jag åker österut för att ta reda på mer om hur landets skogar sköts. Hela 70 procent av Bhutan är täckt av skog, stora delar är nationalpark som inte får röras. Skogen är på sina ställen så tät att vissa experter varnar för att strategin att lämna naturen i fred har gått för långt. Träden får inte tillräckligt med ljus och näring där de står och trängs anser en del forskare.

Tack vare den enorma skogsarealen har Bhutan inte bara uppnått nollutsläpp av koldioxidgaser. Landet ligger till och med på minus. Men drabbas likväl av klimatförändringar som smältande glaciärer, torka och regn när de inte ska komma.

I Bhutan får tillväxt inte ske på miljöns bekostnad, utan en sund omgivning ingen lycka, lyder det mantra som gjort Bhutan så känt. Ett exempel på det är ansträngningarna att upprätthålla våtmarker och skapa en balans mellan turism och lugn i Phobjikhadalen som är ett av tranornas vinternästen. I lördags var det festival i dalens kloster. Finklädda bybor med picknickkorgar begav sig uppför berget för att bevittna dans- och musikuppträdanden och hälsa den sällsynta svarthalsade tranan välkommen. Stämningen var på topp och trängseln stor inne på klostergården.

Vad är det bästa med den här festivalen frågade jag några besökare. Barnens dans tyckte någon. En liten kille svarade däremot blixtsnabbt; att jag ska få köpa leksaker och sprang sedan ner till marknadsståndens plastiga krimskrams.

Naila Saleem, Sydasienkorrespondent
naila.saleem@sverigesradio.se

Ingen debatt på Donald Trump Avenue: Ginna Lindberg, Miami

10 november 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 10 november 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Miami, fredag.

Det doftar kaffe ända ut på gatan, dörren står öppen på det kubanska caféet på Palm Avenue och när jag kliver in blir jag välkomnad på spanska.

Jag har kommit hit för att prata med cafégästerna om politik, om debatten mellan de republikanska presidentkandidaterna. Men så fort jag förklarar mitt ärende, så skrattar servitrisen Maria.

Debatt, vilken debatt? Det finns bara en kandidat, och han heter Donald Trump. Vänta ska du få höra själv, säger hon och presenterar mig för några av gästerna längs zinkdisken.

De dricker sött svart kaffe ur små vita koppar och vinkar åt mig att slå mig ner, och förklarar att Trump är numero uno, den bästa president vi haft.

Varför skulle vi ens bry oss om några av de andra kandidaterna? De är bara små kopior, han är originalet, säger en av männen.

Vi pratar på en blandning av min knaggliga spanska och deras lite knaggliga engelska. Här i Hialeah, nordväst om Miami, har de flesta spanska som förstaspråk och de flesta har kubansk bakgrund. Flera av cafégästerna säger till mig att det är Trumps hårda tag mot Kuba, utrikespolitiken, som är hans största fördel.

Senare samma kväll kommer borgmästaren i Hialeah att meddela att avenyn där caféet ligger ska byta namn till ”Donald Trump Avenue”. Han lämnar över en stor grön gatuskylt till Trump som ett tecken på Hialeahs lojalitet. Trump tackar för stödet och pratar om hur världen är på väg åt fel håll, han varnar för ett tredje världskrig och säger att om inte jag blir president så kommer det gå åt helvete för USA. ”We’re going to hell”. Biden kommer göra oss till ett kommunistiskt Kuba, säger han.

Inne på det kubanska caféet kommer flera gäster fram, knackar mig på axeln och vill gärna säga vad de tycker om valkampanjen. Det bildas en liten kö framför min mikrofon. Två äldre systrar säger att Trump borde vara president alltid, han är komplett som politiker. En man i knallrosa skjorta berättar att han är präst i kyrkan runt hörnet, och väljer Trump för att han är mest antikommunist av alla. Servitrisen Maria vinkar till mig: - han i hörnet där borta vill nog gärna säga något, visar hon. Och mannen vid hörnbordet säger med hög röst, så att alla kan höra att han inte håller med de andra.

Folk här inne förstår inte, säger han, att Donald Trump vore en katastrof för demokratin. Han ljuger, han beundrar diktatorer. Han är farlig för USA, säger mannen vid hörnbordet

Det blir för ett ögonblick tyst på caféet. Och så reser sig prästen upp och lämnar lokalen.

Du kan ju titta på opinionsmätningarna säger han till mig på vägen ut. Vi vet vem som kommer vinna.

Och så öppnar han dörren ut mot Donald Trump Avenue.

Ginna Lindberg, Miami
ginna.lindberg@sverigesradio.se

Det här kriget kan påverka mer än 11 september: Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondent

9 november 2023 | 4 min

Utrikeskrönika 9 november 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Här är Stockholm torsdag,

Jag tror att det som sker nu kan påverka världen mer än 11 septemberattackerna, det oförsonliga avgrundshat som nu uttrycks kommer inte att blekna när detta krig är över.

Och hatet är djupt chockerande. En kristen arabisk man som jag känner och som haft en högt uppsatt position i ett av de Israelvänliga arabiska kungahusen, skrev häromdagen på sociala medier: Åk tillbaka till era ghetton. Det vill säga, han anser inte att israeler har rätt till Israel utan ska återvända till ghetton i Europa, och det här är en man som i decennier umgåtts med israeler och deltagit i fredsprocesser. Nu anklagar han hela västvärlden för folkmord på palestinier och säger att hela världen ropar antisemitism så fort en palestinier eller arab protesterar mot Israels bomber, markstöld eller bosättarvåld.

En israelisk kvinna säger till mig att hon minsann sett hur det sprattlar i liksäckarna palestinierna radar upp i Gaza – de ljuger, de älskar Hamas och det är inte synd om dem och bara de lyder Israels råd att fly söderut i Gaza – så blir de mottagna av hjälporganisationer som ger dem all service de kan drömma om. Det är inte sant det vet vi.

Och de senaste dagarna har bosättare på Västbanken spritt flygblad till palestinierna där det står: En stor katastrof väntar er, vi kommer att fördriva er från vårt heliga land.

Fördriv dem, avhumanisera dem, förneka deras lidande.

Själv blir jag anklagad för att vara islamist och Hamassupporter, en vidrig Israelhatare – om jag rapporterar om Gazas lidande. Och när jag häromdagen la ut midsommarblommor med den självklara uppmaningen stoppa antisemitismen, beskylldes jag för att ha tagit ställning för ett folkmord på palestinier. Hatet göder begreppsförvirringen. Det är inte antisemitiskt att kritisera Israel och den palestinska flaggan är inte en antisemitisk symbol lika lite som Davidsstjärnan eller kippan symboliserar dödande av palestinska barn.

Många journalister lever i tron att om de får kritik från båda håll, så är det ett bevis för att de är opartiska eller neutrala som vissa säger. Ett ganska billigt journalistknep, som om korsande giftpilar skulle justera, rätta till, garantera sanning.

Det enda sanning jag ser just nu är en monumental monopolisering av lidandet, som speglar sig i en bottenlös avsaknad av empati och som också gör att alla fredsprocesser framstår som löjliga akademiska övningar. Var fredsprocesserna bara ett sätt att skjuta upp det vi ser idag? Ett sätt att dölja det faktum att vare sig israeler eller palestinier har hittat ett gemensamt språk för året 1948, när staten Israel bildades och palestinierna tvingades på flykt.

Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondent
cecilia.udden@sverigesradio.se

Rättelse: I en tidigare version av den här krönikan uppgavs att den palestinska flaggan förbjudits på demonstrationer i Tyskland. Det stämmer inte. Däremot kan flaggan i delstaten Berlin beslagtas om den hålls av någon som ropar slagord som undergräver Israels rätt att existera som stat, är antisemitiska eller våldsförhärligande. Rättelsen gjordes 9 november 2023.

”Ett plötsligt dödsfall i ett skeptiskt Kina”

8 november 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 8 november 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Östersund, onsdag.

Häromveckan dog den tidigare kinesiska premiärministern Li Keqiang.

Ni vet, han som varje år de senaste tio åren stått i Folkets stora sal i Peking och läst upp Kinas ekonomiska mål.

Enligt kinesiska statliga medier dog Li Keqiang av en hjärtattack.

Han blev 68 år.

Dödsbeskedet kom plötsligt, Li hade nyligen pensionerat sig och försvunnit ur det politiska rampljuset.

Och hans död har, inte oväntat, lett till en uppsjö spekulationer, analyser och konspirationsteorier.

Det brukar bli så i kinesisk elitpolitik. Det slutna systemet och bristen på information göder ryktesspridning.

Och Li Keqiang har under sina år som premiärminister också varit en person som ofta fått bära manteln som någon typ av anti-Xi Jinping.

Absolut inte någon rebell, men en relativt pragmatisk, reformintresserad politiker. Marknadsvänlig, Västinspirerad. Både folklig och välutbildad.

Långt ifrån den dogmatiska parti- och maktvarelse som Xi Jinping ofta beskrivs som.

Så, när han nu gått bort är det inte konstigt att reaktionerna blivit starka och att vissa automatiskt ser hans död som en del i ett politiskt spel.

Och vem kan klandra skeptikerna.

Den kinesiska politiska historien saknar knappast brutala uppgörelser i den styrande eliten.

Mao Zedong själv, på 1970-talet, sägs ju ha undanhållit läkarnas cancerbesked till dåvarande premiärministern Zhou Enlai.

Men skepsisen i Kina är dubbeleggad.

Genom sig själv, känner man andra.

Och under mina i år i Peking har jag inte sällan märkt hur denna, ja, kalla det i viss mån cyniska världsbild, inte är begränsad till hur man ser på Kina.

Tron, till exempel, bland vissa, på att USA och CIA har ett finger med i nästan allt som pågår runtom i världen.

Övertygelsen hos somliga att västerländska medier såklart har en agenda, precis som de statliga kinesiska medierna har det.

Vi är alla lika goda kålsupare, är sensmoralen.

Från Kommunistpartiets sida brukar man ibland säga, som svar på kritik, att Väst minsann inte förstår Kina.

Men med tanke på det slutna politiska system de lever i, så undrar jag ofta hur väl Kommunistpartiet egentligen förstår det så kallade ”Väst”.

Och som trenden ser ut nu med växande konfliktytor mellan Kina och många av världens demokratier, så tror jag att möjligheterna för ömsesidig förståelse blir allt mindre.

Björn Djurberg, Kinakorrespondent
bjorn.djurberg@sverigesradio.se

En droppe i havet eller ett ljus i novembermörkret?

7 november 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 7 november 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Vilnius, tisdag.

Den senaste tiden har jag febrilt letat i mail och sociala medier efter något som känns görbart. Något som inte bara spär på all förtvivlan och oro som jag, och många andra känner för utvecklingen i världen just nu.

Till och med producenten på P1 morgon mailade och sa att jag gärna fick berätta om något positivt den här gången.

Det är ju så mycket död och bedrövelse i sändningarna nu, skrev hon.

Ja, det är ju det. Och det ser tyvärr inte mycket ljusare ut inom mitt bevakningsområde.

Men jag letar vidare.

Där! Ett mail om att femtio städer i Europa skulle kunna bli klimatneutrala – alltså inte släppa ut mer växthusgaser än de klarar att suga upp redan 2030 – om de använder sig av teknik- och naturbaserade lösningar vi redan känner till. Jag ringer några samtal. Mm.. kanske.

Och där – ett annat forskningsprojekt om hur ätbara insekter i Afrika kan ersätta protein från kor och därmed minska både klimatutsläpp, öka livsmedelssäkerhet och ge mer inkomster till kvinnor och barn.

Jag nappar direkt. Det känns kul och intressant. Det tycker även kollegorna när jag försiktigt kollar – är det kanske ändå för lättviktigt just nu, när det händer så mycket allvarligt och tungt i världen?

Nejdå. Det kommer fungera bra i mixen säger de. Vi behöver något som lättar upp litet.

Sagt och gjort. Jag fixar och trixar och får hjälp med röster från Zimbabwe och det blir ett intressant, lärorikt och inte så tungt inslag i mixen.

Ändå ringer direkt någon arg, svensk lantbrukare och skäller i örat – varför ska ni alltid klaga på oss bönder?!

Öh.. det här var i Afrika.. försöker jag.. men han gillade INTE mixen.

Nu är jag på plats i Vilnius och ska göra det tredje positiva, lösningsinriktade ämnet jag nosat upp.

Vad det handlar om?

Tja, 100 procent sol, vind, vatten, batterilagring och kanske ett elnät så smart att den där fossilfria världen inte känns så långt borta ändå. Kanske redan runt hörnet..

En droppe i havet, säger du?

Ja kanske. Eller en av de där många små dropparna som till slut urholkar stenen. Kanske rent av ett ljus i novembermörkret.

Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent

Pärlorna som föds av krig, kris och elände: Ivan Garcia, San José

6 november 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 6 november 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Latinamerika, den region jag har att bevaka, präglas av en djupt orättvis fördelning av rikedomen, i FN rapporter står det att läsa att det är världens mest ojämlika världsdel.

Här uppfattas fattigdom som ett naturligt tillstånd, liksom pompös rikedom som geografiskt lever sida vid sida med de hungrande latinamerikanerna.

Möjligen en förklaring till varför många väljer den kriminella banan – brottsligheten i metropoler som Mexiko City, Rio de Janeiro och Bogota är skrämmande hög och brutal, knarkkartellerna har kontroll över hela regioner och har på senare år gjort inmarsch i Ecuador, Peru och Chile …

De kriminella gängen styr i Port au Prince på Haiti samt i städerna i Centralamerika.

Därför är det så imponerande att hitta så fina och generösa människor mitt i den dystra verkligheten – jag beskrev dem i en tidigare krönika som de som verkligen gör avtryck på en. Jag har några till här som exempel.

Medelålderskvinnan utanför Lima som blev av med sitt hus i ett jordskred i mars i år efter ett ovanligt kraftigt regnoväder – hon har ägnat åtta år av sitt liv åt att upplysa sina grannar om klimatförändringarna och ingår i en frivillig grupp som tränar folk att förbereda sig inför naturkatastrofer.

När hennes hus drogs med den kraftiga flodströmmen i vintras fick plötsligt hennes insats en ny mening, berättade hon. När myndigheterna inte griper in, vad har vi kvar, ju oss själva, sa hon.

Eller den katolska nunnan i Necocli i norra Colombia, dit tusentals migranter från Sydamerika ständigt kommer för att vattenvägen ta sig till Darien, en av världens farligaste regnskogar, enda vägen upp mot centralamerika och slutmålet USA.

Nunnan, 63 år gammal, bor i ett skjul mitt bland migranttälten och samlar in mat till barnen i lägren. Vid ett besök i fjol bad hon mig om hjälp att med bil hämta en mängd tegelstenar från en fabrik. Jag tänkte att hon skulle bygga en mur vid skjulet mot den kommande orkanen – jag tänkte fel. Hon skulle sälja tegelstenarna för att köpa kläder och madrasser till de nytillkomna migrantbarnen.

Eller den mordhotade människorättsaktivisten i Tierralta i nordvästra Colombia, det land där flest miljö – och människorättsaktivister dödas varje år … till priset av att inte kunna leva med sin fru och sina två barn åker han runt o hjälper regionens bönder mot knarkkartellernas hot och myndigheternas övertramp.

Någon måste göra det här, man kan inte lämna folk i sticket, sa han om varför han inte flyr själv till ett tryggare liv.

Kan det vara så att så mycket elände föder dessa pärlor till människor? Är det så mänskligheten har överlevt så mycket grymhet genom århundraden?

En grymhet som har följt med oss in i vår upplysta epok, där vi har trott att vi har nått civilisationen?

Ivan Garcia, San José, Costa Rica
ivan.garcia@sverigesradio.se

Ingen kamp kan rättfärdiga krigsbrott och mord: Milan Djelevic, Kosovo

3 november 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 3 november 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm fredag

För några veckor sedan var jag i Kosovo, för att bevaka en händelse som var på vippen att sätta Balkan i brand – igen.

PubliceraNu efteråt haglar beskyllningarna om vem som ligger bakom den senaste tidens ökade spänningar i en konflikt som pågått i flera decennier.

En stor problematik med konflikten, eller konflikterna på både Balkan och andra håll i världen, är att alla sidor ser sin kamp som den mest rättmätiga – men få erkänner sina egna brister och fel.

I Kosovos huvudstad Pristina pryder två män en hel husvägg. Två UÇK-ledare som stred för ett självständigt Kosovo under 90-talet.

Hjältar i Kosovo.

Men kommer hjälteglorian att hamna på sned, när rättegången som just nu pågår i Haag mot dom två männen, är avslutad?

Båda är nämligen sedan två år tillbaka häktade och utreds för hundratals mord, kidnappningar och övergrepp under Kosovokonflikten.

I Kosovo vill majoriteten av invånarna inte se sina hjältar kopplade till den sortens brutalitet och ilskan är stor över att dom överhuvudtaget utreds.

Men detta är som sagt inget unikt för Kosovo, samma känslor utspelade sig efter Balkankriget på 90-talet när generaler och ledare för dom olika stridande parterna greps för att utredes för olika krigsbrott eller brott mot mänskligheten.

Hela Kroatien kokade av ilska och demonstrerade när någon populär general eller befälhavare greps och dömdes för olika brott.

I Bosnien likadant: när parternas hjältar skickades till Haag, protesterade den sidan de representerade.

För serberna har vi massakern i Bosnien i mitten av 90-talet där mellan 6000-8000 bosniska män, infångades och avrättades av den bosnienserbiska armén.

Srebrenica-massakern! Folkmordet!

Än idag har många serber svårt att se den händelsen som ett brott.

Min poäng handlar om efterspelet. Hur människor hela tiden kan hitta förklaringar, ursäkter – för något som inte kan ursäktas.

Alla konflikter brukar vara långt mer komplicerade än hur de lanseras i propagandan från de trätande sidorna.

Men det handlar inte om huruvida kampen som förs är berättigad eller inte – utan HUR den ser ut, HUR den förs.

Och hur stor grad av civiliserad mänsklighet sidorna som krigar mot varandra ger sig vinn om att behålla.

Att döda civila, barn, ungdomar och gamla – det är inte kamp.

Det är mord och ett brott mot krigets lagar.

Att fånga in, avväpna och sedan systematiskt skjuta ihjäl tusentals män, det är inte kamp, det är mord och ett brott mot krigets lagar.

Där bör gränsen gå: att aldrig acceptera eller rättfärdiga omänsklighet, barbari, mord... för gör vi det riskerar vi att själva gå förlorade i en sådan kamp.

Milan Djelevic för P1 Morgon
milan.djelevic@sverigesradio.se

God grannsämja i svåra tider: Carina Holmberg, Oslo

2 november 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 2 november 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Oslo, torsdag.

Nordens alla språk har hörts från talarstolen i norska Stortingen den här veckan.

Och det är nordiska frågor som har varit i fokus.

Ministrar och politiker har varit samlade för Nordiska Rådets årliga session. I år var det Oslos tur att vara värd med Stortingets pampiga lokaler som centrum.

Men det är en mörk och allvarlig agenda det här året - präglad av krig, konflikter och kriminalitet.

Fast den här gången har det yttre hotet fört de nordiska länderna tätare samman.

Till skillnad från coronapandemin då bilden var en helt annan. Med stängda gränsen och begränsad rörlighet. Gränsregioner som led. Politiker som grälade.

I år var var grannsämjan betydligt bättre.

Rysslands invasion i Ukraina, hotet av hybridkrigföring har fört Norden tätare samman.

Och i korridorerna på Stortinget där nordiska politiker och tjänstemän minglar runt är stödet och förväntat på Sveriges medlemskap i Nato stort.

Något av kronan på verket i ett nordiskt samarbete.

Nordens nya roll i Nato, där alla nordiska länder är medlemmar i försvarsalliansen öppnar för nya samarbetsmöjligheter.

Förespråkare för nordiskt samarbete brukar peka på den stora potential Norden har som region.

Ett enat Norden hamnar i topp bland världens ekonomier med en öppen, rörlig arbetsmarknad i 60 år. Regionen är bland de rikaste i världen mätt i bnp per capita och med en högt utbildad befolkning enligt siffror från Nordiska Rådet.

Det finns helt enkelt en potential för att bli en tung spelare globalt om Norden kan tala med enad röst.

2019 sattes målet att Norden ska bli världens mest hållbara och integrerade region till år 2030.

Sen kom pandemin och målet sågs närmast som en utopi.

Nu verkar det mer realistiskt igen men tiden går fort och i debatten på Stortinget hördes krav på att nu måste länderna fokusera och sätta fart på arbetet på riktigt.

Och med de nordiska länderna som medlemmar i Nato finns också förhoppningar på att samarbetet också ska ge andra konkreta mer vardagsnära fördelar – bättre infrastruktur i öst-västlig riktning är ett exempel på vad som finns på önskelistan bland politiker på gränsen mellan Norge och Sverige.

Grannsämjan är god på Nordiska Rådet iår.

Vi har talat ut om den svåra tiden under pandemin säger en norsk parlamentariker till mig.

Den här gången har en yttre fiende fört Norden närmare samman.

Under coronapandemin var det ett vaccin som till slut löste problemet med protektionismen som blommade ut i Norden. Smittan trycktes tillbaka, människor fick skydd och gränserna öppnades.

Enigheten som vi ser idag är bra men kriget är dåligt.

Så – jag har sagt det förut men säger det igen – när kommer det ett vaccin mot krig?!

Carina Holmberg, Oslo
carina.holmberg@sverigesradio.se

Mysteriet med handdukarna: Marie Nilsson Boij, Porto

1 november 2023 | 4 min

Utrikeskrönikan 1 november 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Porto, onsdag.

Kan vi bara ta detta med handdukarna, lite kort... Ni vet dom där små skyltarna på hotellen där det står typ: Dear guest, every day millions of gallons of water – ni hör hur mycket det är – millions of gallons - används för att tvätta handdukar som bara har använts en gång...

You can make the difference!

Handduk på kroken betyder att du kan tänka dig att använda den igen. Handduk på golvet betyder, snälla byt!

Sen står det: Thank you for helping us conserve the Earths vital resource.

Klart man hjälper till här med att bevara jordens resurser, när man som jag är ute och reser mycket i jobbet och privat, och låter alltså handdukarna hänga kvar på kroken... bara för att upptäcka att de ändå byts.

– Hmm, här gick det tokigt, tänker jag och vänder mig då till receptionen på hotellet, till exempel i Sevilla.

– Hola, que tal?

– Jo, vilket bra system ni har här på hotellet med handdukarna, bara det att hotellpersonalen bytte dem ändå.

– Aj då, svarar receptionisten. Jag skall genast tala med de som har hand om rummen.

Dagen efter, samma visa. Och dagen efter. Det hela slutade den gången med att jag skämde ut mina barn – tyckte de – med en mindre föreläsning i receptionen om turismens negativa effekter på miljön. Turismen har naturligtvis även en massa positiva effekter, men det handlade inte just det samtalet om.

Ja ja, en olycklig engångsföreteelse, tänker du, men nej. Detta upprepar sig gång efter gång, i hela mitt bevakningsområde, i Spanien, i Frankrike, i Italien och i Portugal, som alla lider både av vattenbrist och på sina ställen av det kritiker kallar för överturism.

Jag läser lilla skylten, låter handduken hänga på kroken, när jag kommer hem efter utfört dagsverke, är handduken utbytt. Jag klagar i receptionen, som lovar att de ska följa sitt eget system, men icke, handdukarna bytes i alla fall.

Där trängs jag sen i värmen på Palermos eller Alicantes gator med alla tusentals personer på kortvisit och kan liksom inte tänka på annat än att de alla dessa sen ska hem till sitt hotell och sen ett, duscha och två, torka sig med en nytvättad handduk.

Typiskt Sydeuropa tänker du kanske nu. Inte så miljömedvetna som vi svenskar. Men, även i föregångslandet Sverige, händer detta. Senast i somras när jag var där på konferens. När jag var i Rom nu senast och allt upprepade sig, så haffade jag damen som hade hand om mitt rum, en kvinna med pondus i rosa uniform.

– Signora, du behöver inte byta mina handdukar varje dag.

– Ok, sa hon, då byter jag bara den stora varje dag då.

– Nej, sa jag, ingen. Bara om de ligger på golvet.

– Men den lilla vill du väl ändå att jag byter varje dag.

– Nej.

– Jo, sa hon, det klart att du ska ha en ren handduk varje dag.

Det blev till att peka på kortet och vädja – för miljöns skull. Det förefaller så klockrent... Ett system som alla tjänar på... Det blir billigare för hotellen, mindre jobb för städpersonalen, mindre miljöpåverkan och gästen kan få ren handduk om den vill...

Och ändå...?

Nä, den här handdukssituationen är ett mysterium...

Marie Nilsson Boij, Porto
marie.nilsson-boij@sr.se

Att känna hopp trots det totala mörkret: Lubna El-Shanti, Kiev

31 oktober 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan, 31 oktober 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Kiev, tisdag.

Jag vill hem, jag sa det. Kanske för första gången sedan jag började bevaka Rysslands invasion här i Ukraina.

Ibland känns det så, det går i vågor, sa kollegan JoMa, Johan-Mathias på andra sidan i telefon. Han i Israel, jag i Ukraina.

Världen så oerhört mörk just nu, ja, vad finns det mer att säga.

Jag har undvikit att tänka, känna så, inte fly verkligheten, inte känna likgiltighet men den senaste veckan, veckorna har det varit oundvikligt, krigets, krigens närvaro har varit alltför påtaglig.

Medan jag grubblar kommer jag på att jag måste höra av mig till honom – Vladislav. En ukrainsk minröjare från Donetskregionen som för drygt ett år sedan blev av med båda ögonen, förlorade synen och delvis hörseln, när han desarmerade ryska minor nära fronten.

Jag lägger min hemlängtan, eller snarare längtan efter att fly verkligheten, åt sidan. Skickar iväg ett ljudmeddelande.

”Var skulle det passa dig bäst att ses”, frågar jag. ”Vi kan ses någonstans i en park eller hemma hos dig?”

Vladislav svarar snabbt.

”Ja du, jag ses nog allra helst hemma här. För här finns det te och här är det tyst och trevligt och då slipper jag alla jobbiga ljud runtomkring.”

Dagen därpå kliver jag in i hans lägenhet i en förort till Kiev. Hans fästmö öppnar dörren, 21-åriga Valeria. Vänlig, välkomnande, visar hon in till ett gästrum.

Vladislavs ansikte har djupa ärr, ögonprotesen blanka, honungsbruna, rör sig, tittar mot mig utan att han ser något, bara mörker.

Jag presenterar mig, berättar att jag är journalist från Sverige.

Rummet försvinner när han börjar tala. En 24-årig man som har fått hela sitt liv omkullkastat i det här kriget men mot alla odds funnit mening, trots allt, trots mörkret.

Jag vet inte om jag andas medan han pratar, slukas in i hans värld.

Det sista han minns att han såg, den purpurklara himlen.

Hans berättelse återkommer jag till en annan gång.

Men det jag där tänker på där och då är att trots mörker finns det hopp.

Det är banalt, kanske intetsägande men ibland så fastnar jag i att betrakta världen som om den vore oföränderlig, som om mörkret, krigen, oron, för alltid kommer finnas där.

Men det går i vågor, som JoMa sa.

Och om Vladislav har hittat sätt att känna ljuset trots att han bara ser mörker, då har väl inte heller jag något annat val.

Lubna El-Shanti, Kiev
lubna.el-shanti@sverigesradio.se

Matthew Perry från ”Vänner” är död: Roger Wilson, San Francisco

30 oktober 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 30 oktober 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

San Francisco, måndag.

Helgens besked om att Vänner-skådespelaren Matthew Perry dött, 54 år gammal, följdes förstås av bestörta reaktioner från kollegor, vänner och fans.

Fast att det snart gått hela 20 år sedan det allra sista avsnittet av Vänner sändes, så har serien fortsatt att vara populär även bland nya generationer tv-tittare - trots att serien också genom åren utsatts för en hel del kritik kring hur illa vissa av skämten åldrats.

Men kanske har Vänner ändå överlevt, eftersom den i grunden är så varm och tröstande - även om serien alltid kommer att vara skyldig till att sprida en helt skev bild av hur stora lägenheter på Manhattan som personer med obefintliga karriärer och inkomster har råd med.

Den allra sista repliken i det där allra sista avsnittet av tv-serien Vänner gick till Chandler Bing, Matthew Perrys rollfigur, som med sina vassa sarkasmer utgjorde den helt nödvändiga sälta som krävdes för att göra serien komplett.

Men för Matthew Perry själv var livet långt ifrån balanserat. Inte ens när han höll på att spela in världens mest populära tv-serie slapp han undan att bli hemsökt av sina personliga demoner, som han försökte tysta med sprit och andra droger.

Perrys självbiografi, som på svenska fått heta ”Vänner, kärlekar och det där fruktansvärda”, och som kom ut i USA för nästan exakt ett år sedan, är brutalt ärlig. Återfallen till missbruket av sprit och opioider är nästan svåra att hålla reda på som läsare, när de sker gång på gång, ibland under extremt dramatiska former. Som när Matthew Perrys tarm sprack efter en långvarig förstoppning som uppstod efter att han tagit opioider, något som näst intill dödade honom. I boken kommer han fram till att han genomgått 14 operationer, och skriver att när han ser ner på sin mage ser ärren ut som om han skadats i krig. Fast det här kriget utkämpade han mot sig själv.

Och hans kropp kan inte hantera allt den utsätts för. Framtänderna åker ut när han äter, och alla tänderna måste sen dras ut och bytas ut. Och lungorna klarade inte av hans 60 cigaretter om dagen, och det krävdes upprepade hypnosbehandlingar för att han skulle bli kvitt det beroendet.

Bara under en av Vänner-säsongerna, den nionde, var Perry helt fri från droger under inspelningarna. I de andra kan man se se på hans vikt vad det var för missbruk som dominerade. Gick han upp i vikt var det alkohol, var han mager var det tabletter.

Det finns egentligen bara en form av bestående lycka som Perry beskriver i sin bok. När han kan hjälpa andra som missbrukar, och stötta dem när de försöker bli drogfria. Expert som han är på att detoxa, efter alla återfall han haft.

Därför är självbiografin också en viktig del av hans eftermäle. Han var inte bara Chandler Bing i Vänner, utan också den plågade själen Matthew Perry i verkligheten.

Roger Wilson, USA-korrespondent
roger.wilson@sverigesradio.se

Så gott vi kan: Richard Myrenberg, Tel Aviv

27 oktober 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 27 oktober 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Tel Aviv fredag.

Efter att ha bevakat kriget mellan Israel och Hamas ett tag nu så är jag säker på en sak: jag kommer få en mängd upprörda mail, från bägge sidor i konflikten, oavsett vad jag säger.

Det är en mänsklig tragedi vi bevittnar, ett sammanbrott kanske. Och för oss som är här satta att bevaka, skildra och försöka förstå är det utsatt, påfrestande, upprörande och känslomässigt.

Men vad vi känner är helt oväsentligt. Just nu förvandlas Gaza till ett helvete och en ruin. Dödade tonåringar och bebisar som ligger gråa och stela vid sjukhusen, levande barn som har sina namn inskrivna på armband eller direkt på armen, så att de kan identifieras om i fall de också skulle dödas i de israeliska luftangreppen.

Mödrar och fäder som skriker ut sin förtvivlan. Jag har bevakat en del konflikter men aldrig en som är så nära, rent geografiskt. Så tätt. I Ramallah såg jag barn med pannband i hamasflaggans gröna färg, folk hyllade Hamas som de ser som befriare, en del i den palestinska kampen. En dryg timmes bilresa senare ser jag en israelisk soldat gråta vid ett kafébord i Tel Aviv omgiven av sin familj.

Ett land i kollektiv trauma och sorg. Där jag mött israeliska tidigare vänsteraktivister, fredsaktivister, som bara säger; jag bryr mig inte om folket i Gaza, vi bryr oss inte om vad folk i omvärlden tycker heller. Jag var på en begravning i förrgår; en mamma och hennes två döttrar, 16 och 13 år som sköts ihjäl av Hamas i kibbutzen Be’eri. Pappan kunde inte vara med, han sitter som gisslan av Gaza. Det var döttrarnas tonåriga kompisar som var otröstliga och grät när träkistorna sänktes ner i marken.

Jag har vandrat runt i vad som återstår av Be’eri, samtidigt som israeliskt artilleri sköt in över Gaza. Man kunde höra nedslagen på andra sidan, bara några kilometer bort. Så nära, så tätt. Samma scener utspelar sig nu i Gaza, med otröstliga anhöriga som tar sista farväl till sina små barn, sina föräldrar.

Men det kan vi inte alltid skildra med samma närhet som här i Israel, där går det inte av säkerhetsskäl för utländsk media att vara nu. Det skapar en skevhet, jag vet. Den här oförsonliga tragedin har också blivit ett krig om bilderna, opinionen, känslorna – där allt egentligen handlar om – vem är det största offret?

Samtidigt pågår ett hårt spel – en pressad israelisk premiärminister Benjamin Netanyahu vill ta i ännu hårdare mot Gaza, som nästan bara drabbar civilbefolkningen, medan Hamas, som har mil efter mil av tunnlar under Gaza, inte låter folk söka skydd där. Där finns bara plats för Hamas och de över 200 som tagits som gisslan.

Man brukar ibland säga i krissituationer att man pendlar mellan hopp och förtvivlan. Just nu finns det bara förtvivlan.

Så slutligen, kära, kära lyssnare. Ni får väldigt gärna maila, men tänk på att jag och alla mina kollegor här gör så gott vi kan.

Richard Myrenberg, Tel Aviv.
richard.myrenberg@sverigesradio.se

Om Polens tre delningar: Samuel Larsson, Skåne

26 oktober 2023 | 4 min

Utrikeskrönikan 26 oktober 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Skåne torsdag

Av allt jag lärde mig på gymnasiet så är det tre årtal som satt sig hårdast i minnet: 1772, 1793 och 1795. Det är åren för Polens tre delningar, en trestegsraket där den tidens stormakter Ryssland, Preussen och Habsburgarna i Österrike helt sonika delade upp Polen mellan sig. En process som innebar att Polen upphörde att existera som land i 123 år, fram till att det återuppstod igen i första världskriget slutskede.

Varför jag minns Polens tre delningar idag nästan 30 år senare vet jag inte säkert, men förmodligen har det att göra med det eftertryck läraren Armand Andersson radade upp dem med, lyfte ett finger i taget och spände ögonen i klassen. För honom var de här årtalen självklara pusselbitar om man skulle kunna förstå Europa idag.

Kanske pratade han också om det som ibland kallas Polens fjärde delning, men i så fall minns jag det inte. Den när Tyskland och Sovjet åter delade upp Polen mellan sig i Molotov-Ribbentrop-pakten 1939.

Oavsett brukar jag tänka på Polens alla delningar när jag nuförtiden reser runt i landet och möter polacker. När jag ser och hör den emfas med vilken både politiker och vanligt folk hävdar sitt lands integritet, okränkbarhet och behov av en robust militärmakt. I ett land som knuffats, delats, invaderats, utraderats, återuppstått och flyttats - ja faktiskt även flyttats - så många gånger i händerna på sina starkare grannar, är det kanske inte konstigt att det genom generationerna fostrats en nationalism och vaksamhet mot den omedelbara omvärlden - en impuls att vakta på sitt.

Men man ska samtidigt akta sig för att överpsykologisera ett helt folk, det här med historia är såklart lite mer komplicerat än så, och helt säkert finns många polacker som inte alls håller med. Men jag sänder ändå ofta en tacksam tanke till min gamla gymnasielärare för att han gav mig en av nycklarna. För idag tycker jag att jag ser spår av Polens delningar hela tiden.

I landets envisa misstro mot Ryssland och i dess nästan lika envisa stöd för Ukraina såklart. Men kanske mest i att landets överlägset största politiska parti sedan lång tid tillbaka är utpräglat nationalistiskt. Ett parti som drömmer om ett starkt okränkbart Polen och som verkar hämta sin politiska energi ur alla historiska oförrätter - i synnerhet genom att ständigt påminna om Tysklands historiska brott mot Polen. Och ihärdigt hävda att tyska krafter än idag är ute efter att exploatera och förgöra den polska nationen.

Men partiet i fråga, Lag och rättvisa, tappar stöd. Många polacker tycker att deras nationalism har slagit över i paranoia. Partiet förlorade sin majoritet i parlamentet i valet förra söndagen och kommer inte kunna bilda någon ny regering.

Så kanske håller fokus i de polska folkdjupen långsamt på att skifta, men fortfarande samlar det nationalistiska tankegodset mer än var tredje röst i Polen. Och en av förklaringarna går utan tvekan att spåra till Polens tre delningar... Så vi tar det igen: 1772, 1793 och 1795.

Samuel Larsson, Polenkorrespondent

I Bangkoks bollhav kan vi andas: Axel Kronholm, Bangkok

25 oktober 2023 | 4 min

Utrikeskrönikan 25 oktober 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Förra veckan låg Bangkok tio-i-topp i hela världen, men tyvärr var det på listan över städerna med sämst luft. Då är luften så full med små hälsofarliga partiklar att det är skadligt för hjärta och lungor. Sådana dagar tar man inte gärna med sig sonen till lekparken, utan då får man se sig om efter inomhusunderhållning.

Tyvärr finns ju inte öppna förskolan här, som hemma i Sverige. För er som inte vet så är det alltså en gratis förskoleverksamhet som man kan droppa in på lite som man behagar. Där finns leksaker, andra barn, föräldrar och pedagoger som ordnar sångstunder och liknande. Först nu, när jag flyttat hit till Thailand med familjen, inser jag vilken lyx det var.

Det närmsta vi hittat här i Bangkok är olika sorters lekland. De finns i alla storlekar, men dem vi gått till är något mindre, mer som kombinerade caféer och lekland. Välutrustade är dom i alla fall: i de luftkonditionerade lokalerna finns bollhav, rutschkanor och små rollspelsbås där barnen kan klä ut sig, leka affär, bagare eller makeup-artist. Den lilla livsmedelsbutiken i miniatyr har prunkande hyllor med grönsaker och frukt i tyg. Sån opulens är förstås inte gratis. För barn kostar det vanligtvis motsvarande hundra kronor för en eller två timmars lek, och på en del ställen behöver även föräldern betala. På andra räcker det med att man som vuxen beställer en matcha-latte, en smoothie eller en öl. Ja, en del lekland serverar öl. De är också otroligt välbemannade: det finns alltid minst fyra, fem i personalen som smyger runt och städar eller ställer tillbaka leksakerna på sina platser.

En del av er kanske tycker att det låter toppen och, visst, jag ska erkänna att jag också blivit lite imponerad av vilket lekutbud som marknadens osynliga hand kunnat skapa här i Bangkoks centrala delar. Det jag kan sakna är kontakten med andra föräldrar. För även om öppna förskolan är kul för barnen så är den ju kanske ännu mer en mötesplats för oss nyblivna föräldrar. Men på leklanden vi varit på här är föräldrarna i minoritet. Det vanligaste är att barnen är där med sina barnflickor, eller ”nannys” som det heter. Sen blir i alla fall jag stressad av att veta att det står någon och klockar vår tid i bollhavet, och att det ryker en hundring till om vi inte hinner checka ut i tid. Fast det kan också vara så att den stressade känslan kommer från de skrikiga barnvisorna på engelska som konstant spelas i högtalarna.

Som utrikesjournalist försöker jag så långt det går att inte värdera skillnader mellan länder. Det mesta är rationellt i sitt specifika sammanhang, det tjänar inget till att försöka säga vilket som är bättre eller sämre – det är bara annorlunda. När ni hör det här är vi med all säkerhet tillbaka i bollhavet, för på onsdagar är det gratis inträde för föräldrarna.

Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasien

Tröst hos en alpacka i Boston: Sara Heyman, korrespondent för global hälsa

24 oktober 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 24 oktober 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, tisdag.

Det är FN-dagen idag, och jag minns när mina barn var mindre och fick måla flaggor på A4-blad och hänga upp på skolgården. Det får kanske lågstadiebarn fortfarande göra – men det känns ändå som en helt annan tid. Då för bara några år sen, när ett krig, förlåt, två krig i eller nära Europa kändes rätt så otänkbart, och hunger och mödradödlighet var sådant som vi, kanske lite för långsamt men ändå, sakta men säkert jobbade bort.

Nu är det FN-dagen och globala hållbarhetsmål nummer 16, Fredliga och inkluderande samhällen, känns längre bort än någonsin. Liksom majoriteten av de övriga målen, kan tilläggas.

Men det räcker gott och väl med nedslående uppgifter i nyheterna, så jag passar på när jag får att komma med något som i alla fall kan vara en liten, liten motbild. Varför inte en alpacka och en minihäst i en församlingssal i centrala Boston.

För ett par veckor sen var jag på reportageresa i USA. Ingen kan anklaga mig för Amerikaromantisering – mina teman var ojämlikhet i hälsa, drogöverdoser, skuldsättningar och hemlöshet. Idel elände alltså, men i detta stötte jag på en alpacka och en häst. Tyvärr inte personligen, eftersom jag inte lyckades tajma besöket. Men jag fick i alla fall höra om dem.

Till ett sjukhus för hemlösa i Boston kommer varje vecka terapihundar. Det är en tacksam programpunkt, patienterna älskar dem, berättar Dan Malony som jobbar på sjukhuset. De har andra aktiviteter också, som på vilket äldreboende i Sverige som helst: Bingo, handmassage och samtalsgrupper. Men hundarna är det mest uppskattade. Och så ungefär en gång i halvåret kommer finbesöket, alpackan och minihästen. Det blir en lång kö, säger Dan Malony. Flera dagar innan frågar folk när det är de ska komma.

Hundarna, alpackan och hästen verkar också trivas med uppmärksamheten. Och de har lärt sig att åka hiss, för den stora salen, som är ljus med fönster där man kan skymta några av Bostons skyskrapor, ligger ett par våningar upp.

Det är väl de små ljuspunkterna, små mirakel, som vi får komma ihåg när världen ter sig så väldigt mörk. Och de finns förstås överallt. Under min USA-resa såg jag det i en passionerad barnläkare i Oakland som startat en klinik för svarta familjer. Och hos en high school-student i San Anselmo som jobbar för att upplysa sina jämnåriga om riskerna med fentanyl. Och i människor och djur på sjukhuset för hemlösa i Boston.

Och oavsett var vi är – när vi gång efter annan känner förtvivlan och hopplöshet kanske bästa trösten finns hos någon fyrbent med päls och, vad det verkar, klokare varelse än människan.

Sara Heyman, korrespondent för global hälsa
sara.heyman@sverigesradio.se

Bryssel reser sig efter ännu ett terrordåd: Andreas Liljeheden, Bryssel

23 oktober 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 23 oktober 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Place Sainctelette, Bryssel måndag.

Jag tittar ut över ett hav av blommor. Ljuslyktor. Skyltar med hälsningar på franska, på nederländska, på svenska.

Två landslagströjor. En supporterhalsduk, med texten: Heja Sverige.

Ännu ett dödligt terrordåd i Bryssel. Den här gången riktat mot svenskar.

Två människor dog här vid gathörnet strax norr om Bryssel centrum. Ytterligare en skadades allvarligt.

Vanliga människor, fotbollsfans, förväntansfulla, på väg till arenan och matchen mellan Belgien och Sverige.

Fel ställe, vid fel tillfälle. Och på ett ögonblick är livet över.

Många frågar sig om säkerheten var tillräcklig.

Kunde man gjort mer?

Tänkte man på att svenskar var särskilt hotade på grund av koranbränningarna?

Som Belgiens premiärminister Alexander de Croo sa: ”när två människor dör då kan man inte säga annat än att något gått fel.

Men vad?

Hur kan man skydda sig mot en ensam gärningsman som öppnar eld på en till synes slumpmässigt utvald gata i en miljonstad?

Det är oerhört svårt.

Och det är inte första gången detta händer i Bryssel.

Jag har själv upplevt flera terrordåd under mina år här. Däribland de stora attackerna våren 2016, mot flygplatsen och tunnelbanestationen Maelbeek. 32 oskyldiga människor miste livet den gången.

Hade jag tagit tunnelbanan in till kontoret en halvtimme senare hade jag kunnat vara en av dem.

Då som nu följdes dåden av folktomma gator. Människor som stannar hemma. Skolor som är stängda.

Poliser med skottsäkra västar och automatvapen över bröstet. Militärer som patrullerar på gator och torg.

Men då som nu kommer livet tillbaka till Bryssel. Successivt ger sig folk ut på gatorna och torgen igen och poliserna och militärerna blir mindre synliga.

Då som nu är det det som är svaret på terrordåd i Bryssel.

Det öppna samhället, särskilt här där så många nationaliteter och kulturer lever sida vid sida varje dag, det är det livet man återgår till. Det är det livet man vill bevara. Det är det livet man inte tänker låta terrorister förstöra.

Måndagens dåd var inte det första i Bryssel. Troligtvis inte heller det sista.

Men jag hoppas och tror att människorna som lever här, från alla nationaliteter och kulturer, kommer resa sig precis som de gjort tidigare. Och fortsätta leva sina liv. Tillsammans.

Andreas Liljeheden, Bryssel
andreas.liljeheden@sverigesradio.se

Ack du arma värld, så mörk du blivit: Johan-Mathias Sommarström, Istanbul

20 oktober 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 20 oktober 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Mellanöstern, fredag.

Ack du arma värld.

Solen speglar sig i vattnet så att det glittrar som guld. En ljum höstvind kysser kajen.

En mager katt stryker sig mot fiskares ben i hopp om en delikatess.

På ytan allt så lugnt.

Men ack du arma värld, så mörk du blivit, så mörk du är.

Lördagen för snart två veckor sedan en mormor och morfar hade sina barnbarn hemma i sin Kibbutz i södra Israel. Barnbarnens vänner var med. De sov över, såg fram emot den stora drakfestivalen som skulle hållas senare på dagen.

Barnen hade dagen innan byggt sina egna drakar, målat dom och pyntat. Om bara några timmar skulle de ta med matsäck till fältet, träffa andra barn och familjer och flyga sina drakar. En årlig tradition, glädje och lycka.

Det blev aldrig så.

Idyllen slets sönder av terroristers vapen. Civila dödades, lemlästades, kidnappades. Hem brändes.

Morföräldrarna och barnbarnen finns inte längre kvar, det enda som minner om deras hopp om glädje är de övergivna drakarna, utsmyckade med hjärtan och stjärnor, på en veranda i en övergiven kibbutz. Drakar som aldrig flög.

Och på andra sidan stängslet, bara kilometer därifrån.

Föräldrar som förtvivlat rusar mot akutmottagningen med livlösa barnkroppar i sin famn. Täckta av betongdamm från bombers verk och där det enda färgglada är blodets bana.

Familjerna som flyr för sina liv, till vad? De har ju ingenstans att fly. Inte ens sjukhus är säkra.

Och för varje bomb, mer hat.

Ack du arma värld.

Familjen i Sverige som delar namn men inte släktskap med en kriminell. En man, eller pojke, stormar in och skjuter dom, inför deras barn.

Två kvinnor utan släktskap till kriminella som just druckit sitt kvällste, plötsligt avbryts lugnet i villaidyllen av automateld. En maskerad person stormar in i villan. Dödar kvinnorna. Det meningslösa våldet.

Eller dom som skulle på fotbollsfest med sina gula stolta tröjor. Det blev deras död. En galnings som trodde han försvarade religion genom att döda, oskyldiga.

Och medan blickarna riktas åt annat håll gnuggar den ryska björnen händer, övergreppen i Ukraina plötsligt i mediaskugga.

Nej, ack du arma värld. Vad mörk du blivit, hur ska vi orka med dig.

Vi får njuta av de få glimtar hopp där finns, och som katten när den stryker sig mot fiskarens ben, hoppas på något bättre sedan. Men inte ens solglittret i vattnet kan trösta, det ÄR mörkt och den kurrande katten, fick aldrig någon fisk.

Johan-Mathias Sommarström, Istanbul
johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

Det exempellösa är det nya normala: Roger Wilson, Washington

19 oktober 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 19 oktober 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Washington, Torsdag.

Det exempellösa är det nya vanliga.

I alla fall när det gäller amerikansk inrikespolitik, där ordet unprecedented nästan slitits ut av de politiska kommentatorerna i en tid när historiska händelser utan motstycke tycks inträffa mest hela tiden.

Ofta används det i samband med Donald Trump, som ju blev den förste före detta president att ställas inför rätta i ett brottmål, och sedan lyckades bli historisk på nytt när han blev den förste före detta president att ställas inför rätta för ett federalt brott. Nu har åtalspunkterna staplats på hög – och ofta känns det som om korrespondentjobbet skulle kunna döpas om till rättsreporter baserad i USA.

Och nu är det kongressen här i Washington som skriver in sig i historieböckerna.

Just nu är representanthuset helt paralyserat, efter att republikanen Kevin McCarthy röstades bort från sin talmanspost. Det var också en historisk händelse – ytterst exempellös – det har aldrig inträffat förut.

Och redan vägen till den där talmansposten för McCarthy var ovanligt krånglig med 15 omröstningar under fyra dagar. För att hitta något liknande måste man gå tillbaka till tiden före det amerikanska inbördeskriget.

Nu råder det öppen splittring inom det republikanska partiet – man kan inte enas kring vem som ska bli den nye talmannen, och under tiden står allt arbete i representanthuset helt stilla.

Att kongressen nu är inne på sin tredje talmanslösa vecka är också exceptionellt, men man kan hitta liknande exempel i kongresshistorien, men då oftast av andra skäl än öppet krig mellan partigruppens falanger. Det kan till exempel bero på något så odramatiskt som att kongressen haft ett långt uppehåll.

Och när man 1961 hade en tillfällig talman i kongressen i 28 dagar, så berodde det på att den ordinarie talmannen var allvarligt sjuk.

Men går man bara tillbaka tillräckligt långt i den dramatiska kongresshistorien går det att hitta imponerande rekord i dysfunktionella kongresser. Årsskiftet 1855-56 tog det till exempel två månader och 133 omröstningar innan man hade en talman.

Den nu aktuelle talmanskandidaten Jim Jordan, som hittills misslyckats två gånger med att få den majoritet av röster i representanthuset som krävs för att bli talman, är på många sätt en person som är typisk för det politiska klimatet i USA just nu. Han är en Trumplojalist som mestadels drivit sin egen linje stenhårt, snarare än att han byggt samarbeten i kongressen.

Att han nu är påtänkt som talman är också på sätt och vis det logiska resultatet av ett politiskt klimat där kompromisslöshet premieras framför en förmåga att skapa koalitioner.

Nu återstår det att se om Jordans envetna strategi kan föra honom ända fram till talmansklubban.

En tredje omröstning väntas idag.

Roger Wilson, USA-korrespondent.
roger.wilson@sverigesradio.se

Pyspunka i frågan om samkönade äktenskap: Naila Saleem, Stockholm

18 oktober 2023 | 4 min

Utrikeskrönika 18 oktober 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, onsdag.

Det är till Indiens Högsta domstol som många indier sätter sitt hopp. Medborgare som inte tycker att landets politiker och myndigheter gör sitt jobb och behöver tas i örat. Det händer att domarna i detta högsta skrå tycker detsamma och självmant tar just politiker och myndighetspersoner i örat inte sällan för att de agerat senfärdigt.

Utanför denna hoppets boning samlades igår ett gäng HBTQ-are med mobillurarna i öronen för att lyssna på ett särskilt hett efterlängtat besked om samkönade äktenskap. Det var i våras som ett antal samkönade par la fram sin sak för domstolen. De ville att deras kärlek skulle få samma legala status som heterosexuella par har. Det handlar inte bara om rätten att få gifta sig utan om möjligheten att få adoptera barn, ärva varandra och dela försäkringar.

Det är tack vare Indiens Högsta domstol som HBTQ-arna alls kan driva frågan. Det var nämligen denna instans som 2018 legaliserade homosexualitet efter åratal av juridiska turer och strider. Inte undra på att de samlats utanför domstolsbyggnaden igår. Så hur blev det då?

Pyspunka är kanske ett passande ord. HD-domarna var inte överens: 3 mot 2. Någon ansåg att adoption var en självklarhet. Absolut inte tyckte en annan. När det gäller själva äktenskapsfrågan så blir kontentan den att HD säger sig inte ha makt att ändra i lagen och legalisera samkönade äktenskap. Det är en fråga för Indiens parlament att reformera lagarna. Samtidigt slår domstolen fast att Indien som land har en skyldighet att erkänna hbtq-relationer och skydda människor mot diskriminering. Man ålägger också regeringen att skapa större medvetenhet kring de här frågorna så att allmänheten förstår att detta är något normalt och inte en sjukdom.

Motpart i det här målet har varit Indiens regering. Dess juridiska ombud har menat att äktenskapet endast är ämnat för en man och en kvinna. Han har också hävdat att det är en urban elit som driver frågan som strider mot Indiens socialt accepterade värderingar. Det där sistnämnda om den urbana eliten köpte inte domstolen. Samkönad kärlek finns överallt i landet, inte bara i städerna, sa chefsdomaren.

Hoppet om fler medborgerliga rättigheter för HBTQ-paren står nu till den regering som avisat deras krav. Den hindunationalistiska regeringen har föreslagit att en utredning ska tillsättas som tittar närmare på vilka rättigheter och förmåner som de samkönade paren kan omfattas av. En regering som gjort sig känd för att värna kärnfamiljen och traditionella hinduiska värderingar. Besvikelsen rapporteras ha varit stor utanför domstolsbyggnaden igår men en del aktivister sade ändå till brittiska public servicebolaget BBC att det fanns ett hopp, särskilt som domstolen lämnat en lång lista med rekommendationer till regeringen.

Naila Saleem, Sydasienkorrespondent
naila.saleem@sverigesradio.se

Symboliskt träd fällt – ingen förstår varför: Pontus Mattson, London

17 oktober 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 17 oktober.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London, tisdag.

Ogärningsmannen är fortfarande på fri fot. Den person som en natt för tre veckor sedan fällde The Sycamore Gap Tree.

Trädet var över 15 meter högt och uppemot 200 år gammalt. Tysklönn som arten heter på svenska, vackert belägen mellan två kullar i en nationalpark i närheten av Newcastle i norra England.

Det var en älskad symbol för trakten. Också känd från en Robin Hood-film från det tidiga 90-talet. En symbol som det lokala näringslivet gärna använde.

Nu finns Sycamore Gap Tree inte mer. När motorsågen gjort sitt stöp lönnen rakt ned över Hadrianus mur, den försvarsmur romarna byggde för närmare två tusen år sedan och som löper alldeles intill.

Dagarna efteråt vittnade människor med tårfyllda ögon om sin förtvivlan. Några hade friat under trädkronan eller gift sig där, andra spridit askan från sina anhöriga. Ingen kunde förstå motivet.

En 16-årig pojke greps och släpptes. En 69-årig före detta skogshuggare greps. Mannen har efter en flera år lång tvist nyligen vräkts från den mark han arrenderat och bor nu i en fallfärdig husbil i närheten. På internet visste folk att han var skyldig.

Men 69-årigen har också nekat och släppts. I en intervju i The Times kämpar han nu för att rentvå sig och bedyrar sin oskuld. För att skydda sig mot omgivningens anklagande blickar bär han blond peruk, Rod Stewart-style, enligt The Times.

Polisens sökande fortsätter. Kriminaltekniker säkrar spår av motorolja, klädfibrer och sågspån från resterna av trädet för att matcha mot andra fynd man hoppas kunna göra. Men fortfarande är missdådaren inte infångad.

Den tidigare så ståtliga lönnen är nu kapad i mindre delar och bortforslad till hemlig ort. Precis som den fortfarande undangömda Zlatan Ibrahimovic -statyn i Malmö är motivet säkerhetsskäl. Vad som ska ske i framtiden är ovisst. Organisationen National Trust som ansvarar för arbetet har sparat frön från trädet för att kunna sätta nya plantor.

Och vad ska ske med stammen som finns kvar? Ska man göra blyertspennor? Eller en minnesbänk eller skulptur på platsen där trädet stod. Konstnärer har anmält sitt intresse.

Stubben som finns kvar förväntas skjuta nya skott till våren. Men för att nå den ursprungliga höjden tar det minst 150 år, säger experterna.

150 år, då är vi alla döda suckar de missmodiga. 150 år, säger de tålmodiga. Hadrianus mur där bakom är nästan 2000 år. Den har vi stor glädje av i dag.

Pontus Mattsson, London.
pontus.mattsson@sverigesradio.se

Det är i musiken vi hittar tröst och kraft: Marie Nilsson Boij, Paris

16 oktober 2023 | 4 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Paris, måndag.

Min dotters franska pojkvän spelar fagott.
Vi ska ackompanjera kvartsfinalerna i VM i rugby live, berättade han en kväll. Det är en massa musiker inblandande.

Jag går sällan på klassiska konserter, och hade aldrig tidigare sett en rugbymatch, men den mixen lät onekligen spännande.

Och jo han kunde fixa biljetter, som i detta kulturvärnande land dessutom var gratis.

Sen blev det ju en djävla skitvecka rent ut sagt som följde, med rapporter om outhärdlig grymhet i Israel först, och sen ännu ett islamistiskt terrordåd i Frankrike.

Det var därför med ett rätt tungt sinne, som jag vandrade iväg på den där konserten i lördags kväll.

Hade jag verkligen ork och lust för det här evenemanget, men ja, man får ju skärpa till sig för familjens skull.

Och det var ju tur att jag gjorde det, för det visade sig att en tonsatt kvartsfinal i rugby-VM var just vad jag behövde. Matchen mellan Nya Zeeland och Irland visades i en lokal med utmärkt ljud, på storbildsskärm, som hängde ovanför dirigenten och en stor symfoniorkester, till höger om dem stod en sångerska med shorts i guldpaljetter med ett mindre band, och där stod också en beatboxare.

Som om detta inte var nog satt det en hel blåsorkester, utspridd bland publiken på läktarna.

Dirigenten styrde sedan alla de här musikerna så att låtar och takt stämde med det som hände på rugbyplan.

Låg alla de jättestora spelarna i en hög med den lilla bollen under sig? Sprang alla över planen i ett anfall, lyckades någon sparka bollen genom de skyhöga målstolparna eller visades pausbilder på bekymrade coacher?

Kända klassiska verk, varvades med covers på traditionella franska sånger, engelska hits och inhopp av den franska beatboxaren Wawad.

När man inte trodde att det kunde bli mer maxat, drämde blåsorkestern iväg en gammal slagdänga.

I takt med att matchen led mot sitt slut, och de gröna irländska och svarta nyzeeländska rugbyspelarna blev allt svettigare, lerigare och blodigare så ökade intensiteten på scenen och allt detta i samspel med en jublande publik.

Under de två timmar som evenemanget varade, fullkomligt pumpades glädje ut i varenda cell i min kropp och studsade mig upp och ned, på läktaren i takt med musiken.

På vägen hem föreföll det så självklart allt.

Naturligtvis är det i musiken vi människor hittar tröst och kraft, när allt annat känns hopplöst. Naturligtvis är det där vi genom århundradena både fått utlopp för vår smärta, och blivit höga av glädje, oavsett om det gäller blues, fado, flamenco, pop, klassiskt eller schlager.

Jag hade bara glömt hur stark den kraften är. Så nu när det råder becksvart mörker över världen, en vänlig påminnelse bara. Gör vad du måste för att puffa det hela i rätt riktning, men glöm inte att ta en paus från alla bekymmer, och låt dig uppfyllas av din favoritmusik.

Let the music play... dance the night away...

Marie Nilsson Boij, Paris.
marie.nilsson-boij@sverigesradio.se

Vägglöss och PTSD i tvättstugan: Love Lyssarides, Stockholm

13 oktober 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 13 oktober 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm. Fredag.

Återigen står jag naken i en källare i Stockholm, inträngd mellan torktumlare och tvättmaskiner. I min famn håller jag ett barn. Barnet är lika förvirrat som jag. Framför oss rusar en kvinna fram och tillbaka med skräck i blicken. Hon ger order. Skarpa direktiv. Barnet i min famn är mitt och det är barnets mamma, min flickvän, som nu har påbörjat en sorts motoffensiv. Vi har varit här förut. Det här handlar om en enda sak: Vägglöss.

De senaste veckorna har det i medier larmats om ”invasioner” av vägglöss i Paris. Det sägs vara kris! Panik! Det talas om en ”bug-pocalypse”. Det kan tyckas vara en smula överdrivet.

Men, för alla oss som någon gång i livet har vaknat i en hotellsäng någonstans och känt hur hela ryggen är sönderäten och prickig av små förrädiska djävulslöss väcker den här nyheten något.

När jag i Nicaragua för ett par år sen insåg att jag och min flickvän hade blivit föremål för en vägglusinvasion och att de små djuren hade flyttat in i hela min väska så steg paniken.

Ja, det är ett helvete. Men, det är inte alltid omöjligt att bli av med det. Om du har det i din väska räcker det med lite tvättmaskin och torkskåp så försvinner det. Eller. Lössen försvinner i alla fall. Men kanske inte erfarenheten. I alla fall inte hos min flickvän.

Nu lever jag tillsammans med en person som lider av en konstant skräck för de här små krypen. Varje gång hon ser minsta lilla tecken på ett kryp. Det kan vara en mygga, eller en myra, eller bara en liten svart pappersbit på golvet, så blir hon blek i ansiktet. Då börjar det. Dammsugning. Storstädning. Frysning av dammsugarpåsar.

Jag lever nu i ett av Sveriges kanske mest dammsugna hem. Ibland hittar jag små vägglusfällor som hon har planterat ut på strategiska ställen i lägenheten. En gång flydde vi vårt hem och tog in på hotell i vår hemstad av rädsla för lössen. Jag, min sambo och vårt barn. Lusflyktingar.

Nu är det alltså dags igen. Ner i tvättstugan. Allt ska tvättas. Barnvagnar. Bilbarnstolar. Väskor. Även kläderna jag har på mig. Trots att det alltså inte finns några bevis på att vi har vägglöss – utan bara en misstanke.

Jag försöker lätta upp stämningen genom att skämta om att det kanske inte är tvättmaskiner som vi behöver utan istället nån form av terapi. Jag börjar leta efter andra som lider av det här. Jag hittar studier som visar att ”vägglössoffer” kan utveckla allvarlig psykisk ohälsa efter att ha haft det. Folk isolerar sig. Känner skam. Paranoia. Slutar bjuda hem folk. Vågar inte gå ut. En studie slår fast att symptomen påminner om en form av post-traumatisk stress. Vägglöss-PTSD?

Jag och mitt barn tittar oss omkring i tvättstugan och på mamman som skyndar runt mellan torktumlarna och tvättmaskinerna. Kanske är det inte vägglössen i sig som parisarna ska oroa sig för, utan för spåren de lämnar efter sig.

Love Lyssarides, P3 Korrespondent
Från en tvättstuga i Stockholm
love.lyssarides@sverigesradio.se

Jättepandorna flyttar hem: Ginna Lindberg, Washington

12 oktober 2023 | 4 min

Utrikeskrönika 12 oktober 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Washington, torsdag.

Jag gick förbi zoo häromdan och kunde inte låta bli att gå in och hälsa på de-som-snart-ska-flytta. Och jag var inte ensam. Det var förväntansfull trängsel vid stängslet, höjda mobilkameror, och så plötsligt ett kollektivt sus bland oss i publiken. När en av djurparkens tre svartvita jättepandor dök upp bakom ett träd, gjorde en långsam kullerbytta nerför slänten och sen la sig tillrätta på rygg och tuggade förstrött på en bambukvist. Jubel bland åskådarna.

De oemotståndliga svartvita pandorna har blivit en symbol för Washington. De hör till här i stan, på samma sätt som kongresskaos, bilkaravaner och blaskigt kaffe. Dem är en del av det som är Washingtons identitet. I mer än femtio år har Washington haft pandor i parken. Det började när president Nixon fick två pandor med sig hem i present efter sitt historiska besök i Peking 1972. Den amerikanska kärleken till pandor syns överallt i Washington. En pandastaty pryder ingången till ett av universiteten, en granne här i kvarteret ha en glitterblå tvåmeterspanda som trädgårdsprydnad, varje souvenirbutik säljer pandaprylar och de gamla bussbiljetterna hade pandamotiv.

Men nu är det slut med det. Om några veckor ska de tre pandorna flytta hem – och hem, det är alltså Kina. Att låna ut pandor till djurparker runtom i världen har i decennier varit en del av Kinas diplomatiska strategi. Pandorna har fungerat som ulliga ambassadörer, en symbol för vänskaplig inställning. Men nu, när relationen mellan Washington och Peking blir frostigare för varje vecka, och det politiska tonläget mellan supermakterna allt skarpare, så verkar långlånet för första gången inte gå att förlänga. Pandadiplomatin ser ut att förvandlas till No Panda Policy. De två 25-åriga pandorna ska hem, och det ska också deras unge, treåringen som går under namnet Lilla Miraklet, och som är född här i Washington. Kanske vill Peking skicka en signal?

För Washington-borna är pandaflytten ett känslosamt avsked. Zoo håller extraöppet. Lokala medier hårdbevakar. Dygnet runt kan man följa pandornas minsta rörelser via livesända övervakningskameror.

Bredvid mig vid panda-stängslet står en mamma med två pojkar. ”Titta noga nu, det är sista gången”, viskar hon. Pojkarna häver sig upp på tå, och vi tittar allihopa andäktigt på pandapappan Tian Tian Han som ligger i gräset bland höstlöven och tuggar på sin bambukvist och ser oberörd ut över Kinaflytt och storpolitik. Så bryts tystnaden av en vissling. En djurskötare kallar, och den stora svartvita björnen lufsar mot stängslet, reser sig på bakbenen och ger djurskötaren en klockren highfive med högertassen. Det ser väldigt amerikanskt ut.

Ginna Lindberg, Washington
ginna.lindberg@sverigesradio.se

Cecilia Uddén: Det är ingen fördel att ha vänner på båda sidor i ett krig

11 oktober 2023 | 4 min

Utrikeskrönikan 11 oktober 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Här är Jerusalem, onsdag.

Jag tänker på 80-åriga Dalia som gömde sig under sängen när Hamas milismän letade igenom hennes hem i Kibbutzen Beeri. Hon skakade och grät när hon beskrev för mig hur hon knappt vågade andas för att inte bli upptäckt av terroristerna, hon låg kvar under sängen från sju på morgonen till nio på kvällen och hörde hur grannar sköts ihjäl, brändes ihjäl eller fördes bort, hur hennes barnbarn lyckades fly i kalsongerna. 108 människor dödades i Beeri, en av kibbutzerna nära gränsen mot Gaza där majoriteten av invånarna tillhört center-vänstern, varit för fred och mot Netanyahus radikalnationalistiska högerregering.

Men Hamas attack har öppnat en ny avgrund.

Jag minns förr - när jag började bevaka Mellanöstern, under fredsprocessen för trettio år sen, hur jag förundrades över hur människor lyckades hålla fast vid sina övertygelser trots blodbad. När jag kom till attentatsplatsen efter en självmordsattack ropade alla som redan var övertygade om att alla palestinier är terrorister: Död åt araberna. Medan fredsivrarna sa: Den här attacken visar bara att livsavgörande fredsprocessen och tvåstatslösningen är. Jag minns hur journalisten Nahum Barnea reagerade ungefär så även när hans egen son dödats i ett attentat mot buss nummer 18.

Nu har en ny avgrund öppnats.

En förtvivlad israelisk vän säger till mig: Vet du, jag bryr mig inte om vad som händer med din vän skräddaren eller någon annan i Gaza. Förr månade jag om de civila, nu hoppas jag att alla dör, bränns till döds på samma sätt som Hamas brände ihjäl människor i kibbutzerna.

Ett par sekunder senare får jag ett röstmeddelande från en väninna på Västbanken, hon säger jag trodde det var en dröm, det här är ett mirakel, motståndsrörelsen har dragit ner brallorna på Israel. Jag är så stolt. Och chockad. För första gången i livet känner jag att vi palestinier kanske är tillräckligt starka för att kasta ut alla bosättare från Västbanken för vi kan inte leva i dessa ghettos längre.

En ny avgrund har öppnats.

Jag lyssnar om och om igen på hennes meddelande utan att förstå.

Jag vet att mina palestinska och arabiska vänner tycker att vi västerländska journalister hycklar, de beskyller oss för att bevaka attacker mot israeler men knappt rapportera om dagliga övergrepp mot civila palestinier på Västbanken, ihjälskjutna tonåringar, bosättarnas våld och det förgörande krig som nu väntar Gazas skyddslösa civila. Men trots att 30 år har gjort mig luttrad och cynisk, trodde jag inte att människor som jag känner skulle uttrycka stolthet över de brutala mord Hamas genomfört på civila, att vänner i Kairo skulle hylla attacken, att vänner i Israel skulle strunta i om min vän skräddaren och hans barnbarn dör.

En ny avgrund har öppnats. Och jag tycker inte längre att det är en fördel att ha vänner på bägge sidor i ett krig.

Cecilia Uddén, Jerusalem
cecilia.udden@sverigesradio.se

Minnet av Fukushima: Björn Djurberg, Tokyo

10 oktober 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan10 oktober. 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Tokyo, tisdag.

Häromveckan besökte jag Fukushima.

Känd för de flesta på grund av den tragedi som drabbade regionen 2011.

Först en jordbävning som följdes av en brutal tsunami.

Därefter kärnkraftverket Fukushima Dai-ichis haveri och evakueringen som följde.

I Ukedo, ett samhälle knappt en mil norr om reaktorerna, slogs jag utav de vidsträckta fälten på slätten mellan gröna berg och hav.

Även om här fanns en del lagerlokaler, så var det mest gräs som vajade i höstbrisen.

Inte så anmärkningsvärt i sig, kanske, men känner man till historien så rymmer de öppna fälten sin egen tragedi.

Här fanns tidigare bostadshus, vägar, butiker.

Bilder från tiden innan tsunamin visar ett av allt att döma litet välmående japanskt samhälle, nära den viktiga fiskehamnen.

Allt det där sveptes bort i mars 2011.

Jag intervjuade en fiskare nere i hamnen. Vi satt bredvid hans båt, som han köpt efter tsunamin. Den gamla hade svepts iväg av vågorna. Han hittade den senare vid en bro i närheten.

Vid slutet av intervjun pekar fiskaren inåt land, bort mot några längor nybyggda anspråkslösa lagerlokaler i grått, och säger att, där brukade mitt gamla hus stå.

Liksom många andra, förlorade han anhöriga den dagen.

Uppåt 20 000 människor dog eller saknas fortfarande.

En bit från fiskehamnen finns en gammal grundskola som är en av få byggnader som finns kvar här från tiden innan tsunamin.

Nu är den omvandlad till minnescentrum och museum.

Kanske är skolans historia tänkt att inge hopp eftersom eleverna och lärarna alla lyckades sätta sig i säkerhet på ett berg i närheten innan vågen kom.

Och visst blir förstörelsen som vattenmassorna skapade tydlig bland skolans urblåsta korridorer.

Bråte och damm och rost.

Här i området nära kärnkraftverket finns också mer moderna spår.

Elektroniska skyltar vid sidan av vägen som mäter radioaktivitet. Områden som fortfarande är avspärrade.

I Tomioka, ett samhälle känt för sina körsbärsträd, finns en sådan skylt inne i stadshuset.

Borgmästaren som jag träffar här försöker få folk att flytta tillbaka, vilket visat sig svårare än man trott.

Men, han försöker vara positiv och han vill bland annat visa upp Tomiokas maskot: en fluffig handdocka i grå-gul pyjamas med rosa vantar.

”Konichiwa”, ”hej hej”, säger han och gör rösten gäll och pipig för att imitera dockan på hans hand.

Efter intervjun besöker jag en del av Tomioka som öppnade för allmänheten först i våras.

Där finns övergivna hus, nyrenoverade hus, och nybyggda hus.

En blandning av det gamla och sorgsna som dröjer kvar, men också ett hopp om framtiden.

Björn Djurberg, Japan
bjorn.djurberg@sverigesradio.se

Ultraliberal anarko-kapitalist chockar i Argentina: Ivan Garcia, Bogota

9 oktober 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 9 oktober. 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I Argentina används återkommande uttrycket: Nos volvimos todos locos – vilket betyder: har vi alla blivit galna!!???

Det hör man allt oftare i ett land där inflationen är 124 procent, fattigdomen växt till över 40 procent och där det finns cirka tolv olika dollarkurser.

Nu är landet på väg att få en ledare som uttrycker sig lika kontroversiellt – eller galet – som den gamle armékaptenen Jair Bolsonaro, ja ni minns, han som styrde Brasilien i fyra år och som sa att covid19 var en liten förkylning.

I Argentina handlar det om Javier Milei, en 53-årig ekonom som betecknar sig själv som en ultraliberal anarko-kapitalist.

Liksom Bolsonaro på sin tid sågs Javier Milei som en stackars narr utan nån chans i politiken.

Milei uppträdde på olika scener som en rockstjärna i svart läderjacka och jeans, han skrek ut sin ilska mot politikerna, och hans unga anhängare drogs in i en ilsken och nästan extatisk stämning.

Ett marginellt fenomen, sa förståsigpåarna då.

Men inte nu längre. Javier Milei chockade alla i primärvalet i augusti, en sorts generalrepetition inför det riktiga valet 22 oktober.

Milei fick flest röster, 30 procent, många fler än kandidaterna från högeroppositionen och det regerande peronistpartiet.

Sen dess reser han runt i Argentina från valmöte till valmöte viftandes en motorsåg. Han kommer att skära ner staten till nästan noll - staten ska bara ha polisen och armen, punkt slut. Argentinas förbannelse är just en alltför stor stat, säger Javier Milei.

På vägen har han tagit tillbaka två av sina mest kontroversiella förslag – rätten att bära vapen och laglig organhandel.

Men han har rört upp känslorna i ett Argentina som har regionens mäktigaste kvinnorörelse – Milei vill nämligen förbjuda den fria abort som råder sen 2021.

Från scenen låter Milei som en ilsken tonåring som skriker och stampar på golvet om han inte får som han vill.

Och argentinarna verkar nu vilja satsa på att tonåringen ska rädda dom, när de vuxna - dvs de traditionella politikerna - har svikit.

Så mycket luft under vingarna har Milei fått att han är den förste i offentlig ställning som vågar ifrågasätta de väldokumenterade mr-brott som den argentinska militärjuntan begick under 70- och 80-talen.

Negationisten Milei säger att landet var i krig mot vänsterterrorister och att några få militärer gick över gränsen. Det är allt, säger han.

30.000 försvunna? Nej, de var mycket färre, säger Milei. 700 tortyrcentra? Nej, några enstaka militärer som begick övergrepp.

Javier Milei kan bli Argentinas nästa president.

Motorsågen, abortförbudet och försvaret av militärdiktaturen har redan fått en del argentinare att ta sig för pannan utbrista: Nos volvimos todos locos? Har vi alla blivit galna?

Ivan Garcia, Bogota
ivan.garcia@sverigesradio.se

Staden där snön alltid var svart: Marie Louise Kristola, Katowice

6 oktober 2023 | 4 min

Utrikeskrönikan, 6 oktober.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Katowice fredag,

Här i hjärtat av Polens stora koldistrikt, Schlesien, har människor och natur fått betala dyrt för decenniers utvinning av landets svarta guld.

Jag minns en vän som föddes och levde här som barn. Det var först när hon flyttade till Sverige som hon förstod att snö faktiskt är vit. Under hennes barndom i Katowice var den alltid svart, eller på sin höjd mörkt grå på grund av alla föroreningar från kolförbränning och tung metallindustri.

När vi gjorde en reportageresa hit i slutet av åttiotalet besökte vi ett sjukhus där nyfödda barn lades i kuvös direkt för att inte bli sjuka när de skulle börja andas in luften som var för farlig för de små liven, tung och fylld av ofattbart stora mängder hälsovådliga partiklar.

De där små barnens skrik har aldrig lämnat mig. De är lätta att plocka fram ur minnet.

När jag stiger av tåget i Katowice den här gången är stadsbilden en helt annan. Järnvägsstationen är modern med stora glasfasader. Utgången leder till en stor galleria och samma klädmärkeskedjor som hemma. Gatorna är tysta, visserligen fyllda med spårvagnar som kör kors och tvärs, men inga bilar, bara gångtrafik och cyklister i centrum. Folk på caféer och uterestauranger. September är fortfarande sommarvarmt.

Idag lyfts Katowice fram som ett gott exempel på hur en sliten och nedsmutsad industristad faktiskt kan förvandlas till något mer modernt, klimat- och människovänligt.

Men skenet från Katowices polerade fasader kan bedra. Det räcker att ta tåget en halvtimme till en annan stad för att se att omställningen från livlig gruvstad till en stad utan gruvor också kan bli mycket mindre lyckad. Där ser jag de förfallna hus, sotiga fasader och trötta ansikten jag minns från 80-talets resor hit. Gruvorna lades ner men inga nya jobb - inget nytt liv kom istället.

Polen får fortfarande 70 procent av sin energi från kol. Och det finns omkring 70 000 gruvarbetare att ta hänsyn till.

Snart är det val och två politiska alternativ står emot varandra. Ska man skynda långsamt och fortsätta med kol i tjugofem år till, som den nationalkonservativa regeringen vill? Eller ska man satsa på att det går att lägga ner de flesta gruvorna redan det här decenniet och samtidigt hitta nya jobb åt de som då blir utan, som den liberala oppositionen säger?

Titta på Katowice säger de. Vill vi så kan vi!

Men vad vill polackerna? Om en dryg vecka vet vi.

Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent
marie-louise.kristola@sverigesradio.se

Såren som inte kan läka – Maria Persson Löfgren, Jerevan

5 oktober 2023 | 4 min

Utrikeskrönikan, 5 oktober 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Jerevan, torsdag.

Vem ska jag tro på?

57-åriga Gayane som fullständigt utesluter en möjlig samexistens mellan armenier och azerier och egentligen anser att själva begreppet azerier eller Azerbajdzjan är något konstgjort skapat, de som bor där är egentligen turkar, hävdar hon.

Eller None, 57 år, som bott större delen av sitt liv i Nagorno Karabach också när där fanns azerier och hon hävdar att de levde väl tillsammans, det var inte några problem. Problemet är skapat av de maktlystna ledarna tycker hon. Hon vars flyktbil gick sönder och blev lagad av azeriska soldater, som inte ens ville ha betalt utan istället undrade varför flyr ni? Varför vill ni inte vara kvar här ?

Två armeniska kvinnor, som båda minns den sovjetiska tiden, men som dragit helt olika slutsatser av det de varit med om. Och kanske har de upplevt saker och ting olika för att en bodde i en by där det faktiskt var bra relationer och en i en liten större stad med stora slitningar ?

Gayane kan inte glömma 1915, hon ser Turkiets fördrivning och folkmord på armenier upprepas igen och igen, men nu av ett turkfolk som kallar sig azerier, men historiskt saknar någon azerisk stat. Hon kan inte heller glömma att det som nu kallas integrering med rättigheter till språk och kultur fungerade så att armeniska kvinnor som blev kvar och gifte sig med azeriska män fick sina namn ändrade till azeriska och deras armeniska identitet utplånades.

None och en del andra armenier hävdar att det finns fler likheter än olikheter mellan folken, att det där med religionerna kristna armenier och muslimska azerier inte alls är så viktigt för de flesta är formade i det ateistiska sovjetiska systemet och religionen har fortfarande inte någon stor plats . Sen delar båda folken den tragiska erfarenheten av flykt.

Men, påminner Gayane, vill vi leva i ett system som styrs av en härskarfamilj? Där ingen yttrandefrihet finns, där civilsamhället kvästs och satts i fängelse? Alla som opponerat sig mot Alijevfamiljens korrupta styre är i exil eller fängslade, konstaterar hon. Och hur kan någon lita på en president som placerar sin fru som vice president?

Illham Allijev ändrade grundlagen för att säkra att familjen fortsätter att behålla makten över oljelandet.

Konflikten handlar också om två olika system – en auktoritär rik familjedriven oljestat mot en fattigare granne, som sedan 2018 gått mot ett öppnare och mer demokratiskt system, inte fläckfritt, men i armeniska ögon bättre än grannens.

Maria Persson Löfgren, Jerevan
maria.persson_lofgren@sverigesradio.se

På väg mot ännu ett val: Daniel Alling, Berlin

4 oktober 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 4 oktober 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Berlin, onsdag.

Men när ni hör det här, som jag skrev igår kväll, är jag faktiskt inte kvar i Berlin utan på väg på valbevakning igen som utrikeskorrespondent, för vilken gång i ordningen, det vet jag inte. När detta sänds så gissar jag att jag är någonstans på Autobahn nummer nio mellan Dessau och Leipzig.

Den här gången ska jag till de viktiga delstatsval i de ekonomiskt välmående tyska delstaterna Bayern och Hessen med sammanlagt ca 19 miljoner invånare.

Och när jag säger den meningen så vet jag att en och annan av er kanske lyfter på ena ögonbrynet över kaffekoppen och tänker, vadå viktiga delstatsval i Bayern och Hessen?

Och jag kan faktiskt förstå reaktionen på ett sätt.

Vi bevakar ju och rapporterar ju om många val och när jag jobbade som programledare på P1 Morgon så minns jag att jag ibland lite skämtsamt, kanske någon gång också med en lätt suck, sa när producenten berättade att vi skulle prata om ännu ett val någonstans i världen nästa morgon att jaha, vem bryr sig om det här valet då?

Så jag vet, det var inte alltid helt lätt att uppbåda det där riktiga engagemanget för ännu ett val.

Men en sak kan jag säga:

Delstatsvalen i Bayern och Hessen på söndag är verkligen viktiga. Förbundskansler Olaf Scholz, regeringschefen i Europas mäktigaste land, till exempel, kan mitt under Scholz' regeringstid få sig en rejäl läxa av väljarna i Bayern och Hessen, det väntas gå riktigt dåligt för Scholz parti, Socialdemokraterna, i båda delstaterna, ett tydligt budskap i så fall från dessa väljare att de inte är nöjda med hans jobb som kansler efter två år vid makten.

Dessutom kan valen visa att det högernationalistiska partiet AfD inte bara är ett starkt fenomen i gamla Östtyskland, utan även i gamla Västtyskland.

Partiet väntas gå starkt framåt i både Bayern och Hessen.

Så ja, delstatsvalen i Bayern och Hessen är viktiga, precis som det i Slovakien var förra lördagen och det i Polen om en vecka och det i Schweiz om två veckor.

Val är riktningsvisare och korrigeringsmöjlighet för väljarna, val ger väljarna i en demokratisk stat med fria val, i en delstat eller kommun eller i en förening, där också fria val och råder en möjlighet att ändra det som de tycker har gått fel sen förra valet eller belöna de valda politikerna eller föreningsrepresentanterna med ännu en mandatperiod eller ansvarsfrihet om de är nöjda.

Det är inga småsaker, direkt.

Och val leder ibland till den liberala demokratins för mig kanske heligaste händelse:

Det fredliga maktbytet.

Låt oss alltid slå vakt om just det. För även om demokratin är jobbig ibland med sina högljudda debatter och sitt krav på att man som röstberättigad förväntas ha en åsikt om det mesta, så är alternativet så oerhört mycket sämre.

Sen om jag lyckas göra rapporteringen från dessa viktiga delstatsval intressant, det är förstås en helt annan sak.

Jag ska göra så gott jag kan, lovar

Daniel Alling, på väg mot Hessen och Bayern
daniel.alling@sverigesradio.se

Hoppet om fred i Kosovo kan ha nått vägs ände, Milan Djelevic: Pristina

3 oktober 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 3 oktober 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Pristina, tisdag

En tillbakablick.

Det är slutet av februari och i blänket av den vackra Nordmakedonska Ohridsjön står två parters ledare på en hotellveranda och säger att de har gått med på Europas plan – att byta hat och våld mot konstruktiva samtal.

Det så kallade Ohridavtalet, har en stund tidigare fått EU:s utrikesminister Joseph Borell att med darrande stämma deklarera – nu är vi äntligen i hamn.

Och jag själv minns både glittret i Borells ögon och månglittret från den i skymningen sotsvarta sjön.

Men också känslan av skepticism som griper tag i mig.

För det de precis sagt, några män i identiskt blå kostymer, är att vi har en möjlig fred att se fram emot – i Kosovo.

Nutid.

En vecka har gått efter att en grupp serbiska paramilitärer genomför en attack mot ett antal polispatruller, i en liten by i norra Kosovo. En kosovoalbansk polis dödas och tre angripare likaså.

Ett smärre krig utkämpas under några timmar i byn Banjska och under tiden ändras förutsättningarna i ett geopolitiskt drama, ett mänskligt drama – som pågått i över två decennier.

När nu krutröken lagt sig har det verbala kriget tagit över. Ärkefienderna Serbien och Kosovo har fått nytt bränsle på den aldrig riktigt släckta brasan.

Efter kriget i slutet på 90-talet, då Kosovos albaner slogs för självständighet och Kosovos serber för det de hävdade vara sitt urhem, har freden haft det svårt i den här delen av Europa.

Otaliga försök har genom åren gjorts för att släcka detta pyrande hat för att försöka skapa någon form av normalisering, någon form av möjlig samexistens.

För Kosovo består trots allt av serber och albaner, sedan århundraden sammanflätade, i en nu svunnen tid boende sida vid sida i byar och städer.

Månaderna som gått efter avtalet i Nordmakedonien har erbjudit nya kravaller, skottlossning, vägblockader, valbojkotter och våldsam och hatisk retorik.

Ändå har världssamfundet slätat över, manat och vädjat – och blundat för bakslagen.

Och hoppats på ett genombrott.

Men frågan är om den sortens uppoffrande och enträgna försök att nå en fred nu nått vägs ände.

Efter den ödesdigra attacken i gryningen i den lilla byn Banjska i norra Kosovo.

Milan Djelevic, Pristina
milan.djelevic@sverigesradio.se

När mikrofonen stängts av – en soldats betraktelser: Lubna El-Shanti, Ukraina

2 oktober 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 2 oktober 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, måndag.

När mikrofonen stängts av, när intervjun är över och man är på väg att lämna. Man avrundar samtalet, pratar lite om väder och vind, om ingenting, om allting. Ibland är det vid just dem tillfällena som det viktigaste sägs. Det som berör en mest.

Som förra veckan då jag träffade ukrainska soldater i Zaporizjzjaregionen, de som är längs fram. Unga män som en gång drömt om att starta företag, köpa hus vid havet, bilda familj, unga män vars drömmar nu satts på paus.

Jag är på väg att gå, packar ihop mina saker, tackar för intervjun, för att de tagit sig tid att berätta.

“Det är jag som ska tacka”, säger en av dem.

“För en stund fick jag känna mig som en människa, tänka, prata om normala saker”

“Häromdagen drömde jag om min flickvän. Vi låg på ett slagfält, på bränd jord, runtom vapen och ammunition, överallt.

Har jag blivit galen, tänkte jag när jag vaknade, äcklad av mig själv, att jag inte ens i mina drömmar kan fantisera ihop en bättre plats att mötas, älska på”.

“Helt ärligt, jag minns inte ens hur ett vanligt liv är, hur det ser ut i stan, hur det är att sitta på bänken i parken intill fontänen, hur det är att vakna i sin egen säng, se solen leta sig in genom persiennerna, gå upp och koka kaffe, allt jag ser om dagarna är de förbannade fälten”.

“Ingen förstår det här livet”, fortsätter soldaten.

“När man pratar med folk, vänner hemma så har man liksom inget att säga. För vad ska man berätta? Om det där ruset i kroppen när fienden får till en träff en meter från ens position, när jorden exploderar, när man efteråt inte kan sluta skratta, hysteriskt fastän man är livrädd? Eller när man ser de dö, sina vänner, när man inte kan göra något, inte ens hämta dem?”.

De här samtalen, ögonblicken då kriget bryts ner, handlar inte om framgångar, bakslag vid fronten, kartor, positioner, strategi, då krig är bara krasst - krig, smutsigt, orättvist.

Och så står man bara där, lyssnar, tar in, frågar inget, säger inget, bara låter det vara.

Och soldaten fortsätter.

“I går pratade jag med mamma i telefon, berättade att jag tatuerat mig. Hon blev ledsen. Men älskling, tänk när du blir gammal och huden slapp, vad fult det kommer vara. Men tänk vad fint att bli gammal. Jag vill bli gammal, tänk om jag en dag fyller 80 år, tänk om jag får bli det, tänk om jag lever så länge. Jag vill bli gammal mamma, jag vill en dag få slapp hud, sa jag till henne”.

De här spontana samtalen, i förbifarten, om ingenting, om allting.

Jag tackar än en gång, säger hej då och lämnar, de är kvar.

Lubna El-Shanti, Stockholm
lubna.el-shanti@sverigesradio.se

Gated community – inget att håna längre: Richard Myrenberg, Pretoria

29 september 2023 | 4 min

Utrikeskrönika 29 september 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Många förstagångsbesökare till Sydafrika reagerar en del på de avgrundsdjupa skillnaderna här. Ett lyxhus med pool och terrasser på toppen av den grönskande kullen där, plåtskjul och slitna tiggare vid korsningar nere här. Men också alla hus som omgärdas av murar, elstaket, taggtråd och skyltar som säger ”armed response”, om man tar sig in kan man bli skjuten.

Men det har hänt att jag blivit lite hånad av svenskar som kommer på besök och möts av en fnysning för att man bor i en så kallad ”gated community”, ett avgränsat bostadsområde med staket och grindar och vakter som gör det nästan omöjligt för oinbjudna att komma in. Det verkar så avstängt, isolerat.

Och visst. Det är en bubbla, hade jag av säkerhetsskäl kunnat välja något annat så hade jag hellre bott i ett alldeles vanligt villakvarter med en gräsmatta utan staket. Som man gör i Sverige. Men i det här landet så går det inte. Den så omtalade kriminaliteten i Sydafrika är en realitet.

Bara antal mord i landet låg på drygt 6000 under en tremånadersperiod i våras, och då är det en minskning med tre procent jämfört med förra året. Men det blir ändå 68 mord om dagen i genomsnitt. Det finns naturligtvis många orsaker till det här, en hård, brutal historia under apartheid, enorm fattigdom och en arbetslöshet som är grotesk, officiellt drygt 30 procent, i realiteten betydligt högre. Men det finns en annan aspekt på det här, politikernas passivitet, en ovilja ta tag i saker på allvar.

ANC som haft makten i snart 30 år har gjort mycket gott för de fattigaste, men har under det senaste decenniet resignerat och blivit alltmer av en korrupt elit. En högt uppsatt europeisk diplomat sa till mig; det finns ingen känsla av att läget är akut här hos regeringen. ”There is no sense of urgency”.

För politiker är det lättare att vara passiv, så är det även i många andra länder. För verkliga åtgärder, ett helhetsgrepp kräver så mycket. Det är lättare att skylla ifrån sig, välja att inte ta i de här svåra, jobbiga frågorna. Att tala om problemen för mycket, det skulle vara att erkänna sitt eget misslyckande. Då är det lättare att låta de som har råd, isolera sig i stängda bostadsområden, och skärma av sig från den hårda verkligheten, de flesta brotten sker ju ändå bara ute i de utsatta kåkstäderna, bland de fattiga och oönskade, dit inte ens polisen vågar bege sig.

Men hög kriminalitet är ett politiskt beslut, ett val, av nuvarande och tidigare politiker i vilket land det än gäller. Även om politikerna inte vill se det så. Det som behövs är en ekonomisk politik som leder till att nya jobb skapas, att lagar och regler följs utan korruption, ett ordentligt skolsystem som gör ungdomar till klokare och bättre medborgare och en polis som verkligen griper kriminella och ställer dem inför rätta.

Det kräver att politikerna prioriterar, tar tuffa, och ibland obekväma beslut. Men det sker inte. Stoppar man inte utvecklingen så leder det till ännu större klyftor, mer isolering. Och kanske är vi nu i ett läge där ett land i norra Europa vid Östersjöns västra rand, också börjar inse det här. I varje fall är det ingen svensk som hånar mig längre för att jag bor i en gated community.

Richard Myrenberg, Pretoria
richard.myrenberg@sverigesradio.se

Det blåser upp till storm hos grannarna i öst: Carina Holmberg, Helsingfors

28 september 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 28 september 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Helsingfors torsdag

Det verkar blåsa upp till styv kuling i finsk politik.

Sensommaren är vacker i Helsingfors med sol och ovanligt varma temperaturer men i politiken kom höststormarna tidigt i år. Jag kliver in genom den pampiga entrén till Helsingfors universitet. Huset ligger vid Senatstorget, alldeles nedanför Helsingfors pampiga, vita domkyrka och strömmen av turister utanför är tät.

Men de har dagarna blir inramningen på turistbilderna annorlunda. Universitetet är ockuperat står det på stora banderoller och strax innanför dörren är den normalt ganska sterila entrén omvandlad till ett högkvarter för studentprotester.

Det är möblerat med bänkar, tält, madrasser, sovsäckar och så ännu mer plakat. Mellan marmorstatyerna dyker studenter i flanellpyjamas upp i färd med att bädda ihop nattens täcke och kudde. Protesterna går städat till och rektor har gett sitt tillstånd så länge det inte görs någon åverkan på lokalerna.

Men studenterna i Helsingfors är inte ensamma i sitt missnöje. Det kokar bland Finlands studenter och fackförbund och listan av olika protestaktioner tycks bli längre för varje dag.

Under tre veckor kommer flera fackförbund att genomföra timslånga punktstrejker. Trots det vackra sensommarvädret blåser det upp till tidig höststorm i finsk politik. Missnöjet riktar sig mot regeringens sparpolitik.

De nya regeringspartierna, Samlingspartiet och Sannfinländarna lovade inför valet att få ordning på Finlands statsskuld. Och budgeten som presenterades i förra veckan innebär besparingar inom socialförsäkringssystemet som till exempel bostadsbidrag, sjukförsäkringen och arbetslöshetsersättningen.

De är människor som har sämst ställt som får ta hela smällen menar kritikerna. Finlands finansminister Riika Purra menar att fackföreningarna har missförstått regeringens politik, arbetsgivarorganisationen Finlands näringsliv är bekymrad och statsminister Petteri Orpo står mitt i stormens öga och får än en gång jobba med att hitta former för samtal och kompromisser.

Vårens förhandlingar efter valet för att få ihop det nya regeringsunderlaget var ett digert arbete i motvind som drog ut på tiden ända in i försommaren.

Knappt var det klart innan det blåste upp med anklagelser om rasism mot flera Sannfinländska ministrar. Och redan första veckan på jobbet röstade riksdagen i en misstroendeomröstning mot regeringen och enskilda ministrar.

Stormen bedarrade, regeringen fick fortsatt förtroende men när den ekonomiska politiken presenterades så tilltog vindarna igen. Och nu yr det kring fackförbunden och finansminister Purra som inte alls verkar förstå varann.

Allt tyder på en stormig höst i finsk politik. Och jag håller i mig och gör mitt bästa för att hänga med i vindkasten.

Carina Holmberg, Helsingfors

Ojämlikhet som politiskt bränsle: Axel Kronholm, Bangkok

27 september 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 27 september. 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bangkok, onsdag.

Jag fick syn på något märkligt när jag tog min löprunda i kvarteret härom morgonen. Jag försöker komma ut tidigt, gärna innan temperaturen klättrar upp över 30 grader och luftfuktigheten blir allt för utmattande. Men just den här morgonen var det fler människor ute än vanligt. Vår gränd brukar annars vara rätt sömnig och tyst såhär dags, men nu stod en lång rad gatsopare, hantverkare, mopedtaxiförare, grönsaksförsäljare och väntade utmed gatan.

Sen kom en blänkande, svart gammal Mercedes rullande, och ut ur den nedvevade fönsterrutan stack en hand som delade ut sedlar till de väntande. Jag blev förstås nyfiken och frågade runt, och fick förklarat för mig att mannen i bilen har ett hus längre ner på gatan dit han kommer en gång i veckan, samma dag och tid, och då ser han till att dela ut pengar på vägen. Ingen av dem jag pratade med visste var hans pengar kommer ifrån, men de sa att bakom de höga murarna runt lyxvillan ska han ha ännu fler veteranbilar som han samlar på. Gatsoparna, hantverkarna och de andra arbetarna, ja om de får betalt enligt minimilönen tjänar de ungefär 100 kronor om dagen. Så den där allmosan från mannen i lyxbilen var säkert välkommen.

Ojämlikhet är förstås ett globalt fenomen, men om man jämför så är faktiskt Thailands ekonomiska klyftor bland de största i regionen. Och det har bara blivit värre under de senaste årens militärstyre. Mellan 2013 och 2019 växte den thailändska ekonomin med bara 3 procent i snitt årligen, en av de lägsta tillväxttakterna i Sydostasien. Även medel- och övre medelklassen har fått det tuffare.

Men för landets superrika växer tillgångarna som aldrig förr. Thailands rikaste är bröderna Chearavanont som äger landets största privata företag, med verksamhet inom djurfoder och livsmedel. Bara sedan i fjol har deras personliga förmögenhet växt med över 83 miljarder kronor, enligt Forbes.

Under tidigare decennier såg Thailand en relativt snabb ekonomisk tillväxt och minskande fattigdom, som gav framtidstro för många thailändare. Och utvecklingen kunde också skänka viss legitimitet till den styrande eliten. Men den ekonomiska utvecklingen har bromsat in och under flera år i rad har fattigdomen legat still på mellan 6 och 7 procent. Frustrationen och känslan av orättvisa påtaglig idag, och en viktig faktor för att förstå varför så många thailändare röstade på oppositionen i det senaste valet. Nu återstår att se om den nya regeringen kan råda bot på ojämlikheten. Det styrande partiet Pheu Thai grundades av affärsmannen och politikern Thaksin Shinawatra, som enligt tidningen Forbes är Thailands 13:e rikaste man, god för lite mer än 23 miljarder kronor.

Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasien
axel.kronholm@sverigesradio.se

Att upprätthålla en fasad: Samuel Larsson, Köpenhamn

26 september 2023 | 4 min

Utrikeskrönikan 26 september 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Köpenhamn tisdag,

Alla som besökt Danmarks huvudstad har sett den. Den högresta grå byggnaden som tornar upp sig till vänster om man stiger ut från centralstationen och har sikte på Tivoli tvärs över gatan. En stram 70 meter hög fasad helt i glas, vars tunna spröjs och olikfärgade glaspartier ger en slags randig återspegling av det skiftande dagsljuset. Det är ett hotell, det har gått under olika namn i olika tider, men i folkmun alltid hetat SAS-hotellet - eftersom det var flygbolaget som lät bygga det en gång i tiden, och för att deras logga fortfarande tittar ner på oss där högst uppifrån.

Huset är ritat av ingen mindre än Danmarks design- och arkitekturikon Arne Jacobsen, ett modernistiskt storverk känt långt utanför Danmarks gränser, byggt 1960 i stram internationell stil. Än idag en symbol för, och kvitto på Danmarks obestridliga plats bland världens stormakter inom design och arkitektur. En gång i tiden hade SAS en terminal i bottenplan varifrån bussar körde jet set-erans resenärer direkt ut till flygplatsen, och husets kontakt med himlen förstärks av ett brilliant arkitektonisk trick som ger en illusion av att skyskrapan svävar. Det var till det här huset Arne Jacobsen ritade flera av sina nu världsberömda möbelklassiker, som fåtöljerna Ägget och Svanen.

Men nu stormar det om det legendariska landmärket. Av Jacobsens 60-talsinredning finns nästan inget kvar, istället är det nu exteriören som väcker debatt. De nuvarande ägarna, en internationell hotellkedja, vill renovera fasaden - drygt 60 år efter att den byggdes är den både sliten och tekniskt omodern, den läcker värme och hotellet behöver energieffektivisera. Så långt har alla varit med på noterna. Men när hotellet nu börjat sätta upp de nya modernare glaspartierna, visar det sig att den gamla fasadens revolutionerande och nästan helt osynliga spröjsar mellan glaspartierna är ersatta av tjocka vita metallprofiler. Den kända fasaden är på väg att få ett helt nytt utseende.

Och arkitektur-Danmark har fått panik. Var är de skira linjerna, den delikata balansen, skörheten och lättheten som gav huset sin karakteristiska stil? Hur ska det gå med fasadens lekfulla samspel med dagsljus och himmel? Tidningarnas kultursidor kokar, någon kallar det för en katastrof, en annan för ett respektlöst härverk. Kritiken tilltog ytterligare när det visade sig att den enda arkitektoniska konsult som varit inblandad i renoveringen var tillverkaren av de tänkta fönsterpartierna, men inte någon av de många experterna på byggnadsvård av danskt 60-tal - de som nu istället upprört hörs överallt i spalterna.

Köpenhamnspolitikerna verkar har snappat upp debatten, men vi får se om de hinner, vill och orkar dra i handbromsen innan huset fått sitt nya utseende. Själv är jag ingen expert, men håller med om att de nya fönsterna varken är snygga eller särskilt lika de gamla. Men tänker att det kanske är ödets ironi att modernismen, som ju handlade en hel del om att lite okänsligt skyffla ut det gamla omoderna till förmån för det senaste, nu ser ut att falla på eget grepp.

Samuel Larsson, Köpenhamn

Det gnisslar i kontraktet mellan stat och medborgare: Naila Saleem, Colombo

25 september 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 25 september

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Colombo måndag

Det är härligt att vara tillbaka i te- och kanelrikets land. Förra året handlade det mesta om den ekonomiska krisen eller kanske är kollapsen ett bättre ordval. Halvdygnslånga elavbrott och brist på bensin innebar en del utmaningar för den som ville bevaka utvecklingen. Men det var förstås inget i jämförelse med Srilankesernas vardag. Den där folkliga ilskan och kraften som föddes ur känslan att nu får det vara nog, var mäktig att bevittna. Folket fick till slut bort president Gotabaya Rajapaksa, hans bror premiärministern och övriga släktingar från makten. In kom Ranil Wickremasinghe och lugnet la sig. Påtvingat anser en del. In kom också höjda skatter och åtstramningspolitik.

Men missnöjet kvarstår. De jag pratar med säger att det är svårt att få ihop vardagen, att de äter mindre och väljer billigare ingredienser. Den dyrare elen är också betungande. Men mat, mediciner, bränsle och el finns åtminstone.

På ytan verkar det mesta vara helt normalt, turisterna strömmar in och de Srilankeser som lämnar landet skickar hem pengar. Två viktiga hörnstenar i landets ekonomi. I det kinesiskfinansierade projektet i hamnen står fler byggkranar än vid mitt förra besök.

Till det normala hör också käbblet om resurser och vem som ska bära bördan av det enorma skuldberg som Sri Lanka har. Här är fackföreningarna mycket starka och stoppar de facto beslut och utveckling som landet skulle behöva, för att man är osäker på vad det innebär för medlemmarna. Till exempel har satsningarna på solenergi hamnat på efterkälken för att facket satt sig på tvären.

När det handlar om att få ett stopp på flykten av kvalificerad arbetskraft lyder fackens svar mer förmåner till den egna yrkesgruppen. Man skjuter gärna åtstramningspolitikens konsekvenser till någon annan.

Den politiska eliten är ju vansinnigt korrupt. Den kan ta notan. Korruptionen är ett stort problem i Sri Lanka, om det råder inga tvivel. Men om det här landet ska räddas från konkurs måste alla bidra, fler betala skatt och så vidare. Staten har inte råd med förmåner till utvalda yrkeskategorier och det är svårt att smälta märker jag när jag pratar med folk. Både här i Sri Lanka och i mina andra bevakningsländer som är i en liknande situation.

Det är som om själva kontraktet mellan stat och medborgare är i gungning. Ni tillåts vara korrupta så länge vi får billig el och bensin. Sådan har realiteten varit för vanligt folk men det fungerar inte längre när institutioner som Internationella Valutafonden ställer krav till krisande länder som ber om pengar.

Vi är på rätt väg säger flera experter här i Colombo, de nödvändiga reformerna går kanske långsamt men processerna är i gång. Nu gäller det bara att de blir av och att man får ordning på de skyhöga skulderna. Inte så bara faktiskt.

Naila Saleem, korrespondent i Sydasien.

Kohandel om EU:s toppjobb: Andreas Liljeheden, Bryssel

22 september 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 22 september 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bryssel, fredag.

Jag sitter på mitt kontor och lägger pussel.

Att bevaka EU handlar ganska ofta om det. Alltså om att lägga pussel där olika intressen från medlemsländerna utgör bitar som man måste få ihop till en fungerande helhet.

Just nu följer jag utformningen av en sådan pusselbit. En utfrågning i Europaparlamentet.

”Vi har en väldigt viktig diskussion med kandidaten som ny chef för tillsynsnämnden inom Europeiska Centralbanken...”

Parlamentets ekonomiutskott frågar ut vice presidenten i tyska Bundesbank, Claudia Buch, som är nominerad till ny chef för tillsynsnämnden inom Europeiska Centralbanken, ECB.

”Gäsp…”, tänker nu säkert många lyssnare.

Men innan ni sänker volymen eller rent av stänger av helt ska ni veta att, även om den här utfrågningen i sig kanske inte är så het och en tillsynsnämnd inom ECB kanske inte låter särskilt sexig, så blir detta intressant för att det är just en bit i ett mycket större EU-pussel.

Och det säger något om hur EU funkar och hur man tillsätter toppjobben.

”Den här utfrågningen sker under väldigt speciella omständigheter…”

Faktum är att den här utfrågningen i parlamentet är lite pinsam för ekonomiutskottet då man där tidigare har gett stöd till en helt annan kandidat: Margarita Delgado, som är viceboss på den spanska centralbanken.

Trots det valde ECB förra veckan att nominera tyskan Buch i stället.

Detta gillas så klart inte i parlamentet och det blev också tydligt under utfrågningen i utskottet.

”Det är väldigt olyckligt, så här borde det inte funka mellan parlamentet och ECB...”

Parlamentet måste godkänna utnämningen av Buch och har därmed makt att ställa sig på tvären men väntas ändå inte göra det. Ställer de sig på tvären blir det svårt att få ihop det större pusslet.

För en annan pusselbit är utnämningen av ny chef för Europeiska investeringsbanken – ett annat tungt EU-organ som ger stora summor i stöd till projekt över hela världen.

För den chefsposten är Spaniens finansminister, Nadia Calviño, den främsta toppkandidaten, strax före den danska EU-kommissionären Margrethe Vestager som också aspirerar på posten.

Men ska Calviño kunna bli vald att leda EIB, ja då kan inte Delgado få chefsposten inom ECB. För du kan inte utse två spanska ekonomer på båda dessa poster.

Eller ja, det är klart att du kan. Det finns inga regler som säger att du inte kan göra det och man kan ju tycka att det viktiga är att de är kompetenta, inte var de kommer ifrån.

Och visst, kompetens spelar viss roll här, men det räcker inte att vara kunnig. För att få ett toppjobb i EU måste du också vara en bit som för tillfället passar in det stora och komplicerade pussel som fördelningen av chefspositioner utgör.

Helt krasst: ska finansministern Calviño bli vald till chef för EIB då får det ske på bekostnad av att landsmaninnan Delgado inte får jobbet inom ECB, utan att det jobbet går till tyskan Buch.

Ren kohandel kan man säga. Men det är så det funkar i EU.

Andreas Liljeheden, i Bryssel
andreas.liljeheden@sverigesradio.se

Uppdrag; Att rädda världen: Sara Heyman, korrespondent för global hälsa

21 september 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 21 september 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, torsdag.

Den här veckan samlas höjdare från hela världen i New York för FN:s generalförsamling och en rad viktiga möten. Kostymer och dräkter rör sig mellan skyskraporna och konferensrummen och den pampiga generalförsamlingens sal för att prata, nätverka och förhoppningsvis hitta nya vägar framåt.

Agendapunkterna är tunga. Det gäller hållbarhetsmålen för 2030, de som bland annat handlar om att utrota fattigdom och hunger, ge alla människor tillgång till utbildning och sjukvård, minska ojämlikheten och skapa hållbara samhällen och ekosystem.

Igår handlade det om klimatet och global pandemiberedskap. Idag ska man prata om hur man kan göra hälso- och sjukvård möjlig för alla, och det hålls ett förberedande ministermöte inför ett toppmöte nästa år med den nätta programpunkten framtiden: ”Summit of the future”.

Man kan utan att överdriva faktiskt säga att de som samlas i New York den här veckan har i uppdrag att rädda världen.

Jag tänker på dem i andra änden av den här pyramiden. Utförarna, de på det så kallade golvet. Det kan vara ett sjukhusgolv, men lika gärna golvet i ett klassrum, en lagård eller en polisstation.

Jag tänker till exempel på Anette. Anette är en erfaren undersköterska jag fick förmånen att jobba tillsammans med på en geriatrisk avdelning. För att förklara Anette ger jag er en scen: En ung undersköterska, vi kan kalla henne Sofia, kommer ut ur en patientsal med en orörd lunchbricka, full med mat. ”Hanna ville inte äta nåt”, säger hon och rycker på axlarna, och går vidare mot köket.

Hanna närmar sig nittio år och är inlagd för en infektion. Hon ser ut som en liten skrämd fågel i sin sjukhussäng, säger nästan ingenting. Anette tar på ett vänligt sätt brickan från Sofia och går tillbaka in i patientsalen. Där sätter hon sig på sängkanten och lägger armen om Hannas tunna axlar. När jag går förbi ett par minuter senare hör jag hur de båda skrattar högt där inne. Efter en stund kommer Anette ut med lunchbrickan, med nästan all mat uppäten.

Vad Anette måste vara snäll och godhjärtad, kanske någon tänker. Och visst, det är inte fel, men det är ändå att missa poängen. Anette har en yrkesskicklighet. För du kan sitta där på sängkanten och vara hur godhjärtad som helst, och ändå inte få Hanna att ta en enda tugga av sin mat. Den mat som hon så väl behöver för att bli frisk.

Tillbaka till New York och kostymerna i konferensrummen. Det går inte särskilt bra för världen att nå målen till 2030. Fattigdomen har ökat sen pandemin, fler är hungriga och rekordmånga människor i världen är på flykt.

FN:s generalsekreterare hoppas att mötet ska bli startskottet för en högre växel och, jag citerar: ”återuppväcka en känsla av hopp, optimism och entusiasm för 2030-agendan”.

Hoppet behövs. För mötet äger rum, och jag citerar igen, ”i en tid av aldrig tidigare skådade motgångar för den globala utvecklingen”.

Vi kan bara hoppas att de som är där är, inom sina områden, lika yrkesskickliga som Anette.

Sara Heyman, korrespondent för global hälsa
sara.heyman@sverigesradio.se

Systerpartierna med olika syn på lotterier: Pontus Mattsson, London

20 september 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 20 september 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London, onsdag.

Kanske finns det ändå en liten möjlighet att få en intervju med Rishi Sunak. Det är klart att en journalist från Sveriges Radio inte hamnar högt upp på listan när den brittiske premiärministern sitter på Downing Street och sorterar intervjuförfrågningar. Men jag kan hoppas på turen.

Förstapriset i det konservativa Torypartiets lotteri är nämligen att få tala med Sunak.

Eftersom jag ska till Torys partikonferens om någon vecka, har jag fått flera mejl från partiet med uppmaningar om att köpa en lott. Jag kan vinna 5 000 pund till en semesterresa, eller 1000 pund och ett cricketslagträ, signerat av cricketfantasten Rishi Sunak själv, eller förstapriset 10 000 pund och ett tiominuters telefonsamtal med premiärministern.

I Sverige styr Rishi Sunaks systerparti Moderaterna. I Sverige har de tillsatt en utredning om att förbjuda partier att ha lotterier.

”Med det vi vet om spelmissbruk så finns det starka skäl att partier inte ska finansieras på det sättet”, sade statsministern Ulf Kristersson när beskedet presenterades tidigare i år.

Budskapet från de konservativa i Storbritannien är ett helt annat: ”When you play, we all win. Don´t miss your chance. The prizes keep coming.”

I Storbritannien är de politiska partierna i huvudsak finansierade via gåvor och avgifter, inte som i Sverige genom offentliga bidrag. Lotterierna får alltså en viktigare roll. Labourpartiet har ett som heter Röda rosen-lotteriet där man kan vinna 25 000 pund. Något samtal med partiledare Keir Starmer har jag dock inte sett i vinstlistan.

I somras var Ulf Kristersson på besök hos Rishi Sunak på Downing Street i London. Av pressmeddelandet från det brittiska regeringshögkvarteret framgår att de talade om Ukraina och de talade om Nato. Om meningsskiljaktigheterna i lotterifrågan nämns inte ett ord. Men kanske borde de ha pratat också om det. Gästerna från Sverige kan ha en del att lära. För trots att de nu vill utreda ett förbud så har också Moderaterna ett partilotteri, Men inte alls ett lika framgångsrikt som Socialdemokraterna, vars analys är att det är just därför Moderaterna talar om förbud.

Det kanske är vinsterna i M-lotteriet som behöver utvecklas och ett samtal med Sunak om frågan hade möjligen kunnat inspirera, ett jaktpass i skogen med jägaren Ulf Kristersson, eller en signerad keps i kamouflagefärger kanske skulle sätta fart på lottförsäljningen.

Som svensk journalist i London är det i alla fall bara att vara tacksam för att Tory-lotteriet finns här i landet. Sannolikt enda chansen att få ett intervjutillfälle med Rishi Sunak.

Pontus Mattsson, London
pontus.mattsson@sverigesradio.se

Rekordmånga ryssar grips: Maria Persson Löfgren

19 september 2023 | 4 min

Utrikeskrönikan 19 september, 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, tisdag.

Och jag väntar på morgondagen, vi är många som gör det i ett fåfängt hopp om att det ska ta slut lite snabbare. Nej, jag menar inte livet.

Men att tiden ska gå lite fortare. Som för Anja Arsjipova som i månader väntat i ryskt häkte på att dömas till 15 års fängelse. Ett fullständigt absurt straff grundat på de nya ryska ”lagar” där kritik av rysk militär ger fängelse eller kallas för att ha spridit fejkad information.

I grannlandet Belarus är straffen något kortare för det som kallas att förolämpa statliga tjänstemän.

Som 51 åriga tvåbarnsmamman Julia Kolos, chef för en statlig rättsmedicinsk avdelning. Men i augusti greps hon anklagad för att ha förolämpat en statstjänsteman. Var hon för kritisk eller kom på kant med fel kollega, det vet vi inte. På listan över drygt 1 500 politiska fångar i Belarus har många fängslats just för att ha förolämpat tjänstemän eller talat illa om ledaren, han som brukade kallas Europas siste diktator Aleksandr Lukasjenko.

Anja Arsjipova delar sitt öde med runt 20 000 andra gripna i Ryssland. Landet har slagit rekord under sitt krig mot Ukraina. Ett skamligt rekord i gripanden och fängslanden av människor som bara sagt nej till kriget eller stött dem som gripits för att de utövat sina enligt rysk grundlag skyddade rättigheter som yttrandefrihet. En inskriven rätt, som myndigheterna inte bryr sig om. Precis som domstolarna inte har något med rättvisa att göra.

FN:s människorättsråd i Geneve har nu för första gången publicerat en rapport där det tydligt slås fast att Ryssland aldrig slagit till så hårt mot civilsamhället, som under tiden kriget pågått. Tystat oberoende röster, förbjudit civila organisationer och dömt till långa fängelsestraff – historiskt långa.

Det drabbar vanliga ryssar, som Anja från St Petersburg, historieläraren, doktoranden i matematik från Moskvas universitet, fritidspolitikern i en stadsdel i Moskva, pappan vars dotter ritade en teckning mot kriget, Jurij Dmitrovitj som kartlade sovjetiska offer för utrensningar i Karelska skogarna, journalister, bloggare och så några mer kända som Aleksej Navalnyj eller Ilja Jasjin.

För Anja Arsjipova väntar först en födelsedag i morgon i häktet, hennes första födelsedag i fångenskap. Hon fyller 26 år och på nätet pågår en insamling för att skicka tårtor till henne och cellkamraten, som också har födelsedag i morgon 20:e september. Dessutom samlas pengar för att köpa en tågbiljett till Anjas mamma, som bor i Barnaul nära 350 mil från Moskva, tågresan tar två dagar och nio timmar.

Hon kommer inte hinna till dotterns födelsedag, även om de får ihop tillräckligt med pengar till biljetten.

Skattar mig lycklig som kommer hinna fira en för mig mycket viktig person 20:e september. När han föddes följde jag processen på distans från Moskva. Men i morgon är jag på plats då mormors bäste Ture fyller 10 år.

Rysslandskorrespondent Maria Persson Löfgren för P1 Morgon.
maria.persson_lofgren@sverigesradio.se

Möte med Gud i Atlasbergen: Marie Nilsson Boij, Paris

18 september 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 18 september. 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Paris Måndag,

Gud uppenbarade sig plötsligt i mitt liv, när jag klev ur planet i Marrakech, och ställde sig mitt i vägen där i de karga Atlasbergen, när jag skulle göra mina intervjuer.

- Vad tänker du om det som hände?

- Gud vill säga oss något. Det finns mycket korruption i världen.

- Vad känner du?

- Vi kan inte invända. Det är Guds verk.

- Hur mår du?

- Jag tackar gud för att jag överlevde!

- Hur ser du på framtiden?

- Jag tror på Gud och vet att han kommer att hjälpa mig.

Det är klart att det finns svenskar som tänker så. Att Gud konkret ingriper i vår vardag, men jag har tidigare ALDRIG fått det svaret på en enda fråga, under mina 25 år som journalist.

När jag var praktikant på EU-kommissionens generalsekretariat i Bryssel sa min handledare - en djupt troende katolik från Österrike - och tillika rådgivare åt dåvarande kommissionens ordförande Romano Prodi - i förtroende och med sänkt röst till mig att AIDS - epidemin i Afrika var ett sätt för gud att begränsa befolkningsökningen i världen.

Den slutsatsen läste jag dock aldrig i något policydokument. Sådana åsikter får man hålla tyst om i Europa om man hyser dem, och vill behålla sin trovärdighet.

Intellektuellt/teologiskt har vi ju här annars löst dilemmat med en allsmäktig Gud i kombination med bottenlös misär, med att det antingen också finns en ond kraft, eller med att Gud visserligen har skapat oss och är allsmäktig men inte blandar sig i vad man skulle kunna kalla för ”vardagsdetaljer”.

En jordbävning är inte ett budskap från Gud. Det är två kontinentalplattor som pressas mot varandra.

Samtidigt torde det ju vara så att i takt med att tron på en aktiv gud minskar, blir motivationen att tjäna honom/henne med goda gärningar allt mindre.

Kan tron på en aktiv belönande och kanske straffande Gud förklara att marockanska Mariam och de 699 andra kvinnorna i hennes förening sparar en krona om dagen till välgörande ändamål, trots dålig ekonomi?

Vad sparar DU till?

Det torde också vara så att ju längre ifrån vår vardag vi håller Gud, desto svårare blir det att finna tröst hos honom/henne.

Något som skulle kunna förklara varför vi i Sverige ägnar så otroligt mycket tid åt att vilset hitta oss själva. Ja, jag vågar påstå det.

Och varför det i mitt sociala medier - flöde på senare tid börjat dyka upp allt fler erbjudanden från häxor och shamaner.

Längtan efter mening, andlighet och tröst försvinner ju inte för att man inte längre bekänner sig till en monoteistisk religion, menar jag.

Nä hos oss i Sverige står inte någon moraliserande Gud i vägen i vardagen längre, vilket enligt mig är en förutsättning för att ett samhälle ska kunna hitta de bästa lösningarna för kollektivet.

Men vi går ju då också miste om den tillförsikt, som jag mötte hos alla de jag träffade i Marocko. Gud kommer att hjälpa mig!

Den vissheten skulle i alla fall jag gärna vilja kunna vila i.

Marie Nilsson Boij, nyss hemkommen från Marocko
marie.nilsson-boij@sverigesradio.se

Amerikanskt prat om stöd i Ukraina ringer falskt i chilenska öron

15 september 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 15 september. 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

När jag var i Sverige i somras fick jag ofta frågan varför flera länder i Latinamerika stödjer Ryssland i kriget i Ukraina.

En del gör det helhjärtat, andra gör det mer nyanserat.

En del av förklaringen till denna inställning stavas USA. När väst - med USA i spetsen - talar om frihet, demokrati och mänskliga rättigheter, är det många här i Latinamerika som demonstrativt lyfter på ögonbrynen.

Regionen här har en egen erfarenhet av USA.

Just det land jag är i nu - Chile - är ett typexempel – en amerikansk regering både stödde och finansierade störtandet av den folkvalde presidenten Salvador Allende 1973, och införandet av en brutal militärdiktatur. Allt enligt CIA:s egna dokument, som med åren tappat sekretesstämpeln.

Natten då Allende vann valet 1970 slog t ex dåvarande presidenten Richard Nixon näven i bordet och skrek till CIA-chefen: kväv ihjäl den chilenska ekonomin!

CIA inledde då en omfattande operation, med ekonomisk krigföring, terrorattentat, riktade mord och en destabiliseringsplan med ingredienser som varubrist och ekonomiskt kaos som använts flera gånger i olika länder sen dess.

Det senaste avslöjandet är bara tre månader gammalt – den amerikanske utrikesministern Henry Kissinger hade ett privat möte med diktator Augusto Pinochet i Santiago 1976 och sa till honom att omvärldens kritik mot juntan var orättvis, att Pinochet egentligen var en förebild i kampen mot kommunismen.

Och Kissinger gav Pinochet rådet att offentligt säga att juntan skulle bättra sig vad gäller mänskliga rättigheter, bara för att lugna opinionen, enligt topphemliga amerikanska officiella dokument som nyligen läckte ut.

Klart är att Allende berövade amerikanerna de viktiga koppargruvorna, de största kopparreserverna i världen, som fram till 1971 ägdes av amerikanska storbolag. Enligt många, var nationaliseringen av kopparbolagen den främsta orsaken till USA:s främjande av militärkuppen i Chile 1973.

Så att när väst - med USA i ledartröjan – talar om försvaret av demokratin och de mänskliga rättigheterna, så skakar många på huvudet här i Latinamerika. I förlängningen sträcker sig misstron till västs argument i kriget i Ukraina – försvarar verkligen väst en demokratisk världsordning eller bara sina egna intressen?

Känslan av att väst agerar med hyckleri har Ryssland spelat skickligt på här i Latinamerika, bland annat genom en regional tv kanal, som sprider den ryska tolkningen av kriget.

Det är nog förklaringen till att EU och USA har svårt att få med latinamerikanerna i en enad front mot den ryska invasionen i Ukraina.

Ivan Garcia, Santiago de Chile
ivan.garcia@sverigesradio.se

Då var då och nu är nu: Daniel Alling, Berlin

14 september 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan, 14 september 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Berlin, torsdag,

förra gången jag var korrespondent i Berlin för 10 år sedan var jag stamgäst på baren Dr Pong.

En och annan lyssnare minns den säkert från sina Berlinresor. Den trånga, delvis graffittifyllda lokalen på Eberswalder Straße man drack öl, spelade rundpingis natten igenom, cigarettröken låg tät över bordet.

Då och då vann man en titel i de ofta prestigefyllda finalerna till tre och försökte väl imponera på någon med en cool ballongplockning eller fräck en forehandsräddning trängd mot vägen.

Jag blev god vän med ägaren, Oliver, amerikanen som kommit till Berlin i början av 00-talet, öppnade sin bar som blev legendarisk.

2018 hade han fått nog.

- Det är tid att gå vidare i livet sa han, stängde Dr Pong och sålde lokalen.

I den nya baren i lokalen har jag aldrig varit. I den bar som var i lokalen före Dr Pongeran var jag inte heller. Men helt säkert skrivs det oförglömliga minnen i lokalen nu precis som det gjordes för mig i den under bordtennisbareran och precis som det gjordes i den bar som fanns i lokalen före den.

När jag nu är tillbaka i Berlin igen saknar jag inte Dr Pong, nej, jag är tvärtom lite tacksam över att den är borta och jag behöver inte ens tänka på att försöka återskapa en känsla som inte går att återskapa.

Jag kom och tänka på detta minne när jag igår kväll åkte till Oranienburger Straße i stadsdelen Mitte. Där öppnar nämligen idag museet Fotografiska sin Berlinfilial i en av Berlins mest klassiska byggnader, Tacheles.

Den öppnade som varuhus i början av 1900-talet, fungerade som fängelse under nazitiden, efter murens fall togs det över av konstnärer som omvandlade det till en slags alternativ, lätt fallfärdig men stolt konsthall med bar, klubb, cafe och biograf, fylld av graffiti.

För drygt 10 år sen gjorde jag reportage om Tacheles. Huset och tomten var såld till ett fastighetsbolag. Konstnärerna försökte ockupera byggnaden och gå till domstol men hade ingen chans.

I dag öppnar alltså ett privatägt fotomuseum i byggnaden. Arkitekterna för dagens användande av Tachelesbyggnaden har behållit den slitna fasaden från varuhustiden, graffittin och ståltrapporna från den alternativa konstnärseran men renoverat lokalerna så de nu innehåller moderna utställningsrum och förstås tidstrogna restauranger och barer.

Försöker de helt enkelt återskapa en känsla från en svunnen tid? Går det ändå kanske?

Jag vet inte riktigt, kanske lite ändå kände jag där jag stod vid byggnaden eller blir det bara en form av spelad coolhet, ett begrepp som en vän till mig myntade en gång. Var och en får avgöra förstås.

Tiden hade i vilket fall gått vidare i Tacheles, precis som i Dr Ponglokalen, minnen finns här från varuhustiden, från fängelsetiden, från den alternativa konsthallstiden och nya kommer skrivas nu i museet och Berlins aldrig upphörande gentrifierings-, förändrings- och fördyringsdebatt har fått ytterligare ett kapitel.

Daniel Alling, Berlin
daniel.alling@sverigesradio.se

Jag skrapar på ytan av den kinesiska muren: Björn Djurberg, Östersund

13 september 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 13 september 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Östersund, onsdag.

Under mina år som Kinakorrespondent har jag sällan, nästan aldrig faktiskt, rapporterat om en av de mest kinesiska sakerna som finns: den kinesiska muren.

Detta världsarv som inte sällan får symbolisera Kina och allt vad det kan innebära.

När jag söker i mitt arkiv hittar jag nästan bara referenser till Coronapandemin.

Mur-turismen stängdes ju ner då, tillfälligt om ni minns.

Så, det var med visst intresse jag i förra veckan noterade att muren återigen skapat rubriker världen över efter att två byggnadsarbetare från inre Mongoliet med en grävskopa grävt sig en genväg genom densamma.

Genvägar blir senvägar och sannolikt väntar nu böter för dessa två, som enligt kinesisk media jobbade med att plantera träd längs ena sidan av muren på gränsen mellan inre Mongoliet och Shanxi-provinsen.

Men, de är i gott, eller kanske ont, sällskap.

Förstörelsen av den kinesiska muren genom åren har varit omfattande. Stenarna har använts till att bygga både hus och fårhagar, eller sålts som souvenirer till turister.

Turister som inte sällan dessutom gärna ristat in något banalt i de gamla stenarna.

Själv har jag, som varje utlänning i Kina med självrespekt, såklart besökt muren flera gånger.

Både renoverade delar och övergivna, mer fallfärdiga sektioner.

Det är verkligen ett fascinerande byggnadsverk, med en brutal historia.

Kanske säger den också något om Kina av idag.

Som symbol porträtteras den ofta som stark och mäktig.

”Låt oss bygga en ny kinesisk mur av vårt kött och blod”, som den andra versen i den kinesiska nationalsången lyder.

Den högsta ledaren Xi Jinping drog även på häromåret, när han i ett uppmärksammat tal sade att den som försökte mobba eller trycka ner Kina, skulle få duktigt med stryk av denna mur av stål, som byggts av 1,4 miljarder kinesers kött och blod.

Men historiskt är det tveksamt hur effektiv den egentligen var som försvar mot invasioner.

Och med tanke på hur många som uppskattas ha dött för att bygga den och vad den har kostat även i rena pengar, så kan nyttan ifrågasättas.

Och egentligen är ju den kinesiska muren flera olika murar, ett lapptäcke som byggts i omgångar.

Verkligheten är långt ifrån den förenklade styrkesymbol som vissa kanske vill frammana, när man talar om Changcheng, den långa muren.

Och går den verkligen att se från månen?

Skrapar man lite på ytan är verkligheten ofta mer nyanserad än vad man först trott.

Lite som dagens Kina.

Björn Djurberg, Kinakorrespondent
bjorn.djurberg@sverigesradio.se

På tåget mellan Tel Aviv och Jerusalem: Cecilia Uddén, Jerusalem

12 september 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 12 september 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Jerusalem, tisdag.

Pendeltåget mellan Tel Aviv och Jerusalem igår kväll var trångt och svettigt men bland alla demonstranter på väg till Jerusalem med trummor, tutor och israeliska flaggor bubblade förväntningarna nästan segervisst.

Vi måste vinna, det finns inget annat val, annars går Israel under, sa en tidigare militär befälhavare till mig, men en journalist sa att hon fruktar politiskt våld, kanske politiska mord, eftersom hatet mot högsta domstolen i vissa kretsar är lika starkt som hatet och uppviglingen mot dåvarande premiärminister Yitzhak Rabin strax innan han sköts ihjäl 1995.

Rabin stämplades som förrädare för att han var beredd till en tvåstatslösning för att få fred med palestinierna, en fråga som proteströrelsen knappt vågat ta i och det blev inte bättre av att den palestinske presidenten Mahmoud Abbas nyligen återigen gjorde grovt antisemitiska och historieförvanskande uttalanden om varför Hitler dödade judar.

Ledande palestinska intellektuella fördömde Mahmoud Abbas, men att han sitter kvar som korrupt och impopulär palestinsk president gör det ännu lättare för israeler att idag säga: vi har ingen partner för fred.

Trots det är det idag fler som kopplar ihop den kontroversiella domstolsreformen, den som kallas en kupp av demonstranterna, med Israels ockupation eftersom flera av ministrarna i den israeliska regeringen vill annektera Västbanken och har gjort uttalanden till stöd för det ökade bosättarvåldet mot palestinier.

Det är först efter en stund i trängseln ombord på pendeltåget mellan Jerusalem och Tel Aviv som jag ser alla de andra, de som inte ska demonstrera. En ultraortodox mor med sin vuxna dotter. Båda har peruk för att inte visa sitt riktiga hår.

Dotterns är kastanjebrun och mamman pratar med hög glad röst på jiddisch som om demonstranterna inte existerade. På ett säte sitter en äldre man med två kassar fulla av petflaskor och alldeles intill mig en pratsam kvinna som berättar för mig att hon har fem barn, bor i en bosättning på västbanken och arbetar som talpedagog.

Är du orolig, undrar jag? Nu när israels ekonomi går sämre på grund av oron över domstolsreformen, nu när israels fiender gnuggar händerna över den inre splittringen. Hon ser förvånad ut. Orolig? Nej det enda jag oroar mig över är äppelpaj, honungskaka och all mat jag ska laga till Rosh Hashana – det judiska nyåret i helgen. Shana Tova – gott nytt år, säger hon.

Cecilia Uddén, Jerusalem
cecilia.udden@sverigesradio.se

Allt är som vanligt, men inte alls som förr: Ginna Lindberg, Washington

11 september 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 11 september 2023,

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Washington, måndag.

Jag är tillbaka som korrespondent i den amerikanska huvudstan, och tillbaka i kön in till kongressen.

Jag tar ingången till en av senatens sidobyggnader. Utanför den pampiga porten sitter en vakt på en träpall tillbakalutad mot väggen, han har dragit sig in i skuggan och fläktar sig med handen. Det är över trettiofem grader varmt den här septemberdagen, hettan ligger som ett lock över stan.

– Välkommen! säger vakten och nickar mot dörren , det är svalare där inne.

Jag går igenom säkerhetskontrollen, tar till vänster in i den luftkonditionerade långa korridoren. Att hämta ut min nya pressackreditering går på nolltid.

- Är det några nya restriktioner? frågar jag. Nej, säger mannen bakom glasluckan på mediakontoret, det är som vanligt. Du kan ta genvägen i tunnlarna mellan husen, det är svalare därnere, säger han

I den enorma svala välkomsthallen är det fullt av folk, turister och skolelever i rader som går runt med hörlurar och lyssnar på guidade turer och tar foton av de vita marmorstatyerna.

Kongressen, Kapitolium, själva hjärtat i USA:s demokrati - det syns inte ett spår här av stormningen för två och ett halvt år sen. Ändå är det svårt att tänka på något annat. Att fönster krossades, dörrar slogs in, vakter misshandlades. Tvåtusen människor tog sig in här i marmorhallarna och skanderade ”Trump vann” och ”Häng Mike Pence”.

Jag går in i souvenirshopen och köper ett inplastat exemplar av Konstitutionen.

– Bra val, det där är en storsäljare, säger killen i kassan.

Jag blir stående och läser om 14:e tillägget. Det som vissa experter säger kan användas mot Donald Trump. Har man deltagit i uppror ska man inte kunna inneha presidentämbetet. Konstitutionen skulle kunna stoppa honom, säger de. Trump har avfärdat de teorierna som politisk förföljelse. I sitt senaste kampanjtal uppmanade han sina supportrar att slåss för att ta tillbaka landet. ”Fight together”. Våra fiender är ute efter att stoppa oss, sa han.

I den ljusa entréhallen i kongressen ser jag hur en av vakterna i klarröd uniform går fram till några av skoleleverna och hyssjar: ”Keep your voices down”, inga höga röster, manar han.

En av de vuxna intill oss säger: - ”Tänk att allt är som vanligt, som före stormningen, och före pandemin. Men inget är som förr. Politikerna därinne kan ju inte ens prata med varandra längre, allt är en konflikt nuförtiden.”

På kvällen går vi på konsert. Washingtons symfoniorkester spelar utanför kongressen. Vi är flera hundra som trängs på grässlänten, folk har med sig picknick och sitter på filtar. När orkestern börjar spela höjer hundratals människor sina mobilkameror och dokumentera musikerna, sedan vänder de mobilerna åt andra hållet, mot kongressen som är upplyst mot den mörka kvällshimlen. Allt är som vanligt. Men inte alls som förr.

Ginna Lindberg, Washington
ginna.lindberg@sverigesradio.se

Någon av oss kommer att dö

8 september 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 8 september 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bath, en stekande varm fredag i september.

Efter en kall och regnig sommar kom hösten med sensommarvärme.

Och ni har hört det förr men här kommer det igen: runt trettio grader flera dagar i rad är inte vanligt den här årstiden i Sydvästra England. Men rekordtemperaturer och extremväder det har varit vanligt sommaren 2023 - den varmaste som hittills uppmätts enligt europeiska klimatdata.

En annan sak som blivit vanligare den här sommaren är ifrågasättande, hån och hot mot meteorologer. I Spanien, Frankrike och USA har väderpresentatörer mötts av ilska när de berättat om rekordtemperaturer och väderfenomen som kan kopplas till den globala uppvärmningen.

De anställda på brittiska Metoffice verkar inte vara undantagna. Under en kort text i sociala medier som berättar om de senaste dagarnas exceptionella värme finns de vanliga kommentarerna - Sluta med er skrämselpropaganda! Varför använder ni röd färg på väderkartorna? För att få det att se värre ut va? Jag är trött på era lögner. Vi har haft en skitsommar med 12 grader i augusti! Nu vågar min mamma inte längre gå ut, hon är rädd för att få värmeslag och dö efter era alarmistiska progoser.

Ja, det är klart, en äldre kvinnas oro för hälsorisker i hettan är kanske lätt att vifta bort.

Men när en av världens främsta tennisspelare, 27-årige Daniil Medvedev som spelar i årets US Open i NY under en närmast outhärdlig värmebölja berättar hur han var så nära kollaps att han inte ens såg bollen utan slog mest på känsla i slutet av första set, då får han rubriker.

Trots att spelarna hade luftkonditionering under stolarna, handdukar med is runt nacken och gjorde flera avbrott för kalla duschar och medicinsk kontroll fick Medvedev kämpa med andningen genom hela matchen

Vid ett tillfälle tittar han in i kameran och säger – Någon spelare kommer att dö. Då får ni se!

Enligt nyhetsbyrån AP har de stora tennisturneringarna blivit farligare för spelarnas hälsa sedan slutet av 1980-talet på grund av kombinationen av stigande temperaturer och högre luftfuktighet.

I New York ändrade arrangörerna snabbt reglerna så att man numer får stänga taket över tennisbanorna för att skydda spelarna mot gassande sol.

Men vem ska skydda den brittiska tanten som med sin höga ålder också löper en reell risk under värmeböljor?

Inte hennes son i alla fall - han väljer att skälla ut meteorologen.

Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent Bath, England
marie-louise.kristola@sverigesradio.se

Den här gången gick det bra: Roger Wilson, San Francisco

7 september 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 7 september 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

San Francisco, torsdag.

Vem är det som pratar i megafon utanför fönstret, tänkte jag? Är det en demonstration? Någon som försöker peppa deltagarna i ett lokalt motionslopp? Eller är det kanske någon som dirigerar om bilar efter en akut trafikomläggning?

Men när jag gick ut genom entrén på huset jag befann mig i såg jag att det snarare handlade om en situation som involverade minst tio polisbilar, flera avstängda kvarter omkring mig och en man i en bil som vägrade komma ut. Och jag antog att mannen i bilen hade någon form av vapen, när jag såg tungt beväpnade poliser med skyddsvästar huka bakom polisbussarna.

Det var visst inte helt riskfritt att stå där jag stod, insåg jag några sekunder senare, och backade tillbaka in genom entrédörren.

”Öppna bildörren, visa oss dina händer”, uppmanade megafonpolisen, som på olika sätt försökte locka ut mannen från bilen.

”Vi är här för att hjälpa dig”, sa han.

”Om du bara kommer ut kan du få träffa din familj igen. Din systerson och din systerdotter. Och du kan få ta med dem till parken som vanligt”.

På något sätt hade man tagit reda på namnen på mannens släktingar, och upprepade dem gång på gång på gång. Lockade med att mannen skulle få återvända till vardagen, och normaliteten, bara han tog sitt förnuft till fånga. och lämnande bilen och den här polis-tv-serie-mardrömmen han hamnat i. ”Vi vill veta din sida av historien”, sa polisen med megafonen.

Särskilt många val hade den där bilföraren egentligen inte. Två stora polisfordon spärrade vägen så att bilen inte kunde ta sig någonstans. Men minuterna gick. Och till sist timmarna.

Att inte våga lämna en bil när man är omringad av poliser kan vara en helt befogad instinkt. Mindre laddade situationer än den här har slutat med dödlig utgång i USA, där poliser har tappat kontrollen, och skjutit istället för att lugna ner situationen.

Jag följde utvecklingen från husets takterrass och tänkte på hur en gravid 21-årig svart kvinna, misstänkt för snatteri, sköts till döds av en polis i Columbus, Ohio för omkring en vecka sen.

Men här verkade man gå strikt enligt regelboken. Först efter att i man i nästan två timmar försökt få mannen i bilen att komma ut så slog man sönder bakrutan, med en lång stav, för att sedan kasta in vad man sa var en mobiltelefon.

När man inte lyckades få kontakt med mannen på det sättet sköts till sist tårgas in genom bakrutan. Och bilföraren vacklade ut.

Efter att mannen blivit gripen tog det bara några ögonblick innan polisbilarna och avspärrningarna var borta. Den här gången blev det inget tragiskt slut. Och heller ingen nyhet.

Efter lite letande på lokala nyhetssajter hittade jag till sist en kort text polisen löst situationen efter att någon ringt in och anmält en beväpnad man i en bil. Det var allt.

Roger Wilson, USA-korrespondent
roger.wilson@sverigesradio.se

En stad som en gång var – 45 sekunder förändrade allt

6 september 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 6 september 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Hatay onsdag.

Det som en gång var en stad är inte längre.

Det är tomt på människor, så många har ju dött, andra är saknade men de flesta har flytt.

Det är spöklikt att gå i den öde staden som förut sjöd av liv, där kaféer och små restauranger låg i långa rader.

Där skratt och de drucknas högljudda prat kunde höras in på småtimmarna.

Där stolta lantbrukare sålde sina varor från traktorvagnar eller åsnekärror, stolta bjöd de på en bukett mynta eller ett granatäpple.

Kvinnor i huckle som sålde lavendel.

Jag kände gatorna här som några av de mest pittoreska och trygga i Turkiet och människorna som de varmaste.

De historiska byggnaderna med all sin skönhet och århundraden, ja årtusenden i väggarna. Antakya var en gång världens tredje största stad och har varit bebodd sedan bronsåldern.

Men all materiell historia, dessa fornminnen, byggnader och dess invånare. Allt är borta nu.

Jordbävningen den 6 februari förintade det mesta.

Många hus har redan raserats av grävmaskiner som lämnat stora månlandskap med betongklumpar, glas och uppstickande armeringsjärn kvar.

Ibland ser man en barnsko, skolväska eller ett foto. Vad hände med flickan på fotot, tankarna kommer, ingen har hämtat det.

Andra byggnader står kvar men väntar på rivning. Utgör en livsfara där minsta skalv eller storm kan få väggarna att helt rasa, eller taket att falla ned på gatan.

Att promenera i Antakya nu är att ständigt blicka uppåt, mot faran.

Många hus är sneda, ena halvan har rasat andra har sjunkit ner. Citronträd står övergivna som om inte ens skuggan vill höra till.

Från några rashögar tränger en unken, rutten stank.

Fortfarande hittas kvarlevor, många saknas.

För de som är kvar är livet en kamp.

Att leva i moln av damm från betong, glas och asbest. Att överleva utan jobb och bostad. Att leva i sin hemstad där allt är förstört, allt är stängt och inget hopp finns.

Där invånarna nu går med vätskande sår av insektsbett från små flygfän som frodas i rasmassor.

Elakt brännande, fula bölder som hotar med sjukdom. Omöjliga att värja sig mot.

Jag dog den där natten berättar en propert klädd kvinna för mig. Jag hade ett fint hus, jobb, vänner, familj, nu sitter jag här i mitt dammiga tält och är död. Tårarna lämnar ränder i ett dammigt ansikte.

Vi kan inte dö med de döda men vi har inget liv snyftar en medelålders man. Hela stan är ett trauma konstaterar han.

Hatay kommer aldrig mer att bli sig likt, säger han. 45 sekunders skalv förändrade liven här och regionen för alltid.

Och Antakya, en stad som en gång var, men som inte längre är.

Johan-Mathias Sommarström, för P1morgon i Antakya, Hatay.
johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

Vårt klimatengagemang – mycket snack, lite verkstad?

5 september 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 5 september 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, tisdag.

Vid sidan av den här sommarens glädjeämnen så har vi alla fått en rejäl dos av beska piller att svälja.

Extremhetta, bränder, torka, kyla och översvämningar...

Rapporter från Grekland, Italien, Australien, Slovenien etcetera, etcetera... Listan kan göras lång.

Och allt det som inom citationstecken ”tagit oss på sängen”, är ju ändå inget nytt.

Vi har informerats om vad som komma skall. Om och om igen.

Bokstavligt talat.

”Ja, vart sjätte år skriver vi en rapport som alla politiker, men också media, kan ta del av om hur världen mår och vart vi är på väg”, säger klimatprofessor Lucka Kajfez som jag träffar på Bled Strategic Forum i Slovenien i slutet av augusti.

”Redan för 25 år sen kunde vi förutse just det som händer nu, nästan i detalj”, säger hon och fortsätter:

”Men problemet har varit och är i viss mån fortfarande att politiker ofta väljer att se det bästa scenariot i våra rapporter, som alltid innehåller tre olika scenarier, bästa, sämsta och mitt emellan”.

Och förutom det hon säger är det ju också så att en del av världens befolkning inte litar på klimatlarmen, utan har andra förklaringar till oväntade väderfenomen som drabbar oss allt oftare.

Men... att vissa politiker söker ljus i nattsvarta rapporter eller att det råder olika uppfattningar om vetenskapen bakom kliamtlarmen, det må vara hänt.

Det är inte det som får mig att känna en stark känsla av obehag.

En kollega till henne, den grekiske klimatprofessorn Constatinos Cartalis, som jag också pratade med i somras, säger att om alla länder gör rätt, så kan vi ha hejdat och vänt den nedåtgående spiralen och nått ett ”normalläge” om tidigast 30 till 40 år... Men, som han också sa, ”som du ju vet är inte alla överens, så det kommer ta mycket längre tid...”

Alla ska göra rätt.

Vi pratar gärna om hur duktiga vi är, köper second hand, äter mindre kött, cyklar, färre flygresor och så vidare.

Vi tror vi gör tillräcklig skillnad – men är det i själva verket inte så att de allra flesta av oss lever på i princip som vanligt – flyger, äter för mycket kött, kör bensin- och dieselbilar och hävdar att det är ganska ok, kör elbilar och TROR att det är ok å köper, köper, köper tills stressnivån i vårt hektiska vardagsliv sänks en smula?

I juni hade den europeiska bilförsäljningen ökat för elfte månaden i rad. Och julhandeln förnekar sig aldrig, förra året blev inget rekord men vi la ändå nästan 20 miljarder på klapparna?

Samma sak med med charterbolagen, som proppar flygplanen fulla år efter år och turistorter världen över larmar om överturism.

Rimligen består en stor del av de som bidrar till köprekord och resehysteri av sådana som TROR på klimatlarmen...

Så, när inte ens vi – inte minst jag själv – som litar på experterna förmår ändra våra beteenden i grunden – det är då insikten hos mig på riktigt sjunker in: om att det här kan gå riktigt illa.

Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent
milan.djelevic@sverigesradio.se

Vad ukrainska ordet ”normalt” kan betyda: Lubna El-Shanti, Kiev

4 september 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 4 september 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Kiev, måndag.

– Норм, все норм (norm, vse norm).

Det är svaret man oftast får i Ukraina, om man frågar hur någon mår, hur läget är, livet, barnen.

– Норм, все норм.

I dagligt tal kan det översättas ungefär med ”bra, allt är bra” eller ”okej, allt är okej”. Norm är en förkortning av нормально – normalt. Men just det ordet har för mig fått en helt annan innebörd.

Häromdagen träffade jag skådespelaren Katerina i Tjernihiv, en stad i norra Ukraina, en av landets äldsta. Jag stod där utanför den numera rangliga entrén till den anrika dramatiska teatern, den som för två veckor sedan överlevde en rysk robotattack - men skadades svårt. Hål i taket, krackelerad fasad.

Jag stod där utanför och betraktade förödelsen men när Katerina dök upp vaknade jag upp ur min dvala.

– Норм, все норм, sa hon med ett brett leende.

Att säga att något är ”norm” är detsamma som att säga att allt går ändå bra, inget speciellt egentligen, och ”norm” eller ”normalt” är ändå bra, avsaknad av dåliga nyheter – är i sig goda.

Kanske blir det här helt obegripligt för er, så låt oss säga så här, det är ett fullskaligt krig Ukraina utkämpar, i Tjernihiv har nyligen nära två hundra personer skadats, sju dödades, i den senaste massiva attacken – ändå orkar människor, som Katerina hålla modet uppe, vägrar se det fula, blickar framåt.

För vad ska man annars göra? Lägga sig ner och dö? Sörja tills tårar har tagit slut?

Det fungerar inte så här.

Livet måste få vara ”norm”, ”normalt”, ”okej”, ”bra”, även nu.

I Kiev var jag häromdagen på en standup-show. Förvisso handlade nästan alla skämt om kriget och den vardagen människor lever i men det var ändå ett andrum, en påminnelse om att livet fortsätter, trots allt. I en annan del av staden, i en av stadsparkerna, spelade en dj elektronisk musik, ungdomar dansade. Dj:n stannade upp, stängde av musiken och blickade ut över samlingen, det är så fint att känna ”normalitet”, sa han, sedan fortsatte gatufesten.

Där i teatern i Tjernihiv vandrade vi runt bland allt skadat och uppe på taket stötte jag på självaste direktören, också han gick runt där för att få en bild av läget, vad laga och vad låta bli att lägga kraft på.

– Vad driver dig, frågade jag.

– Ja, vad driver mig, vad driver oss. Har du hört talas om sagan om de två grodorna som råkade ramla i en kanna med grädde? De kunde inte ta sig upp, halkade ner hela tiden och till slut accepterade den ena sitt öde och drunknade. Den andra dum som det var, sprattlade allt vad den kunde och till slut blev grädden smör, grodan kunde ta sats och hoppa ut ur kannan, och överlevde.

Lubna El-Shanti, Kiev
lubna.el-shanti@sverigesradio.se

Håll till höger! Richard Myrenberg, Pretoria

1 september 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 1 september 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I luften på väg till Sydafrika fredag. På väg hem igen till Pretoria så blickar jag tillbaka på sommaren i Sverige. Utöver ett väder som lämnade en del övrigt att önska så kan man se nya trender, förändringar i hemlandet. Man kan konstatera att de stora infrastrukturprojekten som förbifarten och slussen, inte går framåt mycket. Trafiken är fortsatt en hjärtinfarkt, i varje fall i Storstockholm.

Nåväl. Jag ser i varje fall fram emot att rulla i den sydafrikanska trafiken igen. Även om det kan vara lite hetsigt på motorvägarna, så visar man stor hänsyn i trafiken i övrigt, man hjälps åt och tar det ganska lugnt. Och det för mig in på en annan trend i Sverige. Först förstod jag inte riktigt vad det var förrän jag såg en sån där äldre volvo kombi, där dekalerna är borttagna, rödfärgade bromsok, däcken sänkta och breddade och ljudanläggningen drar lika mycket el som ett mindre kärnkraftverk. Bilägaren är ofta en motorintresserad yngre vuxen man från typ Motala, eller Mjölby som heter typ… Kricke. Ja, ni fattar vad jag menar.

Just den här bilen hade en lång klisterremsa på bakluckan som sa: ”Vänster körfält är till för omkörning, stockholmsjävlar”. Det var en lång text, precis som de där dekalerna man ibland ser på stora monstertruckar; ”jag transporterar tunga stenar”, som hänvisar till en tidigare miljöpartistisk ministers man som hade en stor miljöovänlig bil med flak där motiveringen till fordonsvalet var just att flytta tunga stenar. Ja, det är långsökt, och det är lite höhö över de här typen av dekaler, det är pajigt och de är inte särskilt roliga ens första gången man läser dem.

Men sedan efter timmar och timmar på de svenska sommarmotorvägarna noterade jag något nytt. Alla dessa bilister som ligger i vänster körfält. Och liksom inte kör om. Eller de kör om, men ack så långsamt, långsamt. Man hasar fram. Trafiken stoppas upp där alla till slut ligger i vänsterfilen, till och med Birgitta i sin Nissan Micra med fyra hästkrafter.

Vart tog alla de här snabba omkörningarna vägen? Dra på lite, osså förbi den där husvagnen eller långtradaren. Sen kom jag på vad som hade hänt. Jag kallar fenomenet ”farthållar-Niklas”, småbarnspappan från Sollentuna, eller Täby som med familj ska ner till Mölle och som sätter farthållaren i sin Kia eller Volkswagen, så där lite lagom över hastighetsbegränsningen, som kanske kan ge böter, men inte så mycket att man riskerar att bli av med kortet. Och som sedan bara ligger där som en trög pansarkryssare i vänster körfält. I sin egen värld. Oavsett vad.

En statisk, odynamisk körning som leder till att hjärtinfarkten från Stockholm flyttades ut på motorvägarna också. Ska man köra om, så kör om! Det var jag då jag förstod vad Kricke i sin trimmande Volvo menade med klisterdekalen. Vänster körfält är till för omkörningar. Håll till höger - stockholmsjävlar!

Richard Myrenberg

Tack Asien, för den här gången: Peder Gustafsson, Bangkok

31 augusti 2023 | 4 min

Utrikeskrönika 31 augusti 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bangkok torsdag.

Med de här smittande skratten från två buddistmunkar i Thailand vill jag minnas mina fem korta år som Sveriges Radios Asienkorrespondent. För nu är jag framme vid min sista arbetsdag som korre.

Jag säger fem korta år, för tiden har gått allt för fort. När man har världens bästa jobb, i alla fall om du fråga mig, så är det aldrig en tråkig stund. Allt det som skulle kunna uppfattas som jobbigt som långa arbetsdagar, väntan på flygplatser, intervjupersoner som inte dyker upp försvinner liksom i en dimma. Kvar blir det udda och roliga.

Som mötet med de två buddistmunkarna Paiwan och Sompong som under pandemins utegångsförbud blev stjärnor på sociala medier. Till miljontals unga följare sände de direkt på nätet där de kombinerade traditionella buddistläror med skämt, fniss och skratt. Precis som intervjun med dem. Det sorgliga är att kort efter att jag träffade dem fick de order från en hög abbot att sluta med sina sändningar. Religion är allvarliga saker och inget man skämtar om.

Udda händelser som jag kommer att minnas är när jag var i Vietnams huvudstad Hanoi och bevakade toppmötet mellan USA:s dåvarande president Donald Trump och Nordkoreas ledare Kim Jong Un. Under samma dygn fick jag vara med om två oförglömliga saker. Först en något förvirrad presskonferens med Donald Trump där han inledde med att tala om Indien när vi var i Vietnam och han precis abrupt hade avbrutit mötet med Kim Jong Un. Den samlade presskåren förstod ingenting.

Det andra oförglömliga, som hände senare samma dygn, var att den nordkoreanska utrikesministern kallade till presskonferens mitt i natten. Ett sms väckte mig ur min slummer en halvtimma efter midnatt. Där stod det ”Dear Mr Peder, Ni har blivit utvald att delta vid presskonferensen med utrikesministern för Demokratiska Folkrepubliken Korea som inleds 02:15”. Jag var minst sagt skeptisk till uppgifterna eftersom Nordkorea sällan kallar till presskonferens. Efter att ha kollat att det inte var ett skämt så insåg jag att det bästa var att greppa inspelaren och springa ut i natten och till hotellet där nordkoreanerna bodde.

Med andan i halsen kom jag, efter en hel del säkerhetskontroller, in på ett litet rum där vi var 15 journalister. De flesta vietnameser eller sydkoreaner och så jag från Sverige. Presskonferensen var en kort historia. Den nordkoreanska utrikesministern läste upp ett uttalande som långsamt och noggrant översattes till engelska av en tolk som med nervöst darrande röst läste innantill från ett papper. Vid två tillfällen rättade utrikesministern tolken som blev allt svettigare i det varma rummet.

Hela situationen var så absurd att det kändes som att jag hade var med i en film noir när jag gick tillbaka till mitt hotell genom Hanois regnvåta gator. Med bra en och annan hund och mina ekande steg som sällskap tänkte jag, -Hur ska jag kunna toppa det här?

Det som toppar är glädjen över att ha fått vara dina ögon och öron här i Sydostasien och det är med ett leende jag nu ser tillbaka på åren som gått.

Peder Gustafsson, Bangkok
peder.gustafsson@sverigesradio.se

Den politiska knuten har dragits åt allt hårdare i Finland: Carina Holmberg, Helsingfors

30 augusti 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 30 augusti 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Helsingfors, onsdag.

Vad är rasism?

Den frågan har dominerat finsk politik de senaste månaderna. Tonläget har periodvis varit högljutt, känslorna heta och i botten av diskussionen ligger frågan om den alldeles nybildade regeringen ska klara av att hålla samman ens över riksdagens öppnande.

För redan innan höstens riksdagsarbete har startat har oppositionen yrkat på en misstroendeomröstning.

Det handlar om anklagelser om rasism som riktas mot flera ledande politiker i Sannfinländarna, som är ett av fyra partier som bildade regering i juni.

Både partiledaren, tillika finansministern Riika Purra som näringsminister Wille Rydman har avslöjats med rasistiska skrivningar på sociala medier och i sms.

Och det ses med oblida ögon av många - riktigt komplicerat är det för Svenska folkpartiet och hur partiledningen ska försvara och förklara att de valt att gå in i samma regering som Sannfinländarna.

Och än finns det ingen klar enighet i Svenska folkpartiets riksdagsgrupp inför misstroendeomröstning i riksdagen.

SFP och dess partiledare Anna-Maja Henriksson har krävt konkreta åtgärder och ett dokument som anger en gemensam värdegrund för regeringen i arbetet med likabehandling, jämställdhet och icke-diskriminering.

Klart är att den politiska knuten har dragits åt allt hårdare under sommaren.

Och när finska riksdagen nästa vecka samlas för att dra igång höstterminen är frågan åt vilket håll det går.

Finsk politik är iallafall inte tråkigt och förutsägbart.

De rasistiska skrivningarna från Sannfinländska politiker ligger cirka 10 år tillbaka i tiden och några extra resurser till arbetet mot rasism finns inte utrymme för i budget är beskedet från finansminister Riika Puurra.

Å Sannfinländarna skyller helst hela debaclet på medierna som lyft fram anklagelserna om rasism i ljuset.

I mitten hittar vi statsminister Petteri Orpo för Samlingspartiet som får utnyttja all sin förhandlingsteknik för att navigera mellan grynnorna. Det vore ju snöpligt om regeringen sprack innan den ens fick börja.

Och i politiska poddar, krönikor och kommentar debatteras ämnet högt och lågt.

I den finska grundlagen finns skrivningar om mänskliga rättigheter, antidiskriminering och hets mot folkgrupp.

Trots det är den stora politiska knuten för den finska regeringen just nu att hitta en gemensam definition och handlingsplan för jämlikhet och mot diskriminering.

Framtiden för finska regeringen ligger i svaret på frågan -

Vad är rasism?

Carina Holmberg, Helsingfors
carina.holmberg@sverigesradio.se

Kärt korruptionssystem har många namn: Fernando Arias, Bogotá

29 augusti 2023 | 4 min

Utrikeskrönikan 29 augusti

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bogotá tisdag

Det är natt i juli 2021. En bil kör mot gränsen mellan Guatemala och El Salvador. I bilen sitter åklagaren Juan Francisco Sandoval och den svenske ambassadören i Guatemala, Hans Magnusson.

Bilen kan tack vare sin diplomatskyltning köra förbi den Guatemalanska gränskontrollen och fortsätta direkt till den salvadoranska sidan.

Med hjälp av den svenska ambassadören lyckas Sandoval fly från sitt hemland där han under flera år utrett den omfattande korruptionen, fly från hot om att gripas eller att dödas.

Dem senaste åren har flera statstjänstemän och journalister i Guatemala fängslats eller tvingats i exil när de arbetat med att utreda mutor och organiserad brottslighet i landet.

Men korruption är ju så klart inte enbart förekommande i Guatemala, det är ett stort problem i många latinamerikanska länder. Och självklart finns det olika begrepp och uttryck för det beroende på var man befinner sig.

I Venezuela, till exempel, pratar man om att vara ”enchufado”, att elkontakten sitter fast i vägguttaget. Dem som är ”enchhufado” i Venezuela känner en militär, en politiker eller rätt personer inom statliga myndigheter som kan hjälpa dem att dra fördel av systemet.

Mexikaner och Guatemalaner pratar om ”la mordida” – ett bett eller kanske snarare en tugga. Om polisen stoppar din bil kan dem kräva att få en ta en liten tugga för att låta dig köra vidare.

I andra länder i Centralamerika går det bra att prata om ”chorizo”. Man stoppar en korv, knyter ihop den och länkar samman den med en annan stoppad korv och sen en till och en till: en gestaltning av de många led som korruptionen kan anta, där en efter en tar sin del av kakan.

Och i Brasilien kan man ibland använda uttrycket ”jeitinho”. Ett mångfacetterat begrepp i och för sig, eftersom det också kan användas när fattiga invånare hittar en okonventionell väg för att klara av vardagsbestyren, men det kan också syfta på korruption bland till exempel politiker och företagare. Ordagrant betyder det kort gott ett ”litet sätt”.

Så där kan man fortsätta. Varje land har sina uttryck för att beskriva det omfattande fuskandet med skattepengar och maktbefogenheter. Och kärt barn har många namn funkar inte här, för kärt är det nog bara för de få som lyckas sko sig på systemet. Uttrycken är snarare ett sätt att göra den systematiska stölden överkomlig för dem som lever med den. Att avdramatisera en ständigt pågående tragedi.

För några dagar sedan stod det klart att Guatemala valt en ny president som lovat att ta krafttag mot korruptionen i landet. Den guatemalanska åklagaren Juan Francisco Sandoval, som idag bor i USA, hoppas att det kommer innebära att han och många andra någon kan återvända till sitt hemland.

Fernando Arias, Bogotá
fernando.arias@sverigesradio.se

Bilder som inte kan förmedlas i radio: Trygve Ulriksen Skogseth

28 augusti 2023 | 3 min

Ryska lögner på en t-shirt: Fredrik Wadström, Stockholm

25 augusti 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 25 augusti

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, fredag.

Stryker en skjorta som jag köpte för ett par veckor sedan i Ukrainas huvudstad Kiev. Det är en matt mörkblå skjorta i tunt tyg från ett lokalt ukrainskt designmärke. Inte alls dyr, tvärtom. Men lite originell som många av kläderna på designvaruhuset i flera våningar med bara ukrainska märken mitt på huvudgatan Chresjtjatyk.

I varuhusets skyltning ut mot gatan hänger numera ofta patriotiska t-shirts och luvtröjor med budskap på bröstet, budskap som “Be brave like Ukraine” – var modig som Ukraina – eller den som jag såg oftast i sommar på Kievs gator: “I'm Ukrainian” – jag är ukrainare.

Den här typen av tröjtryck har synts i butiker och i gatubilden i ukrainska städer ända sedan inledningen av den ryska invasionen 2014. Efter 24 februari förra året och det fullskaliga ryska anfallskriget mot Ukraina har tröjtrycken blivit fler och budskapen alltmer varierade.

Den kaxigaste och mest mångbottnade av alla t-shirttryck passerade förbi mig i gatubilden samma dag som jag skulle åka hem från Kiev.

Jag var på väg mot ett skyddsrum eftersom flyglarmet just hade gått. Svängde runt hörnet vid synagogan på Shota Rustaveli-gatan på väg ned mot Olympiastadion när ett ungt par, i kanske tjugoårsåldern, passerade i motsatt riktning. Jag minns inte vad han hade på sig, men hon hade en svart t-shirt med ukrainska kyrilliska bokstäver över bröstet. Det stod Kyjivskyj Rezjym – Kievregimen.

Jag stannade upp ett ögonblick för att ta in vad jag just sett innan jag fortsatte mot skyddsrummet. Kievregimen är ett av den ryska propagandans centralbegrepp för att trumma in budskapet att Ukrainas regering är en illegitim regim som inte representerar det ukrainska folket. Många ryssar har gått på den lögnen och ibland har den fått spridning också i omvärlden. På en gata i centrala Kiev vet alla som passerar den unga tjejen med t-tröjan att det där är giftig ironi.

Ukraina radar upp demokratiska val på alla nivåer i politiken: till presidentposten, till parlamentet, till lokala församlingar. Den ryska propagandan fortsätter sprida sina lögner om ukrainarna, under många år med god hjälp av den ryske affärsmannen Jevgenij Prigozjins trollfabriker som pumpat ut desinformation i världen från sina skiftarbetande kontorsanställda.

Nu är den ryska paramilitära Wagnergruppens ledare Prigozjin död medan ukrainarna fortsätter att använda sin politiska humor. Som på en t-shirt på gatan mellan synagogan och Olympiastadion i centrala Kiev: Kyjivskyj Rezjym – ett ironiskt judokast gentemot en av de mest envetna lögnerna om dagens Ukraina.

Fredrik Wadström, Stockholm
fredrik.wadstrom@sverigesradio.se

Sommarens hetaste accessoar: Felicia Frithiof, Madrid

24 augusti 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 24 augusti 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Madrid, torsdag.

Man kan bära den överallt – på tunnelbanan, på krogen, på stranden. Sommarens hetaste accessoar här i Sydeuropa är utan tvekan solfjädern.

Ja, ni vet, sådana som fram tills nyligen främst såldes till turister i Spanien, plastiga med svart spetstyg och, ska vi säga, tveksam funktion och hållbarhet.

Den hopfällbara solfjädern har helt klart gjort några statusresor sedan den troligen uppfanns i 600-talets Japan. Och med sommarens värmeböljor och rekordtemperaturer har den åter blivit indispensable, som man säger i modets huvudstad. Oumbärlig.

I Paris säljs designade solfjädrar för femsiffriga belopp och designers och försäljare vittnar för franska medier om att försäljningen ökat med upp till 50 procent – bara under augusti.

Någon där hemma kanske nu tänker att gäsp, sommaren är över. Men då vill jag, vän av ordning, inflika att det inte gäller stora delar centrala och södra Europa, som är i klorna på en ihärdig värmebölja som erbjuder ständigt nya rekordtemperaturer. Den är ovanligt sen. Men det blir i sig vanligare.

På andra sidan Gibraltarsundet, i Marocko, uppmättes temperaturer på över 50 grader för första gången någonsin häromveckan. Det brinner ännu på Teneriffa och i Grekland. Plusgrader i topparna på de schweiziska och italienska alperna gör att glaciärerna smälter.

Här i Madrid är det i talande stund 33 grader varmt, när jag spelar in detta sent på kvällen. Och nu ska jag sluta nämna siffror, jag vet att det är hopplöst att lyssna på. Men det är en svår stad att uthärda sådan hetta i, en stenstad som nästan helt saknar skuggande träd på de breda gatorna där biltrafiken tar allt utrymme.

Och medan det stora samtalsämnet här fortsätter vara hur man egentligen ska kunna sova – tillgång till luftkonditionering är på väg att bli en skarp klassmarkör i klimatförändringarnas tidevarv – så erbjuder solfjädern en demokratisk lösning för dagarna. Vik ett papper, ta en tidning – det mesta kan bli en solfjäder.

Dessutom är den klimatvänligare än en fläkt! Så kuttrar modereportagen. Får enkelt plats i handväskan. Allt som krävs är ständig manuell kraft.

Det är en tröst, antar jag, att vi åtminstone kan se chica ut när vi viftar bort extremvärmen.

Snart kommer jag att behöva lämna mitt luftkonditionerade hotellrum och gå ut. Jag ska göra intervjuer - och handla - innan jag åker tillbaka till Paris. Jag har nämligen fått en beställning från familjen:

Köp med dig en solfjäder. Nej, köp tre förresten.

Felicia Frithiof i Madrid
felicia.frithiof@sverigesradio.se

Finland är fullt av poeter: Aila Stefansdotter-Franck, Helsingfors

23 augusti 2023 | 4 min

Utrikeskrönikan 23 augusti 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Helsingfors, onsdag.

Finland är fullt av poeter.

En av dem hittade jag på motsvarigheten till SMHI häromveckan. Jag pratade med henne inför ett stundande oväder som då såg ut att bli århundradets värsta, men som blev mildare, inte alls som ovädret Hans.

Jag blev helt uppslukad när hon berättade om åsktromber och blixtkavalkader. Om farligt väder. Bilder av det sannolikt förskräckliga målades upp framför mig. Flygande trampoliner, spruckna tallar och kolsvarta stugor fanns med i den faktabaserade spåkulan och en krypande obehagskänsla satte sig i kroppen. Jag behövde aldrig be henne att upprepa något. Jag hade fullt fokus.

Det där är ju typiskt väder, tänker du kanske? Väder, som är en författares snabbaste genväg till att skapa stämningar. Med orosmoln som hopar sig vid horisonten och ensamma personer som sprider iskyla omkring sig. Jo, visst, men det här var nyheter. Hon hade kunnat informera om lågtryck som väntas omkring de sydvästra delarna och som för med sig nederbörd i stora mängder med överhängande risk för åska och med inslag av starka vindbyar. Hon hade kunnat berätta om väder som syns på håll. I stället för om väder som man skakar ur stövlarna.

Okej, okej, tänker du. Det kanske bara var hon, som person. Ja. Och det kan också vara mina öron. Mitt fattiga ordförråd på både finlandssvenska och finska, och ovanan kring de engelska översättningarna av finskan, som gör att allt jag hör här känns så rikt.

Nyligen läste jag den här rubriken, hos public service-bolaget i Finland, Yle: Nedskärningar och snuttjobbande lärare oroar.

Snuttjobb! Har ni någonsin hört ett ord som är så tydligt? Det betyder kort arbete, som ett vikariat. Man jobbar snutt efter snutt tills man blir helt kaputt, tycker de som är emot upplägget. Eller så jobbar man en snutt här, en snutt där, med en ordentlig paus i mitten, tycker de som är för. Ordet kommer från finskan och används ibland i översättning av de som pratar svenska i Finland.

Det här landet är verkligen fullt av poeter och det skulle ta veckor att berätta om alla ord som fått sinnena att vidga sig. Som är tydliga eller vackra. Eller som flyter ut och blir något större. Det finns till exempel ett ord på finska, löyly, som beskriver den specifika ångan som fyller bastun när hett vatten träffar stenarna. Ni vet, samtidigt som stressen pyser ut på samma sätt, fast ur öronen och porerna.

Det finns de som tycker att man borde fokusera mer på att bevara de gamla orden i språken än på att göra nya blandningar.

Det ena utesluter väl inte det andra? Jag tänker att jag kan ta med mig mina nyfunna uttryck till min lokalredaktion P4 Gävleborg, och blanda vidare där. Nästa gång jag berättar om vädret skippar jag allt vad växlande molnighet heter, för vi vet ju alla vad det egentligen är: Snuttväder. Korta stunder av sol, korta stunder av moln. Om det blir en extra rapp rapport kan man avsluta med snipp snapp snutt, så var vädret... slutt? Ja, något sådant.

Aila Stefansdotter-Franck, Helsingfors

Englands lejoninnor lindrar i kristider: Liza Youhanan, London

22 augusti 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 22 augusti.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London, tisdag.

Det är inget som verkar särskilt märkvärdigt med just den här tisdagen. Solen kommer och går, jag blickar ut mot gatan från balkongen med mitt morgonkaffe och ser upptagna människor på väg. I helgen spelade Englands damer final i fotbolls-VM. Lejoninnorna som de kallas.

Jag satt på en pub och såg matchen med ett gäng entusiaster som hoppades in i det sista. I halvlek snackades det passionerat om bollinnehav, byten och anfallsstrategier. Sedan damlagets vinst i EM förra året har lejoninnornas popularitet växt explosionsartat – inför VM-matchen i söndags sålde biljetter till visningar runt om i London slut på 8 minuter.

Jag bevittnade också helt andra lejon den här helgen, också en talangfull trupp – de satte upp musikal. Lejonkungen såklart. Jag kände mig nostalgisk och som en hyllning till min barndom bestämde jag mig för att gå på musikal. I halvlek, eller i pausen, gick vi ut från salongen och torkade tårar efter ett gripande nummer, växlade blickar av samförstånd i ett försök att uttrycka att vi just nu är med om något gemensamt som drabbar oss.

Det senaste året är levnadskostnaderna ett återkommande ämne bland britterna. Runt matbordet, vid grönsaksstånden eller på picknick i parken. Överallt kommenterar man att maten blivit dyrare, att en till kompis ska flytta in i lägenheten för att hyrorna är så höga, att ännu en pub fått stänga för att elkostnaderna är för höga. The cost of living-crisis är ett begrepp som alla verkar känna till och framför allt drabbas av. Brittiska centralbanken har nyligen kommit ut och varnat för att de höga matkostnaderna inte kommer att sjunka det här året och att britter ska räkna med att de tuffare levnadsvillkoren är en, för många, ny verklighet ett bra tag framöver.

När Argentinas herrar spelade VM i vintras förra året spreds rykte om en enkät som cirkulerat bland argentinare som länge levt i ekonomisk kris. Man frågade: "Vill du hellre fixa landets ekonomi eller vill du att Argentina vinner VM?" – nästan uteslutande hade man svarat att man vill se Messi lyfta pokalen. Jag vet inte hur britterna hade svarat om man ställt samma fråga här men jag undrar om det säger något om behovet av den gemensamma upplevelsen, särskilt i tider av kris.

Josh från London är bartender, han pluggar antropologi och jobbar extra i ett kök och bor tillsammans med tre vänner. Han beskriver sig som en typisk Londonbo, "man måste göra flera gig för att få det att gå ihop" berättar han när jag gick runt och frågade folk om levnadskostnaderna häromdagen. Han berättar att han och hans vänner brukar ses hemma och kolla på Chelsea spela, deras klubb i Premier League. De går också på spelningar på helgerna, "det är väl sånt som får allt annat att kännas som det är värt nått", säger han ledigt.

När man går runt i London finns musiken i nästan varje hörn, och sporten i alla andra. Evanescense covers i Camden, salsadansare vid Marble Arch, Cricket-entusiaster i Hyde Park, toner från en Oud på Edgware road, Capoeira vid Kings Cross. Det sprudlar. Och kanske särskilt i tuffare tider finns ett uppdämt behov av gemenskap? Jag vet inte, men det ser ut så. Kaffe i hand, väskor över axlar och snabba steg mot jobbdagen som väntar de flesta. Kanske helgens lejon gav en liten skjuts till tillvaron – man kan hoppas.

Liza Youhanan, London

liza.youhanan@sverigesradio.se

Värmen och kärleken mitt i katastrofen: Maria Ridderstedt, San Francisco

21 augusti 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 21 augusti 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

San Francisco, måndag.

Jag har just kommit tillbaka hit igen efter en vecka på Hawaii bland överlevare från den fruktansvärda branden på Maui.

Jag har träffat människor som flytt genom lågorna i sina bilar, sett sina hem brännas ner, förlorat släktingar, grannar och vänner i branden. Hört historier om dem som överlevt till havs, samtidigt som de hört skriken från dem som blev kvar i lågorna på land. Gått i askan av det som en gång var en stad.

Men det jag har sett på Maui är inte bara hemsk, det är också en kärlek, värme och samhörighet jag aldrig sett förut.

Det påminner om den medmänsklighet som människor visade varandra i Stockholm efter terrorattacken på Drottninggatan, men upphöjt flera gånger om.

Främlingar har flyttat in hos varandra, delat på den mat som finns, alla har ställt upp och velat hjälpa varandra och hundratals volontärer har delat ut mat, jobbat på härbärgen och organiserat insamlingar av förnödenheter.

Jag intervjuar flera personer som säger att det är det här som är den verkliga betydelsen av "Aloha".

Det är ett ord på hawaiiska för kärlek, tillgivenhet, fred, medkänsla och barmhärtighet. Det används som en enkel hälsning men har en djupare kulturell och andlig betydelse för infödda på Hawaii. En term som används för att definiera en kraft som håller ihop existensen. Ordet Aloha är svårt att översätta till något annat språk. Det är ett sätt att leva och ett sätt av visa kärlek.

Jag frågar en av de volontärer jag intervjuar vad just hon menar med ordet. Hon svarar att det är den sortens kärlek som har potential att skapa fred och läka världen.

Mitt uppdrag har varit att ge er radiolyssnare fakta och förmedla rösterna från berörda. En del som jag har mött har velat prata, en del har börjat gråta, andra skakat på huvudet när jag frågat om de vill berätta.

Jag har också blivit utskälld när jag dykt upp på platser där branden dragit fram och velat dokumentera förödelsen. Det är en svår balansgång att skildra en pågående katastrof. Det gäller att försöka göra det så respektfullt som möjligt. Fokuserad på den här uppgiften får egna känslor läggas åt sidan.

Men när jag kom hit till lägenheten i San Francisco ser jag ett klipp från en presskonferens.

Det är bland annat några representanter från ursprungsbefolkningen i som kallat till sig media och som kräver att bli inkluderade i planerna för hur Lahaina ska byggas upp

Men också att de först ska få tid att för att sörja sina döda.

När de börjar sjunga, börjar jag för första gången att gråta…

Maria Ridderstedt, tillbaka i San Francisco
maria.ridderstedt@sverigesradio.se

Mellanösterns gästfrihet till morgonkaffet: Samar Hadrous, Istanbul

18 augusti 2023 | 4 min

Utrikeskrönikan 18 augusti

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Istanbul fredag,

Kom ner och drick kaffe om du har tid, säger rösten i ett röstmeddelande.

Sändaren är en 26-årig syrisk ung man som bor i Istanbul. Jag träffade Younes, som jag väljer att kalla honom, dagen efter jag anlände till Istanbul som sommarkorrespondent.

Jag gick i en av de många smala gränderna i kvarteret där jag bor, när jag blev osäker på om jag tog rätt väg, så jag gick fram till en kille som satt på en liten trästol utanför en klädbutik. Younes hjälper mig snällt och engagerat att hitta rätt.

Här, ta mitt nummer. Ring om du behöver hjälp, säger han, när han får veta att jag är ny i landet.

Nästan varje dag får jag ett röstmeddelande på arabiska från Younes.

Jag har precis bryggt färskt kaffe, kom ner och drick kaffe om du har tid, brukar han säga.

Första gången jag fick meddelandet, kände jag mig som en figur i en syrisk tv-serie. Ja, inte bara för att Younes har en syrisk dialekt, men också det här spontana jag har sett i arabiska filmer och tv-serier. Grannar som ringer hem till varandra och bjuder på morgonkaffe eller te. Eller ja, till och med ropar från balkongen eller fönstret. Jag ler och blir upprymd, och det är som om jag helt plötsligt inser att jag faktiskt är i Mellanöstern.

Tack för inbjudan Younes, jag är tyvärr upptagen, det får bli en annan gång, skriver jag tillbaka.

Han skickar ett till röstmeddelande. Kan du vara snäll och svara med ett röstmeddelande. Jag kan inte läsa och skriva, säger Younes.

Som i sekunderna innan, påminns jag ännu en gång om att jag är i Mellanöstern.

Younes flydde inbördeskriget i Syrien till Turkiet för 10 år sen. Han är sjunde barnet i en syskonskara på 8 barn. Familjen försörjdes av fadern som jobbade som skomakare.

Min far är en skicklig skomakare, inte så att han lagade skor, utan han designade skor, berättar Younes, en dag över en kopp kaffe.

Men trots det var vi fattiga, så jag var tvungen att hjälpa med att försörja familjen istället för att gå i skolan, säger Younes och tar fram en cigarett.

Hur länge har du rökt? Frågar jag.

Sedan 2011, svarar han.

Har du förlorat många människor? Frågar jag, samtidigt som jag räknar ut att han var 14 år när han började röka.

Inte mer än andra syrier, att börja röka var mitt sätt att hantera synen på blod, lik som kastades på soptippen och skriken från våra grannar som låstes in i sitt hem och brändes levande, svarar Younes.

Jag känner hur det kniper och gör ont i magen. Inte av scenerna som Younes beskriver, utan av nästa fråga som jag funderade på om jag ska ställa.

När började du stamma? Var det också när kriget bröt ut 2011? Tänkte jag, medan jag tog en klunk kaffe.

Gott kaffe! Var det enda som kom ut från min mun.

Samar Hadrous, Istanbul
samar.hadrous@sverigesradio.se

Tårar och jubel: Samira Othman, Pretoria

17 augusti 2023 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Pretoria, torsdag.

Tårar och jubel. Glädje och sorg. Förhoppningar och besvikelser. Ibland allt på samma gång. Ja, sport väcker särskilda känslor i mig. Inte bara i mig.

Det är intressant och roligt att resa under ett stort sportevent. Det finns alltid något att prata om. I taxin – såg du matchen igår? Visst var hon bra? Vilka tror du vinner nu? Orättvist! Helt rätt!

På restaurangen – tv-skärmar med dagens matcher och serveringspersonal som gärna berättar vilka deras favoriter är när de ser att mina ögon dras till de där bollarna och springande människorna på skärmarna.

Här i Afrika har det handlat om mer än fotboll – VM i nätboll avslutades nyligen i Kapstaden i Sydafrika. Nätboll, eller netball, är en lagsport med rötter i basket, men med mindre boll, sju spelare på plan istället för fem och inga dribblingar eller steg med bollen. När sporten grundades i USA kallades den för basket för kvinnor och det är fortfarande nästan bara kvinnor som spelar. Sporten har på senare år vuxit här i Afrika och förhoppningarna inför VM var stora. Skulle Sydafrika – rankad femma i världen, på hemmaplan – kunna klå regerande mästarna Australien?

Eller skulle något av de andra afrikanska lagen överraska? Kanske nykomlingen Zimbabwe?

Samma sak i fotbollen. Fyra afrikanska lag i mästerskapet. Förvisso inte rankade så högt. Men nervöst var det. Särskilt när ett par tog sig vidare från gruppspel.

Och nu är det så länge sedan det här blev klart, så jag tror ingen blir arg om jag avslöjar hur det gick. (Det är en annan historia – den om vilka känslor som kan visa sig när man råkar avslöja ett matchresultat för någon som sparat matchen till senare.)

Men för att vara säker: Spoiler-alert: Inget av de afrikanska lagen tog sig till final. Varken i fotbolls-VM eller i nätbolls-VM.

Besvikelse och tårar. Till en början. För som sagt, sport är många känslor på samma gång. Och att presentera är relativt. Att Banyana Banyana, som det sydafrikanska damfotbollslaget kallas, vann en match i VM är historiskt.

Africa News intervjuade barn här i Sydafrika när Banyana Banyana kammade hem vinsten mot Italien. En av dem sa att vinsten och att de tagit sig vidare från gruppspel motiverar mig som barn. Det här visar att vi kan göra allt vi vill, bara vi anstränger oss.

Och att de tog sig från gruppspel har lett till glädje och förhoppning bland fler. Lokala medier hyllar laget och kallar deras spel magnifikt. Sydafrika mötte tunga lag som Sverige, Holland och Italien – trupper med många professionella spelare.

Här i Sydafrika finns inte samma resurser som i Europa och i fotbollsvärlden växer nu förhoppningarna om ett sydafrikanskt ligaspel för damer.

Sport kan vara läskigt och ångestladdat. Men också åstadkomma eufori och leda till gemenskap. I en taxi, på en restaurang, i ett nytt land, mellan människor som annars inte möts, framför en match, på planen och i omklädningsrummet. Det jag gillar mest är att det går att ladda om – att vända känslan av besvikelsen till något positivt och blicka framåt.

Som här i Sydafrika. Och i Sverige – för nu väntar bronsmatchen med tårar, jubel, glädje och sorg. Ja, allt på samma gång.

Samira Othman, Pretoria
samira.othman@sverigesradio.se

Varför kampanjar EU på brittiska? Mikael Sjödell, Bryssel

16 augusti 2023 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bryssel, onsdag

Häromveckan publicerade EU-parlamentet en slags kampanjvideo som svarar på den retoriska frågan ”Vad gör EU för mig?”.

Massa grejer vad det verkar. Inte precis just nu kanske eftersom sommaruppehållet knappt är över, men annars. Du får bo och jobba var du vill, det ska finnas rimliga minimilöner. EU vill hjälpa till med livspusslet och jobba för jämställdhet, garantera våra rättigheter och rädda klimatet. Och det låter ju bra!

Men det finns en hel del utmaningar.

Ta det här med den fria rörligheten till exempel. Ungefär var femte europé kan tänka sig att prova på att leva och arbeta utomlands ett tag någon gång i framtiden. Fyra procent av arbetskraften, eller en av tjugofem, gör slag i saken och flyttar till ett annat land för att jobba. Problemet för EU är bara att det ändå saknas rätt kompetens, de som kan ta högutbildade jobben som krävs för teknikutvecklingen och den gröna omställningen.

Och det leder oss in på klimatet. För även om målen är bra och åtgärdspaketen för klimatneutralitet till år 2050 i all fall är "helt ok" enligt organisationen Climate Action Tracker, som följer världens klimatarbete, så är EU:s samlade resultat en stor orange skylt som säger "otillräckligt". Medlemsländerna släpper fortfarande ut för mycket. Och om EU ska nå målet om att upp till 45 procent av unionens energi ska komma från förnybara energikällor om sju år, så behöver det vaskas fram hissnande 3,5 miljoner nya jobb på den tiden.

Och när vi är inne på det här med att jobba och tjäna pengar: minimilöner finns i 22 medlemsländer - inte i Sverige, här bråkar ju fack och arbetsgivare om nivåerna - och jag ska inte rabbla för många siffror, men Luxemburgs nästan 30 000 kronor i månaden är ju rätt långt från Bulgariens knappa 5 000.

Och så är det i fortsatt stora demokratiproblem i länder som Polen och Ungern, när det gäller bland annat rättssäkerhet, korruption och pressfrihet.

Så, ja, EU har absolut en hel del att jobba på.

Om tio månader ungefär är det val till EU-parlamentet. Vid förra valet var det bara precis över 50 procent av européerna som röstade, så det kanske behöver kampanjas en del för att få folk intresserade och tro på att EU kan?

Men en sak behöver EU inte längre jobba på i alla fall: att locka britternas intresse. De har ju lämnat unionen. Så varför gör EU såhär? Är det av saknad eller en subtil vädjan om att de ska komma tillbaka? Ja, alltså som rösten i kampanjvideon pratar uppenbar brittisk engelska?

Mikael Sjödell, Bryssel

För vi är VM-fans allihopa: Peder Gustafsson, Bangkok

15 augusti 2023 | 4 min

Utrikeskrönika 15 augusti.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bangkok, tisdag.

Nästa gång vi åker på VM kommer vi ingå i landslaget.

Jag var där. På Wellington Regional Stadium. Den 23 juli då den isande vinden från sydpolen och regnet som aldrig ville ge med sig gjorde att förutsättningarna för att premiärmatchen i fotbolls-VM för de svenska damerna mot Sydafrika inte var de allra bästa. Trots det hade över 18 000 personer kommit för att se matchen. Jag var på plats, inte för att rapportera om det sportsliga, utan allt runt omkring.

Innan matchen intervjuade jag Teri O’Neill som är ansvarig för sport- och idrottsfrågor i den nyzeeländska huvudstaden. Hon berättade att de hundratals miljoner i intäkter som staden får i och med VM betyder otroligt mycket. Wellingtons ekonomi drabbades hårt under pandemin. En del av inkomsterna från VM kommer att användas till att ge Wellingtonborna och framför allt ursprungsbefolkningen Maori bättre tillgång till idrottsarenor, parker och fritidsaktiviteter.

En annan sak jag rapporterade om var att fotbolls-VM i Australien och Nya Zeeland har bidragit till att synen på damfotboll och kvinnliga idrottare och har förändrats till det bättre i de båda värdländerna. Hyfsat positiva rapporter. Trots det, eller kanske tack vare det, fylldes min inkorg av e-post av brev fyllda av hat, glåpord och kränkningar om fotbolls-VM och om mig. Några menade att fotbolls-VM för damer inte är ett fotbolls-VM utan en turnéring för amatörer och det är inte riktig fotboll som spelas.

I ett av breven stod det citat: ”Peder, ta av dig kjolen nu och sluta håll på med feminist-skiten. Vi vill se riktig fotboll. En polare som kollar på travet brukar säga att man aldrig spänner kossor för vagn”. Jag tänker inte namnge någon av de som skrev till mig, men jag vet vilka de är och vet nu att flera av dem har unga döttrar.

Även om turneringen inte är över så måste man säga att fotbolls-VM för damer har varit en succé för värdländerna och gjort enorm PR för damfotboll i världen. Det är bara vädret som får kritik. Men kylan och det iskalla regnet till trots så upplevde jag en värme och glädje i de både värdländerna som jag kommer minnas länge.

Jag tänker på det hundratalet svenska supportrar som trotsade regn och kyla för att marscherade från Fanzone till stadion i Wellington till den första Sverigematchen. Det ångade om dem när de tågade längs vattnet mot stadion påhejade av storögda Wellingtonbor. Eller flicklaget från Wisconsin i USA som jag träffade i Sydney. Redan innan det blev klart i vilket land USA skulle spela sina matcher hade det köpt flygbiljetter till Australien. Lite snopet att USA sedan lottades i gruppen som spelade sina matcher i Nya Zeeland. Men det tycket tjejerna i Wisconsin laget inte var ett problem. De hade biljetter till den första matchen i Sydney mellan Australien och Irland och fick vara med om att sätta publikrekord eftersom det var en rekord hemmapublik för en fotbollsmatch för damer i Australien och den tredje största publiken i dam-VM-historien.

Två av tjejerna sa: ”Vi får uppleva VM på plats det är huvudsaken, nästa gång vi åker på VM kommer vi ingå i landslaget”, och så skrattade de så de kiknade.

Men det är inte omöjligt, för som en av deras ledare sa: ”Det här VM:et kommer betyda otroligt mycket för tjejerna i laget och för damfotbollen över hela världen”.

Så jag hoppas att de som tog sig tid att skriva brev till mig för att berätta vad de tycker om damfotboll och VM nu har fått sig en tankeställare.

För visst har VM bjudit på spänning, underhållning och bra spel. Och oavsett dam eller herrlag, i Auckland sjöng de svenska fansen för sitt landslag.

Peder Gustafsson, Bangkok

Civilkurage eller bara en viktigpetter: Hansjörg Kissel, Berlin

14 augusti 2023 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Berlin, måndag

”Vad är ditt problem egentligen. Kan du inte läsa, eller?”. Det arga tillropet på tyska hörs från en balkong. Jag är på kortbesök i staden Leipzig och håller på att hjälpa min vän där källsortera lite glas. ”Jo, visst kan jag läsa”, svarar jag lite förvirrad innan jag inser vad jag har gjort för fel. Mellan 12 och 15 ska det vara tyst här, står det på en skylt. Då ska det inte krossas en massa tomglas. Och just nu är det ”Mittagsruhe” – lunchvilotiden, som det heter.

Varje gång jag återvänder till Tyskland förbryllas jag titt som tätt över det orädda tyska sättet att säga till när någon gör fel. Jag kommer ihåg ett annat tillfälle, i Berlin, när jag och min då kanske 6-åriga dotter går nedför gatan när vi plötsligen hör ett mycket engagerad tillrop från andra sidan vägen. ”Hörru, är det där din dotter? Ser du inte vad hon håller på med”. Jag vänder mig om och ser att jackan, som hon håller i ena handen, nuddar asfalten. ”Den blir ju smutsig”, ropar kvinnan. Jag tror verkligen att hon hade goda intentioner och bara ville hjälpa till, samt kanske påpeka mina brister som föräldrar. I alla fall skulle hon här i Berlin inte direkt stämplas som sociopat för sitt tillrop, som det kanske hade hänt i valfri svensk stad efter ett liknande möte.

Nej, fördomarna om att tyskarna har lätt för att vara lite konfrontativa besannas ganska ofta. Har ni till exempel försökt gå mot röd gubbe i Tyskland medan det står barn och väntar? Att ni är allt annat än en god förebild kommer vara en av de snällare sakerna ni kommer få höra då.

Att man får lägga sig i vad andra gör men – och det här är den andra sidan av myntet – att man också ska vara behjälplig när det behövs är djupt rotat i den tyska vardagen. Det händer ju då och då att det blossar upp debatter om civilkurage i Sverige, och då brukar Tyskland nämnas som gott exempel.

Och med rätta, får man säga, för här kan det till och med vara olagligt att inte hjälpa till. I alla bilar måste det finnas förbandslåda, och det kan vara straffbart att inte stanna och hjälpa andra som har råkat ut för en trafikolycka. Samma gäller förresten även i andra situationer där folk har kommit till skada, till exempel blivit offer för en misshandel, om man bara går förbi trots att man kunnat göra något, utan att sätta sig själv i fara.

Men räcker det här verkligen som förklaring till att tröskeln att lägga sig i är lite lägre här? Och när visar man civilkurage och när är man bara en jobbig viktigpetter?

Med dessa tankar tar jag resten av tomglaset och går tillbaka mot lägenheten. kl 15, när vilopausen är slut, är jag tillbaka igen.

Hansjörg Kissel, för P1-morgon, i Berlin

Bilden som inte lämnar mig: Felicia Frithiof, Paris

11 augusti 2023 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Paris, fredag.

Jag blir inte av med bilden. Den dyker upp varje kväll när jag ska sova.

Även fast det har gått ett par veckor sedan den först började cirkulera som video på sociala medier, och strax därefter som stillbild, publicerad av flera franska och italienska nyhetsmedier.

Bilden föreställer 30-åriga Matyla, i gul klänning och flätat hår. Bredvid, hennes sexåriga dotter Marie. De ligger döda, i öknen som är gränsområde mellan Tunisien och Libyen. Matyla raklång på mage med ansiktet ner i sanden, och lilla Marie hopkurad på sidan intill henne. Dottern har lagt ena handen på sin mammas rygg.

De tros ha dött av törst, efter att ha körts ut och lämnats i öknen i höga temperaturer utan vatten av tunisiska säkerhetsstyrkor. Med uppmaning om att gå tillbaka till Libyen.

Deras öde är inte unikt. Deras kroppar är två av minst 27 som libyska myndigheter uppger att de hittat i öknen sedan början av juli. Med hopp om att ta sig till Italien kom Matyla och Marie till ett Tunisien präglat av eskalerande våld och trakasserier gentemot svarta afrikanska migranter. Påeldat av president Kais Saieds uttalanden i februari om en ”kriminell plan” om att byta ut Tunisiens demografi. Och samma dag som president Saied skrev under ett nytt migrationsavtal med EU värt 100 miljoner euro, den 16 juli, dumpades Matyla och Marie i öknen.

Men det som är unikt är att de inte är reducerade till migranter. De har namn. Tack vare bilden kunde Matylas make, som tappade bort sin familj i öknen och mirakulöst själv överlevde, identifiera sin fru och dotter. Så vet vi att Matyla kom från Elfenbenskusten och drömde om att öppna en restaurang. Hon träffade sin kamerunske make i Libyen, och där, mellan fem misslyckade försök att ta sig över Medelhavet, blev Marie till. Ett älskat barn. Men som barn till migranter hade hon ingen rätt att gå i skola i Libyen.

Så här ser min kvällsrutin ut: Jag tänker på min treåriga dotter hemma i Sverige. Jag tänker på hennes lilla hand som hon brukar lägga över mig när jag nattar henne. Jag tänker på lilla Maries hand på sin mammas rygg. Jag tänker på min egen dotter igen, långt ifrån mig men trygg i sin säng. Jag tänker på Matyla. Och jag tänker att jag hoppas att de somnade samtidigt.

Felicia Frithiof, Paris.

Bortgjord och förminskad av EU:s högsta höns: Mikael Sjödell, Bryssel

10 augusti 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 10 augusti 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bryssel, torsdag.

Jag har funderat en del på det här med att bli dissad. Du vet, när man försöker få kontakt med någon och så bara struntar de i en, vänder bort blicken eller går förbi med högburet huvud. Det där osynliggörandet kan vara så frustrerande och förminskande.

Nu kanske du tror att jag är på väg att öppna upp mig kring olika romantiska erfarenheter. Men, jag pratar såklart om alla de där gångerna jag försökt få intervjuer eller åtminstone en kort kommentar av olika makthavare men fått kalla handen.

Herr president! Hallå? Va? Vill inte Kubas president stanna och svara på frågor från en svensk journalist om varför han inte aktivt tar avstånd från Rysslands invasionskrig i Ukraina nu när han är på besök i Bryssel? Hur är det möjligt? Relationerna mellan våra länder är kanske inte som under Palme och Castros tid men ändå – vi har ju kvar vår ambassad. Vilket inte alls verkar vara någon självklarhet när länder drar åt olika håll numer.

Jag vet inte, jag har kanske blivit bortskämd här i Bryssel. Ingen ”journalistrugby” här inte. EU-institutionerna har ett väloljat mediemaskineri där det känns som att alla är tillgängliga nästan hela tiden. Uttalanden och presskonferenser spelas in med bra video och ljudkvalitet, bara att ladda ner efteråt om du inte kunde närvara.

Men det finns såklart undantag från det här bekväma sättet att smörja oss journalister.

Jag minns en stor internationell konferens för hågkomsten av förintelsen, i Malmö för knappt två år sedan. Hundratals deltagare: överlevare, statschefer, sociala mediechefer och andra dignitärer. En av dem var Europeiska rådets ordförande Charles Michel. När han under öppningen av konferensen kommer in på röda mattan tänker jag att jag ska fråga honom om han tycker att det vore en bra idé att på EU-nivå försöka göra det olagligt att förneka förintelsen. Det är en seriös fråga, under en allvarstyngd konferens.

Charles Michel närmar sig platsen där jag står med framsträckt mikrofon. "Herr Michel, en snabb fråga från Sveriges Radio!"

”Jag är inte Michel, min käre herre. Jag ser kanske ut som honom men det är inte jag”, säger personen och går vidare.

Va? Jag börjar smått panikartat resonera med mina kollegor på plats. Var det inte han? Jag hör hur någon fnissar åt mig. Innan jag inser att jag precis blivit dissad av en av EU:s högsta representanter. Vem gör så under en konferens om förintelsen, minns jag att jag tänkte?

Lärdomen? Kanske en påminnelse om att du alltid kan bli dissad på nya sätt, så räkna inte med nåt. Men skam den som ger sig.

Bortgjord och förminskad men inte desto mindre,

Mikael Sjödell, Bryssel

Historien om kärnvapen – för känslosamt för museets väggar: Trygve Ulriksen Skogseth, Washington

9 augusti 2023 | 4 min

Utrikeskrönika 9 augusti 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Washington, det är onsdag

Man ska ju såklart vara objektiv här i public service, men jag tycker ändå att – rent objektivt – så erbjuder Washington DC några av de mest spännande museerna i världen.

Här finns till exempel USA:s nationella museum för rymd- och luftfart, en av de många institutionerna på Smithsonian institutet mitt i stan.

Där hittar man landningsfartyget från Apollo 11 och Wright-brödernas första flygplan från 1903. Jag lovar, man behöver inte vara särskilt teknikintresserad för att tycka det är häftigt.

Bland de mest kontroversiella objekten det här museet har ställt ut ett bombflygplan av typen B-29 med påskriften ”Enola Gay” på sidan av cockpiten.

På exakt det här datumet för exakt 78 år sedan var ”Enola Gay” på uppdrag över den japanska staden Nagasaki, för att kontrollera väderförhållanden. Några dagar innan hade just det här planet själv skrivit in sig i historien då det öppnade sin lucka och släppte bomben som fått smeknamnet ”little boy” över Hiroshima. Det blev första gången ett kärnvapen använts i krig.

De senaste veckorna har många fått upp ögonen för kapplöpningen som ledde fram till de här ödesdigra dagarna i augusti 1945.

Det tre timmar långa filmdramat om Oppenheimer, vetenskapsmannen bakom Manhattanprojektet som gjorde att de allierade vann kapprustningen om att ta fram ett kärnvapen under andra världskriget, har dragit till sig tusentals tittare både i Europa och här i USA.

Filmen rör vid de historiska argumenten runt president Harry Trumans beslut att använda ett kärnvapen mot Japan 1945.

När Smithsonian museet skulle ställa ut flygplanet Enola Gay i samband med 50-årsmarkeringen av slutet av Andra Världskriget, blev det en hel del kontrovers runt hur man skulle tolka Trumans beslut.

Historiker ville att man skulle använda flygplanet för att berätta om vilken enorm förstörelse kärnvapnen hade åstadkommit. De ville berätta om att president Truman hade använt kärnvapen för att skicka en signal till Sovjet och att bombningarna borde ses som själva startskottet för kalla kriget.

Amerikanska försvarsmakten och veteraner här borta ville lyfta att bombningarna hade gjort att Japan – efter år av blodigt krig i Stilla havet – hade tvingats kapitulera, och att man således sparat både Japanska och Amerikanska liv genom att man inte behövde invadera Japan.

Efter flera år med bråk, öppnade till slut utställningen, utan information om vare sig det ena eller det andra. På väggarna stod det mest om hur flygplanet restaurerats. Det blev en kompromiss ingen var särskilt nöjda med, men historien om kärnvapenanvändningen visade sig helt enkelt för komplex och känslosam för att få plats på väggarna.

Att stanna upp och komma ihåg Nagasaki är viktigt av två anledningar. Rent historiskt är det den andra staden i världen som lagts i grus av kärnvapen. Men trots det enorma arsenal som nu finns i nio olika länder så är det är också den sista staden som bombats med ett kärnvapen.

Trygve Ulriksen Skogseth, Washington.

Ett monument över idioti: Fernando Arias, Bogotá

8 augusti 2023 | 4 min

Utrikeskrönika

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bogotá, tisdag.

På San Antonio-torget i staden Medellin står flera av Fernando Boteros skulpturer. En av dem – en rundlagd fågel – har ett stort gapande hål i ryggen och magen. Fler mindre hål vandrar oregelbundet över den tjocka bronskroppen. Botero har låtit skulpturen vara kvar som en symbol och ett minne över det som hände här den 10 juni 1995.

På det överfulla torget briserade en bomb i ett terrorattentat som dödade 23 personer och skadade hundratals.

I dag har Medellin lämnat mycket av sitt våldsamma förflutna bakom sig. Men så ser det inte ut på andra platser i Colombia där narkotikakarteller, guerillarörelser och paramilitära grupper har bitit sig fast i ett komplext ekosystem av laglöshet, pengar och osäkerhet för dem som råkar bo där.

Colombias nuvarande president Gustavo Petro hade en ambitiös plan när han tillträdde för ett år sedan: Paz Total – den totala freden – en vision om ett definitivt slut på landets långa och många konflikter.

För några dagar sedan började ett 180 dagar långt eldupphör med den äldsta och största kvarvarande guerillan i Colombia, Ejercito de Libercaion Nacional (ELN). Om det blir framgångsrikt kommer det utgöra det hittills viktigaste steget i president Gustavo Petros Paz Total.

De senaste veckorna har fredsprocessen stött på motstånd från ett oväntat och – för Petro – nära håll. Det kanske inte kommer vara bombattentat, väpnade attacker eller giriga knarkkarteller som sätter stopp för presidentens vision. Gustavo Petros son, som spelade en viktig roll i valkampanjen, har nämligen åtalats för pengatvätt och korruption. Under kampanjen ska han ha tagit emot pengar från kriminella personer och behållit delar av dem själv.

För en president, som själv har ett förflutet i en guerillarörelse som ville motverka just korruption, är det här ett gigantiskt bakslag. Om och hur åtalet mot hans son kommer påverka fredsprocessen återstår att se, men ett år efter att Petro tillträdde posten som president är han minst sagt skadeskjuten.

Konstnären Fernando Botero ville att den sprängskadade fågeln skulle stå kvar och titta ut över staden. Men också att människor skulle komma dit och begrunda den. “Ett monument över idioti”, har Botero kallat det ofrivilligt omdanade verket. Kanske kommer Boteros fågel någon gång bli en symbol över ett Colombia som uppnått fred, men vägen dit fortsätter att vara lång och krokig.

Fernando Arias, Bogotá

Björnen är av sten men den gråter: Aila Stefansdotter-Franck, Helsingfors

7 augusti 2023 | 4 min

Utrikeskrönika

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Helsingfors, måndag.

Regnet vräker ner över parken i stadsdelen Kallio. Den röda granitbjörnen ser ut som att den gråter. Lite ensam ser den ut, nu när det knappt är någon här som tittar på den. Folk har gömt sig för vattenkaoset, en del inne på caféet en bit bort.

Det är ensamt här, säger mannen bakom disken när jag köper lunch. Och tyst. Ja, alltså inte här på caféet, men här i Finland. Det är svårt att hitta vänner, säger han, medan han ställer ner en grönsakspaj på utebordet. Så man får göra så här, säger han. Man får öppna ett café, så att folk måste komma fram och prata med en. Han torkar av det småblöta bordet. Det duggar bara först, men snart öser regnet över oss. Piskar gatan och möblerna och kanelbullarna. Det är sällan det är så dramatiskt, så högljutt, säger caféägaren. Han tittar upp i himlen när han säger det men jag undrar om han också menar Finland.

Som det är idag finns det ingen som har ansvar för ensamhetsfrågorna här. Men nu kommer krav, bland annat från Röda korset, på att de som styr ska se till att någon gör något ordentligt åt problemen. En opinionsundersökning visar att varannan person som bor här lider av en ensamhet som inte går över.

230 kilometer från caféet, i Villmanstrand, äter jag en annan lunch. En karelsk pirog i farten. Där, på bänken intill, sitter en man som frågar sig vilket land som är hans. Finland är det enda han bott i men han påminns hela tiden om att han sticker ut här. En del säger fruktansvärda saker till mig, berättar han. Men de flesta vill väl. Ställer nyfikna frågor. Han väljer att se det så, att tolka dem snällt. Vi behöver mer snällt i världen, säger han, men det får mig att känna mig ensam.

Vad gör du med den? undrar jag. Med ensamheten?

Han plockar upp gitarren och visar.

Han blundar när han spelar och hans röst hörs ända bort till gallerian. Det tar inte lång stund innan en kvinna kommer fram och lägger mynt i gitarrfodralet. De småpratar, och så går kvinnan därifrån. Den är bra för mycket den här, säger han, och klappar på gitarrkroppen. Gitarren gör att folk kommer fram och pratar med mig. Det är som med caféet i Kallio.

Han tar upp gitarren igen, plinkar lite på strängarna. Men framför allt är den mitt utlopp, säger han. Man måste ha ett sådant, så att man kan göra sig själv mindre ledsen. Jag är ledsen, säger han. Och de flesta som kommer hit och sätter sig vid mig är också det. De sitter slokade med böjda nackar, som björnen i parken. Den starka björnen och den ensamma björnen.

Han börjar sjunga igen, spela, och blunda. Jag förstår inte hur det går till. Hur han vet var fingrarna ska lägga sig utan att se dem. Han säger att man inte behöver se så mycket. Och att man inte behöver möta folks blickar hela tiden heller. Han säger att man kan se varandra genom musiken. Förstå varandra genom den. Och kanske ser man varandra lite bättre till och med när man blundar.

Aila Stefansdotter-Franck, i Villmanstrand

Bruten arabiska och migrationspolitik i Regent's Park: Liza Youhanan, London

4 augusti 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 4 augusti

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London, Fredag

Det kanske är töntigt att beskriva en plats som en smältdegel, men det är verkligen rätt ord för London.

På promenad längsmed kanalerna i Regent's Park hör jag hebreiska, arabiska, italienska och en engelska som jag misstänker är en dialekt från norr. Jag rör mig mot stan och Church Street där några gubbar sitter på uteserveringen till en arabisk restaurang och pratar politik.

Vid ett fiskstånd längre fram på Church Street står en ung kille och filear fiskar med en hjärnkirurgs precision. Killen som filear fisk heter Mohammed och han står och pratar med ägaren till den Irakiska restaurangen.

Jag ger mig in i samtalet med alldeles för mycket självförtroende – det är nämligen så att jag förstår en del arabiska, men det blir uppenbart väldigt fort att min samtalsarabiska lämnar mer att önska efter jag sagt ”jo jag förstår men jag pratar inte så bra”, på tre olika dialekter.

De skrattar åt mig och vi byter till engelska. ”Du ser inte ut att vara född i Irak”. ”Nej”, svarar jag, ”men jag lovar att det är sant”. Min familj kom till Sverige tidigt på 90-talet.

Vi står kvar en stund och pratar om tiderna som blivit tuffa. Om den ekonomiska krisen som Storbritannien befinner sig i och hur de ska göra för att klara den.

Mohammed letar efter ett till jobb och mannen med restaurangen säger att han väntar på att Gud ska kliva in.

Men han är rätt lugn, ”jag har haft det tufft tidigare” säger han och minns när han kom till Storbritannien, också han lämnade Irak tidigt 90-tal.

Han minns hur det var att starta om från början, hjälpen han fick och att han rätt fort började trivas i London, ”mitt hem”, säger han.

Han får mig att tänka på mina morbröder hemma i Sverige, hur de som politiska flyktingar från ett krigshärjat Irak byggde ett liv i Sverige.

Här i Storbritannien, och Europa i stort, är stämningen annorlunda sen tidiga 90-talet. Den konservativa regeringen godkände nyligen en lag som hindrar människor som kommit till landet på så kallade ”tveksamma vägar” att söka asyl.

Till exempel människor på rangliga båtar som gör den livsfarliga resan över engelska kanalen i hopp om att få bygga sitt liv på nytt.

Längs med kanalerna vid Regent's Park leker solen med vattnet och skapar en yta som skimrar. Vinden susar i träden, ett gäng ungar åker sparkcykel, en hund i blond päls tassar mellan parkens träd.

Familjer på picknick, män i kostym korsar gatan med blicken fäst på pubens uteservering, en nyfödd and testar att dyka, ett gäng gäss kollar på.

Och under en eftermiddag uppstår en parentes där livet bara leker. Där alla vi, som är här på besök, och andra som kallar det hem, smälter samman och allt bara funkar.

Jag kanske romantiserar, jag har en tendens att göra så – för jag vet ju såklart att vi inte alltid smälter samman.

Men trots det ägnar jag en tanke till mannen med den irakiska restaurangen och hur livet hade varit, om London inte blivit hans hem.

Liza Youhanan, London

Dans för att överleva och kampen om jämlikhet: Samira Othman, Pretoria

3 augusti 2023 | 2 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Vid de stora korsningarna – när det slår om från grönt, till gult och sen rött. Det är då det händer. När bilarna står stilla, då tar sig försäljare, tiggare och dansare ut i korsningen på den trefiliga vägen. De står och väntar (grönt) vid vägrenen och vid signal (gult) gör de sig redo och sen (rött) dyker de upp framför bilarna som väntar på att det ska slå om från rött. Och hoppas på en slant. Dansarna har jag inte sett någon annanstans än här i Sydafrika.

Det är killar i yngre tonåren, ibland dansar de en och en. Men ofta flera tillsammans – synkroniserat på sina röda, gula och svarta plastbackar. Såna där backar man har eller hade förr för glasflaskor.

De är duktiga. Engagerade och engagerande. Det är lite akrobatik, lite hiphop, lite breakdance, lite stepp och mycket känsla – mycket show.

Gatudans är ju inget nytt fenomen, den första gatudansen sägs vara steppdansen som växte fram i 1800-talets Philadelphia och New York. Med rötter i den afroamerikanska kulturen var dansen ett sätt att överleva. Det är det troligtvis för flera av de här killarna också.

Polariseringen här i Sydafrika gör landet till ett av de länder i världen som har störst ekonomiska klyftor. Vita är fortfarande kraftigt överrepresenterade bland medel- och höginkomsttagare. De här killarna tillhör inte den ekonomiska elit som blivit allt rikare.

Ras- och diskrimineringslagar har visserligen tagits bort, men arvet från apartheid lever vidare. Lagar och politiska program för att komma tillrätta med det här finns på plats, men genomförande har fått och får kritik.

Förra veckan rapporterade jag till exempel om en ny lag. Om några månader måste alla företag i Sydafrika med över 50 anställda redovisa hur personalsammansättningen ser ut och sen jobba för att den ska spegla demografin utifrån kön och hudfärg där företaget finns. Syftet enligt regeringen är att se till att arbetsmarknaden blir jämlik medan kritikerna anser att man förbiser kompetens och att alla förlorar på det.

Vem som har rätt är ju svårt för mig att säga. Det får vi se. Jag konstaterar i alla fall att trots att det har jobbats hårt för jämlikhet i Sydafrika så är de ekonomiska och sociala rättigheterna några av Sydafrikas allra största utmaningar.

Och ingen ska behöva dansa i korsningen på en trefilig 80-väg för pengar, särskilt inte ett barn.

Samira Othman, Pretoria

Nu håller Gulfen möte om krig i Europa: Samar Hadrous, Istanbul

2 augusti 2023 | 4 min

Utrikeskrönikan 2 augusti.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Istanbul, onsdag.

Det är andra augusti.

Ett datum som många med rötterna i Mellanöstern har en relation till på ett eller annat sätt.

Som i dag för år 33 sen, vaknade världen till att irakiska trupper har marscherat in i grannlandet Kuwait.

Kuwaitierna blev överrumplade och inom loppet av några timmar kontrollerade irakierna huvudstaden Kuwait City. Trots att relationen mellan de två länderna var ansträngd, trodde kuwaitierna på Saddam Husseins upprepade försäkringar om att han inte hade några avsikter att invadera grannlandet som irakierna delar kulturella, religiösa och blodsband med.

Efter en fem månaders uppladdning inledde en USA-ledd allians en motoffensiv mot Irak, där högteknologiska vapen och propagandakrig var centrala inslag i det blodiga storskaliga kriget.

Världen höll andan varje gång Saddam Hussein hotade med att bomba både gulfstaterna och Israel med kemiska och biologiska vapen. Kuwait befriades en månad efter motoffensiven, men konsekvenserna av kriget påverkar regionen än i dag.

Jag skulle säga att det inte bara var Mellanöstern som inte blev sig lik efter Kuwaitkriget, även hela världen.

George Bush den äldre var USA:s president under Kuwaitkriget.

I september 1990 höll han ett tal i kongressen där han pratade om att en ny världsordning håller på att formas.

Han berättade att han dagarna innan hade ett möte om Kuwaitkriget med sovjetunionens president Michail Gorbatjov i Helsingfors, och den andre hade inte motsatt sig USA:s planer att slå mot Irak.

– Diktaturer som Saddam Hussein kan inte längre sko sig på motsättningar mellan väst och öst, sa Bush.

Drygt ett år efter talet upplöstes Sovjetunionen.

Mycket av det som hände under Kuwaitkriget påminner om Ukrainakriget. Än i dag pratas det om att en ny världsordning håller på att formas.

Här i Mellanöstern har många Brics i sitt blickfång. Den Kinaledda sammanslutningen som består av fem tillväxtekonomier, har storslagna planer på att utgöra en motvikt till västvärlden, med en egen utvecklingsbank och ambitioner om en gemensam valuta som ska utmana dollarn.

Flera Mellanösternländer har visat sitt intresse för att ansluta sig till Brics.

Ett av dem är Saudiarabien, som den senaste tiden har trotsat sin gamla vän, USA, genom att minska oljeproduktionen och vägra införa sanktioner mot Ryssland.

Nu vill USA engagera Brics-länderna, förutom Ryssland, i fredsförhandlingarna om Ukrainas framtid. Fredssamtalen kommer hållas i Saudiarabien om några dagar.

“USA fattar nu att de inte är ensamma spelare på världsarenan längre”, säger man här i Mellanöstern.

Mötet om Ukraina i Saudiarabien ses här som ett tydligt tecken på att den unipolära världsordningen, som föddes för 33 år sen under ett möte i Europa om ett krig i Gulfen, dog i Gulfen i ett möte om ett krig i Europa.

Samar Hadrous, Istanbul

Idyller och opioider som känns igen från tv: Maria Ridderstedt, San Francisco

1 augusti 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 1 augusti.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

San Francisco, tisdag.

Nu har jag varit här i lite mer än en vecka.

Varje gång jag åker till USA så känns det lite som att kliva rakt in i en film eller en TV-serie. I Sverige tar vi del av så mycket amerikansk kultur att det känns som att man varit på platser där man aldrig satt sin fot.

Så är det med San Francisco – jag hade inte varit just här förut – ändå går jag liksom och känner igen mig överallt.

Det känns nästan märkligt att den rödbruna Golden Gate bron – finns på riktigt.

Och de där pastellfärgade viktorianska trähusen som ligger tätt intill varandra i uppförsbacken på Steiner Street och som figurerar i flera filmer och tv-serier.

När jag promenerar runt här på gatorna behöver jag hela tiden nypa mig i armen och påminna mig om att det här är på riktigt.

De självkörande taxibilarna som åker runt, utan förare, bidrar också till den där overklighetskänslan.

Men det finns också flera saker som jag önskar inte var på riktigt.

När jag skulle flyga hit hade jag laddat ner lite serier att titta på planet.

Och under den långa flygresan hann jag se alla avsnitt av serien Dopesick som visas på en av alla streamingtjänster i Sverige.

Det är en stark och spännande skildring av hur ett företag – med siktet inställt på att tjäna stora pengar – bidrog till att utlösta en av de värsta kriserna i amerikansk historia, opioidkrisen.

Företaget stäms för hur aggressivt man har marknadsfört det receptbelagda smärtstillande medel OxyContin och går till slut med på att betala stora belopp i förlikning. Efter det har en rad andra företag också stämts för deras roll i USA:s pågående drogkris som nu dödar fler än 100 000 människor varje år.

Den verklighetsbaserade serien skildrar gripande och trovärdigt – hur lätt det är att hamna i ett missbruk och hur svårt det är att bli av med ett beroende av opioider och vilken smärta missbruket medför både för de drabbade men också alla runt omkring.

Att gå ut på gatorna i centrala San Francisco är att kliva rakt in i den här krisen.

Inom loppet av en vecka har jag sett flera helt utslagna människor på gatorna, som lever i misär och öppet injicerar eller röker opioider.

Flera amerikanska delstater har fått eller väntar på utbetalningar från företagen som bidragit till den här krisen. Här i San Francisco vill man använda pengarna för att öka tillgången till behandling för opioidmissbrukare och öppna center för att förbygga överdoser till exempel.

Men de här pengarna räddar inte livet på de hundratusentals som redan har dött.

En av advokaterna som är involverade i de här stämningarna sa nyligen att ”ingen lever i illusionen att de här pengarna kan lösa alla problem som vi står inför.”

På gatan hör jag sirenerna från en av ambulanserna som rycker ut – kanske för att häva ännu en överdos.

Maria Ridderstedt, San Francisco.

Varje gata berättar en historia om invasionen: Fredrik Wadström, Kiev

31 juli 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 31 juli 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Kiev, måndag.

Ibland känns det som att varje gata i den ukrainska huvudstaden berättar en historia om den just nu pågående ryska invasionen i landet. Som häromdagen när jag i ett ovanligt långt uppehåll mellan flyglarmen hamnade på torget Lybidska några tunnelbanestationer söderut från centrala Kiev.

Bland alla de ukrainska gatunamnen i området – Velyka Vasylkyivska, Mykola Michnovsky-boulevarden, och så vidare – tog jag en promenad åt ett annat håll bort från torget: På John McCain-gatan. En amerikansk senator som dog för fem år sedan har en egen gata i Kiev.

Det är ingen huvudgata men den är två kilometer lång med breda trottoarer och mysiga caféer och kvarterskrogar lite här och där. Arkitekturen växlar mellan gamla sovjetiska trevåningshus i tegel, åttavåningshus i betong och helt nybyggda 25-våningshus i stål och glas.

När nu ukrainarna valde att döpa en gata efter en amerikansk politiker i modern tid så är John McCain ett naturligt val. Redan som republikansk presidentkandidat 2008 varnade han för ett Ryssland med aggresiva imperieambitioner. I en debatt med demokraternas kandidat Barack Obama sa McCain bland annat: håll ögonen på Ukraina, håll ögonen på Krimhalvön. Knappt fem år senare invaderade ryska styrkor Krim och ockuperar halvön sedan dess. I december 2013 stod John McCain på scenen på Majdan i Kiev och talade till demonstranterna på torget om att de pågående jätteprotesterna handlade om ukrainarna och ingen annan.

Men den som verkligen vill förstå det politiska budskapet bakom gatunamn i ukrainska städer ska också titta på vad det stod tidigare på skyltarna. På vissa hus finns det gamla namnet fortfarande kvar: Ivan Kudrja-gatan. Utifrån den sovjetiska historieskrivningen var Ivan Kudrja en hjältespion som vid 30 års ålder avrättades av nazisterna under den tyska ockupation av Kiev på 1940-talet. Efter att ha varit bortglömd i årtionden blev det en patriotisk kult kring Kudrja i mitten av 60-talet. Det gjordes en spelfilm, han fick postuma utmärkelser och – inte minst – gator uppkallade efter sig i det sovjetiska Ukraina.

Idag ser många ukrainare honom som en blodtörstig medarbetare i den hårdföra sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD, föregångaren till KGB. Ivan Kudrja ska en tid ha varit placerad i västra Ukraina med uppdrag att med alla medel motarbeta ukrainska frihetssträvanden.

När jag går längs John McCain-gatan, tidigare Ivan Kudrja-gatan tänker jag på de intervjuklipp med McCain som ofta publicerats det senaste året. I en BBC-intervju 2014 sa McCain bland annat:

”Putin har inte råd med ett fritt, demokratiskt och framgångsrikt Ukraina för då skulle den ryska befolkningen vilja ha samma sak.”

Fredrik Wadström, Kiev

Det finns hjälp om man börjat tro på jordens undergång: Lotten Collin, Paris

28 juli 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 28 juli 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Paris, fredag morgon.

Hej Leif, Henrik, Hans och Stefan. Och alla andra ni som skrev till mig för några veckor sedan när jag pratade om värmeböljan i Sydeuropa. Ni var arga. För jag rapporterade om ”temperaturer som inte stämde”. Ni hade minsann googlat vädret på Sicilien, och det stod inte 47 grader. Ni tyckte inte att det fanns något skäl att prata om marktemperatur, även om spanska medier gjorde det.

”Varför ska ni journalister skrämma upp människor så?” undrade Lars. ”Jag vill tipsa att det finns hjälp om man börjat tro på jordens undergång” hälsade Robban. ”Hela Twitter garvar åt hur jävla korkad du är din dumma jävla clown” skrev Magnus.

Jag öppnar sällan Twitter. Men när jag nu gör det är det för att se filmer från Sicilien. Från bränderna som slukar ett gammalt kloster i Palermo. Från sjukhus som evakueras under brandrök. Från en soptipp som brinner så att den hälsovådliga röken sprider sig i staden. Och från grannstaden Catania, där det varit strömavbrott i flera dagar. Elkablarna som ligger under vägarna har skadats i värmen. Men varför!? Asfalt kan ju inte brinna! Nä, men när marktemperaturen gick över 50 grader slutade elkablarna fungera. Vattenförsörjningen likaså, eftersom pumparna står stilla utan el.

”Jag har semestrat på Sicilien. Och det är alltid varmt där på somrarna”. Ja. Men säg det till de italienska brandmännen som ligger utslagna på gatan med sotig hud, till människorna som var utan el och vatten i flera dygn.

Och vad säger ni till de äldre männen och kvinnorna som inte kunde ta sig ut när lågorna slukade deras hus? Till kvinnan som fastnade i en hiss och dog under branden?

I veckan har personer från flera partier i Italiens högernationalistiska koalitionsregering paraderat i TV-nyheterna. De säger: ”Det finns ingen plats för klimatförnekelse i Italien”. Och ”Om vi inte gör något åt klimatförändringarna kommer vi räkna våra döda”. Och ”Klimatet förändras, jag kan inte minnas att det varit så här varmt förr”. Då kan vi lugna: Oroa er inte. Jag har hört att det finns hjälp om man börjat tro på jordens undergång.

Lotten Collin, Paris.

Det våras för Rysslandsvurmarna: Hansjörg Kissel, Berlin

27 juli 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 27 juli.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Berlin, torsdag

Det är en speciell känsla när man återvänder till en plats, som en gång betydde så mycket när man levde där tidigare i livet men som hunnit förändras på så många sätt – och då direkt vid ankomsten återupptäcka en sak som INTE har förändrats, som alltid varit sig lik under alla år.

I mitt fall är det: Det ryska språket, som hörs precis överallt vart än man går i Berlin. På tågen, gatorna, kaféerna och i parken, överallt pratas det ryska.

Nyfiken ser jag mig omkring när ryskan börjar flöda. Är det någon som kollar irriterat, till och med hotfullt? Man hör och läser om rysshat och hur angreppskriget mot Ukraina har förändrat synen på ryssar som finns i väst. Men inget sådant märks när jag, så diskret som möjligt, försöker läsa av folks ansiktsuttryck .

Och det är kanske inte så förvånande, ryskan har ju alltid varit ett självklart inslag i de här trakterna. Berlin har lockat ryska migranter sedan innan och efter oktoberrevolutionen och även när den fortfarande var DDR:s huvudstad.

Russlanddeutsche, en folkgrupp i Ryssland med tyska anor, flyttade hit både under och efter Sovjettiden och är en viktig migrantgrupp i landet.

För 20 år sedan var ”Russendisko” mycket populär – en musikstil som blandar traditionell folkmusik med modernare inslag. Och när jag pluggade ryska i östtyska Leipzig strax efter millennieskiftet var intresset bland deltagarna så stort att högskolan behövde ta in fler lärare. Det ryska språket som något slags uttryck av östtysk identitet, som många försökte bevara. Lite som att klamra sig fast vid det lilla som fanns kvar från landet DDR, som hade försvunnit.

Efter den fullskaliga invasionen av Ukraina var många politiker, kulturskapare, journalister med flera snabba med att bryta kontakten med Ryssland. Energiomställningen – bort från den ryska gasen – eller helomvändningen i frågan om militär hjälp till Ukraina är bara de mest kända exemplen. Men bland folk och då i synnerhet i de östtyska delarna är detta inte en självklarhet. Många visar snarare förståelse för Rysslands aggression mot Ukraina. Och ironiskt nog tycks detta för många bli lättare att leva med ju längre kriget fortsätter.

Och det här har så klart inte gått obemärkt förbi politikerna. Tunga företrädare från högernationalistiska Alternativet för Tyskland, AfD, som just nu ligger högst i opinionen i flera östtyska delstater, har många gånger visat förståelse för Rysslands invasion. Och Vänsterpartiets Die Linkes kanske viktigaste profil Sahra Wagenknecht står i startgroparna för att lämna och bilda ett nytt parti, mycket på grund av hennes kontroversiella åsikter, som mest går ut på att allt som händer i Ukraina är västländernas fel och inte Rysslands. Och detta inte utan framgång: Enligt en undersökning skulle ett nytt Wagenknecht-parti kunna räkna med stort väljarstöd. I östtyska delstaten Thüringen skulle de till och med kunna bli störst med 25 procent.

Hansjörg Kissel, Berlin

Hetta och nakenchock i finsk bastu: Beatrice Janzon, Helsingfors

26 juli 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 25 juli.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Helsingfors, onsdag.

Medan svenskar flyr och evakueras från hetta och bränder på Rhodos och temperaturer stigit närmare femtio grader på vissa håll så har jag levt i en parallell värld här i Finland. Temperaturerna är hälften av vad de är i Sydeuropa och jag har tur att jag är i ett bastuland. Det går snabbt att utveckla ett beroende. Särskilt när det är kyliga vindar och det vräkt ned regn många dagar . Vissa dagar har källare blivit översvämmade, bilar fått problem i vattenmassor och räddningstjänsten ryckt ut. Jag passar då på att vara inomhus och stifta bekantskap med den finska bastukulturen. Den är mer rituell, hänsynstagande och högtidlig än den svenska och där en traditionell bastu liknar ett gammaldags härbre med förföriska skogsdofter.

När det bara är 14 grader i havsvattnet i Helsingfors sitter jag så länge att kylan inte märks sen i havet. Bastutraditionen är så stor här att mitt under president Joe Bidens besök i Helsingfors, precis när vi journalister arbetade som mest frenetiskt under stor stress, så skickade finska utrikesdepartementet ut ett mail till oss internationella reportrar om att vi borde gå på en basturetrokväll.

I arbetet med ett reportage som kommer snart utforskar jag kulturen. Och den första bokade intervjun här i Finland blir i just en bastu, men utmaningen är att bandspelaren lätt immar igen och bara får komma in i bastun små, små stunder. Jag skyddar den som ett skört spädbarn, tar den försiktigt förbi hotfullt blöta duschar och jag står lite mystiskt med bastudörren på glänt och bandar ljud efter godkännande av de där inne.

På vissa platser är bastukunderna så vana vid journalister att bastuchefen bryskt plötsligt drar upp dörren till herrbastun så att jag får ta en bild innan kameran immar igen och jag snabbt och generat backar ut, eftersom jag inte var beredd på nakenchocken. Men jag börjar tydligare förstå den bastukänsla som finländarna beskriver och jag behöver nu själv bastu flera gånger i veckan. Fast fortfarande har jag inte varit uppe i pariserhjulet på Skatuddskajen mitt i Helsingfors där det finns möjlighet att åka i en bastugondol.

En undran jag har är vad man gör om man inte står ut inträngd i hettan och vill lämna bastugondolen 40 meter över marken. På något sätt känns det futtigt att tänka så, det gäller väl bara att stå ut, visa finsk sisu. Oftast här i Finland går det ju snabbt att fatta ett eget behagligt beslut om att lämna den stigande hettan i bastun och kliva ut, och det går att evakueras hem från Rhodos till en mycket lägre temperatur jämfört med svårigheten att kunna kliva ur extremvärmen människor i andra länder dagligen lever i.

Beatrice Janzon för P1 Morgon i Helsingfors.

”Det skär inte senapen”: Stephanie Zakrisson, London

25 juli 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 25 juli.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London, tisdag.

Det börjar bli dags för bokslut här när mina två år som korrespondent för Storbritannien och Irland nu lider mot sitt slut. En sak jag ibland brottats med när jag i det närmaste marineras i brittiska nyheter och politik, är det ständiga växlandet mellan engelska och svenska.

Min hjärna tycks göra olika val från dag till dag om vilket språk jag tänker på, eller till och med drömmer på. Så ibland, kära lyssnare, har jag begått språkliga synder i radion.

Som när jag sa att den brittiska regeringen vill dra ett streck UNDER partygateskandalen, och flera av er mailade och påpekade att du, det heter faktiskt dra ett streck ÖVER på svenska.

Jag har kallat regeringens nya strategier för policies, berättelser för stories. Ja, ni fattar, ibland går det fort och den där svengelska hjärnan vägrar hitta den korrekta översättningen på svenska.

Men den största utmaningen är nog när jag ska försöka översätta talesätt från engelska till svenska.

Som när ledaren för det nordirländska partiet DUP sa att EU-avtalet om Nordirland ”doesn’t cut the mustard” och jag inte hade en aning om hur jag ska förklara att ”det skär inte senapen” betyder att det inte är tillräckligt bra... Ska senap skära sig? Är det något positivt? Eller vänta, det kanske handlar om hur senapsfröna skördas, när de skärs av från stjälken? Den liknelsen är, i alla fall för mig, inte ”klar som korvspad”.

Här är inte minst den brittiska politiken full av idiomatiska uttryck. Som när en minister spiller bönorna, när en parlamentsledamot blir fråntagen partipiskan, lama ankor och hängda parlament.

Andra uttryck jag fått lära mig som barn, de hör jag aldrig. ”It’s raining cats and dogs” – är det ens någon som säger det idag? Och jag antar att för någon som försöker lära sig svenska är uttrycket ”regnet står som spön i backen” precis lika oförståeligt.

Ibland har jag gjort det till något av en personlig sport att försöka hitta den perfekta svenska motsvarigheten när någon använder engelska talesätt.

Jag minns när jag strax skulle vara med i ett direktsamtal om regeringspartiets strategier för att förekomma en strid med Labourpartiet, och frenetiskt försökte komma på hur engelskans ”nip it in the bud” kan översättas.

Visst finns det något om kor? Nä, en tjur? Som ska stoppas? Ja! ”Mota olle i grind” såklart… men vem tusan är Olle?

Grisar i säckar, kor på isar, hopp över bäckar, sålt smör och ugglor i mossen… När det kommer till kritan är det nog inte lätt att försöka förstå våra svenska talesätt och ordspråk heller.

De här två åren har jag haft många järn i elden, och när jag nu om några dagar nått mållinjen, dragit mitt strå till stacken, och lägger upp fötterna vill jag bara säga: tack för att ni har lyssnat.

It’s been a pleasure.

Stephanie Zakrisson, i London.

Turismen är stadens dilemma: Milan Djelevic, Dubrovnik

24 juli 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 24 juli.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Dubrovnik Måndag

Nu är tiden för det vi alla älskar!

Att få åka och upptäcka världen, besöka nya ställen och njuta av fantastiska platser – det ser vi alla som en självklarhet.

Eller har åtminstone gjort det fram till för några år sedan. Tills klimatfrågan kom upp och i kölvattnet av den ett nytt begrepp – flygskam.

Nu är det inte lika självklart att upptäcka världen, besöka nya ställen och njuta av fantastiska platser.

Inte i alla kretsar åtminstone.

Men även hos de som inte är beredda att förändra sina vanor radikalt, återfinns denna smolk i sommardrinken – oavsett om man vill det eller inte är man medveten om problemet.

Det blir till ett dilemma kan man väl säga – man är medveten om att det är fel riktning, men går ändå ditåt ...

För hur än medvetna alla är om klimatpåverkan, hållbarhet och gemensamt ansvar, så visar fakta att resandet fram och tillbaka över vår planet är en stor sak som få är beredda att släppa. Oavsett konsekvenser.

1,5 miljarder turister beräknas årligen resa runt i världen, och en tredjedel av dem är extremt specifika när det gäller vilka resmål de vill till.

Dessa cirka en halv miljard turister väljer nämligen bara mellan 300 populära resmål, enligt undersökningar som har gjorts.

Och detta för med sig, förutom att klimatmålen blir svårare att nå, också stora problem för de destinationer som drabbas av horderna.

I Dubrovnik är detta ett faktum idag. Jag är här just för att spegla problemet med över¬turismen, som ni får höra i ett reportage längre fram.

Men Dubrovnik, denna adriatiska pärla och saga, har närmast seglat upp till den mest överturistade staden i Europa.

Enligt statistikportalen Statista ska det gå 37 turister på varje lokal Dubrovnikbo.

Jämför man med Venedig, som ju hittills varit sinnebilden för över¬turism, så går det 21 turister där på varje venetiansk invånare, enligt Statista.

För Dubrovnik betyder detta problem – som få av de drabbade vill tala om – då man samtidigt lever av turismen.

Demografiskt är stan på väg mot en katastrof, 60 procent av invånarna i Dubrovniks gamla stad har på några år flyttat från sina bostäder – som förvandlats till rum som hyrs ut via booking, hotel.com och AirBnB.

Även utanför den berömda gamla stadskärnan sker en stor utflyttning. Av unga människor som inte har möjlighet att hitta boende.

Dubrovnik håller på att bli ett Disneyland, säger en av mina bekanta som bor i stan och som jag träffar innanför murarna. Men man väljer att blunda, säger han.

Varför?

Därför att intäkterna är så stora – en guide tjänar exempelvis fem-tio gånger mer än en läkare.

I allra högsta grad den här stans dilemma.

Turismen är Dubrovniks bröd.

Som kanske kommer bli dess död.

Milan Djelevic för P1 Morgon.

Springboks är kittet som håller ihop Sydafrika: David Rasmusson, Pretoria

21 juli 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 21 juli 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Pretoria, fredag.

För några veckor sedan var jag på mitt livs första rugbymatch.

Wallabies, Australien, var på besök för att möta Springboks, det vill säga Sydafrika, på Loftus Field här i Pretoria. Och det var helt galet.

Flera timmar innan matchen samlades tiotusentals fans utanför arenan i Springboks gröna och guldfärgade matchtröjor. Det var band och DJ:s, familjer som hade picknick, stånd där det såldes mat och souvenirer, och så öl – ofantliga mängder öl.

Innan avspark var det fyrverkerier, dansande Zulu-krigare, pyroteknik och passagerarplan som flög över arenan på bara några hundra meters höjd, och sen sjöng 60 000 sydafrikaner, både svarta och vita, tillsammans nationalsången på fem olika språk, och sen spelades det en match också.

Men att svarta och vita gemensamt skulle stå här och heja fram landslaget är långt ifrån självklart. Springboks var under apartheid-tiden en symbol för det vita Sydafrika. Många svarta i landet brukade heja på motståndarna när landslaget spelade.

Men det ändrades efter VM 1995 på hemmaplan då Springboks oväntat vann guld och president Nelson Mandela delade ut pokalen iklädd den vita kaptenen Francois Pienaars matchtröja. Något som senare förevigades i hollywoodfilmen Invictus med Morgan Freeman och Matt Damon i huvudrollerna.

1995 fanns det bara en svart spelare i laget, men de tiderna är nu förbi, och den sista muren raserades när Springboks fick sin första svarta lagkapten i Siya Kolisi.

Från att ha varit en symbol för förtryck har Springboks idag blivit en enande kraft, och det behövs.

Sydafrika är 30 år efter de första fria valen ett land med enorma ekonomiska klyftor mellan svarta och vita. Landet har dessutom svåra problem med kriminalitet, arbetslöshet och dagliga strömavbrott.

Men under några timmar glöms allt det bort och landet blir verkligen den där regnbågsnationen den aspirerade att vara. När Springboks är på plan spelar det ingen roll vilken färg din hud har. Just då är det bara grönt och guld som gäller för alla sydafrikaner.

Matchen då? Jo, Springboks vann, 43-12.

David Rasmusson, Pretoria.

Handslaget har inte samma makt här: Mia Odabas, Jerusalem

20 juli 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 20 juli 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Jerusalem, torsdag.

Det är något med det obegripliga som får igång mig. När jag inte förstår, då väcks nyfikenheten. Och turbon i mig. Jag frågar. Läser. Lyssnar. Frågar igen. Tjatar. Försöker ta reda på mer för att förstå.

Här i Mellanöstern finns oändligt mycket som jag inte begriper. Bara att hugga in:

Ta det här med religion. Är inte det egentligen helt obegripligt? Bara här i Jerusalem ska tre världsreligioner samsas - judendomen, kristendomen och islam. Samsas, gör de det? Nja, det går sådär. Varför då? Det är en riktigt knepig fråga, och svaret blir förstås olika beroende på vem du frågar.

Jag frågade min pappa när jag var liten. Han kom till Sverige som icke troende men dock muslim. Hur funkar det? undrade jag. Min pappa gav vad jag tyckte då, och tycker än idag, ett mycket rimligt svar: Vet du Mia, om det finns någon Gud så tror jag att det är samma Gud för alla människor.

Det som pågår i Jerusalem har förstås bredare förklaringar och orsaker än enbart religion. Men om vi ändå håller oss kvar i de i konflikten centrala religionerna, och om pappas svar stämmer, så är det som händer svårt att förstå. Men icke desto mindre väldigt intressant. Hur tänker de? Varför gör de på detta viset?

Det turkiska språket är ett annat smått obegripligt fenomen. Ju mer jag lär mig, desto mer begriper jag att jag inget kan. När jag just greppat ett av ett femtiotal nya tempus, så öppnar sig plötsligt en hel avgrund av ännu fler tempus att utforska. Hur var det nu om jag har sett något men inte den jag berättar för, vilket tempus är det? Eller var det tvärtom?

En tredje sak som är fenomenalt svår att begripa är politiken. Min pappa, som kom från Turkiet, tyckte att Sverige var ett så fantastiskt land; tänk att ett handslag verkligen gäller! Här är det inte riktigt lika smidigt.

Turkiets president Erdogan och Israels premiärminister Netanyahu är för mig svåra att läsa av och ibland näst intill omöjliga att förstå sig på. Och just när jag tror att jag knäckt någon politisk nöt och berättar om en ny vändning i någon av alla radiosändningar jag är med i så inser jag att det väntar en typ u-sväng runt hörnet. Som öppnar upp för nya tolkningar och nya frågor och svar.

Så ringer min dotter. Jag har bett om hjälp med att göra ett för mig speciellt inlägg på en av mina sociala mediekanaler. Hon förklarar tålmodigt skillnaden mellan inlägg, händelse, reel och live.

Jag begriper absolut ingenting. Och jag inser att just där gick min gräns för nyfikenheten på det obegripliga.

Det är tur ändå att vi är olika. Och så svåra att begripa oss på. Annars hade livet varit så himla tråkigt.

Mia Odabas för P1 Morgon i Jerusalem.

Rymden vs. stadsplanering: Naila Saleem, Stockholm

19 juli 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 19 juli 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, onsdag

Det är mycket väder nu. Vän av ordning skulle kunna invända att det alltid är mycket väder när vi soltörstande svenskar har sommarsemester. Det gäller ju att välja rätt badplats för att få inlandsvind och badvatten som man inte förfryser i. Och bevattningsförbud och bruntorra gräsmattor är väl numera lika mycket tradition som grill och glass?

Men det är förstås ändå något som inte är som vanligt. Medelhavet ska förvisso vara varmt men extremt varmt? Och efter värme kommer regn men så mycket vatten på bara några timmar? Nä tiden är ur led och frågan är hur väl vi ligger till i anpassningsprocessen till detta nya normala.

I mina bevakningsländer i Sydasien är senvåren och sommaren alltid lika med först olidlig värme som följs av våldsamma regn. Vissa år ordentlig blöta, andra inte. Men det är som sagt inte som vanligt och vädrets oförutsägbarhet oroar forskare.

Förra veckan fylldes nyheterna av bilder från Indiens huvudstad New Delhi där staden såg ut som Venedig. Och medan riset regnar bort i Punjab kommer de förkultiverade risplantorna inte ens i jorden i Västbengalen för det är alldeles för torrt.

I en av de indiska dagstidningarna läser jag en artikel om floden Yamuna, som nu översvämmats, om hur viktig den varit genom historien när de gamla moghulhärskarna byggde sina fort och vilka konsekvenserna blev när floden efter hand ändrade kurs så som floder ju gör. Artikelförfattaren konstaterar att den senaste tidens översvämning troligen förvärrats av att alla grönområden, alltså avrinningsområden, byggts igen. Stora tempel, sportkomplex och kontor har konstruerats där.

I IT-staden Bangalore är det på samma sätt. Staden har på senare år också översvämmats. Den kraftiga efterfrågan på bostäder och kontor har lett till att man inte bevarat grönområdena. Det är ingen enkel ekvation att få ihop för befolkningen växer och människor lämnar byarna för stadslivets lockelser.

Det årliga monsunspektaklet står i skarp kontrast till det nya Indien som landets politiker vill lyfta fram. Det digitala Indien där framstegen avlöser varandra. Kanske manifesteras det bäst av en nyhet som följdes i realtid av miljoner indier i förra veckan. Uppskjutningen av Chandrayaan 3 med destination månens sydsida där forskarna vill undersöka förekomsten av is och därmed vatten. Rymdforskningen är en nationell stolthet och om det går vägen med månresan hamnar Indien jämte USA, Ryssland och Kina bland nationer som lyckats med bedriften.

En av landets liberala skribenter skickade i helgen en lite syrlig önskan till landets forskarelit. Om de kanske kunde titta neråt under färden uppåt för att göra något åt monsunkaoset i New Delhi. Åt bristen på stadsplanering och sophantering som gör livet miserabelt för de boende, inte minst när invånarna vadar i midjehögt vatten.

Naila Saleem Sydasienkorrespondent

Joe Biden ramlade igen – eller? : Alexander Gagliano, San Francisco

18 juli 2023 | 4 min

Utrikeskrönikan 18 juli 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

San Francisco, tisdag.

Hörde du att USA:s president Joe Biden ramlade häromdagen – igen? Han var på väg upp på en scen för att hålla ett tal när han trampade snett och föll handlöst framåt. Nej, du har inte hört talas om det här, för det har inte hänt. Men förmodligen trodde du att det var sant när jag sa det alldeles nyss, och du hade kanske inte ens orkat kolla upp om det stämde, för det hade ju kunnat vara sant, eller hur?

Det du har läst fram till nu i den här krönikan har inte jag skrivit eller kommit på själv. Det var starten på en komikers show på scenen på en stand up-klubb i Los Angeles i förra veckan. När jag var i USA:s andra största stad för att bevaka den stundande skådespelarstrejken i Hollywood så passade jag på att kolla in några stand up-klubbar där. Los Angeles har en lång historia av stå upp-komik, och jag besökte bland annat The Comedy Store och Laugh Factory.

Och när jag satt där i publiken så märkte jag att det löpte en röd tråd genom de flesta komikers akter: Joe Biden. Så gott som alla hade flera skämt om presidenten.

Och visst... stå-upp-komiker har alltid gillar att driva den som för tillfället styr landet, oavsett om han är demokrat eller republikan. I början av 00-talet hade komikerna Bush. Då handlade skämten mest om att det han ibland sa var roligt i sig. Sen kom Obama, och då ändrade skämten karaktär något, eftersom han ansågs vara mer vältalig än sin företrädare. Det man skämtade om då var inte vad han sa, utan mer hur han sa det.

Sen kom Trump, och då jublade stand up-komikerna i landet, för nu kunde de dra skämt om hur han sa saker, vad han sa, hans politik och hur allt bara var så skrämmande för dem samtidigt som det var hysteriskt roligt.

Och nu så har vi då Joe Biden. Jag besökte tre stand up-klubbar i Los Angeles i förra veckan och såg totalt ett 20-tal olika komiker på scenerna. Och så gott som alla hade minst två-tre skämt om honom. Och de handlade bara om en sak: Hans höga ålder.

”När han påbörjar en mening så är jag orolig för om han ens kommer klara av att komma till slutet med hjärtat i behåll”, var ett skämt som drogs.

”När han går ser det ut som om han bär två väldigt tunga men osynliga väskor”, sa en annan komiker.

Och så berättelsen om att Joe Biden hade ramlat igen, där komikern lyckades lura alla i publiken att tro att det verkligen hade hänt – bara för att det i allas medvetande faktiskt skulle kunna vara ganska troligt.

Inför presidentvalet nästa år är det här också precis det som Bidens motståndare spås gå hårt åt. Visst, i debatter och olika drabbningar kommer förmodligen hans politik mestadels att angripas. Men mellan raderna och i alternativa kampanjer på exempelvis sociala medier är det inte för långsökt att tro att anspelningar på hans ålder och hans ibland rätt så skakiga gång uppför och nedför trappor kommer regna ner som attacker och antyda att han kanske ändå inte är så lämplig som president.

Men en sak är säker. Oavsett vem som styr världens mäktigaste nation efter nästa val, kommer den personen inte att komma undan stå upp-komikerna försök att hitta humorn i alla situationer och framförallt hos presidenten. Och ganska snart så kan det hända att Joe Biden ramlar igen. Och då är både komikerna och hans motståndare där och hugger, men kanske av helt olika anledningar.

Alexander Gagliano, San Francisco.

Alberto säljer påsar som ingen vill köpa: Fernando Arias, Bogotá

17 juli 2023 | 3 min

Utrikeskrönika, 17 juli 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bogotá måndag

I Chapinero, ett av Bogotás rikaste områden med restauranger, teaterscener och höga lägenhetsbyggnader med ännu högre hyror, är det ständigt liv och rörelse. Förmögna colombianer, affärsresenärer, turister.

Mitt i vimlet står en ung kort, kille på trottoaren. Han bär en grå keps som ser lite för stor ut. Alberto, heter han, och han säljer påsar som ingen vill köpa. Han kommer från Venezuela. Och han berättar att han bott här i Colombia i två månader.

De få personer som överhuvudtaget svarar när han frågar om dem inte ska ha en påse skakar bara på huvudet utan att bevärdiga honom med en blick. Men till slut lyckas han få stopp på en man.

Jag vill inte fråga om pengar, säger Alberto till mannen, men jag undrar om du skulle kunna tänka dig att köpa några saker till min lilla prinsessa. Prinsessan som Alberto refererar till är hans tvååriga dotter.

”Hon skulle behöva lite mjölkersättning och blöjor”.

Ekonomisk kris, hyperinflation och utbredd fattigdom i Venezuela har fått runt sju miljoner människor att lämna landet. Nära hälften av dem har flytt hit till Colombia. Alberto tillhör på ett sätt dem mer lyckosamma, han har tak över huvudet, och tillsammans med sina syskon har han hittills klarat sig okej säger han – trots att få köper hans plastpåsar.

Många hitflyttade venezuelaner har varken el, avlopp eller rinnande vatten. De bor i tältläger nära gränsen, ibland på nedlagda flygfält, i baracker gjorda av mjukplast och pinnar. De tillåts inte bygga mer stabila hem eftersom den colombianska regeringen inte vill att lägren ska bli permanenta. Ändå verkar ordet permanent vara en ganska träffande beskrivning efter flera år.

Samtidigt är det farligt. Väpnade grupper, narkotikahandel och kriminella gäng är en del av vardagen i vissa områden.

Mannen som Alberto pratar med kommer ut ur en närliggande affär. Ja, idag hade jag tur, säger Alberto. Eller rättare sagt har hans prinsessa tur. Mannen tar emot ett stort paket blöjor och en påse med mjölkersättningspulver.

Det kommer räcka i flera veckor intygar Alberto.

Fernando Arias, Bogota

Myten om hur 10 000 papegojor kom till Bryssel: Mikael Sjödell, Bryssel

14 juli 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 14 juli 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Jag sitter på min väns terrass i centrala Bryssel. Den är en sådan där otroligt varm, vindstilla sommarkväll när inte ens solnedgången hjälper riktigt mot värmen.

Vi sitter och pratar där på terrassen när min vän pekar mot ett träd på en av innergårdarna nedanför oss. Titta, säger han, ser du fåglarna? Först ser jag ingenting, men så plötsligt lyfter en fem, sex fåglar från trädet.

De ljusa nästan neongröna fjädrarna sticker verkligen ut. Vilda papegojor mitt i centrala Bryssel.

Även om jag blir förvånad av den flygande färgexplosionen, är det här inget nytt. Papegojor har funnits här i decennier. Flera olika sorter.

Förklaringen till hur de hamnade just här i Bryssel är lite omtvistad, men den sanning som flest verka sluta upp kring är att ägaren till ett zoo här på 1970-talet släppte ut ett antal olika papegojarter för att förgylla staden.

Och sen dess har de förökat sig och blivit fler och fler.

Just nu är de över 10 000 stycken. Alexanderparakiter med sina stora röda näbbar, halsbandsparaktier med sina rosa band runt nacken. Och åsikterna om fåglarna går isär.

Det finns de som stör sig på att de är för högljudda och stökiga, karvar ut hål i fasaderna och tuggar sönder elledningar och internetkablar. Och de som tycker att staden faktiskt blir lite mer färgglad när de flyger omkring.

Nato däremot, verkar inte gilla dem. För ett antal år sen hängde ett stort gäng papegojor vid alliansens dåvarande högkvarter. Där blev de ett sånt problem att militäralliansen fick ringa in falkenerare och satte upp högtalare som spelade rovfågelsljud för att skrämma bort dem.

Till det nya högkvarteret som invigdes för fem år här i Bryssel har de inte vågat sig tillbaka.

I EU:s nuvarande ordförandeland Spanien gick myndigheterna i Madrid ännu längre. Och genomförde vad man kallade för en "human slakt" av papegojor och steriliserade också deras ägg.

Och ett stort forskarlag som för några år sedan fick EU-pengar för att titta på just papegojornas spridning i Europa, konstaterade att fåglarna är "ett akut ekonomiskt, samhälleligt och miljömässigt problem".

De skrämmer lokala fåglar och tar över deras bon. Att skjuta de är det mest kostnadseffektiva konstaterar forskarna. Specialbyggda fällor funkar sämre men är tydligen mer accepterar av samhället. Att skrämmas som Nato gjorde, ja det funkar också.

Men även om forskarna ville att det skulle bli lättare att snabbt utrota papegojorna och listade de bästa tillvägagångssätten för det, så har jag varken sett prickskyttar i fönstren eller fällor i träden här i Bryssel.

Och när jag scrollar igenom EU:s lista över "invasiva främmande arter av unionsbetydelse", som det så vackert heter, så finns papegojor inte med, i alla fall inte ännu.

Kanske beror det på att den tunga EU-byråkratin inte fått luft under vingarna, eller på att för många helt enkelt tycker att papegojorna är vackra att titta på.

Mikael Sjödell, Bryssel

Hit kommer inte längre svenska flyttfåglar: Lotten Collin, Lannion

13 juli 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 13 juli 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Lannion, torsdag morgon.

“Det var som en symfoni”, säger Juan Romero.

“Världens vackraste symfoni. När jag stänger ögonen kan jag fortfarande höra alla fåglarna som sjöng i min barndom. Den finns här inne i huvudet. Jag glömmer dem inte”, säger Juan.

Han knackar sig själv i huvudet med pekfingret.

“Min dröm är att symfonin ska höras igen”.

Vi står mitt bland stora jordgubbsfält, täckta med vit plast. Bara några kilometer bort ligger platsen där Juan Romero först hörde fågelsymfonin. Doñanaparken, en av Europas viktigaste och mest emblematiska nationalparker och naturreservat, känd särskilt för fågelskådare. Här övervintrar svenska flyttfåglar.

Eller: övervintrade. De kommer inte längre, eftersom parken håller på att torka ut.

Många hundra mil norrut, tittar Morgan Large ut över fälten i franska Bretagne.

“När jag var barn fångade vi fiskar i floderna, säger hon. På fälten här omkring gick flera sorters kor, då var inte alla samma ras. Vi odlade så många olika saker”.

Framför oss nu finns bara två grödor. Majs och vete, som används för att föda upp regionens miljoner grisar, kor och kycklingar. Bekämpningsmedlen från fälten rinner ut i vattendragen. Nuförtiden fiskar inte Morgan i floderna längre. Och Bretagnes vackra stränder, kända för sin ovanliga rosa färg, har blivit gröna. Gröna av alger.

Varken Morgan, en dödshotad fransk miljöjournalist, eller Juan, en luttrad spansk klimataktivist, pratar om EU:s kontroversiella lag om att restaurera naturområden, den som röstades igenom i går. Enligt lagen ska en femtedel av unionens mark- och vattenområden börja återställas år 2030 så att den biologiska mångfalden blir just – mångfald. Politiker i hela EU mobiliserar kring lagen, efter att den konservativa partigruppen i EU-parlamentet övergett sitt tidigare stöd för förslaget. Men Morgan och Juan rycker på axlarna. De pratar inte, för de är upptagna. Upptagna med att restaurera.

Lotten Collin, för P1 Morgon, i Lannion

En norsk fejkreporter som älskar djur: Beatrice Janzon, Helsingfors

12 juli 2023 | 4 min

Utrikeskrönika, 12 juli 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Helsingfors, onsdag.

När jag nu under sommaren bevakar nordiska frågor så är det med en helt annan tillvaro än när jag var Norgekorrespondent för 20 år sen. Reaktionerna var inte organiserade över gränserna mot journalister på samma sätt då. Det var mer oskyldigt och det roligaste då var att framförallt norrmän hörde av sig. Jag blev en sorts svarscentral för olika frågor när de sökte på Sverige i norska telefonkatalogen och fick upp vårt korrespondentkontor i Oslo.

Det kunde vara ett samtal från en norsk familj som provat kryddan sambal oelek i Sverige på semestern och när de körde tillbaka över gränsen var de så exalterade av smaken att de ville fråga mig vad kryddan heter på norska. De var säkra på att jag gillade den och letade efter den.

Det heter nog sambal oelek även i Norge, svarade jag.

En man ringde och frågade: Vad gör Kjell Lönnå nuförtiden? Personer i min närhet tittade undrande på mig när jag hade den här typen av konstiga korta konversationer i mobilen närsomhelst på dygnet.

I dag är tillvaron betydligt mer skruvad med botar och AI.

Den senaste tiden har en sorts kopia av mig som reporter dykt upp i Norge. När jag sökt på norska på nätet om nyhetsämnen har jag fått upp mina egna webbartiklar om Norge – översatta halvdåligt till norska – och med en fejkad bildbyline under. Den manliga fejkreportern presenteras som vän av djur överallt, generell alkoholevangelist och zombienörd. Lite hafsigt är även mitt namn kvar.

Det finns många fler artiklar av svenska reportrar. Under en kollegas text presenteras den falska reportern som kaffeguru, wannabe-analytiker och framtidig tonårsidol. Artiklarna läggs ut nu men är flera år gamla. De ser ut att vara publicerade på hemsidan som tillhör en norsk kommuns kvinnojour.

Den här gången är det jag som ringer konstiga samtal till Norge. Jag hör av mig till kvinnojouren söder om Oslo med frågan om det är deras webbsida som sprutar ur sig fejkade nyhetsartiklar av mig och andra svenska journalister. Jag kan riktigt höra av tystnaden hur de tappar hakan över det underliga samtalet.

Webbsidan visar sig vara en domän som inte längre används, men som på något sätt kapats. Jag forskar vidare. Det ser ut att vara ett indiskt företag med amerikanskt webbhotell bakom som antagligen publicerar artiklar automatiskt, i kommersiellt syfte. För att dra in annonspengar till något som ser ut som en nyhetssida. Liknande upplägg finns på en rad språk med fejkskribenter. En vid namn Narcissus – som beskrivs certifierat introvert, charmig problemmakare och internetfanatiker.

Frågan är om jag nu får en märklig finsk fejkkopia när jag rapporterar från Finland i sommar. Så läser ni artiklar av reportrar som beskrivs som zombienördar eller fanatiker av något slag, ja då kan det vara en falsk reporter med stulna nyheter från gårdagen.

Beatrice Janzon för P1 morgon i Helsingfors

Schackspelets chatt – en öppning till mannen på gatan: Trygve Ulriksen Skogseth, Warsawa

11 juli 2023 | 4 min

Utrikeskrönika, 11 juli 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Warszawa, tisdag

Jo, men jag öppnar nog ändå med bonde till E4. Nej, detta är inte en vägbeskrivning. Det handlar om schack, och det är en en klassisk aggressiv öppning.

Medan vissa använde allt hemmasittande under coronapandemin till att lära sig något helt onödigt, som att baka till vänner och familj, så la jag alla timmarna i soffan på något mycket mer konstruktivt: att spela schack mot främlingar på internet.

Det har gått några år och jag har knappast blivit någon stormästare. När jag kollar min spelstatistik över de nu tusentals partier jag spelat, ser det faktisk snarare ut som att jag blivit lite sämre…

Men jag har rätt kul! Eller, jag har åtminstone mer kul än vad annat scrollande på internet erbjuder mig.

När den här appen nu konstaterar att jag spelat exakt 4 602 schackpartier – alltså oerhört många timmar jag stirrat ner i mobilen – så får jag nog erkänna att för mig så handlar det om något mer än bara själva spelet.

Schack på internet anno 2023 kommer nämligen med chattfunktion. För sådana som mig som gjort det till ett yrke att störa främlingar som egentligen inte alls vill störas med jobbiga frågor så är det ett perfekt verktyg.

Det enda som syns utanför brädan är motståndarens användarnamn och en liten flagg-emoji. Och när man väl börjat spela kan man ju bara köra på och fråga typ: "vad heter du? I vilken stad bor du? Jaha, Tel Aviv. Vad tycker du om Benjamin Netanyahus regering?" Är man några drag in så kan ju motståndaren knappast bara ge sig. Då förlorar man ju rankingpoäng. Det tråkigaste som kan hända är lite tystnad.

Men några spelare har ingen liten flagg-emoji bredvid användarnamnet, utan ett litet grått fält. Klickar man på det står det att plattformen tagit bort alla ryska flaggor från plattformen efter Rysslands invasion av Ukraina.

Om någon inte har en flagg-emoji, då är det omöjligt att inte ställa frågor. Då gör jag som jag gör: jag öppnar med bonde till E4, låter det gå några drag, och öppnar mjukt. "Vilket fotbollslag håller du på?" Börjar med lite kallprat fram och tillbaka. Sen kan man ju testa fråga: "kollar du på statskontrollerade medier? Tror du på vad de säger om kriget i Ukraina?" Man kan även köra klassikern: Putin tummen upp-emoji snedstreck tummen ner-emoji frågetecken.

Jag är medveten om att detta knappast är en tillförlitlig opinionsmätning, men jag blir ändå förvånad över vad folk vågar dela med sig av till en främling på internet. På många sätt har dessa små interaktioner blivit det närmsta jag kommer att kunna prata med "mannen på gatan" i Moskva eller St. Petersburg.

Jag spelade mot en kille från Jekaterinburg för något år sen. Han sa att han hade en kusin som var i kriget och att han själv förmodligen skulle kallas in armén. Jag frågade vad han tänkte om att eventuellt kriga mot folk i grannlandet.

Det blev tyst i chattboxen i någon minut. Sedan kom svaret: "jag kan inte göra annat än att spela det parti de ställer upp framför mig".

Sen satte han mig schackmatt.

Trygve Ulriksen Skogseth, Warszawa

Hur man tar sig fram i Tyskland när cykelsadeln är för hög: Tobias Sandblad, Berlin

10 juli 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 10 juli 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Min tyskalärare på gymnasiet brukade visa diabilder på fredagseftermiddagarna. De var svartvita och visade hur han och hans fru reste runt i olika delar av Tyskland när de var yngre. Han trodde han var schysst, men jag blev snarare frustrerad, ville verkligen lära mig tyska, inte kolla på gamla semesterbilder.

Den här sommar sätts min 30 år gamla skoltyska på prov på allvar – som Sveriges Radio utsända i Berlin.

Jag löser av den ordinarie korrespondenten Daniel Alling som både kan språket och landet sen länge. Kavlar upp skjortärmarna och beger mig iväg mot en presskonferens på den cykel som Alling trevligt nog sett till att hyra.

Redan efter några kvarter känner jag att jag måste tänja ut vristerna extra mycket för att få tramporna att nå ned, men förtränger att sadeln nog faktiskt är lite för hög för mig.

Luften är varm. Väl framme häller upp jag ett stort glas med vatten och ställer på bordet, riggar en mikrofon, sätter på datorn och och börjar lyssna. Men har svårt att fokusera. Det handlar om Tysklands roll i Europa men det är komplicerat – och på tyska. Jag förstår nästan ingenting. Är fortfarande törstig efter cykelturen och famlar efter glaset, som självklart välter. En vänlig kollega från the Economist plockar fram sina pappersnäsdukar och jag kan lyssna vidare och göra anteckningar efter bästa förmåga.

Jag cyklar hem till kontoret genom ett hett Berlin och känner mig plötsligt ensam. Vad gör jag här mitt i en storstad i ett land jag inte levt i, som talar ett språk jag trodde jag kunde ta mig fram på, men där jag inser att jag färdas på en cykel med för hög sadel.

Det blir midsommar och jag kommer i kontakt med några andra utländska Berlinbor och får en inbjudan till ett lokalt Rotarymöte veckan därpå.

Jag har börjat få ont i ena hälsenan av den onaturliga cyklingen, men när jag kommer hem letar jag upp en verkstadsnyckel och sänker sadeln. Och fortsätter lyssna. Och pratar så fort jag får chansen. Om än med mängder av grammatiska fel.

På Rotarymötet sitter jag plötsligt och pratar med allt från företagsledare till politiker. På tyska. Hur gick det till? Snart lämnar jag också Berlin, med tåg, för att med stapplande steg försöka lära känna det stora och viktiga landet, pratar om den politiska utvecklingen, om skillnaden mellan öst och väst, som fortfarande finns kvar. Om företagen som skapar miljontals arbetstillfällen i Europas ekonomiska motor. Om huruvida tågen kommer och går som de ska. Om vardagsproblemen i det lilla, som känns igen. Min granne i tågkupén får ett samtal från sin man som undrar om tonårsdottern får åka in själv till stan med sina kompisar?

Och precis som man långsamt lär känna en människa på djupet, blir jag sakta får jag sakta men säkert mer och mer förälskad i Tyskland. Jag räknar dagarna jag har kvar i landet jag precis börjat lära känna, som min tyskalärare visade diabilder ifrån för trettio år sen. Kanske hade han en poäng. Att få en bild av Tyskland är också en del i att lära sig tyska.

Tobias Sandblad, Berlin.

EU byter fika mot tapas: Andreas Liljeheden, Bryssel

7 juli 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 7 juli 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bryssel, fredag.

Från Sverige till Spanien. Från ett ordförandeskap till ett annat. Från en pressresa till en annan. Från Kiruna till Madrid.

Faktum är att det är lite som natt och dag.

För nu har Sverige lämnat över stafettpinnen som kallas EU:s ordförandeskap till Spanien.

Och de senaste dagarna har det varit spanjorernas tur att få visa upp sina prioriteringar för det kommande halvåret och få visa upp sitt land för de inresta EU-kommissionärerna och oss Brysseljournalister.

Och det som Spanien visat upp är någonting helt annat än det Sverige marknadsförde på sin pressresa för ett halvår sedan.

Det mest uppenbara och den största skillnaden är platsen och årstiden. Sverige tog med alla upp till Kiruna, norr om polcirkeln, i början av januari. Exotiskt, men mörkt och kallt.

Madrid mitt i sommaren är raka motsatsen. Få ställen är så stekheta och soliga som den spanska huvudstaden i juli.

Temperaturskillnaden mellan dessa båda pressresor är väl ungefär 50 grader.

Men det är nästan ett lika stort gap när det gäller vad ordförandeskapen valt att visa upp.

I Sverige kretsade mycket kring innovation. Man fick böcker om svenska uppfinningar, vi besökte rymdbasen Esrange och åkte till Kirunas gruva där man annonserade nya fyndigheter av sällsynta jordartsmetaller.

Spanienresan har varit mer kulturbetonad med museibesök för att titta på verk av Picasso och Dalí.

På matfronten har det också varit stora skillnader.

Den mest återkommande punkten i det svenska pressprogrammet var fika, fika och åter fika.

Här i Spanien har det varit tapas, tapas och åter, tapas.

Sverige serverade alkoholfri cider och äpplejuice. Spanjorerna tog med hela gänget till en vingård utanför Valladolid.

I Sverige serverades mat och dryck typisk tidig svensk middagstid. I Madrid har det varit middag vid halv elva.

I Sverige startade de flesta möten i tid. Spanjorerna har haft, ja, låt oss säga en mer avslappnad hållning till det där med mötestider.

Likaså har det varit en skillnad i öppenhet och tillgänglighet på mötena. Sverige radade upp ministrar av olika tyngd som alla pratade on record där det var fritt att citera och rapporterad vad som sades.

Förutom vid ett tillfälle där premiärminister Pedro Sanchez höll i den inledande presskonferens har alla här i Madrid pratat off record dvs, du som journalist kan använda informationen men inte namnge vem som säger det.

När det gäller den traditionella ordförandeskapsslipsen för män och ordförandeskapsscarfen för kvinnor stod Sverige fast vid den traditionen med en ljusblå variant.

Spanien, som till skillnad från Sverige fortfarande bedriver en feministisk utrikespolitik, ska istället ge bort en pañuelo, en bandana-liknande näsduk, som ska passa både män och kvinnor.

Men detta är precis som det ska vara. Det är en del av charmen med EU:s roterande ordförandeskap som går från land till land varje halvår. Olika länder, olika platser, med olika kulturer som i början av sitt ordförandeskap visar upp vad de ser som det bästa av sitt land och gör det på sitt sätt.

Och det hade ju varit tråkigt om alla var precis som Sverige.

Andreas Liljeheden, Bryssel.

Erdogan på turkisk basar: Mia Odabas, Istanbul

6 juli 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 7 juli 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Istanbul, fredag.

Turkisk basar i Nato. Ja, det var en svensk diplomats sammanfattning av det som nu sker bakom kulisserna med den svenska medlemsansökan till Nato. Bara några skälvande dagar kvar till toppmötet i Vilnius, där den svenska regeringen hoppas på ett ja från president Erdogan – som har visat sig vara en mästare på just basartaktiken – politisk basar.

Jag tänker på diplomatens ord när jag sitter i den stora basaren, Kapali Carsi, i de äldre kvarteren i stan. En basar som aldrig sover. Det pågår ständigt någon form av handel här – inga varor, hur små de än må vara, byter ägare utan att en rejäl förhandling först har ägt rum.

Det börjar med te. Mycket te, gärna äppelte. Fyra sockerbitar i ett litet glas är inte ovanligt, och jag inser att det blir 0-1 i matchen direkt, redan när jag tackar nej till socker. ”Inget socker, frun”, säger porslinsbutiksägaren och höjer på ögonbrynen, ”det är inte nyttigt för den inre glädjen att avstå socker”.

Det fortsätter med småprat. Vilken fin turkiska, brer handlaren på när jag stapplar mig fram i det språk som är så rikt när man kan det, och ack så knepigt när man är på min nivå. Jaså, pappa var turk – en uppskattande blick från min motpart, plötsligt ett straffläge i matchen och möjlighet för mig att kvittera – men jag missar straffen och matchen går istället till 0-2 eftersom jag valde turkiska som förhandlingsspråk.

Vi fortsätter förhandla, alltså småprata. Du är från Sverige, jaha, då nämns förstås koranbränning. 0-3 innan jag ens hunnit öppna munnen.

Men jag tar mig in i matchen, där priset på en tallrik som jag väldigt gärna vill ha står på spel. Det finns många tallrikshandlare och jag berättar att runt hörnet kostar en liknande tallrik hälften. Hälften? Butiksägaren höjer rösten, gestikulerar, visar sitt missnöje. 1-3.
Jag reser mig och går ut, butiksägaren ropar: Han sänker priset pyttelite, jag fortsätter gå. Rak i ryggen, stolt över att jag håller min linje. 2-3 och matchen börjar plötsligt bli intressant igen.

Men, efter några kvarter gnager tallriksrösten i mig – ”den var ju så speciell, Mia, skulle passa så bra i köket”.

Jag suckar och går tillbaka. Butiksägaren skiner upp och gör high five: ”Ni kommer alltid tillbaka! Vi har tiden på vår sida – vi har aldrig bråttom. Vi viker sällan för press, men vi kan att ändra oss när som helst, om vi märker att vi tjänar mer på att göra tvärtom”. Han ler brett när han räcker över tallriken: ”Det vi förlorar på gungorna tar vi alltid igen på karusellerna”.

Och, avslutar den turkiske basarhandlaren – vi har alltid roligt när vi förhandlar.

Det är ett gigantiskt kliv, men mina tankar går till det som nu sker i Washington, Bryssel, Ankara, Stockholm och Vilnius. Där pågår ett politiskt maktspel på allra högsta nivå som förstås inte går att jämföra med en förhandling om priset på en tallrik. Men grundprinciperna och vissa av verktygen tycks vara desamma: Tålamod, kallt huvud – och varmt te. Med mycket socker.

Mia Odabas, Istanbul
mia.odabas@sverigesradio.se

Uppmärksamheten får de högljudda, provokativa och tvärsäkra: Samuel Larsson, Skåne

5 juli 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 5 juli 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Skåne onsdag,

Koranen har eldats upp i Sverige, och nu rasar nya vändor i den gamla konflikten mellan yttrandefrihet och respekten för det som hålls heligt.

I vissa länder är yttrandefrihet viktigare än respekt för heliga böcker, i andra länder är det tvärtom. Här finns ingen globalt erkänd prioriteringsordning, på värderingarnas världsmarknad fortsätter det råda kaos och kamp. Och inte bara mellan länder, konfliktlinjen skär såklart rakt igenom alla världens länder - bilden är betydligt mer komplicerad än man ibland får intrycket av när man läser om demonstrationer och att 57 muslimska länder kräver ett förbud mot koranbränningar.

Och här sitter jag och tänker på Polen. För jag tror heller inte att den här konflikten egentligen handlar om västvärlden och islam. En av de absolut största och bittraste konflikterna i Polen det senaste året handlade om en tv-dokumentär som kritiserade ett katolskt helgon. I det här fallet den polenfödde före detta påven Johannes Paulus II, som fick sin oskuld ifrågasatt vad gäller övergrepp på barn inom den katolska kyrkan.

Det blev ett himla liv, och de som protesterade mot denna vanvördiga skymf mot en helig man var kyrkan och fromma katoliker såklart, men kanske allra mest Polens regering. Reaktionerna på vad man uppfattade som ett övergrepp på något heligt var faktiskt inte så annorlunda från de vi nu ser i Mellanöstern efter en svensk koranbränning. Polska regeringen har ifrågasatt om den amerikanska tv-kanal som sände dokumentären borde få verka i Polen. Utrikesdepartementet kallade upp USA:s ambassadör för att protestera. Den regeringstrogna statliga tv:n började sända påvens predikningar på bästa sändningstid och ministrar deltog i gatuprotester mot den totalt oacceptabla skändningen. Allt detta i ett land bara ett kort skutt över Östersjön från Sverige.

Min poäng är inte att relativisera varken yttrandefriheten eller rätten att hålla något heligt. Och självklart jämför jag i viss mån äpplen och päron - i Sverige är det yttrandefriheten och inte heliga böcker som har grundlagsskydd. Men ändå. I Polen är regeringens rasande försvar av förre påven uppenbart politiskt motiverat, det är valår och man försöker tala till sin politiska bas. Och jag misstänker att det finns liknande syften på alla sidor av det koranbrännardrama som utspelar sig nu. Att en del av de reaktioner och motreaktioner vi ser är politisk mobilisering snarare än omsorg om yttrandefrihet eller heliga böcker.

Konfliktens dramaturgi har som vanligt gett uppmärksamheten åt högljudda, provokativa och tvärsäkra. Men kan vi vara helt säkra på att frågan verkligen är så laddad som de vill ge sken av? Handlar det här verkligen om principer som aldrig kommer kunna samexistera?

Kanske, kanske inte. Men innan vi avgör det skulle jag vilja att vi också lyssnade till de andra - de som inte är lika säkra på att svaret är självklart. Och de som inte bara är ute efter att piska upp en opinion.

Samuel Larsson, korrespondent i Polen

Drömmen om en mer perfekt union: Cecilia Khavar, Washington

4 juli 2023 | 4 min

Utrikeskrönika 4 juli 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Washington tisdag,

Idag är det fjärde juli, USAs självständighetsdag. I butikerna säljs röda, vita och blå barnkläder, med stjärnor och ränder och hyllorna är fulla av grilltillbehör och vattenleksaker för alla pool-partyn som väntar.

Jag och min sexåring har flitigt övat på nationalsången the Star Spangled Banner de senaste dagarna. Vi tar i när vi sjunger "..and the rockets red glare, the bombs bursting in air".

Amerikanerna är malliga över sin nationaldag. Den 4 juli 1776 antogs självständighetsförklaringen där de tretton kolonierna utropade sig fria från Storbritannien. Även i Sverige har många har hört de mest kända raderna. "Vi ser dessa sanningar som självklara att alla människor är skapade jämlika, att de av sin skapare har tilldelats vissa oförytterliga rättigheter, bland dessa är rätten till liv, frihet och strävan efter lycka". Life, liberty and the pursuit of happiness. Ett drygt decennium senare skrevs konstitutionen, med löftet om att forma en mer perfekt union. Texten börjar med: Vi, folket. We the people.

När vi flyttade till USA för tre år sedan fick jag två kopior, en i fickformat av både självständighetsförklaringen och konstitutionen i present av min man. Och jag har fått anledning att bläddra i de tunna böckerna oftare än jag hade kunnat ana under de här historiska, omskakande åren. Vad säger konstitutionen om en president som vägrar erkänna sig besegrad efter ett val? Som anklagas för att ha uppviglat till uppror? Som är brottsåtalad? Vad säger konstitutionen om en presidents ålder? Om hur stor ensam makt den har? Vad står det egentligen om aborträtten? Om yttrandefriheten? Om rasdiskriminering? Om vapenrättigheter?

För bara några dagar sedan fattade Högsta Domstolen nya vägledande beslut som direkt påverkar miljontals amerikaner kring yttrandefriheten, rasfrågan, hbtq-rättigheter och presidentmakten. Och det bläddrades i böckerna igen.

Att bo i USA är att på olika vis konfronteras med hur landets historia av våld och orättvisa och framsteg och upplysning präglar det moderna samhället. Och drömmen om en mer perfekt union som grundlagsfäderna beskrev i allra högsta grad levande. Det kokar någonstans ned till det, oavsett om man är för eller emot fri abort, friheten att bära vapen öppet, friheten att få neka samkönade par vissa varor, frihet från diskriminering och rasism eller någon av de andra frågorna som väcker så starka känslor.

Men problemet är att få idag verkar kunna enas om vad en mer perfekt union betyder. Knappt ens kring vad liv, frihet och strävan efter lycka egentligen innebär.

Vi ska idag fira vår sista fjärde juli för den här gången i USA. Och jag och min son kommer som vi övat, göra en dramatisk konstpaus innan slutklämmen, .."oh say does that star spangled banner yet wave, over the land of the free and the home of the brave".

Och fyrverkerierna kommer lysa upp himlen över det splittrade Amerika.

Cecilia Khavar i Washington

Midvinternattens köld är hård: David Rasmusson, Pretoria

3 juli 2023 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Pretoria, måndag.

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Ja, samtidigt som ni hemma i Sverige klädde midsommarstången, sjöng små grodorna, trivdes bäst i öppna landskap och kanske till och med kryddade ert brännvin med johannesört så tog midvinterns sitt grepp om oss här i den södra hemisfären.

Här i Sydafrika är inte greppet sådär ruskigt starkt, i alla fall inte med svenska mått mätt. På dagarna är det runt 20 grader och lite krispigt i luften, som en fin majdag därhemma. Själv går jag runt i jeans och skjorta eller ibland i t-shirt och tycker det är lagom varmt och skönt.

Jag sticker ut i gatubilden. Kylan får sydafrikanerna att bylsa på sig. Det är fodrade jackor, tjocka tröjor, rejäla stövlar och mössor som gäller. Jag har till och med sett folk gå runt i skidmasker där bara ögonen sticker ut.

På radion går reklamjinglar från elektronikvaruhus om hur de har kvar elektriska element i lager och att de bjuder sina kunder på varm choklad för att värma sig. Jag skrattade självgott första gången jag hörde det. Varm choklad när det är 20 grader ute.

Det heter midvinternattens köld av en anledning. För så fort solen går ner vid sextiden så börjar temperaturen sjunka snabbt ner mot en fyra-fem grader. Inte så farligt tänker ni kanske, men i ett land där det elva av tolv månader om året är helt onödigt med element och där de därför inte existerar och där isolering av hus är ett främmande begrepp så får de sina konsekvenser.

Det blir, på ren svenska, svinkallt. Jag hade blivit förvarnad, men lyssnade inte. Det var ju ändå Afrika jag skulle till i sommar, eller hur.

På kvällarna är det jag som får bylsa på mig. Raggsockor, långkalsonger och fleecejackan åker på medan jag småhuttrande hasar mig runt i huset med en värmande kopp te i händerna.

Å andra sidan så har jag både fleecejacka, raggsockor, långkalsonger och ett tjockt vintertäcke att krypa in under på nätterna. Och dessutom en generator på tomten jag kan dra igång när strömmen går, vilket den gör regelbundet.

Bara några hundra meter bort ligger en kåkstad fylld med plåtbaracker. Där kan jag tänka mig att midvinternattens köld verkligen är hård.

David Rasmusson, för P1 Morgon i Pretoria

En historia med många bottnar: Ivan Garcia, Bogotá

30 juni 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 30 juni 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bogotá, fredag

Som många andra journalister tog jag mig till det militärsjukhus här i Colombias huvudstad där de fyra barnen som hittades vid liv efter 40 dagar försvunna i djungeln lagts in för vård.

Trycket från hemmaredaktionerna var stort, barnens otroliga öde engagerade även i Sverige – hur lyckades de överleva, hur mår de, vad händer nu? Frågorna var många.

Jag kom i kontakt med två familjemedlemmar. Under ett av dessa samtal hörde jag den första antydan om att det fanns en konflikt –- när jag sa till en moster att jag hade bett om en intervju med barnens pappa, så sa hon: HAN har inte rätt att uttala sig om barnen!

Jag frågade lokala kollegor, som inte heller förstod riktigt vad det var frågan om.

I flera program i radion fick jag prata om de olika bottnar som historien om de fyra barnen rymmer – bakom solskenshistorien dolde sig en grym verklighet – ursprungsbefolkningar som ständigt lever i skottlinjen för olika väpnade konflikter, bortglömda och isolerade i sina byar.

Men jag visste inte då, att det snart skulle uppenbara sig ytterligare en av de där bottnarna, som gjorde frågan ännu mer komplex.

Barnens anhöriga på mammas sida gick ut och anklagade pappan för misshandel av frun och våldtäktsförsök på äldsta dottern Lesly, trettonåringen som blev hjälteförklarad efter de 40 dagarna i djungeln. Pappan avvisade anklagelserna, han har aldrig gett sig på trettonåringen, de andra vill bara tjäna pengar på barnen och därför hittar de på för att jag ska bli av med vårdnaden, sa han i en tv-intervju. Om misshandeln av frun så var hans svar: Ja, jag slog henne ibland, men bara lite.

Ett colombianskt tv-team som jobbar med granskningar åkte till byn Araracuara, där familjen – alltså de fyra barnen, pappan och mamman – var ifrån. De intervjuade ett flertal ledare för huitoto-folket, det amazonas-urfolk som familjen tillhör.

Huitoto-ledarna bekräftade anklagelserna mot pappan och sa att misshandeln mot kvinnan var grov.

Och de berättade att deras eget rättssystem fann pappan skyldig. Han dömdes enligt traditionen till att dricka en lokal medicin i höga doser, om han överlevde så hade han en ny chans i livet, om han dog så betydde det att ondskan i hans själ inte gick att bota.

I media hävdade pappan att han flytt undan hot från väpnade grupper, det är lögn, sa huitoto-ledarna till tv-teamet. Han flydde undan sin dom, sa de.

Pappan nekar till allt. Men han har sen programmet sändes i tv i söndags inte synts till i media nått mer. En domstol kommer att avgöra vem som till slut får vårdnaden om barnen.

Och här sitter man med besk smak i munnen och tänker på hur tufft de fyra barnen har det, alltså även nu, med en sån konflikt runt omkring sig, när de skulle behöva all världens lugn och kärlek.

En historia med fler bottnar än man vågade tro från början.

Ivan Garcia, Bogotá för P1M

Fransmän beter sig som om midsommar var en helt vanlig dag: Marie Nilsson Boij, Paris

29 juni 2023 | 4 min

Utrikeskrönika den 29 juni 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Paris torsdag.

Ljusstressen, känner du också den? Det har ju redan vänt. Vi går det facto mot mörkare tider. Å jag som ännu inte haft tid att TA VARA PÅ SOLEN...

Denna nedärvda nordliga solstress, som inpräntades i oss långt före brunbrända ben kom på modet. Höet måste in, innan regnet kommer. Å sen midsommar utomlands på det...

En gång packade jag ner en ministång klädd med svenska ängsblommor i resväskan när jag skulle tillbringa midsommarafton i Grekland.

Ett annat år när jag på grund av ett bröllop befann mig på Island denna den bästa av alla dagar slutade det hela med tårar. Ingen stång, ingen jordgubbstårta ingen färskpotatis med gräslök och gräddfil, och det var inte bara "tyvärr lite kallt i vinden med risk för några skurar", det var tjock dimma.

I år firade vi för andra året i rad midsommar i Frankrike, där folk ju beter sig som om midsommarafton VORE EN HELT VANLIG DAG. Det är viktigt att ta seden dit man kommer men på just midsommarafton går det väldigt knackigt med integrationen för min del.

Sociala medier är dessutom knökfulla med bilder på svenska vänner i kransar och storblommiga klänningar.

Själv hade jag både prioriterat bort bakning av jordgubbstårta i år och glömt köpa matjessill. Lyckligtvis blev vi inbjudna till ett svenskfranskt midsommarfirande i parken Bois de Vincennes i Paris.

Eftersom det är en vanlig arbetsdag började firandet kl 19. Det var knytis i gräset med jordgubbar, snaps, och kakor med svenska flaggor. Någon hade tagit med ett mickstativ, som vi formade till ett kors och klädde med gröna löv och blommor.

Vi sjöng snapsvisor, som vi försökte översätta till franska. "Helan går", var redan svårt, men det var inget emot översättning av: "hoppfaderallanlallanlej".

Sen smög sig skymningen på och då var det dags för dans kring stången. En kvinna tog fram en gitarr, och ledde sången. Varför har jag aldrig tidigare dansat i skymning? Succé!

Det var ljumt, skumt, dunkelt, helt magiskt, och med ens väldigt enkelt att förstå varför denna natten historiskt är förknippad med övernaturliga väsen och krafter.

Sen sjöng vi små grodorna, och ja den biten bröt ju magin lite... Men med tanke på att låten från början är en gammal fransk militärmarsch, så kändes cirkeln sluten på något sätt. "I takt kamrat. I takt kamrat."

Sen funderade vi över hur man översätter Midsommar till franska: mi-été, kanske. "Mi- été?", sa en av fransmännen skeptiskt. Mitten av sommaren? Vi är ju inte i mitten av sommaren än...

Plötsligt blev det så tydligt för mig hur orimligt det är att jag börjar känna höststress redan innan semestern ens har börjat. Och jag bestämde mig där och då för att det är dags att jag anammar den franska synen på sommar och semester. Det har inte redan vänt, vi är inte ens i mitten av sommaren än.

Sen tog vi tunnelbanan hem, jag mycket tacksam över denna franska vinkel på vårt svenska midsommarfirande.

Marie Nilsson Boij, Paris
marie.nilsson-boij@sverigesradio.se

Stäng av Internet!: Peder Gustafsson, Bangkok

28 juni 2023 | 4 min

Utrikeskrönika

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bangkok onsdag,

I början av juni kom det ett brev till myndigheterna i den indonesiska provinsen Banten på ön Java. Avsändare var ledaren för den lilla ursprungsbefolkningen Baduy. I brevet begär gruppen att myndigheterna ska stänga av all tillgång till internet i området där Baduy-folket bor.

Folkgruppen Baduy är runt tolvtusen människor som lever i och på de skogbeklädda branta sluttningarna vid Kendeng bergen på västra Java. Deras sätt att leva har inte förändrats mycket under de hundratals år de levt i området. Vissa har kallat Baduyfolket för Asiens Amish för att de har valt att leva i avskildhet från resten av världen. Den sundanesiska ursprungsbefolkningen lever på vad skogen ger och förkastar teknik, pengar och traditionell skolgång.

Nu vill Baduyfolket att de indonesiska myndigheterna ska stänga av internet i området där de bor för som de säger minimera den negativa påverkan internet har på deras sätt att leva. I brevet skriver ledaren för minoritetsgruppen att tillgång till internet hotar deras livsstil och skadar moralen hos unga som kan frestas av farligt och ohälsosamt innehåll på nätet. Något som gruppens ledare anser hotar hela Baduyfolkets existens.

Men det här är en begäran som har delat Baduyfolket. Det finns de som lever lite utkanten av folkgruppen och kallas de yttre Baduy. Den delen av minoritetsgruppen har tagit till sig viss teknik och utveckling. Några har till och med startat företag som är beroende av tillgång till internet. Det handlar framför allt om guider som tar med turister på vandringar i bergen. Dom menar att deras möjlighet till försörjning drastiskt kommer att påverkas om myndigheterna stänger ned internet i området.

De lokala myndigheterna som fått ta emot begäran säger att man i huvudsak vill tillgodose Baduyfolkets önskan som naturligtvis ska få behålla sina traditioner, unika sätt att leva och lokala visdom. Tjänstemän säger också att man måste ta hänsyn till de yttre Baduy som använder nätet för sina onlineföretag. Men varnar samtidigt för att besökare eller turister möjligen skulle kunna komma åt webben och visa innehåll som kan vara olämpligt att visa för Baduyfolket.
Som du hör det är ingen lätt fråga att besluta om. Därför har lokala tjänstemän skickat avgörandet till Indonesiens informationsministerium i Jakarta som nu ska träffa Baduyfolket och bestämma hur det kommer att bli.

Det troliga är att Baduyfolket kommer att få som de vill. Ursprungsbefolkningen är sedan 1990 ett skyddat minoritetsfolk och har med det ett speciellt skydd mot yttre påverkan. Vilket internet måste räknas som.

Internetfrihet i det konservativa Indonesien med muslimsk majoritet är en kontroversiell fråga. Regeringen har förbjudit hasardspel och pornografi och kräver att internetleverantörer filtrerar bort innehåll som de anser vara olämpligt. Om man nu kommer gå med på att blockera internet för att skydda folkgruppen och dess unika sätt att leva så är det ett unikt beslut. Kritiker menar att det är ett intrång på de mänskliga rättigheterna där tillgång till information är viktig, men samtidigt säger andra att man borde se det som en mänsklig rättighet att slippa internet.

Peder Gustafsson, Bangkok.
peder.gustafsson@sverigesradio.se

Skrönornas bibel fick till slut rätt: Alexander Gagliano, Edmonton

27 juni 2023 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Edmonton, tisdag.

"Otroligt men sant". Så hette en tjock mörkgrön bok som stod i bokhyllan hemma hos oss när jag var liten. En bok fylld med vad som beskrevs som bisarra, förbluffande och otroliga historier, som var sanna på riktigt, påstod man.

Två avsnitt fascinerade mig mest, jag läste dem många gånger. De handlade om USA.

Ett kapitel tog upp märkliga sammanträffanden kring morden på två amerikanska presidenter: Kennedy och Lincoln. Visste du till exempel att Kennedy hade en sekreterare som hette Lincoln och Lincoln en sekreterare som hette Kennedy. Lincoln sköts ihjäl i Fordteatern. Kennedy sköts ihjäl när han satt i en bil av märket Ford Lincoln.

Det andra kapitlet jag läste om och om igen var det om Titanic och om alla de fartyg med liknande namn som gått under eller varit nära att gå under efter den stora katastrofen 1912. Ett av fartygen hette Titanion, vill jag minnas, och var nära att krocka med ett isberg några år efter Titanic. Och 14 år innan katastrofen, 1898, skrev författaren Morgan Robertson en novell som handlade om ett fartyg som krockar med ett isberg i Nordatlanten och går under. Fartyget i boken hette Titan.

Flera av de här skrönorna har senare visat sig inte stämma helt, men de fanns ju ändå nedskrivna i en bok - en sorts skrönornas bibel - som var fascinerande att leva sig in när man var liten.

För nio dagar sen hände något som fick alla Titanic-intresserade att gå igång, nämligen de medialt uppmärksammade händelserna med undervattensfarkosten som försvann. Turist-ubåten som var på väg till Titanics vrak på 3800 meters djup, men som en timme och 45 minuter in i sin dykning tappade all kontakt med omvärlden.

Räddningspådraget följdes av alla världens medier. Skulle man lyckas hitta dem? Plötsligt kom beskedet att kustbevakningen hade snappat upp ett bankande ljud från djupet, ett ljud som upprepades var trettionde minut. Hoppet tändes igen, samtidigt som klockan tickade. Syret ombord kunde ta slut närsomhelst.

Nu, efter att farkosten hittats i bitar på havets botten, bara 500 meter från Titanics vrak, så vet vi att den här turist-ubåten, eller undervattensexpeditionernas nya flaggskepp som företaget bakom beskrev det, förmodligen imploderade redan förra söndagen innan räddningsinsatsen ens hade kommit igång. Skrovet var för svagt, tror man.

Regissören till storfilmen Titanic, James Cameron, har liknat den här farkostens öde med atlantångarens undergång för 111 år sen, inte minst på grund av ubåtens namn.

Historien om den här lilla undervattensfarkosten kommer att studeras, analyseras och utredas in i minsta detalj den närmaste tiden... men det jag mest tänker på nu är om förlaget bakom boken "Otroligt men sant", skrönornas bibel från min barndom, kommer lägga till den här olyckan i sin nya upplaga i kapitlet om Titanic. En sorts kompletterande text om farkosten - som otroligt, men sant - gick under namnet Titan.

Alexander Gagliano, Edmonton.

Om ett dramatiskt dygn i Ryssland: Johanna Melén, Stockholm

26 juni 2023 | 3 min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, måndag

Det finns så många detaljer och intrikata stickspår att minnas från det dygn då Sverige firade midsommar men då marken skakade under Ryssland. Då Jevgenij Prigozjin och hans privatarmé påbörjade vad de själva beskrev som en rättvisemarsch mot Moskva men som president Vladimir Putin kallade ett väpnat myteri.

Som filmklippet från tidig morgon i Rostov-na-donu där Jevgenij Prigozjin ses sitta och samtala, helt odramatiskt, med Rysslands vice försvarsminister och ställföreträdande generalstabschef. De försöker få honom på andra tankar medan Prigozjin anmärker på att vice försvarsminister du:ar honom. Nej det gör jag inte alls, säger vice försvarsminister Junus-bek Jevkurov

Eller som det ryska utrikesministeriets talesperson Maria Zacharovas känslosamma budskap inspelat från klostret i den för den ortodoxa kyrkan heliga platsen Sergijev Posad. Bleksminkad och med håret täckt av en sjal talar hon om Judas och om vikten av att sluta upp för landets framtid.

Eller som bara det faktum att den ryska propagandans okrönta drottning Margarita Simonjan förblev tyst under hela det dygn tumultet varade.

Själv kan jag inte riktigt släppa den video Jevgenij Prigozjin publicerade midsommaraftons morgon där han under en halvtimme berättar sanningen om kriget i Ukraina, som han själv ser den, men som också liknar analysen otaliga regimkritiska ryssar sedan länge redan gjort. Att Ryssland inte hotades av vare sig ukrainsk militär eller Nato. Att tiotusentals otränade ryska soldater skickats som kanonmat rakt in i döden. Att den ryska armén ätits upp av korruption och att operationen i Ukraina delvis iscensattes för att den ryska eliten skulle kunna roffa åt sig ännu mer ekonomiska resurser att dela mellan sig i sin omättliga glupskhet efter i första hand rikedom. Att ingen tänker på sitt land utan bara på sin egen välmåga.

Jevgenij Prigozjin sa också att president Putin förses med lögnaktig information som inte har någonting med verkligheten att göra.

Kanske tänkte Jevgenij Prigozjin att han vände sig direkt till Vladimir Putin, som den enda sanningssägaren i ett hav av lögnare. Till den president han gjort allt för. Men det föll inte i god jord. Vladimir Putin talade istället om en dolkstöt i ryggen och om ett förräderi och förde tankarna till 1917 då Rysslands siste tsar störtades och inbördeskrig utbröt.

Att Jevgenij Prigozjin trots det går fri, frias från alla brottsmisstankar, var ytterligare en iögonfallande vändning under ett historiskt dygn i ett Ryssland som nu går in i oredans tid.

Att det slutade så är en av många pusselbitar kvar att lägga. Och som vanligt i Ryssland kan man anta att det kommer ta sin tid innan hela pusslet över denna midsommarhelg är lagt.

Johanna Melén
Johanna.melen@sr.se

Mitt midsommarfirande: Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent

23 juni 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 23 juni 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm fredag.

Redaktören uttrycker ett önskemål inför den här krönikan.

"Skulle du kunna tänka dig att dela med dig av ett fint, härligt midsommar-minne - som får folk på bra humör och ger dem lite längtan till det fina som nu kommer, när allt prunkar och växer å e så häääärligt?"

"Inga problem, svarar jag utan att tänka"

Sekunden senare vaknar jag upp ur min välvillighet - och får lite panik.

För, slår det mig, mitt förhållande till midsommarfirande skiljer sig nog en aningens från redaktörens.

För liksom julfirandet, var även midsommaren något av ett mysterium i min ungdom. Eller snarare - ett mysterium i mina föräldrars liv.

Deras mysterium blev till en början även mitt.

Dom invandrade från sydligare breddgrader, hade självklart inte en aning om vad som varje år i slutet av juni pågick på dansbanor, fotbollsplaner, i stugbyar och skärgårdar.

Så, inget midsommarfirande i min barndom.

Först i tonåren blev jag själv en del av midsommarsekten, dock utan att helhjärtat falla för vare sig skuttande grodor eller prästers kråkor.

Midsommarfirandet definierar, tycker jag, mer än mycket annat svensken och det svenska.

För ett antal år sedan kläckte ett parti idén om att man skulle ha ett språktest för ickesvenskar som stod på kö för att bli omstöpta till riktiga svenskar.

Att det här partiet missade det ultimata testet för svenskhet, det förvånar mig.

För tänk om varje invandrad man och kvinna som vill bli medlemmar i svenskklubben istället skulle ställas inför är ett rejält midsommar-test.

Fällorna i ett sånt test skulle vara många.

Ett delmoment - ett bord överbelamrat med svensk klassisk midsommarmat; sill, potatis, gräddil med gräslök, knäckebröd å västerbottenpaj, jordgubbar, svenka jordgubbar, rabarberpaj, och NUBBE!

Men också en lömskt placerad cevap, eller ett kebaspett, mitt bland senapssillen å varmrökta laxen - en försåtligt placerad mina.

För ingen normal människa skulle välja en sirlig bit sill, inmosad i tonvis med lök i någon form av sockersyrlig brygd, istället för en välkryddad, grillad cevap.

Jo, förutom en svensk då.

Ett annat test - hoppa som en groda runt en stor fallos...

Därefter sjunga å lajva prästakråkan som rumlar ner i ett dike - förmodligen på grund av abnorma intag av nubbe...

Agnarna skulle definitivt sållas från vetet.

Nå, vad är då min spaning?

Jo, för att uppskatta midsommar-firandets fröjder till fullo måste man - hävdar jag - definitivt vara svensk sedan generationer tillbaka.

Å jag själv då, född i Småland, uppvuxen i Skåne - som till slut lyckades komma ett steg längre än mina från Jugoslavien invandrade föräldrar.

Hur gör jag?

Jodå, jag börjar med löksillen - som jag för övrigt älskar - sveper den med en sljivovica och avslutar kalaset med en cevapcici, serverad på bosniskt vis i nybakat pitabröd.

Milan Djelevic, som önskar er alla en glad midsommar!
milan.djelevic@sverigesradio.se

Mörka moln av hot och hat över Pridefestligheterna: Carina Holmberg, Göteborg

22 juni 2023 | 3 min

Utrikeskrönika torsdag 22 juni

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Mörka moln av hot och hat svävar över Pridefestligheterna i Oslo

Göteborg torsdag

Det rustas till fest i Oslo och staden pyntas i regnbågens alla färger. Engagemanget är stort och i år ska årets Pride bli större än någonsin, något alldeles enastående hoppas arrangörerna.
Jag anar en viss revanschlusta, att ta igen den man förlorat. Att stå upp för sina rättigheter och människor lika värde.

Men över alltihop svävar ändå mörka moln av hot och hat.

Pridefestligheterna i Oslo vid midsommartid förra året blev en skräckupplevelse. Det var en ljummen sommarnatt, centrum var fullt med folk på festhumör som såg fram emot en av höjdpunkterna under Prideveckan, den stora paraden.

Det var den första Prideparaden efter flera år av pandemi och 50 år efter att homosexualitet blev avkriminaliserat i Norge. Det fanns mycket att fira.

Men strax före kl 1 natten mot lördag öppnade en man eld och sköt vilt på en populär bargata.
Två personer dödades och över 20 skadades innan mannen stoppades.

Ett hatbrott, ett terrorbrott, riktat mot homosexuella mitt i centrala Oslo och en ljus sommarnatt och människor fylldes med fasa.

Dagen efter dådet stod jag där på bargatan och såg hur berget av blommor växte, människor grät, stirrade tomt framför sig och många var rädda.

Allt skedde precis utanför porten till hotellet där jag brukar bo och tankarna kommer att om marginalerna varit annorlunda så kunde jag också hamnat där mitt i skottlossningen.

Vad skulle bli nästa måltavla? Hur kan det här hända mitt ibland oss? Frågorna hopade sig och arrangörerna avlyste paraden, det gick inte att garantera säkerheten. Sorgen var total.

Regnbågens färger blev nu också återigen en kristallklar, knivskarp påminnelse om det hot och hat och utsatthet som riktas mot det färgerna står för.

Ett år senare planeras för nya festligheter. Återigen ska kärleken firas i Oslo i regnbågens färger.

Förra årets gärningsman är gripen och dömd.

Men fortfarande finns de där eländiga, mörka molnen kvar – fyllda med hat och hot som skapar oro.

I mitten av juni nås vi av nyheten att Prideparaden i Östterrikes huvudstad Wien var måltavla för ett attentat. Polisen kunde avvärja hotet och tre personer grips.

Och bara dagar innan årets pridefestligheter i Oslo grips en man i 20-års åldern av norsk polis misstänkt för hot mot årets Pride.

Efteråt vittnar arrangörerna av årets Pride om hur hatet och hetsen ökar mot homosexuella i Norge. Pride är inte bara glitter och fest - det är också ett viktigt budskap om människor lika värde.

Kärleken ska firas i regnbågens färger i Oslo. Det är en viktig markering och nu laddar staden för en rekordstor parad.

Jag önskar Happy Pride och en klar himmel i regnbågens alla färger. Bort med mörka moln av hot och hat.

Carina Holmberg för P1 Morgon.

Vilken jävla guldbiljett: Caroline Kernen, Kapstaden

21 juni 2023 | 3 min

Utrikeskrönika onsdag 21 juni

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Kapstaden, onsdag.

Jag är långt hemifrån nu, ja inte bara nu, det har jag varit en del de senaste fyra åren.

Som utrikeskorrespondent har jag rest över typ hela världen. Men nu är det snart över för den här gången – och när jag reflekterar över den här tiden så är det en sak jag fastnar mest på; det vinröda lilla guldet.

Mitt svenska pass. Gud, vad jag har haft koll på mitt pass de senaste åren och gud vad jag har fått en annan känsla inför det – vilken guldbiljett i livet!

I flera situationer genom åren har det blivit tydligt vad det där lilla häftet gör. Som när jag spenderat några dagar i flyktingläger på Lesbos – det lilla planet med bara en sittplats på varje rad ska ta oss till det grekiska fastlandet och jag ska sen vidare i Europa.

En ung tjej i kön fipplar med sina knappar på jackan, hon tittar sig omkring hela tiden. Hon stoppas när vi ska gå på, två gränspoliser går igenom hennes papper. Jag viftas förbi som ingenting – hon kommer aldrig på planet. Så många människor på den där ön som skulle ha gjort vad som helst för att få vara ägare av mitt pass.

Eller som i Ukraina, långa köer av människor som vill ut ur sitt hemland, in i Europa för att kriget nyligen startat. De står där i kylan, en tjej håller i sin katt, utan bur eller koppel. Jag får gå förbi, i en annan kö. Bara rakt förbi.

Ja, det där lilla vinröda häftet har varit en riktig räkmacka.

Jag har tidigare i livet alltid längtat ut – som uppväxt med en förälder som inte kommer från Sverige har jag också tittat lite med ögon utifrån. Tänkt att varför skulle jag vilja bo här? Hela världen finns ju. Vädret här är ju sämst, mörkt, blött, kallt och folk är asociala. Sverige har inte känts som det roligaste, häftigaste alternativet.

Men i takt med att jag träffat så många människor som gapat åt vad jag berättat. Vars ögon blivit stora som tefat när de hör om hur man kan komma från inga pengar alls och ändå få det där drömjobbet man vill ha. Inte bara för att man har tur eller skicklighet att fixa ett stipendium – nej, för att utbildningen inte kostar. Är det sant? Har de frågar. Det kan inte vara sant, har några sagt. Eller hur man kan överleva dödliga sjukdomar, behandlas länge och ändå inte vara skyldig någon en enda krona efteråt.

Jag säger inte att det inte finns problem, och jag vet verkligen att livet inte är lätt för alla bara för att man bor i Sverige. Men att träffa unga personer runt om i världen med så olika förutsättningar i livet. Som 17-åriga Akbari i ett slumområde i Indien – som har ett plaströr i halsen efter att hon drack någon syra av misstag. Hon bodde på gatan, och var så törstig. Eller Thandiswa, här i en av Kapstadens kåkstäder, som kämpar så hårt för att få börja plugga, för att själv kunna få uppfostra sina barn någon annan stans - men som inte vet om det kommer bli så.

De har gett mig en nyfunnen ödmjukhet och tacksamhet in för det faktum att jag föddes just här och allt vad det gett mig. Jag längtar inte längre någon annanstans -– å tack så mycket världen, och tack till dig som lyssnat på alla berättelser – och hejdå,

i alla fall för ett litet tag.

Caroline Kernen, korrespondent med fokus på unga
caroline.kernen@sr.se

Buss 666 och Polens balansgång: Samuel Larsson, Warszawa

20 juni 2023 | 3 min

Utrikeskrönika

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Warszawa tisdag

Det här kan låta som en skröna, men är faktiskt sant. Högljudda protester från konservativa katoliker här i Polen har gjort att landets förmodligen mest berömda busslinje nu går i graven. På lördag kör buss nummer 666 till Hel för sista gången.

Hel är en liten idyllisk stad längs Polens Östersjökust, och busslinje 666 har i flera år tagit turister och boende till och från de milslånga sandstränderna i området. Men nu är det alltså slut.

I kristen tradition är 666 djävulens nummer, och att just den bussen går till Hel, ja det blev alltså för mycket för en del, och protester mot busslinjen har förekommit i flera år. Konservativa katolska tidskriften Fronda har kallat bussen för ”skandalös anti-kristen propaganda, en satanism som underminerar den polska statens kristna ordning”.

Och jag kommer att tänka på min vän, den glade amerikanska pastorn, som aldrig tröttnar på att berätta om hur han besökt staden Hell i Norge, på grund av dess roliga namn. Och hur han frustande av skratt beskrev fotot han tog på det lilla gula huset som var stadens godsterminal, en text som på engelska blev ”god's expedition, Hell”.

Man kan uppenbarligen förhålla sig på olika sätt till den här typen av religiösa referenser. Och det konstiga är kanske inte att det finns de som känner sig kränkta här i det djupt religiösa Polen, hur högljudda de än varit är de även här bara en marginell grupp. Nä, det anmärkningsvärda är kanske i stället att de fått gehör hos det lokala kollektivtrafikbolaget, som alltså slopar linjen.

Eller, för att vara mer exakt, själva bussen och linjen kommer finnas kvar, men från och med nu i helgen, med ett nytt nummer. En talesperson från trafikbolaget bekräftar att ändringen sker efter påtryckningar och klagomål.

Men nu har samma bolag i stället fått nästa högljudda grupp på halsen. De som tvunget vill att linjen ska få behålla sitt ikoniska nummer.

Buss 666 till Hel är nämligen en känd turistattraktion, och – menar vissa – en bra affär för trakten på grund av alla som tar omvägen därom bara därför. Lite som när min vän, den glada amerikanska pastorn, besökte Norge.

Jaha, så vad gör man då, som regionalt trafikbolag som bara i lugn och ro vill köra buss – men nu hamnat i kläm mellan å ena sidan indignationen hos det traditionella religiösa Polens mest konservativa krafter, och å andra sidan möjligheten till en helt gratis socialamediervänlig pr-succé?

Hur trafikbolaget hanterar sitt dilemma får vi se, men jag tänker att hela historien är som en spegel av Polen i stort. Ett land som präglas djupt av samma dragkamp mellan religiöst och sekulärt, mellan traditionellt och modernt. På alla nivåer och i stort sett alla frågor. Från detaljer i kollektivtrafiken hela vägen upp i rikspolitiken. Och vidare rakt in i den begynnande valrörelsen – från Hel till huvudstaden.

Samuel Larsson, Warszawa

Hur jag blev en ofrivillig turist: Sara Assarsson, Stockholm

19 juni 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 19 juni 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, måndag.

I ett svalt redaktionsrum långt från min vanliga reportertillvaro reflekterar jag över min senaste resa till Östafrika och det som varit min kontorsmiljö de senaste tio åren.

"Har du nåt till mig?"

Parkvakten tittar hoppfullt på mig när jag samlar ihop mina saker och reser mig från stolen. Det är uppenbart att den äldre mannen som precis bjudit in mig för en pratstund förväntar sig några hundralappar för besväret. Jag förklarar att jag som journalist inte kan betala för en intervju, men lovar att köpa något från de många hantverkarna som säljer smycken och vackert dekorerade skålar på gatan utanför.

Det hör inte till vanligheterna att jag hamnar i ett turistmecka under mina resor till Afrika. Tvärtom brukar folk snarare nyfiket undra "Vad gör du här?" när jag slår mig ner i knökfullt väntrum, vinkar in en motorcykeltaxi eller räcker över några slantar för en skål hembryggt öl. Inte sällan blir jag bjuden på middag eller meddragen på bröllop och fester – allt för att hälsa en nyanländ välkommen.

Men i västra Uganda, dit välbärgade turister reser i små propellerplan för att få en glimt av bergsgorillorna, är situationen en helt annan. Redan när jag kliver ur Jeepen och chauffören dragit ett skämt om "afrikansk massage" som han kallar de skumpiga vägarna förstår jag att det här kommer att bli annorlunda resa. Jag ses inte som journalist, utan en turist som förväntas sticka en 20-dollarsedel i varje handslag.

Och det är klart, för folk som är beredda att betala närmare 8 000 kronor för att traska genom djungeln i hopp om att se en gorilla är 20 dollar småpengar.

"Hur mycket av pengarna går till er?" frågar jag parkvakten Herbert som var en av dem som tidigt jobbade med att vänja gorillorna vid människor.

"Ingenting, inte ens en pension får vi."

Situationen skaver. Vart går egentligen alla pengar som gorillaturismen genererar? Är det värdigt att människor som har bott i skogarna i hela sitt liv ska tigga och bocka för rika turister?

Det finns en desperat förväntan hos nästan alla jag träffar att just de ska få visa mig runt, bära mina saker eller skjutsa mig till nästa by. Jag blir erbjuden att gå på guidad tur genom kaffeplantager och att "interagera" med Batwafolket som tvångsförflyttades när deras skog blev nationalpark.

Nu försörjer de sig genom att visa upp sina hyddor med stampat jordgolv för turisterna.

Att betraktas som en vandrande plånbok är besvärligt för en journalist. Vårt jobb bygger genuina möten och trovärdiga källor - inte en välregisserad rundvandring. Det tar några dagar för mig att skrapa på ytan lära känna människor bakom turistfasaden. Jag börjar löpträna med parkvakterna och blir snabbt accepterad som en i gänget.

När det är dags att åka hem lämnar jag generös dricks till personalen på det lilla pensionatet jag bor på. Till de som väckt mig med kaffe, bäddat min säng och tvättat mina leriga löpskor. Och i stället för att åka därifrån i en luftkonditionerad SUV hoppar jag bak på en motorcykel som rivstartar i gruset!

Sara Assarsson
sara.assarsson@sverigesradio.se

Putin och sanitära zoner

16 juni 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 16 juni 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, fredag.

För några dagar sedan träffade Rysslands president Vladimir Putin en grupp ryska krigsreportrar för att svara på deras frågor. De satt kring ett ovalt bord i Kreml med små fina tekoppar framför sig och fat med kakor. Putin lovade att svara på allt.

Det finns inga obekväma frågor, sa han.

En av frågorna handlade därför om hur det kan komma sig att den så kallade ”militära specialoperationen” i Ukraina nu också nått in i Ryssland. Med drönare över Moskva och regelbundna attacker i Belgorodregionen, alldeles norr om gränsen mot Ukraina.

Ja, det där är ju inte bra, sa Putin, men ett problem som går att lösa. På ett eller annat sätt. Till exempel, om det fortsätter, genom ”att skapa någon slags sanitär zon i Ukraina”, så att ingenting kan nå oss – därifrån.

En sanitär zon. Det lät bekant. Från en annan tid, då Vladimir Putin var mycket yngre, just hade utsetts till premiärminister och möjlig efterträdare till Boris Jeltsin på presidentposten. Hösten 1999 inleddes kriget mot det som beskrevs som tjetjenska terrorister och en ”sanitär zon” skulle skapas i delrepubliken Tjetjenien – för att skydda Ryssland från hotet därifrån.

Tjetjenien är en del av ryskt territorium. Ukraina är det inte. Men Vladimir Putin lever fortfarande i en föreställning om att Ukrainas självständighet är något högst tvivelaktigt. Och därför har Ryssland rätt att skapa en ”sanitär zon” där, precis som man gjorde i Tjetjenien för snart ett kvartssekel sedan.

Att Rysslands president lever i en annan föreställningsvärld är ingen nyhet men att tiden springer allt fortare ifrån honom blir allt tydligare. Nästan dagligen hör jag ryska analytiker tala om att den så kallade ”maktvertikalen” Putin byggt upp, där allting styrs från toppen, börjar krackelera, på grund av ett krig som Kreml sedan länge inte har full kontroll över.

Det är inte så att systemet kommer rasa ihop i morgon. Det hålls samman av en utbredd apati och genom rädsla. En konkret skräck inför risken att fängslas. Fängelsestraff på sju år eller mer för oppositionella har på kort tid blivit norm och höjer inga ögonbryn längre. Men så sägs det alltid lugnande att de kommer bli fria snarare än så. För så många år överlever inte systemet. Fast då säger genast andra att när Putin faller kan det mycket väl bli ännu värre. Också ett effektivt argument för att inte tillåta någon förändring.

”Så länge det inte är krig” har varit ett mantra från sovjettidens dagar in i det moderna Ryssland. Så länge det inte är krig kan vi stå ut med mycket. Och med den devisen har man startat krig, för att skydda Ryssland från en ondsint omvärld. Men nu är det krig och det har också nått in på ryskt territorium. Ingen vet hur det kommer sluta men ett kan man ana – att det bör bli Vladimir Putins sista.

Johanna Melén
johanna.melen@sverigesradio.se

Sommarsorg: Johan-Mathias Sommarström, Istanbul

15 juni 2023 | 3 min

Tysklands svåraste diskussion – hur gör vi med vår historia?: Daniel Alling, Berlin

14 juni 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 14 juni 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Berlin onsdag,

När jag för något år sen skulle motivera att jag ville bli Tysklandskorrespondent igen gjorde jag det genom att säga att jag ville vara med och bevaka de stora förändringar som Tyskland, Europas mest inflytelserika land på många sätt, just nu genomgår som ett resultat av Rysslands angreppskrig mot Ukraina.

Jag har försökt skildra det med flera och återkommande reportage om de tre största konkreta förändringarna. De som berör energipolitiken, utrikespolitiken, särskilt relationen till Ryssland och försvarspolitiken.

Förändringarna väcker stor diskussion och osäkerhet i landet, vilket jag konstaterat återkommande i min rapportering, en osäkerhet som bidrar till att förbundskansler Olaf Scholz ibland tvekar kring hur snabbt han kan gå fram med t ex vapenleveranser.

Men det finns en än större diskussion med sig självt som Tyskland kommer behöva ha, som jag ser det iallafall.

Det är den svåraste av dem alla.

Den berör nämligen minneskulturen för Förintelsen. Det som på tyska kallas för "die Erinnerungskultur" och som en av de viktigaste byggstenarna i det moderna Tysklands självbild.

Ja, först Västtyskland och nu det återförenade Bundesrepublik Deutschland, bygger i någon mening på löftet att alltid minnas och ta ansvar för Auschwitz och grymheterna under förintelsen.

Men hur förenar man det ansvaret och "die Erinnerungskultur", dvs omvärldens krav och det egna kravet på att alltid minnas och ta ansvar för Auschwitz och förintelsen med samma omvärldskrav på och önskan om att Tyskland nu, i förändringens år 2023, återigen ska åta sig en militär ledarroll i Europa?

Eller annorlunda uttryckt, hur får man ett lands befolkning som under lång tid fått lära sig att Tysklands dygder efter kriget är just minneskulturen ihop med att vara militärt passivt, diplomatiskt aktiv och en stormakt inte genom vapen och militär utan genom sin industri och ekonomi att acceptera att det landet återigen ska bli en militär betydande makt och en utrikespolitiskt ledande nation?

Att få ihop de här två storheterna, avgörande historia och dito nutid, är inte så lätt.

Diskussionen blir extra laddad eftersom en stor del av befolkningen växte upp med en helt annan nationell tysk självbild, den som fanns under DDR-tiden.

Och för att den här frågan av helt andra politiska skäl utnyttjas av vissa extrema grupper.

Men kanske är det mest en generationsfråga som löser sig över tid. Jag tänker i det avseendet på samtalet med gymnasieelever i München som jag hade i våras om detta stora ämne, för dem var kombinationen minneskultur och militär och utrikespolitisk ledarroll en självklarhet.

Jag ser fram emot att fortsätta skildra den här nationella diskussion i Tyskland efter sommaren.

Daniel Alling, Berlin

daniel.alling@sverigesradio.se

Den här gången saknas hemmets guldkant för Trump Cecilia Khavar, Miami

13 juni 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 13 juni 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Miami, Florida, tisdag morgon

Ett foto visar en sal med högt i tak och vita och guldmålade pelare, och vad som ser ut att vara ett 20-tal pappkartonger och flyttlådor på en liten scen. Fotografiet är taget i balsalen på Mar-a-Lago, Donald Trumps privata hem och medlemsklubb i Palm Beach. Balsalen har fått namnet The White and Gold Ballroom, men det är i klubbens större sal, Donald J Trumps Grand Ballroom som den tidigare presidenten låtit måla tak och väggar i 24 karats bladguld för över 70 miljoner kronor. Det enligt boken The Grifters Club som handlar om Mar-a-Lagos betydelse för Trumps presidentskap. I kartongerna på fotot från The White and Gold Ballroom fanns hemligstämplade dokument som tagits med från Vita Huset enligt det historiska åtal som nu väckts mot den tidigare presidenten. Och lådor med hemliga försvarsdokument hittades också i ett badrum, bredvid toaletten och ett vitt duschdraperi och i Trumps sovrum. Justitiedepartementet noterar i åtalet att Mar-a-Lago-klubben under tiden varit öppen för klubbmedlemmar och andra gäster.

Donald Trump står åtalad på 37 punkter misstänkt för att olovligen ha behållit dokumenten med försvarshemligheter, flera av dem topphemliga och för att ha försökt hindra utredningen, bland annat. Det är andra gången på bara några månader som Trump åtalas för brott efter att i april ha åtalats för bokföringsbrott i New York. När han då hade framträtt i rätten reste han tillbaka till Mar-a-Lago och Palm Beach och höll ett försvarstal inne i den stora balsalen, den med bladguldet och inte kartongerna.

Trump ska ikväll, svensk tid framträda i rätten igen, den här gången i centrala Miami och stora demonstrationer väntas utanför domstolen. Men under måndagen var det i princip bara journalister där och samma sak två mil bort utanför Trumps golfklubb i Doral dit den fd presidenten anlände igår. En ensam supporter i röd kostym och hög hatt, som visade mig en selfie han nästan lyckats få till med Trump en gång, var på plats för att visa sitt stöd. Videoklipp visades på CNN där han skakar hand och småpratar med gäster på golfklubben på väg för att middag. Trump ser rätt så avslappnad på filmklippet. Men på sin sociala medier-plattform rasade han återigen igår mot det han kallar för ett politiskt motiverat åtal, och han nekar kategoriskt till anklagelserna.

Efter att Donald Trump inställt sig i domstolen idag ska han, som förra gången, hålla ett tal. Men det blir inte från Mar-a-Lago som sist, inte från den storslagna balsalen med det äkta guldet eller från scenen där kartonger med hemliga dokument radats upp. Istället åker han till sin golfklubb i New Jersey och pratar. 200 mil från Mar-a-Lago.

Cecilia Khavar i Miami, Florida

Bo på en båt, i en fabrik – eller en container? Stephanie Zakrisson, London

12 juni 2023 | 3 min

Utrikeskrönikan 12 juni 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London, måndag.

Brittiska viktorianska hus – visst är de vackra – men i den här värmeböljan som dragit in över landet så känns det nästan mer som att bo i en ugn. När helgen nådde årets hittills högsta temperatur på 31 grader då drömmer jag om en AC, eller kanske en modern källarlägenhet med tjocka väggar som håller värmen borta.

För att få lite svalka tog jag en promenad längs kanalen som flyter genom London, där trädkronorna ger skugga och den kvava luften fylls av en doftblandning av biltrafik, svettiga löpare, och blomstrande syrén. Och så doften av dieselmotorer från kanalbåtarna som sakta puttrar fram på de runt tvåhundra år gamla kanalnätverken. Lite avundsjukt tittar jag på när de långsamt tar sig igenom slussarna vid Camden. Det finns något rofyllt i systematiken, här har ingen bråttom. Allt de behöver finns ombord i detta bo på vattnet.

Och i en stad där många har svårt att hitta ett hem är kanalbåtarna en av alla kreativa lösningar som Londonborna tar sig till. De kanske inte är lika attraktiva på vintern, när vädret är raka motsatsen till vad det är i dag (eller när kanalerna översvämmas) men det är ett sätt att hitta ett krypin i denna stad.

För om pandemin ledde till en tillfällig utflytt från storstaden så har det snabbt rört sig åt andra hållet istället och hyresvärdar har inte varit sena med att höja sina priser. Ett rum i en lägenhet som delas med flera andra kan gå för allt från 8 000 till 10 000 till 12 000 till 15 000, ja ännu mer, i månaden. Låginkomsttagare och studenter kämpar med att hitta tak över huvudet utan att bli ruinerade på köpet.

En man som ville uppmärksamma bostadskrisen i London har flyttat in i en sopcontainer - en sån som finns på återvinningscentraler eller används för att frakta bort bråte.

I östra London har det blivit alltmer populärt att bo i gamla fabrikslokaler, i kollektiv med runt tio personer där sovrummen sällan ens har fönster, men de gemensamma lokalerna kanske å andra sidan har ett pingisbord eller en projektor för filmkvällar.

Bostadsannonser överöses med hundratals svar bara timmar efter att de har lagts upp och desperata bostadssökande erbjuder sig att betala mer än vad som annonserats, eller betala ett halvårs hyra i förskott för att få kontraktet.

Förra året slog hjälporganisationer larm om att antalet hemlösa i London ökat kraftigt – att fler och fler tvingas sova på stadens gator. Och i skuggan, under broarna, passerar jag några av de tältläger som finns – medan kanalbåtarna sakta men stadigt passerar förbi på den rofyllda kanalen.

Stephanie Zakrisson, i London
stephanie.zakrisson@sverigesradio.se

Tonårskommunikation och en trasig telefon: Sara Heyman, Stockholm

9 juni 2023 | 4 min

Utrikeskrönikan 9 juni 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, fredag.

Min 14-åriga son ringer från en kompis mobiltelefon. Det känns illavarslande. Min äldsta son ringer generellt så sällan som möjligt, man kan säga att vår kommunikation är lite asymmetrisk. I sms-tråden skriver den ena, jag, med många ord, mest frågor av typen ”när kommer du hem”, ”var är du”, ”hur är läget?” Svaren består av så få bokstäver som möjligt. När han svarar ja är det inte ens j-a, utan bara ett a. Så att säga ”längre” svar kan vara nej, vet inte, bra eller en platsangivelse.

Det är ändå svar, tänker jag, och han är faktiskt duktig på att ringa tillbaka när han missat mitt samtal, eftersom han vet att min mammahjärna annars snabbt kommer upp med olika fasansfulla möjliga orsaker till att han inte svarat.

Men ibland passar det att höra av sig till sin mor.

Nu säger han, med rätt pressad röst, att han har dåliga nyheter. Och jag försöker höra om det är en akutmottagning eller en ambulans han ringer från, och stålsätter mig. Så kommer det: Han har tappat en hantel på sin iphone. Ja, tillstår han, den låg ganska dumt. Och nej, den höll inte.

Från mitt tankeläge är en kraschad telefon ändå en lättnad. Bättre än en kraschad fot, tänker jag, men vad ska det här med hantlar vara bra för.

Känsloreaktion nummer två blir en typ av förskottsfrustration, när jag inser att jag kommer behöva göra det jag avskyr mest i vuxenlivet, i kategorin ilandsproblem: att ha kontakt med försäkringsbolag. Jag hyser inga varma känslor för försäkringsbolag.

När min yngsta sons ryggsäck, med mobiltelefon inuti, blev stulen ägnade jag ett antal timmar åt att förse försäkringsbolaget med det de ville ha: ett bevis på att vi stoppat abonnemanget, en kopia på polisanmälan, kvitton – inte det lättaste i alla fall i mitt liv att hitta för prylar som köpts för mer än ett år sen. Till slut, efter timmar av tråk och telefonköer, kom beskedet. Försäkringsbolaget meddelade vänligt att de snarast skulle sätta in 90 kronor på mitt konto – summan som enligt dem var kvar att ersätta efter värdeminskning och självrisk.

Och jag får lite utslag av försäkringsbolagens reklamstrategier av typen en bild på ett spädbarn och en text som går in i magen på alla föräldrar: ”Du vill väl skydda det dyrbaraste du har?” När sen det där skyddet inte pröjsar för varken taxiresorna till akuten med det väldigt magsjuka barnet eller ersätter några utlägg när en liten arm går sönder, då känns den där reklamen än mer osympatisk.

Man får förstås vara glad så länge man bara behöver trassla med försäkringsbolag om prylar och utlägg, och ens hem står kvar och alla familjemedlemmar är friska. Och den här gången, efter bara ett utbrott på en krånglande hemsida och en hopplös AI-telefonsvarare, blir försäkringsärendet faktiskt löst ganska snabbt. Jag får inte jättemycket men lite mer än 90 kronor. Snart kan 14-åringen och jag upprätta vår kommunikation igen.

Sara Heyman, korrespondent för global hälsa
sara.heyman@sverigesradio.se

Klimatanpassning – till vilket pris?: Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent

8 juni 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 8 juni 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, torsdag.

En vit fjäril fladdrar över ett fält i sydöstra London. BBC skriver att hagtornsfjärilen "får entusiasternas hjärtan att klappa."

Fjärilen, som deklarerades utrotad på de brittiska öarna 1925 var Winston Churchills favorit. Men trots att Churchill tog hjälp av dåtidens bästa fjärilsspecialister för att försöka återinföra arten i sin egen trädgård på 1940-talet räckte hans kämparglöd inte till här.

Hagtornsfjärilen fladdrade vidare till varmare trakter. Tills nu. Nu verkar den sju centimeter stora fjärilen med svarta streck på vingarna gilla Storbritannien igen. Kanske en positiv effekt av den globala uppvärmningen, funderar en del forskare.

Utanför Kinas sydöstra kust har en ny fiskart flyttat in. Tidningen Yale Environment skriver om fisken som på engelska kallas Bombay duck. En märklig filur med stor, gapande käke och geléaktig konsistens. Förklaringen är att Bombay duck kan leva med mycket litet syre. När världshaven blir varmare, blir de också syrefattigare vilket tvingar bort många fiskar. In kommer då Bombay duck, en bra matfisk, tycker en del, medan andra varnar för en framtid där bara några få fiskarter kan leva.

Vi människor är också i full färd med vår klimatanpassning.

I veckan berättade vetenskapsradion om den amerikanska prärieeken som kan klara torka betydligt bättre än våra skogsekar. Många svenska ekar dog efter den rekordtorra sommaren 2018. Men den amerikanska prärieeken kunde ha klarat torkstress kanske en månad längre, enligt forskare på Sveriges lantbruksuniversitet, som nu studerar om prärieeken kan anpassas för att trivas i ett allt varmare svenskt klimat.

Ofta tycker jag att vetenskapliga framsteg är det enda som kan ge litet hopp när nyheterna om den accelererande globala uppvärmningen fortsätter strömma in.

Men, kan de också bli en fälla?

Om vi inte hade luftkonditionering, konsten att avsalta havsvatten, producera konstsnö och andra saker som vi tar mer eller mindre för givna idag, då skulle en hel del av den globala uppvärmningens effekter redan vara mycket mer påtagliga.

Nu kan vi, med professor Johan Rockströms ord ”stoppa huvudet i den artificiella snön, där de rikas anpassning accelererar klimatförändring”.

Utan dagens klimatanpassning - skulle vi göra mer för att stoppa uppvärmningen då?

Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent
marie-louise.kristola@sverigesradio.se

Att komma hem är som på låtsas: Björn Djurberg, Kinakorrespondent

7 juni 2023 | 3 min

Utrikeskrönika 7 juni 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, onsdag.

Ja, Stockholm.

Efter nära fyra år har jag idag en ortsdatering i Sverige.

Pandemin och Kinas restriktioner och hårda inreseregler med långa karantäner gjorde att jag under flera år inte lämnade Kina.

När nollcovidpolitiken tillslut briserade kring årsskiftet så började jag resa i mitt bevakningsområde, i Östasien.

Men idag alltså, Stockholm, Sverige.

Att efter så lång tid komma hem igen är en märklig känsla. Det känns lite på låtsas. Som att jag egentligen inte är här.

Som att en del av mig är kvar i Peking och att det som nu pågår är någon typ av mellanspel.

Eller, kanske tvärtom.

Att de senaste åren i Peking var på låtsas.

För visst känns det avlägset en dag som denna, när försommarens fåglar kvittrar i varje grön buske, att tänka sig att för ett år sedan vid den här tiden så gick jag var och varannan dag till teststationen längre ner på gatan från mitt bostadsområde i Peking och fick en bomullspinne nedstucken i halsen för att testa för covid-19.

Det var ett ständigt köande för de där regelbundna covid-testen som krävdes för att hålla din digitala hälsokod grön.

Men man vande sig. Människan kan vänja sig vid mycket.

Det jag funderar på nu är hur länge det kommer ta att vänja mig vid Sverige igen.

Just nu är jag lite som ett barn, varje erfarenhet känns unik, spännande.

Häromdagen gick jag in i en matbutik för att handla och slogs av hur fantastiskt alla matvaror jag länge drömt om stod så prydligt uppradade på långa hyllplan, utställda i överdimensionerade kylskåp.

Och jag tyckte att personalen som gick runt och stökade tittade konstigt på mig.

De stirrande, liksom.

Efteråt insåg jag att det antagligen var en reaktion på att jag stirrat på dem, när jag styltigt och trevande rört mig runt i butikslokalen.

De senaste dryga tio åren har jag bott mest i Kina.

Tiden där har gett mig perspektiv på att världen är stor, omgiven som jag ofta var av den stora folkmängden och den mastodontiska arkitekturen.

Men när jag nu återvänt till Sverige så är en tanke som slagit mig att världen också är liten.

Det är en väldigt uppfriskande och betryggande tanke, tycker jag.

Det är som sagt en märklig känsla att vara hemma igen och jag tror det kommer dröja innan den ebbar ut.

Men tills dess, om du ser någon som försiktigt tassar omkring i matbutiken och som kanske misstänksamt länge fastnar med tom blick framför yoghurtkylen, tveka inte att säga hej.

Björn Djurberg, Kinakorrespondent
bjorn.djurberg@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan

Avsnitt

Axel Kronholm: Därför lever singaporeaner allt längre

Cecilia Uddén: Nu vill alla hamna på rätt sida historien

Naila Saleem: Trump och Modi lika med sant - eller?

Lubna El-Shanti: Dubbelliv i Ukraina så länge det går

Daniel Alling: Stoltheten över en lyckad ordvits på tyska

Pontus Mattsson: Vad talar man med kungen om?

Roger Wilson: Läskblaskvurm i Utah

Sara Heyman: Står vi bättre rustade för nästa pandemi?

Johan-Mathias Sommarström: Hur många är ok att döda?

Cecilia Blomberg: Lissabon har ömsat skinn och förlorar sina egna invånare

Milan Djelevic: Jag har blivit med punk - igen

Lotten Collin: Argentinas kollektiva livspussel

Ginna Lindberg: Militärparad i Washington på Trumps födelsedag

Maria Persson Löfgren: Putins ”demokrati”

David Rasmusson: Polskt mästerskap i historia

Maria Persson Löfgren: Putin firar kriget inte freden

Axel Kronholm: De kan bli Asiens första påve

Cecilia Uddén: Hamasälskare eller Folkmordsivrare

Andreas Liljeheden: Träning mot de lokala langarna

Mona Ismail Jama: Kvinnorna, ryggraden i de somaliska hushållen

Naila Saleem: Underskatta inte kraften i det demokratiska samtalet

Milan Djelevic: Krävs inga stridsvagnar för att montera ner demokratin

Pontus Mattsson: Kulturkriget trollades bort

Cecilia Blomberg: Vet inte om påven hade gillat detta

Lubna El-Shanti: Begravningsblommor och födelsedagar

Daniel Alling: Det ”Merzliga” Tyskland

Johan-Mathias Sommarström: Som våren, fast inte vackert alls

Roger Wilson: Börjat tänka på refrängen

Samar Hadrous: Glömmer inte känslan av att hålla i en liten, skör hand med bara tre fingrar”

Pontus Mattsson: Hotas yttrandefriheten?

Lotten Collin: Empanadas i motorolja och livets hårda milanesa

Love Lyssarides: Det fundamentala attributionsfelet

Cecilia Blomberg: Varning hundbajs - i Paris men inte i Barcelona

Carina Holmberg: När vardagslivet blir en turistattraktion

Ginna Lindberg: Hälsa svenskarna att vi skäms

Maria Persson Löfgren: Ryss i lilla Tokyo

David Rasmusson: Garderosblomman Mette

Andreas Liljeheden: Statsministerns tur att trängas

Mona Ismail Jama: Nairobi, svensk-somaliernas nya paradis?

Moa Kärnstrand: Gamla idéer får nytt liv

Axel Kronholm: Gryning i änglarnas stad

Johan-Mathias Sommarström: De utsiktslösas poem

Sara Heyman: Magsjuka och hotellchefer till förhör

Naila Saleem: Striden mellan norra och södra Indien

Lubna El-Shanti: Poesidrottningar behöver inga medaljer

Daniel Alling: Rättegången mot RAF-terroristen

Cecilia Uddén: Bojkottad antisemitismkonferens

Roger Wilson: Trumpadministrationens krig mot mångfaldsarbete fortsätter

Samar Hadrous: ”Hade inte Arabförbundet funnits, så hade det bildats nu”

Pontus Mattsson: Varning - stötande innehåll

Carina Holmberg: Den unika isländska kvinnan

Mona Ismail Jama: Vita bönder under attack?

Milan Djelevic: Det är vår – svart vår

Lotten Collin: När intervjuerna slutar i gameover

Ginna Lindberg: Skicka in clownerna

Maria Persson Löfgren: Det oblodiga drönarkriget

David Rasmusson: Maga-kepsarna lyser med sin frånvaro i Nuuk

Andreas Liljeheden: EU:s nya bebis har inget namn

Cecilia Blomberg: Ett återbesök till det som utnämndes till Covids epicentrum - Bergamo fem år senare

Moa Kärnstrand: Vem betalar för nästa shot?

Axel Kronholm: När elefanterna strider är det myrorna som mosas

Cecilia Uddén: Grodan i grytan vs fredsvisioner

Lubna El-Shanti: En skyskrapa i krig

Naila Saleem: Miljontals middagar runt om i Indien

Cecilia Blomberg: Medan katoliker ber för påvens hälsa pågår en maktkamp i kulisserna

Daniel Alling: Den tyska broderade väggbonadens lov

Lubna El-Shanti: Humöret på topp, världen upp och ner

Roger Wilson: Konsekvenserna av Musks nedskärningar

Samar Hadrous: Finns det en väg tillbaka?

Pontus Mattsson: WhatsApp glömmer aldrig

Mona Ismail Jama: Vi bär alla blodet från Kongos gruvor

Filip Kotsambouikidis: När Europa tappade hakan

Milan Djelevic: Ska studenterna få ännu en regim på fall

Lotten Collin: Knarksmugglande skönhetsdrottningar

Ginna Lindberg: Svårt att hålla räkning på Trumps beslut

Maria Persson Löfgren: Putins lögner sprids

David Rasmusson: Trump gör deras död meningslös

Andreas Liljeheden: Ledarnas ”retreat” – en soppa som fick journalister att koka