Bruten arabiska och migrationspolitik i Regent's Park: Liza Youhanan, London

Utrikeskrönikan 4 augusti

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London, Fredag

Det kanske är töntigt att beskriva en plats som en smältdegel, men det är verkligen rätt ord för London.

På promenad längsmed kanalerna i Regent's Park hör jag hebreiska, arabiska, italienska och en engelska som jag misstänker är en dialekt från norr. Jag rör mig mot stan och Church Street där några gubbar sitter på uteserveringen till en arabisk restaurang och pratar politik.

Vid ett fiskstånd längre fram på Church Street står en ung kille och filear fiskar med en hjärnkirurgs precision. Killen som filear fisk heter Mohammed och han står och pratar med ägaren till den Irakiska restaurangen.

Jag ger mig in i samtalet med alldeles för mycket självförtroende – det är nämligen så att jag förstår en del arabiska, men det blir uppenbart väldigt fort att min samtalsarabiska lämnar mer att önska efter jag sagt ”jo jag förstår men jag pratar inte så bra”, på tre olika dialekter. 

De skrattar åt mig och vi byter till engelska. ”Du ser inte ut att vara född i Irak”. ”Nej”, svarar jag, ”men jag lovar att det är sant”. Min familj kom till Sverige tidigt på 90-talet.

Vi står kvar en stund och pratar om tiderna som blivit tuffa. Om den ekonomiska krisen som Storbritannien befinner sig i och hur de ska göra för att klara den.

Mohammed letar efter ett till jobb och mannen med restaurangen säger att han väntar på att Gud ska kliva in.

Men han är rätt lugn, ”jag har haft det tufft tidigare” säger han och minns när han kom till Storbritannien, också han lämnade Irak tidigt 90-tal.

Han minns hur det var att starta om från början, hjälpen han fick och att han rätt fort började trivas i London, ”mitt hem”, säger han.

Han får mig att tänka på mina morbröder hemma i Sverige, hur de som politiska flyktingar från ett krigshärjat Irak byggde ett liv i Sverige. 

Här i Storbritannien, och Europa i stort, är stämningen annorlunda sen tidiga 90-talet. Den konservativa regeringen godkände nyligen en lag som hindrar människor som kommit till landet på så kallade ”tveksamma vägar” att söka asyl.

Till exempel människor på rangliga båtar som gör den livsfarliga resan över engelska kanalen i hopp om att få bygga sitt liv på nytt. 

Längs med kanalerna vid Regent's Park leker solen med vattnet och skapar en yta som skimrar. Vinden susar i träden, ett gäng ungar åker sparkcykel, en hund i blond päls tassar mellan parkens träd.

Familjer på picknick, män i kostym korsar gatan med blicken fäst på pubens uteservering, en nyfödd and testar att dyka, ett gäng gäss kollar på.

Och under en eftermiddag uppstår en parentes där livet bara leker. Där alla vi, som är här på besök, och andra som kallar det hem, smälter samman och allt bara funkar.

Jag kanske romantiserar, jag har en tendens att göra så – för jag vet ju såklart att vi inte alltid smälter samman.

Men trots det ägnar jag en tanke till mannen med den irakiska restaurangen och hur livet hade varit, om London inte blivit hans hem.

Liza Youhanan, London