Det är i musiken vi hittar tröst och kraft: Marie Nilsson Boij, Paris

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Paris, måndag.

Min dotters franska pojkvän spelar fagott.
Vi ska ackompanjera kvartsfinalerna i VM i rugby live, berättade han en kväll. Det är en massa musiker inblandande.

Jag går sällan på klassiska konserter, och hade aldrig tidigare sett en rugbymatch, men den mixen lät onekligen spännande.

Och jo han kunde fixa biljetter, som i detta kulturvärnande land dessutom var gratis.

Sen blev det ju en djävla skitvecka rent ut sagt som följde, med rapporter om outhärdlig grymhet i Israel först, och sen ännu ett islamistiskt terrordåd i Frankrike.

Det var därför med ett rätt tungt sinne, som jag vandrade iväg på den där konserten i lördags kväll.

Hade jag verkligen ork och lust för det här evenemanget, men ja, man får ju skärpa till sig för familjens skull.

Och det var ju tur att jag gjorde det, för det visade sig att en tonsatt kvartsfinal i rugby-VM var just vad jag behövde. Matchen mellan Nya Zeeland och Irland visades i en lokal med utmärkt ljud, på storbildsskärm, som hängde ovanför dirigenten och en stor symfoniorkester, till höger om dem stod en sångerska med shorts i guldpaljetter med ett mindre band, och där stod också en beatboxare.

Som om detta inte var nog satt det en hel blåsorkester, utspridd bland publiken på läktarna.

Dirigenten styrde sedan alla de här musikerna så att låtar och takt stämde med det som hände på rugbyplan.

Låg alla de jättestora spelarna i en hög med den lilla bollen under sig? Sprang alla över planen i ett anfall, lyckades någon sparka bollen genom de skyhöga målstolparna eller visades pausbilder på bekymrade coacher?

Kända klassiska verk, varvades med covers på traditionella franska sånger, engelska hits och inhopp av den franska beatboxaren Wawad.

När man inte trodde att det kunde bli mer maxat, drämde blåsorkestern iväg en gammal slagdänga. 

I takt med att matchen led mot sitt slut, och de gröna irländska och svarta nyzeeländska rugbyspelarna blev allt svettigare, lerigare och blodigare så ökade intensiteten på scenen och allt detta i samspel med en jublande publik.

Under de två timmar som evenemanget varade, fullkomligt pumpades glädje ut i varenda cell i min kropp och studsade mig upp och ned, på läktaren i takt med musiken. 

På vägen hem föreföll det så självklart allt.

Naturligtvis är det i musiken vi människor hittar tröst och kraft, när allt annat känns hopplöst. Naturligtvis är det där vi genom århundradena både fått utlopp för vår smärta, och blivit höga av glädje, oavsett om det gäller blues, fado, flamenco, pop, klassiskt eller schlager. 

Jag hade bara glömt hur stark den kraften är. Så nu när det råder becksvart mörker över världen, en vänlig påminnelse bara. Gör vad du måste för att puffa det hela i rätt riktning, men glöm inte att ta en paus från alla bekymmer, och låt dig uppfyllas av din favoritmusik.

Let the music play... dance the night away...

Marie Nilsson Boij, Paris.
marie.nilsson-boij@sverigesradio.se