Utrikeskrönikan 2 januari.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Bogota, tisdag.
Jag var 11 år gammal, pappa släpptes från ett av Santiagos koncentrationsläger där den chilenske diktator Augusto Pinochet höll tusentals oppositionella inspärrade. En månad senare, i oktober 1976, var vi på väg till Sverige.
Dagen innan avresan samlades grannarna och tog farväl – det kramades, det skålades, flera grät. Jag sa hejdå till mina barndomsvänner, utan att riktigt förstå vad som väntade.
Och över en natt var de borta – vännerna, klasskamraterna, den snälla läraren Fresia, den herrelösa hunden Tevito som vi hade tagit hand om.
En rejäl brytning, men det var nog tuffare för pappa och mamma, som förstod bättre. Vi skulle kanske aldrig mer återse dem.
För några månader sen träffade jag ett venezuelanskt par på ett härbärge för migranter i centralamerikanska Costa Rica, dit hade de vandrat i fyra månader med treåriga dottern Isabella, Snart skulle de återuppta vandringen mot slutmålet, USA.
När jag tittade på lilla Isabella som glatt lekte med andra barn på härbärget kom jag att tänka på mig själv som 11-åring. Jag förstod visserligen mer om situationen än vad treåringen Isabella gör, men jag var ändå ett barn, bena var fulla med spring, resan ut i exil var ett äventyr.
För de vuxna innebär migrationen visserligen ett hopp, men det är ett hopp omgärdat av rädsla, bekymmer, oro, ängslan, ovisshet. Kommer vi att klara det här?
Här i min region har vi återigen rekordsiffror på människor som flyr från fattigdom, våld och utsatthet, de flyr norrut, mot USA. Kring en halvmiljon korsade den fruktade och farofyllda tropiska djungeln Darien i Panama i år. En halv miljon.
En av dem var treåriga Isabella, hon på härbärget i Costa Rica. Under vår träff berättade mamma Oscarlis om familjen som drunknade framför deras ögon när den kraftiga flodströmmen tog dem med sig, om liken längs vägen och den ruttna lukten, om nätterna i ett tält medans de vilda tigrarna gick runt utanför och vrålade av hunger.
Lilla Isabella grät, fast de täckte för hennes öron, berättade Oscarlis medans hon sträckte mot sig dottern och kramade henne hårt.
En halv miljon migranter här i min region. Över 100 miljoner i hela världen enligt FN. Och en av dem är treåriga Isabella. Siffrorna är fruktansvärda, men de säger så lite. Isabellas och mamma Oscarlis kram däremot säger så gott som allt.
Ivan Garcia
ivan.garcia@sverigesradio.se
Senaste avsnitt
En liten tjänst av I'm With Friends. Finns även på engelska.