Utrikeskrönikan 18 augusti
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Istanbul fredag,
Kom ner och drick kaffe om du har tid, säger rösten i ett röstmeddelande.
Sändaren är en 26-årig syrisk ung man som bor i Istanbul. Jag träffade Younes, som jag väljer att kalla honom, dagen efter jag anlände till Istanbul som sommarkorrespondent.
Jag gick i en av de många smala gränderna i kvarteret där jag bor, när jag blev osäker på om jag tog rätt väg, så jag gick fram till en kille som satt på en liten trästol utanför en klädbutik. Younes hjälper mig snällt och engagerat att hitta rätt.
Här, ta mitt nummer. Ring om du behöver hjälp, säger han, när han får veta att jag är ny i landet.
Nästan varje dag får jag ett röstmeddelande på arabiska från Younes.
Jag har precis bryggt färskt kaffe, kom ner och drick kaffe om du har tid, brukar han säga.
Första gången jag fick meddelandet, kände jag mig som en figur i en syrisk tv-serie. Ja, inte bara för att Younes har en syrisk dialekt, men också det här spontana jag har sett i arabiska filmer och tv-serier. Grannar som ringer hem till varandra och bjuder på morgonkaffe eller te. Eller ja, till och med ropar från balkongen eller fönstret. Jag ler och blir upprymd, och det är som om jag helt plötsligt inser att jag faktiskt är i Mellanöstern.
Tack för inbjudan Younes, jag är tyvärr upptagen, det får bli en annan gång, skriver jag tillbaka.
Han skickar ett till röstmeddelande. Kan du vara snäll och svara med ett röstmeddelande. Jag kan inte läsa och skriva, säger Younes.
Som i sekunderna innan, påminns jag ännu en gång om att jag är i Mellanöstern.
Younes flydde inbördeskriget i Syrien till Turkiet för 10 år sen. Han är sjunde barnet i en syskonskara på 8 barn. Familjen försörjdes av fadern som jobbade som skomakare.
Min far är en skicklig skomakare, inte så att han lagade skor, utan han designade skor, berättar Younes, en dag över en kopp kaffe.
Men trots det var vi fattiga, så jag var tvungen att hjälpa med att försörja familjen istället för att gå i skolan, säger Younes och tar fram en cigarett.
Hur länge har du rökt? Frågar jag.
Sedan 2011, svarar han.
Har du förlorat många människor? Frågar jag, samtidigt som jag räknar ut att han var 14 år när han började röka.
Inte mer än andra syrier, att börja röka var mitt sätt att hantera synen på blod, lik som kastades på soptippen och skriken från våra grannar som låstes in i sitt hem och brändes levande, svarar Younes.
Jag känner hur det kniper och gör ont i magen. Inte av scenerna som Younes beskriver, utan av nästa fråga som jag funderade på om jag ska ställa.
När började du stamma? Var det också när kriget bröt ut 2011? Tänkte jag, medan jag tog en klunk kaffe.
Gott kaffe! Var det enda som kom ut från min mun.
Samar Hadrous, Istanbul
samar.hadrous@sverigesradio.se