När mikrofonen stängts av – en soldats betraktelser: Lubna El-Shanti, Ukraina
Utrikeskrönika 2 oktober 2023.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, måndag.
När mikrofonen stängts av, när intervjun är över och man är på väg att lämna. Man avrundar samtalet, pratar lite om väder och vind, om ingenting, om allting. Ibland är det vid just dem tillfällena som det viktigaste sägs. Det som berör en mest.
Som förra veckan då jag träffade ukrainska soldater i Zaporizjzjaregionen, de som är längs fram. Unga män som en gång drömt om att starta företag, köpa hus vid havet, bilda familj, unga män vars drömmar nu satts på paus.
Jag är på väg att gå, packar ihop mina saker, tackar för intervjun, för att de tagit sig tid att berätta.
“Det är jag som ska tacka”, säger en av dem.
“För en stund fick jag känna mig som en människa, tänka, prata om normala saker”
“Häromdagen drömde jag om min flickvän. Vi låg på ett slagfält, på bränd jord, runtom vapen och ammunition, överallt.
Har jag blivit galen, tänkte jag när jag vaknade, äcklad av mig själv, att jag inte ens i mina drömmar kan fantisera ihop en bättre plats att mötas, älska på”.
“Helt ärligt, jag minns inte ens hur ett vanligt liv är, hur det ser ut i stan, hur det är att sitta på bänken i parken intill fontänen, hur det är att vakna i sin egen säng, se solen leta sig in genom persiennerna, gå upp och koka kaffe, allt jag ser om dagarna är de förbannade fälten”.
“Ingen förstår det här livet”, fortsätter soldaten.
“När man pratar med folk, vänner hemma så har man liksom inget att säga. För vad ska man berätta? Om det där ruset i kroppen när fienden får till en träff en meter från ens position, när jorden exploderar, när man efteråt inte kan sluta skratta, hysteriskt fastän man är livrädd? Eller när man ser de dö, sina vänner, när man inte kan göra något, inte ens hämta dem?”.
De här samtalen, ögonblicken då kriget bryts ner, handlar inte om framgångar, bakslag vid fronten, kartor, positioner, strategi, då krig är bara krasst - krig, smutsigt, orättvist.
Och så står man bara där, lyssnar, tar in, frågar inget, säger inget, bara låter det vara.
Och soldaten fortsätter.
“I går pratade jag med mamma i telefon, berättade att jag tatuerat mig. Hon blev ledsen. Men älskling, tänk när du blir gammal och huden slapp, vad fult det kommer vara. Men tänk vad fint att bli gammal. Jag vill bli gammal, tänk om jag en dag fyller 80 år, tänk om jag får bli det, tänk om jag lever så länge. Jag vill bli gammal mamma, jag vill en dag få slapp hud, sa jag till henne”.
De här spontana samtalen, i förbifarten, om ingenting, om allting.
Jag tackar än en gång, säger hej då och lämnar, de är kvar.
Lubna El-Shanti, Stockholm
lubna.el-shanti@sverigesradio.se
Senaste avsnitt
En liten tjänst av I'm With Friends. Finns även på engelska.