Utrikeskrönikan 26 oktober 2023
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Skåne torsdag
Av allt jag lärde mig på gymnasiet så är det tre årtal som satt sig hårdast i minnet: 1772, 1793 och 1795. Det är åren för Polens tre delningar, en trestegsraket där den tidens stormakter Ryssland, Preussen och Habsburgarna i Österrike helt sonika delade upp Polen mellan sig. En process som innebar att Polen upphörde att existera som land i 123 år, fram till att det återuppstod igen i första världskriget slutskede.
Varför jag minns Polens tre delningar idag nästan 30 år senare vet jag inte säkert, men förmodligen har det att göra med det eftertryck läraren Armand Andersson radade upp dem med, lyfte ett finger i taget och spände ögonen i klassen. För honom var de här årtalen självklara pusselbitar om man skulle kunna förstå Europa idag.
Kanske pratade han också om det som ibland kallas Polens fjärde delning, men i så fall minns jag det inte. Den när Tyskland och Sovjet åter delade upp Polen mellan sig i Molotov-Ribbentrop-pakten 1939.
Oavsett brukar jag tänka på Polens alla delningar när jag nuförtiden reser runt i landet och möter polacker. När jag ser och hör den emfas med vilken både politiker och vanligt folk hävdar sitt lands integritet, okränkbarhet och behov av en robust militärmakt. I ett land som knuffats, delats, invaderats, utraderats, återuppstått och flyttats - ja faktiskt även flyttats - så många gånger i händerna på sina starkare grannar, är det kanske inte konstigt att det genom generationerna fostrats en nationalism och vaksamhet mot den omedelbara omvärlden - en impuls att vakta på sitt.
Men man ska samtidigt akta sig för att överpsykologisera ett helt folk, det här med historia är såklart lite mer komplicerat än så, och helt säkert finns många polacker som inte alls håller med. Men jag sänder ändå ofta en tacksam tanke till min gamla gymnasielärare för att han gav mig en av nycklarna. För idag tycker jag att jag ser spår av Polens delningar hela tiden.
I landets envisa misstro mot Ryssland och i dess nästan lika envisa stöd för Ukraina såklart. Men kanske mest i att landets överlägset största politiska parti sedan lång tid tillbaka är utpräglat nationalistiskt. Ett parti som drömmer om ett starkt okränkbart Polen och som verkar hämta sin politiska energi ur alla historiska oförrätter - i synnerhet genom att ständigt påminna om Tysklands historiska brott mot Polen. Och ihärdigt hävda att tyska krafter än idag är ute efter att exploatera och förgöra den polska nationen.
Men partiet i fråga, Lag och rättvisa, tappar stöd. Många polacker tycker att deras nationalism har slagit över i paranoia. Partiet förlorade sin majoritet i parlamentet i valet förra söndagen och kommer inte kunna bilda någon ny regering.
Så kanske håller fokus i de polska folkdjupen långsamt på att skifta, men fortfarande samlar det nationalistiska tankegodset mer än var tredje röst i Polen. Och en av förklaringarna går utan tvekan att spåra till Polens tre delningar... Så vi tar det igen: 1772, 1793 och 1795.
Samuel Larsson, Polenkorrespondent