Utrikeskrönika 16 juni 2023.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, fredag.
För några dagar sedan träffade Rysslands president Vladimir Putin en grupp ryska krigsreportrar för att svara på deras frågor. De satt kring ett ovalt bord i Kreml med små fina tekoppar framför sig och fat med kakor. Putin lovade att svara på allt.
Det finns inga obekväma frågor, sa han.
En av frågorna handlade därför om hur det kan komma sig att den så kallade ”militära specialoperationen” i Ukraina nu också nått in i Ryssland. Med drönare över Moskva och regelbundna attacker i Belgorodregionen, alldeles norr om gränsen mot Ukraina.
Ja, det där är ju inte bra, sa Putin, men ett problem som går att lösa. På ett eller annat sätt. Till exempel, om det fortsätter, genom ”att skapa någon slags sanitär zon i Ukraina”, så att ingenting kan nå oss – därifrån.
En sanitär zon. Det lät bekant. Från en annan tid, då Vladimir Putin var mycket yngre, just hade utsetts till premiärminister och möjlig efterträdare till Boris Jeltsin på presidentposten. Hösten 1999 inleddes kriget mot det som beskrevs som tjetjenska terrorister och en ”sanitär zon” skulle skapas i delrepubliken Tjetjenien – för att skydda Ryssland från hotet därifrån.
Tjetjenien är en del av ryskt territorium. Ukraina är det inte. Men Vladimir Putin lever fortfarande i en föreställning om att Ukrainas självständighet är något högst tvivelaktigt. Och därför har Ryssland rätt att skapa en ”sanitär zon” där, precis som man gjorde i Tjetjenien för snart ett kvartssekel sedan.
Att Rysslands president lever i en annan föreställningsvärld är ingen nyhet men att tiden springer allt fortare ifrån honom blir allt tydligare. Nästan dagligen hör jag ryska analytiker tala om att den så kallade ”maktvertikalen” Putin byggt upp, där allting styrs från toppen, börjar krackelera, på grund av ett krig som Kreml sedan länge inte har full kontroll över.
Det är inte så att systemet kommer rasa ihop i morgon. Det hålls samman av en utbredd apati och genom rädsla. En konkret skräck inför risken att fängslas. Fängelsestraff på sju år eller mer för oppositionella har på kort tid blivit norm och höjer inga ögonbryn längre. Men så sägs det alltid lugnande att de kommer bli fria snarare än så. För så många år överlever inte systemet. Fast då säger genast andra att när Putin faller kan det mycket väl bli ännu värre. Också ett effektivt argument för att inte tillåta någon förändring.
”Så länge det inte är krig” har varit ett mantra från sovjettidens dagar in i det moderna Ryssland. Så länge det inte är krig kan vi stå ut med mycket. Och med den devisen har man startat krig, för att skydda Ryssland från en ondsint omvärld. Men nu är det krig och det har också nått in på ryskt territorium. Ingen vet hur det kommer sluta men ett kan man ana – att det bör bli Vladimir Putins sista.
Johanna Melén
johanna.melen@sverigesradio.se