Sorgen och den hoppfulla samhörigheten efter knivattacken: Madeleine Bengtsson, Southport

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Southport, fredag.

Jag hade inte mer än fått tillträde till Sveriges Radios lägenhet i London, där jag ska vikariera som korrespondent en månad, förrän den första nyhetspushen kom. En allvarlig händelse har hänt i Southport. Samtidigt som jag installerade min dator och lärde mig hur man öppnar brittiska fönster, lyssnade jag på Sky News livesändning.

Uppgifterna var vaga, vad var det egentligen som hänt? Hur många var skadade? Var ligger ens Southport?

Medan tv:n stod på och samma knappa information upprepades, försökte jag få koll på tekniken i arbetsrummet. Jag skulle ju lyssna på budgetdebatten i brittiska underhuset 15.30! Men precis som för britterna förändrades min dag, när det stod klart att det som hänt var att två flickor dödats och flera barn skadats i en knivattack i en danslokal.

Resten av arbetsdagen fick ägnas åt att rapportera om dådet i den lilla kuststaden Southport, mellan Liverpool och Blackpool.

Dagen efter hann jag precis få färdigt ett inslag om det där brittiska budgetbråket, lagom till att nyheten om att ytterligare en flicka dött av sina skador efter knivattacken kablades ut.

Jag såg i sociala medier falska uppgifter om att den 17-åring som gripits, misstänkt för dådet, skulle vara asylsökande. Uppgifter som fick poliserna i Southport att behöva rycka ut igen, den här gången till en lokal moské. Därutanför pågick högerextrema kravaller och stenkastning.

Jag förstod att jag skulle behöva åka från London till Southport i gryningen.

Nästa dag var jag framme med tåget vid 10 i Southport. En stad ungefär lika stor som Borås med många tehus och viktorianska byggnader. Jag lämnar centrum och går till det bostadsområde där både moskén och danslokalen ligger. Jag är lite spänd, vad kommer jag att få uppleva här? Vägen dit är folktom, bara rader av brittiska tegelstenshus och små trädgårdar.

Vid moskén med flera sönderslagna fönster ser jag ett pressuppbåd, men också flera personer i olika åldrar som sopar gatan efter tumultet dagen innan.

Utanför moskén står Ali. Jag frågar hur han mår idag och han säger att han inte är orolig, tack vare stödet från lokalsamhället och att han vet att de som låg bakom kravallerna inte är från Southport. Medan vi pratar är det flera barnfamiljer som kommer förbi med blommor och fika för att visa sitt stöd för moskén. 

Jag går fem minuter söderut till Hart Street där knivattacken ägde rum. Gatan är avspärrad av polisen, men längs med en stenmur bildar hundratals buketter ett färggrant blomsterhav. Gosedjur och hjärtformade ballonger trängs med hälsningar till de dödade flickorna.

En kvinna jag försöker prata med säger att det är för jobbigt, eftersom hon känner mamman till en av de dödade flickorna. En annan kvinna hjälper frivilligt till med att ta emot blommor och lägga ut dem. Hon säger att hon är djupt berörd av händelsen och att om hon kan göra något för att hjälpa till, tänker hon göra det.

Och det är när jag träffar de här människorna i Southport som jag för första gången på riktigt tar in den tragedi som drabbat staden och familjerna. Jag upplever sorgen, men också den hoppfulla samhörigheten.

Madeleine Bengtsson, Southport.