Ekot granskar

Tre unga män som ska skyddas från olika gäng placeras i samma stödboende. Bara månader senare dödas en person i ett narkotikabråk.Lyssna på det granskande reportaget, om avhoppare, omsorgsbolag och en dödsmisshandel.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

”SOS 112 vad har inträffat?”

En ung kvinna, märkbart skärrad, har ringt 112.

”Vad är det som har hänt?”

Det är mitt i natten en kväll i september.

”Ja men lugn, vi ska hjälpa till här.”

Skrik och rop på gatan gör att grannar reagera och tittar ut. I mörkret ser de ett gäng killar och någon skriker ”Jag ska döda dig”.

”Berätta för mig vad du ser. Vet ni om någon är skadad?”

Personerna på gatan springer plötsligt iväg, men en kille ligger kvar.

Den unga tjejen går ut med larmoperatören i telefon.

”De är på väg, de måste ligga still där, håll tryck på blödningen där.”

Ambulans och polis kommer till platsen och polisen Fredrik blir förundersökningsledare:

– Och han är väl ganska illa däran redan ambulansen kommer dit. Men jag tror att de dödförklarar honom på sjukhus då, på akuten.

”Ett rörigt ärende”

Flera av de inblandade på båda sidor i bråket är skadade. En yxa och flera knivar har använts. Fredriks uppgift blir att försöka bevisa vem som gjorde vad den där natten.

– Det var ett rörigt ärende och ska man erkänna så från början så tänkte man väl typ att det här kommer vi aldrig kunna reda ut.

Det här är inte bara en vanlig gänguppgörelse i den långa raden av mord under våldsvågen – tre av de häktade är avhoppare som samhället betalar miljonbelopp för skydda.

En av killarna kallar vi Adam, honom hittar polisen blodig i sängen i sin lägenhet – precis vid brottsplatsen.

Adam kommer till Sverige som sexåring, han växer upp i en mindre svensk kommun med sin mamma, sin styvpappa och så småningom en lillebror. Han spelar fotboll i den lokala klubben, är musikintresserad och när han går på högstadiet startar han ett konto för att dela pranks och utmaningar.

Det är mycket konflikter hemma och när han är 16 år placeras han för första gången i ett jourhem.

Ett år senare stoppar polisen honom på en busshållplats och skriver i sin rapport att det doftade mycket kraftigt av cannabis. Urinprov från hans jourhem visar att han även använder kokain, benso och Tramadol.

Mindre än ett år senare griper polisen honom igen, då på ett hotellrum med narkotika och pengar. Polisen larmar socialtjänsten om att Adam umgås med välkända kriminella.

Under våldsvågen blir Adam vittne till ett uppmärksammat mord. Han är då 19 år och vill han bryta med sitt gamla liv. Och socialtjänsten börjar leta efter en skyddsplacering.

Stora behov

Våldsvågen - med allt yngre förövare - har lett till ett skriande behov av platser på Sis, HVB-hem och även i avhopparverksamhet.

I en konferenslokal vid Odenplan i Stockholm befinner sig närmare 200 socialsekreterare och en rad privata omsorgsföretag.

Annelie Blomqvist jobbar på HVB-guiden.

– Socialtjänsten behöver ju hitta hela tiden nya verksamheter eller nya ställen där de kan placera sina klienter. Så här får ju de träffas på kan man säga neutral mark och kunna skapa kontakter egentligen ett nätverk.

Här precis närmast ingången står företaget Patia, de bjuder på godis och energidryck. Vi frågar:

Vad säljer ni här idag? Vad vill ni erbjuda socialsekreterarna?

– Vi har både stödboende, träningslägenheter, speciallösningar, familjehem... Men sen har vi också... Vad har jag missat? Avhopparverksamhet!

Patia beskriver att de har ett rikstäckande stödprogram för personer som vill lämna en kriminell livsstil. De kan få bo i skyddslägenheter och bemannade stödboenden på flera orter i Sverige. Här köper Adams socialtjänst en plats för att han ska få hjälp och skydd.

Ska inte vara nära narkotika

På stödboendet där Adam hamnar arbetar Hanna, som vi kallar henne. Hon berättar varför hon började jobba där:

– Just att man kan få till en förändring i en människas liv, ge de här ungdomarna saker som de inte har fått under sin uppväxt, kontinuitet, stabilitet, någon som står kvar framför allt och inte sviker, få dem att lita på vuxenvärlden

– Man är ju inte där för pengarna liksom då hade man varit någon helt annanstans

I Adams vårdplan står det bland annat att han inte ska ”vistas i riskfyllda miljöer bland individer som brukar narkotika och begår brott.”

I samma hus där Patia ger Adam en lägenhet har de också placerat två killar som också lever under hot, fast från andra gäng.

– Det ledde till att de blev vänner och precis som det blir när man sitter inne på anstalt att de lärde sig av varandra, de umgicks och påverkade varandra väldigt negativt.

På stödboendet bor också andra ungdomar. Men en viktig skillnad finns – för avhoppare får Patia mer betalt:

– Det är en mycket högre prislapp på en som är klassificerad som avhoppare än en vanlig stödboendeplacerad ungdom. Då var det att de skulle få x antal timmar terapi per vecka, strukturerad aktivitet per vecka...alltså det var väldigt mycket mer rigid planering, mycket mer noggrant med tanke på timpriset.

Socialtjänsten betonar hur viktigt det är att en av killarna ska kunna gå klart gymnasiet, men trots det går det en hel termin utan att Patia ordnar en plats.

Samma kontaktperson

Polisutredaren Fredrik får en bild av att de tre killarna inte har särskilt mycket att göra på dagarna:

– Nej men jag tror att de hade väl lite för mycket fritid. De skulle nog behövt gå i skolan eller gå klart sin gymnasieutbildning eller någon lärlingsplats kanske.

De har – alla tre - samma kontaktperson. Men i stället för att försöka hålla isär dem för han dem samman - på gemensamma aktiviteter. En gång åker de till badhuset tillsammans – en annan gång för att köpa pizza.

På det här sättet kunde kontaktpersonen redovisa att han spenderat tid med var och en av sina klienter, trots att man umgåtts i grupp.

– Det var ju helt klart för ekonomisk vinning att man sammanförde dem. De fick ju inget egentligen av det de behövde, inget alls.

Stödboendet ligger i ett hyreshusområde med smutsiga fasader. Lekplatsen bredvid kallas av boende i närheten för knarklekplatsen, eftersom föräldrar brukar hitta kanyler där.

En sommarkväll minns Hanna särskilt väl:

– Det här var en lördag jag jobbade, jag hade fått både sms och samtal från grannar för att det hade luktat cannabis i trappuppgången, det var högljutt och det var uppenbart en fest som pågick sent på natten.

Det är inte första gången grannarna klagar. Det har under flera års tid kommit in mängder med klagomål till hyresvärden och till Inspektionen för vård och omsorg – IVO – om högljudda fester och att det luktar hasch.

”Helt okontrollerat”

När vi försöker prata några av grannarna är det ingen som vill tala öppet. Det har varit stödboenden här länge men allt blev värre när Patia kom menar en granne:

– Ja, det blev sämre. Det var helt okontrollerat. Det är helt okontrollerat.

Hanna säger att hon får höra av sin chef att grannarna är gnälliga, men hon menar att klagomålen verkligen inte var överdrivna.

Hon berättar att den här lördagsnatten ringer hon Adams kontaktperson om den stökiga festen men att han inte ser någon anledning att åka dit:

– Och sen dagen efter så kommer kontaktpersonen till mig på kontoret och säger att nej, jag har tagit urinprov på de här tre killarna nu och alla är rena, så att det har inte försiggått något intag av droger.

– Vilket vi tyckte var väldigt väldigt konstigt för vi vi kände ju på lukten och såg ju vad som pågick liksom.

Efter den här festen flyttas Adam till en ny lägenhet, som inte ligger i samma hus, men i samma område.

Men det dröjer inte länge innan det ringer hos Patia igen. Den här gången är det polisen.

– Patia får ett samtal att det har varit en ett mord eller någon har dött som är placerad på Patia, först tror man att det är den här killen som har blivit mördad men sen får man reda på att det är han och eventuellt då två andra som har haft ihjäl en annan kille.

Flera häktade

Nu sitter plötsligt flera av Patias klienter häktade – misstänkta för mord. Polisutredningen leds av Fredrik och han upptäcker att de tre avhopparna inte bara tog droger:

– Och utredningen visar ju att de sålde ju knark. De gick ju med sådana här, som vi säger, becknarväskor. Vi tog in mycket filmmaterial så jag ser att de går med sina becknarväskor och de säger ju själva i förhör att de sålde droger och köpte droger.

Adam har försökt kräva in en drogskuld och det har lett till flera bråk. Den här natten tar killen – som senare blir dödad – med sig sina kompisar och letar efter Adam.

De är runt tio personer från båda sidor som möts utanför Adams lägenhet, han har bett sina vänner ta med sig knivar och tar själv med sig en kökskniv. Adams kompis, hamnar på marken och får slag och sparkar.

– Och så hugger han en av de här killarna i ryggen. Två gånger... Sista gången så sitter kniven kvar.

En av grannarna som ringt efter ambulans går ut på gatan.

”Kan du fråga om han är skadad? Vi ska hjälpa till där”

Hon ser en kniv ligga på marken. En kille blöder jättemycket, det är Adam som har huggit honom i ryggen:

– Så att han själv erkänner ju. Men han hävdar nödvärn. Och vi kunde bevisa att det var han som hade gjort det här dödande hugget.

Adams kontaktperson besöker honom i häktet och kallas även till polisen som vittne, i förhöret får han frågan om sin roll i verksamheten:

– Jag är samordnare och kontaktperson på företaget Patia AB på deras avhopparverksamhet. Jag är beteendevetare och terapeut. Mitt uppdrag är att jobba med deras beteende, samt återintegrera i samhället.

Enligt andra placerade ungdomar – som vi har pratat med – skryter killarna om att deras kontaktperson mörkade resultaten på deras drogtester för socialtjänsten.

– Syftet var väl att ha kvar placeringarna för det här är ju ett drogfritt boende

”Var ju jättefulla”

Socialtjänsten hade som krav att placeringarna skulle vara drogfria. Men i domstolshandlingar kan vi se att socialtjänsten inte fick veta vad som pågick. Där står också att killarnas utveckling beskrevs som positiv av Patia.

Trots att polisens tester visar att killarna rökt på före dödsmisshandeln, hävdar en av killarna i förhör att han varit drogfri under hela sommaren och att de kan kolla det med hans kontaktperson.

Polisen Fredrik får bilden av att de här killarna har kunnat festa mycket:

– Och de var ju jättefulla. Det säger de ju själva. Och de hade väl rökt på också. Och just i den lägenheten var det en hel del yxhugg inne i lägenheten och att man kan ha en yxa i lägenheten om man nu är placerad på ett speciellt boende. Det borde man ju kanske reagera på.

Det visar sig att en av killarna inte ens bor i sin lägenhet på stödboendet – utan hyr ut den.

– Jag tror det var fem eller sex tusen kronor i månaden. Och då kan man ju undra om man nu har kontroll på de här killarna och besöker dem regelbundet, så borde man ju inse att den här killen bor ju inte ens här.

Killen bor istället hos sin flickvän som också är placerad hos Patia. Där hittar man också en skyddsväst slängd på golvet.

– Sådana grejer har ju, ja det är klart att man tycker att det är anmärkningsvärt.

På Patias stödboende erbjuds inget krisstöd och Hanna upplever att cheferna försöker tysta ner det som hänt.

– Det är en människa som har dött – vad gör vi liksom – men det var en väldigt laid back manana-attityd.

Hon har nu förstått att avhopparnas kontaktperson också är deras terapeut. Han har dessutom spelat en stor roll för att få hit klienterna:

– Han hade bra kontakter, med tydligen socialsekreterare och polisen, och att han då kunde fixa in avhopparklienter till Patia.

Kniv från Ikea

Det var flera knivar som användes i bråket. Jag visar Hanna en bild på kniven som gav det dödande hugget:

– Ja, det är den kniven man får när man flyttar in på Patia, i det här kökskittet så får de de här sakerna från Ikea, bland annat är de här två knivarna som ingår och ja…jag är omskakad och ja, jag har fortfarande inte smält att jag har jobbat där det känns det känns fruktansvärt.

Enligt lag ska den som bedriver vård och omsorg anmäla allvarliga missförhållanden eller händelser där det funnits risk för det till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo – en så kallad Lex Sarah-anmälan.

Trots att en person dött i anslutning till Patias verksamhet, att Adam kunnat sälja droger under placeringen och att han och andra ungdomar har kunnat missbruka – så görs ingen anmälan.

– Alltså det handlar ju bara om att undanhålla allt för Ivo, det är ju så man jobbar, det är ju ett systemfel liksom som är gigantiskt.

Vi pratar med killarnas kontaktperson. Han förnekar att han skulle ha agerat på det sätt som beskrivs.

”Fick inget gehör”

Vi söker Patias VD Janne Menander, som vill att vi mejlar frågor.

Flera tidigare chefer och anställda på Patia berättar hur företaget försökt tysta ner allvarliga händelser som sexuella övergrepp och våldsdåd, på andra platser i landet.

De flesta vill bara prata med oss anonymt, de hänvisar till att de skrivit på tystnadsavtal – bara en vågar berätta öppet:

– Lovisa Broström heter jag. Jag är socionom sedan 16 år tillbaka.

Lovisa började jobba på Patia 2019.

– Jag upptäckte ganska snabbt att det var väldigt dåligt på väldigt många olika nivåer. Utan det var väldigt tydligt att det var fokus på profit och marknadsföring. Och inte på den kvalitet som ändå utlovades.

– Och jag fick inget gehör när jag tog det uppåt eller tog det vidare. Det var så mycket som lovades i ramavtal som faktiskt inte fanns. Eller som man sa att ”vi kan skriva så här”.

Lovisa hade hand om deras skyddsplaceringar och besökte deras boenden i hela landet:

– När jag var där så blev det också tal om att ta emot kriminella avhoppare. Då kände jag att alla varningssignaler blinkar för fullt. För det är ju just det här att man gamblar med liv och död. Att man tar risker. Att man placerar någon i skyddade boende som inte är tillräckligt säkra.

– Och samma sak där, att stoppa ihop personer som kanske inte ska ha samröre med varandra till exempel heller. Det kan ju också bli potentiellt farligt.

”Man tackar ja först”

Det går bra för Patia, företaget växer i hög takt och omsatte 2023 mer än en kvarts miljard.

Lovisa säger att det hela tiden handlar om att få placeringar, företaget påstår att man har personal – fast man inte har det.

– Utan man tackar ja först. Och sen så med alla medel så ser man till att det löser sig till varje pris.

– Det fanns inte tillräckligt kompetent personal till exempel med den erfarenhet som krävs för att hantera sådana här komplexa ärenden.

På stödboendet där Adam placeras har Patia anställt två personer som båda är dömda för brott. För drygt 10 år sedan dömdes en av dem för narkotikabrott och vapenbrott, den andra för grov kvinnofridskränkning – hans ex och barn har själva bott på ett skyddat boende för att skyddas från honom, men han fick jobb på Patia Skydd. Något som Hanna reagerade på.

– Det känns ju inte jättebra, det känns helt galet.

De dömda är vänner till Adams kontaktperson.

Lovisa stod till slut inte ut med alla brister hon såg i skyddsverksamheten hos Patia. Och innan de startade sin avhopparverksamhet slutade hon.

– Ja, jag sa upp mig utan att ha något annat jobb. Det har jag aldrig gjort förut, men det gjorde jag då.

Varför gjorde du det?

– Därför att jag som både socialarbetare och medmänniska inte kan stå för den här typen av arbete. Och att skattemedel behandlas på det här viset är i min värld inte förenligt med en socialarbetarkodex. Eller hur samhället ska fungera.

Jag berättar vad som hände när Adam och de andra killarna.

– Det är väl exakt det här som är liksom skräckexempel på vad som faktiskt kan hända. Här kan det bli en fara för allmänheten. Om man sätter en person i en lägenhet. Och inte liksom lever upp till det man lovar, säger Lovisa.

Patia tillbakavisar

Vi får mejl från Patia. De skriver att de inte vill kommentera händelserna vi granskat, med hänvisning till sekretess, men att man alltid utreder allvarliga händelser i samverkan med berörda myndigheter, och att man inte känner igen den bild som förmedlas.

Patia tillbakavisar uppgifterna om att klienter förts samman av ekonomiska skäl, och skriver att det alltid görs en riskanalys inför en placering. Patia har ”en nolltolerans mot våld och kriminalitet och arbetar systematiskt med säkerhet, oavsett sammanhang”.

Företaget uppger dessutom att deras verksamhet är präglad av engagemang, kvalitet och professionalism och att man har ungefär 1000 uppföljningsmöten, tillsyner och granskningar varje år från olika myndigheter, och att det visar att man inte mörkat några missförhållanden.

Adams kontaktperson slutade på Patia efter den har händelsen och företaget väljer också att flytta avhopparverksamheten från stödboendet.

”Blev sämre för killarna”

Adam, som ville lämna en kriminell livsstil och frivilligt sökte hjälp, var tidigare dömd för narkotikabrott. Nu är han dömd till 6 års fängelse för dråp. De andra inblandade dömdes för grovt brott mot knivlagen och narkotikabrott.

– De fick ju inte den hjälpen som socialtjänsten har köpt. Det slutade med ett dödsfall och fängelsestraff och domar för alla tre så det blev ju mycket sämre för de här killarna än vad det var när de kom, deras framtid är ju mörkare nu än den var då.

Granskningen bygger på en rad intervjuer, samtal och olika typer av dokumentation.

Hanna och Adam, heter egentligen något annat. Adams och kontaktpersonens röster är utbytta.

Ekots granskning av det särskilda statsbidraget mot gängens rekrytering av barn och unga

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

2023 tilldelades Botkyrka kommun 17 miljoner kronor av Socialstyrelsen. Syftet med statsbidraget var att kommunen skulle starta nya förebyggande insatser för att stoppa de kriminella gängens rekrytering av barn och unga i de fyra utsatta områden som finns i Botkyrka. Ekots granskning visar att medlen bland annat användes till en New York-resa, en skrotad pr-kampanj och pysselmaterial.

Ekots granskning har nominerats till Svenska Röda Korsets journalistpris 2025.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Priset belönar en journalistisk gärning som under föregående år ökat förståelsen för de humanitära konsekvenserna och komplexiteten i dagens kriser eller katastrofer, ute i världen såväl som i Sverige. Vi återpublicerar därför granskningen som sändes hösten 2024.

När Robert Fransson flyttade in i en stuga utanför Hudiksvall visste han inte att MSB larmat om översvämningsrisk på platsen och priset han skulle behöva betala för det.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

En dag när Robert Fransson tittar ut genom fönstret i sitt nya hus ser han att sandstranden vid sjön 30 meter bort har börjat krympa.

– Jag såg ju bara att strandlinjen flyttades upp lite. Jag tänkte att det är lite mer nederbörd nu, så det är inte så konstigt, säger han.

Men vattnet fortsätter att stiga, och efter några dagar når det huset.

– Det var ju då vi förstod att det här kommer ju inte gå så bra.

Sjövattnet dränker husgrunden. Huset står på plintar på en slänt, och Robert är orolig för att marken blivit så lös att plintarna ska släppa så att huset rasar ner.

– För det som ger sig först är en tillbyggnad som står på de här plintarna. Huvudbyggnaden står ju lite längre bak, så den står lite bättre till. Så vi var ju oroliga att den här skulle ge sig i framkant och tippa ner. Och då drar den ju med sig väggen på kåken bakom också. Och där ligger bland annat min dotter och sover.

Robert och hans familj hittade den lilla röda stugan utanför Hudiksvall två år före översvämningen. Från början var den tänkt som ett fritidshus. 

– Min fru och jag, vi gick och jobbade jättemycket. Hon hade gått in i väggen två gånger och jag var väl nära och kände att jag stressar för mycket och lever egentligen inte som jag vill. När man ställer den relationen, när man får uppleva något annat som är precis den raka motsatsen. Det är kanske först då som jag i alla fall började reflektera över min egen vardag.

Så de sålde huset utanför Stockholm, och flyttade till stugan.

Det krävdes en hel del jobb och pengar för att göra om den till ett riktigt hem. Taket läckte, det fanns bara ett utedass och isoleringen var dålig. Men kommunen godkände deras byggplaner.

Och så kom de där dagarna i maj 2018, när sjövattnet steg och steg.

Robert intervjuades av P4 Gävleborg om sin kamp mot översvämningen. Då sa han så här:

– För en vecka sen förstod jag att det här kommer inte sluta bra, för då var det framme vid altanen som sitter ihop med huset. Då förstod jag att jag måste göra något. Då ringde jag försäkringsbolaget och de säger att man har en plikt att skydda sin fastighet från skador för annars får man inte ut nånting. Den här pumpen som går här står precis vid husets grund. Men om det fortsätter så här så har jag inget hus kvar.

Robert hämtade också 70 ton jord till tomten, och byggde fördämningar med lastpallar och presenningar.

Och till sist sjönk sjövattnet undan. Men huset hade ändå tagit skada.

– Så en dag sedan, då trampade jag igenom köksgolvet. Och jag tänkte, vad är det här för någonting? Och så tog jag hit en snickare som började riva och det visade sig att det var både köksgolvet, vardagsrumsgolvet och hela toaletten, det var ju hussvamp överallt, den hade käkat upp allting.

Men Robert hade klarat sig bättre än vissa andra i området.

– Det är en del jag känner som också fiskar. De sa det är en kåk här som flyter i sjön, har du klarat dig? Det är alltså helt bisarrt, en kåk som ligger och guppar ute i vattnet.

Efter översvämningen reparerar Robert huset. De bor i den intilliggande gäststugan i tre månader medan golven rivs ut och husgrunden lagas.

Efter sommaren flyttar de in i huset igen.

Det går fem år.

Och i augusti augusti 2023 är en storm på väg in över Sverige – ovädret Hans.

Hemma hos Robert börjar vattnet också stiga. Sjön 30 meter bort sväller över stranden och kryper långsamt in på gräsmattan.

För att försöka stoppa vattnet bygger han upp en skyddsbarriär några meter från huset.

– Här byggde jag upp med sådana här röda översvämningsskydd. Det var de som var ganska dyra som kostade 90 000 någonstans.

Men vattnet tar sig förbi barriären.

– Så då fick jag ju bygga en fördämning till. Så då la jag ju presenningen här. Sedan fick jag dubbla det. När den här brast, då tog ju den här nästa smäll.

Nej, det går inte att stoppa vattnet.

– Så jag hade tre vad man kallar grundvattenpumpar. Alltså kraftigare saker som står och pumpar ut vatten. Det blir bara rundgång för det enda stället jag kunde pumpa det till, det var ju ute i sjön igen. Men det som läcker in håller jag undan så att nivån innanför mina fördämningar var lite lägre än utanför.

Den här gången är det värre än sist. Vattnet stiger ännu mer.

Det når huset och äter sig in i marken under dem.

Och sjövattnet ligger kvar där i flera veckor.

Under tiden gör Robert allt han kan för att hålla nere vattennivån.

– Men de här pumparna blir varma efter ett tag så man måste stänga av dem så får de vila en kvart för att sätta på dem. Och det betyder att översvämningen tar inte paus när jag sover så jag fick ju sitta på nätterna och hålla på och ställa klockan och gå upp och koppla upp för annars gick jordfelsbrytarna och pumparna pajar. Ja det var riktigt kaos ett tag alltså. Riktigt, riktigt kaos. Jag var riktigt nära att ge upp men när det är ens hem som står på spel, man orkar mer än man tror faktiskt.

Två översvämningar på fem år, är det bara slump?

Inte alltid, för vissa platser i Sverige har en känd ökad risk för att svämmas över från till exempel sjöar och vattendrag.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, vet var de här ställena finns, och har tagit fram kartor över dem. På de här översvämningshotade platserna avråder Boverket från att bygga, om inte risken hanteras genom till exempel höjd marknivå.

Vi har jämfört MSB:s kartor med data om nybyggda bostäder från bostadssajten Hemnet.

Då kan vi se att över 1 300 bostäder har varit till salu de senaste fem åren i områden med översvämningsrisk.

Flera av lägenheterna ligger i Karlstad, en stad med känd översvämningsrisk från Vänern och Klarälven. Här träffar vi Mikael Granberg, professor i statsvetenskap som specialiserat sig på klimatanpassning och klimatrisker.

Han säger att det är lätt att förstå varför kommunerna tar risker på det här sättet.

– Alltså ur ett översvämningsriskperspektiv så skulle man kunna tänka att det här är ju vansinnigt att göra så stora investeringar i sådana här områden med de risker som det innebär. Men man kan ju anlägga andra perspektiv på det hela. Till exempel så kan man tänka sig, om man tror att städer är någon slags global konkurrens med varandra och vi måste hitta ett sätt att konkurrera. Ja då kanske det är mer logiskt att man bygger i de här områdena. Det är ändå attraktiva områden mitt i städer och så vidare.

Flera kommuner vill bygga på översvämningshotade ställen eftersom de då kan skapa attraktiva boenden, med sjöutsikt och nära vattnet.

Och de tycker att de hanterat risken med förebyggande åtgärder som att höja upp marken.

Men ibland är det ännu värre.

I vissa fall verkar kommunen inte ens känna till att områdena där de godkänner nya byggprojekt hotas av översvämning.

Hemma hos Robert utanför Hudiksvall loggar vi in på MSB:s sajt.

Vi kan testa att se vad som händer när vi trycker på den här knappen då.

– Oj… Ja, det är precis där jag bor…

Jag kan zooma in. Så trycker vi på knappen som visar hur deras beräkning av ett högt vattenflöde ser ut.

– Nej, jag visste faktiskt inte ens om att det här fanns. Men då blir ju min egen fundering. Varför känner de inte till det här de som jobbar med det här? Det borde ju vara minsta krav. Hade de tittat på den här så hade någon nog sagt att här ska du nog inte bygga.

Robert blir förvånad över hur väl MSB:s karta och uträkningar överensstämmer med hur det sett ut när sjön svämmat över.

– Det är exakt likadant. Så kartan stämmer överens med, jag har ju bilder på hur det såg ut. Exakt så här översvämmar det, så den här stämmer jättebra.

När vi granskar Roberts fall ser vi att Hudiksvalls kommun godkände hans byggplaner snabbt, bara några dagar efter hans ansökan. Vi hittar inga tecken på att tjänstemännen undersökte om det fanns en översvämningsrisk på platsen.

David Sundfors är tillförordnad chef på plan- och bygglovskontoret i Hudiksvall.

Han jobbade inte på avdelningen när Robert gjorde sin byggansökan, men han säger att kommunen inte brukar undersöka bland annat översvämningsrisken när det handlar om att bygga ut ett befintligt hus utan krav på bygglov, som Robert gjorde.

– Det är ju vanligare att vi tittar på översvämningskarteringar när det handlar om nyetableringar, ett område som tidigare är obebyggt och ligger nära vattnet. Men är det ett redan bebyggt område blir det mer att man tänker att här har en lokaliseringsprövning redan gjorts. Så det har inte funnits i rutinerna tror jag att kolla efter översvämningar och den sortens risker, säger David Sundfors.

Samtidigt är den här detaljplanen från 1977. Finns det inte en risk att det blir liksom väldigt inaktuella bedömningar om ni utgår från så gamla dokument?

– Ja, det finns absolut en risk där. Men det är sällan man tittar på en översvämningsrisk när det kommer till att komplettera befintlig bebyggelse.

Det kan ju få väldigt stora konsekvenser om man drabbas som han gjort, och vi ser att MSB har pekat ut den här platsen som översvämningshotad?

– Jag kan inte svara på exakt hur det tänktes där, om de hade tillgång till den karteringen då när han sökte byggstart för den här anmälningsåtgärden. Det hade såklart varit positivt om det hade upptäckts och han hade fått reda på det i förväg.

Om han hade ansökt i dag, tror du ni hade fattat samma beslut då?

Ja, nu har vi ju fått ögonen på området efter de översvämningar som skett. Så det är definitivt en större möjlighet att det hade pålysts att området är utsatt för översvämningar. Så då hade man väl påtalat det. Det är inte nödvändigtvis nånting som i alla fall är skäl att neka.

Det är den enskilda fastighetsägaren som får ta den ekonomiska smällen om det blir en översvämning, enligt dagens regelverk. Fastighetsägaren har också ansvaret att skydda sin egendom mot risken.

Flera experter som vi pratar med säger att det behövs ett tydligare regelverk med hårdare krav för att förhindra att kommuner ger bygglov på översvämningshotade platser. En av de största kritikerna är försäkringsbolagen. De har sedan flera år tillbaka hotat med att inte försäkra nya hus som byggs på platser med en sån här risk.

Staffan Moberg är jurist vid branschorganisationen Svensk Försäkring.

– Vi står ju i början av klimatförändringarna. Det kommer att bli så mycket värre i framtiden, och de här bostäderna ska ofta stå längre än 100 år. Om man blickar framåt, då ser vi framför oss en risk att de kommer stå utan försäkring. Det är inga bekymmer för oss i försäkringsbranschen för vi drar oss bara ur, utan det här blir kunder som får problem, privatpersoner och företag, säger han.

Robert har själv märkt i diskussionerna med sitt försäkringsbolag att de undrat hur det kunnat bli två stora översvämningar under tiden de bott i huset.

– Jag har fått bra respons. Samtidigt när vi pratade andra gången så… det här var väl ingenting som sades rent ut, men underförstått så är det väl så att ur ett försäkringsperspektiv så är det inte hållbart. Det är ungefär som att ha din bil försäkrad. Om du får inbrott tio gånger per månad, ja till slut så säger de upp dig som försäkringstagare.

Du fick lite den känslan?

– Ja lite grann så. Och jag förstår ju själv att det lutar ditåt till slut. Och det kanske inte hjälper mig att byta försäkringsbolag heller. För det blir ju mer allmänt känt när sådana här saker inträffar på ett kort tidsperspektiv. Och jag vet ju inte ens om det är någon som vill försäkra min fastighet idag på de premisserna som råder.

Robert säger att han förstår att om man köper ett hus med fint läge nära vattnet så tar man alltid en risk. Men han tycker att Hudiksvalls kommun åtminstone kunde ha berättat om översvämningshotet, så att han var förberedd på det.

– Hur stor kunskap ska jag behöva ha för att köpa en fastighet? Jag gör ju en besiktning och jag frågar kommunen om jag får bygga här och jag antar att de ger lov eller inte på goda grunder då.

Sedan den kraftiga översvämningen 2023 håller Robert på att bygga ett avancerat översvämningsskydd mot vattnet.

– Ja, det här är ju det som har ersatt den gamla terrassen. Den kunde inte hålla emot något vatten. Nu har jag byggt en mur med stenblock.

Hur hög är den?

– 90 centimeter tror jag. Den är lika hög som terrassen var. Men sedan innanför den här muren då, dels är den ju fylld med stenmaterial som stoppar. Sedan har jag en dränering innanför. Jag har en dränering under också för jag har gjort en grundläggning med en gjuten betongplatta, kan man säga. Det ska stå en brunn där också som kan pumpa ur och dränera ur om det blir översvämning.

Det låter ganska dyrt detta?

– Det är dyrt. Hittills om man tar bort mitt eget arbete som någonstans, den här grundläggningen till muren då är det kanske 50 -60 tusen. Men det landar väl någonstans i slutändan på kanske 350 -400 tusen skulle jag gissa när det är klart. Och då har jag ändå gjort en del själv. Så att det är en ganska stor summa pengar.

Och nu har du haft de här två stora översvämningarna inom 7 -8 år sedan ni flyttade in. Tror du det kommer hända igen?

– Jag har svårt att tro att det inte kommer hända igen. Hade jag vetat helt säkert att det kommer inte bli mer, då hade jag inte gjort något. För det här är ju väldigt mycket pengar, väldigt mycket arbete och jag hade hellre sluppit att göra allt det här. Men jag tror att det kommer hända. Sedan om det blir om två, tre eller fem år igen eller tio. Jag vet inte.

Per Kudo
per.kudo@sverigesradio.se

Clara Guibourg
clara.guibourg@sverigesradio.se

Åtgärder mot oseriösa HVB-hem hade kunnat komma mycket tidigare, men Ivos ledning har återkommande bromsat sina egna inspektörer. Det uppger flera personer inom Inspektionen för vård och omsorg för Ekot. Ivo-ledningen tillbakavisar kritiken.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ledningen menar att man förändrat sitt arbetssätt så det ska bli mer rättssäkert och ge mer stabila underlag.

– Vi får ju inte agera på ganska mycket allvarliga uppgifter som kommer in. Och sen att man vet att de här barnen bor där under tiden. Och vi liksom agerar inte alls, säger en inspektör som vi kallar för Erik, till Ekot.  

Ekots granskning har visat på stora brister i hur Ivo hanterat polisers anmälningar om allvarliga missförhållanden på HVB-hem. Så här säger en kille som tidigare var placerad på ett hem som poliser larmat om.  Vi kallar honom Sam och har bytt ut rösten.   

– Ja, det var nog det värsta året i mitt liv, jag funderade på bryta mitt egna ben för att komma därifrån...alltså så illa var det. 

– Man känner sig utlämnad, alltså det är ord mot ord, de lyssnar ju hellre på personalen och hemmet än på mig liksom.  

Ivos svar på kritiken har varit att man just nu utvecklar sina arbetssätt för att kunna agera snabbare. Ivo har också hittills i år stängt 17 hem varav 14 i höst. Men de flesta HVB-hem som polisen under året slagit larm om är fortfarande öppna. Precis som stället där Sam var placerad för flera år sedan. 

Flera personer inom Ivo uppger nu för Ekot att myndighetens ledning under flera år tvärt om försvårat för inspektörer att snabbt åka ut när de får larm om missförhållanden, eftersom besluten ska hanteras i en utdragen process med chefer och jurister.   

Något som enligt inspektörer Ekot talat med lett till att tuffa krav på åtgärder blivit liggande – så länge att man fått börja om från början. En av dem, som vi kallar Erik, beskriver så här:  

– När vi hittade jätteallvarliga bitar tog det så lång tid att när vi väl var framme och kunde fatta beslut så tyckte man att det var för gamla uppgifter. Vi kunde inte fatta de där besluten som vi hade velat göra från början.

Ekots granskning visar att Ivo vid flera tillfällen fått in tips om namngivna personer som ska ha varit kriminella eller på annat sätt olämpliga, men där Ivo antingen bara nöjt sig med HVB-hemmets svar eller inte ens ställt frågor om påståendena.   

Till exempel har inspektörer fått höra att de bara ska ställa frågor om det som är årets tema.    

– De samtalen som vi har nu med barn och ungdomar som är placerade...man sitter där och önskar att de inte ska säga någonting som inte passar temat för att man vet att jag kan inte ta hand om det.  

Trots att årets tema skulle vara “hot och våld” fick inspektörerna på ett möte veta att man inte skulle ställa frågor om det fanns kopplingar till gängkriminalitet på HVB-hemmen.   

– I början av året så lyftes “Hur ska vi tänka kring gängkriminalitet? Hur ska vi fånga upp det?” och då säger han att ”Det är inte en stor risk på HVB, det fångar vi i SIS-tillsynen.” Så det skulle vi strunta i.  

Inspektörerna menar också att det är ett problem att alla inkommande tips i dag samlas hos en mindre grupp som ska bedöma dem:   

– Så även om det kommer in tips så kommer de inte till mig fast jag har ett ärende öppnat. Om det nu inte är så att någon bedömer att det är jätteallvarligt. 

Peder Carlsson, tillsynschef på Ivo, vill inte kommentera de uppgifter som vi fått från enskilda inspektörer på myndigheten men pekar på att inspektörerna själva ska söka fram tips om den verksamhet man inspekterar och att förändringen i arbetssätt har handlat om att få till mer rättssäkra beslut.

– Och det är klart att då kan det finnas personer som inte självständigt kan göra det de tänker sig att de vill göra.

Kan det då vara en förklaring att det så att säga objektivt sett har bidragit till att saker har tagit längre tid?

– Nu när vi driver de här frågorna rättsligt så har vi ett väldigt stabilt underlag. Hade vi inte gjort det hade det här kunnat tagit ännu längre tid.  

Vad säger du till de ungdomar som idag sitter på HVB-hem där ni har fått konkret information om namngivna personer och de HVB-hemmen har fortfarande inte stängts?   

– Jag säger att vi håller på med tillsyn och det gör vi fortlöpande i detta nu.  

Minst 45 killar som varit placerade på Allviken har dömts för nya brott, visar Ekots granskning.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

När Hugos mamma ville hitta ett nytt HVB-hem fick hon själv ringa runt till andra hem på en lång lista som hon fick från socialtjänsten.

Hör Maria Ridderstedts och Mikael Grill Petterssons reportage om hur det gick för två av killarna som varit placerade på Allviken.

--Jag blev erbjuden Cannabis, men jag tackade nej för jag ville inte, jag kände att det inte var värt det. Jag ville hem, det var väl det.

Hugo, som vi kallar honom i det här reportaget, har nu varit flera månader på HVB-hemmet Allviken.  

Trots att det är ständig tillgång till droger lyckas han hålla sig ren under de månader han är där.  Inte för att han vill bli drogfri utan för att han vill hem. 
Direkt när han kom hem började han missbruka igen:  

--Jag började missbruka cannabis själv och det slutade inget bra. Jag blev beroende av det också, rökte mycket. 

En kväll blir han gripen för narkotikabrott. Socialtjänsten föreslår ett annat HVB-hem. Hugos mamma, som vi kallar Sara, tycker att det låter jättebra:  

--Det låter verkligen som att det här är ett företag som har en bra plan en bra verksamhet, så vi tänkte bara okej, men vi kollar upp det.  

Hon upptäcker att det föreslagna HVB-hemmet ligger i närheten av Allviken och har samma ägare.  

–Så vi bara, nej, aldrig livet. Aldrig.  

Vad var det som fick dig att känna den där känslan, aldrig i livet? 

–Därför att då kommer han aldrig att bli bra.  Vi kommer aldrig komma liksom bli fria eller hur man ska säga. Vi skulle aldrig bli fria från missbruket. Vi skulle aldrig få tillbaka våran friska kille.  
 
Sveriges kommuner betalade förra året omkring 10 miljarder för att de här platserna på HVB-hem i Sverige. Det är socialtjänsten i hemkommunen som ansvarar för vården, placerar och betalar. Men de förlitar sig mycket på den tillsyn som görs av Inspektionen för vård och omsorg, Ivo. 
 
Sara har bestämt sig för att den här gången måste Hugo hamna rätt:  

–Då frågade jag, hur ser det ut? Vilka HVB har ni? Och då fick vi en lång lista på vad de hade upphandlat för någonting i kommunen. Det var ju en jättelista och där satte vi oss och läste igenom ringde runt själva till de olika boendena och hittade ett ställe  
 
Den här gången får Hugo åka det HVB-hem som hans föräldrar valt ut. 

Genom domstolshandlingar kan vi se att minst 45 killar har dömts för nya brott efter placeringen på HVB-hemmet Allviken. Det rör sig främst om olika narkotikabrott men flera av dem har varit inblandade i tex skjutningar och andra våldsdåd och sitter idag i fängelse eller häkte. 
En av dem genomför ett mordförsök med koppling till konflikten inom Foxtrot-nätverket. 
En annan misstänks för det uppmärksammade mordet på Mikael i Skärholmen, som sköts framför sin son. 
De flesta har fortsatt missbruka narkotika.  

En mamma, vars son förvärrades i sitt missbruk på Allviken, blev överraskad när vi tog kontakt: 

–Va? Finns Allviken kvar? Jag blev väldigt ledsen och grät när jag hörde det, jag tänkte kanske att Allviken inte fanns kvar längre.

Hon heter egentligen något annat, men vi kallar henne Hanna och har bytt ut hennes röst:  

–  Jag vill berätta nu för att jag vill att min son ska få upprättelse. Ingen trodde på honom.  
 
Hanna försöker sätta ord på hur det är att ha ett barn som missbrukar:  

- Otroligt sorgligt. Det är svårt, det är tungt, det sätter i spår i hela familjen. Man är rädd att ens barn ska dö. Det är inte bara droger, det är hela miljön runt drogerna, personerna, de lever på en. De tjänar pengar på en, det är människor som de utnyttjar. Allt hänger ihop med droger och vapen för de här gängen och det är väldigt farligt. 

Hannas son, som vi kallar Samir, blev inte fri från drogerna och i dag är han dömd för brott.   

–På grund av drogerna har tagit honom på den där vägen. 

Vad tror du hade kunnat bli annorlunda om han hade fått en annan typ av hjälp då?  

–Jag tror hans liv hade sett annorlunda ut då. Jag tror han hade studerat. Han hade varit stabil. Han hade varit frisk. I stället så blev Allviken början på helvetet. Han kom i kontakt med fel personer. 

Vi vet inte hur det har gått för alla unga som varit placerade på Allviken, de som haft en frivillig insats och som inte återfallit i missbruk och kriminalitet kan vi inte hitta. Det finns heller inga såna register som gör att det går att följa vilka HVB-hem som har bäst eller sämst resultat. Inte heller ägaren till Allviken HVB Marielle Ragvals vet säkert hur det har gått för de killar som bott på hennes HVB-hem.  

–Alltså vi tappar ju kontakten med dem. Och vi kan heller inte inhämta den informationen ifrån socialtjänsten utifrån att det då råder sekretess.  

--Men vi lokaliserar också 45 pojkar som efter Allviken har återfallit i brott eller droger. Är det ett bra eller dåligt betyg?  

–Det är såklart ett jättedåligt betyg. Det är tyvärr inte bara gällande våran verksamhet. Utan det är generellt en jättehög återfallsrisk. Det är en komplex problematik som vi jobbar med. Däremot har jag haft flera ungdomar som flera år senare har hört av sig och tackat för att de har blivit drogfria. De blev inte det omedelbart, men de säger att alla de samtalen som de fick och det som var under föreläsningarna, det trillade ner flera år senare när de fått mera konsekvenser av sitt missbruk.   

(Steg i trapp) 
 
Hugo, som efter återfallet, fick komma till ett annat HVB-hem har nu kunnat flytta till ett stödboende i sin hemstad. 
 
(låser upp dörr) 

–Ja, mitt lilla place, mitt lilla ställe.

Vi sätter oss vid bordet i den lilla 1:an som nu är Hugo hem. I fönstret står ett inramat fotografi på honom som liten och en vit orkidé. Här bor han i egen lägenhet men det finns alltid personal i närheten. Hugo säger att en stor skillnad med det nya HVB-hemmet var att de fick honom att vilja vara en del av samhället igen och leva ett liv utan droger.   

--Om man inte är det, då hamnar man lite utanför och då letar man efter sina egna vägar och liksom sina egna sätt att göra pengar på och allt sånt där och hitta liksom lösningar till allting själv och det funkar inte. 

Om du skulle beskriva lite mer hur livet var på det andra HVB-hemmet ? 

–Det var mycket striktare. Personalen hade koll på en lite mer. Personalen var utbildade dessutom. Så det var det som hjälpte mig, det var stöd från alla i personalen. 

Hugo säger att här fick han mer individuell behandling och att alla, socialtjänst, föräldrar och personal, på boendet jobbade som ett team runt honom: 
 
--Det var ingen som hade narkotika på sig i boendet. Då blev man skickad direkt till SIS. Inga vapen och sånt där fanns inte heller på boendet, det var mycket striktare. 

Kan man ha ett HVB-hem utan att det finns en massa droger och knivar?  

--Ja det tror jag. För mitt andra boende så var det inte alls några knivar, några vapen och något sånt där. Det fanns lite narkotika. Men det var... Det försvann direkt, det var någon som hann ta ett återfall men det var liksom borta direkt. Personalen gjorde alltid någonting åt det, de brydde sig om en. 

--Där var det liksom; Du ska ha vård, det är ingen lekstuga. Det är vård vi har här, det är vård du vill ha, om du inte vill ha vård då ska du inte bo här.
 
Det var till slut vården på det nya HVB-hemmet som blev räddningen för Hugo:   

 –Ja, det var där jag blev motiverad till att helt sluta med droger. Hitta nya intressen i livet och sånt där. Se den ljusa vägen och sånt där. 

Vad tror du hade hänt med dig om du hade skickats tillbaka?  

--Då hade jag sagt fortsätta bruka cannabis för det var så mycket cannabis där och sånt där. Det hade nog inte varit någon bra placering för mig då.  

Han tycker ändå att månaderna på Allviken på ett sätt var bra för honom. Han kom bort från en akut situation och vistelsen där blev en paus för honom. Hugos mamma Sara förstår inte att en del HVB-hem bara får fortsätta ta emot barn, trots att Ivo får larm om att de inte funkar:  

–Jag fattar faktiskt inte. Vi har ett samhälle där vi har en gängkriminalitet som ökar, där rekryteringen ökar, där vi måste verkligen ta hand om de här ungdomarna på alla sätt.  

Vad tänker du dig är det värsta som kunde ha hänt om din son hade kommit tillbaka till det här stället istället?  
 
--Det värsta som hade hänt är att han hade utsatt andra människor för skada. Att han hade blivit en som gjorde andra människor illa... att han hade kunnat blivit en mördare. För han hade ju ingen självkänsla, inget självförtroende.
--Det är ju det, tänker jag, när de rekryterar i de här gängen så bygger man ju ganska mycket så att de känner att ”jag är viktig och jag är betydelsefull” och det hade kunnat ha gjort, för han var ju ganska långt ner på botten, så att han var nog lätt att rekrytera. 
 
--Men vad tänker du om det här och att det krävdes att du själv satt och ringde runt till olika HVB-hem för att det skulle bli en bra placering? 
 
--Ja, nej. Det är så jävla sorgligt att det är så. Jag tycker mest att det är sorgligt och jag tycker att det ger inte någon hopp om framtiden för att det är så pass få av de här ungdomarna ändå som har föräldrar som är resursstarka, som har möjligheten att ringa runt, som vet vilka frågor som ska ställas och som kan ställa krav på verksamheterna och krav på socialtjänsten.  
 
Hugo, som nu är 18 år, är drogfri och tror att det kommer fortsätta så:  

--Alltså mitt liv är mycket bättre idag. Jag mår bättre, jag är inte deprimerad, jag fungerar, bra kontakt med min familj.  Jag mår bra, det är väl det viktiga.  

Hur ser ditt liv ut idag?  

–Just nu är jag arbetslös och söker jobb, tränar mycket, övningskör, försöker skaffa körkort och sånt där. Jag är väldigt motiverad till att ändra mitt liv och liksom ha en bra framtid liksom fru, barn och sånt där.  

(ring ring)

En tid efter att vi träffades i hans lägenhet ringer jag Hugo: 

-Hej, det är Maria från radion. Hur gick det med körkortet? 

- Jag klarade det. Det känns jättebra och så har jag jobb också. 

HVB-hemmet Allviken har anmälts till Ivo flera gånger, bland annat av poliser. Men tillsynsmyndighetens granskningar har som mest landat i kritik för formella fel och Allviken har fått expandera sin verksamhet, och kunnat flerdubbla sin vinst.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Hör granskningen av Ekots Maria Ridderstedt och Mikael Grill Pettersson.

– Det var en jobbig väg dit. Mycket tankar. Jag kommer inte ihåg så mycket av det. Men jag kommer ihåg att det var känslosamt.

Hugo – som vi kallar honom – är på väg till ett Hem för vård och boende – ett så kallat HVB-hem i Tärnsjö i norra Uppland.

Hans mamma – som vi kallar Sara – sitter i bilen med honom:

– Nej det var en mardröm. Vi visste ingenting. Och köra honom... Han var hög som ett hus…en satt i baksätet med honom. Vi visste ju inte om han skulle kasta sig ut.

Hur var det när ni kom fram dit då?

– Då grät jag. När vi kom fram. Och vi går där över gården med våra grejer. Och liksom knackar på. Och så kommer det någon som vi antar är personal. Vi är inte liksom helt säkra på det heller. Vem är ansvarig? Utan det var liksom så där... Det var du som skulle komma ja. Ja ja mamman. Det går bra det här. Och så klappar de mig lite på axeln. Sluta gråta nu mamman. Det här går bra. Vi tar hand om honom du. Och nu kan du åka.

Hugo har ADHD. Han har alltid sportat, men när slutar med träningen blir han snabbt deprimerad och rastlös. På jullovet i ettan testar han och en kompis benzo - ett slags narkotikaklassat läkemedel och han fastnar direkt.

– Det gjorde att jag inte kände så mycket. Men när det väl går ut i kroppen, då kommer alla känslor överrusande över en.

Hugos missbruk går snabbt över styr, föräldrarna kan inte kontrollera honom och han håller på att dö i en överdos.

– Vi hade nog i vår vildaste fantasi inte en tanke om att det skulle drabba liksom vårat barn som var aktiv idrottskille. Vi hade bilden av att det här drabbar de som kommer från trasiga familjer, socioekonomiskt tuffa förhållanden.

Allviken HVB – hemmet dit Hugo kommer – har avtal med nästan alla svenska kommuner och fakturerade omkring 30 miljoner kronor förra året.

De har en fin hemsida, figurerar i flera positiva reportage i lokalmedia och har, när Hugo kommer dit, aldrig fått någon kritik från inspektionsmyndigheten Ivo.

Hemmets profil är att behandla unga killar med missbruk. Men det första som möter Hugo är erbjudanden om mer droger.

– Det fanns jättemycket hasch. Cannabis alltså. Det var flera som rökte, fuskade på pissproven och sådant där, liksom tränade för att få ur sig det. Bränna, svett och sådant där.

Stämningen på boendet beror enligt Hugo väldigt mycket på vilken personal som för tillfället är inne och jobbar. Ibland styr personalen och ibland ungdomarna.

– Man var ju spänd hela tiden. Man behövde ju alltid låsa sin dörr och sådant där. Och man var noga att det inte var någon som följde efter en och sådär. Man hade ett öga över ryggen hela tiden. Det var liksom väldigt spänt.

Varje år placeras cirka 6 000 barn och unga på HVB-hem i Sverige. Det görs för att man för sin egen skull inte kan bo kvar hemma.

Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, konstaterade i våras att det fanns uppgifter om våld, hot, sexuella övergrepp, kränkningar eller droger i var fjärde inspektion. Men få av HVB-hemmen stängs.

För att förstå hur det kan vara så – går vi igenom klagomål och all tillsyn som har gjorts på just det här hemmet. Redan flera år innan Hugo kommer dit har en ungdom därifrån ringt in till Ivos tipstelefon:

“Det finns droger på behandlingshemmet. Personal hjälper ungdomar att lämna negativa drogtest trots att ungdomen tagit droger.”

Det här förnekas av föreståndare och ägare. IVO avslutar tillsynen utan kritik.

2019 beskriver en förälder i en anmälan till IVO hur det var att komma dit:

”Haschdimman ligger tung över hela övervåningen/uppehållsrummet. de intagna tar droger framför personalen.”

När Ivo sedan gör sin inspektion upptäcker de inte några brister.

I domstolsprotokoll ser vi gång på gång hur olika socialtjänster beskriver att placeringar på Allviken lett till att ungdomar börjat med droger eller missbrukat mer.

Vi tar kontakt med en mamma som vi kallar Hanna, hon tycker först att det är jobbigt att minnas - vi har bytt ut hennes röst:

– Det gjorde ont i mig. Min son blev ju förstörd där. Det var där han lärde sig vad droger är. Allting började där. Det var helvetet på jorden.

Hanna avråds från att hälsa på sin son men åker ändå dit:

– Åh Min son han ligger i sängen och sover. Han är väl påtänd snarare. Han var full av sår. Han var blek. Han hade gått ner sig, han såg ut som en pundare. Det var inte så det skulle vara.

Flera av de placerade pojkarna begår narkotikabrott under den tid de är där. Hannas son, som vi kallar Samir, förvärras i sitt missbruk under vistelsen där:

– Och min son sa att mamma det var på Allviken, allting började. Det var kokain, det var amfetamin, det var heroin, det var hasch. Det var allt möjligt...

Fler klagomål kommer också in till IVO och de genomför en inspektion.

Två placerade pojkar går med på att tala med IVO. De säger att det är lätt att missbruka på Allviken och att personalen inte verkar veta vad cannabis är.

IVO frågar ägaren om pojkarnas uppgifter och hon säger att det inte stämmer.

När IVO kommer tillbaka två månader senare vill INGEN av ungdomarna prata med dem. Mellan besöken har minst två ungdomar förvärrats i sitt missbruk och fått flytta.

Återigen konstaterar IVO att det inte finns några brister.

Hugos mamma Sara har inte så mycket insyn i vad som händer på Allviken, de träffas mest på hans permissioner - men det han säger gör henne orolig.

– Han berättade om att det var poliser som kom, ttt det var polisingripanden att det var bråkigt. Han berättade om att de hade knivar. Han berättade att han var rädd för andra boenden.

Hugo säger att han själv inte är inblandad i några konflikter. Men nästan alla andra hade någon form av kniv gömd på rummet:

– Alltså det var vanliga köksknivar, knivar man tagit in på permissioner, små knivar som kunde gömmas enkelt.

Han berättar att på kvällarna och nätterna satt killarna uppe och gjorde vad de ville.

Hugo håller fram sin mobil och visar en film från en av kvällarna. Filmen är inspelad i dagrummet, det är två killar som slåss, de stampar i golvet och flera står längs väggarna och tittar på.

Varför slåss de?

– Det var något bråk som hade hänt dagen innan och så ledde bara till det ena till det andra. De kallade varandra fula ord. Så blev det slagsmål.

Men vad fanns personalen i de här situationerna?

– De låg och sov, som de sa. Men det hörs ju tydligt att man inte kan sova. De ligger ju inne i personalrummet och kollar film. På kvällarna.

Så det kunde pågå slagsmål på övervåningen, utan att personalen ingrep?

–Personalen hade ingen koll alls. Det var verkligen sådär hela tiden.

IVO känner till flera sådana här händelser.

Vid en inspektion berättar en pojke att några ungdomar har slagit sönder övervåningen.

Vid ett annat tillfälle misshandlas en pojke av två andra och får bitmärken på bröstet.

En natt kommer en kille in i en annan killes rum och vill ha cigaretter. När han säger nej misshandlas han och får en så hård smäll på örat att trumhinnan spricker.

Allvikens ägare Marielle Ragvals vänder sig kraftfullt mot dom kritiska beskrivningar vi fått, och menar att de problem som funnits i huvudsak kan förklaras av brister i lagen.

– Det är en målgrupp som har ett stort vårdbehov. Och vi ser idag jättestora utmaningar för alla oss som jobbar inom HVB -branschen, där vi idag inte har den lagstiftningen på plats än så att vi har rätt befogenheter att kunna göra ett så bra jobb som möjligt. Vi har inte rätt att till exempel visitera ungdomarnas väskor eller gå igenom deras rum för att försöka se om det finns saker eller föremål som inte får vara där. Vi har inte rätt att kräva att de ska lämna urinprov. Och det här är någonting som vi alla brottas med i branschen där vi känner att vi jobbar med bakbundna händer.

Kan det vara så att ni tar emot ungdomar med komplexa problem med för lite personal?

– Jag anser inte det. Nej.

Och Ivo bedömer också i sitt senaste beslut att verksamheten har förutsättningar att ge de inskrivna ungdomarna en vård som är trygg och säker.

Vi kontaktar flera tidigare och nuvarande anställda. En del säger att det inte finns några som helst problem på boendet, att det faktiskt är ett av de bättre man kan vara på, medan andra vittnar om allvarliga missförhållanden.

En tidigare anställd – Darko – går med på att träffa oss och berätta öppet om varför han efter många år slutade på Allviken,

– Det är synd. Jag var så stolt att vara där, för mig var det en ära att få komma och jobba där en gång i tiden. Det är sån energi. Barn, de går åt rätt håll.

Darko är föräldraledig med yngsta dottern som ligger i vagnen och sover när vi tar en promenad och pratar. Han är själv dömd för brott, men det är mer än 15 år sedan och idag är han stolt över att hjälpa unga på rätt väg. Han beskriver att Allviken – i början – var ett bra ställe att jobba på:

–Vi fixar dem, hjälper dem på vägen, styr dem åt rätt riktning, pushar dem, bär dem när det behövs. Och sen, allting kraschar så här...det är inte lätt.

Kommunerna betalar mellan 3 000-10 000 kronor per dygn för att ha en pojke placerad här. Och Darko berättar att de anställda uppmanas av ledningen gång på gång att inte berätta för socialtjänsten som placerat barnet där om det hänt något allvarligt.

– Vi hade problem hela tiden. De har ökat ungdomsgruppen och minskat med personal.

Han säger att vid ett tillfälle hade han hört av ungdomarna att en av killarna tar in heroin på boendet.

– Det är inte bra att de blir introducerade till heroin på vårat hem. Det är en tung drog, du vet, opiater.

Han framför det till ledningen men säger att han inte blir inte trodd.

Darko säger att det var obehagligt att jobba ensam på natten.

– De är mitt ansvar. Tänk att du är själv med dem, närmaste polisstation är fyra mil ifrån och det kommer två bilar med kriminella...

Företaget har också ett stödboende utanför Uppsala dit unga från Allviken får komma för att träna på att klara sig själva. De delar också delvis personal med HVB-hemmet.

Våren 2022 misstänker polisen att narkotika hanteras på stödboendet.

De spanar utanför och gör till slut ett tillslag.

De hittar drygt 7 kilo cannabis . Inplastade haschkakor märkta “Malaga”.

Även vågar och vacuumförpackare tas i beslag och enligt polisen tyder det på att narkotika vägs och förpackas inne i bostaden.

En boende och en anställd grips på plats. Båda häktas och nekar till brott. Till slut erkänner den yngre killen, den boende, att det är hans droger men han vill inte säga var eller från vem han fått dem. Han döms för grovt narkotikabrott.

Den anställda, som även jobbat på Allviken, åtalas aldrig men får sluta på sin tjänst. Nu anställs flera nya personer. Darko, tycker att de är olämpliga för jobbet och bestämmer sig för att sluta:

– Det var inte trevligt längre. Och då tänkte jag det är dags att stämpla ut.

Ekots granskning visar att flera personer som anställs efter knarktillslaget sen begår brott under pågående anställning, däribland ringa narkotikabrott, trafikbrott men också misshandel.

Men Allviken fortsätter att ta emot fler ungdomar. Det har visat sig vara en ekonomisk succé. I flera år har vinsten legat runt en miljon.

Men 2023 blev det nästan 10 miljoner.

Ägaren Marielle Ragvals säger också att hon alltid gjort sig av med personal som begått brott eller på annat sätt varit olämpliga. Som till exempel kring narkotikatillslaget på hennes stödboende:

– Det stämmer att det fanns misstankar riktat mot en personal. Och det jag vill säga är att om det nu finns narkotika gömd i en lägenhet så är väl den förmodligen gömd och ingenting som ligger synligt.

Det luktade cannabis. Poliserna som gjorde det där tillslaget sa att det stank av cannabis. Det luktade väldigt starkt av cannabis I den här personens lägenhet. Där personalen också gick in och ut utan att knacka på dörren?

– Ja. Det är svårt för mig att svara på. Eftersom att jag inte var inne i den lägenheten. Men det jag kan säga är att när det här inträffade så gjorde jag allting by the book. Den här personalen som misstänktes aslutade jag också.

Marielle Ragvals säger att flera av de här uppgifterna, som anmälts till IVO - och som myndigheten enligt handlingarna ställt frågor till företrädare för Allviken om, har hon aldrig nåtts av.

–Det här är ingen information som jag har fått tidigare. Det är såklart ingenting som jag önskar. Utan jag tillsammans med alla mina anställda. Vi jobbar av hela vårt hjärta för att försöka hjälpa de här ungdomarna att vända sitt liv.

Marielle Ragvals framhåller att hon samarbetat med IVO och varit transparent.

Men Ekots granskning visar att olika myndigheter har haft kunskap om långt över 100 allvarliga händelser. Bara här, på detta enda HVB-hem.

Det handlar om poliser, föräldrar, socialtjänst och kriminalvård. Berättelser om misshandel, droganvändning, fusk med drogtester, olämplig personal och att hemmet är oerhört ostädat. Vi kan se att Ivo känt till minst 50 av dessa missförhållanden.

Trots larmen till Ivo stoppas aldrig verksamheten – istället fattar IVO beslut, om att Allviken HVB ska få tillstånd att ta hand om fler ungdomar. Först från sju till åtta och sedan förra året från åtta till nio.

“IVO:s sammantagna bedömning är att Allviken vård AB med den planerade utökningen och har förutsättningar att bedriva verksamheten med god kvalitet och säkerhet”

Två år efter knarkbeslaget på Stödboendet kommer det kritik från IVO – det handlar om att man i enstaka fall anställt en person innan man fått in registerutdrag från polisen. Och att man i en välkomstbroschyr skrivit att de frivilliga urinproven är obligatoriska.

På Inspektionen för vård och omsorg förklarar tillsynschef Peder Carlsson hur myndigheten får ungefär 30 000 olika informationer årligen.

– Det vi gör är att vi går igenom all den informationen för att titta vad står det här? Vad innebär det? Vad måste vi göra? Vad måste vi agera på då?

Strax efter att Ekot begärt ut alla anmälningar och andra handlingar om Allviken väljer Ivo att starta en ny tillsyn av bolaget.

– Och jag kan ju inte kommentera den pågående tillsynen i nuläget för jag vill inte påverka den på det sättet. Det du beskriver här, om jag pratar i generella termer, en verksamhet som har så mycket påpekanden, det här är ju inte alls bra. Så här ska det ju inte egentligen gå till.

Men är det ni som har varit dåliga som myndighet? Är det reglerna som har varit fel eller är det resurserna från regeringen som är för liten?

– Ja möjligen en kombination av alla tre. Det finns också ett stort ansvar som åligger kommunen att följa upp sina placeringar.

Socialsekreterarna baserar ju ofta sina bedömningar på vad Ivo har skrivit i sina tillsynsrapporter. Det spelar ju roll om ni då gång på gång säger att verksamheten här är trygg och säker?

– De måste naturligtvis använda flera informationer än Ivo. Men det är klart att Ivos information som finns om verksamheten ska vara korrekt. Och självfallet så är ju uppfattningen att här borde vi ha agerat tidigare. Min uppfattning är att vi inte har gjort det vi borde i ett tidigare skede.

Peder Karlsson säger också att IVO håller på att förändra sitt sätt att bedriva tillsyn i de här verksamheterna och de i höst utvecklat ett fördjupat samarbete med till exempel polisen.

– I dag utvecklar vi tillsynen så att vi ska ha ett bättre sätt att hantera all information.

Socialtjänsten i Hugos hemkommun har nästan ingen kontakt med honom när han är där och hans föräldrar tar med honom in till stan och fikar när de kommer. Hur han egentligen har det vet mamma Sara inte så mycket om:

– Efter att du hörde av dig också så säger han ju att jag berättade inte för dig mamma. Jag berättade inte alls allt. Det är så mycket du inte vet.

Men nu hon vet vad IVO visste har hon svårt att förstå varför Allviken får fortsätta:

– Nej det är helt obegripligt. Det är helt obegripligt att de inte tar det här på allvar. Jag fattar faktiskt inte hur de kan ignorera det här.

Hugo tror att det är fel att samla så många killar med samma problem på ett ställe.

– För då liksom, en missbrukare tar med sig narkotika till sitt boende, då kommer det trigga igång andra, en kedjereaktion i princip. Att man måste känna sig tuffare, bättre än varandra det är lite machokultur i de här boendena.

Sara, Hugo, Hanna och Samir heter egentligen något annat. Hanna har vi bytt ut rösten på.

Vid en rad tillfällen har poliser valt att anmäla HVB-hem till Ivo efter upptäckter av bland annat knark, våld och olämplig personal.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Vår granskning av 14 fall visar att det sällan lett till några omedelbara åtgärder från Ivo, att Ivo inte återkopplat till poliserna - och att hemmen kunnat fortsätta.

Hör det granskande reportaget där Ekots Maria Ridderstedt och Mikael Grill Pettersson mött frustrerade poliser, arga anhöriga - och en tillsynsmyndighet som vill göra om sig själv.

– Mitt första intryck är att det här är ett ganska nedgånget ställe, en sliten villa, berättar polisen Patrik.

Där är en kall vinterdag i februari i år som Patrik och hans poliskollegor och skickas hit till det gamla röda huset på landet för att genomföra en husrannsakan. 

– En trött 90-säng, liksom inga sängkläder. Det är äckligt täcke, det är jätteskitigt på golvet.

De letar efter en mobiltelefon och har fått instruktioner från åklagaren att söka igenom vartenda utrymme tills den hittas.

– Vi är ju nere och kryper på golvet och kollar under sängar och i lådor och liksom alla tänkbara ställen.

Det här är ett hem för vård och boende, ett så kallat HVB, dit unga kommer för att få vård. Det kan ske frivilligt eller med tvång men det är för sin egen skull man placeras här.

 – Men sen känner man ju liksom på reglar och på golv och så här att det är ju liksom... Det är ett fettlager som liksom... Här har någon aldrig dammsugit, dammat liksom. Det är äckligt på golvet. Det är äckligt på möblerna.  

Patrik och hans kollegor hittar knivar i nästan alla rum och även flera tecken på att de unga använt droger.

– Det äckligaste är ju att det är ju råttbajs i alla rum. Alltså överallt, inte litegrann, utan överallt. Det är ju liksom... Det är riktigt jävla äckligt i de här rummen. 

Till slut hittar poliserna mobiltelefonen som de letade efter. Men Patrik tar också med sig något annat från HVB-hemmet. 

– Ja, men det är ju en känsla som jag tar med mig när jag lämnar byggnaden. Och det är ju liksom att... Precis på samma sätt som när man har besökt dödsbon eller lägenheter med svår psykisk ohälsa där det aldrig städas. Det är att doften sätter sig i kläderna och i nässporren och i huden, i porerna. Alltså att man tar med sig den äckliga doften. Man vill hem och duscha, det är det jag minns.

Väl tillbaka på polisstationen kan Patrik inte släppa tankarna på det han varit med om och han gör en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo.  

– Det var det minsta jag kunde göra. Och det är väl just med tanke på att det bor barn där som är där av en anledning. Och att de ska på något sätt då få vård och kunna komma på fötter igen.  

I slutet av sommaren publicerade polisen en rapport om att flera HVB-hem drivs av kriminella. Enligt uppgift till Ekot berodde det på en frustration inom Polismyndigheten över att inspektionsmyndigheten Ivo inte agerat tillräckligt.

Men vad har egentligen hänt när Patrik och andra poliser som hört av sig till Ivo?

Ivo får ta emot en stor mängd klagomål på HVB-hem (hem för vård och boende), det kan vara placerade barn eller föräldrar hör av sig för att de är missnöjda.

Men vad händer när polisen vänder sig till Ivo.

Det HVB-hem som polisen Patrik anmäler är inte det första han besökt. Han har många gånger gått in i bostäder där det bott missbrukare och människor som lever med psykisk ohälsa. Han har sett det mesta. I sin anmälan kallar han HVB-hemmet ett sanitärt ruckel:

– Ja, en märklig miljö ändå för att liksom... Ungdomar som blir... Ska vara på den här platsen och få vård på något sätt.

Ägaren till det här HVB-hemmet håller inte alls med om den här beskrivningen. Det beskrivs som en omsorgsfull och utvecklande miljö där ungdomar kan blomstra.

Men vi kan se att Ivo tidigare tagit emot flera klagomål om just det här stället. Så här säger en av killarna som bott på en av de här hemmen:

– Man hörde råttor på nätterna. Hygienen där...det var ju inget fint. Det var inget bra där. Det var farligt.

Så här säger en mamma till en annan kille, som hade sin son här för flera år sedan. När hon kom dit reagerade hon på hur smutsigt det var där:

– Va, ska det verkligen vara såhär? Det här känns inte någon bra. Jag fick bara en dålig känsla direkt.

När hon kommer på ett oanmält besök och ska gå på killarnas gemensamma toalett blir hon chockad.

– Shit alltså... Sen ser jag att fönstren är väldigt smutsiga. Och det är bajs på väggarna, avföring som bara hänger där och torkat fast. Sen också minns jag att det var väldigt kallt . De hade stängt av värmen. Barn ska inte vistas i sådana miljöer. Ingen ska vistas i sådana miljöer.

Ivo har efter det här gjort flera inspektioner men inte anmärkt på boendemiljön.

Polisens Patriks anmälan leder inte till någon omedelbar åtgärd från Ivo utan man meddelar Patrik att frågan ska tas upp i den årliga tillsynen

– Och när jag läste det så blev jag ganska förvånad över att svaret var ganska tunt. Och också förvånad över att jag inte fick ett fyllare svar trots att jag hade varit ganska tydlig med anledningen till varför jag anmälde det, och bland annat då var det tydligt med att jag är polis.

Den tillsynen har just inletts nu i höst, nästan sju månader efter att anmälan gjordes.

På Ivo får vi träffa Peder Karlsson som är avdelningschef för tillsyn:

– Den beskrivning du ger här och som finns, den är ju förskräcklig, och jag tycker att det här är naturligtvis inte vad man kan bedöma som kvalitet.

Är det någon skillnad på om en polis slår larm om missförhållanden på ett ställe? Jämfört med om en förälder eller ungdom slår larm?

– Vi värderar ju all information som kommer in. Det är ju lika viktigt när en ungdom eller kanske ibland viktigare när en ungdom själv tar kontakter. Men vi värderar ju all information vi får och tar ställning till den utifrån vårt uppdrag och vilka möjligheter vi har. Vi måste verifiera och få fram den typen av brister som behövs för att vi ska kunna agera utifrån myndighetens uppdrag.

Peder Karlsson vill inte kommentera det enskilda fallet eftersom den årliga tillsynen för just det här hemmet inletts och då är ett pågående ärende.

Han bekräftar att om uppgifterna i anmälan är tillräckligt allvarliga har Ivo möjlighet att fatta beslut och åka ut samma dag. Ivo har också stängt några HVB-hem utifrån uppgifter de fått från polisen.

Men kan nu visa att under de senaste två åren har enskilda poliser – vid minst fjorton tillfällen anmält olika typer av missförhållanden på HVB-hem till Ivo. Vi har undersökt vad som hänt i just de här fallen, och trots polisernas anmälningar om allvarliga missförhållanden har alla kunnat fortsätta sin verksamhet.

Polisen Therese berättar varför hon gjorde en anmälan:

– Därför att det kom in flera olika händelser kring det här specifika HVB -hemmet, hur personalen verkade sakna utbildning när det gällde utåtagerande ungdomar. Dels bemötandet och sen att de verkade nästan som att de verkade straffa ungdomarna på något sätt genom att... Ja, men det var någon dörr... någon ungdom som inte hade möjlighet att stänga dörren om sig till sitt rum. Eller att den inte fick gå till skolan.

Polisen Jonatan säger att han fick uppgifter om ett boende som han ansåg vara väldigt problematiska och oroväckande.

– Det handlade bland annat om narkotikahantering och narkotikabruk bland de här ungdomarna på boendet. Men vissa andra missförhållanden som uppgifter om att det inte fanns tillräckligt med mat. Och det här kände jag självklart att jag inte kunde blunda för.

Till ett boende har polisen skickats 24 gånger på ett år – alltså nästan varannan vecka. Polisen skriver i sin anmälan att HVB-hemmet inte verkar ha kapacitet eller kompetens att hantera personerna som bor där.

På ett annat boende står mat framme, är 30 grader varmt och luktar förfärligt enligt anmälan. Polisen pekar också på att personal VET att ungdomarna tar droger och att känslan är att det är ungdomarna som styr.

Vi har gått igenom vad som hänt i de fall där enskilda poliser gjort anmälningar de senaste två åren. Anmälningarna ledde oftast inte till någon omedelbar insats från Ivo, mer än att man skickade klagomålet vidare till företaget. I den årliga tillsynen tar Ivo upp kritiken och tycks ofta nöja sig med ägarens svar. I en handfull fall får verksamheten någon slags kritik och de flesta poliser har inte heller kontaktats för att myndigheten ska få mer information.

Så här säger polisen Jonathan:

– Jag har inte fått någon återkoppling, faktiskt.

De hörde inte av sig alls?

– Nej, inte som jag känner till. Jag har inte hört något i alla fall. Det gör mig såklart besviken att inte en oro tas på allvar.

Inte heller Therese fick nån återkoppling från Ivo:

– Vi sitter på olika uppgifter och jag tror att de kan vara behjälpta av oss och vi kan vara behjälpta av dem. Så att...samverkan.

Men du fick aldrig någon följdfråga?

– Nej fick ingen följdfråga.

Peder Karlsson, tillsynschef på Ivo, igen:

– Vi brukar i normalfallet inte återkoppla till alla som tipsar oss. Och det är inte så heller att alla ber om det.

Men kan det inte vara värt att göra just det just om det är en polis som har rört av sig?

– Återigen, vi hanterar all information som kommer till myndigheten på ett likartat sätt, som jag sa har vi väldigt stora mängder information in som vi hanterar och försöker värdera för att prioritera våra resurser och var vi ska inspektera.

Men här är det ju poliser som har hört av sig med sina mobilnummer, mejladresser, kontaktuppgifter. Nästan ingen har blivit kontaktad av Ivo för mer information eller för samarbete på något sätt.

– Jag har ingen riktigt bra förklaring till hur vi har jobbat i de ärendena men vad jag vet är att i dag utvecklar vi tillsynen så att vi ska ha ett bättre sätt att hantera all information.

Ivos Peder Karlsson är självkritisk till Ivos hantering av polisernas anmälningar som vi gått igenom.

– Vi håller på att förändra vårt sätt att bedriva tillsyn i de här verksamheterna och också naturligtvis värdera grunderna för hur man får ha tillstånd.

Killen som hördes tidigare i reportaget kallar vi för Hugo. Han hamnade på ett av de här hemmen som poliserna anmält efter att han fastnat i drogmissbruk i ettan på gymnasiet och tagit en överdos. Han beskriver hur det var att bo här:

– Alltså det var lortigt överallt.

Hur kändes det att vara i det då?

–Man blev lite äcklad. Liksom för hur det såg ut. Hur det var. Hur de kunde tillåta det. Liksom hur det kunde fortsätta. Utan att det blev någon ändring.

Flera HVB-hem som anmälts har i svar till Ivo tillbakavisat polisernas kritik. Ägaren till det boende som Hugo bodde på uppger för oss att man tar all kritik om boendemiljön mycket allvarligt och undersöker och åtgärdar eventuella problem.

Men det ska visa sig att städning inte är det enda problem som finns på det här stället. I nästa del hör du mer av Hugos berättelse.

Hugo heter egentligen något annat. Den andra killens mamma gör också det. Hennes röst är utbytt.

Ekots granskning visar att företagare som har asbestsaneringsföretag som dömts ut som hälsofarliga kan fortsätta, och att de som arbetar på byggena riskerar fortsätta att utsättas för asbesten gång på gång.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Agneta Bjernevalls man insjuknade efter att ha andats in asbest på jobbet.

– Jag tänkte... jag klarar inte det här. Jag kommer inte att klara det här att han inte finns, säger hon idag.

Bert dog ett par år senare. Han utsattes för asbest innan den förbjöds. Nu är reglerna kring asbesthantering strikta.

Agneta vill inte att någon ska behöva gå igenom det hon gjort och är oroad över att Ekots granskning visar att verksamheter som missköter sig kan fortsätta.

Sven Carlsson
sven.carlsson@sverigesradio.se

Camilla Ziedorn
camilla.ziedorn@sverigesradio.se

Nära en skola i Kinna låg tonvis med asbesthaltiga rivningsmassor och skräpade på marken i flera månader, och obehöriga tog sig in på platsen. Det visar Ekots granskning.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

– Man har utsatt någon för asbest helt omedvetet själv. Det känns inte bra någonstans, säger Billy Malmkvist, som var en av dem som jobbade med rivningen.

Asbest är totalförbjudet sedan över 40 år. Ekots granskning visar vad som händer när det cancerframkallande ämnet frigörs i samband med att äldre byggnader idag rivs eller renoveras.

Sven Carlsson
sven.carlsson@sverigesradio.se

Camilla Ziedorn
camilla.ziedorn@sverigesradio.se

I Sydostasien uppskattas hundratusentals människor hållas fångna i fabriksliknande anläggningar, där de tvingas utföra bedrägerier. De kriminella nätverken bakom använder sig ofta av nätkasinon för att tvätta pengar eller som fasad för bedrägerierna.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ekots korrespondent i Sydostasien, Axel Kronholm, har fått följa med in på en tidigare bedrägerifabrik i Filippinernas huvudstad Manilla.

Axel Kronholm
axel.kronholm@sr.se

Sven Carlsson
sven.carlsson@sr.se

Försäkringsbolag ställer olika krav på hur personer som blivit utsatta för sexualbrott ska bete sig för att ha rätt till ersättning, visar Ekots granskning.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

”Simon” nekades ersättning efter att han anmält, vad han beskriver som en våldtäkt, bland annat för att han utsatt sig själv för risk och ”stannat kvar i situationen”.

Samtidigt menar experter att det inte är rimligt att ställa den typen av krav på hur man agerat vid sexbrott, då det till exempel är mycket vanligt att bli passiv.

Försäkringsbolaget Hedvig vill inte kommentera Simons fall, men säger efter en intervju med Ekot att de kommer förtydliga i sina villkor att aktsamhetskrav aldrig ska tillämpas vid sexualbrott.

Maria Ridderstedt
maria.ridderstedt@sverigesradio.se

Finansmannen Jonas Wahlström, som genom sitt bolag Hvalfisken, äger mycket skog i Sverige, har i flera år velat få bort renarna från sin mark utanför Jokkmokk i Norrbottens län.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ekots granskning kan nu visa att han till och med vid ett tillfälle ansökte om skyddsjakt på ren.

Skyddsjakt på ren är olagligt i Sverige eftersom renarna ägs av någon.

Varken finansmannen eller andra företrädare för bolaget vill kommentera Ekots uppgifter.

Maria Ridderstedt
maria.ridderstedt@sverigesradio.se

Alexander Gagliano
alexander.gagliano@sverigesradio.se

i samarbete med Sameradion

En stor privat skogsägare har på flera sätt de senaste åren legat i konflikt med myndigheterna och motsatt sig deras försök att skydda gammal norrländsk skog, visar Ekots granskning.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Tallar som var flera hundra år gamla, med höga naturvärden, har systematiskt huggits ned under några få år, och myndigheterna har inte kunnat stoppa det. 

Varken finansmannen eller andra företrädare för bolaget vill kommentera Ekots uppgifter.

Maria Ridderstedt
maria.ridderstedt@sverigesradio.se

Alexander Gagliano
alexander.gagliano@sverigesradio.se

i samarbete med Sameradion

När Joline tvångsomhändertogs togs det som en av flera orsaker upp att hon blivit sexuellt utnyttjad.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Sexuella orsaker tas upp i beslut om tvångsvård för var tredje flicka, men bara var sextonde pojke som omhändertas, visar Ekots undersökning av närmare 300 LVU-domar.

Även sexuella övergrepp flickor utsatts för anges bland skälen för att de ska omhändertas på grund av "eget beteende".

– Jag tyckte det var så jävla dåligt. Att man blivit sexuellt utnyttjad det är ingenting man kan rå för. Det är någonting som en annan person gör mot en, säger Joline, en av de som omhändertagits.

Joline heter egentligen något annat.

Daniel Velasco
daniel.velasco@sverigesradio.se

I år fyller John 39. Många av hans vänner har dött i överdoser, så många att John slutat räkna. Ekots reporter Randi Mossige-Norheim träffar honom i lägenheten han fått av socialtjänsten.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Det har varit svårt att få tag i John. Han byter nummer hela tiden. Men nu, över tio år sedan vi träffades första gången på Sergels torg i Stockholm, så ses vi igen.

För första gången sedan jag lärde känna John har han en egen lägenhet, som han fått genom socialtjänsten, med golvvärme i badrummet och en liten bastu.

- Den person du träffade där på Sergels torg, han som var jag, var djupt nere i missbruk, och tänkte bara på nästa dos heroin, säger John.

Nu får John behandling för sitt missbruk med metadon. Det ska hålla honom borta från heroinet.

John undrar hur han någonsin ska komma in i samhället, få ett jobb och betala skatt.

Det här är del 13 i serien Följa John. De andra delarna i serien kan du lyssna på i Ekot granskar-podden.

Randi Mossige-Norheim
randi.mossige-norheim@sverigesradio.se

Det var efter att 11-åriga Bryna kommit på ett akutbesök på BUP på grund av en allvarlig självskada som hon fick antidepressiva läkemedel. Nu kritiseras kvaliteten på läkemedelsuppföljningarna.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Det är allt fler barn som får antidepressiva läkemedel i Sverige, och vården ska hålla noggrann koll på medicineringen eftersom det hos deprimerade ungdomar som tar de här läkemedlen finns en viss ökad risk för till exempel självmordstankar, självskadebeteende och aggressivitet.

Håkan Jarbin, som är chefläkare på BUP Halland, har varit med och utformat Läkemedelsverkets rekommendationer för hur man ska behandla barn med ångest och depression. Han understryker att sådana här läkemedel är viktiga och räddar liv.

– Biverkningarna kan vara svåra att upptäcka. De kan ligga rätt nära symptomen, säger Håkan Jarbin.

Brynas mamma Jennie Jakobsson menar att hon inte förstod fullt ut vilka biverkningarna kunde vara:

– Jag tänkte ju att det var hennes mående. Jag känner ju att man lade mycket vikt på att jag skulle fixa det, säger hon.

Tre specialistläkare, som gått igenom Brynas journaler för Ekots räkning, menar att BUP följt för dåligt hur läkemedlet påverkat henne.

I Brynas journaler står det visserligen att hon upplevs som något stabilare, men också att hon har ångest, kan bli mycket arg, har svårt att sova och fortsätter att skada sig själv.

Det går inte att se vad som är symptom på sjukdomen eller en eventuell biverkan på läkemedel säger Håkan Jarbin:

– Man skulle vilja veta: hur har hennes ångest, självskador, nedstämdhet, dödstankar varierat innan medicinen, och efter den lägre dosen?

BUP Västerbotten har själva konstaterat att effekterna av läkemedelsbehandlingen skulle ha följts upp på annat sätt.

Kerstin Eliasson är chef där. Hon vill inte svara på några frågor om det specifika fallet.

– I efterhand när vi har, när man tittar på ärenden så kan man ju se att vi skulle kunna gjort på ett annat sätt. Vi skulle kunna ha följt upp på ett annat sätt. Vi ska alltid sträva efter att bli bättre, säger Kerstin Eliasson, verksamhetschef på BUP Västerbotten.

Hit kan du vända dig om du mår dåligt

Är det akut – ring nödnumret 112.

SPES

MIND – självmordslinjen

Jourhavande Medmänniska

Maria Ridderstedt
maria.ridderstedt@sverigesradio.se

Victoria Gaunitz
victoria.gaunitz@sverigesradio.se

Bryna kom akut till BUP efter att hon skurit sig i ansiktet 11 gånger. Ett drygt halvår senare tar hon sitt liv. Hon har då inte fått någon annan behandlingsinsats än medicin.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ekots granskning visar en rad brister i Barn- och ungdomspsykiatrins vård av 11-åriga Bryna. Trots att hon hade ångest, självmordstankar och skadade sig själv fick hon ingen samtalsbehandling. Den enda behandlingsinsatsen från BUP var medicin.

– Det kändes som en quick fix, så att man… ett plåster på någonting men man kollar aldrig riktigt skadan under, säger Brynas mamma Jennie Jakobsson.

– Jag kände ju mer och mer att att hon måste få prata med någon, för att bara medicinera och inte få berätta om hur man mår och hur man känner, för det var ju mycket hon bar på.

Ekot har låtit tre specialister i barn- och ungdomspsykiatri granska Brynas journaler och de är bland annat mycket kritiska till att hon inte fick samtalsbehandling.

En av dem är Håkan Jarbin, överläkare på BUP Halland:

– Man ska aldrig bara ge läkemedel och i synnerhet inte i denna komplexa situation med denna flicka som har gjort så allvarliga självskadande handlingar, säger han.

BUP Västerbotten har själva hittat flera brister i vården av Bryna och Inspektionen för vård och omsorg är kritisk på flera punkter, bland annat för att Bryna inte fick någon samtalskontakt.

Men chefen för BUP Västerbotten, Kerstin Eliasson, vill inte svara specifikt om Brynas fall eller kommentera experternas kritik:

– Rent generellt är det bästa är alltid att kombinera samtal med medicinering. Så är det.

– Jag kan bara konstatera att det har gjorts misstag, som vi har gått igenom, som vi också verkligen måste lära oss av, så att vi gör allt vi kan för att undvika att det skulle hända igen.

Hit kan du vända dig om du mår dåligt

Är det akut – ring nödnumret 112.

SPES

MIND – självmordslinjen

Jourhavande Medmänniska

Maria Ridderstedt
maria.ridderstedt@sverigesradio.se

Victoria Gaunitz
victoria.gaunitz@sverigesradio.se

Mannen som sköt 21-åringen i Nyköping var redan dömd för bland annat stölder, men hade fått vara på fri fot inför fängelsestraffet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

En kväll i september 2020 promenerar 21-åringen hemåt med några vänner. Alla beskrivs av polis och åklagare som helt vanliga killar utan kopplingar till kriminalitet. Plötsligt stannar en bil intill dem. Ut kliver en beväpnad 23-årig man som börjar skjuta. 21-åringen dör av skotten.

Ekots kartläggning av nära 11 000 fängelsedömda personer som påbörjade sitt straff 2019 och 2020 visar att var femte som var på fri fot före straffet, närmare 2 200 personer, har dömts av en tingsrätt för brott som de begått under tiden i frihet.

Alexander Gagliano
alexander.gagliano@sverigesradio.se

Gustav Elfving
gustav.elfving@sverigesradio.se

Maria Ridderstedt
maria.ridderstedt@sverigesradio.se

Den man som försökte råna Patricia Wigh hade sex månader tidigare dömts till fängelse för ett annat rån, men inte påbörjat sitt fängelsestraff ännu.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I samband med de senaste årens platsbrist i svenska fängelser har antalet personer som går fria i väntan på placering på anstalt blivit fler för varje år. Just nu är det runt 2600 personer. Per månad är det runt 500 fler än 2017, när det fanns gott om plats. Det visar Ekots genomgång.

Patrica Wigh hade varit och köpt glass när hon plötsligt blev omringad av några unga killar i en gränd i Gamla stan Stockholm:

– Sen så var det en kille som bara tog upp en pistol som han liksom tryckte så mot min mage för han vill ju inte att någon annan skulle se den heller.

Men Patricia skriker och rånarna springer från platsen. Två av de tre grips av polisen. Senare visar det sig att en av dem redan var dömd till över ett års fängelse för ett rån under vapenhot mot ett ungt par. Men fängelsestraffet hade inte påbörjats, trots att det gått nästan sex månader sedan domen vunnit laga kraft den dag han försökte råna Patricia Wigh.

– Det mest fruktansvärda är väl att han, att han får den friheten att förstöra människors liv, säger Patricia Wigh.

Maria Ridderstedt
maria.ridderstedt@sverigesradio.se

Gustav Elfving
gustav.elfving@sverigesradio.se

Alexander Gagliano
alexander.gagliano@sverigesradio.se