Alla blir fattiga: Caroline Kernen, Stockholm

Utrikeskrönikan 9 april 2021.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm fredag,

För några veckor sen var jag i Libanon. Jag står tillsammans med en kompis som bor i Beirut utanför en servering för att köpa mat. Vi beställer genom en lucka i väggen på grund av corona-restrektioner. Jag tar en slags rulle. Pommes frites, majonnäs, ketchup och grönsaker inrullade i ett bröd.

Bland människorna som köar på gatan till serveringen där vi står och väntar, går det runt en liten pojke i blå-randig t-shirt och tofflor. Han är runt sju år gammal, han går med utsträckt hand och ber om pengar, han kommer fram till oss när vi får tillbaka växelpengarna för maten.

Jag sträcker mig för att ge honom växelpengar som motsvarar runt fem svenska kronor. Fortfarande med armen utsträckt hinner han knappt knyta handen om sedeln innan det är två tjejer där, blixtsnabbt. De är lite äldre än honom, kanske tio år gamla och mycket starkare. På en sekund bänder de upp hans hand och rycker sedeln från honom. Det går jättefort. Han ger ifrån sig ett förskräckt skrik. Tårarna rinner och hans blick är en av de mest besvikna jag sett.

- Det fanns folk som tiggde förut också såklart men det annorlunda nu, många fler är desperata, säger min kompis.

Det är ekonomisk kris i landet, pengarna har störtdykt i värde mot dollarn på den svarta marknaden och priserna på varor i affärer har dubblats, tredubblats och fyrdubblats. Över hälften av landets befolkning beräknas vara under gränsen för fattigdom. Under tiden jag är i landet stänger apoteken i protest och på sociala medier sprids filmer av människor som bråkar över de sista varorna i butiker. Varje dag blockeras vägar av brinnande soptunnor och bildäck av frustrerade Beirutbor.

Dagen efter att så sitter jag i en bil på väg till ett jobb, min kollega som kör stannar bilen. En annan bil kör upp längs med vår. Ett äldre par sitter i bilen. De vevar ner rutan och mannen som kör lutar sig över vad jag antar är hans fru. Snälla, säger han och viftar med en astmaspray. Jag måste köpa den här medicinen. Kan ni snälla hjälpa mig.

På samma sätt som kompisen igår säger min kollega som också bor i Beirut: Det här är en ny nivå, människor är desperata.

Jag pratar med många unga i Libanon om framtidsutsikter, de som inte lämnat landet, som många högutbildade redan har gjort. De som stannar vill hoppas att de har en framtid i landet. Alla kan inte lämna, men alla jag pratar med funderar på det, hur de ska göra. Vissa har dubbla medborgarskap, stipendier för att plugga utomlands eller får jobb någon annanstans.

En 30-årig kille som jag intervjuar tog ut alla sina pengar från banken när valutan började falla. Han litar inte på politikerna och inte på bankerna säger han. Han har sen dess förvarat pengarna fysiskt hemma men nu har det gått ett år utan jobb och han ser hur högen börjar ta slut. Jag kommer använda upp alla mina pengar, säger han. Jag kommer att bli pank. Alla blir fattiga, säger han.

Caroline Kernen, korrespondent med fokus på unga.
[email protected]