Att berätta om icke-nyheter: Erika Gabrielsson, Helsingfors

Utrikeskrönikan måndag 21 oktober

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Helsingfors, måndag.

Varje nyhetsinslag, reportage, krönika, analys, studiodiskussion och så vidare ska en klar ingång, en tydlig röd tråd. För ett nyhetsinslag råder andra krav på ingång än till exempel en krönika i stil med den här, men någon slags klar tanke måste det alltid finnas: varför berättar jag det här i dag.

Det här tänkte jag på för någon vecka sedan då jag var i Polen. Jag tillbringade nästan en vecka i Warszawa för att bevaka parlamentsvalet söndagen 13 oktober. Valet kallades på förhand för ett ödesval och intresset för det var enormt. Den här kolumnen ska inte handla om valet. Jag ska inte alls tala om polsk politik. Det är inte den röda tråden i den här krönikan, jag lovar.

Jag hade en mycket intensiv jobbresa i Polen: före valet gjorde en massa intervjuer, klippte reportage, satte ihop nyhetsinslag och deltog i många olika program för att tala om valet. Det var intressant och arbetsdrygt.

Så kom valdagen med ett fantastiskt väder: solsken och över 20 grader varmt. Efter att ha jobbat under dagen bestämde jag mig för att ta en promenad på eftermiddagen för att koppla bort jobbet en stund, före det skulle vara dags för valvaka.

Jag gav mig ut på Warszawas gator och centrum kryllade av människor: söndagsflanörer, fotbollsfans, turister, poliser, familjer, vänner, gatuförsäljare, gatumusikanter och så vidare och så vidare. En huvudgata var avstängd för att hålla bilisterna borta och ge fotgängarna gott om utrymme att strosa fram i allsköns ro.

Jag förbannade den röda trådens uppfinnare i den stunden. För jag tänkte på hur gärna jag skulle vilja ta med dig som lyssnar på Sveriges Radio, till den där storyfria tillvaron, så där som livet oftast är för de flesta av oss: en söndagstillvaro utan en uppenbar röd tråd. Då man bara är.

Jag önskade att jag hade haft en mikrofon i handen och direkt kontakt till en studio i Stockholm. Då hade jag beskrivit dofterna: våfflorna som någon sålde, matoset från en restaurang som specialiserat sig på det polska köket, den varma senhöstluften. Jag skulle ha berättat om alla som tog selfies, susade fram på elsparkcyklar, det lilla barnet som övade sig på att gå, tonåringarna utklädda till maskotar, nunnan med korset runt halsen, killarna som halvsov i bekväma stolar på en uteservering. Jag hade berättat om ljudet av all musik som ljöd på olika håll, skratten, ropen och förmaningarna, pipet av elsparkcyklar, bilarna ett par kvarter bort. Allt det där som kan rymmas i en söndagseftermiddag.

Solen började så småningom gå ner och det var dags för mig att bege mig tillbaks till hotellet och börja jobba med valet, som bjöd på nyhet efter nyhet. Men det hör inte hemma här. För det här är en krönika utan en röd tråd. Tror jag.

Erika Gabrielsson, Helsingfors
[email protected]