Att navigera i postkoloniala processer: Naila Saleem, Stockholm

Utrikeskrönikan den 26 juni 2019. Stockholm.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, onsdag.

Jag är nyss hemkommen från min första resa till Västafrika. Jag åkte dit för att besöka det nyöppnade museet för de svarta civilisationerna som ligger i Senegals huvudstad Dakar. Det är en ståtlig byggnad, en gåva från Kina till Senegal.

Jag var rätt brydd efter att ha vandrat runt i museet, det man vill berätta stämde inte med mina förväntningar. Kolonialismen och slaveriet fanns inte där undantaget några konstverk. De gamla föremålen, kulturarvsobjekten var också mycket få. Det såg liksom inte ut som man har lärt sig att det ska göra på ett museum. Av museichefen fick jag lära mig att vi är inte som ni västerlänningar, vi går vår egen väg. Visar vad vi anser passande för att skildra Afrikas historiska utveckling som ju började ett antal miljoner år innan den vita mannen kom på att kontinenten fanns. Gott så tänkte jag och blev rätt glad över att ha blivit skriven på näsan.

Men så på midsommarafton hamnade jag på ett seminarium om hip hopens plats mellan processer som de kolonisering och afro futurism. En av deltagarna kritiserade i förbigående det nyöppnade museet och tyckte att dess ideologi hörde hemma på 1950-talet när négritude rörelsen var stark. Det var en rörelse som initierades av intellektuella i Västafrika och Karibien och som lyfte fram den afrikanska kulturen och dess särart som en reaktion mot den rasism som koloniseringen stod för. Kritikern menade att vi står ju mitt i det postkoloniala arbetet. Det går inte att bortse ifrån.

Seminariedeltagarna som bestod av artister och akademiker, många av dem bar bägge hattarna, ägnade några timmar åt att diskutera hip hopens utveckling i Afrika; hur artister gått från att härma de amerikanska rapparna till att numera i flera länder helt gå sin egen väg. Och då var frågan; hur kan denna musikstil användas i avkoloniseringsprocessen? Och vilken betydelse kan den få i afro futurismen som är en kulturgenre där science fiction blandas med historia och magisk realism utifrån en kritik av dagens världsbild där vithet är norm. Hur ska man kunna utgå från andra perspektiv det vill säga de egna svarta afrikanska perspektiven när man socialiserats in i en värld där makt och agendasättande finns någon annanstans frågade sig deltagarna?

Lite senare på midsommarafton hamnade jag på en konsert där artisten Kalsoum projicerade den kenyanske författaren Ngugi wa Thiongos bok Decolonising the Mind: The Politics of Language in African Literature på en skärm bakom henne. Decolonise the mind, decolonise the spirit sjöng hon till publikens stora jubel. Debatten om hur lär fortsätta ett bra tag till.

Naila Saleem kulturkorrespondent på Sveriges Radio.
[email protected]