Att svettas som svensk i Peking: Björn Djurberg, Peking

Utrikeskrönika 18 september 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Peking, fredag.

När jag flyttade till Kina och Peking första gången, för snart tio år sedan, kämpade jag med att anpassa mig till livet här.

Kulturkrocken var stor på många områden, men särskilt försökte jag få ordning på träningen.

I Sverige är ju föreningsliv, träning och idrott något som hör vardagen till för många och det går ju alltid att snöra på sig löparskorna och ta en runda runt kvarteret.

I Peking var det svårare.

Jag minns hur jag ständigt rekognoserade efter den där perfekta löprundan, men förgäves.

Det slutade alltid med att jag svettig sicksackade mellan flanerande parkbesökare eller fann mig förvirrat följa välputsade stenplattor längs med någon kanal som var hundrade meter ungefär bröt av mot en mer eller mindre trafikerad bro där jag snällt fick vänta på att bilarna skulle köra förbi.

Och det var sällan jag såg någon annan som joggade omkring.

Kanske berodde det på luften. Smogen låg ofta tung då.

Men, tids nog hittade jag lösningar.

Badminton, till exempel, var populärt och det fanns gym här och där, inklämda på någon bakgata.

Och när jag sedan tillslut hittade 10-kilometersslingan i den stora park som anlades för sommar-OS 2008, ja, då tänkte jag att bättre än så här blir det nog inte.

Men där hade jag fel.

När jag nu flyttat tillbaka till Peking har träning blivit hett bland Kinas urbana medelklass.

I bostadsområdet jag bor i nu springer flåsande kontorsarbetare runt i sportiga nylontights morgon som kväll. Och nu är det nästan som att det är bilarna som får visa hänsyn, snarare än tvärtom.

Här finns också ett nyöppnat kvartersgym, yogastudio och pilates.

Går du ut på stan tar det inte många minuter innan du blir stoppad av ett av de små gäng av gym-annonsörer som driver runt och delar ut flyers om alla fantastiska träningshallar som öppnat i närheten.

Precis som svenska sociala medieflöden lätt översvämmas av diverse träningsresultat – så har även mina kinesiska vänner börjat dela med sig av sina kroppsliga självförverkligande.

Och, som så mycket annat här så driver digitaliseringen på utvecklingen.

Gruppträning till exempel. Häromdagen bokade jag via en av Kinas ”superappar” mitt första body-pump pass på över tio år.

Body-pump, ja, det är när man i grupp lyfter vikter till popmusik. Populärt bland annat i Sverige, men nu också i Peking, som det verkar.

Tillsammans med andra svettiga 20-30-40-åringar kämpade jag mig igenom programmet medan den oförskämt vältränade instruktören i färgat blått hår med ett stort leende eggade på oss genom sitt headset.

Det kändes ganska precis som hemma i Sverige, faktiskt.

Björn Djurberg, Peking
[email protected]