Coca-cola biter inte på corona: Alice Petrén, migrationskorrespondent

Utrikeskrönika 8 juni 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, måndag morgon, och om några timmar på ett flyg på väg ut i världen igen. Till och med Arlanda kommer kanske att kännas exotiskt.

Att alls lämna Sverige i dessa dagar – för jobbets skull – är förstås omgärdat med en säkerhetsanalys. Men till skillnad från i december då jag åkte till Centralafrikanska republiken, som är ett av världens tre farligaste länder jämte Afghanistan och Libyen – så handlar säkerheten nu förstås inte om kulor som viner i luften, utan om något osynligt men också dödligt.

Då inför resan till CAR gick vi i detalj igenom hur och var plötslig skottlossning, attacker och angrepp skulle kunna inträffa. Nu går mina tankar i andra banor.

Har jag egentligen ett skydd mot tuberkulos?

TBC är en farlig och dödlig bakterieinfektion och vanlig bland människor som jag möter – flyktingar som lever i trånga läger med skrämmande usla hygieniska möjligheter och som riskerar att dra på sig allsköns skit, för att tala klarspråk. Förmodligen eller förhoppningsvis är mitt TBC skydd fullgott med tanke på hur jag rört mig inne i hyddor och skjul.

Jag har en gul vaccinationsbok från mina år som tjänsteman på FN:s hälsoorganisation WHO. I den framgår att jag är vaccinerad mot gula febern – ett måste för att få visum till vissa länder i Afrika. Men själv har jag aldrig funderat på vilka symtom jag skulle ha fått med den där gula febern.

På mission – uppdrag – för WHO i Afrika och Asien såg jag många få malaria. Ändå kan jag inte erinra mig att jag de senaste åren inför resor till Bangladesh till exempel, brytt mig särskilt över mitt malariaapotek. Förmodligen har jag bara viftat bort eventuella frågor med att jag gör som under mina år på WHO – tar med mig malariatabletter Lariam, myggmedel och nät.

Och tar medicin OM jag blir sjuk – inte profylaktiskt.

På WHO var jag uppmanad att resa med egna sprutor i väskan, om någon skulle behöva sätta en nål i mig efter en trafikolycka till exempel. Hiv och aids var viruset för dagen. Men då hade jag ett diplomatpass och det var också före 11 september 2001, innan världen gick in i full säkerhetstrans.

Vad gällde magproblem på uppdrag iväg från Genève var WHO-jargongen “Drick Coca-cola!”. När jag sedan låg på ett hotellrum i Brasilien i fem dygn med skyhög feber och tömd i alla ändar fungerade varken det, ORT-påsen – Oral Rehydration Therapy – eller receptionens försök att få i mig, gästen på rum 302, lite juice.

Dagens coronapandemi innebär ett paradigmskifte. Ett omtänk.

Liksom i Kongo där ebolaviruset härjar kommer febertermometern säkert också här åka ut och in titt som tätt i ens öra och kanske kommer vi inte få gå ombord på flyg och tåg med lindrig snuva.

Inför min resa i dag har vi till exempel granskat nivån på mina munskydd, som jag köpte i mars.

PPF2 – jo, de är halvbra, men jag tar också med ett visir och en stor bunt gummihandskar, när världen nu öppnar igen.

Alice Petrén, migrationskorrespondent
[email protected]