Coronahjältar i löpspåret: Andreas Liljeheden, Bryssel

Utrikeskrönika 20 april 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Bryssel, måndag.

En gång om året stänger man ner all biltrafik här i Bryssel. Det kallas den bilfria söndagen, då det alltid sker en söndag i september.

Då ger sig folk ut för att cykla, åka bräda, springa och leka. En del smäller upp grillar och dukar till fest, andra är bara ute och hänger på en av de många biltomma gatorna.

Den känslan som råder då känner jag nästan varje dag nu. Med de restriktioner som införts på grund av coronautbrottet är varje dag lite som Bryssels bilfria söndag.

Luften känns annorlunda. Och man kan höra fåglarna kvittra.

Och likt årets bilfria dag är det faktiskt rätt mycket folk ute. Det är uppenbarligen många som lyssnat till regeringens uppmaning att gå ut för att röra på sig även om man generellt ska hålla sig hemma.

När jag joggar en av mina vanliga rundor på det gamla nedlagda tågspåret som numera kallas den gröna promenaden möter jag fler människor än någonsin tidigare.

En del har helt uppenbart inte löpning som sin huvudsakliga träningssyssla. Eller någon huvudsaklig träningssyssla alls för den delen – häromdagen såg jag en kille som var ute och sprang i jeans.

Och de jag pratat med i spåret, så klart på behörigt 1,5 meters avstånd, bekräftar min tes att det är fler ute och springer nu än tidigare.

“Jag springer varje dag nu”.

“Jag har aldrig sprungit så mycket och så långt som nu”.

Det är några kommentarer jag hört.

Att som inbiten amatörlöpare höra de kommentarerna och se dessa människor där ute i spåret som aldrig annars är där blir en ljusglimt mitt i all denna mänskliga tragedi. Det blir som en gemenskap i en svår tid. Löpare emellan.

Och på samma sätt känner jag en gemenskap och inte minst sympati för de som kämpar för att hålla igång trots att sitter i betydligt hårdare karantän än jag själv.

Som Marcella, en 67-årig kvinna som jag pratade med förra veckan. Hon får i stort sett inte gå ut alls men springer ändå maraton inne i sin lilla lägenhet i närheten av Pisa.

Eller Ryan i Nya Zeeland som för några veckor sedan plöjde upp en stig i sin gräsmatta när han sprang sträckan på 100 meter runt sitt hus, runt, runt, runt. Ända tills han kom upp i 50 kilometer.

Bara för att.

Bara för att visa att det går.

Bara för att ha något att göra när han måste stanna hemma.

Det finns många hjältar i dessa coronatider, framförallt inom sjukvården. Men det finns också andra. Marcella i Italien, Ryan i Nya Zeeland och alla andra jag möter på den gröna promenaden här i Bryssel. Det är ni som just nu förgyller min vardag.

Det är ni som är mina hjältar.

Andreas Liljeheden, Bryssel
[email protected]