Den digitala tomheten: Marie-Louise Kristola, Stockholm

Utrikeskrönika 25 januari 2021.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm tisdag,

Jag har ingenting att berätta. Jag är dränerad. Tom.

Efter snart ett års hemmajobb är jag tom på alla ansikten jag inte sett, alla människor jag inte mött, alla platser jag inte besökt, alla frågor jag inte ställt.
Jag är tom på alla sånger jag inte sjungit, alla vikter jag inte lyft, alla vänner jag inte skrattat med.

Det är inte synd om mig. Jag har fått vara frisk. Jag har kunnat jobba på och göra nytta.

Varje dag startar med ett par rediga digitala redaktionsmöten där jag ser att kollegorna finns, att världen finns. Och det har hänt en massa viktiga och intressanta saker - som vi måste berätta om så gott vi kan. Det är klart vi ska!

Så jag går ner i min källare, sätter på datorn, trycker igång det extra elementet och sveper om mig filten tills både rummet och jag fått upp värmen.

Och så gör jag radio. På längden och på bredden. I kort, och långt- och mellanformat. I samtal och krönikor och egna program. Först efter några timmar påminns jag om vad som händer med en röst som inte fått prata med någon på en hel dag.

Jag får läsa om mina texter och om och om igen tills även rösten fått litet värme och bär - åtminstone för en text på en och en halv minut.

På övervåningen hörs ljud från ännu en av dotterns föreläsningar som hon följt tålmodigt digitalt från Londons universitet - ända sedan april månad.

I ett annat, nordiskt land reser maken omkring och filmar för en spännande dokumentär. Han vet i alla fall att han är frisk efter otaliga covid-tester och många veckor i karantän.

Det är som att vara jagad av zombies, försöker han beskriva känslan av att något oväntat hinder kan dyka upp när och var som helst. En ny regel, ännu en restriktion som gör att man måste planera om komplicerade inspelningsscheman från en dag till nästa.

Jag bläddrar håglöst igenom ännu ett kalendarium för att hitta något att berätta om.
Kanske World Economic Forum? De har ju satt klimatförändringarna allt högre på sina listor de senaste åren över risker som hotar världsekonomin.

Men jag har svårt att motivera mig till att följa ännu ett internationellt seminarium, ensam i min småkalla källarskrubb.

Nu håller vi tummarna för att maken ska få komma hem från Norge. Då har han lovat flytta in på sitt källarkontor på andra sidan stan för en veckas karantän.

Så att jag kan fortsätta vara frisk och med ett färskt, lugnande testresultat på fickan kanske, kanske äntligen få komma in i Finland. Ni anar inte hur mycket spännande det finns att berätta om där!

Marie-Louise Kristola, Klimatkorrespondent.
[email protected]