Den korvstoppade korren: Björn Djurberg, Peking

Utrikeskrönika 12 oktober 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Peking, måndag.

En återkommande fråga från er lyssnare är hur livet som korrespondent egentligen är?

Hur ser vardagen ut?

Jag har funderat på det ibland och häromdagen, när jag förberedde mig på alla potentiella nobelprisvinnare, slog det mig att livet som korre är att bli fullproppad med information.

En typ av daglig korvstoppning där hjärnan matas med stora kvantiteter av nyheter, analyser, intervjuer, intryck.

Det som sedan kommer ut i andra änden är koncentrerat, komprimerat och liknar förhoppningsvis någon typ av relevant kunskap.

Däri ligger korrens dilemma.

Vilken del av de 40 minuterna med den extremt kunnige experten på invasiva insekter ska jag välja ut? Det finns endast plats för 2 minuter för i samma reportage finns andra intervjupersoner, framtagen fakta och miljöbeskrivningar som konkurrerar om utrymmet.

Det hela ska dessutom översättas vilket stjäl ännu mer dyrbar tid.

Egentligen vill jag ju att lyssnarna ska få höra allt, allt som jag hör och ser och upplever.

Det här är såklart inte något endast korrespondenter kämpar med, alla journalister har att jobba med den så kallade ”toppen av isberget”-problematiken.

Men, isberg kommer ju i olika storlekar och mitt isberg, Östasien, innefattar nära 2 miljarder människor.

Här finns världens andra och tredje största ekonomier, Kina och Japan, och Koreahalvön där världens mest bevakade gräns skär mellan Syd- och Nordkorea, två länder som formellt sätt fortfarande ligger i krig.

Oftast vinner min nyfikenhet, att lära sig mer, ta reda på mer, är en stark drivkraft.

Men mänskligt är att då och då misströsta, och då brukar jag tänka att jag åtminstone inte bor i Bangkok, som min kollega Peder Gustafsson, Sveriges Radios Asienkorrespondent, som har att bevaka ett 40-tal länder, inklusive Indien.

För att inte nämna SR:s Afrikakorrespondent, Richard Myrenberg. Hans isberg: 49 länder.

Så, i det perspektivet är livet som korre ofta ett enormt hamstrande av information.

En del av det sänds ut i radio, men det mesta lagras i vårt inre.

Mycket i hjärnan, en del i hjärtat.

Och när så tillfället ges så försöker vi göra vårt bästa att dela med oss av det vi samlat på oss.

Kanske leder det, tänker jag, till en nyfikenhet bland er lyssnare att ta nästa steg själv, att ta reda på mer om den där saken ni hörde några minuter om på radio.

Björn Djurberg, Peking
[email protected]