Det är inte längre tyst i Ukraina: Lubna El-Shanti, Kiev

Utrikeskrönikan 19 juli 2019. Kiev.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Kiev, fredag.

När jag och min familj lämnade Ukraina år 1996 var jag fem år. Då var tidigare vapenfabrikchefen Leonid Kutjma president och Ukraina var en nybildad nation som försökte bryta upp med sitt sovjetiska förflutna.

Det var smärtsamt, inte minst den ekonomiska övergången – från plan till marknadsekonomi. Förutom den lilla andel av befolkningen som med olika metoder hade lyckats tjäna på krisen, var både staten och individen utan pengar.

Många lämnade landet, sökte efter bättre liv i USA, i Tyskland, i Sverige. Men de absolut flesta blev ju kvar, i motvind byggde det liv som gick, för det mesta i tysthet. Klaga vågade man inte riktigt göra, inte högt i alla fall, för det var meningslöst. Demokrati var främmande, i stället bet man ihop och härdade ut. Ibland försökte staten stävja det tysta missnöjet, ge någon slags tröst och visa att man faktiskt bryr sig. Ibland blev det mest bara fel.

Ett absurt exempel är en släkting till mig, vars son är född förlamad och aldrig kunnat gå. En dag ringde myndighetspersoner på dörren och sa att de hade med sig gåvor till behövande. De räckte henne ett par militärkängor.

I dag är jag tillbaka i Ukraina för att bevaka parlamentsvalet här. Å det är ju förstås ett helt annat land än 96. En tydlig skillnad är att man nu faktiskt vågar klaga, högt och tydligt. Sedan Kutjma avgick 2004 efter mer än 10 år på posten har ingen president suttit vid makten i två mandatperioder. Revolutioner och protester har ersatt varandra.

En taxichaufför jag pratade med i går förklarade det som att ukrainarna nu är kräsna, de har tröttnat på att vänta på förändring, håller inte den politiska ledningen måttet, byts den ut.

Senast i raden var den tidigare presidenten Petro Poroshenko. Han lovade att utrota korruptionen, få slut på kriget, närma sig EU och Nato, höja pensioner. 2014 vann han presidentvalet redan i första valomgången.

Men hans smekmånad blev relativt kort. Reformerna tog för lång tid och många uppfattade hans löften som tomma ord. Vid precis rätt tillfälle dök skådespelaren och komikern Voldoymyr Zelenskij upp och meddelade att han kandiderar. Hans sågs som en ny, oprövad kraft, kanske kan han bli landets räddning

Nu sätter ukrainarna sitt hopp till honom och hans nybildade parti ”Folkets tjänare”. Men för hans del gäller det nu att smida medan järnet är varmt, för vem vet när opinionen ändrar sig igen?

Lubna El-Shanti, Kiev
[email protected]