Det är nåt särskilt med Kigali: Richard Myrenberg, Kigali

Utrikeskrönikan 26 maj 2021

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Kigali onsdag.

Jag sitter på mitt favoritfik i denna rwandiska huvudstad bland kullarna. Utöver att Rubia coffee på restaurang-kullen Kimihurura serverar utsökt rwandiskt kaffe är internetuppkoppling skottsäker. I högtalarna antingen jazz eller traditionell kongolesisk musik. Runt mig sitter de där unga upptagna människorna, ni vet, de där som har kaféet som kontor och är djupt försjunkna bakom sina laptoppar.

Sist jag var här i höstas var det lite dystrare, covid-pandemin hade lagt ett lock på det mesta, men nu är hotellen fulla, en afrikansk basketturnering har varit här, en konferens för afrikanska parlamentariker har precis börjat.

Men det är inte det som är grejen med Kigali. Kullarna här har alla sin egen prägel, Kiyovu, det gamla centrumet, har blivit de lite stela hotell- och bankkvarteren, Nyarutarama som för ett drygt decennium sen bestod av lerhus och bananplanteringar har blivit lite av Kigalis Östermalm, medan Kibagabaga, en kulle bort är det nya bostadsområdet, eller varför inte Nyamirambo med sin lätt muslimska prägel blandad med hedonism och ruffigare kvarter.

Och allt det här kan man uppleva på motorcykeltaxi, smidigt och lätt, man känner vinden i håret när man susar fram längs palmprydda avenyer. Trafiken är lätt kaotisk men hanterbar. Kigali har nåt så unikt som funktionalitet, samtidigt som det har en distinkt afrikanskt charm. Ja, jag vet att Rwanda återkommande får kritik för sin brist på demokrati och många journalister och diplomater älskar att hata det här landet.

Men politiken åsido, man kan ändå inte komma bort från att det är nåt särskilt med Kigali. Det fortsätter att byggas, hela tiden. Det andas optimism. Men det finns nåt annat som sticker ut. Folk vill komma hit, eller återvända. Jag talade med en ung rwandiska som pluggat i Storbritannien. När hon och hennes klasskamrater från Zimbabwe, Ghana och Kenya var klara med studierna, ville de stanna kvar i Storbritannien. Men hon ville tillbaka till Rwanda för att bidra med det hon lärt sig. Där skiljer sig det här landet från de flesta andra i Afrika faktiskt.

Många i den här unga generationen sitter idag på Rubia Coffee i Kimihurura. Jag har suttit på många liknande fik, de hippa caféerna. De finns också på stökiga och fattiga platser som Bangui i Centralafrikanska republiken eller Juba i Sydsudan. Men där brukar klientelet bestå av unga västerlänningar som arbetar för internationella hjälporganisationer eller FN. Inte här. Här sitter de unga entreprenörerna, startupp-kidsen med oförskämt gott självförtroende. Kanske är det ändå en mätare på att något går åt rätt håll.

Richard Myrenberg, Kigali
[email protected]