Det farligaste av allt: Lotten Collin, Bogotá

Utrikeskrönikan 10 september

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Bogotá, tisdag

Det händer ganska ofta att jag får mail där oroliga lyssnare ber mig vara försiktig. Oftast sker det när jag varit i Venezuela, eller i Centralamerika. När jag gjort reportage om knarkkarteller, eller hotade journalister. Eller så är det föräldrar som hör av sig och undrar i fall deras nyss vuxna verkligen kan resa runt i Mexiko. Jag förstår oron, och lyssnarnas omtänksamhet värmer såklart.

Men faktum är att den värsta faran inte alls är kriminella gäng eller gerillor. Det är trafiken. Som när den bolivianska busschaffisen somnade och körde över på andra sidan vägen. Eller den gången en testosteronstinn kille skulle köra mig ner ifrån en bergsby i Ecuador, alldeles för fort, med bilradions salsa på högsta volym.

Jag försökte gång på gång få honom att sänka farten, utan att lyckas, tills vi sladdade 180 grader några centimeter från bergstupet och jag skrek att ”jag skulle ringa hans mamma om han inte körde i 30 resten av vägen”. Eller alla taxichaufförer som ser rött trafikljus som en signal att gasa järnet istället för att bromsa. Det händer att jag betalar dubbel taxa om de lovar att köra långsamt.

Andra är rädda för att flyga, jag är efter många år i Latinamerika rädd för att åka bil. Och för att köra bil, som jag gjorde i Sverige i somras, för första gången på länge. Jag våndades i flera veckor innan första resan och köpte en övningskörningsskylt som jag satte bakpå bilen så att andra bilister skulle hålla avstånd istället för att hetsa när jag envisades med att hålla hastighetsbegränsningen. Färden från Stockholm till Skåne tog två hela dagar med oändligt många stopp.

Vänner och familj skrattade åt min ångest. Men jag tänkte på bromssträckor, på vattenplaning, på älgar, på hur mjuk en människokropp är… jag tänkte på döden. Och så tänkte jag på den där intervjun jag gjorde med en forskare i Brasilien, som berättade att antal döda i trafiken där är lika många som om ett jetplan skulle krascha varje dag. Med skillnaden att ingen verkar bry sig. Eftersom ja – det händer så ofta.

När vi så kom tillbaka till Colombia i förra veckan hade taxichauffören i vanlig ordning inget säkerhetsbälte bak, det låg ner-knölat under sätet. Det tog vad som i en taxichaufförs tidsuppfattning är en evighet innan han fick fram bältet: Jag hann prata om den 12 år gamla lagen om säkerhetsbälten därbak som ingen bryr sig om, om olycksstatistiken, och om vad som skulle hända med hans nacke ifall jag flög in hans förarsäte vid en krasch. Han hummade tålmodigt.

Till slut kunde vi köra vidare. Jag sa: Vissa passagerare är mer komplicerade än andra. Han sa: ja, señora, det är helt korrekt.

Lotten Collin, i Bogotá.
[email protected]