Drömmen om Europa: Fanny Hedenmo, Stockholm

Utrikeskrönika 26 augusti 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, onsdag.

Var det någon som berättade för dig att det är såhär det är i Europa?, frågar jag Brahim, en guineansk man i en röd täckväst och flip-flops.

Det är november 2018, vi sitter på en sten på stranden i Ceuta – en av två spanska enklaver som angränsar till norra Marocko. Brahim vantrivs här. Han har drömt om Ceuta i flera år, men han har ännu inte fått sin asylansökan prövad, trots att han kom hit i fjol. Han är fast i enklaven och får inte komma till fastlandet.

Nej det sade de inte, säger han. De sade bara att allt är fantastiskt här.

Jag frågar vad han säger, när han pratar med sina vänner som fortfarande inte kommit hit?

Jag säger samma sak.

Den som har läst ett Amerikabrev från en utvandrad svensk vet hur de ofta tummade på verkligheten. I Amerika finns ingen hunger, inga sjukdomar och ingen nöd. Här lever alla gott, marken är bördig och potatisarna enorma. En försköning med udden mot det fattiga Sverige – kontrasten till det liv som lämnats kunde inte vara större.

De svenska Amerikabreven är i dag artefakter. Gulnande papper med snirkliga bokstäver. Nutidens Amerikabrev ser inte riktigt likadana ut. De låter ungefär som Brahim, tänker jag där på stranden.

Jag noterar de lite motstridiga känslorna som hans resonemang väcker i mig. Det känns både lite ansvarslöst, ja, men också mänskligt, på något vis. Det där behovet av att i ljuset av nuet bedöma sina egna beslut som riktiga, kanske särskilt när de kostat mycket. Brahim har rivmärken på sin kropp efter att ha klättrat över de fyra gränsstaketen som skiljer Ceuta från Marocko.

Han sover på ett överbelamrat migrationsboende, han är hungrig och framtiden är fortfarande oviss, trots att han befinner sig på europeisk mark. Men inget av det får hans kompisar, som fortfarande väntar i skogarna i norra Marocko, veta. Hoppet är ju det enda som håller dem uppe, resonerar han. Vem är jag att släcka det?

I år har gränsbevakningen i norra Marocko blivit tuffare. Hur många migranter som finns i landet vet ingen egentligen, men många av dem sneglar nu mot Atlanten och Kanarieöarna – en farligare, längre väg. Många drunknar, och de som kommer fram har trotsat svåra odds. Kanske skriver de då ett sms hem, eller till vännerna som fortfarande väntar på andra sidan. Allt är bra.

Fanny Hedenmo
[email protected]