En flyktväg i motsatt riktning: Filip Kotsambouikidis, Östeuropakorrespondent

Utrikeskrönika 23 september 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, onsdag.

Häromveckan intervjuade jag en gammal man – inte just för att han var gammal, mest för att han satt där på sin stol i skuggan. Som redo att intervjuas. Han såg ingenting, antagligen hade han starr, och kunde inte direkt ta sig någonstans. Ett lovligt byte för mig alltså. Fast jag frågade snällt först, och han ville gärna prata, han liksom kluckade av skratt efter mina frågor.

95 år är han, Michalis Xatsigiakoumis, jag vet inte ens om jag träffat en person vid en så hög ålder förut, än mindre intervjuat. Han var 20 år vid andra världskrigets slut och minns det mycket väl.

Vi pratade lite om nu men mest om då. Är man 95 år och bor på Kastellorizo, den lilla grekiska ön som på sistone hamnat i rampljuset efter Grekland och Turkiets vapenskrammel på Medelhavet, då har man man upplevt en del.

När Michalis Xatigiskoumis föddes hade Kastellorizo precis brutit sig ur det sönderfallande osmanska riket och hamnat i händerna på italienarna, som styrde där hans första 20 år i livet. Sen bröt andra världskriget ut och hela öns befolkning blev flyktingar när först tyskarna och sen britterna tog över kontrollen där.
Britterna använde ön som militärbas och förklarade att Kastellorizos invånare behövde flytta till en annan, säker plats ett kort tag.

– De sa till oss att bara ta med det nödvändigaste, allt skulle vara över på några veckor, minns Michalis Xatsigiakoumis.

Några få veckor var det inte tal om – i stället blev det en flera år lång exil. De bodde först en tid på fastlandet i Turkiet, sen flyttades dom vidare till Cypern, och sen till Gaza, där Kastellorizoborna tillbringade 1,5 år.

Att människor från Grekland skulle transporteras till Gaza för beskydd framstår i dag som en absurd tanke. Men så var det faktiskt och invånarna på andra grekiska öar som Chios hamnade samtidigt i flyktingläger i exempelvis Aleppo i Syrien.

Nu för tiden går flyktvägarna som bekant i motsatt riktning. Då och då tar sig faktiskt flyktingar och migranter till Europa just genom att ta sig över till Kastellorizo från det turkiska fastlandet. Det är minst lika lätt att ta sig över hit som till någon annan grekisk ö – det är faktiskt så nära så det hålls en årlig simtävling mellan Kastellorizo och turkiska Kas på andra sidan.

Vi sitter med utsikt över hamnen när vi pratar, ett grekiskt örlogsfartyg ligger vid kajen, stor och grått. Michalis Xatsigiakoumis kan inte se det men han vet såklart att det finns och han är glad för det.

– Det ger oss säkerhet, dessutom ger de unga soldaterna liv till ön, säger han.

Annars är de allra flesta jag träffar här på ön äldre, de unga flyttar om de kan dit jobben finns.

Konflikten mellan Grekland och Turkiet om naturgas på Medelhavet, som är själva anledningen till att jag befann mig på Kastellorizo den här varma och rätt kvava förmiddagen, tror Michalis Xatsigiakoumis löser sig utan våld småningom.

– Våra ledare kommer behöva prata med varandra till slut, tror han.

Mycket riktigt kom ett försiktigt tecken på nedtrappning häromdagen. Man kan i alla fall hoppas att Michalis Xatsigiakoumi får rätt.

Filip Kotsambouikidis, Östeuropakorrespondent
[email protected]