En lyx att fråga om jordgubbar: Alice Petrén, migrationskorrespondent

Utrikeskrönika 17 april 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, fredag.

Solen skiner. Det spirar i rabatterna, men viruset skördar lömskt. Och dagarna flyter ihop.

Blir det några jordgubbar till midsommar? Tillåter covid-19 att vi får färskpotatis till sillen?

Det är personer från bland annat Ukraina, som brukar komma hit som säsongsarbetare och se till att fylla våra midsommartallrikar, när vi dukar upp också med nubbeglas, prästkrage i kruka och lite svenskt blågult på någon stång.

LRF – Lantbrukarnas riksförbund – har för deras del begärt ett undantag från reserestriktioner och den stängda gränsens politik, för vilka skulle annars förse oss med midsommarens kulinariska höjdpunkter?

Redan tidigt under coronakrisen kom rapporter från Spanien att marockaner som brukar plocka tomaterna är fast hemma på grund av coronasmittan och att citrusfrukterna hängde kvar på träden i Israel.

Plockarna visade sig inte lättersättliga.

Matbrist eller åtminstone dyrare mat kan bli följden om coronakrisen drar ut på tiden.

Redan innan covid-19 började sprida sig led över 100 miljoner människor av svält, enligt FN:s jordbruks- och matorganisation FAO. Det är svaga personer i länder utan fungerande vårdsystem dessutom.

När även Frankrikes president Emmanuel Macron, som framställer sig som den store europén för en tid tillät att Frankrike införde exportbegränsningar för skyddsutrustning, ja då kan man ju undra hur långt samarbetet över gränserna kommer att sträcka sig om det blir ont om mat.

Motståndet mot migration till Europa är högt på den politiska dagordningen, men i den praktiska verkligheten har ändå de flesta EU-länderna – eller tills nu har haft – migrantarbetare, som utfört arbeten som vi själva inte vill ta, som inom jordbruket.

Under mina många år som Sydeuropakorrespondent knackade jag flera gånger dörr bland de små företagen i norra Italien, i bältet mellan Milano och Venedig, och de svarade att utan migranter skulle verksamheten inte snurra på samma sätt.

Det var ofta en win-win-situation lokalt, om än kanske utanför skattesystemet. Någon lång kö av italienare till de jobben eller till frukt- och tomatplockning tror jag inte på.

Coronakrisen har fått många migrantarbetare att söka sig hem oroliga för att inte få vård, vilket gör att deras familjer inte får hemsända pengar.

Vi möter samma fiende nu över hela världen, läser jag. Ja, vi ingår alla i en mänsklighet hotad av samma osynliga smitta.

Sant, men vi gör det inte under lika villkor. Fattigdomen ökar redan igen.

Och det finns kriser i coronakrisen.

Plundring, strider, våld riskerar att öka om, och när, människor står utan mat – basvaror som ris, kassava och bönor.

Att alls kunna ställa frågan “får vi jordgubbar till midsommar?” känns som en lyx i denna surrealistiska tid.

Alice Petrén, migrationskorrespondent.
[email protected]