En märklig vurm för 1700-talsmän: Fernando Arias, New York

Utrikeskrönika 24 januari 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

New York, fredag.

Amerikaner har en vurm som kan vara ganska märklig för någon som inte växt upp här. De vurmar för ett tiotal män som levde för ungefär 240 år sedan.

Det går inte en dag utan att man stöter på dessa 1700-tals män i texter, analyser och kommentarer. Ett färskt exempel är att de har en självklar plats i den pågående riksrättsrättegången, både demokrater såväl som Trumps försvarsadvokater refererar gärna till dem.

Jag pratar om nationens grundare – eller nationens fäder – The Founding Fathers. De som deltog i revolutionen, de som skrev självständighetsförklaringen och de som författade konstitutionen.

I amerikansk media hänvisas dagligen till vad dessa fäder sagt eller skrivit. Att referera till vad en fader tyckte är ibland argument nog: Jefferson sa X, eller Hamilton tyckte Y räcker ofta för vara övertygande.

Innebörden av vad de sa är sekundärt, det viktiga är att en av The Founding Fathers sa så.

Visst var det en bedrift att konstruera ramverket till en alldeles ny republik – en republik som byggdes på idén om att religion och tyranni skulle hållas långt borta från statsmakten. Och konstitutionen är ett imponerande dokument – världens äldsta grundlag som fortfarande håller ihop ett land.

Men sedan slutet på 1700-talet har en rad tillägg gjorts till konstitutionen, närmare bestämt 27 stycken. Det är lätt att förstå varför: i den ursprungliga versionen av grundlagen räknades slavar som tre femtedelar av en människa, till exempel.

Och det var inget trevande försök att stilla ett dåligt samvete gentemot slavarna, nej, idén om de tre femtedelarna skapades för att blidka mäktiga slavägare som insåg att deras slavegendom kunde ge dem större representation i kongressen.

Det är bara ett exempel på hur den ursprungliga konstitutionen också var en manifestation av vit-makt-ideologi, skapad av män som själva ofta var slavägare. Med andra ord: The Founding Fathers kunde göra misstag. (Och förresten var tog The Founding Mothers vägen i historieskrivningen?)

Kanske måste man någonstans relativisera och erkänna att allt var annorlunda då.

Kanske är jag för hård.

Men att dessa män dagligen lyfts upp till halvgudar förblir ganska oförståeligt för mig efter tre år i det här landet. Så fortsätt ni med er vurm, men för mig kommer ”han sa så” aldrig vara ett övertygande argument – oavsett vem som sa det.

Fernando Arias, New York
[email protected]