En ny dos hopp: Ekots Cecilia Uddén, Kairo.

Utrikeskrönikan 23 januari, Kairo.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Här är Kairo, onsdag.

Nu har det hänt igen. Jag har fått en dos hopp. Det sker inte så ofta i Mellanöstern nuförtiden, det är därför jag måste berätta om det. Jag var på en liten konsert med flyktingbarn från Syrien och Irak, i publiken en välvillig skara välvilliga vuxna som log och kände empati, många av dem där för att döva sitt dåliga samvete över att de inte gör mer för flyktingbarn som fryser ihjäl i läger denna kalla vinter. Ingen väntade sig någon musikupplevelse, utan de kom för att vara snälla och för att känna sig goda.

Men när 16-åriga Ghassan Hammoud, med sin märkligt djupa röst, börjar sjunga försvinner alla välvilliga leenden.

En andäktig tystnad brer ut sig. Ghassan spelar oud och sjunger: du min skapare har skapat min röst, dina händer formade mina revben. Det är en välkänd sång, Beredak, med text av poeten Bayram al Tounsi och den har framförts av bland andra den stora divan Um Kalthoum.

Och så kommer gensvaret. Applåderna. Den välvilliga publiken har lyfts upp - ur sin välgörenhetsbubbla och börjat uppleva. Uppskatta. En ung man viskar till mig: han gör det bättre än Um Kalthoum.

Det unika med detta musikinitiativ för flyktingbarn är att det inte handlar om att alla kan, att alla ska få pröva på ett instrument oavsett hur bra de är, det är inget projekt som går ut på att få flyktingbarn att skratta åt skojiga clowner, utan här handlar det om att vaska fram talang och även ge vissa ungdomar en möjlighet till försörjning, eller att gå vidare till musikakademier. Här är en flykting inte ett offer som måste tyckas synd om och tas om hand. Ghassan som sjöng nyss började på musikskolans eftermiddagsverksamhet för ett år sen. Han är från Daraa i Syrien, staden där upproret mot Bashar al-Assad inleddes för 8 år sedan efter att en grupp barn kastades i fängelse när de klottrade slagord mot regimen på murarna.

12-åriga Faten Al Assal, är också från Syrien, hon gått på sånglektioner i tio månader. Och när 17-årige Zakaria Ali sjunger om sitt förlorade Bagdad, är publiken förlorad och har glömt varför de kom.

Det är en liten ideell organisation som driver både denna musikskola och även teater- och filmskolor för flyktingungdomar i Libanon och Jordanien, i syfte att skapa social förändring genom konst, att ge utsatta befolkningsgrupper en röst, och att bevara kulturtraditioner trots en exil i nöd.

Det går nog inte att säga det för många gånger: att flyktingar lever inte allenast av bröd.

Cecilia Uddén, Kairo.
[email protected]