En påminnelse från det undermedvetna: Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondent

Utrikeskrönika 30 mars 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Här är Stockholm, måndag.

Mina vänner hemma i Mellanöstern flämtar förskräckt när jag skickar bilder svenskar på uteserveringar. En våffla? eller ugnsbakad lax till lunch? Bilder på söndagspromenerande stockholmare, unga tjejer som spelar schack i Kungsträdgården eller poserar under körsbärsblommorna.

Vissa av vännerna i Kairo, Beirut och Amman är övertygade om att Sverige kommer att gå under, medan andra hyllar och beundrar vår svenska modell.

I tider av kris och chock brukar förutfattade meningar och övertygelser förstärkas.

Tvärsäkerheten är högljudd, men i ett försök att förstå vad som pågår i vårt kollektivt traumatiserade undermedvetna bad jag några vänner svara på frågan: vad drömmer ni om på nätterna, nu när de flesta av er har lite mer tid att sova?

En vän drömde att han byggde en ortodox katedral bakom garaget till sitt barndomshem. En kompensation i skäggig ålder för utebliven barnatro?

Flera svenska vänner här märkligt nog drömt om drottning Elizabeth II, en om att hon dog och att den flaggprydda kistan drogs av sju svarta hästar, vars hovar klapprade genom ett folktomt London.

En kvinna beskrev en scen som fick mig att tänka på Ingmar Bergmans Smultronstället, när Victor Sjöström i en drömscen går på ödslig gata och ser sig själv i en likkista. I en annan dröm ringer det i mobilen, det är ett libanesiskt nummer, men hon som drömmer vågar inte svara – tänk om det är mamma som dött, vem ska begrava henne i Beirut?

En annan vän drömmer att hon möter en man på trottoaren, han snubblar och griper tag i hennes kappärm medan han faller och faller.

Min egen 81-åriga mamma har en glad dröm om att hon väntar barn. Och så finns drömmarna om gula varningstexter i mobilen där det står “nu har pesten nått din portuppgång. Familjen X är smittad”. Men också om hagelgeväret som plötsligt kunde pricka hundra coronoavirus med ett skott på 300 meters avstånd.

En kvinna drömmer att hon inte kommer upp ur tunnelbanan, hon ser ljuset och den friska luften däruppe men när hon tar i ledstången att gå uppför trappan, tar hon i en död svart katt, hela tunneln och trappan är fulla av döda svarta katter, det går inte att komma fram. Just denna kvinna tolkar sin egen dröm: katterna var vara tomma skal, deras själar hade stigit upp i ljuset och dit kommer vi alla, sa hon trosvisst.

Och så finns de där drömmarna om att corona är naturens eget sätt att läka moder jord, att planeten är vinnaren, drömmar som i vaket tillstånd gärna tar formen av delfiner i kanalerna i Venedig – nyheten som sprack, men som de säger: Jag skiter i om det är fake news, det är fint ändå.

Katter, katedraler, kanaler, korteger och krig mot corona. De där övertygelserna som stärks i kris, lurar i drömmen men det här är en ny kris och tvärsäkerheten kring om vi ska dras ner i fallet eller bidra till att något nytt föds har ännu inte infunnit sig.

Själv drömde jag att körde bil och råkade backa in i en tants rabatt och förstöra en vacker, aprikosfärgad ros på Öland. Mitt undermedvetna ville bara påminna om folkvett och uppoffringar och att vi stockholmare bör avstå från att åka till Öland, Gotland och Österlen i påsk.

Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondent, på tillfälligt Sverigebesök
[email protected]