En rättighet i Sverige – en ynnest i Chile: Lotten Collin, Buenos Aires

Utrikeskrönikan torsdag 31 oktober 2019.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Buenos Aires, torsdag morgon.

Jag vet inte varför jag så gärna ville just till Chile. I efterhand tror jag att det var havet som drog. Ett land som på kartan såg ut som en enda lång kustremsa. Jag var sjutton år, jag skulle precis ta studenten och jag ville så långt bort från Sverige som möjligt. Jag fick studielån från CSN, dels för att betala själva universitetsutbildningen, och dels för att ha pengar att leva på. Det var inte mycket, men det var oändligt mycket mer än vad alla mina chilenska studiekompisar hade.

Det var en särskild stämning på musikskolan, en del av Universidad Católica i Valparaíso. Att välja att studera en konstnärlig utbildning i Chile är att utmana ödet. Mina kurskamrater hade övertalat sina föräldrar att få studera musik, med alla risker det innebar i ett land utan socialt skyddsnät. Ingen av dem hade någonsin pengar. Vardagarna var en jakt på gratis lunchmackor, kopieringspapper och billigt rödvin på tetrapak. Busspengar var en lyx. Vi gick som bergsgetter upp och ner till musikskolan som låg uppflugen en på Valparaísos kullar.

Min kompis Natalias mamma var redan pensionerad men jobbade ändå så att dottern skulle slippa ta de statliga studielånen med skyhöga räntor som skuldsätter chilenare livet ut. Musikutbildningen var en av de billigaste på universitetet, runt 2000 kronor i månaden, men i ett land där minimilönen då låg på 1300 kronor var det en förmögenhet.

Min dåvarande pojkvän Jaime bodde långt utanför stan med sin mamma och bror, i ett litet hus. Tack vare sina fina betyg i grundskolan fick han ett stipendium, och kunde varje dag ta bussen in till universitetet. Han drömde om att bli percussionist, och hade alltid med sig en liten djembe i ryggsäcken. Jag undrade ofta vad de andra passagerarna tyckte om det ihärdiga trummandet på morgonkvisten, men Jaime var helt obrydd.

En dag lärde jag känna Carmen, vi hade samma musiksmak och startade ett band. Carmen läste inte på musikhögskolan, hennes föräldrar hade insisterat på att hon skulle studera något hon kunde leva på, så hon läste psykologi. Hon drömde om att skriva böcker, eller bli journalist. Men vem skulle betala det? Så många chilenare är gisslan under sina föräldrars plånbok – de betalar, de bestämmer.

Jag tänkte ofta på det när jag sen själv bytte kurser kors och tvärs på universitetet när jag återvänt till Sverige. CSN gav en frihet som gjorde att jag kunde välja själv, en rättighet som i Chile ofta kändes som en ynnest. Och jag tänker på det nu, när gatorna i Chile nu fylls av studenter som kräver gratis utbildning.

Mina vänner i Valparaíso protesterar, blir nedsprutade med vattenkanoner och tårgas och protesterar nästa dag igen. Men de blir också utan jobb när skolor, sjukhus och kulturcenter stänger på grund av oroligheterna – de ger ju alla privatlektioner och kurser för att överleva. Natalia skrev igår att hon är ledsen över alla kvartersaffärer som bränts ner där hon bor. Jaime berättar att musikterapin han ger till autistiska barn ställts in året ut.

Kassan är snart tom. Men demonstrationstågen är fulla av musik.

Lotten Collin, Buenos Aires
[email protected]