Ett år och en hel värld senare: Cecilia Khavar, Washington

Utrikeskrönika 17 augusti 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Washington, måndag.

Det är nästan exakt ett år sedan jag skrev min senaste krönika för P1-morgon, som sommarvikarie i USA. Den avslutades ungefär med att: allt förändras så snabbt nu. Nu är jag tillbaka som ordinarie korrespondent. Ett år och en hel värld senare. Och det där: allt förändras så snabbt nu, känns nästan, när man blickar tillbaka, som ett hån.

Vi har levt med coronapandemin i ett halvår nu och den tillvaron är ju förstås alldeles extra smärtsam för de som förlorat en nära eller blivit sjuka själva eller förlorat sitt jobb. Men för alla är det ändå en ny verklighet.

De första skräcklika veckorna i mars/april kände jag precis som så många andra, ett överväldigande behov av att dokumentera allting runt mig, jag fotade handskrivna lappar i trapphuset med erbjudanden om handlingshjälp till personer i riskgrupper, jag antecknade en massa. Och jag fick en impuls att börja läsa Astrid Lindgrens krigsdagböcker som hon skrev under andra världskriget, som om jag skulle hitta något slags svar där.

Hennes första inlägg, samma dag som Hitler invaderat Polen, avslutas med: ”Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!”
Och det kändes ju så i början av våren, vanvettigt allting.

Nu är ju pandemin inget världskrig men väl en världskris – den värsta sen just andra världskriget. Och här i USA pågår också en ekonomisk kris som på flera håll i världen, en djupare kulturell och politisk kris med en proteströrelse mot rasmotsättningar runt om i landet. Och överallt märks det hur annorlunda allt är jämfört med förra året, inte bara på ansiktsmaskerna som ersatt det vanliga leendet när man möter grannar på gatan med en liten vinkning, utan också på det pågående samtalet mellan människor.

Jag överhörde en mamma och hennes son i 20-årsåldern i en mobilaffär och hur de omedelbart tillsammans med försäljaren, en ung kille, kom in på protesterna, på coronakrisen, på sakernas tillstånd – en av killarna sade att vi är den första generationen som kommer ha det sämre än generationen innan och mamman sade: men det är bara er generation som kan göra saker bättre.

Det är en helt annan värld men samtidigt är så mycket sig likt sen alltid här i USA också, värmen. Grannar som lämnar välkomstblommor på trappen, och trots att du inte kan se deras leenden hör du som vanligt det obligatoriska och hemtama "Hi how are you, ma’m?" från butiksbiträden.

Jag har slutat anteckna och fota lika mycket som i början, en världskris blir också vardag. Och inte har jag läst ut Astrid Lindgrens krigsdagböcker heller. Men ibland stannar allt upp, ett foto från förra julen, då när det fortfarande var möjligt att krama äldre föräldrar, flimrar förbi. Eller en krönika från en tid då allt fortfarande bara var vanligt dramatiskt, och så inser man igen att allt verkligen förändras så snabbt nu.

Cecilia Khavar
[email protected]