”Ett Harry Potter-ärr i pannan”: Lotten Collin, Villavicencio

Utrikeskrönikan onsdagen 22 juli.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Villavicencio, onsdag

Jag minns precis när jag första gången tänkte att valfrihet har ett högt pris. Det var för tre år sen, när min vän Juan Daniel just förlorat sin mamma. Hon hade plötsligt blivit sjuk några månader tidigare, och han försökte manövrera mellan sjukhus och läkare, sätta sig in i hennes cancertyp, avgöra var hon skulle få bäst vård, och av vem.

För det är så det funkar i Colombia. Du väljer allting själv, om du har en sjukförsäkring. Och det har de flesta: En bra, med många val, eller en dålig, med färre val. Men nu satt Juan Daniel framför mig och stirrade på lunchpastan och sa att han kände sig skyldig till sin mammas död. Hon hade litat på honom, och han hade valt fel. I Colombia finns ingen Lex Maria, ”Visst, jag kan stämma dom”, sa Juan Daniel, ”men sjukhusen vinner alltid”.

Sen dess har jag många gånger upplevt att vårdvalen i Colombia gett mig en känsla av skuld. Att jag valt fel. För mig själv, och det går väl att leva med, men nu även för mitt barn. Som jag i söndags var tvungen att köra till akuten när han snubblat och slagit i pannan ute på landsbygden, där vi hyrt ett hus. Den enligt vänner bästa kliniken i den närmaste staden var stängd, på grund av pandemin. Så när vi kom till den näst bästa – ja, vi kan ju välja – bad jag om en plastikkirurg, eftersom vår försäkring täcker det.

”Javisst, men hon syr bara om hon får söva barnet”, sa läkaren. Jag försökte förklara att jag inte ville söva min ett och ett halvt-åring om det inte är oundvikligt, och särskilt inte på ett sjukhus jag inte känner till, men plastikkirurgen vägrade. Med lokalbedövning skulle hon inte kunna ”garantera resultatet”.

Så ja, det fick bli jourläkaren, som knåpade ihop ett snabbt Harry Potter-ärr i pannan.

Efteråt ringde jag ångerfull plastikkirurger i Bogotá för att se om vi kunde rädda situationen i efterhand. En sa att vi var dumma som inte kört till Bogotá, ett sår kan ju vänta 24 timmar. En annan sa att vi borde ha tejpat själva. En tredje konstaterade att det blev ju inte så bra det här, såna där stygn använder man inte på den sortens sår i ansiktet. Känslan av skuld växte med varje samtal. Borde vi åkt flera timmar till huvudstaden? Varför visste vi inte det där om hur länge man kan sy, borde vi tagit reda på vilka stygn det skulle vara? Vem ska man lita på när alla säger olika?

Jag vet, det är bara ett ärr.

Jag valde inte vård åt en cancersjuk mamma, och inte heller åt datateknikern som skulle komma för att fixa internetuppkopplingen häromdan, men fick ställa in eftersom hans gravida fru plötsligt skulle föda. Några timmar senare berättade hans kollega, som kom istället, att barnet dött i magen. Mödravårdskontrollerna hade ställts in på grund av pandemin.

”De åkte inte in trots att frun plötsligt fick smärtor i magen. Det var första barnet, och de hade väl inte läst på ordentligt, eller valt en dålig gynekolog som inte gett tillräckligt med information”, sa kollegan, som tog för givet att de blivande föräldrarna helt enkelt valt fel.

Lotten Collin
[email protected]