Ett nummer som öppnar dörrar: Lubna El-Shanti, Helsingfors

Utrikeskrönika 27 februari 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Helsingfors torsdag,

Jag önskar att jag kunde dela med mig av en härlig anekdot om mina första dagar i min nya hemstad eller om ett insiktsgivande möte eller om en spännande politisk skandal som alla här pratar om.

Men, nej. Jag har inget sånt att berätta. Mina tre första dagar här har jag helt ägnat åt att fixa med praktikaliteter, som man ju behöver när man i princip flyttar till ett nytt land, även om det rör sig om vår grannhuvudstad Helsingfors.

Bara som exempel att fixa elavtal, telefon- och internetabonnemang, gymkort. Hur enkelt som helst trodde jag – om man har ett finskt personnummer.

I och med att jag precis har flyttat hit och är ärligt talat lite rädd för myndigheter och byråkrati så började jag i en annan ände, alltså inte med att ordna ett personnummer.

Min första utflykt gick i stället till ett elbolag som gick med på att teckna ett avtal utan ett finskt personnummer. Kanske skulle jag klara mig i Finland i ett par dagar här utan ett nummer trots allt, tänkte jag.

Men där hade jag bara nybörjartur – för när jag sedan vandrade vidare till en bredbandsåterförsäljare så skakade biträdet på huvudet: nej. Nästa sa samma sak och så även nästa. En föreslog att jag skulle gå via en finsk kompis med ett personnummer.

Kiitos, men nej tack, sa jag och gick vidare. Bland annat gick jag förbi ett gym. Samma sak där. Det går alltså inte ens att skaffa sig ett gymkort utan ett personnummer.

Vad tänkte jag egentligen? I Sverige är det ju så klart liknande regler men det är något jag sällan reflekterar över, att inte få vara med, att inte vara någon, inte räknas, inte få låna böcker på bibliotek, ha ett bankkonto, gå i skolan, få sjukvård eller gå till gymmet.

Det gick väl inte att undvika. Jag satte mig på spårvagnen och begav mig till International House of Helsinki, i vilken flera viktiga servicemyndigheter såsom skatteförvaltningen, migrationsverket sitter i.

Nu kommer det tänkte jag medan jag skrynklade nummerlappen, blanketter, runtslussning, väntan. Säkert i timmar.

Men till min förvåning hann jag inte ens sätta mig på plaststolen i väntsalen innan det blev min tur. Kvinnan bakom mottagningsdisken sträckte fram en blankett. En blankett. Som jag ju fyllde i.

– Så var det klart, sa hon efter att ha tagit en kopia av mitt pass.

Vadå klart?

Jo, om några dagar får jag förhoppningsvis min finska personbeteckning och blir därmed någon i det finska systemet.

En som får vara med.

Lubna El-Shanti, Östersjökorrespondent
[email protected]