Ett ostron i gravidmagen: Lotten Collin, Santiago

Utrikeskrönika 28 november 2019.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Santiago, torsdag morgon.

Ibland kan det vara svårt att ha flera hemländer, med vitt skilda kulturella normer. Det blir sällan så tydligt som när man får barn.

Vår portvakt i Bogotá tittade förundrat på oss när vi gick ut med den nyfödde bebisen. I Colombia stannar barn och mamma hemma i 40 dagar efter förlossningen, och även efter det är dagliga promenader inte påbjudna. ”I Sverige brukar de alltid säga att barn ska vara mycket utomhus”, säger jag till tanter och farbröder som stannar och oroligt påpekar att sonen nog fryser, fast det är varmare än en svensk sommardag. Vi är de enda som inte har bebisen invirad i en stor fleecefilt och ett plastöverdrag på barnvagnen.

Hemma i Sverige i somras blev det tvärtom: ”Du vet väl att risken för spädbarnsdöd ökar om barnet är för varmt?” fick jag höra gång på gång. Skillnaden i uppmärksamhet var också monumental. I Latinamerika blir bebisar ständigt bortskämda av främlingar, och föräldrarna ständigt hjälpta över trottoarer, in i hissar och uppför trappor. I Sverige... där är man ju mest i vägen.

Min kulturkompass började egentligen svika redan under graviditeten, där jag opportunistiskt valde att följa de rekommendationer som passade mig. I Sverige får man dricka tre koppar kaffe, sa jag till den skeptiske gynekologen som helt avrådde från koffein, men däremot sa att nåt glas vin då och då går bra. I Latinamerika lyfter ingen på ögonbrynen om en gravid kvinna beställer vin, och kyparen såg frågande ut när jag undrade om osten är pastöriserad.

Däremot fick jag många chockerade blickar när jag beställde sushi. Rå fisk? Är du tokig, sa den gravida kompisen som själv drack rödvin till middagen.

Det är som vanligt svårt att göra rätt – men lätt att döma.

En kväll i Buenos Aires för ett år sedan gick jag ut och åt med tre FN-arbetare som propsade på att vi skulle dela en stor skaldjurstallrik. (Ja, restaurangen var ren och fin).

Dagen därpå hade jag en intervju i en glassbar, för ett reportage om varför argentinarna äter såna sanslösa mängder glass. Ägaren, tredje generationens glassmakare, visade stolt glasstillverkningens alla moment, och någonstans där, när jag tittade ner i en snurrande bägare med mintglass, började jag känna hur skaldjuren gjorde sig påminda. Med mikrofonen i högsta hugg och hörlurarna på försökte jag desperat ta mig ut på gatan men kräktes i entrén. Glassbaren blev snabbt tom, jag försökte förklara att det inte var glassens fel. Ägaren ojade sig över gravidmagen och tvingade iväg mig till sjukhus.

Allt var bra, fostret tog ingen skada, men läkaren frågade vad jag hade ätit. Rodnande förklarade jag att det kanske var ett ostron som slank ner dagen före. Jag vågade knappt möta hennes blick – än mindre säga att ”enligt svenska livsmedelsverket är det minsann helt okej”.

Lotten Collin, Santiago
[email protected]