I ett Skottland utan toaletter: Emelie Rosén, London

Utrikeskrönikan måndag 20 juli.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

London, måndag.

Jag visste redan innan jag åkte till Skottland häromveckan att coronarestriktionerna var ännu striktare än i England där jag hittills varit. Jag visste också, i teorin, vad som gällde.

Munskydd på i butiker, håll avstånd. Inga serveringar var öppna – till exempel. Men ändå, det var en chock att promenera genom Edinburghs öde stadskärna. Att ha svårt att hitta en kopp kaffe i Skottlands huvudstad.

Efter ett tag insåg jag att chocken nog framförallt var att ingen verkade ta genvägar. Jag såg ingen som skippade det där munskyddet. Eller köade lite för nära varandra.

Jag tror inte det svenska uttrycket ”en liten älg mellan varje person” som jag hört nu under pandemin används i Storbritannien. Men hade det använts i Skottland skulle jag definitivt hävda att det är riktigt storvuxna älgar man måttar med.

För en reporter medför det så klart vissa utmaningar. Dels att ens hitta personer att prata med i öde städer. Men jag hade också en del mer oväntade svårigheter.

Hur går man på toa?

Allvarligt talat. Restaurangerna var stängda och de verksamheter som var öppna hade strikta order om att inte släppa in gäster till toaletterna. Om jag inte råkade vara i den stad jag skulle sova i för natten, och därför kunde springa tillbaka till mitt hotell, fick jag snällt sätta mig i hyrbilen och köra ut på landsbygden för att hitta en skogsdunge när det var dags.

Inte särskilt glamoröst, och extra stressande eftersom det där med att köra i vänstertrafik var nytt för mig. Jag slog knogarna i bildörren när jag desperat krafsade efter växelspaken – på fel sida, och drog igång vindrutetorkarna när jag skulle blinka.

Där här låter ju livsfarligt, kanske ni tänker. Och jag hoppas i så fall kunna lugna er med att när jag dag tre tyckte att jag hade börjat våga köra riktigt snabbt så sneglade jag ner på hastighetsmätaren. Den visade 55 kilometer i timmen. Jag tog det försiktigt.

Och allt det här, det kanske låter lite tramsigt. Men för mig blev det väldigt tydligt hur stillastående samhällena här blivit.

Inte ens när jag efter karantän, med munskydd och alla möjliga säkerhetsåtgärder packade min egen matsäck och gav mig ut på vägarna så kunde jag röra mig riktigt fritt – eftersom jag inte ens kunde gå på toaletten.

Emelie Rosén
[email protected]