I Maos fotspår: Björn Djurberg, Peking

Utrikeskrönikan 18 maj 2021.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Här är Peking, tisdag.

Partitjänstemannen till höger om mig tar av sig glasögonen och torkar en tår ur ögonvrån.

”Jag blev så rörd” säger han.

Vi har precis avslutat en visning av ”Yan’an Yan’an”, en påkostad föreställning med sång, dans, drama, akrobatik – just om staden Yan’an, det kinesiska kommunistpartiets revolutionära vagga under andra världskriget.

Det är en show med svulstig retorik, en historia om uppoffring. Flaggor viftas i nästan varje scen.

I slutet släpps från taket tusentals små röda pappersstjärnor över publiken. Min kropp täcks av de röda pappersbitarna.

Det här var en av programpunkterna på en fyra dagar lång pressresa arrangerad av den kinesiska regeringen för att uppmärksamma att kommunistpartiet i år fyller 100 år.

Det var en resa som på många sätt exemplifierade hur partiet tagit steget ut i rampljuset – igen – de senaste åren.

I dagens Kina smälter partiet allt mer samman med statsapparaten och övriga delar av samhället. Lite som det var på den tidigare partiordföranden Mao Zedongs dagar på 50-, 60- och 70-talen.

Nu, när de hundra åren ska firas, är det som att partiet vill sola sig i sin egen glans och det blickas bakåt.

Kinas styrka och ekonomiska framsteg idag ska spåras. Inte sällan till Mao.

Och det är därför, antar jag, vi internationella journalister bjudits med på resan till Yan’an.

Här ska vi själva få bevittna när turister, skolelever och partitjänstemän får lära sig om de beslut Mao och hans närmaste klick fattade på 40-talet. De beslut som den officiella partihistorien menar lade grunden för det så kallade ”nya Kina”.

Så, under några dagar har jag suttit på det som sägs vara Maos sängkant, i grottan han bodde i då.

Jag har sett platsen där han ska ha odlat sina grönsaker.

Och jag har lyssnat till hyllningssångerna. ”Östern är röd”, sjunger en av turistgrupperna, som likt många turister här främst tycks vara pensionerade partimedlemmar.

Det som presenteras här är den så kallade ”korrekta” historieskrivningen.

Partilinjen. Punkt.

De som tycker annorlunda riskerar anmälas via den angivarlinje som upprättats sedan någon månad tillbaka, dit de som på något vis ”förvrider” partihistorien kan rapporteras.

Kanske borde någon ange oss utländska journalister, då vi under resan ställde frågor om de mindre smickrande delarna av partiets historia.

Massvälten efter det stora språnget framåt. Kulturrevolutionen. För att nämna två katastrofer där Mao direkt varit inblandad.

”Jag har noterat att ni verkar vara väldigt fokuserade på just de delarna av historien”, sade en presstjänsteman till mig.

Ja, det är väl bra att någon är det, tänkte jag.

Björn Djurberg, Peking
[email protected]