Jag är inte sjuk, jag är bara svensk: Carina Holmberg, Norgekorrespondent

Utrikeskrönika 7 oktober 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Oslo, onsdag.

Jag är på resa till Oslo och får smaka på känslan att inte tillhöra vi-gruppen, att på något sätt företräda ett yttre farligt hot, något som man gärna håller ett rejält avstånd till.

Det är en märklig känsla.

Till det yttre smälter jag in bra i det norska samhället. Mellanblont hår, ryggsäck och skor på fötterna som det duger att gå på tur med.

Men språket avslöjar mig direkt, såklart. Förvånat upptäcker jag att jag väljer att hålla tyst eller svara ytterst fåordigt i affären eller i kollektivtrafiken. Det är inte likt mig.

Sverige och Norges olika vägar i hanteringen av coronapandemin har gett oväntade effekter. Det visar sig i stängda gränser men också i en skepsis mellan människor.

Jag möter det direkt när jag ska checka in på hotellet på min första resa till Oslo. Jag blir anvisad ett rum i någon slags karantänkorridor. Jag får inte åka hiss utan tvingas gå fyra trappor med mina väskor. Frukosten serveras på en bricka som ställs på golvet i korridoren utanför mitt rum.

Alla andra äter frukost i matsalen precis som vanligt. Av risk för smitta städas inte heller mitt rum.

"Men hallå – jag är inte sjuk, jag är bara svensk!" vill jag skrika men gör det förstås inte. Känner bara att själen fylls med en känsla av olust.

Mina tankar går till alla de barn och ungdomar jag mött i förorterna i Göteborg och berättelserna jag fått höra under alla år jag jobbat där.

Barnen i de så kallade särskilt utsatta områdena, barnen som berättar att de aldrig varit utanför den stadsdel där de bor och när de till slut gör det, kanske för att börja gymnasiet inne i centrum, då möts de av skepsis och rädsla. Allt dåligt som är förknippat med det område där de vuxit upp, läggs de till last. Bara för att de kommer från en stadsdel, som många göteborgare valt att aldrig besöka.

Jag tänker på vittnesmålen jag hört om barnen som slutat drömma, slutat hoppas, för att de känner att de ändå inte har en chans, ändå inte är välkomna in i den stora svenska vi-gruppen.

Det svider i min själ när jag får nålstick som puttar mig ut ur den norska vi-gemenskapen. Men vad har jag att klaga på? Jag är vuxen och står stadigt på jorden, med familj, jobb och bostad. Snart är jag tillbaka i Sverige.

Mina tankar går till barnen i förorten i Göteborg och det de berättat för mig. Barnen som ska bygga en framtid, hitta en plattform men blir betraktade som ett yttre hot av människor i samma stad.

För att de bor på en viss adress, för att deras föräldrar är födda i ett annat land eller för att deras utseende avviker från majoritetens.

För de barnen handlar det om hela livet, en framtid. Det måste göra ont på riktigt!

Och det gamla ordspråket – döm inte hunden efter håren – känns på sin plats.
Det är något jag påminner mig själv om varje dag.

Carina Holmberg, Norgekorrespondent
[email protected]