Judaskyss på distans: Roger Wilson, Cardiff

Utrikeskrönika 20 augusti 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Cardiff, torsdag.

När jag var i Bristol tidigare i veckan hajade jag till lite när hotellreceptionisten, sådär i förbifarten, sa att hotellet jag bodde på öppnade upp igen först i måndags - efter att ha varit stängt i mer än fyra månader.
Såklart, tänkte jag för mig själv, att hotellen också väntar med att öppna igen, precis som en hel del pubar, restauranger och butiker. Osäkra på om gäster och kunder kommer att återvända.

Värst är det kanske i Londons West End där de senaste siffrorna visade att det var 65% mindre folk där nu, jämfört med förra året. Så lite människor att en del snabbmatskedjorna inte ens brytt sig om att öppna alla sina matställen. Och varje vecka kommer det nu varsel och uppsägningar där de, precis som varuhus och butiker, göra sig av med personal.

Men trots det minskade antalet besökare är det ändå kö utanför många affärer. Här i Storbritannien handlar nämligen mycket när det gäller coronastrategier om att hålla säkerhetsavstånden. I en liten bokhandel som jag var på fick man bara ta in fem personer i taget. Det blev ganska snart som en gammal sovjetisk brödkö där utanför, fast fylld med konstbokshungrande kunder som irriterat och otåligt stod och iakttog de velande personerna på andra sidan butiksfönstret.

Här i Wales har de flesta jag pratat med varit ganska nöjda med den lokala regeringens sätt att hantera coronapandemin. Man har varit lite försiktigare och långsammare än i England. Men allt är inte konsekvent. Jag blev helt förvånad när jag skulle handla mat i en affär här, och var den enda med munskydd. Det är ju tvång på det i England, men inte i Wales.

Även inom kultursektorn försöker man få folk att hålla distansen till främmande människor för att minska risken för smittöverföring. Det är möjligheten att hålla avstånden som styr antalet besökare på evenemang, och principen är att inte blanda personer från olika hushåll. En teatergrupp löste det här genom att ta betalt per bord. Ungefär motsvarande 1200 kronor kostade det att boka ett bord, och så kunde man sitta upp till fyra personer ur samma sällskap runt det. Vilket ju blev en ganska dyr teaterbiljett om man ville gå se den pjäsen ensam.

När det var dags för Jesus Christ Superstar att spelas utomhus i Regent's Park i London så hade man istället i förväg delat upp biljetterna i olika grupper. Men även här var det ganska tufft som ensam teaterbesökare. Fjorton singelbiljetter räknade jag till, av de totalt 390 platserna som ska finnas tillgängliga per föreställning.

Och de där ensambiljetterna tog ju slut direkt, förstås. Synd, för nu fick jag aldrig reda på hur man löste det där med judaskyssen i den här uppsättningen. För även skådespelarna är ju fysiskt distanserade på scen. Till och med Judas och Jesus måste hålla säkerhetsavståndet.

Roger Wilson, Cardiff
[email protected]