Kampen mot munskyddet: Marie-Louise Kristola, Stockholm

Utrikeskrönika 15 juni 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, måndag.

Efter snart tre månaders hemmajobb var det äntligen dags att få ge sig ut i verkligheten, ut bland folk.

Med bandspelaren på långt stativ för rätt socialt avstånd, desinfektionsmedel till både mig själv och min utrustning och två förpackningar med olika munskydd gick jag glatt ombord på tåget.

Vägen ner till Malmö var lugn. Med en tom plats mellan varje passagerare kändes det luftigt och fint och ingen så mycket som snörvlade.

I Malmö steg spänningen lite grann. Skulle jag bli släppt över bron? Jag hade fått höra att jag måste ha munskydd på Kastrup där alla skulle gå av för att visa papper och pass och byta tåg, men vilket skulle jag ta? Det vita med andningsfilter för att skydda mig själv från virus, eller det enklare blå för att skydda andra omkring mig, och visa att jag var en ansvarstagande resenär - inte vilken aningslös, smittspridande svensk som helst?

Jag valde det blå och sneglade på passagerna på det nu danska tåget. Till vänster satt en blond kvinna och prasslade med en plastficka innehållande ett likadant skydd som jag själv valt ut. Smart! Själv hade jag knölat ner hela stora kartongen med femtio exemplar för att inte lockas att fingra på dem och förstöra hela skyddsidén innan det blev skarpt läge.

När tåget rullade ut från perrongen såg jag i ögonvrån hur kvinnan försiktigt öppnade plastpåsen för att ta fram skyddet. Bara för att sen stänga och lägga ner allt i handväskan igen. Jag tvekade några sekunder. Tittade snabbt omkring mig. Inga täckta munnar. Jag höll fingrarna i styr.

Men ju snabbare tåget rullade desto otåligare blev jag. Vips var vi ute över bron och när de första danska vindkraftverken skymtades drog jag resolut fram skyddet och satte på det försiktigt, som man ska genom att bara hålla i banden som fäster bakom öronen. Och så väntade jag.

Förvånansvärt fort blev det varmt. Sen började det klia på vänster näsvinge. Men jag satt stoisk. Allt för att visa respekt - och öka mina chanser att få göra mitt reportage.

Framme på Kastrup klev jag av redo att visa pass och rekommendationsbrev. Jag såg mig omkring. Ingen hade munskydd. Jo, två tjejer med asiatiskt utseende hade valt den säkraste varianten – med filter. Men i övrigt – ingen. Varken kontrollörer, tulltjänstemän, eller passagerarna som skulle vidare in i Danmark. Försiktigt tog jag av det blå skyddet, såg mig omkring och vek diskret ihop det för att lägga i närmsta papperskorg. De resterande 49 blev liggande orörda.

Kanske var den största risk jag tog i Köpenhamn när jag sorglöst började cykla på Ströget. Några sekunder till på den vägen hade kunnat sluta med en rejäl dansk utskällning, fick jag veta.

Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent
[email protected]