Kören är gisslan i låtsasvärlden: Jesper Lindau, Minsk

Utrikeskrönika 25 november 2019.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Moskva, måndag.

Om alla dessa låtsasvärldar och deras gisslan.

I vallokalen på det tekniska universitetet i belarusiska Minsk, alltså vitryska som det kallas i Sverige, där sjunger universitetets folksångsensemle.

De sjunger fantastiskt fint och lever med, ler, dansar och tittar glatt på varandra när de gör något de uppenbarligen älskar.

De är en del av den schemalagda underhållningen på valdagen i Vitryssland, allt för att ge sken av att det här parlamentsvalet – det existerar i verkligheten.

Det gör det inte.

Visst, det sitter ett gäng fysiska kroppar där för att ta emot röstsedlar, men de är blott ett skuggspel, de är ytan i vallokalen – för valet – det är en låtsasvärld.

Den verkliga vallokalen, den som fuskar, den är dold där under den trevliga ytan. Det här valet döms också senare ut av internationella valobservatörer. Det var alls inte demokratiskt.

Mitt på den knarriga träparketten står den röda valurnan, av målat trä, med ett stort svart sigill, som en demokratisk hägring.

På den timme jag är där ser jag bara tre röstande. De har alla lite problem med att få ner röstsedeln. Den är i form av ett lite grått, små-sladdrigt A4 och det drar ganska rejält genom lokalen, så att pricka rätt i springan med pappret är inte lätt.

En kraftig, rödbrusig kostymfarbror registrerar oss i ett rutigt litet skolskrivhäfte med en gammal penna. Det är vallokalschefen, som sen försvinner in genom en dörr.

Jag hinner se att där inne sitter kanske ett dussin uniformerade män med pråliga uniformshattar. De är minst tre gånger fler än de tre medborgare jag ser rösta den timmen.

De är låtsasvärldens egen vaktstyrka som även vaktar valets gisslan.

Den stackars kören.

Med sina härliga leenden och välfixade folkdräkter blir de valfuskandets själva tårtdekorationer.

Vilka de egentligen är vet vi inte. De kan vara vad som helst: anarkister, squashspelare eller svamp-fetischister. Det individuella tillåts inte vara synligt i den här låtsasvärlden.

Men det är musik, så de bryter igenom som människor. Kanske är musiken deras motståndshandling, för glädjen i att få sjunga, den kan inte den auktoritära låtsasvärlden så lätt förgripa sig på.

Jesper Lindau, korrespondent i Belarus
[email protected]